(Bloggpaus)

Som ni säkert har märkt; aktiviteten på denna blogg har stadigt sjunkit under en tid för att senaste veckorna nå ett definitivt nolläge. Delvis har det haft med ork att göra; det här är trots allt ett hobbyprojekt som jag ägnar mig åt om och när jag har tid och lust. Men de senaste veckorna har jag dessutom av olika skäl varit helt utan tillgång till internet (skriver nu på en lånad dator).

Får se hur länge min utflykt till stenåldern (eller, säg, åtminstone nittiotalet) håller i sig. Det beror också på när den här eländiga sjukdomsperioden som drabbat inte bara mig utan hela familjen är över.

Men det är inte bara dåligt att vara off-line. Istället för bloggande har jag exempelvis hunnit se en ruggig massa film senaste veckorna (den sämsta utan någon som helst tvekan den fruktansvärda pekoralen Curse of the Zodiac, ett lågvattenmärke som får till och med en klassiker i kalkongeneren som Hjärta av sten att framstå som stor filmkonst). Sett en hel del på teve. Ja, jag har till och med hunnit läsa en del mellan hostattackerna. Fyllt på med lite inspiration för framtiden, helt enkelt.

Så bloggen är inte död. Den bara vilar lite. Tror att det var det jag någonstans ville passa på att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, personligt, bloggpaus, curse of the zodiac, hjärta av sten

Vad socialdemokrati handlar om

"... därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan."

Det svarade Hjalmar Branting när han i tidningen Stormklockan fick frågan ”varför är du socialdemokrat” (året var 1912). Och frågan är om någon varken senare eller tidigare uttryckt den socialdemokratiska frihetslängtan mer pricksäkert. Ulf Bjereld lyfter upp citatet på sin blogg, och det gör han helt rätt i. I en tid då politik alltför lätt reduceras till spel och/eller teknik finns det all anledning att påminna om de verkliga värden som faktiskt alltjämt utgör politikens kärna.

För övrigt så måste jag helt enkelt uppmana alla som till äventyrs inte redan gör det att omedelbart gå in på den just nu utan tvekan bästa svenska politiska bloggen – Cattis blogg. Ta inlägg som det här, det här eller varför inte det här så förstår du vad jag menar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, ideologi, frihet, hjalmar branting, cattis ullström och annat intressant

Om skillnaden mellan splittring och mångfald (ett inlägg i vänstersossedebatten)

Det är närmast en känsla av overklighet som väller över en när man följer media idag. Varsel på Volvo, bankkris. Uppsägningar och ränteturbulens. Vi märker alla hur snabbt den relativa trygghet vi trodde vi hade kan rivas ner. Det är - helt enkelt - väldigt mycket som förändras just nu.

Sett i perspektiv till detta känns den lilla diskussion som uppstått på främst ett antal sossebloggar (se till exempel mitt lilla bidrag som var ett svar på detta inlägg) under de senaste dagarna som rätt perifer. Vad diskussionen handlar om är lite svårt att exakt definiera, men vi kan väl säga att den åtminstone centrerar runt de två begreppen "vänster-" respektive "högersossar"; huruvida de överhuvudtaget säger något alls och om det i sådana fall är bra eller dåligt.

Och som sagt - det kan tyckas som en liten skitdiskussion (Tomas Hartman uttrycker på sitt oefterhärmeliga sätt en ståndpunkt något i den riktningen, till exempel). Men samtidigt tycker jag att det är att göra det lite väl lätt för sig.

Min egen personliga åsikt är rätt klar; det är bara bra att det finns personer med olika infallsvinklar även inom ett parti och vill man analysera detta i termer av vänster och höger så måste det väl vara tillåtet att göra så. Ja, lite skulle jag till och med vilja ansluta mig till Stig Björns Ljunggrens syn när han skriver att "[d]et finns lika stort spektrum av åsikter inom arbetarrörelsen som det finns i partisystemet utanför - inklusive Sverigedemokraterna.  Och fan vet om det inte är en intressantare debatt inom rörelsen än utanför. Se bara hur det kokat upp på bloggarna de senaste dagarna kring det här ämnet!"

Eller för att citera en annan röst - från vänster om partiet - som ändå uttrycker gillande om debatten; Charlotte Wiberg på bloggen Kamferdroppar som skriver att "[j]a nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på."

Alltså. Både ut ett intellektuellt (Stig Björn) och ur ett organisatoriskt-politiskt (Charlotte) perspektiv finns det anledning att bejaka en öppen ideologisk och sakpolitisk diskussion även inom socialdemokratin. Och gör vi det, då får vi nog också finna oss i att vissa kommer att försöka se mönster och tendenser i hur olika personer positionerar sig, och vi kommer att få finna oss i att vissa även försöker förstå och beskriva sina egna ståndpunkter i relation till någon annans. (Dvs, någon kommer att definiera sig som "vänster" om mainstream, någon annan som "mitt", etc, etc.)

Men. Samtidigt känner jag när jag surfar runt bland debattinläggen och kommentarerna från de senaste dagarna att det också finns anledning att höja ett varningens finger. För det är nämligen en hårfin men avgörande skillnad mellan politisk mångfald och politisk splittring.

Jag var med i ungdomsförbundet SSU när vi kollektivt tog steget över denna gräns och det följaktligen också gick käpprätt åt helvete. Och om krigets första offer är sanningen så är den totala splittringens första offer den politiska diskussionen. Det finns helt enkelt ingen anledning att faktiskt prata med varandra när meningsmotståndaren är utdefinierad på förhand.

Det är också så att de som vinner på splittring aldrig är någon av de stridande parterna, utan den (verkliga) politiska motståndaren. Han kan sitta på bekvämt avstånd, hetsa än den ena än den andra, vänta på att både parter krigat ner varandra och då lugnt och stilla promenera in och göra slarvsylta av de överblivna resterna.

Från min tid i SSU skulle jag också vilja presentera en högst ovetenskaplig teori jag har om hur det kommer sig att en politisk organisation går från mångfald till splittring. Den består av två led: 1) alla tycker alltid att det är den andra sidan som började och 2) detta är alltid fel. Och allt det här leder tillbaka till den diskussion vi i dagarna fört här på nätet.

För alla progressivt sinnade människor här i landet är det största hotet mot jämlikhet och rättvisa och framtidstro en fortsatt moderatstyrd regering även efter valet 2010. Så är det bara, helt enkelt. Och vi får inte låta en intern diskussion dra uppmärksamheten bort från detta. 

Det innebär nu inte att vi inte ska och kan föra en öppenhjärtlig och till och från frän diskussion om hur alternativet till en sådan regering ska se ut. Men vi får inte förvandla oss till nyttiga idioter för högern. Vi får inte ta steget över i splittring.

Ansvaret för det ligger på oss alla. Och förmodligen - om min teori stämmer - är det mer ditt eget fel att det går åt skogen än du själv tror.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, höger, vänster, ideologi och annat intressant

Är det någon skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne?

Lite internt sossesnack: Min före detta kollega den genomsympatiske Jimmy Larsson-Hagberg har skrivit ett uppmärksammat inlägg på sin blogg där hans huvudpoäng är att det inte finns någon "vänster" inom socialdemokratin (och inte någon "höger", heller). Och eftersom detta är ett kärt gammalt trätoämne kan jag inte avhålla mig från att avge en liten kommentar i ämnet.

För vid ett första påseende kan ju tesen tyckas en smula märklig. Alla som följer partiet (eller är medlemmar) kan ju notera att det finns en åsiktsmässig bredd inom socialdemokratin. Vi är inte alla partilojala papegojor som tycker samma sak om allt. Personligen tycker jag att detta är bra. Jag tror att en rörelse mår bra av en intern diskussion och jag tror att en intern diskussion också förutsätter att man får tycka olika (och även gör det).

Och om det finns olika åsikter så borde dessa också åtminstone i vissa fall gå att placera på en vänster-högerskala. Nu vet jag att det finns de där ute som tycker att vänster-höger har spelat ut sin roll när man ska förstå modern politik, men jag håller inte med av skäl som är lite för långrandiga för att utveckla här (för den kanske bästa djupanalysen av den frågan, se Norberto Bobbios utmärkta essä "vänster och höger").

Och om det finns politiska åsiktskillnader inom ett parti och om politiska åsikter (åtminstone oftast) nu går att placera på en vänster-högerskala - tja, då borde väl den logiska slutsatsen av detta också vara att vi kan diskutera även hur olika personer positionerar sig inom partiet i termer av "mer vänster" eller "mer höger"? Och då borde det väl också gå att prata om en partivänster och en partihöger? Eller?

Nja, det tycker inte Jimmy Larsson-Hagberg. Om jag läser honom rätt så har han ett antal argument för detta.

Det första är att samma människor kan vara vänster i vissa och höger i andra frågor. Och det innebär ju - tänker jag - att man visserligen skulle kunna prata om partivänster respektive -högerpositioner i enskilda frågor, men inte om en "partivänster" i bestämd form singularis. Och det är ju ett både sympatisk och tänkvärt resonemang. Problemet i Jimmys inlägg är då tyvärr att han inte är riktigt konsekvent i sin argumentation, som jag ska visa senare. Men så här långt kan vi faktiskt hålla med varandra.

Jimmys andra argument (som jag fattar det) är att det i att definiera sig själv som "vänster" också ligger underförstått att man definierar sig själv som "bättre", mer "riktig" socialdemokrat (än alla andra). ""Jag har ... inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv högersosse" skriver Jimmy.

Till att börja med kan jag här konstatera att jag och Jimmy har olika erfarenheter. Jag har träffat socialdemokrater som kallat sig själva både "höger"- och (kanske vanligare) "mittensossar", och jag har träffat en hel del som gärna understryker att de inte tillhör "partivänstern". Jag kan till och med vid något tillfälle dra mig till minnes att ha hört någon resonera i termer av att "partivänstern" faktiskt är mindre riktiga socialdemokrater än andra, och inte tvärtom.

Men oavsett detta: visst. Det är tråkigt med folk som inte kan respektera att det finns och får finnas olika åsikter inom ett parti. Problemet med Jimmys text blir då att han så ensidigt lägger skulden för detta på personer som framför en viss typ av kritik mot partiet (nämligen från vänster). Även om det naturligtvis inte är avsikten finns ju alltid risken att just den typen av resonemang cementerar och förstärker spänningar mellan partimedlemmar, istället för tvärtom. "Jaha, du tycker att vi borde höja a-kassan ännu mer, då innebär det alltså att du tycker att jag är en sämre sosse än du".

Och detta blir faktiskt extremt tydligt (och nu kommer jag fram till vad som egentligen är min huvudsakliga kritik mot Jimmys text) när man ser till vad som är utgångspunkten för hans resonemang - nämligen den debattartikel av Carl Tham som publicerades på DN-debatt häromdagen.

"För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar. Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel" skriver Jimmy nämligen i vad som måste anses vara ett ganska brutalt angrepp på den förre utbildningsministern.

Jag ska nu inte försvara Carl Thams artikel. Men jag har verkligen läst den gång på gång för att försöka förstå vad det är Jimmy menar. Tham kritiserar socialdemokratin utifrån vad jag (och Jimmy, vad jag kan förstå) menar är ett vänsterperspektiv. Visst. Men resten då?

Var pekar Carl Tham finger mot enskilda och säger att någon annan är en sämre sosse? Var skriver han ens att han är en "vänstersosse" till skillnad från några andra (förtappade) "högersossar"? Nej, det finns inget sådant i hela artikeln. Inte en rad. Däremot en hård kritik mot (den europeiska) socialdemokratins politiska praktik under de senaste tio-tjugo åren.

Jag tillhör de som tycker att vi måste kunna ha en - även offentlig - intern socialdemokratisk politisk diskussion om politiska och ideologiska frågor. Utifrån det perspektivet har jag väldigt svårt att se vad som är problemet med Carl Thams artikel. Vill man däremot i sak polemisera med Thams uppfattningar, så är det en helt annan sak. Det kan man naturligtvis göra. Men Jimmys anklagelseakt är ju faktiskt en helt annan än den sakpolitiska eller ens ideologiska. Han hävdar i praktiken att Carl Tham är självgod och pekar finger åt andra. Och beviset för detta är att han kritiserar partiet från vänster!

Därför: jag delar fullt ut vad jag tror är Jimmy Larsson-Hagbergs syfte, nämligen att dra en lans för ett öppet och dynamiskt socialdemokratiskt parti som enas i sina grundläggande värderingar men där det inom de ramarna finns en mångfald av perspektiv och en levande intern debatt. Men jag känner mig väldigt osäker på att den typ av argumentation Jimmy ger uttryck för verkligen leder ditåt.

Finns det inte tvärtom en risk att Jimmy istället för att döda föreställningen om att det finns en höger och en vänster inom partiet istället förstärker densamma? Bara det att "vänstern" definieras som självgoda självförhärligande typer som egentligen inte har några direkta åsikter (mer än att de är bättre än en massa andra), istället för utifrån sakpolitiska och/eller ideologiska ställningstaganden?

Jag tror det. I en tid då vi behöver både hantera stora och viktiga framtidsfrågor på ett omsorgsfullt (inte minst mot varandra) sätt och mobilisera mot en borgerlighet som på intet vis kan anses uträknad är det lite synd. Tycker jag.

Och för att slutligen svara på min egna rubrik: ja, det är skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne. Vilket inte gör någon av parterna till en definitionsmässigt "bättre" eller "sämre" sosse. Eller att den karikerade bild av vad de tycker i olika frågor som någon kanske har skulle behöva vara det minsta sann (och jag har haft med bägge att göra, så jag vet vad jag talar om på den punkten).

Fler skriver för övrigt om detta. Tex Jonas Morian, Johan Ingerö, Fredrik Jansson och Erik Laakso. För att nämna några. Ett ps i det sammanhanget är att det även pågår en parallell debatt om Jonas Morians senaste anställning som jag inte ämnar kommentera då jag har väldigt svårt att ens förstå ett resonemang om att enskilda partimedlemmar med ideella förtroendeuppdrag och en privat blogg på något sätt skulle vara förhindrande från att jobba för ett visst företag.

Uppdatering: Även Reza Javid skriver i frågan, och Eva Lena Jansson berör i en tänkvärd textk ämnet. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, jonas morian, höger, vänster, ideologi, jimmy larsson-hagberg och annat intressat

Ett antal anledningar att känna optimism om socialdemokratins framtid

Är hemma med en snorig dotter. Förmiddagen ägnades åt teletubbiestittande och barnsångsjungande. När dottern nu tar en liten tupplur ger det mig chansen att gå igenom lite olika (lite mer socialdemokratiska) vänstermedia. Fokus blir på det lite yngre, lite mer intellektuella. Inser att det faktiskt finns all anledning att se ljust på framtiden. 

Senaste Tvärdrag är inledningsvis riktigt bra. Inte minst intervjuerna med (och texterna av) Katrine Kielos, Magnus Wennerhag och Kajsa Borgnäs ger mersmak. Känns som om Daniel och Jens är på rätt väg. Jag gillar att de har en tydlig idé om vart tidningen ska och sedan kör det konceptet fullt ut. 

***

En annan kul grej är nya webbsatsningen Arvid Falk. Ett alldeles lysande initiativ, även om sidan kanske inte riktigt har hittat formen än. Jag tror att det här kan bli riktigt bra. Som sagt; kanske saknar jag lite av tydlighet i profil och inriktning men det kommer säkert när sidan hunnit mogna. Och då blir det ett gjutet stopp på den dagliga surfrundan. 

***

Speaking of Arvid Falk: jag håller just nu på och läser Olof Lagercrantz lysande biografi över August Strindberg. Finns på pocket, förmodligen i en affär nära dig. Om man är intresserad av mannen bakom. (Inte webbsidan, utan figuren. Dvs.) 

***

Några som verkligen har hittat formen är däremot Dagens Arena. Från ingenting till Sveriges mest angelägna vänsterröst på rekordtid. Det riktigt stora Dagens Arena-gänget har gjort är att de har inneburit ett uppbrott från den där förödande gnälligheten som förstört så många tidigare försök till en mer intellektuell socialdemokratisk hållning. Tror faktiskt inte (bara) att det är en konsekvens av oppositionstiderna, utan att det ligger något djupare bakom. 

***

Sedan ska jag inte gnälla, så därför skriver jag inget om könsfördelningen på skribenterna i senaste Fronesis. 

***

Sammanfattningsvis: Det finns någon typ av intellektuellt självförtroende inom den (mer eller mindre socialdemokratiska) vänstern av idag som rätt länge har saknats. 70- och 80-talister som Kielos, Suhonen, Borgnäs, Klas Gustavsson (för att nämna en handfull. I Tvärdrag kallas några av dem för "de skamlösa", och det kanske passar) driver på. Lägg på det de möjligheter internet innebär och ett gäng pionjärer och entusiaster från alla möjliga generationer och bakgrunder. Och det blir riktigt, riktigt bra. Någon form av nytändning. Nerv. Jag vet inte vilket begrepp som passar. Bara att jag gillar det. 

***

PS. Alltså, så att ingen ska missförstå. Jag gillar i grunden Fronesis också. Men någon tjej hade väl kunnat få vara med? 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, tvärdrag, arvid falk, dagens arena, fronesis, katrine kielos, daniel suhonen, kajsa borgnäs, magnus wennerhag, klas gustavsson, media och annat intressant

Fackligt nytänkande

Det tänks en massa stora tankar runt om i vårt land. Nu har utredarna på TCO drabbats av den smått geniala idéen att faktiskt dela med sig av sina på en liten mer regelbunden basis. På bloggen utredarna kommer man att kunna läsa med största sannolikhet intressanta inlägg utifrån de olika specialkompetenser TCO:s utredargäng sitter på. Inledningsvis tycker jag exempelvis att Roger Mörtviks funderingar om regeringens a-kassepolitik är väl värda att läsa. 

Förhoppningsvis får vi alltså både ett nytt löntagarperspektiv i bloggosfären samt ett antal kvalificerade bloggare som kan bidra till en mer högkvalitativ diskussion. Det måste applåderas. Via Fredrik som fick det via Jonas. 

Läs även andra bloggares åsikter om tco, utredarna, media, bloggosfären och annat intressant

Intressant FRA-dementi från Odenberg

Förre försvarsministern Mikael Odenberg dementerar nu på SvD:s ledarblogg tidskriften Fokus uppgifter om att han skulle ha "sålt in" FRA-lagen till den borgerliga partiledarkretsen genom att påstå att det fanns en uppgörelse med socialdemokratin. 

"Självfallet var partiledarna informerade om min ambition att få med (s) och om arbetet för att åstadkomma detta (f ö bekräftat av dåvarande (s)-gruppledaren Britt Bohlin i Rapports dokumentär) men aldrig någonsin har jag påstått att saken redan skulle vara i hamn. Därtill faller ett sådant påstående i detta stadium på sin egen orimlighet. Även om socialdemokraterna skulle vara intresserade av en uppgörelse så är det självklart att de inte kan binda sig för det redan före en lagrådsremiss. Det vore ju närmast idiotiskt - och socialdemokraterna är inte idiotiska" skriver Odenberg själv. 

Och framförallt den sista passagen tycker åtminstone jag låter rätt rimlig. Odenbergs egna ord borde alltså innebära slutet för det lite märkliga blame-game:ande som PJ Anders Linder inledde under gårdagen när han skrev att "[r]egeringen sitter i klistret om FRA därför att de blev lurade av socialdemokraterna".  

Det här debaclet har regeringen Reinfeldt försatt sig i helt själva. Om nu någon hyste någon tvekan om den saken.

Andra som kommenterar detta är exempelvis Jonas Morian och Mary (hon med de moderata karamellerna). Läs även andra bloggares åsikter om fra, mikael odenberg, politik, regeringen, reinfeldt, socialdemokratin och annat intressant

Sjukvårdens framtid byggs underifrån

DN skriver idag om hur nedbrutna hierarkier och samverkan mellan olika personalkategorier inte bara gjort det roligare att jobba utan också ökat effektiviteten på kirurgkliniken på Karolinska Huddinge. Det är ett fantastiskt roligt reportage som beskriver en fantastiskt rolig utveckling. Dessutom säger det väldigt mycket om hur framtidsdebatten om den svenska sjukvården borde se ut. 

Vi har under de senaste tio tjugo åren suttit fast i en diskussion där den enda vägen framåt för sjukvården har sagts vara privatisering, och så kan man vara för eller mot detta. Men det är helt fel. Vad som behövs inom sjukvården är en kulturrevolution av det slag som DN beskriver i Karolinska Huddinge, där man lämnar den gamla närmast tayloranska organisationen bakom sig. Och det måste ske oavsett driftsformer. (Karolinska Huddinge ägs av landstinget, till exempel.)

Som socialdemokrat tycker jag också att det är uppenbart att detta ligger i linje med en traditionell socialdemokratisk uppfattning att makten ska flyttas ut på golvet, till de som faktiskt gör jobbet. Eller vad som åtminstone borde vara den traditionella socialdemokratiska uppfattningen...

Hur som. En rolig utveckling, och väldigt kul att den uppmärksammas av media. 

PS: Apropå bra media: ni har säkert redan läst den; men Fokus granskande reportage om FRA-frågan från igår är mästerlig journalistik. Samtidigt som det också sätter all annan politisk journalistik i det här landet i ett lätt förklenande ljus - som läsare inser man plötsligt hur mycket det är vi aldrig får veta om vad som egentligen händer i Sverige eftersom så få andra når upp i Anita Kratz och Torbjörn Nilssons nivåer. DS

Läs även andra bloggares åsikter om politik. sjukvård, huddinge, karolinska, sjukvårdens organisation och annat intressant

En sån där morgon som får en att minnas varför man älskar hösten

Så cool att det gör ont

Det har varit svårt att missa att Bruno K Öijer är tillbaka. "Poeternas poet, gymnasisternas, akademikernas, punkarnas, 40-talisternas, 80-talisternas, beatnikarnas, anarkisternas och hela svenska folkets poet" som en lyrisk recensent på DN skrev någon gång för länge sedan. 

I videon ovan framför han "vi lämnade varje fest". Urbant deppigt, svartsynt och coolare än Lou Reed. Några sidor tidigare i diktsamlingen Dimman av allt (som avslutar den triologi som inleddes med brakssuccéen Medan giftet verkar) finns en av de dikter han skrivit som jag tycker är allra vackrast. Fruktansvärt enkel, på gränsen till banal, men ändå kan jag inte läsa den utan att bli alldeles rörd (hela diktsamlingen ja kanske hela triologin tar någon sorts utgångspunkt i poetens relation till sin bortgångna mamma som tog hand om familjen efter att pappan tog livet av sig). 

jag tyckte någon kom 

men det var ingenting

bara skymningen

som rättat till mitt täcke

och tapeterna sjöng

sjöng märkligt och lågt för mig

det var en natt

en natt jag inte längre minns

en natt när du måste ha 

blåst ut stearinljuset

och en annan värld steg framför mig

mystisk och spännande

full av faror steg den

som en tunn strimma av rök

steg den mellan dina händer 

Som jag har förstått det efter att ha skummat recensionerna (rikligt med länkar ovan) så är det snarare denne lågmälde Bruno K. än den, som SvD uttrycker det, "alienerade världsföraktaren" som är tillbaka i den nya diktsamlingen. Och det låter sympatiskt. Även om jag undrar om punkpoeten helt kan sluta påminna om en man som "... planlöst driver runt i staden om nätterna / och fylls av aggressiv gråt / när han tänker på hur snabbt dom han älskat / börjat åldras och brytas ner " 

Och nej, jag har inte skaffat Svart som silver än. Men jag ska. Återkommer, säkert. 

Läs även andra bloggares åsikter om bruno k. öijer, poesi, kultur, svart som silver och annat intressant

Död åt skogen!

Precis min åsikt. En har väl sett the Blair Witch Project. Bra aktion av fältbiologerna. (ok, det kan vara ironi med anledning av regeringens nedskärningar på miljöområdet, kanske. Men ändå...)

Folkens Europa

Dagens lästips: mastodontuppropet för ett folkligt Europa på Dagens Arenas debattsida. Det här gillar jag. Från KG Hammar till Wanja Lundby Wedin. Presenterar en alternativ - folklig - vision av vad ett verkligt europasamarbete skulle kunna vara. Med anledning av ESF i Malmö:

"Det är i Malmö det verkliga europeiska civilsamhället nu tar form. Det är här kanalerna mellan folkets åsikter och organiserade intressen är som mest utvecklat och mångfaldigt. Och det är en offentlighet som inte sätter några gränser österut - till ESF kommer exempelvis stora grupper av aktivister från både Ryssland och Turkiet."

Det rör på sig. Fortfarande. Känns hoppingivande på något sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, europa, esf, malmö, sociala rörelser och annat intressant

Nej till återremiss

Den borgerliga majoriteten i stockholms läns landsting håller precis på att driva igenom en helt ny avtalsmodell för akutsjukhusen. Problemet den här gången är inte att förslaget är grunddåligt. Tvärtom. Det finns en del bra i det. Så mycket bra att vi förmodligen skulle kunna enas om en del riktigt långsiktiga spelregler för våra akutsjukhus. Men det verkar inte borgarna vilja. Istället för att låta oppositionen gå igenom ärendet ordentligt i sina grupper trumfas det igenom. Riktigt trist.

PS. Det färdiga ärendet kom klockan 17.50 igår till oppositionen. Vi ville skjuta upp det till nästa möte för att hinna processa det i våra grupper. Bara så att ni får en bild av vilka tidsramar vi pratar om här. DS

Om socialdemokratisk förnyelse

Fredrik Jansson  skriver idag om hur han ser på behovet av en socialdemokratisk förnyelse (delvis inspirerad av Tony Johansson). Resonemanget bygger i grunden på ett "traditionell socialdemokrati är modern"-resonemang som jag i sak har väldigt lite att invända mot. Och det är en bra text, men riktigt intressant blir det faktiskt först i kommentarerna.

Där skriver Fredrik nämligen som ett svar på en annan kommentar att "[v]ad som däremot är intressant (och som jag nog kommer att återkomma till i ett framtida inlägg av “Vänsterreformism”) är hur vi ger anställda i offentlig sektor mer makt och inflytande över sina jobb och den verksamhet de arbetar i. Här kan vi nog hitta intressanta frön i det som kallas intraprenad (fruktansvärt ord!) och den modellkommunmetodik som norska Fagforbundet (motsvarande Kommunal) har tagit fram. Det som förr i världen kallades “industriell demokrati” kan mycket väl vara en viktig pusselbit i arbetet för att göra den gemensamma sektorn mer attraktiv som arbetsplats."

Rätt så! Vi måste inse att allt demokratiskt inflytande inte kan eller måste gå via förtroendevlda representanter utan att demokratin som ideal för att bli greppbar måste kunna förverkligas även i det lilla, på exempelvis arbetsplatsen. Jag ser verkligen fram mot fortsättningen...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, socialdemokrati, arbetsplatsdemokrati, Fredrik Jansson, förnyelse

Om vårdköer och glädjen i att läsa Dick Erixon

Efter i storleksordningen tretton timmars landstingsfullmäktige känner jag mig en smula mör. För fullmäktiges viktigaste debatt, den om vårdköerna, hänvisar jag därför helt enkelt bara till Dag. Poängen är den att den borgerliga majoriteten slösat bort de goda åren vi nu verkar vara på väg att lämna utan att ta tag i sjukvårdens största problematik - vårdköerna. Tvärtom så ökar de. Vilket både jag och många andra har haft både ett och annat att säga om under dagen. 

Och sedan i ett helt annat ämne så är faktiskt detta inlägg ovanligt kul, till och med från att komma från den outsinliga källan till muntration Dick Erixon. Börjar undra om inte lejonparten av de där som faktiskt pröjsar honom för att blogga är vänstersinnande människor som jag själv i jakt på ett gott skratt (lite som Badlands Hyena men på riktigt, liksom).

Nä. Läggdags. Ta hand om er. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vårdköer, stockholm, sjukvårdspolitik, Dick Erixon, humor, Dag Larsson, stockholms läns landsting och annat intressant

Vad skönt med en politiker som ryter ifrån!

"Den dagen moderaterna tar ställning mot marknadshyror, slutar sälja ut lägenheterna i Stockholms innerstad till reapris och på allvar börjar värna blandade boendeformer är vi de första att sträcka ut en hand för ett samarbete."

Så motiverar Carin Jämtin i SvD att hon nu slänger igen dörren i ansiktet på Kristina Alvendal (m). I ett välmotiverat hårt tonläge avfärdar hon det moderata utförsäljningsrådets "invit" till blocköverskridande förhandlingar om bostadspolitiken i Stockholm. "Politiska pajaskonster", är ett begrepp som används.

Det är bra. Det finns ingen anledning att göra annat än att lyfa fram den moderata bostadspolitiken som precis så illa som den är. Att låta högerhöken Alvendal gömma sig bakom socialdemokratin vore både taktiskt och sakpolitiskt direkt korkat.

Dessutom är det faktiskt skönt med en politiker som ryter ifrån. Uppfriskande, på något sätt. Gör att hösten plötsligt känns lite mindre jämngrå.

Läs även andra bloggares åsikter om carin jämtin, kristina alvendal, politik, stockholm, bostadspolitik och annat intressant

"Svagt ledarskap hämmar Sverige"

Nej. Den här artikeln handlar faktiskt om sport. Även om rubriken onekligen leder tankar någon helt annanstans...

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, politik, regeringen, och annat intressant

Äkta och oäkta kovändningar

Ni vet. Liv, jobb, familj. Jag har helt enkelt inte hunnit blogga särskilt mycket under den senaste veckan. Här kommer dock några korta reflektioner så här på söndagskvällen. Av någon anledningar handlar de mest om kovändningar:  

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting erkänner ju nu att det system de satt i sjön (Vårdval Stockholm) drabbar socialt utsatta områden. Däremot vägrar de göra något åt saken. Som ABC-nytt visade i veckan: den sjukvårdspolitik de borgerliga partierna för inklusive de förändringar de ny föreslår bara fortsätter att öka klyftorna (se gärna hela inslaget för att få en rättvisande bild). Så det här får väl vara någon sorts halv kovändning - man erkänner att man har fel men vägrar ändå ändra på sig. 

Samtidigt - en bra grej på lite samma tema. Det verkar som om nu även de ledande borgerliga politikerna i landstinget har förstått den socialdemokratiska positionen. Catharina Elmsäter-Svärd (m) skriver på sin blogg att "Socialdemokraterna idag meddelar att de är positiva till att stockholmarna har valfrihet inom vården" och funderar om det "kanske tyder ... på att de släppt lite av det ideologiska motstånd som de tidigare uppvisat mot människors rätt att själva besluta om vissa saker i vardagen." Centerpartisten Gustav Andersson skriver i sin tur (under rubriken Socialdemokratisk reträtt) att "... det [är] både häpnadsväckande - och glädjande - att Socialdemokraterna nu vill ta Vårdvalet ett steg längre genom ett s.k. ACG-system (Adjusted Clinical Groups) som är ett ännu mer individbaserat ersättningssystem än vårdvalet."

Jag ska nu inte grotta ner mig i historieskrivningen (som är bisarr) utan bara nöja mig med att säga rätt så. Valfrihet, men inte Vårdval Stockholms orättvisa. Det är vad (s) tycker i frågan (har skrivit mycket om detta förr - även innan "kovändningen" btw - till exempel här). Och problemet med den borgerliga politiken är inte att den är för individanpassad - utan tvärtom, att den fortfarande inte tar hänsyn till att människor faktiskt är olika och därmed också har olika behov. Om det krävs en socialdemokratisk "kovändning" för att får borgare att förstå att det är det politiken handlar om så bjuder jag gärna på den saken. 

Och så en sista grej apropå kovändningar. Jag hade helt enkelt fel när jag häromdagen anklagade den borgerliga regeringen för detsamma. Den så kallade "satsningen" på KomVux regeringen slog sig för bröstet visade sig när plus och minus slogs ihop landa på ett minus på nästan två miljarder över mandatperioden - och då räknar jag inte in kostnadsökningarna (se mer om det här). Så jag får nog omformulera mig. "Bluff" är vad jag egentligen borde ha skrivit. 

För övrigt har jag också drabbats av USA-feber. Sitter och kollar YouTube -klipp och bloggar hela nätterna. Och så tror jag att något stort är på väg att hända inom arbetarrörelsen. Om det kommer att kräva någon kovändning eller inte är än så länge oklart. Men mer om det senare. På återseende. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vårdval stockholm, vård, vårdpolitik, björklund, stockholm och annat intressant

Välkommen ams-politik (om än för sent och för klent)

Att regeringen nu kovänder och genomför de satsningar de föraktfullt avfärdade som "ams-politik" för bara något halvår sedan när vårpropositionen presenterade är naturligtvis i grunden bra. Satningar på yrkesutbildningar och fullföljandet av det socialdemokratiska förslaget om en yrkeshögskola måste applåderas. Åtminstone lite försiktigt - självklart hade dagens utspel på dagens DN-debatt (även kommenterat här) gett en något mindre fadd smak i munnen om regeringen inte med sådan kraft ägnat de senaste två åren åt att riva ner vad man nu säger sig vilja bygga upp.

Nu får vi se vart detta landar. Och framförallt får vi se om taktiken att lägga sig kloss i kloss med oppositionen politiskt för att på så sätt minska de politiska slagytorna kommer att fullföljas på fler områden. Vem vet - snart kanske man återkommer med åtgärder som på riktigt kommer till rätta med arbetslösheten och det så kallade utanförskapet? Eller så tänker regeringen om till och med när det gäller FRA...

UPPDATERING: Äh, jag hade fel. Det var ingen kovändning. Slutsummar av regeringens "satsningar" landar efter alla om och men på ett rejält minus över mandatperioden. "Bluff" hade varit ett bättre begrepp. Trist. SLUT PÅ UPPDATERING.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, utbildning, yrkesutbildning, jan björklund och annat intressant

Svenskarna litar mer på (s) när det gäller jobben och ekonomin

44 procent av svenskarna tror att en socialdemokratisk regering skulle sköta ekonomin bättre än den nuvarande borgerliga, mot 36 procent som håller på det nuvarande gänget. När det gäller jobbpolitiken är det något jämnare men fortfarande tydlig s-ledning: 44 procent tror på socialdemokraterna mot 40 för den borgerliga regeringen. Allt enligt en Sifo-undersökning som SVT:s Rapport berättar om idag. 

Personligen vet jag inte om jag ska vara överraskad eller inte över siffrorna. Å ena sidan tycker jag att de är fullkomligt naturliga, med tanke på hur valhänt och arrogant regeringen hanterat varningssignalerna i ekonomin under inte minst det senaste halvåret - samtidigt som socialdemokratin arbetat intensivt med att göra hemläxan när det gäller inte minst jobbpolitiken. Å andra sidan trodde jag kanske att bilden av Anders Borg som den überkompetente räknenissen skulle sitta en smula djupare än så här. 

Men svenskarna tycks kunna se bortom hästsvansen. Uppenbarligen. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, förtroende, regeringen, socialdemokraterna, ekonomisk politik, jobbpolitik och annat intressant