Den unga kvinnan med sina två barn fick precis komma fram till kassa ett. En lång äldre herre (kanske har han varit militär, tänker jag, eller sjökapten) blir avlöst i kassa två av en gänglig tonåring som understryker vikten av ett intyg (till skolan). Mängder av språk, åldrar, bakgrunder, barn som stojar runt bland hostande åldringar. Inför landstingets sjukvård är vi alla lika, liksom. Jag lutar mig tillbaka och väntar på min tur.
2 kommentarer:
Åh, lite socialrealistisk prosapoesi helt plötsligt?
Precis som i alla väntrum jag suttit i. Alla väntar på sin tur. Och? Fick du vänta för länge eller? Har du varit sjuk? Welcome back, BTW!
A-K Roth
Skicka en kommentar