Är Björklund en ny Westerberg?

Det tycks som om jag fick rätt i min förutspåelse att Jan Björklund som folkpartistisk partiledarkandidat skulle försöka på att profilera sig åt vänster, åtminstone enligt denna artikel i SvD. En sak som jag hade missat var den parallell till Bengt Westerberg som mycket medvetet lyfts fram i artikeln och som det inte skulle förvåna mig om vi får höra upprepas många gånger framöver: att även han tydligen var känd som en politisk hök innan han tog över partiledarskapet och att det var först därefter han kom fram som den mjuka socialliberal han ”egentligen” var. Frågan ställer sig alltså nu; är Jan Björklund en ny Bengt Westerberg?

Nu ska man komma ihåg att Björklund är just partiledarkandidat och att de grupperingar inom folkpartiet som har svårast att acceptera honom är just de socialliberala. En och annan vänsterpiruett innan man väljs kan därför lika gärna vara taktik eller vilja att ”ena partiet” som ett uttryck för någon mer långsiktig strategi (som en parantes sagt verkar inte denna charmoffensiv - återigen enligt SvD-artikeln - gått hela vägen fram, åtminstone inte än).

Finns det något drag jag tycker verkar känneteckna Björklund så är det att han är en ganska hårdkokt maktpolitiker. Han är intensiv, strategisk, målmedveten. Nu behöver inte detta vara dåliga egenskaper. Förmåga att få något gjort kan tvärtom vara bland det viktigaste hos en politiker. Men det finns en baksida, och det är om maktanspråken tar överhanden över politikens innehåll.

Och det är väl det rätt många känner har hänt med folkpartiet på senaste tiden. Björklund själv är i mycket en mästare i genren att hämta hem populistiska poäng genom att vara tuff mot olika grupper med svag förankring i samhället som många irriterar sig på och gärna vill ”klämma åt” (unga, invandrare, etc.). Att detta inte rimmar särskilt väl med ett socialliberalt idéarv torde väl inte vara ett understatement direkt. Så vad en socialliberal Björklund kommer att innebära är fortfarande en öppen fråga.

Men, återigen, vänstern i bred bemärkelse gör sig själv en otjänst om vi underskattar och på förhand räknar ut den tillträdande folkpartiledaren. Sedan tror jag väl också att en eventuell kantring vänsterut snarare kommer att handla om retorik än om genuin politik. Men å andra sidan visade väl Reinfeldt nu i höstas hur farlig en sådan retorisk omsvängning kan vara.

Och vem vet? Kanske blir det Jan Björklund som bryter med blockpolitiken och öppnar upp för en vänster-mitt regering i Sverige? Det skulle i sådana fall vara en av svensk politiks mest oväntade historiska ironier…

Andra bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, bengt westerberg, socialliberalism, populism och annat intressant