Men fatta varför ni vann valet, människor!!!

Vi tar det långsamt och försiktigt så att alla hänger med. ”Nya” moderaterna vann riksdagsvalet i fjol. Inte ”gamla” moderaterna. Inte ”borgerligheten”. Inte den traditionella svenska ”högern”. Utan de ”nya” moderaterna, där det som var ”nytt” faktiskt i hög utsträckning var att de inte längre var moderater. Tvärtom var ”nya” moderaterna närmast socialdemokrater, lite yngre, lite nyare och framförallt med betydligt färre Göran Persson.

Så den artikel tolv kristdemokrater idag skriver på SvD Brännpunkt - där de kräver rättning höger - må vara ärligt menad. Kraven på en mer tydlig högerpolitik kommer säkert från hjärtat. Men den kommer sisådär tio månader för sent. Mest uppenbart blir det när artikelförfattarna indignerat skriver att ”[d]essa exempel gör att många av oss som slet för en ny alliansregering förvånat tvingas konstatera att Fredrik Reinfeldts ’nya moderater’ har utvecklats till en dålig kopia av ’arbetarpartiet’.”

Och det är möjligt att det finns en massa kristdemokrater som först nu har upptäckt detta. Annars kunde man tycka att det faktum att Reinfeldt faktiskt kallar sig för ledare för ett nytt arbetarparti skulle kunna ha gett någon typ av ledtråd. Att det stod på valaffischer, reklamutskick, i debattartiklar och så. För ja, kära artikelförfattare, moderaterna försöker likna (s). Och faktum är, att det var därför de vann valet.

Man kan inte vinna ett val på att i praktiken säga sig vilja föra mitten-vänsterpolitik, få en massa styrk i opinionen för att det sedan visar sig att det var mer traditionell högerpolitik man egentligen tänkte sig och sedan vara upprörd över att politiken ändå inte går tillräckligt långt åt höger.

Eller man kan. Uppenbarligen. Och då uppstår ett stort problem. För om det bara handlade om taktiskt spel och hur kristdemokraterna ska positionera sig inför nästa val vore det en sak (Hägglund kommer att få svårt att slå Olofsson som regeringens högerytter, men ok). Men om man tänker sig att detta också ska få återverkningar på regeringens politik är det en annan. För då kommer man nämligen genomföra åtgärder för vilka det faktiskt inte finns något folkligt mandat. Då har man lurat sig till valsegern.

Vi är många som hävdar att det är just detta regeringen har gjort, redan som det är. Dagens debattutspel visar att förståelsen för denna kritik i borgerliga kretsar är minst sagt ringa.

Andra bloggar om: politik, kristdemokratenra, moderaterna, nya moderaterna, det nya arbetarpartiet, regeringen och annat intressant

Gå med i folkrörelsen mot de kränkta!

Det är rätt inne just nu, att raljera över att svenskarna känner sig så kränkta i tid och otid. Som vit heterosexuell medelklassman välkomnar jag verkligen denna debatt. På senare tid har det nämligen varit så svårt att hitta sätten man utan att framstå som okänslig eller brutal kan sätta dit de där muslimerna, homosexuella, funktionshindrade eller vilka de nu kan vara som inte kan ta lite vanlig humor.

Men kränkningsgrejen fungerar verkligen utmärkt. Ta mig tusan, den går till och med att använda mot snarstuckna feminsitkvinnor som inte fattar att en liten klapp i baken inte är så mycket att uppröras (flåt, känna sig kränkt) över. Herregud, se det som en komplimang, vet ja.

För det bästa med kränkningsgrejen är att man egentligen inte är taskig. Man är ju bara emot den där offerrollen den kränkta ta på sig. Herregud, slå tillbaka istället för att känna dig kränkt, kan man till och med lite uppmuntrande ropa (ok, det där sista gäller kanske inte muslimer, men ni fattar.) Och då blir det ju liksom deras eget fel. De kränkta. Att de känner sig kränkta.

Nä, nu ska de sättas dit. Och det är verkligen på tiden. För lite inspiration; kolla här, här, här eller här. Härligt med en folkrörelse som verkligen kan välja sina fiender!

Andra bloggar om: kränkt, att känna sig kränkt, satir, ironi och annat intressant

Big Mac och politiken

Finns det någon mer symboliskt laddad maträtt än en Big Mac? Här sammanstrålar den globala kapitalismen med det moderna samhällets ohälsosamma snabbmatskultur, superkommersialismen med den välfriterade hälsobomb som håller på att förvandla oss alla – och framförallt arbetarklassen - till överviktiga sjukdomsfall. Samtidigt som jag har svårt att tänka mig något mer folkligt, och jag måste erkänna att jag själv mer än gärna frossar i tuggmotståndslösa hamburgare och fettindränkta pommes frites.

När jag var ordförande för Stockholms fina SSU-distrikt hade vi under några årskonferenser inflammerade diskussioner om huruvida McDonalds borde bojkottas eller inte. Jag minns faktiskt inte nu hur besluten blev, men oavsett vilket så fanns det stora spänningar i frågan (spänningar som kanske inte direkt minskades av att anti bojkott-falangen inte fegade för att stoltsera med sina doftande papperspåsar och flottiga pommes frites. Diplomatiska försök att skyla över detta med att det var rimligt att vara en trogen gäst på McD för att på det sättet göra en eventuell, framtida bojkott så mycket mer kännbar misslyckades också skändligen.)

Och det finns faktiskt en intressant ideologisk – eller snarare identitetsmässig – spänning i just synen på snabbmaten i allmänhet och McDonalds i synnerhet inom arbetarrörelsen. En spänning mellan å ena sidan en vänsterintellektuell - antingen närmast alternativ eller av mer traditionell social ingengörskonst och folkuppfostrarkaraktär - ådra och å andra sidan något sorts Stig-Björn Ljunggrensk i grunden klassbaserat folklighetsromantiserande. Alltså en spänning mellan de som ser den politiska symbolik jag (om än kanske en smula dragen till sin spets) tog upp i min inledning, och de som lever i snabbmatsland och är stolta över det.

Jag tror att arbetarrörelsen behöver bägge två. Min personliga hållning är att det är relevant att – på samma sätt som man bör granska alla multinationella storföretag – hålla ögonen på hur firman beter sig, både i Sverige och utomlands. Men jag har väldigt svårt för att på något sätt fördöma själva snabbmatskulturen. Visst, jag förstår hälsoargumenten, men det är väldigt lätt att i grunden välmenande ambitioner upplevs som snobbism och klappar på huvudet uppifrån. Och dessutom tror jag att kampen mot ohälsan nog måste anlägga ett bredare perspektiv än att ge sig på en viss restaurangkedja.

Nåväl. Nu fyller Big Mac fyrtio år, och det ska firas läser jag i tidningen. Själv föredrar jag visserligen QP. Men ok då. Jag säger väl grattis, jag också.

PS: Från högerhåll har man också till och från försökt exploatera McDonalds politiska laddning; jag minns att muffarna på södermalm i Stockholm vid något tillfälle startade en kampanj för att få restaurangkedjan till Hornstull (varför detta skulle vara en politiska fråga förstod jag aldrig riktigt), och det var inte alltför länge sedan de fyra borgerliga ungdomsförbundsordförandena käkade en hamburgerlunch och tackade firman för att de anställde så många unga. Om dessa små aktioner har lyckats eller inte överlåter jag åt andra att recensera, men det är intressant att notera att tankarna finns där. DS

Andra bloggar om: mat, politik, McDonads, Big Mac, snabbmat, ssu, socialdemokrati och annat intressant

Påven fördömer skattesmitare

Enligt vanligtvis väl insatta vatikankännare kommer påve Benedikt XVI ägna sin nästa encyklika åt frågan om ” mänsklighetens sociala och ekonomiska problem i globaliseringens era samt de sociala och ekonomiska orättvisorna”. Särskilt fokus kommer att läggas vid att ta kraftigt avstånd från skattesmitare och skattefusk (källa Dagen.se)

”Välbeställda människor som undanhåller staten skattepengar gör sig skyldiga till en djup orättvisa som drabbar hela samhällen, menar påven och manar enligt uppgift till en reglering av världsekonomin för att stoppa diskriminering och vidare orättvisor” skriver Dagen vidare.

Huruvida frågan om att betala sin TV-licens kommer att tas upp explicit eller inte, nämns dock inte i artikeln.

Andra bloggar om: påven, skattemoral, skattesmitare, religion, politik, ekonomi och annat intressant

En alternativ förklaring till Reinfeldts osynlighet

Det ser ut som en tanke. Samma dag som DN:s ledarsida går till attack mot statsministern för att han är alltför osynlig presenterar SvD nya siffror som ger Reinfeldt ett stort förtroende i väljaropinionen. Och frågan är om dessa två ting egentligen inte hänger samman.

Låt mig först säga att det kan vara så som många på högerkanten (tex vår vän Björn på Bloggen Bent) vill ha det. Orsaken till osynligheten är ett nytt ledarskap, viljan att delegera. Eller kanske är det tom som statsministern själv uttrycker det; allt är medias fel, som inte bryr sig om de lågavlönade kvinnor (att FR under ett fåtal tillfällen under det nästan hela år som förflutit sedan han vann valet besökt kommunala arbetsplatser är visserligen en ganska lam ursäkt för att han knappt syns alls, men ändå.)

Men jag skulle här vilja ta tillfället i akt att pröva en annan hypotes. Det kan också vara så att statsministerns osynlighet är självvald. Och, om vi går till dagens opinionssiffror, i det avseendet inte helt misslyckad.

Den borgerliga regeringen agerar nämligen uppenbart enligt taktiken ”riv av plåstren”. De försämringar man vill göra genomförs direkt, och så hoppas man att väljarna ska ha glömt – eller att högkonjunkturen ska ha fått dem att glömma – lagom tills det är val igen. Lite intressant är att även kraftiga skattesänkningar för de rikaste (fastighets- och förmögenhetsskatterna) verkar bedömas som minusfrågor, som ska klaras av så fort som möjligt. Men ändå. Sådan verkar uppenbarligen vara taktiken.

Och då finns det två sätt för en i grunden populär statsminister som Fredrik Reinfeldt att agera på. Antingen står han i första ledet, investerar sitt personliga förtroendekapital i att förklara det nödvändiga i regeringens åtgärder. Effekten då torde bli att opinionstappet för regeringen blir något lägre, till priset av att statsministern själv får sig en och annan smäll.

Eller så håller man sig undan. Genomför något halvhjärtat propagandajippo a la statsministerns arbetsplatsturné. Låter andra – som i det här fallet Littorin – ta de negativa konsekvenserna. Och effekterna borde då kunna bli just de vi nu ser; en populär statsminister leder en impopulär regering.

Fredrik Reinfeldt har aldrig genom sin karriär satt det politiska innehållet i första rummet. Han har alltid anpassat sig till stunden, till vad som för tillfället passar bäst. Att det är dessa egenskaper som förklarar hans frånvaro i debatten, snarare än att han är en allmänt fin kille som gärna delegerar, tycker jag är en tanke som åtminstone måste prövas.

Andra bloggar om: politik, fredrik reinfeldt, opnionsundersökningar, politisk strategi, regeringen, val 2010, moderaterna och annat intressant

Skit i utanförskapet, det är Facebook som är problemet!

Enligt internetsäkerhetsföretaget Surfcontrol kostar Facebook australiensiska företag i storleksordningen fyra miljarder dollar per år i minskad produktivitet. Anställda sitter helt enkelt och nätverkar med sina vänner istället för att jobba (via IDG).

Och det här öppnar ju upp svindlande möjligheter för nya politiska strategier. Istället för att lägga kraften på att jaga sjuka och arbetslösa borde regeringen helt enkelt försöka stoppa denna provokation mot arbetsmoral och produktivitet som fejsbokandet innebär. (Dessutom är det säkert ett hot mot familjen också, så då kan kristdemokraterna få vara med på ett hörn i kampen.)

Man kan tänka sig utspelen. ”Jag fick ens släng av facebookande, men så sov jag i tre dagar så gick det över”. Littorin kan käka lunch med ”årets facebookvägrare”. Och Reinfeldt kan hålla tal någonstans lång borta från bredband och nätuppkopplingar och säga att ”jag talar inte med nätmissbrukare”.

Ny tider kräver nya politiska lösningar. Om de ny-nya moderaterna behöver lite inspiration, så bjuder jag på detta tips, helt gratis!

UPPDATERING; nu skriver SvD om det hela också. SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: Facebook, utanförskap, produktivitet, regeringen, satir och annat intressant

Ett hedervärt initiativ

Björn Fridén och Fredrik Andersson på bloggen Alliansfritt Sverige har börjat bygga upp en lite citatsamling, kallad "alliansens lilla röda". Tanken är att samla på sig allt spännande företrädare för regeringalliansen häver ur sig, så att vi inte ska glömma.

Än så länge bara i sin linda, men ett bra initiativ. Med tanke på ministrar som får slängar av utbrändhet och moderatledare som inte vill prata med arbetslösa lär de få en del att lägga upp där. Hoppas de har ordentligt med serverutrymme...

Andra bloggar om: politik, citat, alliansfritt sverige, alliansen, regeringen och annat intressant

Jag måste faktiskt försvara Göran Skytte

Omdömena från mina värderade bloggkollegor över kamrat Göran Skyttes krönika i gårdagens SvD har övergripande varit rätt hårda. Alla från Blogge Bloggelito till Vänstra stranden sågar – hur helt olika perspektiv, ska tilläggas – karln. Och visst är det uppenbart att Göran Skytte lever i en liten annan verklighet än alla vi andra. Men jag känner ändå ett behov av att dra till hans försvar.

Först det där med verklighetskontakten, dock. Två citat belyser väl ungefär hur väl det är med den saken. För i ingressen beskriver han läget i landet på följande sätt: ”Sverige badar i pengar, företagen går urstarkt, arbetslösheten minskar, sysselsättningen ökar, hushållen blir rikare. Ändå pekar opinionskurvorna för regeringen rakt ner. Svenskarna borde göra vågen, men en förkrossande majoritet väljer att istället sympatisera med den rödgröna röra som kokade ihop det tidigare eländet.”

Här framställer han det alltså som om utvecklingen i Sverige drastiskt bytt karaktär sedan, säg, förra hösten. Och så är det nu som alla vet inte alls. För Skyttes beskrivning kan lika gärna användas för att beskriva det märkliga med att regeringen Persson fick gå. Reallöneökningar, hög tillväxt, hög sysselsättning; allt detta är sådant som Skytte förr i tiden skulle ha erkänt kännetecknade den förra regeringsperioden. Innan han gick in i the twilight zone, dvs.

För att visa hur djupt därinne har befinner sig räcker det med att återge det andra citatet jag tycker är intressant. För åtminstone jag får känslan av högstadiemuffare (eller rättshaverist, det är bara att välja) när jag läser följande: ” Vi svenskar är politiskt lättlurade och utan minne. Det är sossarna som har skapat det dåliga samhället, segregationen, förorterna, arbetslösheten, utanförskapet, bidragsberoendet, skoleländet.” (min fetning)

Återigen, man behöver inte vara särdeles berest för att förstå att problem med segregation och arbetslöshet är något som kan uppstå i länder som inte styrs av svensk socialdemokrati. Att det skulle vara Göran Persson som ”skapat” dessa företeelser kanske går bra att vräka ur sig sent på kräftskivan ute på Djursholm. Men att samtidigt försöka framstå som att man har koll på sin samtid … nä.

Men som sagt. Trots att han befinner sig i ett parallellt universum så måste jag ändå försvara Göran Skytte. För han gör nämligen vad få på högerkanten hittills har orkat ta i – försöker på något sätt förstå opinionssiffrorna. Annars har det mest varit ”opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar”, ”det som räknas är valet”, etc, etc. Då ställer Skytte mer relevanta frågor – varför gillar inte svenskarna regeringens politik, trots de goda tiderna?

Att hans svar sedan är ”eftersom de är galna” kanske inte direkt imponerar. Men det var modligt att våga ställa frågan.

Andra bloggar om: göran skytte, politik, svd, opinionen, socialdemokrati, alliansen, regeringen och annat intressant

Sågningar av regeringens nya fastighetsavgift

Den kommer att minska rörligheten på bostadsmarknaden. Göra det svårare för personer utan fet plånbok att skaffa sig en bostad. Och den slår extremt fördelningspolitiskt fel, eftersom omläggningen i princip bara gynnar personer med riktigt dyra hus i storstadsregionenerna (samtidigt som alla får vara med och betala kalaset). Så kan man sammanfatta statliga Boverkets fullkomliga sågning av den borgerliga regeringens förslag att ersätta den gamla fastighetsbeskattningen med en ny fastighetsavgift (via DN här).

Och Boverket är inte ensamt. Förutom den politiska oppositionen har även ledande borgerliga riksdagsledamöter kritiserat den fördelningspolitiska profilen (se här) och häromsistens gick några stockholmsmoderater ut och kritiserade den tänkta finansieringen (se här).

Det kan inte vara kul att vara Anders Borg i dessa dagar. Mot sin vilja tvingas han genomföra en reform som är så uppenbart bristfällig, och som dessutom riskerar att försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Och på det här sättet sjabblar borgerligheten också bort ett av sina starkaste kort, möjligheten att spela på ett missnöje bland landets småhusägare mot den tidigare fastighetsbeskattningen.

Det är inte förnuft som är vägledande när Sverige ska styras i dessa dagar. Istället handlar det om förhandlingar mellan fyra partier, där helheten verkar komma i skymundan. Det är det enda sättet jag kan förstå hanteringen av fastighetsskattefrågan, från Almedalsveckan 2006 och fram till och med nu. Och visst vore det lite lustigt att se. Om det inte handlade om allas vår vardag och landets framtid, det vill säga.

Andra bloggar om: politik, fastighetsskatt, fastighetsavgift, regeringen, moderaterna, bostadspolitik, ekonomi och annat intressant

Deppa inte ihop nu Jörgen, du kan hitta någon bättre!

Jörgen Norberg har gjort slut. Och det är aldrig kul. Tomheten efter ett förhållande som har gått i kras – även om det var ett dåligt förhållande – är svår att fylla. Samtidigt finns det där, alla minnen, alla förhoppningar, alla ”tänk om”: Om jag bra sagt det där, gjort det där, kanske det hade fungerat. Men någonstans så vet man – är det slut så är det.

Och jag är mycket medveten om att det behövs tid. Men min uppmaning till Jörgen är ändå att inte deppa ihop. Titta framåt. Minns de fina stunderna – för sådana fanns det säkert – men glöm heller inte vad det var som gick fel. För du är ju faktiskt sviken, Jörgen, och får akta dig så att det inte händer igen.

Så stressa inte nu. Men när du så småningom känner dig redo finns det många därute som säkert är intresserade. Och jag ska vara ärlig och rak med dig; de flesta har nog både fel och skavanker. Letar du efter den perfekta, felfria partnern får du leta länge. Men jag tror ändå säkert att du kommer att kunna hitta någon. Någon som visar samma ansikte både före och efter att du har sagt "ja", och inte bara ytterligare en lycksökare som lovar guld och gröna skogar och levererar något helt annat.

Lycka till, Jörgen. Och glöm aldrig bort att du inte är ensam. Det är många som vet hur det känns.

Andra bloggar om: politik, alliansen, förhållande, val 2010, Jörgen Norberg, svikna väljare och annat intressant

Är det ojämlikheten eller mångfalden som splittrar oss?

Dagen publicerar idag en intressant artikel om den välkände forskaren Robert D. Putnams studier om mångfaldens betydelse för ett samhälles sammanhållning. Putnams forskningsresultat är nämligen att mångfalden minskar sammanhållningen. Samtidigt publiceras också en sorts replik från den svenske forskaren Bo Rothstein. Hans huvudsakliga invändning är att Putnam inte tagit hänsyn till exempelvis jämlikhetens betydelse.

”Är det någonting som överallt verkar vara positivt för förtroende, så är det jämlikhet. Inte bara ekonomisk, utan också hur man blir behandlad av myndigheter. Putnam har gjort sig ett stort namn på hur dramatiskt det sociala kapitalet försvagats i USA. Men den starkt ökade ojämlikheten är helt försvunnen som faktor bland alla de orsaker till varför, som han lyfter fram” konstaterar Rothstein. Han levererar också en annan drapa, när han i Sverige har undersökt Putnams kanske mest kända tes, den om att det är det civila samhället som bygger sammanhållningen; ”… [j]ag fann till min egen överraskning att data pekade åt andra hållet: De offentliga myndigheterna spelar en viktigare roll än de enskilda organisationerna i att bygga förtroende.”

Få intellektuella torde ha spelat så stor roll för den svenska politiska debatten som Robert D. Putnam. Politiker från alla läger försöker använda sig av hans slutsatser; från socialdemokratiska folkrörelseromantiker till konservativa civilsamhällesvurmare. Och Putnam är en intressant forskare. Men det är i spänningen mellan hans resultat och Rothsteins invändningar som det verkliga politiska sprängstoffet finns.

Jag tror nämligen att Rothstein har rätt. Det är ojämlikheten som splittrar oss, som minskar förtroendet och som på det sättet gör samhället mindre funktionellt. Inte minst i debatten om det mångkulturella samhället är detta en nog så angelägen insikt.

Andra bloggar om: Robert D. Putnam, Bo Rothstein, jämlikhet, mångfald, mångkulturella samhället, civila samhället och annat intressant

Och ni kanske trodde att försvarsbråket var över…

En och annan kanske trodde att sommarens stora interna cirkus i den borgerliga regeringen skulle vara glömd när terminen började igen. I sådana fall är det nog bäst att tänka om. För frågan om försvarsanslagen kommer att leva vidare. Nu presenterar exempelvis ÖB nya uppgifter som pekar på stora underskott redan som det är, innan Anders Borgs tänkta ytterligare besparingar (se mer här och här).

Och det är klart att allt detta är en del av ett spel inför budgeten. Men det understryker också vilken prekär situation regeringen sitter i. För om Anders Borg backar från de besparingar han utlovade i Almedalen kommer det än mer framstå som att han fullständigt tappat greppet om statens ekonomi. Samtidigt som alternativet, att hålla fast vid finansministerns åsikt, innebär ett öppet krig inte bara med försvarsmakten utan också den egna försvarsminister och stora delar av det moderata partiet (för att inte tala om tunga opinionsbildare som exempelvis SvD:s ledarsida).

Jag börjar mer och mer tro att det är Anders Borg och finansdepartementet som kommer att gå förlorande ur den här historien. Och man kan tycka vad man vill om sakfrågan. Men i tider av börsnedgångar och befarade bostadsbubblor skulle jag känna mig tryggare med en regering som hade koll på slantarna och visste vad den gjorde.

Mer om försvarsbråket skrev jag tex här.

Andra bloggar om: politik, Anders Borg, försvaret, öb, försvarsbudgeten, regeringen och annat intressant

Tung kristdemokrat lämnar partiet

Lars F. Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och direktör för det kristdemokraterna närstående idéinstitutet Civitas lämnar (kd). Det skriver kristdemokraten Per-Olof Hermansson på sin blogg (via Dagen.se). Och det sägs inte uttalat, men uppenbarligen är detta det första större exemplet på att (kd):s antiabortfalang nu börjar tröttna rejält.

Eftersom jag själv tycker att vi ska ha en liberal abortlagstiftning (jag tycker att den typen av etiska beslut måste vara upp till den enskilde individen) så har jag naturligtvis svårt att känna något djupare engagemang i fallet. Men jag kan från min åskådarplats konstatera att kristdemokraterna är ett parti med stora problem. Partiledningen anstränger sig så hårt för att göra partiet ”rumsrent” att det får sådana här effekter, men någon belöning för det i den allmänna opinionen är svår att skönja. Tvärtom fortsätter partiet att halka fram och tillbaka längs fyraprocentspärren.

Och politiker på randen till att åka ur riksdagen kan göra desperata saker. Kristdemokraterna är därför ett parti att hålla ögonen på. Sista ordet lär nämligen inte vara sagt från Hägglund och hans närmaste. Även om de som sagt inte längre har Lars F. Eklund med sig.

Andra bloggar om: kristdemokraterna, civitas, Lars F Eklund, politik, abort och annat intressant

Och statsministern pratar inte med de arbetslösa…

När statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserade oppositionsledaren Mona Sahlins val av plats för sitt sommartal sa han till TV4: ”Jag talar till dom som jobbar. Och hon talar oftast till dom som inte jobbar” (se själv här, en bit in i inslaget). Förutom att vara ett extremt föraktfullt uttalande mot boende i Botkyrka från en man som vill vara ”hela folkets statsminister” visar det också på en människosyn som provocerar. För är det inte just de som är arbetslösa vi ska tala med, om vi vill förstå arbetslösheten och även komma till rätta med den?

Jag påminns nu om det häpnadsväckande uttalandet igen. För ingen kan ha missat att diskussionen om sjukskrivningarna är den kanske hetaste just nu. Bägge de stora stockholmstidningarnas debattsidor upptogs i morse av den frågan; läkaren Jörgen Herlofson skrev på DN-debatt att ”[u]tsatta lämnas åt sitt öde när staten sparar pengar på vård med låg status”, och på SvD Brännpunkt vittnade Johanna Nilsson om sina egna erfarenheter av utbrändhet.

Men den moderate minister som ansvara för frågan lyssnar inte. Istället gömmer hon sig bakom myndighetens bedömning och försöker slingra sig (se SvD här). Trots att socialstyrelsen erkänner att de inte har vetenskapligt på fötterna med de nya riktlinjerna, trots att det i mitt tyckte finns så oerhört mycket politik i detta. Och trots att behovet av att faktiskt lyssna på de som faktiskt är drabbade är så oerhört stort.

Men så kanske det är i dagens Sverige. Statsministerns talar inte med de arbetslösa. Och socialförsäkringsministern lyssnar inte på de sjuka. Kanske de där opinionssiffrorna inte är så märkliga, när allt kommer omkring?

Läs mer här, här, här och här

UPPDATERING: Bara någon timme efter att jag postat detta inlägg kommer nya bud. Nu verkar det som om socialstyrelsen själva backar från det förslag den moderate socialförsäkringsministern i princip försvarade (se här och här). Det talas om att inte ha varit tillräckligt tydliga, missförstånd och onödig oro. Gott så. Har myndigheten gjort fel ska de naturligtvis erkänna det. Bilden av en empatilös regering kommer de dock få svårt att tvätta bort. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: politik, sjukskrivningar, fredrik reinfeldt, moderaterna, arbetslöshet, regeringen och annat intressant

Vem vill vara min vän?

Tack vare Fredrik har jag nu kommit igång ordentligt med mitt facebook:ande. Tydligen kan det vara grymt beroendeframkallande. Har inte märkt av det än, men det kommer väl, smygande, och sedan sitter man där, hela nätterna, glömsk av allt vad den verkliga världen heter. Sedan slutar man väl gå ut, börjar leva på en diet av hämtpizza och hämtpizza, struntar i att tvätta sig, byta kläder, förvandlas till ett socialt monster som rakt ut ur en Stieg Larsson-roman.

Men där är jag inte än. Så just nu håller jag på att bygga upp mitt "nätverk". Vill du vara min vän, så är det bara höra av sig. För ärligt talat. Jonas Morian kan inte ha fel. Så gör som han, du också. Bli min kompis på Facebook.

Vi ses på nätet!

UPPDATERING (någon gång efter midnatt): Jo, det här var riktigt kul faktiskt. Har precis klarat av ett test i Fredrik Jansson-kunskap (gick väl sådär, men hittills leder jag), fått en massa nya vänner (dvs gamla vänner, men i en ny form, liksom), gått med i olika grupper och så. Men nu borde jag nog lägga mig att sova. Faktiskt. Ska bara kolla en grej till... SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: facebook, vänner, internet och annat intressant

Hej då, Karl

President Bush mest ökande spinndoktor Karl Rove avgår (se här och här). Det meddelar han i en artikel i Wall Street Journal. Orsaken till avhoppet är … hrm … familjen. Också antagligen, om man får vara ärlig, den räcka skandaler som kantat rådgivarens väg.

Frågan är nu hur George W. klarar sig utan sin mästerlige strateg? Och kanske än mer relevant, hur klarar sig det republikanska partiet? Det är frågor som utan tvekan kommer att diskuteras friskt framöver.

Själv har jag ytterligare en som jag tycker pockar på ett svar. Nämligen; när kommer boken? Och kommer vi att få läsa alla de smaskiga detaljerna? Det är bara att hålla tummarna…

Andra bloggar om: karl rove, politik, usa, george w bush och annat intressant

Förändringar i fastighetsskatten leder till dyrare hus

Att regeringens förändringar i fastighetsbeskattningen skulle pressa upp priserna var väl ingen högoddsare. Nu ser vi också att det blev så. De som sitter på någon dyr villa är bara att gratulera; förutom den sänkta skatten får de nu också se värdet på sin egendom skjuta i höjden. För personer som skulle vilja flytta eller skaffa en större bostad ser det inte lika ljust ut.

Detta minskar såklart rörligheten på bostadsmarkanden. Vilket i sin tur kan vara förödande i det konjunkturläge vi befinner oss i. Och det hela är faktiskt värre än det först verkar. För samtidigt som priserna – inte bara på småhus utan även på bostadsrätter – ökar radikalt säljs också exempelvis Stockholms allmännyttiga hyresrättsbestånd ut. Vilket alltså ännu mer minskar rörligheten för den utan en tjock plånbok.

Regeringen säger sig vilja prioritera jobben. Det vore tacknämligt om de även kunde ha sådana glasögon på sig när de fattade beslut om bostadspolitiken.

Andra bloggar om: politik, bostadspolitik, fastighetsskatten, regeringen, arbetsmarknad, rörlighet och annat intressant

Mona Sahlin förnyar (s) vänsterut

Visst – vädergudarna tycker uppenbarligen att det inte riktigt är dags för höst, än. Men med denna helg får det väl sägas att det politiska Sveriges sommarlov är över för den här gången. Både statsminister Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin höll sina sommartal – i Vaxholm respektive Botkyrka. Och nu har även Lars Ohly mött sina sympatisörer och dragit upp riktlinjerna för vänsterpartiet, när han idag höll sitt tal i Gnesta.

Själv var jag igår och hörde Mona Sahlin leverera sitt egentligen första konkreta politiska förslag som partiledare inför några tusen åhörare på en grusplan i Botkyrka, söder om Stockholm (planen var för övrigt poetiskt namngiven till Fittja äng). Och jag ska inte här trötta läsaren med några regelrätta recensioner. Däremot några reflektioner.

Till att börja med inleder den nye partiledaren sin förnyelse av socialdemokratin genom att i mitt tycke ta ett rejält steg vänsterut. Fokus lägg på storstädernas förortsområden, på det reellt existerande utanförskap som regeringen nedskärningar i socialförsäkringarna bara förvärrar. Vi är många som väntat länge på en sådan tydlig signar från den yttersta partiledningen. Samtidigt räds hon inte förslag som kanske av vissa skulle uppfattas som ”höger” – fler poliser, underlätta för företagsetableringar, betoning av kunskap i skolan genom att föreslå resurser för hjälp till läxläsning etc (och nej, jag tycker inte att detta är högerpolitik, men Sahlin rör sig med begrepp som den svenska högern försökt anamma.)

Vidare så har Mona Sahlin insett att politisk kommunikation innebär ett helhetsintryck. När Fredrik Reinfeldt – som kontrast – talar inför sina höginkomsttagarvänner bland skärgårdsseglarna i Vaxholm spelar det liksom mindre roll hur många gånger han säger lågavlönade kvinnor i vården. Vi vet alla vilka det är som egentligen gynnas av den moderata politiken, och både platsen och publiken vid moderatledarens sommartal understryker denna kunskap.

Mona Sahlin signalerade också ett ökat utrikespolitiskt fokus. Under hösten ska hon personligen besöka mellanöstern och träffa företrädare för såväl Israeler och Palestinier. Det här är också viktigt. Fredrik Reinfeldt är visserligen utrikespolitiskt grön, men statsministerämbetet – och inte minst det svenska ordförandeskapet 2009 – ger honom många möjligheter att bättra på den bilden. Oppositionsledaren Sahlin får då se till att använda socialdemokratins breda internationell nätverk för att skapa sig en egen utrikespolitisk plattform.

Parallellt med de olika partiledartalen publiceras också nya opinionssiffror. Och de visar på en närmast overklig stor ledning för oppositionen – inte minst med tanke på den strålande konjunkturen (se här och här).

Regeringens politik har alltså – åtminstone år ett – fått underkänt. Och Mona Sahlin inleder nu en förnyelse av socialdemokratin som inte går ut på att försöka efterapa denna misslyckade politik, utan tvärtom göra upp med bilden av pamp-partiet som inte förstår hur människorna har det. Det bådar gott inför fortsättningen.

Jag gillar hösten, som årstid, tycker den är vacker. Nu hoppas jag att det också kommer att finnas anledning att glädja sig under denna tid, politiskt.

Andra bloggar om: politik, mona sahlin, fredrik reinfeldt, botkyrka, vaxholm, lars ohly, moderaterna, socialdemokraterna, regeringen, val 2010 och annat intressant

Bred majoritet i Sundbyberg det enda rätta

”Eftersom man röstar på en idé/parti är det förstås förkastligt att man ens kan byta sida. Majoriteten borde naturligtvis även fortsättningsvis spegla valresultatet. Men i praktiken är det här det bara bra för Sundbybergsborna.” Det skriver signaturen ”pragmatiker” i en kommentar på SvD:s artikel om det fortsatta politiska spelet i Sundbyberg, efter att två moderata fullmäktigeledamöter som bekant bytt parti. Och jag tror inlägget speglar någonting väldigt viktigt.

En kommun är inte en lekstuga för politiska ideologer. En kommun är framförallt ett koppel gemensamma angelägenheter som faktiskt måste skötas. Om ett parti som förvisso fått väljarnas förtroende så radikalt brister i förmågan att göra detta som moderaterna uppenbarligen gjort i Sundbyberg, så är det inte ett demokratiskt problem att de får lämna makten ifrån sig. Tvärtom är det ett exempel på att demokratin faktiskt fungerar.

Däremot så är det riktigt – som kritikerna säger – att den nya majoriteten måste vara oerhört ödmjuk inför det sätt på vilket de fick den politiska makten. Att socialdemokraterna istället för att sätta sig ner i minsta möjliga majoritet försöker skapa breda blocköverskridande allianser är därför både demokratiskt riktigt, strategiskt klok och framförallt sympatiskt.

Att flera av allianspartierna också säger sig vara beredda att ingå i ett sådant brett samarbete tyder på att även de besitter ett stort mått av politisk mognad. Att de sätter Sundbybergsbornas väl främst, trots att det kanske kommer att göra en eller annan ledarskribent lite purken. Det är hoppfullt för kommunens innevånare.

Oppositionsrådet Helene Hellmark Knutsson (s) är en av Stockholmsregionens mest lovande politiker. Nu har hon fått chansen att visa vad hon går för. Jag håller tummarna.

Andra bloggar om: politik, sundbyberg. helene hellmark knutsson, maktskifte, moderaterna, kommunpolitik, demokrati och annat intressant

De mörka åren är över (Örebro, Sundbyberg)

Sitter vid en lånedator på SSU:s kongress i Örebro. Jag har under några dagar gästat kongressen som representant för SAP i Stockholm, och det har varit ett kärt återseende. Gårdagens ledningsval slutade bekant med att kongressen utsåg Jytte Guteland, 27, till att vara ordförande. Den populäre förbundssekreteraren Mattias Vepsä fick också som väntat förnyat förtroende. (Se här och här). Och trots votering och tal om "ordförandestrid" tror jag att jag vågar påstå att den förhärskande stämningen här nere bland de unga socialdemokraterna är att de mörka åren nu, äntligen, är över.

Om några timmar ska jag åka hem igen, men innan dess ska jag bevista ett seminraium där Klas Gustavsson och Nisha Besara leder en diskussion om den jubileumsbok de varit redaktörer för (Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra.) Med tanke på att boken var lika bra som öppenhjärtligt tydlig (inte minst Klas Gustavssons personliga och väldigt ärliga bild av sin tid i konflikternas SSU - kallad "en tråkig historia") kan det bli riktigt spännande. Att på ett intellektuellt hederligt sätt kritiskt granska den egna historien tror jag är en viktig del av SSU:s både läkande- men även utvecklingsprocess. Så både boken och även seminariet är väldigt välkomna.

Men sedan bär det av hemåt. Så grattis Jytte, till förtroendet, och grattis SSU, till en ny ordförande. Det är inte utan att man blir lite stolt över sitt gamla förbund.

PS: Och så har Sundbyberg blivit rött igen, efter ett års moderat styre (se här och här) Två tidigare moderater byter sida, besvikna som de är på bristen på ledarskap hos den moderata majoriteten (de utvecklar sig på SvD Brännpunkt här). Och visst kan man ha synpunkter på det demokratiska i att byta parti mitt under en mandatperiod. Men å andra sidan kan man nog också konstatera att Sundbybergs medborgare knappast röstade på det arroganta kaos den moderata ledningen enligt avhopparna har inneburit, heller. Så jag säger grattis sumpan, och hoppas att det blir ordning och reda nu. DS

Andra bloggar om: politik, ssu, jytte guteland, mattias vepsä, klas gustafson, nisha besara, sundbyberg, socialdemokrati och annat intressant

Live från the SSU-kongressen (part one)

Så, då är jag i Örebro. Ur högtalarna hör jag mötesordförande Henrik Fritzons lugna stämma lotsa den samlade SSU-församlingen genom ytterligare någon votering. Det ordförandeval som kommer att hållas om bara några timmar dominerar säkert mångas tankar just nu, men det märks faktiskt inte särskilt mycket av det här bland ombuden. Istället så är det politiken, frågan om hur lång in på natten kvällens förhandlingar kommer att hålla på, och sådant som präglar de diskussioner jag hör ute i lobbyn.

Jag har tidigare varit med om ett stort antal SSU-kongresser, först som ombud och sedan som föredragande från förbundsstyrelsen. Under dessa sessioner har jag framförallt lärt mig väldigt mycket om politik. Jag har satt mig in i ämnen jag knappt visste fanns, och inte bara tvingats ta ställning utan också argumentera för min sak.

Mediebilden av årets kongress har hittills präglas mycket av gamla skandaler, och nya personstridigheter. Mycket har också sagts om krisen i de politiska ungdomsförbunden. Och visst har jag också varit med om en del som inte varit alltigenom upplyftande under mina år.

Men ändå. Det är ju i grunden något så gott detta, att vilja förändra samhället till det bättre, att bry sig om, våga ta ställning och stå för sina åsikter.

En skrattsalva hörs inifrån kongressens plena. Därefter ett klubbslag, applåder. Och kul, tänker jag också. Viktigt, och kul. Trots alla svårigheter dagens SSU:are står inför är det inte utan att jag blir en smula avundsjuk.

Andra bloggar om: ssu, ssu-kongress, politik, politiska ungdomsförbund och annat intressant

Svenskan visar vad plattskatt handlar om

Diskussionen om CUF:s krav på en platt skatt har de senaste dagarna varit intensiv, inte minst här på min blogg (med anledning av ett inlägg jag skrev här.) Man kan säga att de som kritiserat mig har sagt att jag visserligen har rätt i sak, men att jag inte tagit hänsyn till vad det är CUF egentligen föreslår. Huvudpoängen med CUF:s förslag är nämligen inte – har jag fått veta – att skatten ska göras ”plattare”, utan att ett kraftfullt grundavdrag ska införas som främst gynnar de med låga inkomster.

Jag har i ärlighetens namn haft lite svårt att ta till mig detta. Som jag uppfattar det är nämligen det mest centrala i budskapet från ungcentern att skatten för dem som tjänar mest måste sänkas. Nu ger mig SvD:s ledarsida vatten på min kvarn. När de lyfter fram CUF:s krav som föredömligt är den försiktiga bedömningen att ett avskaffande av värnskatten kan vara det som ligger i tangentens riktning. Andra – något mer radikala – kanske talar om att ta bort hela den statliga inkomstskatten.

Jag har respekt för att många av de centerpartister som attraheras av förslagen från CUF faktiskt på allvar är ute efter att konstruera en ny skattepolitik med kraftiga progressiva inslag. Och som teoretiskt experiment har jag respekt för viljan att tänka fritt och nytt. Själv har jag lite av samma förhoppningar på den socialdemokratiska arbetsgrupp som under åren framöver ska titta på en ny socialdemokratisk skattepolitik.

Men om man inte ser att det som kan komma ut av en diskussion som lägger fokus på en skattepolitik där skatten blir mer platt, är kraftigt sänkta skattesänkningar för höginkomsttagare vilket antingen minskar utrymmet för liknande sänkningar för den som tjänar lite, eller utrymmet för högre ambitioner i välfärdspolitiken, den gör sig själv en otjänst.

PS: Nu drar jag till Örebro för att gästa SSU-kongressen några dagar. Ska bli kul att komma tillbaka som "gamling". Vi ses kanske där! DS

Andra bloggar om: platt skatt, plattskatt, skattepolitik, cuf, svd, politik och annat intressant

Kommer Dagen att förändra bloggosfären?

Kristna Dagen.se börjar nu använda sig av bloggtjänsten Twingly. Det är välkommet. Överlag är det märkligt att inte fler tidningar har sett poängen med att på det här sättet mer aktivt knyta an till en levande och faktiskt ofta rätt dynamisk bloggosfär.

Det här kommer med säkerhet innebära att exempelvis undertecknad läser Dagen mer aktivt än tidigare. Med tanke på vilket genomslag twingly får på vad som skrivs om är det heller inte omöjligt att tidningens beslut kommer att innebära något av en kulturförändring inom hela bloggeriet. Läs för övrigt vad kulturbloggen, försiktigt positivt, skriver om ämnet, just på det temat.

Noterar för övrigt att tidningen på opinionsplats uppmärksammar socialdemokratiska Broderskapsrörelsens beslut att även vara en organisation för muslimska socialdemokrater. Beslutet avdramatiseras, men tidningen påpekar också att ”[l]iksom i övriga partier behövs dock framöver, även inom Broderskapsrörelsen, många som hämtar kraft och riktlinjer i en kristen böne- och kyrkogemenskap.”

Bara en sån sak. Nog kan det bli lite lättare att hitta kul grejer att skriva om, framöver. Det tackar vi för.

Andra bloggar om: dagen, twingly, bloggosfären, kristendom, media och annat intressant

Varför gillar den ironiska generationen Blade runner?

Tillbringade kvällen med att se om Ridley Scotts mästerverk från 1982 – Blade runner. Orsaken till det var att min fru aldrig hade sett filmen, och köpte mina argument om att det var en nödvändig lucka att fylla igen om man skulle ha någon chans att någon gång förstå en man född på 1970-talet. Att inte ha sett Blade runner är ungefär som att stirra oförstående när en kvinna från samma årtionde säger ”nobody puts baby in a corner”, om ni förstår vad jag menar.

För så är det. Blade runner är en (köns och-) generationsfilm. När jag nu såg om den insåg jag hur märkligt detta är. Hur kan den generation som är känd som ”den ironiska” gilla något så superpretentiöst, så mycket. För det finns ju inte en uns distans eller ens tillstymmelsen till en glimt i ögat när Scott på ett närmast Bergmanskt vis närmar sig frågorna om vad som är det mänskliga, mötet (och uppgörelsen) med Fadren/Guden, liv och död.

Faktum är att det nästan aldrig blir särskilt roligt. Snarare långsamt. Och vackert, estetiskt, symboltungt (även innan den springande enhörningen tillfördes i directors cut fanns det en hel del annat, flyende duvor och slikt.) Visst finns det drag av John Woo i actionscenerna, men mer i meningen att de är först och främst estetiska, vackra, nästan lite sorgliga - inte kul och fartfyllda (även om slutuppgörelsen faktiskt är rätt spännande, gubevars.)

Trots det är det självklart att en sådan som unge framgångsrike poeten Malte Persson listar filmen som en av sina favoriter. Självklart med en ironisk glimt i ögat. Och kanske är det så. Kanske är det jag som har missförstått, och egentligen förväntas vi garva lite åt filmen.

Men jag tror inte det. Jag tror att vi en gång, för länge sedan, faktiskt tyckte det betydde något när Rutger Hauer sitter där i regnet, och pratar om döden. Vi kunde ju alltid dölja det bakom att filmen är så urbota snygg. Att titeln snarast leder tankarna till hårdkokt fulloktansaction. Men under det där fanns det något som berörde. På något sätt tycker jag det hedrar oss.

PS; så att ingen hinner bli ledsen. Nej, jag vet att det finns massor av kvinnor som älskar - och älskade - Blade runner. Precis som vi var många killar som faktiskt gick loss på Dirty Dancing med (tror jag har sett den ett tiotal gånger). Såklart. Det var inte så jag menade. Men det förstod ni säkert, smarta som ni är! DS.

Andra bloggar om: Blade runner, ridley scott, film, kultur, den ironiska generationen, och annat intressant

Friad våldtäktsman gör det igen

Den 21-åriga man som tidigare friats i ett uppmärksammat våldtäktsmål är nu återigen anhållen. För att ha gjort samma sak, igen. En 23-årig kvinna följde med mannen och en kamrat hem, där hon våldtogs. Södersjukhusets mottagning för våldtagna kvinnor konstaterar bland annat att hon har omfattande skador i underlivet (läs mer i SvD här.)

Och självklart är mannen inte fälld än. Självklart ska ingen dömas ohörd. Men jag måste erkänna att det känns svårt att i detta läge hålla känslorna i styr. Hat, sorg, vrede och ett väldigt primitivt hämndbegär virvlar just nu runt inombords. Samt en stor del maktlöshet. För tydligare kunde väl inte de som tidigare kritiserat bristerna i det svenska rättsväsendet vad gäller möjligheten att få våldtäktsmän dömda få sin poäng understruken.

Än så länge vet vi inte så mycket om detta nya fall. Att reaktionerna lär bli starka är dock ingen vågad gissning. Jag tänker på brottsoffret, kvinnan, och hoppas att hon får allt det stöd hon kan tänkas behöva för att ta sig igenom detta. Och så någongstans, innerst inne, hoppas jag också att detta kan vara droppen som får bägaren att rinna över, och att vi någonstans, någon gång, kommer att få se en förändring till det bättre.

UPPDATERING: Den tidigare domen finns att läsa här (tack till "anonym" nedan för länken). Rätt obehaglig läsning, om du frågar mig, men värt att sätta sig in i. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: våldtäkt, stockholm, rättssäkerhet, rättsväsendet och annat intressant

Min ordförande (om klass, identitet och makt)

Även om det var ett tag sedan jag senaste hasade igenom de långa korridorerna ute på Stockholms universitet med en plastmugg automatkaffe i ena näven och kurslitteraturen i den andra, så är jag fortfarande medlem i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, SSK. Därmed är jag också medlem i det socialdemokratiska studentförbundet.

Ibland känns det extra kul. Som exempelvis när jag läser nyvalde ordföranden Kajsa Borgnäs försök att ge sig i kast med vår tids viktigaste idépolitiska diskussion: vad som slarvigt uttryck är debatten mellan ett mer utpräglat ”identitetspolitiskt” och vad Borgnäs kallar ett mer ”makt- eller resurspolitiskt” perspektiv på samhället (läs hela inlägget här).

För det är en mycket bra text förbundsordföranden presterar. Hon skriver bland annat:

”Det socialdemokratin inte (tillräckligt?) pratat om under de senaste åren är alltså just detta, att det inte räcker med lagstiftning (information, utbildning) mot diskriminering (mot HBTQ-personer, icke-vita, svenskfödda, kvinnor) för att få in dem som är utanför i majoritetssamhällets värme, för att det socialdemokratiska eviga målet om ett jämlikt, inte bara rättvist, samhälle ska kunna nås, utan att det också behövs en insikt om att den etniska och könsmässiga ojämlikheten i stor utsträckning är klassbaserad och därför behöver reformer som också påverkar majoritetssamhällets resurser. Kanske är det av ett behov av att "tänka nytt" och att man då anammat diskrimineringen som huvudanalysen, men man har samtidigt slängt ut barnet med badvattnet och slutat prata om hur resurser måste fördelas och majoritetssamhället förändras.”

Och det är nog en alldeles riktig analys. Och det borgar för att det socialdemokratiska studentförbundet kommer att vara en pådrivande ideologisk kraft i dessa frågor under åren framöver. Lovande, är ett ord som faller en på läppen.

Andra bloggar om: identitetspolitik, klass, socialdemokratiska studentförbundet, socialdemokrati, idédebatt, ideologier och annat intressant

Varför vill CUF ha högre skatt för de fattiga?

Det visar på var det här landet befinner sig när det blir en nyhet att centerpartiet inte går med på sitt ungdomsförbunds krav att införa en plattskatt. CUF:s krav är alltså att vi ska gå från en modell där höginkomsttagare betalar en högre procentsats på sina höga inkomster och låginkomsttagare då relativt sett en lägre, till en modell där alla betalar lika stor del. Alltså en politik där skattesänkningarna (för jag antar att det är skattesänkningar de unga bondeförbundarna är ute efter) går främst till de som tjänar mest.

Många förknippar kravet på plattskatt med massiva skattesänkningar. Så behöver det ju egentligen inte vara. Vi skulle kunna ha en plattskatt på säg 40-50 procent, om vi ville. I kommunerna har vi ju idag en plattskatt, och nivåerna skiljer sig som bekant åt. Det intressanta med själva plattskattstanken är ju inte skattekvoten, utan fördelningen. När CUF lägger kraft på att argumentera för en plattskatt riktar de alltså inte främst strålkastarljuset mot de höga svenska skatterna, utan mot det faktum att höginkomsttagare dessutom bidrar relativt sett mer än låginkomsttagare till denna skattekvot.

CUF går alltså i direkt konfrontation mot den egna regeringen, som åtminstone i retoriken säger sig vilja inrikta skattesänkningarna främst på låg- och medelinkomsttagare (att det sedan inte blivit så i praktiken är en annan femma.) Då frågar man sig, varför då? Låt oss titta på argumenten för en platt skatt.

Det första är att det är enkelt. Och det är naturligtvis sant och riktigt. Att vi idag har en statsskatt som endast de som tjänar hyfsat mycket betalar är onekligen mer komplicerat än om vi inte hade det. Men å andra sidan. Är detta verkligen ett problem? Jag skulle nog vilja säga att det i sådana fall är ett ytterst marginellt sådant. Så detta argument kan åtminstone inte i sig motivera en omläggning av skattesystemet.

Det andra argumentet är att man slipper marginaleffekter. Marginaleffekter, det är när systemen fungerar på det sättet att det inte lönar sig för en individ att jobba lite mer, eftersom den högre ersättningen då äts upp av exempelvis höjd skatt. Med en plattskatt slipper man ju naturligtvis alla sådana effekter på skattesidan. Så det verkar ju vara ett relevant argument. Eller?

Nej, faktum är att det inte är det. För de marginaleffekter vi har i Sverige idag finns nämligen inte främst på inkomstskattesidan. Där de finns är snarare i kopplingen till olika typer av inkomstprövande bidrag. Att du får behålla några spänn mindre av den hundralapp du får i lönehöjning när du tjänar 35 000 än du fick när du tjänade 17 000 är i detta sammanhang inget stort problem (däremot är det ett problem när deltidsarbetande kvinnor på grund av höjda avgifter till någon inkomstrelaterad verksamhet eller för att hon förlorar det ena eller andra bidraget faktiskt till och med kan gå ner i disponibel inkomst efter att hon har gått upp i arbetstid, tex).

Så marginaleffektsresonemanget är kanske teoretiskt snyggt, men har inget med dagens svenska verklighet att göra. Och om det är marginaleffekter vi vill komma åt finns det en lång lång lista på åtgärder som kan vidtas innan vi ger oss in på att införa plattskatt.

Så då kokar allt till slut ner till det tredje argumentet. Nämligen att plattskatt är rättvisare. Det är helt enkelt moraliskt fel att höginkomsttagare inte bara ska betala mer skatt i kronor och ören (det tycker även de som är för plattskat är ok), utan de ska också betala en högre procentsats av sina inkomster över en viss gräns.

Alltså: vad vurmen för plattskatt i slutändan kokar ner till är att man tycker det är orättvist att de som tjänar mycket betalar relativt sett lite mer i skatt än de som tjänar lite. Att direktören betalar relativt sett lite mer än undersköterskan, läkaren än lågstadielärarinnan. Och detta är en syn på rättvisa som väldigt många i det svenska folket nog har svårt att ställa upp på.

För det viktiga här är att man också orkar vända på argumentationen. Vid varje given skattekvot, innebär en plattskatt nämligen att låginkomsttagaren betalar lite mer än hon hade gjort med en progressiv skatteskala. När CUF:arna kommer dragandes med sin plattskatt ska vi alltså inte främst kritisera dem för de våldsamma skattesänkningar de föreslår. Vi ska fråga dem varför de vill ha högre skatt för låginkomsttagarna än de hade fått med en annan skattepolitik.

På ett sätt hoppas jag nästan att CUF vinner där på centerstämman. Det skulle göra alternativen i svensk politik så oerhört tydliga.

Andra bloggar om: politik, centerpartiet, cuf, skatter, skattepolitik, ekonomi, plattskatt och annat intressant

Detta måste spridas!

Alltför få känner till med vilken arrogans moderatpolitiker nu runt om i landet - och inte minst i Stockholmsregionen - agerar efter valvinsten. En sådan moderat som fler borde lära sig mer om är Kristina Alvendal här i Stockholm, borgarrådet som ansvarar för utförsäljningen av stockholmarnas gemensamma egendom.

Titta bara på dessa tre citat. Vad det handlar om är en av Sveriges största fastighetsaffärer, försäljning av CentrumKompaniet i Stockholm AB. Oppositionen har varit rädda för att den nya ägaren inte ska ta ett fullt ansvar även för de mindre attraktiva förortscentra som ingår i affären. Och den kritiken hanterar Alvendal på följande sätt:

Alvendal till TT 2006-05-09:
”Det finns tydliga åtaganden i avtalet om att Boultbee ska utveckla köpcentren, särskilt de i förorten som varit eftersatta.” (min fetning)

Alvendal i Stockholms kommunfullmäktige 2007-06-11, efter att Carin Jämtin har påpekat att det inte står ett ord i avtalet om att Boultbee ska vara ansvarigt för att för att utveckla eftersatta förortscentrum:
”Jag förstår att du är lite sur eftersom du inte vill genomföra den här affären. Samtidigt är det viktigt att veta vad man säger om man hävdar att någon har ljugit. Inte allt man avtalar finns skriftligt. Det är tydligen ingen här som har läst juridik. Pacta sunt servanda … Avtalen gäller oavsett om de är skriftliga eller muntliga.” (min fetning)

Alvendal inför samma kommunfullmäktigeförsamling, i samma fråga, drygt en vecka senare (2007-06-20):
”Ordförande, fullmäktige! I dagsläget är det två personer som har pratat om muntliga avtal och muntliga klausuler … Ingen annan har pratat om att det finns muntliga avtal eller muntliga klausuler. Det finns heller inga sådana … Än så länge är det bara Paul Lappalainen och Malte Sigemalm i den här salen som pratar om muntliga klausuler.” (och återigen min fetning)

Alltså. Först ge felaktiga uppgifter till media. Därefter i fullmäktige försöka antyda (dessutom på ett synnerligen drygt sätt, om ni ursäktar) att det finns ett muntligt avtal som reglerar saken. Och sedan, när det naturligtvis kommer fram att det inte finns något muntligt avtal (vilket dessutom vore mycket märkligt om det funnes); genom att försöka förneka hela saken!

Nu slutade det naturligtvis ändå med att Alvendal fick sin vilja igenom. Krav på konsekvensanalys av vad försäljningen innebär för de boende, för småföretagarna och för möjligheterna att nyttja det offentliga rummet (se mer det här) negligerades.

Striden runt Tibblegymnasiet i Täby. Hanteringen av nedläggningen av Västbodaskolan i Farsta. Och den arroganta nonchalans med vilken miljardaffärer med stockholmarnas egendom genomförs i Stockholms stad. Exemplen börjar hopa sig. Dags att någon börjar samla på sig.

Läs hela ärendet, här

(tack till kompisarna i kommunen som satte mig på spåret, jag kunde faktiskt inte tro att det var så här illa! Fan, det är ju min egendom borgarna leker med. Dessutom bor jag i ett av dessa "eftersatta" områden, och det gör ju inte saken mindre olustig.)

UPPDATERING: Eric Sundström har skrivit en lysande krönika om detta fall, du hittar den här. Läs den! SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: politik, kristina alvendal, moderaterna, moderat arrogans, CentrumKompaniet, utförsäljningar, stockholm, stockholmspolitik och annat intressant

Är högkonjunkturen regeringens förtjänst?

Högkonjunkturen rasar på, med oförminskad styrka. Preliminära siffror från SCB visar på en tillväxt det andra kvartalet på 3,6 procent. Den ekonomiska utveckling vi nästan börjat vänja oss vid de senaste åren håller alltså i sig.

Tillväxten har också i ökad utsträckning börjar växlas in i nya jobb. ”De nya BNP-siffrorna visar att den svenska konjunkturen har kommit in i ett skede där den är hemmamarknadsinriktad och sysselsättningsintensiv” som DN formulerar saken. Detta understryks också av att handelsbalansen förändras så att exportnettot försämras något, och av att produktiviteten i ekonomin faktiskt sjunker.

Politiskt innebär detta två saker. Till att börja med ökar de goda tiderna regeringens ekonomiska handlingsutrymme. Man har helt enkelt råd med mer. Samtidigt ska man i det sammanhanget lägga till en brasklapp; det finns en uppenbar risk att en överentusiastisk regering leder till en överhettning av ekonomin. Och höjda räntor är inget svenska folket eftersträvar.

Men detta kommer också att innebära att dragkampen om historieskrivningen börjar. Idag är det nog ingen på den borgerliga kanten som törs gå ut och hävda att sysselsättningen beror på den nya regeringen. Allra minst går det att hävda att det är försämringarna för de sjuka och arbetslösa som redan nu hunnit få några effekter. Men om två-tre år, när valrörelsen närmar sig? För en högerregering som ser stödet i opinionen sjunka som en sten trots fantastiska tider ekonomiskt är detta förmodligen räddningsplankan.

Att arbetslösheten sjunker innebär att den säkert också kommer att uppfattas som mindre viktig i den allmänna opinionen. Detta får inte förleda socialdemokratin att tro att vi kan släppa frågan. Allt utom full sysselsättning är ett misslyckande. Om Mona Sahlin inte har ett program som gör det troligt att (s) kan uppnå detta kommer de goda tiderna bli partiets fiende. Och det är inget vidare upplyftande scenario.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, högkonjunktur, jobb, sysselsättning, regeringen, socialdemokrati och annat intressant

Men vad fan…

Kunde man inte bara få glädja sig åt en seger? Nä, istället måste folk gå och kasta in saker på planen och allmänt förstöra. Nu var jag inte där, så jag vet ju inte exakt vad som hände. Men ändå. Poängen med att vara Hammarbyare är väl att man ska få stå över sån här skit.

Och nu gottar sig de andra. Fnissar skadeglatt åt att bilden av sköna grönvita lirare som bara älskar sitt lag (och så fotbollen, då) är ytterligare lite nedsolkad. Och säkert även åt de böter som väntar Hammarby. Tycker förmodligen det är jättekul när man på tv-sporten inleder med ”ytterligare en Hammarbyskandal”.

Dessutom kan man fråga sig hur smarta de är som försöker förstöra en match hemmalaget faktiskt leder. Enligt uppgifter från fans som var där handlade det den här gången visserligen bara om någon enstaka individ. Men att några andra dessutom ägnar sig åt att vandalisera krogar på stan gör väl inte direkt det hela roligare, och förstärker tyvärr den negativa bilden.

Det är tråkigt att några få individer kan förstöra för en hel klubb, säger Suleyman Sleyman till DN. Och det är bara att hålla med.

Andra bloggar om: hammarby, fotboll, hulliganer, . vandaler, och annat intressant

En riktigt bra speltidning

Tidningar om dator- och konsolspel gör de flesta misstänksamma. Alltför ofta är de dåligt layoutade reklambroschyrer där den taffliga svenskan i den egenproducerade texterna bara överträffas i det rent miserabla språket i de ”översatta” ditona. Men det finns som tur är undantag. Ett sådant är tidningen Level, ute med nytt nummer nu.

Till att börja med är den snygg, och lättläst. Även när de faktiskt fyller uppslag med mängder av små notisliknande texter blir det aldrig plottrigt. Men framförallt är det två saker som gör tidningen så läsvärd. Det första är det äkta engagemanget för spel som lyser igenom varje text. Och det andra är den höga språkliga nivån.

Augustinumret innehåller en hel del matnyttigt och intressant. Symptomatiskt nog inleder de med en lång text om nya Pac-Man, med anledning av nya Pac-Man: Championship Edition. Att frossa i spelnostalgi är annars ingenting tidningen väjer för, och tur är väl det. Andra läsvärda texter är Thomas Wiborghs reportage från Rockstar games i New York (med anledning av kommande GTA IV), direktrapporter från E3-mässan i Los Angeles, samt inte minst mängder av recensioner och förhandsglimtar (och ja, artikeln om Hideo Kojimas sista [?] Metal Gear Solid – guns of the patriots – fick åtminstone undertecknad att börja funder över om jag inte behöver en sådan där PS3:a jag med, när allt kommer omkring…).

Som sagt, mycket underhållande och intressant läsning. Om det finns något att klaga över så är det kanske att texterna ibland drar iväg åt det något lite väl pretentiösa hållet. Men å andra sidan. Vem är jag att klaga på den saken ...

Nu ska sägas att jag inte är någon fullfjädrad spelnörd. Jag tycker det är kul att spela, och gillar att hålla mig informerad om vad som händer och sker i branschen. Tänker inte ta ställning här och nu till om spel är kultur, underhållning eller något helt annat (dessutom är det väl alla tre, antar jag), men att spelen och kulturen runt om dem blir en allt viktigare del av vårt samhälle kan väl få förneka.

Och då fungerar Level utmärkt som ciceron in i den världen. Dessutom är den snygg. Men det kanske jag redan hade sagt?

Andra bloggar om: level, speltidningar, datorspel, konsolspel, spel, kultur och annat intressant

Liberaler mot konservativa i synen på USA?

USA är en revolutionär statsbildning, som föddes ur ett uppror mot den gamla imperiemakten. Dessutom är det ett samhälle byggt av utvandrare, människor som rent praktiskt ofta flydde undan fattigdom och förtryck hemma i den gamla världen. I detta frihetsarv ligger nog mycket av det som många inom vänstern – precis som många liberaler - åtminstone tidigare funnit attraktivt i landet i väster.

Det politiska stödet för USA ser som bekant annorlunda ut idag. Vad som slarvigt brukat betecknas som ”bombhögern” hyllar istället landet för dess militära förmåga att slå ner på skurkstater och terrorister runt om i världen. Så nu är det alltså imperiet USA som hyllas. Superstaten.

SvD lyfter idag fram Chalmers Johnsons senaste bok ”Nemesis” (se här). Det är den avslutande delen i hans så kallade ”blowback”-triologi (blowback syftar på den term som används av CIA för att beskriva oönskade biverkningar av amerikanska handlingar i utlandet.) Johnsons poäng är att det är just detta ”nya” USA, imperiet, kolonialmakten, som är det verkliga USA. Han belägger detta genom att inte minst peka på mängden amerikansk militär närvaro runt om i världen.

Och det är en intressant tes. Utifrån en svensk kontext är frågan bara vem som skulle påverkas av den. Högern har ju som sagt redan accepterat att USA är en superstat, och det är därför de gillar landet. Och den lilla gnutta kärlek vänstern till äventyrs skulle ha kvar lär inte påverkas av att det man redan visste blir understryket än en gång.

Men så blir jag lite överraskad, när jag tittar efter vilka andra som har kommenterar artikeln. Och hittar en i mitt tycke oväntat öppenhjärtig och genomtänkt kommentar i ämnet från den tecknande bloggaren Attila, en person som sällan befinner sig i den vänstra ringhörnan. Han visar sig tillhöra den lilla gruppering som faktiskt gillar USA för vad det en gång var och nu uttrycker allvarligt bekymmer över den utveckling som nu sker (alltså ganska exakt min egen hållning, för övrigt). En riktigt läsvärd kommentar, du hittar den här.

Den politiska högern här i Sverige slits mellan ett antal olika ideologier. Konservativa står mot liberaler, och olika typer av liberaler står mot varandra. Fortfarande kan de enas eftersom de alla ser rött så fort de hör ordet ”sosse”. Men man kan inte i längden bygga en politisk identitet på att bara vara mot, inte ens om fienden är något så formidabelt som den svenska socialdemokratin.

Sprickorna verkar hittills mest ha begränsats till synen på övervakning och den personliga integriteten. Det är helt enkelt acceptabelt för personer till höger att vara kritisk mot regeringen i dessa frågor (så länge man aldrig glömmer bort att påpeka att det var Bodström som uppfann övervakningssamhället, frestas jag att tillägga).

Men kanske är Attilas inlägg ett tecken i tiden. Kanske kommer även andra grundläggande sanningar nu att börja ifrågasättas. Även om det innebär att man, som Attila, hamnar på direkt kollisionskurs med inte bara den sittande regeringen, utan också stora delar av den ”liberala” bloggosfären. Även för oss som inte kallar oss höger finns anledning att följa den diskussionen med visst intresse.

Andra bloggar om: USA, Attila, konservatism, neokonservatism, liberalism, högern, ideologier, politik och annat intressant

Ny trängselskatt, med skönhetsfläckar

I grunden en bra modell, men tusan så mycket sämre än det skulle kunna vara. Så kan man väl beskriva de trängselskatter som idag återinförs i Stockholm. För det stora problemet med de nya skatterna – och även det som skiljer dem från det tidigare försöket – är att intäkterna nu inte längre kan användas till att förbättra kollektivtrafiken. Och det är på alla sätt dåligt.

Dels innebär det att skatternas fördelningspolitiska profil blir mycket sämre. Men det innebär också att hela modellen ändrar karaktär. Tidigare var skatten ett tydligt försök att ändra människors resande åt ett mer miljövänligt sätt. Om du reste med hög miljöbelastning (bil) fick du betala mer. Med låg miljöbelastning (kollektivt) fick du istället en fördel, eftersom det gavs utrymme för att förbättra den trafiken med de intäkter skatterna gav.

Nu blir det mer entydigt så att skatten går ut på att få människor att resa mindre. Och det tycker jag är trist. Vad jag har förstått det är detta att inga pengar ska gå till kollektivtrafiken tydligen nu en politisk nödvändighet för att få med sig de moderater i kranskommunerna som bundit upp sig hårt vid ett nej (se bland annat denna artikel). Och då håller det tydligen inte att bilisternas pengar ska gå till den del av befolkningen som åker med tunnelbana och buss.

När trängselskatten nu återkommer till Stockholm gör den det för att stanna. Däremot tror jag inte alla detaljer i utformningen är skrivna i sten. Inför nästa val tänker åtminstone jag verka för att intäkterna från framtida trängselskatter också går till att förbättra kollektivtrafiken för oss som bor och verkar i regionen.

Mer om detta skrev jag här

Läs mer om de nya trängselskatterna, exempelvis här, här och här

Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, miljö, trängsel, moderaterna, fördelningspolitik och annat intressant

Reinfeldt tvålar på (inte till) i försvarsfrågan

Jag vet inte om någon märkte det, men nu har faktiskt statsminister Reinfeldt återvänt till världen och därmed också kommenterat vad som kan vara regeringens värsta politiska kris hittills, det inflammerade försvarsbråket mellan finans- och försvarsminister (han gjorde det till Ekot, se här). Och det är inte utan att det gamla smeknamnet ”tvålen” som Fredrik Reinfeldt enligt uppgift fick som muf-ordförande nu återigen dyker upp i minnet.

Svenskans ledarsida kommenterar faktiskt knivskarpt: ”Trots en föredömligt rak fråga från Ekots reporter fick man som så ofta intrycket att Reinfeldt inte känner särskilt starkt för någonting” skriver Lisa Bjurwald och avslutar underbart syrligt: ”Det hade varit betryggande att veta att även statsministern vill ha ett försvar som faktiskt kan försvara oss.”

Men det beskedet gavs alltså inte. Inte heller det omvända, att statsministern litar på sin finansminister. Taktiken verkar istället vara att spela ner det hela. Jag tror inte att det kommer att fungera. För finansministern handlar detta nämligen om den sista unsen auktoritet. Och försvarsministern kan faktiskt bara inte förlora denna strid - han skulle bara framstå som ett skämt.

Kanske är det därför Reinfeldt beter sig som en tvål. För att han någonstans förstår vilka insatserna är. Och oavsett hur han sätter ner fötterna kommer det innebära ett hårt politiskt slag mot någon av hans närmaste politiska allierade; Anders Borg och Mikael Odenberg.

Mer om detta skrev jag framförallt här men även här och här

Andra bloggar om: politik, försvaret, försvarspolitik, Anders Borg, Mikael Odenberg, Fredrik Reinfeldt, budgeten, försvarsbudgeten, nedskärningar, besparingar, regeringen och annat intressant

… och så idag igen (DN förnekar sig inte)

Jag tyckte att det var lite platt av DN att igår lyfta fram Ingmar Bergmans skatteaffärer som bland det viktigaste när hans konst skulle diskuteras. Faktum var att jag skrev en lång text om det, se här. Men så var det uppenbarligen inte slut med gårdagens pekoral. Idag publicerar ledarsidan en text till (skriven av Mats Wiklund), och nu handlar det bara om skatteaffären. Och nu blir det uppenbart; tidningen tycker verkligen att det viktigaste inte var Bergmans konst, utan att han hamnade i klammeri med skattemyndigheterna.

Märkligt att inte fler av de internationella storheter som kommenterar Bergmans bortgång lyft fram denna sak. Men Ang Lee och Woody Allen kanske inte läser DN:s ledarsida?

(PS: faktum är att Wiklund faktiskt är lite lätt indignerad över det faktum att så lite i rapporteringen har handlat om Bergmans skatter. Alltför många har skrivit om hans pjäser, filmer och annat ovidkommande, får man anta att han tycker. Hå hå ja ja. Så ser den liberala hjärntrusten anno 2007 ut…)

Andra bloggar om: politik, kultur, Ingmar bergman, skatter, DN och annat intressant

DN:s platta försök att politisera Bergman

När flaggskeppet i den svenska morgontidningsflottan DN på ledarplats dagen efter hans död reflekterar över Ingmar Bergman hade jag först tänkt låta bli att kommentera. Men så har det liksom legat och jäst i hjärtegropen, och nu kan jag helt enkelt inte låta bli. För vad Sveriges viktigaste liberala ledarsida lägger som mest vikt vid när de ska försöka förstå mästerregissören är det skattebråk som ledde till att Bergman under några år lämnade Sverige. På något sätt får de detta till en närmast politisk handling, och försöker på så vis göra Ingmar Bergman till en symbol för motstånd mot folkhemmet och välfärdsstaten.

Och dels är detta märkligt i sak. För orsaken till att Ingmar Bergman mycket riktigt periodvis fick utstå kritik från vänstern var ju snarare att han var för apolitisk, för ”navelskådande”. De frågor han berörde, om liv och död, den frånvarande guden etc, upplevdes väl helt enkelt som inte tillräckligt ”samhällstillvända”. Och detta kunde naturligtvis en vänster som ansåg att allt var politik, och att den som inte var med var emot, reta upp sig på (jag var ju inte med, men det är så jag har förstått det).

Men visst: vi kan ändå ha långa och intressanta diskussioner om vilken politisk betydelse Ingmar Bergmans konst har haft. Vi kan på det sättet också bidra till att fördjupa förståelsen av hans konstnärskap. Men det gör inte DN. Istället hänger man sig åt en häpnadsväckande platt analys. Bergman fick problem med skatten. ”Fanny och Alexander” handlar om överklassen. På Fårö är det kargt och där bor det väldigt få människor. Alltså måste Bergmans konst se som en stor protest mot – eller åtminstone stå i kontrast med - folkhemmet. Man tar sig för pannan.

DN:s ledarskribent skulle nu säkert försvara sig med att vad artikeln handlar om egentligen inte är Bergman som sådan, utan vad han har inneburit för bilden av Sverige. Men det blir naturligtvis högt räknat en halv sanning. För som Carl-Johan Malmborg skrev i gårdagens SvD, Bergmans konst ”… tillhör vårt kollektiva minne”. När DN nu försöker definiera bilden av Bergman innebär det också att man i någon mening försöker definiera detta kollektiva minne.

Och det är inte konstigt att politiska opinionsbildare kastar sig över och försöker göra denna typ av konstnärskap till sina. Att en politisk ledarsida lägger ett politiskt raster över något så viktigt är på det sättet inget märkligt – tvärtom tycker jag nog att det är bra, att vi börjar ta kulturen på allvar.

Det anmärkningsvärda är alltså snarare kvaliteten på analysen som görs, och vilka faktorer som tas fram (exempelvis är texten närmast kliniskt befriad på mer ingående kommentarer om innehållet i Bergmans konst, undantaget då denna lilla randanmärkning om Fanny och Alexander samt en del uppräknanden. Däremot står det som sagt en väldig massa om hans skatteaffärer.) Och jag tycker att det känns tråkigt. Faktiskt extra trist eftersom jag ändå har en lite romantisk uppfattning att det inom liberala kretsar åtminstone förr i tiden fanns något typ av bildningsideal.

Nej, läs istället Enn Kokks text. En lång, personlig betraktelse över konstnären Ingmar Bergman. Utan några som helst försöka att tillskriva Bergman den egna ideologin.

Andra bloggar om: Ingmar Bergman, DN, konst, kultur, politik, film och annat intressant

Men klassamhället hade ju spelat ut sin roll???

Barn till arbetare värderas lägre när Trafikskadenämnden ska beräkna skadestånd. Argumentet är att dessa barn har en förväntat lägre framtida inkomst. Detta lyfter Caterina Franceshi upp i en mycket viktig artikel på DN-debatt idag.

Artikeln är upprörande på två sätt. Dels för att Trafikskadenämndens agerande som sådant är häpnadsväckande (och dessutom stick i stäv med de intentioner lagstiftarna haft, om jag förstår det hela rätt). Men också för att man förstår hur de tänker. Barn till arbetare kommer förmodligen tjäna mindre än sina medelklasskamrater. I denna mening finns det en obehaglig logik bakom nämndens agerande. En logik som understryker vad som är det verkliga problemet.

Sverige är ett klassamhälle. Visserligen ett relativt humant sådant, men ändå. Morgonens debattartikel påminner om detta på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

Andra bloggar om: sverige, politik, klass, klassamhälle, trafikskadenämnden, Caterina Franceschi och annat intressant