söndag, augusti 31, 2008

Svenskarna litar mer på (s) när det gäller jobben och ekonomin

44 procent av svenskarna tror att en socialdemokratisk regering skulle sköta ekonomin bättre än den nuvarande borgerliga, mot 36 procent som håller på det nuvarande gänget. När det gäller jobbpolitiken är det något jämnare men fortfarande tydlig s-ledning: 44 procent tror på socialdemokraterna mot 40 för den borgerliga regeringen. Allt enligt en Sifo-undersökning som SVT:s Rapport berättar om idag. 

Personligen vet jag inte om jag ska vara överraskad eller inte över siffrorna. Å ena sidan tycker jag att de är fullkomligt naturliga, med tanke på hur valhänt och arrogant regeringen hanterat varningssignalerna i ekonomin under inte minst det senaste halvåret - samtidigt som socialdemokratin arbetat intensivt med att göra hemläxan när det gäller inte minst jobbpolitiken. Å andra sidan trodde jag kanske att bilden av Anders Borg som den überkompetente räknenissen skulle sitta en smula djupare än så här. 
Men svenskarna tycks kunna se bortom hästsvansen. Uppenbarligen. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,  och annat intressant

lördag, augusti 30, 2008

Ok. Nu blir det RIKTIGT pinsamt...

Han skulle kunna bara be om ursäkt. Erkänna, ok, jag är en slarvig demagog som - medvetet eller inte - konsekvent felanvänder siffror och statistik för att driva igenom min vilja. Hoppas att folk ändå skulle köpa det ärliga uppsåtet och i bästa fall till och med kanske tänka att det trots allt visar på något form av politisk vilja. Så skulle han kunna göra. Men nej då.


Istället väljer Jan Björklund att ge Skolverket i uppdrag att sammanställa statistik över hur det förhåller sig i svensk skola. Som om det inte fanns sådan statistik redan. Som om kritiken gällde fakta, och inte Jan Björklunds sätt att felaktigt använda sig av och referera till fakta. Som om någon i hela världen skulle kunna tolka detta utspel på något annat sätt än att det visar på en monumental oförmåga att erkänna att man har haft fel fastän vem som helst som kan läsa innantill kan konstatera att så är fallet. 
På söndag firar Jan Björklund ett år som partiledare. Som han håller på just nu betvivlar jag allvarligt att han någonsin kommer att fira år två. Alliansfritt Sverige skriver för övrigt jättebra i ämnet. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

fredag, augusti 29, 2008

Hafsigt, slarvigt - om Vårdval Stockholm

SvD avslöjar idag att kontrollen av de vårdgivare som får rätt att driva vård för skattepengar i och med det moderata Vårdval Stockholm brister. Det är i det här fallet dessutom synnerligen lättupptäckta missförhållanden av ekonomisk art som landstinget på något obegripligt sätt missat. Vad det säger om den mer komplicerade kvalitetskontroll av själva vården som ett auktorisationsförfarande borde innebära vågar jag knappt ens tänka på. 
Tyvärr är det inte särskilt överraskande. Vi vet sedan tidigare att resursfördelningssystemet i Vårdval Stockholm leder till lägre kvalitet i vissa delar av länet. Men det blir mer och mer tydligt att det inte är den enda kvalitetssänkande aspekten på systemet. Hastigheten och den bristande kvalitetskontrollen är en annan. 
Så gör om. Och gör rätt. Vården är för viktigt för att slarva bort i ideologisk experimentlusta.
PS: om du inte har sett den, titta gärna på denna text (ur läkartidningen) om läkarförbundets vårdvalsenkät som presenterades i Almedalen i somras. Oerhört tydligt att det vårdvalssystem som tas fram under lång tid och i bred politisk dialog också blir det mest populära. DS
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag, augusti 28, 2008

Ökar verkligen skolministerns trovärdighet om skolresultaten ... försämras?

"Bara jag kan visa att resultaten i skolan sjunker så kommer min trovärdighet inte att påverkas. Det kommer jag att kunna." Så säger skolminister Jan Björklund till SvD med anledning av att hans trovärdighet under de senaste dagarna skjutits ner i nivå med din genomsnittlige kortskojare på Drottninggatan i Stockholm. 
Och det känns ju väldigt bra med en skolminister som har så högflygande ambitioner. Med tanke på de besparingar på skolans område hans partikompisar genomför exempelvis här i Stockholm utesluter jag dock inte att han har rätt. 
Björklund kommer att kunna visa att resultaten i skolan blivit sämre under hans tid vid makten. Frågan är dock om det verkligen var det väljarna ville ha...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

onsdag, augusti 27, 2008

Politisk korrekthet får inte hindra oss från att prata allvar om moderaterna

Det är ett viktigt initiativ, som Magnus har tagit. Det är dags för oss alla att ta vårt ansvar. Att ställa krav är att bry sig. Därför har åtminstone jag gått med i facebookgruppen. Jag hoppas att se dig där också. För ingen tjänar på att vi fortsätter sopa problemen under mattan. Allra minst moderaterna själva. 

Vi måste våga säga som det är. Det är dags för den tysta majoriteten att tala. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och annat intressant

tisdag, augusti 26, 2008

Äntligen




Min Sl-styrelsekollega (s) Nanna Wikholm poserar med mitt nya Sl-accesskort. Från den första september får även vi stockholmare ett modernt biljettsystem. Inte en dag för tidigt, om du frågar mig...

Lögnen som politisk strategi

Nej, jag tror inte ens Per Wirtén tror att skolminister Jan Björklund kommer att avgå bara för att Dagens Arena kräver det. Kravet kommer naturligtvis avfärdas som partipolitisk polemik av vanligt slag. Och det är inte så konstigt, så fungerar det. Däremot hade man kunnat hoppas att även borgerliga röster på något plan upprörts över radions avslöjande om att vår skolminister medvetet och under lång tid konsekvent förvrängt fakta och statistik för att bereda marken för sin egen politiska inriktning (och karriär). För det hade nämligen kunnat ta skruv på riktigt. Tyvärr verkar den borgerliga offentligheten gå åt helt andra hållet. 
Vad det hela handlar om är i grunden hur makt används och hanteras. Skolan igår, FRA idag, vem vet vilket "problem" som måste "lösas" i morgon? När man som Svenska Dagbladets ledarsida försvarar lögnen som politisk metod genom att dels relativisera ("alla gör det") dels ursäkta med att syftet var gott (det fanns faktiskt ett problem där, inte det skolministern hänvisade till, men ett annat) är man inne på ett ganska djupt sluttande plan. 
Jag tillhör nu inte dem som tycker att en enstaka felsägning eller slarvighet i en debatt från en politiker (oavsett partifärg) är så mycket att yvas över. Det kan hända. Men det är inte fallet här. Det finns en så uppenbar politisk strategi och en sådan uppenbar konsekvens bakom att det helt enkelt inte går att avfärda skolministerns uttalanden på det sättet. 
Och då pratar vi faktiskt om lögnen som politisk strategi. Det borde fler än Per Wirtén vara upprörda över. 
(Och ja - fler är upprörda. Till exempel MartaPeter, Svensson, Peter (en annan), Roger, Ann-Sofie och Magnus. För att bara nämna några. Naturligtvis. Men ni förstår vad jag menar. ) 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och annat intressant

måndag, augusti 25, 2008

Ständigt denne Nordensjöld...


Det är bara märkligt. För någon vecka sedan fastnade jag för en text om alkemistien, swedenborgaren och utopisten August Nordensjöld i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons essäsamling Fantasin till makten. Nu upptäcker jag att samme Nordensjöld spelar en hyfsat framträdande roll i Malte Perssons på många sätt fascinerande "historiska" 1700-talsroman Edelcrantz Förbindelser (som jag precis lagt ifrån mig färdigläst). 
Och det här kan knappast kallas en trend, eftersom det är ren slump att jag läser de två böckerna i såpass nära anslutning. Så det kanske är en ren händelse. Eller är det bara jag som inte sett det tidigare; och världen är egentligen full av Nordensjöldsreferenser som jag bara tidigare varit alltför ignorant för att uppmärksamma? 
Nåväl, och hursomhelst. Det finns någonting (vilket inte minst Malte Persson visar i sin roman) i det sena 1700- tidiga 1800-talet som direkt berör oss i vår tid. Den revolutionära utvecklingen, mystiken, optimismen. För mig som vänsterman en känsla av att befinna sig i någon sorts förstadium: lite grann som 60-talet måste ha varit innan det gick över och stelnade i 70-tal.
Med detta naturligtvis inte sagt att varken alkemi som strategi för att krossa penningsamhället eller utopiska koloniprojekt i Afrika är vad jag rekommenderar. Bara för att vara alldeles tydlig, alltså...

Liberaler för FRA?

Är det på grund av att de inte är ”riktiga liberaler” som den borgerliga regeringen tvingar igenom den omdebatterade FRA-lagen, eller är frågan mer komplicerad än så? Den frågan ställer sig Jens Stanislaus i en artikel i Arbetaren, som jag hitta via liberale bloggaren Johan Norberg. ”[E]n svår fråga om FRA och liberalismen i dag, som vi liberaler har all anledning att grubbla över” kommenterar Norberg själv, och jag – som visserligen inte brukar kalla mig för liberal - kan bara hålla med.

Att det inte längre räcker med några skolboksdefinitioner a la 1900-kallt för att förstå dagens politiska landskap framstår nog för de allra flesta som alldeles uppenbart. Särskilt gäller detta den oerhört vittoförgrenade ideologi vi brukar kalla liberalism. Själv försökte jag utveckla några tankar åt det hållet när jag häromveckan skrev några inlägg om FRA och kriget mot terrorismen (du hittar det inlägget här). Men debatten om den moderna liberalismen i skuggan av FRA känns bara som den är i sin linda.

Och jag tycker inte att detta är en debatt som är till enbart för den som definierar sig själva till den politiska högern. Även för oss i vänstern finns anledning att ”återupptäcka” vår relation till den klassiska liberalismen. Där är Stanislaus text ett angeläget inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

Borgerlighetens hopp är en bluff!

Ett tag så undrade jag hur före detta skolborgarrådet Jan Björklund (fp) skulle klara av den ökade mediala granskning som först en ministerportfölj och sedan ett partiordförandeskap skulle innebära. Nu vet vi svaret. Inte särskilt bra. För när radions P1 tar sig för att granska sanningshalten i några av de påståenden Sveriges mest profilerade skolpolitiker strör omkring sig visar det sig att de faller samman som korthus i orkanvindar.

Jag har tidigare varnat för att man inte får underskatta Jan Björklund. Men nu måste jag nog börja tänka om. Är en skolminister som inte ens själv uppfyller de grundläggande kunskapskraven i att hantera elementär statistisk verkligen så mycket för vänstern att oroa sig för? Mer om detta skriver bland andra Alliansfritt Sverige, Ulf Bjereld och (vilket hedrar honom) Johan på Peace, Love and Capitalism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

fredag, augusti 22, 2008

Dagens outfit

Läser i Expressen att höstens manliga modelejon ska försöka se ut som Woody Allen. "Jag skulle vilja slå ett slag för 70-tals akademikern. Inte det flummiga 70-talet utan fortfarande välklätt men gärna mustigare färger" säger stilexperten Oscar Julander. För undertecknad som fortfarande saknar förr-förra höstens (eller när det nu var) gubbmode låter det som honung för öronen. Publicerar också en bild för lite inspiration till alla er trendslavar där ute (Woody Allen är han till vänster):


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  och annat intressant

torsdag, augusti 21, 2008

Studiebesök i Lund




Landstingspolitisk vardag. Är i Lund för att få höra om lean-production, profilering och psykiatri här nere. På bilden Bent Christensen.

Liten arbetarklasshjältekomplettering


Tycker egentligen att studieversionen är bättre, men håll till godo ändå. Mer hos Laakso. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag, augusti 19, 2008

Terminens första landstingsstyrelse




Kommer precis från terminens första landstingsstyrelse. Dagens stora fråga är sjukhusens ekonomier: framförallt gäller det Södertälje och Karolinska där vi står inför drastiska nedskärningar om inget görs. Vi la förslag men blev nedröstade. Dessutom en hel del annat i den dryga decimetertjocka handlingshögen.

måndag, augusti 18, 2008

Åh vilken tur att vi sänkte a-kassan då...




Jag menar. Annars skulle kanske inte de där 143 000 som slåss om de 32 000 jobben orka anstränga sig ordentligt.

söndag, augusti 17, 2008

En riktigt bra idé


Lästips: min gamla Brunnsvikskollega Fredrik Jansson skriver om hur arbetarrörelsen förvaltar sitt intellektuella arv och skissar på en riktigt bra idé för framtiden. Läs, och tag intryck!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag, augusti 13, 2008

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra)

Om det tidigare fanns någon tvekan så försvann den helt nu i helgen: först använde statsminister Fredrik Reinfeldt konflikten i Georgien för att kunna slå fast ett "inga kompromisser" rörande svensk militär underättelsetjänst, och sedan kommer det fram att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i ett internt mejl bestämt att FRA-lagen hädanefter ska refereras till som "antiterrorlagen" i den moderata kommunikationen. Signalen är så tydlig den kan bli: istället för kompromiss blir det konfrontation, istället för att dämpa handlar det om att mobilisera och slaget utspelar sig huvudsakligen om väljare på den högra planhalvan. 
Jag har tidigare i tre inlägg (här, här och här) resonerat en smula om relationen mellan FRA-frågan och hela den gamla diskussionen om kriget mot terrorismen. Bakgrunden var folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om bin Ladin häromveckan, en typ av argumentation jag såg framför mig att vi skulle komma att se mer av framöver. Vilket nu också har visat sig stämma. 
Syftet med detta fjärde och avslutande inlägg var att belysa lite hur jag såg på socialdemokratins utmaningar i frågan. Den frågan har också till viss del besvarats i helgen, då Mona Sahlin så tydligt som bara går slog igen dörren för några blocköverskridande överenskommelser i frågan som inte inbegrep ett fullständigt "gör om från början" i bred parlamentarisk anda.
Sahlins besked är naturligtvis lika välkommet som klokt. Egentligen oavsett det sakliga innehållet; med tanke på den infekterade stämningen i debatten så är det sista vi behöver att "politikerna" sluter sig samman och gör upp i någon form av slutna rum. Hanteringen av den här frågan har redan skadad förtroendet för det politiska systemet så mycket att jag inte ens vågar fundera över följderna av om det skulle förvärras på det sättet. 
Vi har nu också två väldigt tydliga politiska alternativ som står mot varandra. Å ena sidan den borgerliga regeringen med moderaterna i spetsen som i praktiken vill skrämma in svenska folket i fållan genom att hota med ryssen och terrorister, å andra sidan oppositionen som snarare tror att mer av debatt, nyanser och öppenhet är lösningen för att komma framåt. Så långt dagspolitiken. Men vad innebär detta på ett djupare plan - och då framförallt för socialdemokratin (som ju är mitt parti)? 
Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här. 
Jag skulle därför vilja jämföra Mona Sahlins hanterande av FRA-frågan med Olof Palmes sätt att möta sin tids ungdomsrevolter. Det som gjort att delar av högern ständigt försöker stämpla den benhårde antikommunisten och demokratiförkämpen Olof Palme som diktaturkramare var ju nämligen hans förmåga att se bortom ett svartvitt "vi och dem"-tänkande och istället se till vad som verkligen gav effekt. Det var den förståelsen som bland annat ledde till insikten att USA:s försvar av den ickedemokratiska regimen i Sydvietnam var ohållbart, och snarare skadade saken än något annat. Och det var den förståelsen som gjorde att han på något plan också var förmögen att ta till sig vad den tidens ungdomsrörelse hade att säga (även om relationen på intet sätt var varken harmonisk eller utan spänningar). 
Den gången var det västerlandets förhållande till sina före detta kolonier och synen på den nationella frigörelsen som var den stora frågan. Nu är det i terrorismens spår istället den västerländska staternas vilja att kontrollera och övervaka de egna medborgarna som ligger i blickfånget. Och konfliktlinjen ser ut att bli densamma: hökar mot duvor, de som eftersträvar de enkla lösningarna (om vi övervakar alla får terroristerna det svårare) och de som vill komplicera bilden (men vad innebär det för vårt eget samhälle om vi på vägen överger allt mer av det vi försöker försvara). 
FRA-frågan går inte att särskilja från vårt förhållningssätt till hela kriget mot terrorismen. Det kommer dagens debattörer vad det lider allt tydligare komma att märka. Och jag är väldigt glad över att dagens socialdemokratiska partiledning tagit den tydliga ställning den har gjort. 
PS: Peter Karlberg har i en kommentar till mina tidigare inlägg efterlyst mer av klassanalys i denna fråga från min sida, och det är onekligen ett intressant perspektiv (Peter för även ett resonemang om hur en sådan skulle kunna se ut i sitt inlägg). Tror dock inte att det där är så rackarns enkelt när allt kommer omkring, så jag får nog be om lite betänktetid på den saken och så återkommer jag säkert vad det lider... DS 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

Skit i demokratin - bara man kan tjäna pengar

Det är fruktansvärt naivt att tro att vårt demokratiska styrelseskick vi har kämpat oss till i det här landet är något en gång för alla givet. Att läsa Johan Stael von Holsteins krönika i dagens Metro där han hyllar det auktoritära Singapore (och även i en bisats Kina) är en närmast övertydlig påminnelse om det.

En påminnelse som dessutom knappt behövs. I dessa dagar av Kinahyllningar måste man vara snudd på politiskt tondöv för att inte höra de undertoner som säger oss vilken som är den politiska högerns egentliga prioritet - visst är det bra med demokrati och mänskliga rättigheter, men det verkligt viktiga är kapitalismen och marknadsekonomin.

Det "går" att ha en välfungerande auktoritär kapitalism - ibland kan det till och med vara mer effektivt än en traditionell demokrati då det är lättare att hantera de "störningar" mot den "fria" ekonomin som exempelvis fackföreningar och krav på sociala rättigheter utgör.

Men demokrati kan inte bara reduceras till att vara en (eventuell) konsekvens av ett visst ekonomiskt system. Det misstaget gjorde den extrema vänstern tidigare (och i den mån de finns kvar förmodligen fortfarande), och det misstaget görs idag till höger. Nej, demokrati är och förblir ett mål i sig. Och det är ett mål som måste försvaras dag efter dag.

Tack för den påminnelsen, Johan SvH! Uppdatering; Morian skriver också upprört och Fredrik skriver om något lite liknande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

fredag, augusti 08, 2008

Filmpoesi

OBS - Om du aldrig sett filmen Blade runner är klippet nedan en enorm spoiler och bör absolut inte ses. Annars: go ahead och njut. 


Superestetisk, där den mörka scenografin och Vangelis musik är minst lika viktiga som  (nej, jag skojade, viktigare än) handling och dialog. Där den känslomässiga upplevelsen är betydligt större än den rent intellektuella. Ja, DN:s Kerstin Gezelius prickar helt rätt när hon jämför Ridley Scotts epokgörande dystopi Blade Runner med en opera (i DN här).  
Orsaken är att nu ytterligare en version av filmen från 1982 - den här gången är det the final cut - ska upp på våra biografer. Jag vet att det muttras runt om i stugorna om oskicket att göra om klassiker i tid och otid men jag vet inte om jag håller med. Visst är det trist att förstöra klassiska filmer som George Lucas gjorde med Star Wars (de där datoranimationerna kan få vem som helst att bli teknikfientlig). Men om man gör den bättre? Det är väl i sådana fall inte konstigare än när Walt Whitman redigerar om sina dikter eller Gustav Mahler byter ordning på satserna i den sjätte symfonin?
För övrigt tycker jag att Kerstin Gezelius resonemang om att Blade Runner i sin coolhet banade väg för den dekadenta post-moderna uppgivna acceptans för miljöförstöring och råkapitalism som kom att prägla det efterföljande årtiondet är spännande.  Även om jag inte fullt ut håller med - moralen i filmen är trots allt en av motstånd. Ett pessimistiskt och snudd på uppgivet sådant, förvisso, men dock ett motstånd. Med detta inte sagt att filmen ska tillskrivas några större politiska dimensioner, bara en förklaring till att en ung vänstersjäl som undertecknad då det begav sig kunde finna någon typ av känslomässig resonans inte bara i Blade Runner utan i hela den dystopiska cyberpunken (ja, nu är jag slarvig men jag pratar om filmer som Blade runner/Alien, böcker som William Gibsons Neuromancer och allt däromkring). 
Whatever. Nu går den hursomhelst upp på bio igen. Och vi kan hänföras av Rutger Hauers dödsscen i storbild. Och himlen är inte längre blå. Jag vet inte, men jag ser ingen anledning att klaga. 
Även svenskan recenserar the final cut, den texten hittar du här
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

torsdag, augusti 07, 2008

FRA och kriget mot terrorismen (del tre)

Orsaken till att försöken från den borgerliga regeringen att skrämmas med ryssen och bin Ladin så fundamentalt misslyckats (hittills) är att den svenska höger som i vanliga fall hade kunnat tänka sig att hjälpa till med "kriget mot terrorismen"-agitationen istället har varit fullt upptagna med att bekämpa FRA (eller åtminstone hålla låg profil). Varför är det så, frågade jag mig i mitt förra inlägg (som var en fortsättningen på den här inledningen).

På ytan kan svaret verka uppenbart: när det som i FRA-fallet är människors egna integritet som hotas har den i grunden liberala hållningen vunnit över den konservativa (eller neokonservativa). Att som exempelvis Per Gudmundsson tidigare gjort gå ut och kräva mer övervakning i terroristbekämpningens namn har helt enkelt inte varit opportunt när det är de egna mejlen som plötsligt ska läsas. Trycket har helt enkelt varit så stort, så när Björklund ropar bin Laden har inte ens the usual suspects orkat hojta med.

En traditionell konflikt mellan konservativa och liberaler (där Jan Björklund som vanligt spelar på den konservativa sidan), alltså, där de liberala har kommit ut överst? Mellan de som värnar den traditionella starka staten och de som är mer individualistiskt lagda. Är det det som ligger bakom de två olika strategier som olika borgerliga företrädare verkar pendla mellan när de ska försvara FRA, att spela upp (hotet) eller att spela ner (innebörden av FRA)? Tja, kanske. Men samtidigt är det inte bara så enkelt.

Den så kallade "neokonservatismen" är ju också i grunden "liberal" då syftet med de militära aggressionerna i förlängningen är att försvara en nyliberal ekonomisk ordning. Kriget mot terrorismen är ju i lika hög utsträckning ett krig för kapitalismen (eller, för att använda ett mer positivt om än inte lika exakt språkbruk; demokrati och marknadsekonomi). Den "stat" tvångsåtgärderna är tänkta att försvara - vare sig det handlar om avlyssning eller regelrätt krigsföring - är ju egentligen inte längre den traditionella nationalstaten, utan hela den västerländska (framförallt ekonomiska) samhällsmodellen.

Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet - ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med "uppkavlade skjortärmar" (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.

Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den "vänsterliberala" hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jan Björklunds typ av hotargumentation (åtminstone om den utformas något mer elegant än häromsistens) förmodligen kan ha bäring djupt in i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det finns inom rörelsen en stark känsla för begrepp som nationell säkerhet, och en lång tradition av att i praktiken sida vid sida med resten av västvärlden delta i kampen mot "hoten" från både öst och från syd.

Hur ska socialdemokratin kunna hantera detta problem, i skuggan av FRA-frågan? Det återkommer jag till i nästa och avslutande inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

onsdag, augusti 06, 2008

FRA och kriget mot terrorismen (del två)

Hittills har den borgerliga regeringens försök att skrämma upp valmanskåren med allt från ryssen till terrorister i ambitionen att försvara den nya FRA-lagen varit mer än lovligt taffliga, det erkännes. I grunden beror det säkert också på att svensken i gemen har ett rätt avspänt förhållande till den nationella säkerheten ("naivt", skulle säkert en riktig högerhök uttrycka saken). Men det är inte hela förklaringen, menar jag och ska i detta inlägg utveckla några tankar om den saken. Detta inlägg är för övrigt del två i en serie, den första texten på samma tema hittar du här. 

Till att börja med: hela "kriget mot terrorismen"-argumentationen är antagligen inget problem för vare sig det vänster- eller miljöpartistiska FRA-motståndet. De har tagit ställning: vi befinner oss inte i krig, vi är inte hotade och därmed finns heller inga som helst grunder för denna typ av "motåtgärder". Det är höger om mitten blir det blir mer knepigt. Och paradoxalt nog är det också där vi hittar den huvudsakliga förklaringen till att argumentationslinjen inte riktigt gått hem (än?).

Orsaken till att exempelvis Jan Björklunds hotretorik om bin Laden inte går hem är (förutom att den är befängd, men det har faktiskt aldrig varit ett oöverkomligt problem tidigare) nämligen huvudsakligen att alla de som i vanliga fall hade ägnat kraft och energi åt att sprida den nu är fullt upptagna med att istället bekämpa FRA-lagen, eller åtminstone sitta still i båten. Högerdebattörer som Jan Kallberg skriver debattartiklar som i sitt tonläge och sakinnehåll snarast leder tankarna till Jan Guillou eller Mattias Gardell, och till och med en hårdkokt NeoKon som Dick Erixon muttrar mest i mungipan och försöker få det till att vad alltihopa egentligen kokar ner till är behovet av en författningsdomstol.

Visst finns det en insikt om problematiken. Så kan man på exempelvis centerbloggar hitta resonemang om att det nu är viktigt att inte bara säga "nej" utan också hitta alternativ. Och det är naturligtvis en i grunden sund och riktig inställning: självklart måste varje civiliserat samhälle ha rätt att försvara sig självt mot både yttre och inre hot och självklart måste vi hitta modeller för detta som rimmar med upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna, ja allt det vi vill försvara.

Men problemet är att det är just denna typ av nyanserade grådaskiga diskussioner som hela bilden av ett "krig" mot terrorismen är till för att slippa. Kriget mot terrorismen har nämligen aldrig handlat om vad som är sakligt motiverat, vad som är effektivt eller inte (tvärt om - jag kan bara tänka mig vilka flumstämplar och landsförräderivarningar som hade följt på Karlbergs försök att "nyansera" diskussionen i Expressen häromdagen - om opinionsläget i stort hade varit ett annat). Det handlar om känsla, och det handlar om en värld som är uppdelad i "vi" och "dem". Alltså - kort och gott - om just ett krig.

Och i ett krig så har du två positioner du kan inta: antingen är du för, eller så är du mot. Resonemang om proportionalitet är något som hör freden till. Du säger att muren förstör förutsättningarna att leva och på det sättet undergräver förutsättningarna för en långsiktig fred samt att den dessutom är principiellt vidrig - jag svarar med hur många människoliv är du beredd att riskera i det korta loppet för att ta bort den. Och det är den frågan Jan Björklund vill få oss att ställa oss. Hur stora risker med vår fysiska trygghet är vi beredda att ta i några abstrakta principers namn? 

Men samtidigt så har han alltså fått en översvallande majoritet av de politiska högern (åtminstone på nätet) emot sig i denna fråga. Hur kan det komma sig? Vilken typ av spänningar inom den politiska högern är det som nu blottläggs inför våra ögon, och vad säger det oss om förutsättningarna för framtiden. Jag återkommer till det i mitt tredje inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

FRA och kriget mot terrorismen (del ett)

Jan Björklunds uttalande häromdagen om att FRA behövs för att skydda oss mot bin Ladin väckte reaktioner som spände från löje till irritation. Vad ingen verkar överväga är att det skulle kunna vara så att det är just den typen av argument - till skillnad från exempelvis den moderata partiledningens försök att spela ner frågan och hävda att alltihop handlar om missförstånd - som till slut är vad som skulle kunna få opinionen att tippa över i FRA-frågan. Det tror jag är en farlig missbedömning. Så farlig att jag tänkte använda några inlägg här på bloggen åt att reda ut förhållandet mellan FRA-frågan och hela "kriget mot terrorismen"-diskussionen. Och jag börjar nu.

Låt oss inledningsvis enas om en sak. Det finns få saker som gör oss så villiga att kompromissa med den personliga integriteten som hotet mot den egna fysiska säkerheten. Flera av de som idag står på barrikaderna mot FRA har ju själva visat detta med all önskvärd tydlighet tidigare - den sk "bombhögern" har ju fått sitt namn eftersom den försvarat bombningar av bland annat oskyldiga i freden och demokratins namn (bomber är ju oavsett hur smarta de är närmast definitionsmässigt integritetskränkande). I USA ser vi att frågan om statens rätt att använda tortyr faktiskt är i allra högsta grad levande, och vi vet att man i kriget mot terrorismens namn håller politiska fångar utan vare sig rättegångsprövning eller juridiska rättigheter. Och jämfört med att som oskyldig bli bombad, torterad eller fängslad ter ju sig faktiskt risken att få sina mejl lästa som en smula perifer.

Delar av dem som står i första ledet för att bekämpa FRA har alltså tidigare varit beredda att acceptera mycket värre ingrepp i den personliga integriteten (ja, jag definierar här även rätten att inte godtyckligt utsättas av staten för fysiskt våld som en del av denna integritet) i syfte att bekämpa terrorismen/värna vår livsstil. Den stora skillnaden - invänder då vän av ordning - är naturligtvis att dessa ingrepp alltid har drabbat någon annan emedan FRA drabbar en själv. Och det är möjligt att denna skillnad är vad som kommer att fälla avgörandet. Men samtidigt skulle jag inte vara alltför tvärsäker på den saken.

Hos den stora majoriteten svenskar tror jag nämligen inte risken att få sina mejl lästa ses som ett sådär jättestort hot. Dels tror säkert många att det redan görs (av USA, om inte annat), dels har man svårt att se vem som skulle kunna tänkas vara intresserad av ens festbilder och semesterhälsningar eller vilka problem det skulle innebära om de lästes av någon anonym försvarsanställd. Däremot tror jag att den latenta rädslan för "terroristen" eller "ryssen" ligger nära ytan och bubblar hos rätt många. För alla dessa människor är det alltså fortfarande "någon annans" integritet som nu återigen ställs mot "den egna" fysiska säkerheten - eller skulle åtminstone så kunna vara.

Det är det Björklund spelar på, och det var det det spelades på när det tidigare "läckte" uppgifter om att signalspaningens syfte var att hålla koll på björnen i öster. Det handlar alltså inte om att försöka sakligt fördjupa diskussionen, utan snarare om att skapa ett stämningsläge - tänkt på att du också kan vara hotad, tänk på att det är krig (och det var inte vi som startade det). Alltså precis samma taktik som förment "liberala" opinionsbildare använt under lång tid för att försvara USA:s krig mot terrorismen och de uppenbara övertramp det fört med sig.

Fördelarna med en sådan argumentation är uppenbara: du behöver inte ge dig in i några tekniska krångligheter eller svåra moraliska överväganden och gränsdragningar. Antingen ger vi vårt försvar de redskap de själva anser sig behöva för att hålla oss säkra, eller så gör vi det inte. Antingen så är du för, eller så är du mot.

Men hittills har resonemanget uppenbarligen inte tagit skruv (åtminstone om vi fortfarande befinner oss bland bloggar och i media - hur det är ute i vardagsrummen skulle jag inte vilja uttala mig lika tvärsäkert om). I mitt nästa inlägg ska jag fundera på varför.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag, augusti 05, 2008

Monica Green sätter fingret på något viktigt

Som en ålderstigen anka försökte "nyheten" om Pär Nuders icke-arbetande i riksdagen desperat flyga i media några sommardagar härförledens. Och jag ska här inte dröja mig längre vid den saken, utan bara konstatera att det gick väl lite si och så med den saken. Däremot hittar jag en riktigt intressant kommentar när jag följer med i efterdiskussionen på nätet, signerad riksdagsledamoten Monica Green (s) (bakgrunden är en kritisk text på borgerliga ledarsidan i Skaraborgs Allehanda): 

"Varför roar sig Skaraborgs allehanda att smutskasta Per Nuder. Varför inte granskar de inte vilka debatter de Skaraborgska Riksdagsledamöterna deltagit i?
Förmodligen för att de bara tagit del av några riksmediors utspel och att det kanske tar för lång tid att klicka på Riksdagens hemsida. Där skulle de ju kunna klicka vidare på ledamöter och se att det finns borgerliga ledamöter som inte lagt en enda motion sedan i oktober förra året, inte skrivit interpellationer och har på sin höjd deltagit 1-2 debatter under våren 2008.
Men det vill inte den borgerliga tidningen granska. För då skulle det ju visa sig att Riksdagsuppdraget inte bara går ut på att finnas i Riksdagshuset."

Skriver Monica Green. Och det här sätter faktiskt fingret på flera viktiga saker. Dels hur den journalistiska granskningen av politiken alltför ofta blir närmast farligt banal på grund av att journalisterna i många fall saknar antingen tid eller kompetens att göra egna kvalificerade granskningar. Men också hur svårt det är att bedöma vem som faktiskt är en framgångsrik riksdagsledamot/politiker.
Jag irriterar mig alltid mycket på alla "räkna pinnar" reportage som med viss regelbundenhet återkommer i pressen. Antalet motioner lagda, antalet interpellationer, ni vet vad jag menar. Lika enkelt för journalisten att göra (undantaget vissa borgerliga ledarskribenter i Skaraborg, uppenbarligen...) som meningslöst för medborgarna att ta del av. 
Ta en lagd motion till exempel. Det kan vara ett väldigt viktigt förslag som verkligen visar på en politisk vilja att räkna med. Eller så kan det vara samma halvtrötta förslag som skrevs fram av någon lokal lobbygrupp redan för länge sedan och som nu läggs återigen (kanske tillsammans med den som egentligen skrev den) för sjunde året i rad. Oavsett vilket: en pinne i statistiken. Vad den pinnen säger om en persons politiska kompetens övergår åtminstone mitt förstånd.
Politik är också i väldigt hög utsträckning ett lagarbete, vilket ytterligare försvårar saken. Det finns helt enkelt olika roller du kan inta, eller med andra ord, olika sätt på vilka  du kan vara en framgångsrik politiker. Någon kanske är den mediale frifräsaren, en har extremt breda nätverk bland olika befolkningsgrupper, en tredje är en gudabegåvad förhandlare och problemlösare. Och då har jag ändå inte ens mer än snuddat vid det som faktiskt är politikernas viktigaste funktion; att fatta beslut utifrån någon typ av ideologiska/värderingsmässiga utgångspunkter, att faktiskt representera sina väljare i någon typ av folkförsamling. 
Jag tillhör de som absolut tycker att du kan vara olika skicklig som politiker. Det handlar alltså inte bara om att ha hjärtat på rätta stället, ska du på allvar kunna företräda dina väljare måste du också ha förmågan att få något gjort. Det handlar om saker som mod och personlig integritet (lysande illustrerat i fallet Federely häromsistens, alltså på vad brist på detsamma kan innebära), men också om färdigheter och kunskaper som du faktiskt kan behärska i olika stor utsträckning. 
I dagens valsystem är det framförallt en uppgift för partiernas valberedningar och i förlängningen hela partiorganisationen att göra kloka avvägningar och försöka bedöma vilka som är de mest kvalificerade att få sitta som representanter för just det partiet i olika församlingar - och inte minst hur helheten ska se ut. Men både som en konsekvens av personvalsystemet och framförallt vad jag tror är en ökande vilja att bredda de demokratiska processerna inom de politiska partierna finns det anledning att fundera över hur detta ska gå till i framtiden. 
Jag är ingen personvalsentusiast. Men den undermåliga granskning av vilka våra representanter egentligen är, vad de vill och vad de kan (bortsett från deras kvitton, som ju granskas ingående) finns det ingen som helst anledning att vara nöjd med. Varken som partigängare eller medborgare. 
Nätet har nu inneburit nya möjligheter för försigkomna politiker att själva (via bloggar eller på andra sätt) presentera sig för allmänheten. När kommer gammelmedia svara upp på utmaningen och leverera en granskning som kräver mer än bara offentlighetsprincip och ett eller annat telefonsamtal? 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och annat intressant

måndag, augusti 04, 2008

Fantastisk skylla-ifrån-sig teori från SvD/regeringen

Som borgerlig ledarskribent har du naturligtvis goda kontakter med de politiska kompisarna i regerings- och riksdagskansli. Och ibland ger dessa kompisar dig tips och idéer på vad du skulle kunna skriva om. Det är inget fel eller konstigt med det. Men när Per Gudmundsson idag på SvD:s ledarsida lånar ut sin penna åt vad som förmodligen måste vara detta århundrades mest befängda skylla-ifrån-sig teori så är det inte utan att åtminstone eder bloggare börjar önska ett visst mått av urskiljning.
Utgångspunkter för Gudmundssons resonemang är ett diagram som visar att utvecklingen i ekonomin (gällande antalet anmälda jobb till arbetsförmedlingen respektive varsel) vände trendmässigt uppåt någon gång mellan 2002/2003 (då antalet varsel började minska, även om utvecklingen sedan svallade en hel den upp och ner) och 2004/2005 (då antalet nyanmälda jobb mer stadigt började öka). Under 2006 sköt utvecklingen i höjden radikalt (ni minns Göran Persson: "jobben kommer") för att sedan vända neråt igen någon gång i slutet av 2007. 
Ur folkbildningssyfte är det naturligtvis hedervärt att publicera sådana diagram. Det är bra att svenska folket får information så att de kan bilda sig en korrekt bild av när jobben har kommit. Framförallt illustrerar ju diagrammet att den borgerliga regeringens kritiker har i stort sett rätt: det kan omöjligen vara effekter av den nya regeringens politik som gett de senaste årens jobbtillväxt, däremot finns det all anledning att vara orolig över vad som nu - när politiken rimligen har börjat få effekt - händer på arbetsmarknaden.
Men det är såklart inte en sådan diskussion Gudmundssons kompisar på regerings- och riksdagskansli är ute efter.  Nej, vad de vill göra är att bortförklara ett kommande misslyckande på arbetsmarknaden med att allt - som vanligt - egentligen är sossarnas fel. 
Nyckeln till detta resonemang heter förväntningar. Enligt den teori som enligt Per Gudmundsson "analyseras ... i dessa termer inne i regerings- och riksdagskansli" berodde nämligen den rekordartade jobbtillväxten under 2006 (den förra s-regeringens sista år) inte på effekter av den då sittande regeringens politik, utan på att aktörerna på arbetsmarknaden förväntade sig en kommande borgerlig regering. Och på samma sätt höjer ledarskribenten ett varnande finger för vad som kommer att hända när företag och anställda istället kan komma att förvänta sig en vänsterregering i landet. 
Och frågan är om jag någonsin sett en mer elegant teori - om syftet är att omöjliggöra all typ av ansvarsutkrävande alltså. Det är bara att välja och vraka vems fel eller förtjänst en viss företeelse är. Jobben under 2006 - det är borgarnas förtjänst tack vare det starka opinionsläget. Och under 2007, då det var tydlig s-majoritet i opinionen då? Nä, men då var det nog trots allt den framgångsrika regeringspolitiken som fick effekt. Fram tills det vände, det vill säga. Då började folk tydligen lusläsa opinionsundersökningar igen. 
Men tittar vi på diagrammet så ser vi ju att utvecklingen 2006 inte var något trendbrott, utan bara en förstärkning av något som redan var på gång. Förefaller det då inte troligare att det var erfarenheter från de senaste åren som låg till grund för företagens beslut att expandera än några abstrakta förväntningar på en eventuell politisk framtid? Och när vi nu idag kan se att svenskarna har en mer pessimistisk syn på ekonomin än vad ekonomerna kan förklara - ligger det inte närmare till hands att koppla samman det med den dokumenterat impopulära regering som faktiskt sitter än att skylla på någon sorts långsiktiga förväntningar om vad som kan tänkas hända om dryga två år? Jo, så är det naturligtvis. 
Den borgerliga regeringen har misslyckats med det mesta den företagit sig sedan den tillträde. Nu har det gått så långt att borgerliga opinionsbildare påhejade av politiska tjänstemän istället försöker definiera de borgerliga framgångarna till innan dess att Fredrik Reinfeldt ens blivit statsminister. 
Och detta kan man såklart raljera över. Samtidigt ser jag också fröet till en möjlig gemensam ståndpunkt här. Borgare passar bäst i opposition. Det kanske är något vi skulle kunna enas om. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant