lördag, mars 01, 2008

Arbetaförfattare: Stig Sjödin (om kapitalismen, arbetet och lägtan efter frihet)

Stig Sjödin var en av nittonhundratalets allra största. Han var arbetarpoeten vars egna erfarenheter från fabriken utgjorde bakgrund till ett författarskap som är inte bara politiskt utan även rent konstnärligt var bland de mer intressanta det förra århundradet hade att erbjuda. Hans stora genombrott blev diktsamlingen ”Sotfragment” och i den finns hans kanske mest citerade dikt; den som inleds med orden ”motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots”. Jag tror att den dikten tjänar på att finnas i bakgrunden vid varje samtal om det kapitalistiska samhället och den liberala friheten.

Så här går den i sin helhet:

Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Man kan samtala runt och analysera den dikten till förbannelse (och jag gör det gärna); men vad åtminstone jag tycker i slutändan är vad Sjödin fångar är kontrasten mellan den formella liberala jämlikheten och friheten som är själva grunden i vår moderna kapitalism, och den reella ojämlikhet och ofrihet som är en lika verklig upplevelse hos oss människor som lever i den. Arbetsmarknaden och arbetslivet är inte det jämlika kontraktsskrivande mellan jämbördiga parter som teorin vill få det till; utan tvärtom ett socialt slagfält av över – och underordning.

Och man behöver inte ha upplevt 1920-talets industri för att känna igen sig i detta. Att tvingas slava på något jävla skitjobb och som om inte detta vore illa nog dessutom förväntas vara tacksam mot den som i praktiken tjänar storkovan på ditt slitande – det är en erfarenhet som är minst lika levande idag som på Sjödins tid.

Erfarenheten omfattar för övrigt inte bara personer inom vad vi tänker på som arbetareklassen. Jag minns exempelvis när det i IT-kraschens efterdyningar svepte en våg av klassmedvetande över de som tidigare levt livet högt inom en till synes ständigt expanderande sektor och plötsligt väldigt hårdhänt vaknade upp till en verklighet där de var utbytbara löntagare och någon annan tog med sig frukterna av deras arbete och bara drog.

Drömmen om småföretaget är paradoxalt nog ett sätt att komma ur denna position – åtminstone i teorin men ibland också i praktiken. Samtidigt som många vet att den självägande småföretagarens självständighet allt som oftast bara är en yta: i praktiken är du lika beroende av banken och en eller annan storkund som någonsin tidigare av någon arbetsgivare.

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har därför traditionellt satsat på en annan strategi för att bryta främlingskapet; istället för att skapa egna alternativ har man satsat på att förändra arbetet ”inifrån”. Arbetsrätt, arbetarskyddslagar, semester och arbetstidsbegränsning – allt sådant har syftat till att göra arbetet enkelt uttryckt drägligare, men också på ett djupare plan till att förändra maktbalansen i arbetslivet. LAS och anställningsskyddet har syftat till att göra varje enskilt individ mindre utbytbar, kollektivavtal till att undvika underbudspolitik mellan löntagare när det gäller inte minst löner.

Samtidigt har detta inte varit den enda strategin. Det har också funnits en kooperativ ådra, en folkrörelsestrategi som snarare syftade till att skapa egna alternativ (småföretagslösningen ovan). På producentsidan har detta dock aldrig blivit särskilt framgångsrikt. Under senare år har den i mycket varit helt avsomnad. Jag kan någonstans tycka att det är rätt synd. Arbetarrörelsen behöver sina praktiska utopister – de som här och nu försöker skapa landet som inte är – och jag återkommer eventuellt till detta tema mer djupgående i ett senare inlägg (det är något jag funderar över rätt mycket).

Slutligen; min poäng. Man kan tolka Sjödins dikt som en ren klagovisa. Jag gör inte det. Jag ser den istället som djupt visionär. Ur kritiken av det som är får åtminstone jag en känsla av att det behövs något annat, och en aning om vad detta andra är, eller skulle kunna vara. Det handlar om människovärde, och det handlar om frihet, och det handlar om någonting mycket grundläggande och viktigt.

I en tid då statliga barnbidrag och en kommunal barnomsorg utmålas som förtryckets kärna känns detta perspektiv alltför ofta som befriande angeläget.

PS: När jag skriver detta lyssnar jag samtidigt för jag vet inte vilken gång i ordningen på en inspelning med Beethovens sena stråkkvarteter. Det måste vara bland den bästa musik som någonsin skrivits; stundtals nästan smärtsamt vacker och stundtals omtumlande dramatisk på ett sätt som även i dag känns överraskande modernt. Märkligt; jag har länge haft någon typ av intuitivt motstånd mot lovely lovely Ludwig Van som jag inte riktigt kan förklara; men detta är rent mästerligt och jag måste helt enkelt lägga mig platt. Närmast beroendeframkallande… DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant

3 kommentarer:

Katrine Kielos sa...

Jag tycker så himla mycket om din blogg!

K

ps. finns ju även nyare poesi om det där med alienationen. Betänk exempelvis följande:

What a way to make a livin'
Barely gettin' by
It's all takin' and no givin'
They just use your mind
And you never get the credit
It's enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5
They got you where they want you
There's a better life
And you think about it, don't you
It's a rich man's game
No matter what they call it
And you spend your life
Puttin' money in his wallet

CalleFridén sa...

Skitbra post Johan. Vi måste få tillbaka poesin i politiken. jag har säkert tio ofärdiga grejor liggande - det här blev en spark i baken

Göta sa...

Hej. Det här inlägget är ju lite gammalt nu, men ändå. Jag googlade Stig Sjödin, han är en gammal älskling vars rader flyter opp i mitt huvud då dom behövs -som tröst eller bara som ett sätt att förstå tillvaron, inte många poeter har lyckats med balansgången mellan patetik, politik och poesi som han gjorde. Jag anser att patetik (överdriven känslosamhet) är nödvändig många gånger för att vi med poesins snabbhet ska kunna förmedla känslostämningar, och SS var en mästare.

"Ropar lommen på din sjö, översiggiven? Då vet du hur mitt hjärta har det i sin heta smedja."

Jodå. Arbetardikterna är underbara. Men såhär till vardagsbruk eller ska jag säja oförutsett så är det hans beskrivningar av kärleken som poppar opp i skallen.