Kan mittenväljarna fås att acceptera Ohly?

En av Mona Sahlins mest grannlaga uppgifter inför valet 2010 blir att få ordning på relationerna mellan partierna i den nuvarande oppositionen. Erfarenheten från valet i fjol säger oss nämligen att de borgerliga partiernas bildande av en allians gjorde att hela splittringsdiskussionen nu har rört på sig – från att tidigare vara ett stort minus för borgerligheten till att bli ett plus för dem och ett minus för främst socialdemokraterna.

Bakgrunden är nu inte så konstig. För även om samarbetspartierna lyckades snickra ihop ett stort antal budgetar tillsammans så var bilden av samarbetet utåt allt annat än harmonisk. I ett antal sakfrågor framstod också splittringen som extra tydlig – friåret, flyktingpolitiken, hanteringen av trängselskatten, kanske bensinskatten med. Samtidigt som man måste säga att de borgerliga partiernas mediala framtoning av enighet kanske var deras mest lyckade drag.

Idag redogörs på DN debatt för statsvetenskaplig forskning som pekar på att mer av ett tvåpartisystem (vilket vi ju skulle få med två allianser som står emot varandra) gynnar högern, emedan ett mer tydligt flerpartisystem gynnar vänstern. Orsaken är – kort sammanfattat – att vänstern har ett behov av att både mobilisera arbetarklassen och få med sig breda grupper i medelklassen. Det låter sig lättare göras om det finns både breda mer mittenorienterade vänsterpartier (som s) och även mer renodlat radikala partier (som v.)

Argumentationen i artikeln blir därför att det är ett misstag av Mona Sahlin att närma sig de andra samarbetspartierna, eftersom hon med detta kommer att skrämma över rörliga mittenväljare till högern. Alltså väljare som skulle kunna tänka sig att rösta (s), men som absolut inte vill ge Lars Ohly makten över landet. Och det är klart att det ligger något i detta resonemang.

Men det finns ett antal invändningar man kan göra. Till att börja med så skrämmer borgerligheten redan idag mittenväljare med kommunistspöket. Med tanke på hur eniga de borgerliga partierna i alliansen verkar vara, finns det i det läget egentligen inget alternativ till att försöka i möjligaste mån klara ut relationerna partierna på den gröna vänsterkanten emellan. I den meningen tror jag att osäkerheten inför ett val om vad som kommer att trilla ur en röd-grön samverkan är ett större problem än att en sådan samverkan ska ske.

Vidare så kan vi konstatera att de stora spänningarna – åtminstone utåt – mellan samarbetspartierna inte var mellan (s) och (v), utan hade med miljöpartiet att göra. Det tycks alltså som om den konfliktdimension som är mest levande egentligen inte handlar om traditionell höger-vänster, utan snarare kanske om sådana saker som synen på tillväxt. Men även här tror jag att osäkerheten om vad som kommer att gälla efter valet är ett större problem än något annat. Ett röd-grönt alternativ som var tydligt på dels vad det tänkte göra men framförallt vad man inte tänkte genomföra skulle förmodligen kunna stilla en hel del oro som annars skulle kunna ge makten åt borgerligheten.

För den slutliga invändningen jag har är att det till syvende och sist är en fråga om politikens innehåll som kommer att avgöra. Oavsett hur samarbetet ser ut så kommer det att vara socialdemokratin som är det stora partiet, Mona Sahlin som är statsministerkandidaten. Kan hon stå upp för ett program som breda grupper finner attraktivt, tror jag bara att det är en fördel om även de partier vars stöd hon kommer att behöva efter valet också är beredda att verka för att det i sina huvuddrag blir genomfört.

Personligen tror jag att det är bra att påbörja en diskussion om ett närmare samarbete i sakpolitiken, i att finna ”minsta gemensamma nämnare”. Man måste också bygga upp ett mer tillitsfullt klimat mellan partierna, en känsla av att man kan lita på varandra. Men sedan är det viktigt att också varje parti måste ha utrymmet att odla sin särart. Och jag tror att det egentligen är viktigare på vänsterkanten än bland borgerligheten.

Hur denna ”särart” ska kunna utvecklas, utan att det skrämmer bort mittenväljarna, det blir en av mandatperiodens mest spännande nötter att knäcka. Och här krävs ett ordentligt utvecklingsarbete, dels inom (s) men i minst samma grad inom de övriga partierna i oppositionen. Ja, åtminstone om de inte vill fortsätta vara just opposition även efter nästa val.

Andra bloggar om: politik, mona sahlin, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, alliansen, valet 2010 och annat intressant