Rudolf Meidner död

En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.

Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.

Från tragedi till tragik

Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.

Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?

För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.

Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.

Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.

Down market

I dagens Resumé skriver chefredaktör Viggo Cavling;

” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”

Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.

Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.

Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.

Borgerlig kulturmoras (det handlar om demokrati, dumbom)

Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.

Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.

Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.

Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.

En kul dag

Fick ikväll förtroendet att stå kvar på andra plats på den socialdemokratiska landstingslistan för Stockholms sjätte krets – efter landstingsrådet Anna Kettner. Det känns speciellt. Och stort. Det innebär att jag får vara beredd att vara med och ta ansvaret och driva mitt partis och mina partikamraters frågor i Stockholms läns landsting i ytterligare fyra år. Och att någon därute uppenbarligen tror att jag kan göra det rätt hyfsat. Så stort tack till dem som nominerade och stödde mig och de som nu i kväll också fattade beslut om att jag skulle få representera socialdemokraterna på den fina platsen i fyra år till.

Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.

Vad innebär fallet Åke Green för kampen mot intolerans?

Läser i tidningen att en rättslig process har uppstått efter att kassettband med anti-semitiskt innehåll uppenbarligen har sålts i anslutning till moskén på Södermalm. På banden sägs bland annat att ” judar är en smitta, att de är bröder till apor och grisar och han ber Gud utrota dem.” Den typen av uttalanden är naturligtvis fruktansvärda och måste fördömmas.

Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?

Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?

Rydberg, Green och helveteselden

Åke Green kommer att hamna i helvetet, basunerar folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg ut i ett pressmeddelande (som bland annat Magnus uppmärksammat tidigare). Och jag kan förvisso hålla med om att Green är en prick med synnerligen otrevliga åsikter. Ja, faktum är att jag känner stor förståelse för alla de människor som känner sig kränkta och förnedrade, ja även hotade, av pastorns vulgära utfall och bibliska vantolkningar.

Men att gå från att diskutera ett år eller så på öppen anstalt för hets mot folkgrupp till en evighet i skärselden … jag vet inte. Kan man inte tänka sig en mjukare linje? Typ att Green visst får komma in i himlen, bara han finner sig i att umgås med alla de bögar och flator och transor som utan tvekan redan trängs där?

Jag vet inte om Rydberg försöker vara rolig. Eller om det faktiskt gått så långt att uppbrottet från ”snällismen” gjort att det faller sig helt naturligt för en folkpartist att döma människor till helvetets eldar. Oavsett vilket är det inte särskilt lyckat.

När vi dessutom till detta lägger att Birgitta Rydberg glatt kan tänka sig att samregera med den politiska kraft som närmast slutit upp bakom Green, nämligen kristdemokraterna, då börjar det likna hyckleri. Och alla vi som kan vår Bibel vet vad som händer med hycklare…

Länge leve den offentliga sjukvården

Hade i förmiddags en kontakt med min lokala vårdcentral i Hässelby gård. Halv nio ringde jag och ville beställa tid. Jag möttes (direkt, ingen väntan alls) av en telefonsvarare som sa att de skulle återkomma klockan tio i nio. Tio minuter i nio (exakt, jag klockade) ringde en vänlig kvinna upp. Jag beskrev mina problem, och fick en tid kvart över tio. Halv tolv hade jag besökt läkare, fått en diagnos, hämtat ut några recept på apoteket och var på väg hem igen.

Jag vet inte. Men jag tycker det fungerade bra. Såg att även BBC plussar för den svenska sjukvården på sin hemsida. Jag är inte den som tror på att måla saker i rosenrött, men en viss nyansering av debatten om vår offentliga sjukvård vore kanske på sin plats. Nä, förlåt, jag glömde. Utan ett rejält mått av svartmålning skulle knappast högern ha någonting att göra politik av. Och det vore väl för trist…

Stackars liten

Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin kommenterar moderaternas sammanbrott i opinionen;

”- Vi har ett enormt tryck på oss att berätta vad vi ska göra, inte bara det lätta utan även det som svider. Ärlighet kan ibland kosta.”

Och visst är det synd om killen. Det gick ju så bra så länge ingen visste om vilken politik moderaterna tänkte sig att föra. Taskigt av media, väljare, oppositionen att inte låta det bero där. Bara för att moderaterna råkar vilja ha regeringsmakten, varför ska det då vara så förtvivlat viktigt vilken politik de tänker sig att föra när de väl fått den? Kan man inte nöja sig med att Fredrik är en schysst kille, med snälla ögon?

Upprörande, det är vad det är. Och tyvärr så är jag rädd för att det kommer att fortsätta. Den moderata politiken kommer att fortsätta granskas. Även om Sven-Otto tycker det är obehagligt. Fan, vad taskiga folk är!

Röd, grön eller gul?

Det blev inget bloggat under landstingsfullmäktige. Och inte direkt efter heller. Kanske befann jag mig i chocktillstånd. Eller nått. Inte för att fullmäktige (egentligen) var särskilt dramatiskt. Vi fick igenom vår politik, oppositionen försökte göra allt utom att prata sin egen politik. En smutsig oppositionstaktik som jag tyvärr tror vi bara sett början på. Trist, men inte oväntat.

Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?

Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.

Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.

I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.

Imorgon är en annan dag

Ska träffa vår eminente områdesorganisatör Bengt Roxne klockan halv sju imorgon bitti för att dela ut tidningar utanför tunnelbanan. Det är nummer två av (s)pressen – arbetarekommunens ”glimten i ögat” material som redan gjort stor succé när det första numret släpptes – som ska delas ut. Får hoppas att det går lika bra nu som förra gången.

Därefter bär det iväg till Kungsholmen och landstingshuset. Halv tio börjar nämligen två dagars budgetfullmäktige. Förmiddagen ska ägnas åt allmänpolitik, eftermiddagen (och kvällen. Och natten) åt sjukvård. Dessutom ska jag ta emot en skolklass och förbereda mig ordentligt inför onsdagen, som är min stora dag (där färdtjänsten - bland annat - diskuteras.)

En härlig dag, alltså. Med kampanjarbete och politisk debatt från morgon till kväll. Få se om jag lyckas smita undan och blogga lite också.

Efter stormen, måndag morgon

I helgen slutfördes den månadslånga valberedningsprocess som kallas mellanledsförhandlingar i Stockholms arbetarekommun. Syftet var att ta fram ett förslag till listor inför valen till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det förslag vi enades runt i helgen ska sedan på olika sätt underställas medlemmarna; dels på öppna medlemsmöten, dels på arbetarekommunens representantskap.

Jag har varit med och tillsammans med min kollega Gun Risberg företrätt Hässelby-Vällingby området. Vi har framförallt haft att göra med de övriga områdesföreningarna i den ”sjätte valkretsen”, dvs Kista, Spånga-Tensta och Rinkeby. Trots stundvis hårda förhandlingar har vi hela tiden haft en fantastiskt god och öppen stämning mellan föreningarna. Jag tycker också att vi i slutändan fick god utdelning, och att många av de duktiga kandidater vi förde fram också fick plats på det slutliga förslaget.

Det går mycket myter och rykten om de så kallade mellanledsförhandlingarna. Personligen tycker jag att det inte är så dramatiskt; det handlar i grunden om den omöjliga uppgiften att bland hundratals ja kanske tusentals nomineringar försöka få fram listor med så bra och representativa kandidater som möjligt. För i våra fullmäktigegrupper och i riksdagen vill vi ju täcka in så många erfarenheter och kompetenser som möjligt; då handlar det om att få en balans mellan nya och erfarna, gamla och unga, kvinnor och män etc.

Och för att lyckas med detta så för valutskottet (dvs. valberedningen) samtal med representanter från både de geografiska föreningarna, och andra mellanled (ungdomar, kvinnoförbund, invandrare, broderskap, fackliga utskottet etc). Sedan ”förhandlas” det; dvs vi som känner en viss kandidat eftersom hon är aktiv i vårt område kanske pläderar för den; olika intressen vägs samman; de lokala intresset att få in en viss kandidat ställs mot det gemensamma att till helheten få en så bra grupp som möjligt.

Grunden är dock alltid en lokalförening som har nominerat: och i slutändan är det medlemmarna som bestämmer; antingen på ett medlemsmöte där alla får vara med och rösta (när det gäller kommunlistan); eller på ett representantskap där alla föreningar finns representerade (när det gäller landsting och riksdag.) Men med hjälp av mellanledsprocessen kan vi se till att det förslag medlemmarna har att ta ställning till är så genomtänkt och förankrat som möjligt.

Visst finns det brister även i detta sätt att arbeta. Men alternativen vore antingen en central valberedning som arbetade slutet utan att ha en aning om vilka många av kandidaterna var, och/eller att ”mellanledsförhandlingarna” skulle skötas mer informellt i icke-valda nätverk (mygel). Då tror jag ändå på så mycket av öppenhet och genomskinlighet som möjligt.

Och jag tycker också att vi har lyckats; för det är väldigt starka förslag till listor vi kom fram till. Nu får vi bara se om medlemmarna delar vår uppfattning…

Kulturtips ett, två, tre (och så kanske fyra)

Har storkonsumerat kultur på sista tiden. Några tips ur högen:

Thåströms nya. Sveriges utan tvekan största rockstjärna kommer hem till Rågsved och Skebokvarnsvägen. Skivan är det bästa jag hört på mycket länge. Alla som någonsin skrålat med i ”we´re only in it for the drugs” (det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nä ursäkta nu överdrev jag litegrann, vi kan knarka supa och slåss) måste köpa. Avskalat, personligt, Thåströms röst … det här är större än Springsteen.

Göran Sonnevis diktsamling ”Oceanen”. Märkligt, samtida, närvarande. Jag nämnde tidigare att jag gått runt med ”det omöjliga” utan att riktigt kunna släppa taget. Oceanen känns lika mäktig. Jag har bara börjat skummat ytan på detta omfattande verk (419 sidor omtumlande poesi) – men har redan hunnit fascineras av alla bottnar, all klokskap, insikt, alla fantastiskt vackra formuleringar. Sveriges största nu levande poet? Just nu skulle jag helt klart kunna skriva under på det.

Aerial av/med Kate Bush. Har alltid varit svag för denna mystiska sångerska/artist. På Aeriel lever hon upp till mina högt ställda förväntningar. Och det är coolt att göra en låt som heter pi och vars refräng går ut på att rada upp just … pi (3,1415 etc. etc. ni vet). Det här är väldigt, väldigt vackert. Allt från musik till skivkonvolut.

Ja. Och så började Riket igen idag. På SVT. Med Stefan Sauk i 1600-tals miljö. Mer naket och extremt än förra gången. Det kan ni ju följa om ni vill. Men det är egentligen inget tips.

Nattamacka

Gräsänkling igen. Flickvännen flög till Kina i eftermiddags. Sitter framför datorn och mumsar på en smörgås.

Vi hade landstingsgrupp tidigare ikväll; temat var framförallt budgeten vi ska fatta beslut om nästa vecka. En sliten kliché; men det är en remarkabel resa vi har genomfört tillsammans. Politiker, visst, men framförallt personal runt omkring i verksamheterna har gjort ett fantastisk jobb när det gäller att bevisa att man kan bedriva bra sjukvård och bra kollektivtrafik utan att låna av kommande generationer och skuldsätta sig upp över öronen.

För det är inte mindre än två skulder vi har arbetat av under de senaste åren. Dels den ekonomiska i form av det underskott och de låneskulder de borgerliga lämnade efter sig. Dels den organisatoriska. Pengar och resurser flödade ut ur systemet, utan att någon tog ansvar för att varje skattekrona verkligen användes på bästa möjliga sätt. Privatisering var ett självändamål som överordnades allt annat. Styrningen var ett skämt.

Nu har vi fått greppet. Nu har vi resurserna, styrkan, både ekonomiskt och organisatoriskt att genomföra saker. Som att faktiskt starta upp en bättre lokal, närsjukvård. Som att bygga upp en verklig vårdgaranti. Som att starta nya närtrafiklinjer.

Tar en tugga på mackan. Det känns stort att få ha varit med om detta. Det känns trist att sitta ensam hemma. Skulle vilja ut och hålla brinnande valtal. Inser att det skulle se lite märkligt ut. Dessutom är det jättefå väljare på torget i Hässelby Strand vid midnatt en vardagskväll.

Kollar om det är något på teve istället. Och dessutom tror jag minsann jag ska unna mig en macka till.

Vi er rode, vi er ... rode!

Läser på Dag Larssons blogg om det danska valresultatet. Det verkar som grand slam för de danska socialdemokraterna i landets kommuner. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på hur den borgerliga regeringen far fram.

Högeralliansen har hämtat sig kanske främsta inspiration till hur de numera agerar i vårt södra grannland. Här finns det mycket att lära även för oss till vänster. Både i vad det gäller att bekämpa högern, men också för att få en tydlig bild av vad en borgerlig regering i praktiken kan ställa till med.

Hursomhelst. Grattis Danmark. Nu får ni visa att ni också kan. Bättre. (Åtminstone på den kommunala nivån.)

Good morning sunshine (rapport över en kaffekopp i Hässelby strand)

Vi har verkligen fantastiska soluppgångar här i Hässelby strand. Får till och med en onsdagsmorgon som denna att kännas hoppfull.

Träffade Nalin Pekgul på stan igår. Hon var upprörd över mediedrevet runt hennes ”flytt”, och inte minst hur den exploaterats av politiska krafter (läs folkpartister) som inte har en aning om vad de snackar om. Hon lovade att agera. Ser fram mot det.

Idag tänker jag köpa Göran Sonnevies nya diktsamling. Den senaste tiden har jag burit runt och bläddrat i hans klassiker ”det omöjliga” från 1975. Det är sådär med riktigt bra poesi; ibland bara griper den tag i en och vägrar släppa greppet.

Två andra bra (manliga) poeter på s är Stig Sjödin och amerikanen Louis Simpson.

Har börjat prenumerera på podcast till min iPod. Det gör att jag kan lyssna på lördagsintervjun med Göran Johansson och söndagens public service på vägen in till jobbet.

Ser att en av mina favoritbloggare Nathalie Landin plussar för mig på SVT:s hemsida. Jag blir alldeles röd om kinderna och plussar tillbaka.

Förresten; jag hittade min kalender. Ordningen är – bokstavligt talat – återställd. Det är märkligt hur något så litet kan göra en så glad.

Vädret i Hässelby strand är smågrått och lite ruggigt. Dags att åka till jobbet.

Vandrar i dödsskuggans dal…

…gör jag kanske ändå inte. Men det känns lite så. Har nämligen tappat min almanacka. Och har ingen aning om vad jag förväntas göra de närmaste dagarna (eller veckorna.)

Så om jag missar ett möte eller någonting; förlåt. Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag lovar.

PS; Martin Tollén har skrivit en mycket bra text om hur viktigt det är för politiker att lyssna på dem som själva är inne i en viss verksamhet. Kom själv just hem från en eftermiddag ordnad av Strokeföreningen, organisatione Hjärkraft och Afasiföreningen i Stockholms län. Det var ett möte där personer med främst kognitiva funktionsnedsättningar (dvs orienteringssvårigheter, kommunikationsproblem etc) diskuterade med färdtjänsten och SL (både tjänstemän och politiker) om hur man kan skapa en fungerade kollektivtrafik även för dessa grupper. Ett stilla samtal, mänskliga erfarenheter som utbyttes, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir, lite, lite bättre i framtiden. Det är så demokrati fungerar, och i all sin enkelhet är det faktiskt ganska vackert. DS

PSS; Nu ska jag förbereda ett inledningsanförande inför morgondagen. Det ska hållas på en konferens som syftar till att få fler taxibolag att ställa om till miljövänligt. Färdtjänsten betalar idag mer för transporter som utförs på ett miljövänligt sätt, och exempelvis Taxi Kurir har detta som ett argument när de subventionerar för åkare som investerar i nya miljövänliga fordon. Nu ska jag dra en lans för att få fler att följa deras exempel. Så ställer vi om till ett grönt folkhem, steg för steg. DS

DN om Tensta, Abdo Goriya och Nalin Pekguls flytt

Morgonens stora fråga i Stockholmspolitiken tycks vara rektionerna på Nalin Pekuls flytt från Tensta. Bland annat har stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya ifrågasatt den mörka bild Nalin målar upp. Detta skildras i både svenska dagbladet och dagens nyheter.

Mot svenskans rapportering finns inte mycket att säga. DN trummar dock betydligt högre. Huvudpoängen tycks vara att socialdemokratin har flytt från förorten. Bara fyra av 36 s-ledamöter bor i utsatta områden, skriker rubrikerna ut. (Vad som räknas som ”utsatt” framgår inte. Att inte fler än fyra skulle bo i områden som Högdalen, Skärholmen, runt Järvafältet eller för den delen Grimsta eller Hässelby gård eller andra områden med någon typ av social problematik förefaller dock lätt otroligt.)

Men märkligast är ändå hur Per Luthander skildrar stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya. Abdo är kritisk till vad han upplever är en svartmålning som bland andra Nalin ägnar sig åt. Han säger (i svenskan) att han är kritisk, inte ”mot beslutet som sådant, hon får flytta vart hon vill. Men jag är kritisk mot den bild hon ger av Tensta. Ungefär som att det finns kriminalitet överallt och att folk inte vågar gå ut.”

Denna kritik framkommer också –om än i nedkortat skick – i Luthanders artikel. Men sedan avslutar journalisten; ”Själv flyttade Abdo Goriya från Tensta för 12 år sedan och köpte en bostadsrätt i Beckomberga. Först när han blev ordförande i stadsdelsnämnden flyttade han omsider tillbaka till Tensta.”

Luthander försöker alltså uppenbarligen misstänkliggöra Abdo. Brottet; att under en period ha bott någon annanstans än i Tensta. Först när han omsider blev ordförande flyttade han tillbaka. Tidigare hade han bott i bostadsrätt – i Beckomberga!

Då ställer man sig frågan; på vilket sätt påverkar detta Goriyas trovärdighet? Insinuationen är uppenbar; Abdo lever inte riktigt som han lär. Men argumentet är bissart. Detta bevisas genom att han under en period levt någon annanstans (och sedan flyttat tillbaka).

Jag har exempelvis bott på en massa olika ställen. Jag har lämnat både södermalm och vasastan – inte för att jag skrämdes bort av den sociala misären (även om segregationen faktisk var lite påfrestande – bara medelklass), utan för att jag hittade andra bostäder, för att livet förändrades etc. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Hässelby. Jag trivs. Jag känner mig hemma här. Jag skulle bli mäkta irriterad om Per Luthander tog det faktum att jag flyttat runt som intäkt för att insinuera att jag lite halvt om halvt svikit Hässelby. Någonting säger mig att han inte skulle göra just den kopplingen. Men när det gäller Tensta är det ok.

Slutsatsen; DN driver kampanjjournalistik God sosse för dagen (Nalin) kontrasteras mot onda sossar (alla andra). Att Nalin får vara god för dagen beror på att hon får agera underdog; imorgon kommer hon att framställas som lika illa som vi andra. Huvudfrågan, hur är egentligen läget i våra förorter, underordnas ett för DN mer angeläget tema; socialdemokraterna är falska svikare.

Men, som sagt. Svenska dagbladet låter publicera en riktigt nyanserad artikel i ämnet. Man får vara nöjd med det lilla.

Den trägne odlaren

Kom precis hem efter att ha sett ”the constant gardener” på bio. Låt mig säga att det inte precis är någon feel-good film; snarare tvärtom. Men riktigt bra tyckte jag det var. Fantastiskt vackra bilder, främst från Afrika, bra skådespeleri och en stark historia om korrupta läkemedelsbolag och korrupta politiker som profiterar på Afrikas fattiga.

Filmen bygger, som jag tidigare nämnt, på en alldeles utmärkt thriller av John le Carré. Måste erkänna att jag är svag för hans värld av trötta och cyniska spioner. Särskilt bra blir det när den världen kontrasteras mot författarens egna patos och ilska över världspolitiska orättvisor; som när han behandlar Palestinafrågan i ”den lilla trumslagarflickan” eller för den delen läkemedelsindustrin i synnerhet och relation nord/syd i allmänhet i just denna bok.

”The constant gardener” har fått lite blandade recensioner, bland annat skrev svenskan ner den. Jag tycker dock de har fel. Så gå och se.

Högern går på kurs

Om några veckor går ansökningstiden för Timbros ambitiösa utbildningssatsning Stureakademin ut. Unga liberaler ska lära sig mer om politik och samhälle, lärare blir bland annat namnkunnige debattören (tillika nyliberalen, före detta frihetsfrontaren, bloggaren etc) Johan Norberg.

Att näringslivet satsar på ideologisk skolning är varken nytt eller anmärkningsvärt. Mer intressant är då att CUF-basen Fredric Federly är så engagerad.

Jag vet inte om det bara är jag; men visst är det uppenbart att näringslivshögern under lång tid bedrivet ett strategiskt påverkansarbete gentemot framförallt mittenpartiernas ungdomsrörelser. Och det har burit frukt; centerns ungdomsförbund står idag höger om moderaterna i många frågor.

Hur detta har gått till, vad det har kostat och vilka konsekvenser det kommer få för framtidens politiska karta, skulle vara intressant att belysa. Någon därute som känner sig sugen?

En landstingspolitiker filosoferar del tre (om vad det är att vara socialdemokrat)

Anders Ekman har skrivit en filosofisk-politisk betraktelse om vad det innebär att vara socialdemokrat, väl värd att läsa. Frågan han ställer är; när tar man egentligen steget från att kanske sympatisera med de socialdemokratiska idéerna eller rösta på socialdemokraterna till att faktiskt vara socialdemokrat (eller centerpartist, moderat etc)? Jag tänkte här spinna vidare lite med några egna reflektioner i ämnet.

För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).

Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.

Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.

Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.

Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.

Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.

Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”

Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.

En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.

Saker jag aldrig hade vetat om jag inte suttit och läst Johan F. Kennedys ”A nation of immigrants” på tunnelbanan

Det var inflyttade svenskar som introducerade träslöjden i Amerika. Dessutom startades 4H-rörelsen av personer med skandinavisk påbrå. De första svenskarna startade sin koloni i vad de då kallade Pine Lakes, sedemera New Upsala. Vi pratar då Wisconsin, 1841.

Dessutom är det bra med invandring. Men det visste jag faktiskt innan.

Nattbetraktelse; om socialdemokratins nya slogan och floskeltestet

Sitter mitt i natten och funderar av någon anledning på den nya sloganen ”alla ska med, så enkelt är det”. Jag var lite tveksam först, men den fungerar uppenbarligen. För några få exempel på hur väl den satt sig; se här och här.

Självklart bli sloganen, som alla sloganer, lite löjlig när du exponerar den så mycket som du måste för att få genomslag. Det finns dock en del av kritiken som jag verkligen inte förstår. Och det är att sloganen skulle vara innehållslös, att det skulle vara omöjligt att sätta in ett ”inte” i den och att den därmed inte klarar ett floskeltest.

Motsatsen till att alla ska med är rimligen att alla inte ska med. Eller att bara några ska med, ett fåtal, etc, etc. Vilket du mycket väl kan både tycka och säga. Tänk er exempelvis in i situationen att ni står sju-åtta stycken i smällkalla vintern och väntar på taxi. Den enda bil som dyker upp är en liten Fiat Uno. Satsen ”alla ska med” blir då både tydlig och kontroversiell. Och säkert någonting som, hur vällovligt det än må vara, åtminstone taxichaffisen skulle kunna tänka sig att ha synpunkter på.

Sedan finns det naturligtvis en del andra oklarheter som gör att sloganen kan kännas floskulös. Vad innebär ”alla”? Vart någonstans är det de ska med? Vad innebär det att vara med, och vad skiljer det från att inte vara med?

Med svaret på de frågorna lämnar man dock reklamen och kommer in på politiken. Med risk för att bli högtravande såhär framåt småtimmarna menar jag att det finns ganska grundläggande ideologiska frågeställningar som berörs. Kan vi ha en hög grad av jämlikhet och sammanpressad lönestruktur och ändå klara oss i den globala konkurrensen? Går det att pressa tillbaka arbetslösheten utan att vissa ska tvingas hänvisas till ett lågproduktivt låglöneproletariat? Är det möjligt att bibehålla allmänna trygghetssystem som garanterar trygghet enligt inkomstbortfallsprincipen för alla vid sjukdom eller arbetslöshet även i en hårt globaliserad värld?

På dessa frågor kan man svara ja eller nej. Och det är där emellan den ideologiska striden står idag. Så enkelt är det.

Skulle detta vara november?

Har suttit och druckit kaffe, på balkongen. Dimman ligger tät över Hässelby strand, på stereon inne i lägenheten spelas Disintegration med the Cure. Småruggigt, men inte kallt. Växsthuseffekten är kanske inta bara av ondo, trots allt.

Det projekt jag jobbar med för arbetarekommunen rullar vidare. Konturerna börjar bli tydliga. Ett antal väldigt begåvade sossar i Stockholmstrakten är inblandade. Så håll ögonen öppna. I januari smäller det.

Kongresstoppen

För er som inte hunnit följa med; här presenterar jag min egen högst subjektiva topplista över skönaste inlägg runt kongressen. Håll till godo. Allt ni behöver läsa.

Ett. Magnus granskar granskarna. Vackert, närmast poetiskt. Och ett fantastiskt välfunnet citat han lyfter fram.

Magnus om Lena Mellin

Två. Anna S gör en ”vit lista” över goda förkämpar runt frågan om föräldraförsäkringen. Anti-bittert. Sådant ger plus.

Anna S och den vita listan

Tre. Linnea skriver satir om partiets ”nya” demokrati. Inte lika anti-bittert. Faktiskt tvärtom. Tur att han bett om ursäkt, Persson.

Linnea, partiet och den nya demokratin

Fyra. Josefin hjälper en man välja porrtidning. Inte på själva kongressen, obs. Det hade varit för kinky. Men den får vara med ändå.

Josefin väljer porrtidning

Fem. Gabriella trilogin. Typ som de nya Star Wars filmerna. Fast om föräldraförsäkringen. Slutar olyckligt, men hoppet lever. Och innerst inne kamrater, vet vi hur det slutar.

Del ett, del två, del tre

Gräsänklingsblues

Visst, det är en riktig könsstereotypskliché. Men jag erkänner. Lägenheten ser ut som bara den efter en vecka med mig i gränsänklingsland. Och nu sitter hon på tåget hem. Försökte alldeles nyss desperat skylla på att jag var lite osäker på hur debatten om hushållsnära tjänster skulle utfalla. Ville inte föregå det beslutet, liksom. Hon påpekade att beslutet tog i tisdags. Jag försökte lamt med att protokollet inte är justerat. Det lät inte som om argumentet gick hem. Det lät inte alls som om argumentet gick hem.

Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.

(något senare)

Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.

(ytterligare något senare)

Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.

Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.

(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)

Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.

Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!

(en lätt dämpad entusiasm senare)

Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.

(nutid – återigen fylld av tillförsikt)

Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.

Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.

Trevlig kväll. Ni också.

Allsång från kongressen

Såg Göran Persson avsluta kongressen på tv. Det symboliska klubbslaget föregicks av allsång där partiordförandes egen stämma under internationalen ljöd hög och klar. De som förutspått en internationell karriär för Person efter pensioneringen har månne tänkt lite väl långväga. Det finns kanske andra roller en före detta landsfader skulle kunna tänka sig att axla.

Annars verkar det ha varit en riktigt bra kongress. De jag pratat med på plats verkar förvisso trötta, men ändå glada. Politiskt sett verkar man ha gjort en hel del klarlägganden; vänstersväng, skriver Dagens industri (den 1/11, ej i nätupplaga vad jag kan hitta), mer av traditionell socialdemokrati skulle jag kanske formulera det.

Och så den stora snackisen; att partistyrelsen förlorat så pass många voteringar. Jag tillhör de som inte tycker att det är bra i sig att styrelsen får stryk, men att det är bra i sig att den kan få stryk. En partikongress måste skilja sig från en nordkoreansk dansuppvisning. Om partistyrelsen inte lägger tillräckligt bra förslag, eller om de inte argumenterar tillräckligt kraftfullt, då ska den heller inte vinna voteringarna.

På så vis var kongressen ett bevis för att det fortfarande finns en levande folkrörelsedemokrati kvar inom partiet. Smolket i den bägaren var naturligtvis GP:s lite märkliga uttalanden om vilken innebörd kongressens beslut skulle få i föräldraförsäkringsfrågan. Vi har länge haft traditionen inom partiet att kongressen å ena sidan dämpar sina krav och förhåller sig realistiska till vad som går att genomföra, mot att de beslut den å andra sidan fattar faktiskt ska kunna omvandlas i praktisk politisk handling. Att bryta mot den traditionen vore direkt tragiskt. Det här skriver flera bloggare om, bland annat Linnea.

Sammanfattningsvis, trots detta; en bra kongress. Ett starkt parti som klarar att formulera framtidsvisioner och hantera interna motsättningar. Och en partiledare som sjunger riktigt skapligt. Nu blir det valseger 2006.

Vad som händer nu…

Har precis hunnit smälta gårdagens beslut gällande individualiseringen av föräldraförsäkringen. För mig som utomstående (dvs inte i Malmö) framstår hela processen som en smula svårbegriplig. Dels har jag inte riktigt fattat vad beslutet blev. Var det en kompromiss eller inte, och om det var en kompromiss, vad gick den då ut på? Och framförallt; vad innebär det beslut som ändock fattades i verkligheten, dvs., vilka beslut kommer en socialdemokratisk regering fatta under nästkommande mandatperiod vad gäller föräldraförsäkringens utformning? Kommer överhuvudtaget kongressens beslut påverka åt något håll, och om inte, varför har vi överhuvudtaget kongresser?

Oavsett vad beslutet nu har blivit går det dock inte at komma ifrån att det var kvoteringsförespråkarna som vann debatten. I media har ett otal starka argument för varför en delning av försäkringen är av godo figurerat. Motargumenten har nästan uteslutande varit av taktisk natur och inte i sak; mest av typen svenska folket är inte redo (än). Det är möjligt att det under debatten i gårkväll (som jag tyvärr missade) framfördes andra argumentationslinjer, men dessa har i sådana fall inte kommit fram i media.

En tolkning kan alltså vara att kongressen ställt sig bakom en färdriktning, men varit lite försiktig vad gäller hastigheten. Det kan man i sådana fall leva med. Partiledning och regering får då ett stort ansvar att driva denna fråga framåt så att vi alla ändå kan känna att det faktiskt händer något. Någonting säger mig att det finns en och annan som gärna hjälper till och påminner dem i detta arbete...

Från Stockholm med kärlek (till Stockholm)

I vart och vartannat pressklipp från partikongressen i Malmö står det om viktiga och progressiva krav socialdemokraterna i Stockholm driver. Det kan vara könsneutrala äktenskap, delad föräldraförsäkring, nej till skattesubventioner av hushållsnära tjänster.

För oss huvudstadssossar kan det vara bra att ha den bilden i huvudet. Vi har en fantastisk partiorganisation som förmår formulera framtidens politik. Och ett koppel skarpa ombud som lyckas driva dem där ner i Malmö också, vad det verkar.

Gud vad roligt det hade varit att få vara ombud. Nåja, jag försöker igen nästa gång…

Om datorspel och kultur

Svenska dagbladet publicerar en riktigt spännande understreckare idag, i samband med att de lanserar sin nya satsning på bevakning av datorspel. Sam Sundberg skriver en lång och tankeväckande text som landar i slutsatsen att spelen förvisso varken är att jämställa med teater eller litteratur, men att de kan vara bra ändå (inte minst för att du blir smart av att spela – så det så). Dessutom får den intresserade ett helt koppel lästips (Johan Norberg skrev tidigare om en av de refererade böckerna här).

Politiskt känns det som en tanke att kulturminister Leif Pagrotsky så sent som förra veckan kom överrens med sina nordiska kollegor om en gemensam satsning på just datorspel. Svenskan skriver om det också, se här.

Såg för övrigt att de reade ut en begagnad version av Metal Gear solid 3 i spelsbutiken på Drottninggatan. Om man skulle ta och investera några hundralappar i sin egen intellektuella utveckling...

Trött och småfalsk oppositionspolitik

Imorgon införs den nationella vårdgarantin. Hos borgerliga sjukvårdspolitiker väcker detta säkert en hel del oro; tänk om de lyckas, sossarna. Utifrån en Stockholmshorisont går det att konstatera att oron är befogad; precis som DN skriver så kommer vi i den rödgröna majoriteten vad det verkar faktiskt kunna garantera våra medborgare den vård de behöver inom de tidsramar som angivits.

Eftersom detta är en fråga där partierna borde vara överrens (ingen tycker väl rimligtvis att någon ska behöva vänta längre än nödvändigt på behandling), kunde man kanske ha hoppats på någon typ att klapp på axeln även från borgarna. I det valrörelseheta Sverige är det kanske inget att förvånas över att det istället blir tvärtom. Vårdgarantin är dålig, en halvmesyr och kommer att misslyckas är istället budskapet som bland annat kan ses på högerns gemensamma hemsida.

På hemsidan bifogas också en massa statistik. Och det är när man tittar på den som det framgår hur låg den borgerliga oppositionen på detta område kommer att vara. För statistiken visar nämligen vårdtider på ett antal, mer eller mindre slumpvis utvalda, enheter. Något som i sammanhanget faktiskt är helt och fullständigt irrelevant.

För ingen kan garantera alla att få behandlig på exakt den eller den enheten inom exakt den eller den tiden. Vad vi kan garantera; är att du ska ha rätt att få den vård du behöver inom den stipulerade tiden, någonstans i Sverige. Ja, faktum är att detta är något av vårdgarantins kärna. Om det inte finns plats för operation på exempelvis Karolinska inom en viss tid, så garanterar landstinget att du istället ska kunna få bli opererad någon annanstans. Utan extra kostnad.

Vårdköer kan man mäta på miljoner olika sätt. Jag tycker att det enda relevanta är att utgå från patientperspektivet och fråga sig; är det möjligt att få vård inom en viss tid eller är det det inte? Det är så den socialdemokratiska vårdgarantin är utformad.

Så mäter dock inte högeralliansen. De utgår från vårdproducenten, och på det sättet kommer det alltid att finnas populära kliniker där ”köerna” är långa. Att de som står i kön kanske har valt att göra det av en eller annan anledning, och faktiskt skulle kunna få rätt vård snabbare hos en annan vårdgivare, spelar för högern ingen roll.

Att vårdgarantin lyckas är absolut ingen självklarhet. Inte minst därför hade det varit välgörande med en lite mer hederlig oppositionspolitik på detta område. Men risken att man då skulle ha fått konstatera en socialdemokratisk framgång var uppenbarligen för stor för de borgerliga kampanjstrategerna.

Spridda skurar

Det småregnar här i Stockholm. Fyra fackföreningsledare kräver skattereduktion för hushållsnära tjänster på DN-debatt. Socialdemokratiska partistyrelsen säger nej. Den motion Stockholms arbetarekommun skrev och som jag fick hålla i pennan för står alltså stark. Låt oss hoppas att kongressen bekräftar den linjen.

Depeche Modes nya skiva är faktiskt lika bra som de säger. Att höra den för första gången gav nästan samma känsla som när man var tonåring och för första gången hörde ”Master and servant”. Nästan.

Joel skriver om herrmode på sin blogg. Ingenting om höstens stora fråga; dubbelknäppt eller inte. Vi väntar på del två.

Två tankar om klassamhället; när jag gick på högstadiet lyssnade alla på hårdrock. Det var Maiden, WASP (till och med Twisted Sisters, vill jag minnas. Huga.) När jag senare gick vidare till gymnasiet blev andelen syntare betydligt högre. Själv föredrog jag den rockigare typen; Sisters of Mercy, the Cure. Någon typ av pytteliten revolution mot klassresan, kanske.

Dessutom lyssnade jag på Bowie. Kunde inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone ena sidan av Hunky Dory. Jag tror det gör mig till överklasstjej, om man följer klasstrukturen.

Andra tanken; jag har börjat prenumerera på Stockholm fria. Herregud, jag stödjer redan svenskan och DN så varför inte. Men klasshatet är faktiskt lika genomgående i alla tre tidningarna. Framförallt kommer detta till uttryck i föraktet för socialdemokratin.

Samma sak var smärtsamt uppenbart när jag jobbade på kåren; det var lätt för medelklass till vänster och medelklass till höger att förenas i ett gemensamt hat mot (s). Särskilt ogillade man ”fackpampar”.

DN har avslöjat moderaternas kulturpolitik. ”Varför hatar moderaterna kultur”, frågar man sig. Det är bara att instämma.

Affären Tiina R

Debatten om Tiina Rosenbergs avhopp från fi och politiken har debatterats flitigt, bland annat här, här, här och här. Jag tycker man kan se två huvudsakliga positioner – dels de som tycker det är för jävligt att Tiina har ”tvingats bort” och inte orkar fortsätta, dels de som tycker att ifrågasättande och kritik är en naturlig del av politiken och ”det får man tåla”. Jag tycker bägge linjerna är, i sak, riktiga.

För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.

In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.

Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.

Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.

En väldigt rolig historia

… skriver Håkan Whalén om här. Helle Klein skrev också om upprinnelsen här. Trodde aldrig jag skulle säga det, men solnamoderaterna visar vägen. Så kan det gå...

Alla människor är lika mycket värda (eller en avbön för min alldeles egna form av porrsurfande)

Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Och alla har samma rätt att uttrycka sin åsikt. Verkligen. Det är jätteviktigt för mig.

Men ibland, måste jag erkänna. Ibland surfar jag runt på högerbloggar. Inte för att ta intryck. Inte för att låta skarpa argument brytas i retorisk envig och demokratiskt meningsutbyte. Utan helt enkelt för att få känna mig lite, lite bättre.

Och jag vet att det är hemskt. Och jag vet att det faktiskt finns smarta högerbloggare också, och jag vet att det är skillnad på att ha olika värderingar och vara olika mycket intelligent. Men när det sammanfaller. När korkade människor uttrycker vedervärdiga värderingar. Framför allt när självgoda korkade människor skriver fullständigt idiotiska … Äh. Ni vet. Det får mig att känna mig så smart. Så ... god.

Och jag är verkligen ingen elitist, egentligen. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Men ingen är perfekt. Och detta är min last, det erkännes. Men jag ska sluta. Jag lovar. Snart…

Tankar från sjuksängen

Har missat en massa kul grejer de senaste dagarna på grund av sjukdom; avtackning av en kollega, överläggningar på Bommersvik med landstingsgruppen (faktiskt roligare än det låter), repa med bandet och nu ikväll arbetarekommunens repskap. Dessutom en fantastiskt vacker höst som inramning.

Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.

Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.

Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.

Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.

Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)

Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)

Modesty och feminismen

Jag har alltid gillat Modesty Blaise. Först för att det är en riktigt bra serie. Spännande, dramatisk, underhållande. Men sedan också för att jag tyckte den var feministisk i meningen att Modesty var en kvinnlig hjälte med tonvikt framförallt på det senare; alltså hjälte. Hon är stark, fattar beslut, slåss som en kung och Willie har inga problem med att det är hon som bestämmer. Just relationen Modesty-Willie tycker jag kanske är det mest intressanta i serien, sett ur ett feministiskt perspektiv. Han är verkligen ingen toffel, tvärtom, få torde vara lika tuffa, men trots det – eller kanske tack vare – har han inget problem med att det är hon som är den solklara chefen.

Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)

Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.

Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.

Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.

Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.

Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…

Äpplen och päron

Tony tipsar om denna mycket intressanta statistisk från LO-tidningen. Det handlar om arbetslösheten, hur stor den egentligen är och i förlängningen vad vi kan göra för att pressa ner den.

Moderaterna har i Sverige gjort en stor poäng av att regeringen ”mörkar” arbetslösheten. Istället vill de se en ”bred” definition, som innesluter alla som inte arbetar eller studerar på heltid. Poängen med detta är att misstänkliggöra socialdemokratin, att påvisa behov av ett systemskifte i sysselsättningspolitiken. Frågan om den verkliga arbetslösheten har också blivit brännande, exempelvis i samband med Jan Edlings avgång från LO.

Vad LO-tidningen gör är att de tar moderaternas ”breda” definition, och jämför den med situationen i andra länder. Alltså; de jämför äpplen med äpplen. Och kommer fram till att Sverige, trots att många varken arbetar eller studerar, ändå ligger relativt sett bra till jämfört med andra.

Det innebär inte att vi ska vara nöjda. Fortfarande står alltför många utanför arbetsmarknaden, i Sverige likväl som i andra länder. Men det säger oss något om vilka vägar framåt som kan vara mest framkomliga. Kanske kan debatten framöver också handla mer om verkligheten än om vilka siffror vi använder för att beskriva den. Men det kanske är att hoppas på för mycket...

Wigforss och ägandet

När man diskuterar svensk socialdemokratis idéhistoria dyker osökt Ernst Wigforss upp. Wigforss var den praktiske teoretikern som lyckades kombinera det intellektuella och med det realpolitiska. För många inom dagens socialdemokrati står Wigforss som en förebild.

Blir därför lite glad när jag hittar denna lilla skrift på nätet. Texten – ”äganderätt och socialism” – är en pamflett skriven inför det stundande ”kosackvalet” 1928. Bakgrunden är att högern bedriver en högt uppskruvad hetskampanj som skjuter in sig på att skrämma svenskarna från att rösta på socialdemokratin genom att måla upp en bild av (s) som ett parti på yttersta vänsterkanten, som kommunister och bolsjeviker (därav ”kosack”).

Ett huvudtema i detta är hotet mot äganderätten som arbetarepartiet sägs innebära. Wigforss försöker i sin skrift bemöta denna nidbild. Han gör det genom att helt vända på diskussionen; det är i själva verket borgerligheten som är hotet mot de mångas äganderätt, argumenterar han kraftfullt.

Socialdemokratin är alltså inte emot ägande, argumenterar Wigforss. Tvärtom ser han många fördelar med ägandet. ”…han [socialdemokraten] vet … att det finns något värdefullt både för den enskilde och för samhället i det människorna eftersträva, då de sträva efter egendom och äganderätt … Om det behövs, kan även socialdemokraten hålla ett lovtal över äganderätten.” skriver han. Han utvecklar sedan detta och menar att ”[d]riften att äga, att ha något man kan kalla sitt eget, sitter djupt hos de allra flesta … [r]edan barnen lägga i dagen denna insikt att ha något för egen räkning … [a]ll historia synes vittna om, hur djupa rötter äganderätten har i den mänskliga historien.”

Så långt kan det tyckas som om det vore gammal hederlig triangulering realpolitikern Wigforss ägnade sig åt. Alltså att gå in och försöka övertrumfa motståndarens på dennes egen planhalva. Men så enkelt är det inte. För vad författaren gör är att han snarare skärper den ideologiska konfliktlinjen gentemot högern. Han gör det genom att gå från att diskutera ägandet i sig till ägandets fördelning. ”Äganderätten är inte hotad”, sammanfattar han i en rubrik, ”Den är redan upphävd för flertalet – i det borgerliga samhället.” Och senare skriver han rakt och tydligt, ”Socialdemokratin erkänner öppet, att de vilja begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga anspråk att också få äga något.” Men han betonar också, som svar på den borgerliga kritiken att (s) på sovjetiskt maner skulle vilja tvinga inte minst bönder från hus och hem., att ”… [b]öndernas äganderätt är inte något sådant hinder.”

”Äganderätt och socialism” är en pamflett. Den lämnar stora frågor obesvarade. Exempelvis skissar Wigforss på relationen mellan en radikal liberalism (som vill se ett individuellt ägande spritt på flera händer) och socialismen (som hellre ser ett gemensamt ägande), utan att i mitt tycke riktigt landa. Det är också en väldigt praktisk skrift, i meningen att författaren utifrån mer tidlösa teoretiska grundresonemang försöker ge svar på väldigt näraliggande, konkreta frågor om hur arbetarepartiet faktiskt tänker sig att agera.

Men för att vara en valbroschyr, måste man ändå säga att den håller en enastående klass. Och som utgångspunkt för en samtida diskussion om hur dagens socialdemokrati ska se på ägandet och ägandets fördelning tycker jag nog att den kan hålla måttet, också.

Vad har hänt med de ”nya” moderaterna? Eller; han dansade en sommar.

Egentligen var det en briljant strategi. Moderaterna får spö i val efter val eftersom folket ogillar moderat politik. För att kunna vinna valet måste moderaterna alltså bli av med den egna politiken. Dessutom vinner socialdemokratin uppenbarligen val efter val eftersom – ta ta – folk verkar gilla just den socialdemokratiska politiken. Då blir den logiska slutsatsen att moderaterna för att kunna vinna de också måste ersätta den egna, avskaffade, politiken med en ny, socialdemokratisk.

Problemet är bara att moderaterna inte gillar en socialdemokratisk politik. Faktum är att det för de allra flesta torde vara precis därför de blir just moderater. Hur göra? In kommer ett koppel mediestrateger och marknadsförare.

Jag vet inte om de använde den bilden, men uppenbarligen tänkte de ”Festis”. Ni vet den där saften man drack ur små fåniga papptetror när man var liten men som nu blivit tuff i nya designade plastflaskor. Genom att ändra ytan och behålla innehållet har man kvar de gamla konsumenterna, som gillade smaken, men vinner också nya som attraheras av den nya imagen.

Och inledningsvis fungerade det bra. Ja, herregud, det fungerade alldeles lysande. Fredrik Reinfeldt behövde bara säga ”kommunala skolor” eller ”arbetsrätt” för hela media som en man skulle trumma på stora journalisttrumman. Det fanns inte en tevesoffa där inte fenomenet med den Reinfeldska omdaningen skulle dryftas och analyseras. Ja, faktum var att det räckte för moderatledaren med att inte säga ”skattesänkningar” för att detta skulle klassas som en nyhet i klass med den första färden till månen eller Berlinmurens fall.

Men så. Har någonting hänt. Den där fadda smaken i den gamla högerdekokten har liksom återigen gjort sig påmind. Bilden av mittenmjukisen krackelerar, istället ser vi den gamle högerpatriarken som pekar med hela handen på arbetslösa och sjukskrivna. Det är ert fel, säger han, det är ert fel att ni är sjuka och arbetslösa. Ni har det för bra. Ni måste jagas hårdare.

Och det är inte en fråga om procentsatser hit eller kronor och ören dit. Det är en fråga om att visa sitt rätta ansikte, bakom pr-tricken och den designade ytan. Det är en fråga om att Reinfeldt och Littorin och Odenberg och de andra är samma människor, med samma värderingar och samma verklighetsuppfattning, som en gång valde att gå med i de ”gamla” moderaterna, att vara kvar där och göra karriär.

Detta torde, för svenska folket, framstå som mer och mer uppenbart. Och svenska folket må vara festisar. Men de är faktiskt inte moderater. Det kommer att visa sig under året som kommer.

Tiden den går

Inte bara var det nästan skamligt länge sedan jag skrev på denna blogg senast. Det var också hela åtta år sedan Thabo slutade med ”Svart eller vitt”. Ärligt talat, det känns som det vore igår! Jag börjar bli gammal. På riktigt…

Ska man känna sig lite gammal och luggsliten, är å andra sidan hösten helt rätt tid att göra det på. Jag älskar verkligen hösten. Det finns något stillsamt melankoliskt över att se trädens löv explodera i färger och skönhet innan de faller, multnar bort och dör. Vackert, det är vad det är.

Dags att runda av dagen och dra sig hemåt. Har fått arbetarekommunens styrelses uppdrag att börja arbeta med ett stort och spännande projekt som kommer innebära stora förändringar för arbetarekommunens inre (och yttre) liv. Tänkte ägna kvällen åt att skissa på en del detaljer. Mer information följer…

Idag personkryssade jag Nuder

Idag gick jag och röstade i kyrkovalet. Jag kryssade Jan Nuder, legendarisk föreningsordförande i Hässelby Gårds (s)-förening, tillika lokal eldsjäl i kyrkopolitiken. Som jag förstod det från stämningarna i kyrkan verkade det som om valdeltagandet skulle bli högt. Det är bara hoppas att valet gott bra; både i meningen att socialdemokratin går bra, och kanske ännu viktigare, att vi tillsammans lyckats rida spärr mot Sverigedemokraterna.

En av de frågor som verkar ha debatterats mest i samband med valet har väl annars varit huruvida de politiska partierna egentligen har i kyrkan att göra. Jag känner igen diskussionen från kårpolitiken. Det framstår på något sätt som mindre vikigt med vilken ideologisk grundsyn en kandidat har, än vilket ämne hon studerar. Resonemanget skulle dragit till sin spets också gå att tillämpa på den kommunala nivån; spelar verkligen de stora ideologierna roll när det handlar om att fatta beslut om lokal sophämtning och barnomsorg?

Det är ett farligt resonemang. Samtidigt finns det anledning att fundera över hur de traditionella partierna förhåller sig till en kyrka som är skiljd från staten. Jag vill ha personer med en socialdemokratisk ideologisk grund som representerar mig i den kyrka jag har valt att kvarstå som medlem i. Jag vill också kunna fatta ett klokt beslut när jag går och röstar, utan att behöva vara insatt i varenda detalj och enskildhet i den interna kyrkopolitiken. Jag vill helt enkelt kunna rösta utifrån värderingar. Då behövs det någon typ av ideologiska vallistor, partier.

Samtidigt är kyrkan en egen organisation. Inom det socialdemokratiska partiet är många inte medlemmar i kyrkan. Samma sak inom de kristna socialdemokraterna, Broderskap, där en kanske ännu större andel av naturliga skäl är med i olika frikyrkor. Precis, för att fortsätta min studentkårsliknelse; som väldigt många av medlemmarna i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm inte är medlemmar i Stockholms universitets studentkår, därför att de helt enkelt inte studerar där (utan vid exempelvis KTH, danshögskolan etc).

I Stockholm studentvärld har man löst detta genom att bilda ett eget kårparti, som är självständigt men knutet till studentklubben. En liknande lösning tror jag vore bra för kyrkan. Ett socialdemokratiskt kyrkoparti, välsignat av övriga partiet men med en egen organisation, en egen styrelse och egen beslutskompetens vad gäller kyrkopolitiska frågor.

Kanske är tiden inte mogen för en sådan reform. Jag vet att vissa skulle uppfatta det som en reträtt, som om partiet minskade sitt engagemang i kyrkan. Det är inte min tanke. Tvärtom tror jag att en öka frihet och självständighet hos dem av oss som bryr sig om kyrkan skulle vara till gagn för att få ökat inflytande för de socialdemokratiska värderingarna.

Och hur gick det?

Inledningsvis var det inte särskilt kul. Tvärtom så präglades debatten mest av sur retorik och inte särskilt lyckade personangrepp. (Bland annat så riktade den annars relativt sympatiske moderaten Christer G. Wennerholm en fullkomligt obegriplig och helt osaklig attack mot urtrevlige miljöpartisten Bengt Cedrenius.) En obekräftad teori som snabbt spred sig bland ”bakbänkarna” var att det berodde på att oppositionen tillbringat hela natten på norsk valvaka – vilket helt klart skulle kunna förklara det dåliga humöret!

Men sedan tog det sig, någorlunda. Kvaliteten på borgarnas kritik var ibland löjligt låg, frågorna var ofta av karaktären ”har du slutat slå din fru”, men det var också några riktigt bra debatter. Själv tyckte jag det var intressant att höra folkpartister erkänna att de tidigare ”obstruerat” vad gäller byggande av citybanan (se mer här), och jag tycker nog att debatten faktiskt tidvis var riktigt konstruktiv när vi bland annat debatterade den viktiga cancervårdens framtid samt landstingets möjligheter att föra en långsiktigt hållbar personalpolitik.

Själv känner jag mig hyfsat nöjd med mina debatter, jag tror jag fick fram det viktiga och jag lyckades avhålla mig från alltför vidlyftiga rallarsvingar. Politiskt känns det tryggt att stå på fast grund; vi för en riktig politik och på område efter område börjar nu detta visa sig. Det är nog första gången på riktigt länge någon kan se fram emot en budgetprocess i Stockholms läns landsting…

Inför landstingsfullmäktige; drömmar om ett värdigt debattklimat

Sitter som bäst och förbereder mig inför landstingsfullmäktige imorgon. För er som inte vet hur ett landstingsfullmäktige i Stockholms län går till, kan jag avslöja att det inleds vid halv tio på förmiddagen med ett obligatoriskt upprop (ungefär som i skolan, alltså) och avslutas framåt kvällen när alla förslag grundligt diskuterats. Kvällen och kvällen, förresten, det har väl hänt att fullmäktige hållit på både till nio och till tio.

Vilka frågor kan då bli stora i morgon? För mig personligen handlar det främst om två; en interpellation och en motion jag ska besvara respektive bevaka. Den första handlar om sjukresor och den andra om ett krav på en opartisk samhällsekonomiskt utredning av en taxehöjning inom färdtjänsten vi tidigare fattat beslut om. Som vanligt försöker oppositionen misstänkliggöra oss i majoriteten; och vårt jobb blir att förklara, förklara, förklara vilken politik vi för och varför. Detta ska nu inte underskattas, någonstans är det detta som är hjärtat i vår form av demokrati, att oppositionen ifrågasätter och majoriteten får förklara sig.

Samtidigt är detta en avvägning. För konflikten som arbetsmetod är också ett problem. I vilken annan bransch skulle man lägga en inte oansenlig mängd resurser på att bara ifrågasätta och lägga käppar i hjulet för de beslut organisationen ämnar fatta? Vilket företag skulle arvodera en vice vd med enda uppgift att på olika sätt sabba för och ifrågasätta vd? Ur ett strikt effektivitetsperspektiv är oppositionen inte bara onödig, den är förmodligen också kontraproduktiv. Fördelarna ligger istället på ett annat plan.

Nu ska det också sägas att i säkert nittio procent av fallen präglas politiken i verkligheten inte av benhård konflikt mellan opposition och majoritet, utan av ett konstruktivt samarbete. Men detta märks sällan i själva landstingsfullmäktige och än mindre i media; där är det istället de tio konfliktprocenten som dominerar helt. För mannen på gatan framstår det säkert som om politikerna ”bara tjafsar”. För en lite konflikträdd normalsvensk måste detta verka horribelt.

Men som sagt är konflikten mellan majoritet och opposition inom politiken lika viktigt som ”konflikten” mellan advokat och åklagare inom juridiken. Skillnaden är att då den senare kännetecknas av strikta förhållningssätt och ett belevat uppträdande är politiken i sina värsta stunder kännetecknat av det motsatta. Då är det istället tjuvnyp, medvetna missförstånd och billig retorik som dominerar.

Jag har tidigare skrivit om politikerförakt och hotet mot folkstyret. Finns det en hemläxa vi som politiker själva kan göra för att bidra till att inte spä på dessa stämningar är det att hyfsa till tonläget i den politiska debatten. Inte genom att blir luddiga i sak eller skyla över ideologiska åsiktsskillnader. Tvärtom, genom att tona ner ”tjafset” kan vi istället kanske få någon medborgare att någon gång orka lyssna tillräckligt länge för att förstå var de verkliga skillnaderna ligger.

Paradoxalt nog tror jag att en politisk debatt som präglas av värdighet på ett bättre sätt kan beskriva den underliggande konflikterna mellan partier och ideologier än pajkastning och dumretorik. Omvänt tror jag också att dagens klimat ibland mest bidrar till att göra skillnaderna mellan partierna obegripliga.

Så. En värdig och saklig debatt. Det är vad jag hoppas på inför morgondagen.

PS; själva fullmäktige kan du se här. DS

Efter muren; läkemedelsindustrin

Fernando ”Guds stad” Merellies har, enligt Svenska Dagbladet, gjort en ”explosiv” filmatisering av Johan le Carrés ”den trägne odlaren”. Det kan bli riktigt bra. Förgrundsromanen är nämligen en alldeles lysande bok; en rosenrasande thriller med (den inte det minsta subtila) spetsen riktad mot den globala läkemedelsindustrin.

När det kalla kriget töat bort är det andra spänningar som fångar spionförfattarnas intresse. Kommersialiseringen av liv och hälsa är en sådan. Förhoppningsvis kommer filmen väcka en debatt även om detta bakomliggande motiv. Att det lär bli en hejdundrande thriller i sig hyser jag inget tvivel om.

Zlaaaaaaaatan!

Hur många gånger har man inte knutit händerna och bett om det. Att någon ska trolla. Göra någonting magisk, överjordiskt, extraordinärt. I ett läge då allting känns mörkt eller åtminstone mellangrått knyter vi vårt hopp till att någon kan resa sig över oss andra och lysa. När allting rent logiskt gått åt helvete fortsätter vi hoppas på att någon någonstans ska kunna kliva fram och göra det ologiska.

Det händer rätt sällan. Men ibland. Och jag vet att det bara är fotboll. Men när Zlatan satte den där drömbaljan på övertid, alldeles nyss…

Ärligt talat, jag hade någonstans egentligen slutat bry mig om matchen. Tänkt att jaha, det här var en trist historia. Så plötsligt, magi.

Helt utan att ha gjort något för att förtjäna det, kommer jag att somna lycklig inatt. Tack för det, Zlatan. Tack för att det finns människor som fortfarande vet hur man gör för att trolla.

Ge fan i min skola

Min kompis Alex uppmärksammade mig på att det smyger omkring någon mystisk farbror i vår gamla högstadieskola. Det är ju inte utan att man blir upprörd. Vart är samhället på väg, jag bara undrar.

En sådan morgon man vill ha

Jag har skrivit det förr och nu syns det i opinionen med; det vänder. Bättre kunde inte en dag börja.

Bankrutten i Bankeryd

Det höll några få dagar. Sedan brakade högeralliansens beräkningar ihop som ett korthus. Det visade sig att privatiseringen av trafikskadeförsäkringen inte bara var orättvis. Den var också underfinansierad.

Eric Erfors har skrivit en lysande ledare på detta tema. Det är inte så ofta jag kan uppmana till detta vad gäller Expressens ledarsida, men den här bör definitivt alla läsa.

Dessutom rasar debatten om SVT:s urusla ”opinionsundersökning” efter partiledarmötet i söndags. Utan tvekan spelar det arbete killarna och tjejerna runt motalliansens hemsida gjort för att lyfta fram det orimliga i undersökningen in i detta. Opinionsarbetet på nätet spelar roll. Om någon nu tvivlade

Wagner i sensommarnatt

Har suttit en bra stund på balkongen och lyssnat till Wagners ”Tristan och Isolde”. Den ödesmättade dramatiken passar till den fantastiska utsikten; mälaren ligger mörk och rakt framåt blinkar ljusen på skorstenarna vid Lövsta-verket.

Det är ofta sådär framåt skymningen de bästa tankarna kommer. Ikväll kunde jag dock inte komma undan en viss känsla av oro. Tänk om de faktiskt vinner. Jag tror såklart inte det. Svenska folket är inte korkat, eller ens mentalt handikappat som vissa har uttryckt det. Men ändå. Låt oss vara ärliga; om dagens opinionssiffror håller i sig har vi en borgerlig regering efter nästa val.

I Sverige har vi någon typ av maktdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten. Arbetarrörelsen har ett stort inflytande i kommuner, landsting och stat. Borgerliga värderingar dominerar i näringsliv, media; i praktiken också i byråkratin även om den allt som oftast får jobba enligt socialdemokratiska direktiv och prioriteringar. Jag tror att denna maktdelning varit bra för Sverige.

Problemet är att den alltmer blivit beroende av socialdemokratins tillgång till den offentliga makten. Med a-pressens död och folkrörelsernas avpolitisering har arbetarrörelsen tappat många av de civila maktbaser den en gång hade tillgång till. Ett exempel på detta är hur vänsterns mediepolitik i allt högre utsträckning kokat ner till endast ett försvar av public service. Missförstå mig inte; det är bra att värna ett starkt och självständigt public service. Men SVT och SR kan inte vara, bör inte vara och är inte heller, vänster. De är (i bästa fall) inte heller höger. Men som motvikt till ett massivt borgerligt medieövertag i stort räcker de inte.

Med en borgerlig regering får vi ett samhälle där hela etablissemanget står på samma sida. En kompakt högerhegemoni, för att tala med Gramsci. Jag tror att detta skulle få mer långtgående konsekvenser för landet än vi kan föreställa oss. Jag är rädd för hur ett sådant Sverige skulle se ut.

Inser att det kan vara musiken som ger mig så dystra tankar. Byter CD och sätter istället på Springsteens ”Darkness on the edge of town”. Den rebelliska truligheten i ”Badlands” är precis vad jag behöver just nu.

”Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you´ve gotta pay
We´ll keep pushin’ till it´s understood
And these badlands start treating us good”

Jag antar att det är det som gäller. Fortsätta kämpa. I morgon är en annan dag, som en helt annan artist uttryckte det.

Efter rond ett (tankar om debatten)

Det känns lite som 1998. När jag ser Göran Persson debattera eller hålla tal blir jag upprymd, glad, fylld av energi. Sedan kommer kallduschen i form av massmedias "recensioner". Skillanden mellan mina egna intryck (att Persson var outstanding, och att samarbetspartierna sopade mattan med högeralliansen så det sjöng om det) och den mediala bilden blir ... ja ... påtaglig, för att använda ett understatement.

Nu ska man ta media, och framförallt de så kallade ”opinionsundersökningarna”, med en stor nypa salt. Peter Gustavsson har för övrigt skrivit ett alldeles lysande, rosenrasande inlägg på det temat. En annan bra text som mer handlar om själva debatten, och som fångar mina egna intryck väl, är Nathalies.

För övrigt tyckte jag att Ohly var riktigt skicklig. Att Wetterstrand var som allra bäst när hon fick prata sakpolitik, som när hon gick igenom vad samarbetspartierna faktiskt kommit överrens om och gjort vad gäller att gynna miljövänliga drivmedel. Och att Persson riktigt vibrerade av knappt återhållen kamplust (detta skrivs det också om på Erlanderbrigadens blogg).

På det hela taget känns det bra. Man behöver inte skämmas för att vara sosse i dessa dagar. Och tydligen går det, enligt Maryam, riktigt bra på skolorna också.

Liten parlör inför debatten

Inför söndagens partiledardebatt tänkte jag bidra med följande lilla allians-parlör. Så att de ska gå lättare att förstå vad de borgerliga partiledarna säger. Egentligen.

Det ska löna sig att arbeta – Det ska straffa sig att vara sjuk eller arbetslös

Vi trivs tillsammans (om borgerliga partiledare) – Vi är så jävla desperata att vinna valet att vi kan tvinga oss att le på bild tillsammans

Socialdemokratin försöker dölja arbetslösheten… – socialdemokratin tycker det är bättre med utbildning än med sysslolöshet

… vi vill göra något åt den – vi vill sänka a-kassan.

Valfläsk – att höja barnbidraget för 800 miljoner

Ansvarstagande politik – att sänka skatter för 50 000 miljoner

Riktiga jobb – tillfälliga, skattesubventionerade låglönejobb i privat sektor (OBS, ej att förväxla med ”dölja arbetslösheten” ovan)

Gamla moderaterna – Gunnar Hökmark

Nya moderaterna – Mikael Odenberg

(s) saknar visioner – (s) vägrar skattesubventionera överklassens städhjälp

Bra balans mellan privat och offentligt – något litet kommunalt dagis kan få finnas kvar. Tills vidare.

Vi är mer eniga än någonsin – Nu bestämmer moderaterna allt (se även ”trivas tillsammans” ovan)

Hoppas den kan vara till hjälp.

En landstingspolitiker filosoferar del två (utdrag ur en dikt)

Göran Greider var utan tvekan en av nittiotalets viktigaste svenska intellektuella. Tillsammans med de andra i tlm gav han röst åt något som tidigare inte hade artikulerats; ett försvar av välfärdsstaten och det starka samhället, solidariteten men också folkrörelsepolitiken, underifrånperspektivet. I min egen politiska utveckling spelade han en oerhört stor roll. Inte minst var det ambitionen att spränga gränser, att bryta marken mellan torr välfärsforskning, politisk agitation och ren poesi. I en flyktig, post-modern värld där allting förytligades kändes Greider genuin, äkta. Och så är han en förbannat trevlig prick, vet jag från de få tillfällen jag sprungit på honom.

Dikten ”världen efter kommunismen” (utgiven i diktsamlingen med samma namn, Albert Bonniers förlag 2000) är ett trettonsidigt mästerverk som beskriver poetens egna politiska resa. Som landstingspolitiker har jag flera gånger reflekterat över en av figurerna som sveper förbi, kommunpolitikern Gustavsson. När vi först möter honom skriver Greider;

”Men kommunpolitikern Gustavsson står vid
pumpen ute i stugbyn, inte ovetande
men djupt försjunken i något han har med sig från
de sista timmarna på fredagseftermiddagen,
ett problem som måste lösas före måndag, en hög
med papper i en portfölj, en kalkyl att göras”

Lite senare fortsätter han;

”Det var inte förrän på nittiotalet jag lärde känna er;
praktiker, hushållare lutade över siffror, föreningsfolk
som vet hur man bordlägger katastrofer och entusiasm”

Visst är det en nästan överdrivet folkhemsk bild som målas upp, men Greider är också tydlig. Kommunpolitikern Gustavsson finns kvar, därute. För en kulturradikal måste det ha varit en verklig chock att möta honom. De yviga gesterna och den radikala retoriken hos en ung kommunist möter den lågmälda pragmatismen hos en portföljbärande gråsosse. Greider spinner vidare på detta tema, och återvänder symptomatiskt nog till grunden, till teorin;

”Den som nu läser Marx ingen inser att han
faktiskt var något slags socialdemokrat.
Den längsta vägen till socialismen visade sig gå över kommunismen.”

Men Gustavsson försvinner inte med detta. För Greiders relation till den maktbärande socialdemokratin är mer komplicerad än så. Det är inget enkelt, ensidigt farväl till ungdomens radikalism han ägnar sig åt. Istället är han ute efter en annan typ av radikalism, en annan typ av kamp. Och i detta finner han både en stor möjlighet och just därför också ett stort tomrum hos Gustavsson vid pumpen. Han avslutar passagen magnifikt, och jämför med ungdomens kommunistiska hjältar;

”Gustavsson, vid pumpen, står isåfall närmare Marx.
Han vet bara inte om det. Han är subcommandante Marcos
sedan länge nedstigen från bergen,
rakad, tvättad, installerad och lutad över hela
den enorma ritningen över verkligheten själv.
Men han vet det inte längre, är därför maktlös”

Med detta fångar han något grundläggande med att vara politiskt aktiv, och sätter ord på en känsla jag både känt själv och mött hos så många andra. Detta att makten av nödvändighet måste vara så ytterst praktisk, men att det i all praktik allt som oftast känns som om något annat, något större som var alltings mening, någonstans försvunnit ur fokus, fladdrar förbi i ögonvrån utan att aldrig riktigt ta form.

Jag tror det är viktigt att behålla den känslan, att värna den. För jag läser Greiders dikt inte som uppgivet nostalgiskt, utan som uppfodrande framåtsyftande. Det finns en kunskap därute, en möjlighet att faktiskt förändra världen till det bättre. Om inte annat så för alla de generationer som kämpat före oss är det då vår skyldighet att ständigt söka finna den.

En landstingspolitiker filosoferar del ett (en lång text om sjukvårdspolitik) kan du läsa här.

Metablogg på fredagseftermiddag

Vill passa på att stämma in i hyllningskören och gratulera Magnus och Fredrik till sina respektive placeringar på listan över de bästa politiska bloggarna. Välförtjänt. Frågan är vad som händer nu? Ok, Fredrik kan fortsätta kämpa för att nå förstaplatsen med vad ska Magnus göra? Finns det en lista över världens bästa bloggar? Har man en chans där om man skriver på svenska? Eller finns det åtminstone någon typ av nordisk liga?

En annan bra blogg är ”stilla undringar”. Jag har länge funderat över vem som döljer sig bakom pseudonymen, och tror mig nu vara ganska säker. Ja, i ärlighetens namn så satt jag en hel kväll tillsammans med en kompis och gick igenom varenda inlägg undringar har gjort i jakt på ledtrådar. Men nu är jag, som sagt, hyfsat säker. Eller såhär; jag har en teori. Även om jag inte alls har några bevis. Och det är klart, jag kan ha helt fel, så lite av mysteriet kvarstår. Men det känns ändå bra. (Vem jag tror det är? Kom igen, killen har väl rätt att vara anonym om han vill. Skärpning!!!)

Tänker för övrigt tillbringa helgen med att sitta på balkongen och titta ut över ett träd. Eventuellt hinner jag se en och annan film också, om jag orkar. Men först ska jag fira min mormor som fyller år. Ha det!

PS. Glöm inte för allt i världen att titta på partiledardebatten på söndag. Det handlar om din framtid... DS

Härlig morgon för Johan Jakobson

Det kan inte ha varit lätt att vara folkpartistisk partisekreterare när man öppnade tidningen i morse. Förts förklarar Peter Wolodarski på ledarplats på ett alldeles utmärkt pedagogiskt sätt hur folkpartiet i praktiken sålt ut ersättningen i sjukförsäkringen. Sedan går EU-parlamentarikern Maria Carlshamre till offentlig attack med en rejäl bredsida på DN-debatt om hur hon hanterats av partiledningen.

Vi får hoppas att han åtminstone fick i sig en kopp gott kaffe, Jakobson. Själv föredrar jag mitt starkt, svart och nymalet.

... och här kommer riktlinjerna

Ja, eller snarare en länk då. Till partistyrelsens förslag till riktlinjer, alltså. Såklart.

Riktlinjer inför kongressen

Partistyrelsen har idag släppt förslaget till riktlinjer för nästa mandatperiod som ska beslutas av kongressen. Det som kommit ut i media än så länge handlar om forskning, a-kassa, tandvård och äldrepolitik.

Förhoppningsvis är detta startskottet för många socialdemokrater att faktiskt börja diskutera den egna politiken. Sverige behöver en offensiv och framåtsyftande arbetarrörelse. Och visst ska vi granska och avslöja högeralliansen, men till slut är kommer människor ändå alltid rösta på det parti som har bäst idéer inför framtiden.

Jag är övertygad om att det partiet kommer att vara socialdemokraterna. Men det måste bevisas också. Då blir partikongressen ett bra tillfälle.