Frågan som kommer att avgöra valet (och varför det faktiskt inte räcker med att prata väl om den egna politiken)

På ett plan är det väldigt enkelt. Det regeringsalternativ som framstår som trovärdigast i att föra en politik för fler jobb och lägre arbetslöshet är det regeringsalternativ som kommer att vinna valet 2010. Då behövs det en trovärdig rödgrön jobbpolitik för att det ska kunna bli ett maktskifte. Men det behövs också en hårdkokt granskning av vad som egentligen finns bakom borgerlighetens självsäkra miner. Myten att det går bättre för Sverige än för omvärlden under den sittande regeringen måste avslöjas. 

Så blev Anna Anka-debatten bara tragisk

Lyxhustrun Anna Anka fick i förra veckan hela den svenska opinionen att dansa efter hennes pipa när hon rörde upp både himmel och helvete med sin hemmafruartikel på Newsmill. Jag såg den som ett extremt lyckat pr-drag från den tevekanal som precis var i färd med att börja sända en dokusåpa där fru Anka spelar en framträdande roll. Men så plötsligt har det hela rusat iväg och blivit politik på riktigt.

Kultur och mediepolitik i praktiken

Via Jonas Morian läser jag om det samarbete ett antal kulturtidskrifter ingått i för att kunna runda Tidsams distributionsmonopol genom att bygga upp egna kanaler. Även i Resumé och Journalisten uppmärksammas detta. Än så länge är samarbetet i blygsam skala men initiativet bör ändå applåderas.

Ta strid för kulturskolan

Ok, min slagverkarkarriär tog aldrig riktigt fart. Höjdpunkten blev en jazzkonsert på en femtioårsfest i en PRO-lokal i Vällingby (om vi bortser från ett inte föraktligt antal studentskivor, dvs). Trots det var alla de timmar jag tillbringande intensivt hamrandes på trummorna i den kommunala musikskolan allt annat än bortkastade. Att lära sig hantera ett instrument är en bildning som borde vara tillgänglig för alla.

KULTURINTRESSE ÄR NAZISM!!!!!!!!!

(Jag har låtit en framstående framtidsforskare räkna ut hur tonläget i Göran Hägglunds inlägg kommer att utvecklas framöver, utifrån en trendanalys av de texter den kristdemokratiske partiledaren publicerat under det senaste halvåret – den senaste idag. Så här kommer det enligt denna simulation se ut i Oktober i år. Håll till godo:)

Vad skiljer en socialdemokratisk partinörd från en vanlig människa?

Det finns ett lackmustest som tydligare än något annat reder ut huruvida en socialdemokrat tillbringar sitt liv i interna maktkamper eller tvärtom försöker befinna sig ute i någon sorts verklighet. Det är vilken vikt han fäster vid den sägenomspunna Stockholms arbetarekommuns betydelse. Den riktige partinörden drar sig nämligen sällan från att förklara inte bara storstadens, utan hela länets, ja alla Sveriges tillväxtområdens problem för socialdemokraterna med snart hundra år gamla missförhållanden i Stockholms kommuns partidistrikt (eller, för den delen, tvärtom).

Stockholmaren som “den andre”

Katrine Kielos sätter onekligen fingret på något när hon i en krönika på Aftonbladets ledarsida varnar socialdemokratin för att göra “stockholmaren” till ett slagträ i en intern politisk diskussion. Vad Kielos konstaterar är att de medborgare som bor och verkar i Stockholm i den socialdemokratiska debatten av idag tyvärr har reducerats till någon sorts främmande djur som måste analyseras i syfte att konstruera ett bete som är så attraktivt för just den här specifika arten att den nappar på kroken och fastnar.

Mer Obama, mindre Blair. Fast på svenska, såklart.

Det som är mest frustrerande med den socialdemokratiska “förnyelsediskussionen” är att så lite har förnyats med själva diskussionen. Det är (fortfarande) antingen tillbaka till något tänkt sjuttiotalsutopia eller “framåt” till någon sorts medelklasstriangulering a la Blair, Rasmussen eller för den delen Reinfeldt. Samtidigt som det för alla som följer med i svensk politik torde vara fullkomligt uppenbart att ingen av de två vägarna är framkomliga för en socialdemokrati som vill återerövra den reella makten över samhällsutvecklingen. 

Inte bara integritetspolitiken som plockas från Orwell

“Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ‘trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning’. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ‘Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.’ Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.”

Fredrik Jansson kommenterar i sitt inlägg Party like it´s 1984 Fredrik Reinfeldts “Nya moderater”, Henrik Brors och i största allmänhet det politiska stämningsläget i landet Sverige just nu. Klart läsvärt.

(hoppas du tycker att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,moderaterna,Fredrik Reinfeldt,Henrik Brors,Fredrik Jansson,George Orwell,1984

Total brist på ansvarstagande från borgerliga politiker efter mat- och demokratiskandalen i Stockholms läns landsting

 “Att söka ett ansvarstagande på individnivån är ren populism”. Så inledde det moderata (!) finanslandstingsrådet den debatt om matskandalen i Stockholms läns landsting som vi haft på ett extrainkallat fullmäktigemöte under dagen. Och i den andan fortsatte sedan diskussionen. Det ingav onekligen en märklig känsla att se företrädare efter företrädare från en politisk majoritet gå upp i talarstolen och med det ena argumentet mer känsloladdat än det andra försvara ledande politikers och tjänstemäns rätt att begå allvarliga fel utan att riskera några som helst konsekvenser.

Det stora problemet är naturligtvis att denna brist på ansvarstagande omfattar även själva maten. Majoritetens ambition nu är att förklara för folket varför den nuvarande sjukhusmaten är bra, inte att med alla tänkbara medel se till att den faktiskt blir det. Istället för skarpa förslag presenteras kosmetika som syftar till att något mildra bilden av en majoritet som helt förlorat fattningen.

Men även om själva maten naturligtvis är den verkliga huvudfrågan här tycker jag inte att man helt kan bortse från den demokratiska aspekten. När man låter en kultur uppstå där det är om inte ok så åtminstone accepterat att göra fel, att dra beslut undan formella beslutsgångarna, att fixa och trixa lite med formalian, då befinner man sig på ett sluttande plan. Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting rusar just nu huvudstupa ner just längs denna sluttning.

Jag har under dagen tillsammans med många andra högljutt kritiserat detta som är på väg att hända (mina egna inlägg kan du se här och här). Tyvärr men inte överraskande fick vi föga gehör för våra åsikter. Den borgerliga majoriteten höll ihop i omröstningen.

Nu fortsätter förhoppningsvis granskningen. Konkurrensverket har aviserat att de vill titta närmare på det faktum att endast ett företag var med och la giltiga anbud i upphandlingen. Förhoppningsvis kommer även andra att ta vid. Jag är rätt säker på att vi i den politiska oppositionen inte kommer att släppa frågan i första taget.

Dagens möte var ingen slutpunkt, hursomhelst. Läs mer hos SR, i DN eller SvD. För mer utförlig bakgrundsinformation om skandalen; se rapporten från SKL och Deloitte. Alla SvD:s artiklar i ämnet hittar du här. Peter Andersson har också bloggat bra i frågan.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,matskandalen,sjukhusmat,stockholms läns landsting,demokrati,ansvar

Förnyelsen kommer underifrån (som alltid)

Jag har varit imponerad av det arbete som görs inom ramen för nätverket sq2540sthlm långt innan SvD:s Per Gudmundsson gav dem all gratisreklam de kunde begära med sin bitterhetsattack på ledarplats häromdagen. Efter att ha läst de unga kvinnornas svar når min beundran nu inga gränser. Men om vi lämnar de senaste dagarnas förvisso hysteriskt roliga diskussioner lite därhän så döljer sig en annan fråga som är egentligen både större och viktigare – nämligen den om partiväsendet förnyelse och därmed förutsättningarna för demokratins fortlevnad.

Det finns en sak som ofta slår mig när jag läser böcker om amerikansk politik och amerikanska politiker – och det är vilken framträdande roll organisatörerna ofta innehar. Alltså personer som har förmågan att få saker att hända, bygga upp strukturer, skapa en sorts rörelse i samhället. Förmodligen har detta att göra med den lösliga strukturen på det amerikanska partiväsendet. Varje person som på allvar aspirerar på den politiska makten måste antingen själv eller i sin omgivning ha personer som förmår bygga (ny) organisation och nå resultat.

I Sverige är det inte riktigt så. Det var länge sedan ombudsmannen var centralfiguren i den politiska dramaturgin. I dess ställe har vi fått tjänstemannen, pressekreteraren, kommunikatören – roller som är anpassade efter en fast partistruktur och en politisk strid som i allt väsentligt är förflyttad till fullmäktige- eller riksdagsförsamlingen och framförallt massmedia (eller, för den delen, rakt in i de politiska partiernas egna interna strukturer).

Men samtidigt är det uppenbart att vi idag står inför ett läge där vi i viss mån måste återuppfinna rörelsen. Rörelsen; som det där gränslandet mellan politik och organisation där det faktiskt skapas något nytt. sq2540sthlm är ett exempel på något sådant nytt. Och det är ett exempel på att organisation och politik hänger samman.

Det har förts mycket teoretisk diskussion om hur, på vilket sätt och varför den politiska organisationen måste förnya sig. Inte lika mycket har gjorts. Personligen tror jag att Sveriges politiska framtid tillhör de som har förmågan att få ändan ur vagnen. Då ligger kvinnorna i sq2540sthlm ohyggligt bra till.

(hopppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,organisation,sq2540sthlm,socialdemokrati,rörelse,demokrati

När man tagit fan i båten (om vinst, kvalitet och utveckling i välfärden)

När jag pratar med socialdemokratiska politiker ur den generation som var med och öppnade upp för privata utförare i den skattefinansierade välfärden och frågar dem varför, så är det ett svar som återkommer oftare än andra. Det är känslan av att på något sätt ha tappat kontrollen, att den egna regin inte åstadkom de resultat man efterlyste, bilden av okontrollerbara offentliga kolosser som hade trängs sig mellan politikerna och medborgarna. Genom konkurrens och anbudsupphandlingar såg dessa politiker plötsligt en sort verktyg för att ta makten tillbaka, att verkligen kunna genomföra den politik man drömde om.

Denna om man så vill machiavelliska drivkraft skiljer sig alltså från vad jag tror motiverar de flesta borgerliga politiker på området: nämligen tron att privat alltid är bättre, att ekonomisk profit är den enda drivkraften som åstadkommer utveckling och att saker som går från offentlig till privat drift därmed också per automatik går från närande till tärande.

Problemet som vi upptäcker allt tydligare idag är dock att exakt de problem som försatte tidigare generationers politiker i ett underläge gentemot de egna verksamheterna nu kommer tillbaka i denna nya miljö vi har skapat oss – ofta till och med värre. Det är det som  grundtonen i den diskussion som initierades av Carin Jämtin när hon häromsistens red till strids mot alltför stora vinstuttag ur den offentligt finansierade skolan och sjukvården.

Jämtins perspektiv är pengarna. Hur ser vi till att det är eleverna som får del av åtminstone merparten av de effektivitetsvinster som görs inom skolan, och att dessa värden inte plockas ut i privat vinst? Och detta är en central fråga – om den också kopplas tydligt till kvalitetsperspektivet.

Jag tror det stora problemet är att vi aldrig gjorde hemläxan den där gången för länge sedan, utan trodde att en ny modell (den gången med konkurrensupphandlingar, nu är det kundval som är på modet) skulle lösa problemen åt oss. Men om vi inte har verktygen att verkligen definiera, mäta och följa upp kvalitet och om vi inte har modet att med kraft styra och stå upp för medborgarperspektivet spelar det egentligen ingen roll vilka modeller vi sedan väljer att använda oss av.

Samtidigt har de som varit kritisk till olika pengsystem, inslag av privata entreprenörer och simulerade marknadslösningar (och jag är en av dem) ofta missat grovt i kritiken genom att förfalla till polemiska förenklingar. Allt privat är naturligtvis inte sämre än offentligt, och det finns mycket en progressiv vänster kan lära av de senaste tio-tjugo årens utveckling – inte minst vad gäller medborgarnas valfrihet och vikten av att på olika sätt bejaka möjligheten till att ta initiativ även utanför de traditionella byråkratiska strukturerna.

Att tro att vinstintresse är den drivkraft som i sig som kommer att skapa kvalitet i den gemensamt finansierade välfärden är naivt och farligt (läs för övrigt gärna Göran Rosenbergs utmärkta text på temat). Men hur ser vårt alternativ ut? Och hur genomför vi det i det landskap vi nu befinner oss i? Eller med andra ord: hur fångar vi upp de krav medborgarna ställer på den gemensamma välfärden och gör dessa till politik och i förlängningen verklighet?

Jag tror att det finns några nycklar. Tydliga och uppföljningsbara kvalitetskriterier. Rättvisa ersättningssystem som verkligen styr mot rätt saker. Naturligtvis tillräckliga resurser (som är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kvalitet). Men vi måste gå vidare bortom det. Hur uppmuntrar vi organisationer där de som befinner sig närmast själva verksamheten – personalen “på golvet” – får så stora möjligheter som möjligt att verkligen påverka och förbättra verksamheten? Hur utvecklar vi ledarskapet? Hur stärker vi samverkan mellan forskning, utveckling och verksamhet – på alla nivåer? Hur blir vi bättre på att på olika sätt mer direkt fånga upp medborgarna/brukarnas konkreta synpunkter och åsikter om hur det fungerar och inte fungerar? 

Och hur kan vi förklara vår vision om en modern, dynamisk, utvecklingsbenägen och högkvalitativ välfärdssektor på ett sätt att det också går att uppbåda ett folkligt stöd för den? Där ligger den stora utmaningen just nu. Jag hoppas att Carin Jämtins vinstutspel ska vara startskottet för en välbehövligt debatt i just den riktningen.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,vinst,välfärd,offentlig sektor,carin jämtin,jämtin,kvalitet,utveckling,socialdemokrati

När man mobbas av Timbro

Peter Andersson har (ivrigt påhejad av bland andra kulturbloggen och s-buzz) noterat att Timbro är väldigt selektiva i vilka de lyfter fram när de på hemsidan presenterar de bloggar som kommenterat deras rapporter (mer specifikt Thomas Idergards lilla skrift om varför man ska ta bort allt kommunalt stöd till kultur och fritid och – visade det sig vid en djupare läsning – brandförsvar och snöröjning också). Och då har han också uppmärksammat att en av de texter som förtigs är mitt enkla inlägg om varför jag håller med moderaten Anders Knape i hans kritik mot Timbroutspelet.

Och det kan man ju vara upprörd över. Själv stör jag mig mer på en annan sak. Nämligen att Timbro väljer att inte lyfta fram det här inlägget som jag också har skrivit i frågan. Det är lite längre och lite roligare. Och så kanske lite att Dick Erixon får vara med inte mindre än två gånger på Timbros länklista. Det känns ju mer jag tänker på det alldeles fruktansvärt orättvist.

Nu tycker jag väl egentligen inte att det är varken en mänsklig rättighet att bli länkad till av meningsmotståndare eller en skyldighet att länka till någon som du egentligen inte har lust att lyfta fram. Och när det gäller den aktuella rapporten kan jag också förstå Timbros ovilja att sätta alltför mycket fokus på invändningarna.

Men visst är Peters “avslöjande” ändå rätt talande. Och själv trivs jag rätt bra i offerrollen. Så nu ska jag stoppa in ett exemplar av Berits Ås film om härskarteknikerna i videobandspelaren, spola fram till avsnittet om “osynliggörande” och instämmande sitta och sucka “jag vet hur det känns”.

Kan inte riktigt svälja det där med att de länkade två gånger till Dick Erixon, heller.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,Timbro,mobbing,Peter Andersson,Thomas Idergard

Forskarlarm om betygsinflation har bäring även på socialdemokratisk skoldebatt

Den artikel som forskarna Jonas Vlachos och Magnus Henrekson lät publicera på DN-debatt i morse är ett oerhört viktigt inspel inte minst i den socialdemokratiska debatten om vinst och kvalitetsutveckling i offentligt finansierad välfärd som rasat de senaste veckorna. Vad forskarna pekar på är nämligen den betygsinflation som uppstått som en konsekvens av att skolorna i allt högre utsträckning konkurrerar om eleverna, och att denna betygskonkurrens inte verkar bottna i att eleverna faktiskt kan mer.

För det fenomen forskarna pekar på understryker nämligen något som jag själv alldeles nyligen berörde i ett längre inlägg om den socialdemokratiska vinstdebatten: att de fiktiva "marknader" vi har konstruerat och sedan gett ansvaret för mycket av kvalitetsutvecklingen inom välfärden i verkligheten fungerar väldigt annorlunda än det var tänkt på det teoretiska ritbordet. Av det enkla skälet att verkligheten är så oerhört mycket mer komplex än denna typ av förenklade nationalekonomiska modeller ger vid handen.

"Naivitet", kallade jag i det inlägget relationen mellan många politiker och de system man satt i sjön. Dagen debattartikel ger mig inte direkt anledning att revidera den ståndpunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om skolor, politik, friskolor, betyg, betygsinflation, skolpolitik, utbildningspolitik och annat intressant

Tävling: saker man kan tänka på för att hålla sig varm när hösten nalkas

Jag gillar hösten. Kanske för att den är så vacker. Kanske för att den inbjuder till så mycket som jag verkligen tycker om: sitta framför brasan, dricka te, frossa i blodiga deckargåtor och gotiska skräckmysterier. Eller kanske helt enkelt för att jag i själ och hjärta är någon form av obotlig romantiker och hösten i all sin vemodiga skönhet utan tvekan är dem romantiskaste av årstider. Så, jag gillar hösten. Men jag förstår problemen.

Det blir mörkt. Och kallt. Och regnar. Det är lätt att känna sig lite nedslagen. Därför behövs det saker att tänka på. Som får en att hålla värmen. Vilken tur då att det finns så mycket sådant.

Som till exempel att Macaulay Culkin nu blivit vuxen och därför var fullkomligt utesluten i rollen som pojken i filmatiseringen av Cormac McCarthys “Vägen”. Se  där en nåd att stilla be om. Och det finns naturligtvis mer.

Risken att Ipren-mannen ska dyka upp i teverutan krymper trots allt dag för dag. George Lucas har redan upptäckt dataanimationen så det traumat har vi bakom oss. Nuförtiden tillhör det trots allt undantagen att någon ska börja spela Crazy Frog på högsta volym på bussen när du sitter trött på väg hem från jobbet. Hajen fyra är redan gjord, och glömd. När man börjar fundera finns det hur mycket som helst att skänka en tacksamhetens tanke.

Så för att mota höstdepressionerna utlyser jag härmed en tävling. Vad försöker du tänka på för att behålla glöden när mörkret sänker sig? Skriv svaret här i kommentarstråden nedan, eller mejla på johan_sjolander@hotmail.com. De bästa förslagen belönas med stor ära och den oslagbara känslan av att få ha varit livet lite enklare att leva för sina medmänniskor.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: hösten,humor,bra saker,höstdepression,glädje,tacksamhet

Vad vinstdebatten handlar, inte handlar och borde handla (mer) om

Sensommarens stora politiska diskussion inom socialdemokratin har rört synen på privata vinster inom välfärdssektorn. Det är en intressant och viktig debatt. Problemet är att det är lätt att få intryck av att den handlar om någonting annat än vad som egentligen är frågan. För vad som är den egentliga kärnan är två sammanflätade frågor: hur åstadkommer vi en ständig kvalitets- och produktivitetsutveckling i den offentliga välfärden, och hur ser vi till att det är skattebetalarna/medborgarna som får njuta frukterna av denna utveckling? Vad diskussionen inte eller åtminstone inte borde handla om är alltså moral i meningen om det är rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad verksamhet i sig eller inte.

Trots det verkar det som om många både av de som är kritiska till och de som stödjer Carin Jämtins vinstkritiska utspel på DN-debatt som drog igång diskussionen uppfattar saken på det sättet. Hur kan ni vara mot vinst till de som driver skolorna men acceptera det för dem som bygger husen, kan någon fråga, och en annan kan kontra med att det sticker i ögonen när skattepengar går till privat avkastning. Men detta är ett stickspår.

Den moraliska dimension som finns är istället en annan: är det rätt att göra dåliga affärer med andras pengar eller inte? Låt mig ta ett exempel på vad jag menar. Säg att du har en offentlig verksamhet som drivs på ett visst sätt. Denna verksamhet har en uppenbar effektiviseringspotential på säg fem procent. Lägger man då ut denna verksamhet på entreprenad och på det sättet sänker kostnaderna med tre procent har man inte tjänat pengar, och man har inte gjort en bra affär. Tvärtom; man har lurat skattebetalarna på motsvarande två procent av effektiviseringen.

Detta är ett perspektiv som varken högern eller vänster brukar gilla att ha. Högern eftersom man försvarar de privata entreprenörerna och vänstern eftersom man inte vill erkänna att det finns effektiviseringspotentialer i den offentliga verksamheten.

Mina siffror i exemplet är dessutom försiktiga. Det finns exempel där glappet varit större än så – något som ligger bakom de extrema övervinster vi får rapporter om till och från. Än värre blir det naturligtvis när denna “effektiviseringspotential” består i saker som faktiskt sänker kvaliteten på verksamheten på ett sätt som de politiker som gjorde upphandlingen inte hade tänkt på och därför inte säkrade i upphandlingsunderlaget (eller inte förmådde följa upp i efterhand) – något som det också finns mängder av exempel på ur verkligheten.

Orsakerna till detta kan alltså vara flera men traditionellt hittar vi två huvudorsaker: dåligt fungerande marknader och svagheter i upphandlingsunderlagen (eller möjligheten att de facto följa upp att de krav man ställer efterlevs). Ofta en kombination av båda. Och i och med de pengsystem som nu blir allt vanligare i och med de kundvalsmodeller som är högsta mode inom mängder av områden understryks problemen än mer.

Pengsystem och kundval bygger på att den i grunden sympatiska tanken att det ska vara medborgarna (“kunderna”) som genom sina egna val sätter press uppåt på högre kvalitet genom att välja bort dåligt och istället välja bra. En sorts konstgjord marknad där den “kreativa förstörelsen” skapas genom utformningen av ersättningssystemet kombinerad med valfrihet. Lägg märke att man redan i modellens utformande här mer eller mindre har gett upp tanken på att minska kostnaderna för skattebetalarna – det finns ju inte längre någon konkurrens vad gäller priset eftersom det offentliga står för hela kostnaden för “kunden” och eftersom alla utförare ersätts med (i stort sett) samma summa.

Och detta är i teorin ett rätt smart sätt att organisera offentlig välfärd (framförallt om du dessutom som jag tycker att det är viktigare med ökad kvalitet än sänkt skatt). Problemet är bara att vi inte lever i teorin utan i verkligheten. Utbudet av välfärdstjänster är inte obegränsat, utan tvärtom för de allra flesta väldigt snävt. Möjligheten att som enskild “konsument” göra fullständigt informerade val är begränsade. Och under detta ligger det inneboende problemet med alla kundvalsmodeller eller pengsystem, att det i grunden är väldigt svårt att sätta korrekta prislappar på människors individuella och varierande behov.

Det finns alltså en uppenbar risk (och en hel del praktiska exempel på) att det effektiviseringsarbete som bedrivs ute på den konstgjorda “marknaden” varken omsätts i högre kvalitet för brukarna eller i minskade kostnader för skattebetalarna. Att vara bekymrad över detta handlar inte om ett moraliskt motstånd mot att vissa tjänar pengar eller misstänksamhet mot människor som driver privata företag. Det handlar om en sund och riktig omsorg om skattbetalarnas pengar.

I den debatt som uppstått under sommaren har utkristalliserats tre sätt för socialdemokrater att närma sig frågan. Carin Jämtin valde som sagt när hon drog igång debatten att lägga fokus på själva vinsterna, och vill tvinga företag som jobbar åt det offentliga att återinvestera en den av överskotten (“vinsten”) i själva verksamheten. Robert Noord och några andra kommunpolitiker öppnade i ett svar visserligen för några skärpta kvalitetskrav, men menade i någon sorts polemik med Jämtin att att det är viktigt att bejaka den drivkraft som möjligheten till privat vinst utgör (och menade dessutom i en passage som jag inte riktigt kan bli klok på att de som skulle förlora mest på ett vinstförbud är verksamheter som inte tar ut någon vinst, som kooperativ). Partiledningen med Marie Granlund och Mona Sahlin köper Jämtins problemskrivning men något av Noords lösning, och menar att det bästa sättet att komma åt problemet som verkligen är ett problem är att justera systemen genom att höja kvalitetskraven så att de övervinster (dvs förluster för skattebetalarna) vi diskuterar blir omöjliga.

Det finns ibland en naivitet i synen på hur de politiskt konstruerade och administrerade marknader vi ger ansvaret för en allt större del av den gemensamma välfärden fungerar. Det tror jag också är svagheten i partiledningens annars sympatiska förhållningssätt. Kan vi verkligen konstruera och upprätthålla system där vi kan garantera att resurserna verkligen går dit de ska, där vi utnyttjar marknadskrafterna (dvs viljan att göra vinst) men inte låter oss utnyttjas av dem? Eller måste vi inte, som Jämtin argumenterar, också ge oss på själva vinsten? Där kommer den intressanta diskussionen föras på exempelvis höstens partikongress.

Men bakom detta ligger dessutom en ännu större och viktigare diskussion och väntar på att få föras fullt ut. Nämligen den om hur vi egentligen ser på hur man åstadkommer kvalitets- och effektivitetsutveckling inom välfärden. Vänstern har friheten att inte vara fastlåsta i det fyrkantiga skolbokstänkande där den enda drivkraften framåt är möjligheten till privat profit som högern sitter fast i. Vi vet att människan är mer komplex än så, och har en tillräckligt bred förståelse av hur samhället och organisationer fungerar för se att denna förenkling inte har stöd i verkligheten.

Men trots det för vi ständigt diskussionen på fel planhalva. Eller så låtsas vi inte om att det överhuvudtaget finns något att diskutera. Om jag får ha någon liten ödmjuk förhoppning om den fortsatta diskussionen i vinstfrågan så är det att detta perspektiv kommer än mer i fokus. Hur fångar vi upp och bejakar initiativkraft och goda idéer hos de som jobbar i verksamheten? Hur drar vi nytta av brukarnas (vare sig det är elever, anhöriga, patienter eller vad det nu kan vara) vilja att själva få ta del av en så bra verksamhet som möjligt? På vilket sätt kan vi tillsammans dra nytta av att det finns många människor med vilja och idéer på hur det vi gör tillsammans skulle kunna fungera bättre?

Eller om vi vänder på det – hur utnyttjar vi det faktum att välfärdens verksamheter huvudsakligen syftar till att vara så bra som möjligt i sig själva, och inte bara är ett medel för att åstadkomma vinst åt någon annan? Här tycker jag att den riktigt spännande socialdemokratiska framtidsdebatten tar sin början.

Ytterligare läsning: Lo-tidningen, Aftonbladets ledarsida och Anne-Marie Lindgren stödjer Carin Jämtins förslag, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt är mot, några som bloggat om frågan ur olika perspektiv är Peter Andersson (massor av inlägg, länken går till det senaste), TCO:s Kristina Persdotter, Claes Krantz, Enn Kokk, Roger Jönsson, Robert Noord, Jonas Morian, Magnus Ljungkvist, Lennart Holmlund, Peter Karlberg och Fredrik Jansson – för att presentera ett litet urval av både skribenter och inlägg.

(hoppas för övrigt att du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: jämtin,carin jämtin,vinst,friskolor,skolor,socialdemokrati,skolpolitik,politik,offentlig sektor,kvalitet,utveckling

Ett lysande litet lättsamt blogginlägg i en egentligen väldigt allvarlig fråga

Jag bara måste rekommendera alla att läsa Peter Anderssons kommentar till framförallt det här inlägget av allas vår Dick Erixon (och följ gärna den länken, för en bra bild av vem denne Dick Erixon är). Med precis rätt tonfall lyckas Peter fullkomligt trasa sönder försöket att få det faktum att Fredrik Reinfeldt ser ut att bli beroende av stöd från Sverigedemokraterna för att kunna fortsätta regera till att bli någonting som på något sätt misstänkliggör Mona Sahlin.

Men även om jag tycker Peters glimten-i-ögat ton är precis rätt för detta tillfälle så finns det naturligtvis en allvarliga klangbild här också. För det Erixon öppnar upp för (en tråd som tacksamt tas upp av flera moderater) är naturligtvis att misstänkliggöra alla åsikter förutom den att det är fullkomligt naturligt att en borgerlig regering regerar vidare med hjälp av ett främlingsfientligt ytterlighetsparti. Nu är det plötsligt oppositionen som ska ställas till svars för om de kan tänkas ha fräckheten att ifrågasätta denna ordning (vilket i och för sig oppositionen mycket klart och tydligt har deklarerat att den inte har, åtminstone inte om det bygger på att man själv gör sig beroende av detta ytterlighetsparti).

Jag har tidigare flera gånger (tex här, här och här) förklarat varför jag tycker det är viktigt att de borgerliga partierna och främst Fredrik Reinfeldt själv tydligt redogör för hur de ser på möjligheten att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Och då håller det inte med att väcka insinuanta frågor om socialdemokraterna. Då krävs det besked om vad man själv tänker göra.

Men som sagt. I väntan på detta besked kan man med stor behållning åtminstone ta del av Peter Anderssons lilla inlägg i denna senaste utvikning av frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, sverigedemokraterna, Dick Erixon, moderaterna, Fredrik Reinfeldt och annat intressant

Lite fegt att ge sig på Åsa Torstensson, men i sak har Expressens ledarsida faktiskt en poäng

Rent ryggradsmässigt reagerar jag med det där socialdemokratiska Bamse-hjärtat, och tycker att det är lite tarvligt att ge sig på en person som infrastrukturminister Åsa Torstensson (C). Känns kanske lite för mycket som att sparka på någon som redan ligger för min smak. Men nu är Torstensson ju trots allt minister och Expressens ledarsida har en hel del poänger när de idag skåpar ut den politik ministern för som bakåtsträvande och omodern. Så det får väl gå an då. För den här gången.

Expressens poäng är i kort sammandrag att det inte är särskilt smart i dessa klimatmedvetna dagar med ena handen prioritera bilväg framför järnväg samtidigt som man med andra handen dessutom – genom höjda banavgifter – driver upp priserna för tågtrafiken. Men trots det är det exakt detta som regeringen med Torstensson i spetsen verkar ägnar sig åt.

Och det är ju en väldigt dålig politik. Och det är ju helt rätt av Expressen att lyfta den för vad den är. Samtidigt kanske en liten påminnelse i sammanhanget: regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut. Så ansvaret för den förda politiken går faktiskt bortom både Torstensson som person och centerpartiet som parti.

Och omvänt, om Torstensson skulle få något fantastiskt säg landshövdingserbjudande någon gång innan mandatperioden är helt över så innebär det inte att man kan dra ett streck över den politik som regeringen för just nu. Fast frågan om profilen som den som gjorde det dyrare att åka tåg gör en till en särskilt populär landshövdingskandidat. Ja, det skulle om man kan hitta någonstans där det faktiskt inte går några tåg då…

(Förlåt, där överdrev jag en smula för effektens skull. Nästan inte går några tåg ska det nog vara.)

Hoppas du tyckte detta var intressant Technorati-taggar: politik,infrastruktur,klimat,miljö,Åsa Torstensson,regeringen,expressen,tåg

Det är inte varje dag, men idag håller jag med en moderat

Anders Knape är moderat ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Idag skriver han en mycket läsvärd replik på förra veckans timbroutspel där fd MUF-basen Thomas Idergard lanserade den snudd på geniala iden att kommuner och landsting skulle kunna ta sig igenom krisen genom att ta bort allt stöd till kultur och fritid. Och Knapes replik är faktiskt en riktigt njutbar läsning.

Till att börja med för att han rent sakligt slaktar timbrorapporten jämns med fotknölarna. “I den femtedel av kommunernas budget som Idergard menar att vi kan avstå från finns kostnader för renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera. Dessutom är det till stor del uppgifter som kommunen enligt lag är skyldig att svara för. Att tro att det går att spara in var femte skattekrona utan allvarliga konsekvenser är fel” skriver Knape och det är väl inte utan att man funderar på om Timbro verkligen är av åsikten att vi ska sluta med brandförsvar.

Men förutom det rena lustmordet finns det också en politisk kärna som jag tycker är verkligen intressant. För Knape öppnar för att “kommunens ambitioner inom kultur- och fritidsområdet behöver diskuteras”, men menar att det måste ske utifrån en diskussion om “synen på kulturens och fritidens roll i samhället”. Han avrundar: “Ofta framhålls vikten av fysisk aktivitet för folkhälsan. Då måste det finnas någonstans att utöva denna även för dem som inte har så stor plånbok. De kommunala biblioteken och teatrarna har stor betydelse för det kulturella klimatet och också för kreativitet och utveckling för orten. Mycket av detta skulle inte bli av utan kommunens insatser.”

Och det ligger mycket i det. Vem vet? Kanske Idergards timbroutspel får den oförutsedda effekten att diskussionen framöver istället för att centreras runt hur mycket som ska bort kommer att handla om hur kommuner och landsting ska kunna höja sin ambitionsnivåer på exempelvis kulturen och folkbildningens område?

Det vore i sådana fall en ödets ironi inte helt utan ett element av poetisk rättvisa.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: kultur,politik,timbro,Thomas Idergard,Anders Knape

Rätt av Alexander Bard att ge sig på Birgitta Rydberg

“Folkpartiet kan inte tillåta Birgitta Rydberg att fortsätta”. Det skriver Alexander Bard och några andra folkpartister på dagens DN-debatt. Och eftersom jag tillhör den politiska oppositionen i Stockholms läns landsting (där Rydberg huserar) kan jag inte annat än applådera utspelet. För det krävs att även borgerliga politiker reagerar om den politik som bedrivs just nu från landstingshuset på Hantverkargatan ska få ett slut.

Jag har själv många gånger berört inte bara sprutbytesfrågan utan även på ett övergripande plan Rydbergs inställning till missbrukarfrågan, som exempelvis hennes direkt fientliga hållning till Stockholms brukarförening. Men än så länge har inget hänt, förutom att landstingsledningen har gömt undan frågan i en evighetslång utredning som uppenbarligen syftar till att inget någonsin ska hända (och som tyvärr lyckats lura en del som annars vad jag kan förstå det har hjärtat på det rätta stället).

När Alexander Bard nu häller bensin på elden borgar det för att denna undangömmandepolitik inte ska kunna fungera längre. Men det kräver att fler tar vid där Bard slutar.

För alla Stockholms borgerliga politiker är valet nu enkelt. Antingen protestera högt, och se till att Rydbergs politik byts ut. Eller acceptera att de också är ansvariga. Så enkelt är det ibland i politiken.

(hoppas du tyckte detta var intressant.)

Technorati-taggar: politik,narkotikapolitik,sprutbyte,Birgitta Rydberg,folkpartiet,Alexander Bard