Det är sen kväll och jag befinner mig på Djurönäsets kursgård ute på Värmdö där jag är på konferens med SL:s styrelse. Har ägnat dagen åt att fördjupa mig åt stillastående pendeltåg, för- respektive nackdelar med etanol i bussarna, tryggheten i tunnelbanan och andra jordnära, konkreta frågor. Efter middagen kollade jag några mejl och passade också på att gå igenom några bloggar. Och det var då jag kom att tänka på kapitalismen.
Jag är tillräckligt mycket marxist för att se den enorma kraften i den kapitalistiska samhällsutvecklingen. Jag kan också se det rent av frigörande i denna kraft; när gamla feodala strukturer obarmhärtigt rivs ner och krossas. Samtidigt menar jag att man också måste vara blind för att inte se vad kapitalismen inte förmår göra – hur detta monster måste tyglas och tämjas och balanseras av andra krafter och intressen än den rena profithungern för att inte skapa ett samhälle som blir helt förryckt.
Det finns idag en ödestro bland vissa liberaler, en sorts kausalitet där kapitalismen i sig kommer att leda till allt annat gott; demokrati, mänskliga rättigheter, människans frigörelse. Vi kan se det i synen på Kina, där diktaturen faktiskt i praktiken ursäktas med att den ekonomiska utveckling som satts igång med någon sorts historisk nödvändighet också så småningom kommer att leda till demokrati som vi känner den. Det är i grunden en sorts ekonomisk determinism med närmast naiva förtecken.
Nu är det naturligtvis inte så enkelt att detta resonemang är helt fel. För att knyta åter till gubben Marx; teknologisk utveckling, ökad rörlighet, många av de processer som sätts igång av kapitalismen självt underlättar och påskyndar också sociala motrörelser. Basic dialektik: fröet till varje systems undergång finns inom systemet självt. Arbetarrörelsen hade inte funnits om det inte vore för kapitalismen, och förmodligen inte demokratin heller.
Men det innebär inte att kapitalismen i sig leder till demokrati. Det innebär (kanske) att kapitalismen paradoxalt nog möjliggör motkrafter som sedan kan verka för demokratin. Åter till Kina; jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt att under överskådlig framtid kombinera en tämligen effektiv kapitalistisk produktionsapparat med en benhård kommunistisk enpartidiktatur. Om landet ska ta en annan utveckling är det en fråga om politik, sociala rörelser, i förlängningen mänsklig handling.
En höger som hyllar kapitalismen i sig och som motarbetar de sociala motrörelser som den möjliggör (fackföreningar, politiska partier med krav på välfärd och fördelningspolitik, andra typer av folkliga organiseringar) har helt enkelt inte förstått hur det fungerar, hur demokrati skapas och upprätthålls. I en rosaskimrande blandning av utopisk upplysningsoptimism och ekonomisk ödestro blandas orsak och verkan ihop. Jag undrar om inte detta naiva misstag kommer att vara grunden till den diskussion vi någon gång i framtiden kommer föra om vad som egentligen var högerns skuld.
Så tänker jag, när klockan börjar närma sig midnatt. Dags att krypa till sängs. Imorgon ska vi bland annat prata SL:s trafikinformation, och där har jag faktiskt en och annan synpunkt...
Detta inlägg löst inspirerat av Bloggen Bent (som dock inte skrev om Kina, där var det snarare Blogge Bloggelito jag tänkte på)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, kapitalism, ideologi, marx, marxism, högerns skuld och annat intressant
måndag, januari 28, 2008
onsdag, januari 16, 2008
Raket-Blair Reinfeldt
Vi var nog många som hickade till när Fredrik Reinfeldt i morse försökte jämföra sig själv med Bill Clinton. Dels för att statsministern, som Alexander Sofroniou påminner om, faktiskt stod på Bush sida senast det begav sig. Och dels för att det kanske är lite ska vi säga övermaga.
Men så funderade jag på vilken internationell statsman man egentligen skulle kunna jämföra Reinfeldt med. Och då kom jag att tänka på Tony Blair.
En inledande invändning är naturligtvis att Blair faktiskt är socialdemokrat. Förvisso inte på vänsterkanten, men ändå. Vi ska komma ihåg att bilden av den utpräglade högermannen är hyfsat överdriven, den offentliga sektorn byggdes ut rejält under hans tid för att ta ett exempel på motsatsen. Men bortsett från detta?
Tittar vi på Blair så ser vi en politiker som genom att triangulera inledningsvis bygger upp en enorm populäritet. Därefter vidtar en period av starkt folkligt stöd och en framgångsrik politisk gärning i regeringsställning. Slutet är däremot närmast tragiskt; tyngd under sjunkande opinionssiffror och ett politiskt misslyckade i Irak känns det väl närmast som en befrielse när han slutligen lämnar över och lämnar politiken för konsulteriets guldkantade värld.
Och det här passar ju faktiskt lite in på Reinfeldt. Fast han har gjort allting mycket snabbare, och hoppat över det där i mitten. Han triangulerade sig till populäritet och sedan blev han trött och bitter och impopulär.
Reinfeldt är helt enkelt lite av en raket-Blair. Och han har dessutom lyckats tappa styrfart och sympatier utan att en endaste soldat har behövt skickas till främmande land. Så ett tips till alla rekryterare på konsultfirmorna där ute. Håll er redo. Fredrik Reinfeldt kan vara up for grabs tidigare än ni tror.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair, lyteskomik och annat intressant
Men så funderade jag på vilken internationell statsman man egentligen skulle kunna jämföra Reinfeldt med. Och då kom jag att tänka på Tony Blair.
En inledande invändning är naturligtvis att Blair faktiskt är socialdemokrat. Förvisso inte på vänsterkanten, men ändå. Vi ska komma ihåg att bilden av den utpräglade högermannen är hyfsat överdriven, den offentliga sektorn byggdes ut rejält under hans tid för att ta ett exempel på motsatsen. Men bortsett från detta?
Tittar vi på Blair så ser vi en politiker som genom att triangulera inledningsvis bygger upp en enorm populäritet. Därefter vidtar en period av starkt folkligt stöd och en framgångsrik politisk gärning i regeringsställning. Slutet är däremot närmast tragiskt; tyngd under sjunkande opinionssiffror och ett politiskt misslyckade i Irak känns det väl närmast som en befrielse när han slutligen lämnar över och lämnar politiken för konsulteriets guldkantade värld.
Och det här passar ju faktiskt lite in på Reinfeldt. Fast han har gjort allting mycket snabbare, och hoppat över det där i mitten. Han triangulerade sig till populäritet och sedan blev han trött och bitter och impopulär.
Reinfeldt är helt enkelt lite av en raket-Blair. Och han har dessutom lyckats tappa styrfart och sympatier utan att en endaste soldat har behövt skickas till främmande land. Så ett tips till alla rekryterare på konsultfirmorna där ute. Håll er redo. Fredrik Reinfeldt kan vara up for grabs tidigare än ni tror.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair, lyteskomik och annat intressant
tisdag, januari 15, 2008
En regering som inte vet vart den vill kommer heller ingenstans
Inför valet 2006 prövade borgerligheten en ny strategi för att hantera frågor där de inte kunde komma överrens. De valde att slå fast att inte skulle göra någonting. Det är därför vi har hört så lite om energipolitiken hittills i mandatperioden.
Nu har folkpartiledaren Jan Björklund som bekant brutit den tystnaden och gått ut och krävt en utbyggd kärnkraft. Dessutom riktar han kritik mot en ökad användning av biobränsle. Min centerpartistiske landstingskollega Gustav Andersson går i dag till kraftig attack mot Björklunds utspel. ”Jan Björklund drabbad av intellektuellt sammanbrott" lyder rubriken på DN-debatt.
Och visst kan man med ett mått av skadeglädje följa hur borgerligheten hugger varandra i halsen. Men frågan är tyvärr större än så. För bakom den uppskruvade retoriken ligger ett reellt politiskt problem. Att lösa politiska knutar genom att sopa dem under mattan kan nämligen kännas kortsiktigt bekvämt. Men de underliggande problemen kvarstår (liknelsen om att kissa på sig ligger nära till hands).
Att inte göra någonting är inte rätt sätt att hantera energiomställningen. Det senaste valet innebar fyra förlorade år för Sverige – det är sorgligt nog den viktigaste slutsatsen man kan dra av att följa inbördeskriget om energipolitiken inom regeringsunderlaget.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Gustav Andersson, energipolitik, politik, miljö, kärnkraft, biobränsle och annat intressant
Nu har folkpartiledaren Jan Björklund som bekant brutit den tystnaden och gått ut och krävt en utbyggd kärnkraft. Dessutom riktar han kritik mot en ökad användning av biobränsle. Min centerpartistiske landstingskollega Gustav Andersson går i dag till kraftig attack mot Björklunds utspel. ”Jan Björklund drabbad av intellektuellt sammanbrott" lyder rubriken på DN-debatt.
Och visst kan man med ett mått av skadeglädje följa hur borgerligheten hugger varandra i halsen. Men frågan är tyvärr större än så. För bakom den uppskruvade retoriken ligger ett reellt politiskt problem. Att lösa politiska knutar genom att sopa dem under mattan kan nämligen kännas kortsiktigt bekvämt. Men de underliggande problemen kvarstår (liknelsen om att kissa på sig ligger nära till hands).
Att inte göra någonting är inte rätt sätt att hantera energiomställningen. Det senaste valet innebar fyra förlorade år för Sverige – det är sorgligt nog den viktigaste slutsatsen man kan dra av att följa inbördeskriget om energipolitiken inom regeringsunderlaget.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Gustav Andersson, energipolitik, politik, miljö, kärnkraft, biobränsle och annat intressant
måndag, januari 14, 2008
Cecilia Stegö-Chilòs tidning slår tillbaka mot de elaka journalisterna
Vi var nog många som tyckte att det var åtminstone lite lustigt när borgerliga NEOs redaktör Peter Wennblad plötsligt fick för sig att lägga tid och kraft på att anklaga svenska medier för att använda svarta tipspengar för att kunna sätta dit (borgerliga) politiker*. Att samma moraliska indignation skulle ha fyllt tidningens sidor om de aktuella mediedreven drabbat socialdemokrater framstår liksom inte som helt troligt, om man säger så. Och det här är ju lite pikant, kan man tycka. Men det hela visade sig faktiskt vara värre än man kunde tro.
För ordförande i Neo AB:s styrelse är nämligen ingen annan än Cecilia Stegö-Chilò. Alltså samma Stegö-Chilò som också var en av de borgerliga ministrar som fick avgå ur regeringen efter medias granskning. Och när jag kommer att tänka på saken, samma Stegö-Chilò som en gång för länge sedan låg bakom mediedrevet mot (socialdemokraten) Mats Hulth.
Bilden av att Neo mest skyddar sina kompisar när de till och från går till attack mot den som har den dåliga smaken att kritisera borgare är alltså inte bara i grunden riktig. Den är sann på ett djupare plan än man kunde ana. Kul eller sorgligt? Jag vet ärligt talat inte.
Hittade hela grejen i en kommentar på Jinges blogg. Läs hela ”Neoscoopet” här
*) måste erkänna att jag först blev misstänksam när Wennblad i en SvD-artikel kallade journalister för en ny ”adel”. När borgerliga debattörer utnämner några till en ny adel brukar det nämligen vara läge att dra öronen åt sig. Vet inte varför, men så är det.
Med detta naturligtvis inte sagt att jag försvarar att någon (varken politiker eller tidning) bryter mot skattelagstiftningen (om det nu är det som har hänt). Jag tycker bara att det så uppenbart att NEO driver hämndjournalistik. Dessutom hanterar Peter Wennblad själva resonemanget om källskydd rätt, ska vi säga, styvmoderligt. En som faktiskt skriver tänkvärt om det är liberalen Mattias Svensson - se här. För den som vill fundera mer över själva sakfrågan, dvs.
Läs även andra bloggares åsikter om Cecilia Stegö-Chilò, Neo, media, tipsare, mediedrev, och annat intressant
För ordförande i Neo AB:s styrelse är nämligen ingen annan än Cecilia Stegö-Chilò. Alltså samma Stegö-Chilò som också var en av de borgerliga ministrar som fick avgå ur regeringen efter medias granskning. Och när jag kommer att tänka på saken, samma Stegö-Chilò som en gång för länge sedan låg bakom mediedrevet mot (socialdemokraten) Mats Hulth.
Bilden av att Neo mest skyddar sina kompisar när de till och från går till attack mot den som har den dåliga smaken att kritisera borgare är alltså inte bara i grunden riktig. Den är sann på ett djupare plan än man kunde ana. Kul eller sorgligt? Jag vet ärligt talat inte.
Hittade hela grejen i en kommentar på Jinges blogg. Läs hela ”Neoscoopet” här
*) måste erkänna att jag först blev misstänksam när Wennblad i en SvD-artikel kallade journalister för en ny ”adel”. När borgerliga debattörer utnämner några till en ny adel brukar det nämligen vara läge att dra öronen åt sig. Vet inte varför, men så är det.
Med detta naturligtvis inte sagt att jag försvarar att någon (varken politiker eller tidning) bryter mot skattelagstiftningen (om det nu är det som har hänt). Jag tycker bara att det så uppenbart att NEO driver hämndjournalistik. Dessutom hanterar Peter Wennblad själva resonemanget om källskydd rätt, ska vi säga, styvmoderligt. En som faktiskt skriver tänkvärt om det är liberalen Mattias Svensson - se här. För den som vill fundera mer över själva sakfrågan, dvs.
Läs även andra bloggares åsikter om Cecilia Stegö-Chilò, Neo, media, tipsare, mediedrev, och annat intressant
It´s the economy, stupid
På nittiotalet så pratade alla ekonomi. Det var krishantering, budgetunderskott och dito sanering, inflationsmål, reallöneökningar och tillväxtpolitik för hela slanten. Under Perssonepokens senare hälft föll den debatten lite i skymundan. Man kan ha olika förklaringar till att så skedde men i grunden tror jag att det faller tillbaka på ett enda faktum; det gick rätt bra för Sverige, på ett makroekonomiskt plan. Och varför laga det som inte är trasigt?
Att en av den svenska vänsterns mest spännande intellektuella skriver en lysande text om något så osexigt som produktivitetstillväxt är därför ett tecken i tiden. När vi senare under kvällen nås av rapporter om att inflationen är på väg att rusa iväg (se exempelvis här) understryker det bara faktum. Frågan är om inte ett gammalt hederligt begrepp som ”stagflation” snart kommer att vara på var mans läppar?
Vi kommer att prata ekonomi under 2008. Se det som en mycket kvalificerad gissning. Låt oss bara hoppas att debatten kan ha det ideologiska djup som Kielos krönika ovan visar prov på. Ekonomi är lite för viktigt för att reduceras till siffror och kurvor i ett diagram.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, inflation, ekonomisk politik, produktivitet, Katrine Kielos, politik och annat intressant
Att en av den svenska vänsterns mest spännande intellektuella skriver en lysande text om något så osexigt som produktivitetstillväxt är därför ett tecken i tiden. När vi senare under kvällen nås av rapporter om att inflationen är på väg att rusa iväg (se exempelvis här) understryker det bara faktum. Frågan är om inte ett gammalt hederligt begrepp som ”stagflation” snart kommer att vara på var mans läppar?
Vi kommer att prata ekonomi under 2008. Se det som en mycket kvalificerad gissning. Låt oss bara hoppas att debatten kan ha det ideologiska djup som Kielos krönika ovan visar prov på. Ekonomi är lite för viktigt för att reduceras till siffror och kurvor i ett diagram.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, inflation, ekonomisk politik, produktivitet, Katrine Kielos, politik och annat intressant
söndag, januari 06, 2008
Himmel över Berlin
Jag ville bli kär; och när familjen ikväll promenerade hem genom ett vinsterslaskigt och kylslaget Berlin undrar jag om det inte började hända. Med den utsökta vietnamesiska middagen fortfarande på smaklökarna kunde jag inte låta bli att på något sätt låta mig ryckas med av det närmast monumentala i de gotiska kyrkorna (som alltid fyller mig med en sorts skräckblandad förtjusning och osökt får mig att tänka på vampyrer), de storslagna byggnaderna och de jättelika torgen. Till och med Alexanderplatz tevetorn som liksom successivt tonade bort i den grådaskiga januarihimlen bakom oss var i kväll alldeles särdeles vackert.
Imorgon är det åter till Stockholm som gäller. Till Hässelby, jobb och vardag. Till ett nytt politiskt år som för mig alltså inte riktigt har fått börja än. Och med risk för att bli pretentiös såhär framåt söndagskvällen; några dagar i Berlin får en onekligen att fundera över de riktigt stora dragen. På demokrati och diktatur, krig och fred. När ondskan ligger så nära, både i tiden och kulturellt/geografiskt, som här blir den så oerhört mycket mer påtaglig - även om berlinarna åtminstone stundtals verkar försöka göra sitt bästa för att så snabbt som möjligt utplåna så mycket som möjligt av spåren.
På något paradoxalt sätt är det dessutom detta, att historien inte i varje stund lyfts fram och turistanpassas (även om gudarna ska veta att det finns exempel på den saken också) utan att det faktiskt finns saker som uppenbarligen fortfarande är jobbiga att hantera – på något sätt är det just detta som understryker allvaret i det hela. Det som har hänt här har hänt, och det är så nära i tiden att det fortfarande finns människor kvar som var med.
Tänker på det och det slår mig samtidigt att två av de senaste årens bästa filmer faktiskt är tyska försök att närma sig sin egen mörka historia; Undergången om Hitlers sista dagar i bunkern och De andras liv om förtrycket och övervakningen i det gamla Östtyskland. Jag vet inte exakt vad det säger oss, men någonstans har jag ändå en känsla av att det är bra, riktigt bra.
Hursom. Nog om Berlin (åtminstone för denna gång). På återseende när jag har kommit tillbaka till Sverige.
PS: Kan inte låta bli att tipsa om detta inlägg. Hypade poeten Malte Persson gör ner den av regeringen utsedde kulturrådsstyrelseledamoten Johan Stael von Holstein med den äran. Kultureliten spöar skiten ur dumhögern, liksom. Värmer gott i januarikylan. DS
Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant
Imorgon är det åter till Stockholm som gäller. Till Hässelby, jobb och vardag. Till ett nytt politiskt år som för mig alltså inte riktigt har fått börja än. Och med risk för att bli pretentiös såhär framåt söndagskvällen; några dagar i Berlin får en onekligen att fundera över de riktigt stora dragen. På demokrati och diktatur, krig och fred. När ondskan ligger så nära, både i tiden och kulturellt/geografiskt, som här blir den så oerhört mycket mer påtaglig - även om berlinarna åtminstone stundtals verkar försöka göra sitt bästa för att så snabbt som möjligt utplåna så mycket som möjligt av spåren.
På något paradoxalt sätt är det dessutom detta, att historien inte i varje stund lyfts fram och turistanpassas (även om gudarna ska veta att det finns exempel på den saken också) utan att det faktiskt finns saker som uppenbarligen fortfarande är jobbiga att hantera – på något sätt är det just detta som understryker allvaret i det hela. Det som har hänt här har hänt, och det är så nära i tiden att det fortfarande finns människor kvar som var med.
Tänker på det och det slår mig samtidigt att två av de senaste årens bästa filmer faktiskt är tyska försök att närma sig sin egen mörka historia; Undergången om Hitlers sista dagar i bunkern och De andras liv om förtrycket och övervakningen i det gamla Östtyskland. Jag vet inte exakt vad det säger oss, men någonstans har jag ändå en känsla av att det är bra, riktigt bra.
Hursom. Nog om Berlin (åtminstone för denna gång). På återseende när jag har kommit tillbaka till Sverige.
PS: Kan inte låta bli att tipsa om detta inlägg. Hypade poeten Malte Persson gör ner den av regeringen utsedde kulturrådsstyrelseledamoten Johan Stael von Holstein med den äran. Kultureliten spöar skiten ur dumhögern, liksom. Värmer gott i januarikylan. DS
Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant
fredag, januari 04, 2008
… and then we take Berlin
Jag vill inte beklaga mig, men såhär i efterhand kan idén att åka några dagar till Berlin i början på januari för att promenera runt och ”upptäcka staden” kännas något mindre briljant. Att dessutom strunta i att packa ner både långkalsonger och ett par ordentliga handskar tar det hela till någonstans i närheten av idioti. Men förutom kylan som trängt genom ben och märg går det faktiskt inte att klaga.
Berlin är mycket. Berlin är några av David Bowies bästa skivor, barnen från Bahnhof Zoo, det är tjugotalets dekadenta cabaretkultur, nazismen, kommunismen, kalla kriget. Det är stora gråa betongkolosser till huskomplex, vad jag hittills tycker verkar vara förvånansvärt många bra och trevliga restauranger och caféer, onekligen ett imponerande stort antal intresseväckande museum med sina välkända nitiska vakter (de sistnämnda har jag redan hunnit stöta på); sammantaget nu dessutom någon sorts symbol för ett nytt Europa efter muren (som till förvånansvärt liten del finns kvar och ser så förvånansvärt ynklig ut utan vakttornen och taggtråden).
För mig blir detta tredje besöket i staden. Och den här gången åker jag hit med den uttalade ambitionen att låta mig om inte förföras så åtminstone charmas (även om uttrycket charm känns som det passar sällsynt illa i sammanhanget). Hittills har det gått ok. Kylan är som sagt ett minus men den kan jag liksom inte skylla på staden. På något sätt passar de gråa vinterhimlarna dessutom till arkitekturen.
Vi bor väldigt centralt i gamla öst (i vad som kallas Mitte), i praktiken precis vid korsningen mellan Unter den Linden och Fredrichstrasse. På plussidan står redan alla de trevliga caféer och restauranger vi under denna korta tid vi varit här hunnit pröva på (antingen har vi haft väldig tur i våra chansningar, eller så är det helt enkelt bra här), en nattöppen skivaffär med nästan amerikansk känsla och inte minst en imponerande klassiskmusikavdelning, samt en del försiktiga exkursioner i stadens och landets historia.
I en gammal (eller snarare återuppbyggd) kyrka på Gedarmenmarkt tittade vi igenom en utställning om den tyska demokratins framväxt som om inte annat gav en välbehövlig uppfräschning av historiekunskaperna. Från 1848-års revolutionsförsök över epoken Bismarck till spartakistupproret, mordet på Rosa Luxemburg, vidare med den bräckliga Weimarrepubliken rakt in i det nazistiska maktövertagandet och dess fasor. Slutligen så kalla kriget, den delade staden, det kommunistiska förtrycket som föll med muren och så rakt in i samtiden, återföreningen och EU.
Dessutom det obligatoriska – Checkpoint Charlie, ”topography of terror” (en mycket gripande utomhusutställning i ruinerna av källaren i vad som tidigare var Gestapohögkvarteret som jag gärna hade ägnat mer tid åt om det inte vore just utomhus och snorkallt) och alldeles intill på Wilhelmstrasse det nuvarande finansdepartementet, inrymt i en av de få myndighetsbyggnader från nazitiden som fortfaraden står kvar (och ja, det är fult).
Jag vet inte om jag riktigt kan kalla mig för en berlinare än. Men det kanske kommer. Imorgon blir det fler museum. Låt oss hoppas vid gud att de har pumpat upp värmen ordentligt…
PS: Jag ser att Johan Ingerö har fortsatt vår lilla disksussion om jämlikheten. Kul, och ett intressant inlägg dessutom. Får spontant två idéer till repliker; en handlar om Missisippi brinner (filmen, alltså) och den andra om "jämlikheten och talangerna". Men det får nog bli när jag är åter i Sverige. Om inte de här gråa Berlinhimlarna sätter igång mig något alldeles väldigt... DS
Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant
Berlin är mycket. Berlin är några av David Bowies bästa skivor, barnen från Bahnhof Zoo, det är tjugotalets dekadenta cabaretkultur, nazismen, kommunismen, kalla kriget. Det är stora gråa betongkolosser till huskomplex, vad jag hittills tycker verkar vara förvånansvärt många bra och trevliga restauranger och caféer, onekligen ett imponerande stort antal intresseväckande museum med sina välkända nitiska vakter (de sistnämnda har jag redan hunnit stöta på); sammantaget nu dessutom någon sorts symbol för ett nytt Europa efter muren (som till förvånansvärt liten del finns kvar och ser så förvånansvärt ynklig ut utan vakttornen och taggtråden).
För mig blir detta tredje besöket i staden. Och den här gången åker jag hit med den uttalade ambitionen att låta mig om inte förföras så åtminstone charmas (även om uttrycket charm känns som det passar sällsynt illa i sammanhanget). Hittills har det gått ok. Kylan är som sagt ett minus men den kan jag liksom inte skylla på staden. På något sätt passar de gråa vinterhimlarna dessutom till arkitekturen.
Vi bor väldigt centralt i gamla öst (i vad som kallas Mitte), i praktiken precis vid korsningen mellan Unter den Linden och Fredrichstrasse. På plussidan står redan alla de trevliga caféer och restauranger vi under denna korta tid vi varit här hunnit pröva på (antingen har vi haft väldig tur i våra chansningar, eller så är det helt enkelt bra här), en nattöppen skivaffär med nästan amerikansk känsla och inte minst en imponerande klassiskmusikavdelning, samt en del försiktiga exkursioner i stadens och landets historia.
I en gammal (eller snarare återuppbyggd) kyrka på Gedarmenmarkt tittade vi igenom en utställning om den tyska demokratins framväxt som om inte annat gav en välbehövlig uppfräschning av historiekunskaperna. Från 1848-års revolutionsförsök över epoken Bismarck till spartakistupproret, mordet på Rosa Luxemburg, vidare med den bräckliga Weimarrepubliken rakt in i det nazistiska maktövertagandet och dess fasor. Slutligen så kalla kriget, den delade staden, det kommunistiska förtrycket som föll med muren och så rakt in i samtiden, återföreningen och EU.
Dessutom det obligatoriska – Checkpoint Charlie, ”topography of terror” (en mycket gripande utomhusutställning i ruinerna av källaren i vad som tidigare var Gestapohögkvarteret som jag gärna hade ägnat mer tid åt om det inte vore just utomhus och snorkallt) och alldeles intill på Wilhelmstrasse det nuvarande finansdepartementet, inrymt i en av de få myndighetsbyggnader från nazitiden som fortfaraden står kvar (och ja, det är fult).
Jag vet inte om jag riktigt kan kalla mig för en berlinare än. Men det kanske kommer. Imorgon blir det fler museum. Låt oss hoppas vid gud att de har pumpat upp värmen ordentligt…
PS: Jag ser att Johan Ingerö har fortsatt vår lilla disksussion om jämlikheten. Kul, och ett intressant inlägg dessutom. Får spontant två idéer till repliker; en handlar om Missisippi brinner (filmen, alltså) och den andra om "jämlikheten och talangerna". Men det får nog bli när jag är åter i Sverige. Om inte de här gråa Berlinhimlarna sätter igång mig något alldeles väldigt... DS
Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant
onsdag, januari 02, 2008
Replik på en replik (mer om jämlikheten, tillväxten och Johan Ingerö)
Johan Ingerö har – trevligt nog – ägnat en hel del utrymme åt att på sin blogg bemöta mitt inlägg om jämlikheten från häromdagen. Jag svarar här i en replik på hans replik. Tyvärr måste jag konstatera att Ingerö inte bemöter själva kärnan i mitt resonemang – att jämlikhet och tillväxt går mycket väl att förena. Men å andra sidan öppnar han upp för en annan och kanske mer fruktbar diskussion av mer principiell karaktär.
Men till att börja med – Ingerös huvudproblem är alltså att han fortsätter att göra jämlikheten till tillväxtens fiende. Han hävdar att man om man är för jämlikhet istället borde ansluta sig till miljöpartiets tillväxtfientlighet, och att allt annat är att ”försöka slå¨knut på sig själv”. Och allt detta är naturligtvis – med respekt – fullkomligt nonsens.
Hur långt vi fortfarande står från varandra visar Johan Ingerö när han utbrister att jag inte förmått visa på något exempel där hög tillväxt och ökad jämlikhet gått hand i hand. Med tanke på att jag ägnade huvuddelen av mitt ganska omfångsrika huvudinlägg åt just detta framstår den kritiken som rätt märklig.
Men för att rekapitulera, vad sägs om Sverige under efterkrigstiden som ett näraliggande exempel? Från krigsslutet fram till 90-talets kriser går Sverige från en Gini på 54,7 till 22,5. Samtidigt har vi en tillväxt på 3 procent under 50-, 3,7 under 60-, 1,7 procent under 70- och 2,3 procent under 80-talen. En makalös ekonomisk utveckling som alltså tack vare höga jämlikhetsambitioner också utjämnar skillnaderna i samhället.
Och vi kan göra olika analyser av varför detta sker. Andreas Bergh (som ju inte direkt tillhör någon ytterlighetsvänster, om man så säger) pekar i sin ”den kapitalistiska välfärdsstaten” på
fackföreningarnas, grundskolereformen och socialförsäkringarnas roll. Men det intressanta är att det sker. Och det sker på andra håll, runt om i världen. Och det kan ske igen.
Så argumentet att höga jämlikhetsambitioner per automatik leder till fattigdom faller helt enkelt platt. Ska man argumentera mot en jämlikhetspolitik får man alltså göra det i sig. Nu gör Ingerö som tur är det också. Vilket gör att diskussionen på den punkten kan bli en smula mer fruktbar.
Jag ska försöka bena upp Ingrös mer principiella invändningar i några punkter.
Ett. Min förståelse av högerns bevekelsegrunder. Johan Ingerö hävdar att jag har missförstått hur högern resonerar när det gäller jämlikheten. Och här hävdar jag visserligen att min (eller, egentligen, Norberto Bobbios) analys faktiskt håller måttet. (Kan dessutom tillföra att jag skulle vara väldigt försiktigt med att kategorisera liberalismen som en ren ”höger”-idologi; tvärtom tycker jag att det är rätt uppenbart att den föddes i ett motstånd mot det gamla, ojämlika privilegie- och ståndssamhället.) Men ok, det är egentligen inte ämnet för dagen.
För mina slutsatser om hur högern tänker bekräftar nämligen Johan Ingerö själv med all önskvärd tydlighet. Han är mot jämlikheten, inte i sig utan för att strävan efter densamma med någon sorts automatik leder till en massa annat elände. Och jag fortsätter att argumentera mot detta, eftersom jag menar att han har fel i den kausaliteten.
Två. Jämlikhet som likriktning. Jämlikhetspolitik leder om jag förstår Ingerö rätt ur detta perspektiv egentligen till två olika problem; den leder till likriktning i sig och den leder dessutom till en politisering av samhället. När det gäller det första ledet – att jämlikhet leder till likformighet – hävdar jag helt enkelt att han har fel. En jämlikhet som bygger på att alla ska vara likadana är pervers och således ingenting jag känner att jag måste försvara. Tvärtom handlar jämlikhet för mig om att ge alla samma möjligheter att förverkliga sig själva, och således vara olika.
Vad det gäller det andra ledet, politiseringen, har han däremot mer av en poäng. Eftersom ojämlikheten ofta – om än inte alltid – finns och reproduceras i det civila samhället eller på marknaden så innebär lösningen ofta att detta civila samhälle på något sätt förändras ”utifrån”, från det politiska om man så vill. Och detta kan man kanske tycka är obehagligt.
Men alternativet är då att man låter orättvisorna i det civila samhället eller på marknaden bestå. Och det är någonstans lika smakfullt som om man exempelvis tidigare sagt att man inte gör något åt slaveriet för att man inte ville ”politisera” frågan. För den som befinner sig i underläge i det civila (vare sig det är på arbetsmarknaden eller som Ingerö nämner inom familjen) är ju politiseringen ingen förtryckare, det är ett verktyg för befrielse. Och frågan är i slutändan hur förtryckande människor egentligen upplever det med fri tillgång till utbildning, schyssta löneökningar även för låginkomsttagare, en utbyggd barnomsorg eller något annat jämlikhetsskapande?
Tre. Jämlikhetens inneboende logik. Johan Ingerö kallar själv detta (i vad som måste erkännas vara en rätt snygg formulering) för ”jämlikhetens ständigt muterande diskurs”. Med detta menar han att ständig nya områden blir föremål för jämlikhetens ambitioner, en sorts ”snöbollseffekt”.
Kopplar vi samman detta med punkt två ovan leder alltså detta till en ständigt utökad politisering av samhället där fler och fler områden omfattas. Vi kan ana Fredrich Hayek och hans resonemang om ”vägen till träldom” eka någonstans i bakgrunden.
Och jag tror det ligger någonting i själva iakttagelsen. Vi kan exempelvis se att det sällan eller aldrig är de allra fattigaste som står i första ledet för social utjämning. Tvärtom är det ofta grupper som redan höjt sig till viss del som ställer de starkaste kraven på ytterligare utjämning. Det innebär alltså att ökad jämlikhet i sig mycket väl kan tänkas leda till krav på ytterligare jämlikhet – välfärdsstatens utbyggnad är ur det perspektivet inget konstigt utan egentligen en ganska logisk effekt av den politiska demokratin.
Men innebär detta att vi beträder en väg till träldom? Bara om man i grunden betraktar jämlikheten som något onaturligt, något som kräver tvång och likformning för att upprätthålla. Om man däremot som jag betraktar ojämlikheten som den stora ofrihetsfrågan så är det istället en väg mot ett successivt allt friare samhälle vi anar framför oss. Ett samhälle där även de som idag begränsas i sina livschanser av sociala- och klasskäl får utökade möjligheter att även de leva sina liv efter, som det så vackert heter, sina bästa stämningars längtan.
Så då kommer vi i slutändan tillbaka till Bobbio. Är jämlikhet en möjlighet, eller ett hot? Svaret på den frågan verkar alltjämt vara vad som definierar skillnaden mellan höger och vänster.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.
Men till att börja med – Ingerös huvudproblem är alltså att han fortsätter att göra jämlikheten till tillväxtens fiende. Han hävdar att man om man är för jämlikhet istället borde ansluta sig till miljöpartiets tillväxtfientlighet, och att allt annat är att ”försöka slå¨knut på sig själv”. Och allt detta är naturligtvis – med respekt – fullkomligt nonsens.
Hur långt vi fortfarande står från varandra visar Johan Ingerö när han utbrister att jag inte förmått visa på något exempel där hög tillväxt och ökad jämlikhet gått hand i hand. Med tanke på att jag ägnade huvuddelen av mitt ganska omfångsrika huvudinlägg åt just detta framstår den kritiken som rätt märklig.
Men för att rekapitulera, vad sägs om Sverige under efterkrigstiden som ett näraliggande exempel? Från krigsslutet fram till 90-talets kriser går Sverige från en Gini på 54,7 till 22,5. Samtidigt har vi en tillväxt på 3 procent under 50-, 3,7 under 60-, 1,7 procent under 70- och 2,3 procent under 80-talen. En makalös ekonomisk utveckling som alltså tack vare höga jämlikhetsambitioner också utjämnar skillnaderna i samhället.
Och vi kan göra olika analyser av varför detta sker. Andreas Bergh (som ju inte direkt tillhör någon ytterlighetsvänster, om man så säger) pekar i sin ”den kapitalistiska välfärdsstaten” på
fackföreningarnas, grundskolereformen och socialförsäkringarnas roll. Men det intressanta är att det sker. Och det sker på andra håll, runt om i världen. Och det kan ske igen.
Så argumentet att höga jämlikhetsambitioner per automatik leder till fattigdom faller helt enkelt platt. Ska man argumentera mot en jämlikhetspolitik får man alltså göra det i sig. Nu gör Ingerö som tur är det också. Vilket gör att diskussionen på den punkten kan bli en smula mer fruktbar.
Jag ska försöka bena upp Ingrös mer principiella invändningar i några punkter.
Ett. Min förståelse av högerns bevekelsegrunder. Johan Ingerö hävdar att jag har missförstått hur högern resonerar när det gäller jämlikheten. Och här hävdar jag visserligen att min (eller, egentligen, Norberto Bobbios) analys faktiskt håller måttet. (Kan dessutom tillföra att jag skulle vara väldigt försiktigt med att kategorisera liberalismen som en ren ”höger”-idologi; tvärtom tycker jag att det är rätt uppenbart att den föddes i ett motstånd mot det gamla, ojämlika privilegie- och ståndssamhället.) Men ok, det är egentligen inte ämnet för dagen.
För mina slutsatser om hur högern tänker bekräftar nämligen Johan Ingerö själv med all önskvärd tydlighet. Han är mot jämlikheten, inte i sig utan för att strävan efter densamma med någon sorts automatik leder till en massa annat elände. Och jag fortsätter att argumentera mot detta, eftersom jag menar att han har fel i den kausaliteten.
Två. Jämlikhet som likriktning. Jämlikhetspolitik leder om jag förstår Ingerö rätt ur detta perspektiv egentligen till två olika problem; den leder till likriktning i sig och den leder dessutom till en politisering av samhället. När det gäller det första ledet – att jämlikhet leder till likformighet – hävdar jag helt enkelt att han har fel. En jämlikhet som bygger på att alla ska vara likadana är pervers och således ingenting jag känner att jag måste försvara. Tvärtom handlar jämlikhet för mig om att ge alla samma möjligheter att förverkliga sig själva, och således vara olika.
Vad det gäller det andra ledet, politiseringen, har han däremot mer av en poäng. Eftersom ojämlikheten ofta – om än inte alltid – finns och reproduceras i det civila samhället eller på marknaden så innebär lösningen ofta att detta civila samhälle på något sätt förändras ”utifrån”, från det politiska om man så vill. Och detta kan man kanske tycka är obehagligt.
Men alternativet är då att man låter orättvisorna i det civila samhället eller på marknaden bestå. Och det är någonstans lika smakfullt som om man exempelvis tidigare sagt att man inte gör något åt slaveriet för att man inte ville ”politisera” frågan. För den som befinner sig i underläge i det civila (vare sig det är på arbetsmarknaden eller som Ingerö nämner inom familjen) är ju politiseringen ingen förtryckare, det är ett verktyg för befrielse. Och frågan är i slutändan hur förtryckande människor egentligen upplever det med fri tillgång till utbildning, schyssta löneökningar även för låginkomsttagare, en utbyggd barnomsorg eller något annat jämlikhetsskapande?
Tre. Jämlikhetens inneboende logik. Johan Ingerö kallar själv detta (i vad som måste erkännas vara en rätt snygg formulering) för ”jämlikhetens ständigt muterande diskurs”. Med detta menar han att ständig nya områden blir föremål för jämlikhetens ambitioner, en sorts ”snöbollseffekt”.
Kopplar vi samman detta med punkt två ovan leder alltså detta till en ständigt utökad politisering av samhället där fler och fler områden omfattas. Vi kan ana Fredrich Hayek och hans resonemang om ”vägen till träldom” eka någonstans i bakgrunden.
Och jag tror det ligger någonting i själva iakttagelsen. Vi kan exempelvis se att det sällan eller aldrig är de allra fattigaste som står i första ledet för social utjämning. Tvärtom är det ofta grupper som redan höjt sig till viss del som ställer de starkaste kraven på ytterligare utjämning. Det innebär alltså att ökad jämlikhet i sig mycket väl kan tänkas leda till krav på ytterligare jämlikhet – välfärdsstatens utbyggnad är ur det perspektivet inget konstigt utan egentligen en ganska logisk effekt av den politiska demokratin.
Men innebär detta att vi beträder en väg till träldom? Bara om man i grunden betraktar jämlikheten som något onaturligt, något som kräver tvång och likformning för att upprätthålla. Om man däremot som jag betraktar ojämlikheten som den stora ofrihetsfrågan så är det istället en väg mot ett successivt allt friare samhälle vi anar framför oss. Ett samhälle där även de som idag begränsas i sina livschanser av sociala- och klasskäl får utökade möjligheter att även de leva sina liv efter, som det så vackert heter, sina bästa stämningars längtan.
Så då kommer vi i slutändan tillbaka till Bobbio. Är jämlikhet en möjlighet, eller ett hot? Svaret på den frågan verkar alltjämt vara vad som definierar skillnaden mellan höger och vänster.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.
Re:2007
Så, det var det. 2007 läggs till handlingarna, bytt är bytt kommer aldrig mer igen. Sitter här sent på nyårsdagen och lyssnar på Kent, hör Joakim Berg sjunga att förruttnelsen börjar när man fyllt 37 och tänker gud vad skönt, då är det tre år kvar.
Jag har en väldigt linjär tidsuppfattning. Allt det där cykliska, att uppfatta tiden som ett hjul, någon sorts österländsk eller mer agrar syn på det hela ligger inte riktigt för mig. Dagar ersätter dagar ersätter veckor ersätter år, och allt går från punkt a till punkt b och inget är sig likt och inget kommer igen, om du frågar mig.
2007 var ett år som var väldigt mycket nytt för mig. Mitt första hela år som pappa. Året då jag på allvar lärde mig vad vabbande och dagishämtningar innebär. Året då jag gick med i den introverta sekt som kallas småbarnsföräldrar och som är ett mycket speciellt och egocentrerat släkte och som inte skäms en millimeter för det, heller.
Det var ett år då Internet på olika sätt kom att spela en större roll för mig. Bloggandet, facebookandet, onlinespelandet och sittandet sena nätter YouTube-surfandes efter roliga klipp (gärna politiska) tog sig nya höjder. Känner det mer och mer som om jag lever i en William Gibson-roman, och jag gillar det.
För mig blev det också ett år med mycket Japan. Var där på semester i våras, och kom att hamna i någon typ av akut kärleksrelation till inte minst Tokyo. Den författare jag mest ingående har närmat mig under året är också japanen Haruki Murakami, och dessutom fick jag under hösten ett ordentligt ryck och betade mig igenom ett inte ringa antal Kurosawa-boxar.
Politiskt finns det mycket att säga men paradoxalt nog är det ett ord som känns allra mest talande; frihet. Frihet att kritisera den borgerliga regeringen, frihet att tänka nytt om den framtida socialdemokratiska politiken. Faktum är när jag nu sitter och tänker på saken att denna frihetskänsla faktiskt är mer påtaglig än dess kusin; frustrationen (även om han finns där, han också, och något säger mig att han kommer att göra sig mer och mer påmind ju mer effekterna av den borgerliga politiken blir tydliga).
Film och musik. Som sagt, det blev mycket Kurosawa. Andra filmer (som faktiskt kommit under året) jag kommer att tänka på är Darling och This is England. Musikaliskt har det varit mycket Lucinda Williams, med ny skiva i våras och konsert nu i vintras. En helt enorm konsertupplevelse var annars jazzsaxofonisten Joshua Redman på Fasching i somras (också han har kommit med ny skiva under året).
Nu har det hunnit bli över midnatt. Joakim Berg sjunger om hur det var att likt Columbus komma till Stockholm, way back in 93. Det nya årets första dag har gått. Än så länge är det helt ok. Gott nytt på er, allesammans.
PS: Mest romantiska nyårsfilm är fortfarande ”När Harry mötte Sally”. Alltid. Så vissa saker är nog bestående, trots allt. DS
Läs även andra bloggares åsikter om 2007, nostalgi, nytt år, nyår, kent, haruki murakami, japan, lucinda williams, joshua redman, akira kurosawa, film, kultur, och annat intressant
Jag har en väldigt linjär tidsuppfattning. Allt det där cykliska, att uppfatta tiden som ett hjul, någon sorts österländsk eller mer agrar syn på det hela ligger inte riktigt för mig. Dagar ersätter dagar ersätter veckor ersätter år, och allt går från punkt a till punkt b och inget är sig likt och inget kommer igen, om du frågar mig.
2007 var ett år som var väldigt mycket nytt för mig. Mitt första hela år som pappa. Året då jag på allvar lärde mig vad vabbande och dagishämtningar innebär. Året då jag gick med i den introverta sekt som kallas småbarnsföräldrar och som är ett mycket speciellt och egocentrerat släkte och som inte skäms en millimeter för det, heller.
Det var ett år då Internet på olika sätt kom att spela en större roll för mig. Bloggandet, facebookandet, onlinespelandet och sittandet sena nätter YouTube-surfandes efter roliga klipp (gärna politiska) tog sig nya höjder. Känner det mer och mer som om jag lever i en William Gibson-roman, och jag gillar det.
För mig blev det också ett år med mycket Japan. Var där på semester i våras, och kom att hamna i någon typ av akut kärleksrelation till inte minst Tokyo. Den författare jag mest ingående har närmat mig under året är också japanen Haruki Murakami, och dessutom fick jag under hösten ett ordentligt ryck och betade mig igenom ett inte ringa antal Kurosawa-boxar.
Politiskt finns det mycket att säga men paradoxalt nog är det ett ord som känns allra mest talande; frihet. Frihet att kritisera den borgerliga regeringen, frihet att tänka nytt om den framtida socialdemokratiska politiken. Faktum är när jag nu sitter och tänker på saken att denna frihetskänsla faktiskt är mer påtaglig än dess kusin; frustrationen (även om han finns där, han också, och något säger mig att han kommer att göra sig mer och mer påmind ju mer effekterna av den borgerliga politiken blir tydliga).
Film och musik. Som sagt, det blev mycket Kurosawa. Andra filmer (som faktiskt kommit under året) jag kommer att tänka på är Darling och This is England. Musikaliskt har det varit mycket Lucinda Williams, med ny skiva i våras och konsert nu i vintras. En helt enorm konsertupplevelse var annars jazzsaxofonisten Joshua Redman på Fasching i somras (också han har kommit med ny skiva under året).
Nu har det hunnit bli över midnatt. Joakim Berg sjunger om hur det var att likt Columbus komma till Stockholm, way back in 93. Det nya årets första dag har gått. Än så länge är det helt ok. Gott nytt på er, allesammans.
PS: Mest romantiska nyårsfilm är fortfarande ”När Harry mötte Sally”. Alltid. Så vissa saker är nog bestående, trots allt. DS
Läs även andra bloggares åsikter om 2007, nostalgi, nytt år, nyår, kent, haruki murakami, japan, lucinda williams, joshua redman, akira kurosawa, film, kultur, och annat intressant
måndag, december 31, 2007
Varför Johan Ingerö har fel om jämlikheten
Är det bättre att alla har det (olika) bra i ett ojämlikt samhälle än att alla har det (lika) dåligt i ett jämlikt? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Men det är ur ett politiskt perspektiv tämligen ointressant, eftersom det bästa alternativet fortfarande är att alla har det bra i ett samhälle som är jämlikt.
Om man inte förstår att socialismen/socialdemokratin/vänstern är en rörelse som syftar till att både öka det gemensamma välståndet och till att fördela det mer rättvist kommer ens analys tyvärr att bli tendentiös och, därför också, bristfällig. Det är det misstaget högerbloggaren Johan Ingerö gör när han i några inlägg (senast igår, men även tidigare) försöker ge sig i kast med att argumentera mot vänsterns jämlikhetsvision.
Kärnan i konflikten mellan vänster och höger kommet till uttryck i synen på jämlikheten – eller snarare ojämlikheten*. En vänsterperson menar att ojämlikheter är någonting onaturligt, något som skapats av ett orättvist samhälle och som därför går och bör att göra något åt. En högerperson däremot menar att det är jämlikheten som är onaturlig och som därför kräver våld och tvång för att på samhällelig väg göra något åt – vilket då kommer att få andra (förödande) konsekvenser (allt från lägre tillväxt till Gulag, beroende på läggning och omständigheter). Ojämlikhet blir då att föredra framför alternativet.
Detta blir väldigt tydligt i Johan Ingerös resonemang. Inte minst i räkneexemplen med Per och Pål sätter han en rik och expanderande mot en fattig och stagnerande ekonomi och kommer sedan föga överraskande fram till att den förra förmodligen är trevligare att bo i. Men sedan blandar han dessutom ihop detta med jämlikheten, eftersom han också gör det fattiga landet till det mer jämlika.
Finns det då fog för att säga att jämlika länder har en sämre ekonomisk utveckling än länder med större klyftor? Har det exempel Ingerö lyfter fram någon generell bärighet? Vi kan gå till en forskningsrapport beställd av Svenskt Näringsliv för några år sedan för att få en överblick. (Rapportens egentliga syfte är att argumentera för tillväxt, vilket jag också är, men den ger några intressanta forskningsöverblickar. Du läser den i fulltext här.)
Författaren konstaterar att det finns ett antal teoretiska modeller som av olika skäl hävdar att jämlikhet dämpar tillväxten. När det däremot kommer till empirin ser det dock annorlunda ut. Den tidiga forskning som faktiskt på empiriska grunder hävdade att det finns ett direkt positivt samband mellan jämlikhet och tillväxt vill författaren vara lite försiktig med. Istället skriver han att ”sammantaget kan vi konstatera att bilden som de tidiga studierna målat upp där jämlikhethar en entydigt positiv effekt på tillväxten har nyanserats och att senare studier tyder på att sambandet är mer komplext och beror bland annat på vari inkomstfördelningen som ojämlikheterna uppstår.”
Gott så. Sambandet är komplext och vi vet inte riktigt. Men även om det finns anledning att nyansera bilden finns det i grunden starkare empiriskt fog att säga att jämlikheten är bra för tillväxten än tvärtom. Tittar vi ut i världen och inte minst på fattiga länder finns det ett rätt tydligt sådant positivt samband, vilket belystes inte minst i en världsbanksrapport häromåret (finns att läsa här).
Vi kan gå till Sverige för att belysa samma sak. I en tabell ur Svenskt Näringslivsrapporten ovan jämförs den svenska tillväxten respektive jämlikheten i ett efterkrigsperspektiv. Vi får följande bild:
Genomsnittlig tillväxt och Ginikoefficient i Sverige
(Årtionde
Genomsnittlig tillväxt
Genomsnittlig Ginikoefficient)
1951 – 1960
3,0%
54,7
1961 – 1970
3,7%
46,9
1971 – 1980
1,7%
30,7
1981 – 1990
2,3%
22,5
1991 – 2000
1,7%
26,5
Källa: Penn World Table, och WÌID
Vi kan alltså se att den tid på jämlikheten ökade som absolut mest också var den tidsperiod då tillväxten var utan jämförelse högst. Det 90-tal då klyftorna återigen ökade (förvisso till ganska blygsamma nivåer) präglades istället av en historiskt sett försiktig tillväxtökning.
Med detta inte sagt att jämlikhet per automatik ger tillväxt. Men väl att de två uppenbarligen går väldigt väl att kombinera. Johan Ingerös ”exempelfigurer” där jämlikhet gifts samman med minskat välstånd har alltså inte någon generell giltighet.
Men ok, kanske någon nu invänder. Nu är det ju inte ett generellt resonemang Ingerö för. Han ritar bara upp ett räkneexempel; och visar att det inte behöver vara i det jämlikaste landet de fattigaste har det bäst. Vad Ingerö kritiserar är ju just de delar av vänstern som inte ser till hur stor kakan är utan bara till hur den är fördelad.
Men även ur detta snävare perspektiv missar Johan Ingerö målet. För om det vore bristande förståelse för betydelsen av tillväxt och ekonomisk utveckling som var måltavlan, då vore det enklaste nämligen att kritisera just detta. Men det är inte det Ingerö gör. Nej, det som ska bekämpas är uppenbarligen ett engagemang för jämlikheten som sådan.
I ett samhälle där så gott som all tillväxt går åt att göra de rikare rikare och så gott som ingenting tillfaller de fattiga, ökar inte fattigdomen med väl klyftorna. Men kritiken mot denna samhällsutvecklig får då Johan Ingerö till att bli en kritik mot tillväxten, inte fördelningen! Han menar (teoretiskt full riktigt, iof) att klyftorna hade varit mindre utan den extra tillväxten, och vem hade varit gynnad av det? Därför blir Johan Ingerös slutsats att ingenting bör kritiserars - eftersom det är att vara mot tillväxt.
Och återigen kommer vi tillbaka till vanföreställningen att stora och ökande klyftor är en förutsättning för tillväxt. Men det stämmer som jag har visat inte. Och utifrån detta kan man se åtminstone tre olika skäl att kritisera en samhällsutveckling där klyftorna ökar (även om det inte innebär att de fattigaste i absoluta tal ”förlorar” någonting).
Det första är att alternativet till utvecklingen med ökade klyftor inte är en utebliven välståndsökning, utan att välståndsökningen kommer de som har minst till större del. Att en liten elit roffar åt sig alla nya värden innebär faktiskt att de inte kommer det breda folkflertalet till del. Vad vänstern vill ha är en tillväxt som minskar klyftorna, och allt annat kan och bör därför kritiseras.
Det andra är att ekonomiska klyftor lätt slår över i sociala och politiska. Det handlar i botten om makt. I ett samhälle där de rika/eliten drar ifrån får det alltså större och allvarligare konsekvenser än de rent pekinuära.
Och det tredje är att välstånd i slutändan faktiskt är något relativt. Hur vi upplever hur bra vi har det beror faktiskt till stor del på hur bra andra har det, och hur vi står oss i jämförelsen. En levnadsstandard som på 1950-talet skulle ha uppfattats som utmärkt skulle idag antagligen ses som pover. Om alla andra utom jag får det bättre kommer jag att uppfatta det som en försämring, även om det kanske inte är det i någon ”absolut” mening.
Ska Johan Ingerö (och högern i bred bemärkelse) föra ett seriöst resonemang om jämlikheten är det denna typ av invändningar man bör försöka bemöta, istället för att måla upp nidbilder av en motståndare som vill göra alla (lika) fattiga. Gott nytt år, för övrigt!
*) rekommenderar läsning av Norberto Bobbios utmärkta essä ”vänster och höger” för ett mer utförligt, begåvat och lärt resonemang om detta än vad jag är förmögen till.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.
Om man inte förstår att socialismen/socialdemokratin/vänstern är en rörelse som syftar till att både öka det gemensamma välståndet och till att fördela det mer rättvist kommer ens analys tyvärr att bli tendentiös och, därför också, bristfällig. Det är det misstaget högerbloggaren Johan Ingerö gör när han i några inlägg (senast igår, men även tidigare) försöker ge sig i kast med att argumentera mot vänsterns jämlikhetsvision.
Kärnan i konflikten mellan vänster och höger kommet till uttryck i synen på jämlikheten – eller snarare ojämlikheten*. En vänsterperson menar att ojämlikheter är någonting onaturligt, något som skapats av ett orättvist samhälle och som därför går och bör att göra något åt. En högerperson däremot menar att det är jämlikheten som är onaturlig och som därför kräver våld och tvång för att på samhällelig väg göra något åt – vilket då kommer att få andra (förödande) konsekvenser (allt från lägre tillväxt till Gulag, beroende på läggning och omständigheter). Ojämlikhet blir då att föredra framför alternativet.
Detta blir väldigt tydligt i Johan Ingerös resonemang. Inte minst i räkneexemplen med Per och Pål sätter han en rik och expanderande mot en fattig och stagnerande ekonomi och kommer sedan föga överraskande fram till att den förra förmodligen är trevligare att bo i. Men sedan blandar han dessutom ihop detta med jämlikheten, eftersom han också gör det fattiga landet till det mer jämlika.
Finns det då fog för att säga att jämlika länder har en sämre ekonomisk utveckling än länder med större klyftor? Har det exempel Ingerö lyfter fram någon generell bärighet? Vi kan gå till en forskningsrapport beställd av Svenskt Näringsliv för några år sedan för att få en överblick. (Rapportens egentliga syfte är att argumentera för tillväxt, vilket jag också är, men den ger några intressanta forskningsöverblickar. Du läser den i fulltext här.)
Författaren konstaterar att det finns ett antal teoretiska modeller som av olika skäl hävdar att jämlikhet dämpar tillväxten. När det däremot kommer till empirin ser det dock annorlunda ut. Den tidiga forskning som faktiskt på empiriska grunder hävdade att det finns ett direkt positivt samband mellan jämlikhet och tillväxt vill författaren vara lite försiktig med. Istället skriver han att ”sammantaget kan vi konstatera att bilden som de tidiga studierna målat upp där jämlikhethar en entydigt positiv effekt på tillväxten har nyanserats och att senare studier tyder på att sambandet är mer komplext och beror bland annat på vari inkomstfördelningen som ojämlikheterna uppstår.”
Gott så. Sambandet är komplext och vi vet inte riktigt. Men även om det finns anledning att nyansera bilden finns det i grunden starkare empiriskt fog att säga att jämlikheten är bra för tillväxten än tvärtom. Tittar vi ut i världen och inte minst på fattiga länder finns det ett rätt tydligt sådant positivt samband, vilket belystes inte minst i en världsbanksrapport häromåret (finns att läsa här).
Vi kan gå till Sverige för att belysa samma sak. I en tabell ur Svenskt Näringslivsrapporten ovan jämförs den svenska tillväxten respektive jämlikheten i ett efterkrigsperspektiv. Vi får följande bild:
Genomsnittlig tillväxt och Ginikoefficient i Sverige
(Årtionde
Genomsnittlig tillväxt
Genomsnittlig Ginikoefficient)
1951 – 1960
3,0%
54,7
1961 – 1970
3,7%
46,9
1971 – 1980
1,7%
30,7
1981 – 1990
2,3%
22,5
1991 – 2000
1,7%
26,5
Källa: Penn World Table, och WÌID
Vi kan alltså se att den tid på jämlikheten ökade som absolut mest också var den tidsperiod då tillväxten var utan jämförelse högst. Det 90-tal då klyftorna återigen ökade (förvisso till ganska blygsamma nivåer) präglades istället av en historiskt sett försiktig tillväxtökning.
Med detta inte sagt att jämlikhet per automatik ger tillväxt. Men väl att de två uppenbarligen går väldigt väl att kombinera. Johan Ingerös ”exempelfigurer” där jämlikhet gifts samman med minskat välstånd har alltså inte någon generell giltighet.
Men ok, kanske någon nu invänder. Nu är det ju inte ett generellt resonemang Ingerö för. Han ritar bara upp ett räkneexempel; och visar att det inte behöver vara i det jämlikaste landet de fattigaste har det bäst. Vad Ingerö kritiserar är ju just de delar av vänstern som inte ser till hur stor kakan är utan bara till hur den är fördelad.
Men även ur detta snävare perspektiv missar Johan Ingerö målet. För om det vore bristande förståelse för betydelsen av tillväxt och ekonomisk utveckling som var måltavlan, då vore det enklaste nämligen att kritisera just detta. Men det är inte det Ingerö gör. Nej, det som ska bekämpas är uppenbarligen ett engagemang för jämlikheten som sådan.
I ett samhälle där så gott som all tillväxt går åt att göra de rikare rikare och så gott som ingenting tillfaller de fattiga, ökar inte fattigdomen med väl klyftorna. Men kritiken mot denna samhällsutvecklig får då Johan Ingerö till att bli en kritik mot tillväxten, inte fördelningen! Han menar (teoretiskt full riktigt, iof) att klyftorna hade varit mindre utan den extra tillväxten, och vem hade varit gynnad av det? Därför blir Johan Ingerös slutsats att ingenting bör kritiserars - eftersom det är att vara mot tillväxt.
Och återigen kommer vi tillbaka till vanföreställningen att stora och ökande klyftor är en förutsättning för tillväxt. Men det stämmer som jag har visat inte. Och utifrån detta kan man se åtminstone tre olika skäl att kritisera en samhällsutveckling där klyftorna ökar (även om det inte innebär att de fattigaste i absoluta tal ”förlorar” någonting).
Det första är att alternativet till utvecklingen med ökade klyftor inte är en utebliven välståndsökning, utan att välståndsökningen kommer de som har minst till större del. Att en liten elit roffar åt sig alla nya värden innebär faktiskt att de inte kommer det breda folkflertalet till del. Vad vänstern vill ha är en tillväxt som minskar klyftorna, och allt annat kan och bör därför kritiseras.
Det andra är att ekonomiska klyftor lätt slår över i sociala och politiska. Det handlar i botten om makt. I ett samhälle där de rika/eliten drar ifrån får det alltså större och allvarligare konsekvenser än de rent pekinuära.
Och det tredje är att välstånd i slutändan faktiskt är något relativt. Hur vi upplever hur bra vi har det beror faktiskt till stor del på hur bra andra har det, och hur vi står oss i jämförelsen. En levnadsstandard som på 1950-talet skulle ha uppfattats som utmärkt skulle idag antagligen ses som pover. Om alla andra utom jag får det bättre kommer jag att uppfatta det som en försämring, även om det kanske inte är det i någon ”absolut” mening.
Ska Johan Ingerö (och högern i bred bemärkelse) föra ett seriöst resonemang om jämlikheten är det denna typ av invändningar man bör försöka bemöta, istället för att måla upp nidbilder av en motståndare som vill göra alla (lika) fattiga. Gott nytt år, för övrigt!
*) rekommenderar läsning av Norberto Bobbios utmärkta essä ”vänster och höger” för ett mer utförligt, begåvat och lärt resonemang om detta än vad jag är förmögen till.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.
söndag, december 30, 2007
En mycket begåvad liberal
Kommer den borgerliga regeringen krypa till korset och utifrån ett jämlikhetsperspektiv backa på frågor som rör regler och ersättningsnivåer inom inte minst a-kassan? Den frågan leder en läsning av PM Nilsson i dagens Expressen av, där Nilsson återigen bevisar att han är en av Sveriges mest fritänkande och för den delen begåvade liberala opinionsbildare.
Ledarartikeln heter ”Året då plånboken förlorade valet” och är faktiskt mycket läsvärd i sin helhet (du hittar den i fulltext här). PM Nilsson lyfter fram jämlikhets-begreppet och förklarar en socialdemokratisk politik på ett sätt så att även en inbiten s-gängare som jag kan nicka igenkännande. Han skriver:
”Vad borgerligheten med säkerhet därmed har underskattat är att idén om social jämlikhet är en stark drivkraft, både för det socialdemokratiska partiet och för dess väljare. När s-ledare inför valen har lovat höjda barnbidrag, bostadstillägg, återställd a-kassa och tandvårdsreformer har man naturligtvis känt igen sig i termer av kronor och ören men också i idén om jämlikhet. Den som för tillfället har låga eller inga inkomster ska inte ha det så mycket sämre än vi andra. För vi vet att fabriken kan lägga ner när som helst.”
Detta kontrasterar Nilsson mot den borgerliga regeringens tusenlapp i skattesänkningar (eller var det en femhundring), som alltså måste ses som plånboksfrågor utan denna moraliska grund. Och han drar precis som jag slutsatsen att dagens opinionssiffror måste förstås mot denna bakgrund.
Min fråga då? Kommer den borgerliga regeringen som Nilsson skissar på att backa även när det gäller trygghetssystemen? Jag tror ärligt talat inte det. Och även om det händer vet jag inte om svenska folket är beredda att glömma den hårdkokta politik som ändå har förts under mandatperiodens första delar.
Men vi får se. Makten eller ideologin – det är det val regeringen Reinfeldt verkar stå inför. Jag tror personligen att Reinfeldt o co trodde att det skulle gå att få båda delarna med hjälp av ett schysst pr-arbete. Men den illusionen har dagens opinionssiffror mycket effektivt brutit ner.
De, och begåvade liberaler som PM Nilsson såklart. Som inte låter sig luras hur enkelt som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om PM Nilsson, expressen, ledarsidor, politik, regeringen, jämlikhet, a-kassa och annat intressant
Ledarartikeln heter ”Året då plånboken förlorade valet” och är faktiskt mycket läsvärd i sin helhet (du hittar den i fulltext här). PM Nilsson lyfter fram jämlikhets-begreppet och förklarar en socialdemokratisk politik på ett sätt så att även en inbiten s-gängare som jag kan nicka igenkännande. Han skriver:
”Vad borgerligheten med säkerhet därmed har underskattat är att idén om social jämlikhet är en stark drivkraft, både för det socialdemokratiska partiet och för dess väljare. När s-ledare inför valen har lovat höjda barnbidrag, bostadstillägg, återställd a-kassa och tandvårdsreformer har man naturligtvis känt igen sig i termer av kronor och ören men också i idén om jämlikhet. Den som för tillfället har låga eller inga inkomster ska inte ha det så mycket sämre än vi andra. För vi vet att fabriken kan lägga ner när som helst.”
Detta kontrasterar Nilsson mot den borgerliga regeringens tusenlapp i skattesänkningar (eller var det en femhundring), som alltså måste ses som plånboksfrågor utan denna moraliska grund. Och han drar precis som jag slutsatsen att dagens opinionssiffror måste förstås mot denna bakgrund.
Min fråga då? Kommer den borgerliga regeringen som Nilsson skissar på att backa även när det gäller trygghetssystemen? Jag tror ärligt talat inte det. Och även om det händer vet jag inte om svenska folket är beredda att glömma den hårdkokta politik som ändå har förts under mandatperiodens första delar.
Men vi får se. Makten eller ideologin – det är det val regeringen Reinfeldt verkar stå inför. Jag tror personligen att Reinfeldt o co trodde att det skulle gå att få båda delarna med hjälp av ett schysst pr-arbete. Men den illusionen har dagens opinionssiffror mycket effektivt brutit ner.
De, och begåvade liberaler som PM Nilsson såklart. Som inte låter sig luras hur enkelt som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om PM Nilsson, expressen, ledarsidor, politik, regeringen, jämlikhet, a-kassa och annat intressant
lördag, december 22, 2007
Regeringen är inte de som haft det svårast under 2007
Det är nu bara lite mer än en vecka kvar av den borgerliga regeringens första hela år vid makten. Självklart leder detta till mängder av tillbakablickar och analyser. Den stora frågan är naturligtvis varför Reinfeldt och hans kollegor har misslyckats så kapitalt i ett avgörande avseende – att behålla det förtroende från svenska folket som gav dem regeringsmakten till att börja med.
Ett grundtema är säkert det som Henrik Brors presenterar i DN idag. Reinfeldts svaga ledarskap gör att regeringen inte hämtar hem poänger för de positiva effekter som regeringens politik – enligt Brors – trots allt leder till. Det är alltså inte politiken det är fel på, det är personerna.
Behöver jag säga att jag inte fullt ut tror på denna analys? Eller visst; inte har skandalerna, det dåliga personomdömet och den ännu sämre krishanteringsförmågan hjälpt regeringen direkt. Ministrar som Mats Odell ger väl inte direkt den bild av kompetens och regeringsduglighet som svenska folket kan kräva.
Men kärnan i opinionsraset är trots allt politisk. Och det faller tillbaka på att svenska folket faktiskt väntade sig något annat än vad de sedan fick.
Dels i de uppenbara frågorna: fastighetsskatten som skulle avskaffas, bensinskatten som skulle sänkas, arbetsgivareavgifterna som skulle sänkas – inte höjas, regelkrånglet som skulle minska och inte öka. Och så vidare.
Men mest handlade det om att folk nog – vilket är fullt begripligt – trodde att Reinfeldts moderater faktiskt var något annat än de gamla. Sedan framträder med all önskvärd tydlighet bilden av en klassisk höger som gynnar de rika och låter sjuka och arbetslösa betala priset. Som (inte minst på lokal nivå) omfördelar mellan skatter och avgifter vilket gynnar de med höga och missgynnar de med låga inkomster.
Det är inte regeringen som har haft det tuffast under år 2007. Mitt under brinnande högkonjunktur har de som redan har det svårt fått det ännu svårare. Den grundläggande orättvisan är kärnan i det borgerliga opinionsraset. Regeringsodugligheten är ur det perspektivet bara en detalj.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, regeringen, hernik brors, regeringen, opinionen, rättvisa, och annat intressant
Ett grundtema är säkert det som Henrik Brors presenterar i DN idag. Reinfeldts svaga ledarskap gör att regeringen inte hämtar hem poänger för de positiva effekter som regeringens politik – enligt Brors – trots allt leder till. Det är alltså inte politiken det är fel på, det är personerna.
Behöver jag säga att jag inte fullt ut tror på denna analys? Eller visst; inte har skandalerna, det dåliga personomdömet och den ännu sämre krishanteringsförmågan hjälpt regeringen direkt. Ministrar som Mats Odell ger väl inte direkt den bild av kompetens och regeringsduglighet som svenska folket kan kräva.
Men kärnan i opinionsraset är trots allt politisk. Och det faller tillbaka på att svenska folket faktiskt väntade sig något annat än vad de sedan fick.
Dels i de uppenbara frågorna: fastighetsskatten som skulle avskaffas, bensinskatten som skulle sänkas, arbetsgivareavgifterna som skulle sänkas – inte höjas, regelkrånglet som skulle minska och inte öka. Och så vidare.
Men mest handlade det om att folk nog – vilket är fullt begripligt – trodde att Reinfeldts moderater faktiskt var något annat än de gamla. Sedan framträder med all önskvärd tydlighet bilden av en klassisk höger som gynnar de rika och låter sjuka och arbetslösa betala priset. Som (inte minst på lokal nivå) omfördelar mellan skatter och avgifter vilket gynnar de med höga och missgynnar de med låga inkomster.
Det är inte regeringen som har haft det tuffast under år 2007. Mitt under brinnande högkonjunktur har de som redan har det svårt fått det ännu svårare. Den grundläggande orättvisan är kärnan i det borgerliga opinionsraset. Regeringsodugligheten är ur det perspektivet bara en detalj.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, regeringen, hernik brors, regeringen, opinionen, rättvisa, och annat intressant
fredag, december 21, 2007
We shall overcome (en av svensk politiks finaste stunder?)
Mitt i julstöket; passa på att njut av en av svensk politiks kanske finaste stunder. Bakgrunden är naturligtvis nattsvart, med lasermannen och ett samhälle som kändes som om det var på väg käpprätt åt helvete. Men håll med om att det ändå på något tragikomiskt sätt blir till stor underhållning när statsminister Bildt med regeringskollegan Birgit Friggebo ska försöka reda upp situationen...
Läs även andra bloggares åsikter om carl bildt, birgit friggebo, YouTube, we shall overcome, politik, rasism, borgerligheten, och annat intressant
Läs även andra bloggares åsikter om carl bildt, birgit friggebo, YouTube, we shall overcome, politik, rasism, borgerligheten, och annat intressant
torsdag, december 20, 2007
Ninas och Jonas talkshow ger mersmak
Idag var det premiär för den nya satsningen på blogg-tv med Jonas Morian och Nina Unesi. Först ut var förre socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson och du kan se resultatet på Jonas blogg här (Ninas egna kommentarer hittar du här).
Och jag tyckte att det blev riktigt bra. Det är ju inte givet att aldrig så duktiga bloggare gör sig i den här formen men jag tycker att både Nina och Jonas skötte sig med den äran. Och Jan Eliasson är naturligtvis en mycket spännande person vars star quality gör att han går även genom bildskärmen, uppenbarligen.
Mersmak, är ett ord som faller mig på läppen. Och så tycker jag att det är kul att socialdemokratin ligger så pass långt framme både vad gäller synen på bloggosfären och på hur den nya tekniken kan användas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik. YouTube, Jan Eliasson, Nina Unesi, film bloggosfären, bloggande, media och annat intressant
Och jag tyckte att det blev riktigt bra. Det är ju inte givet att aldrig så duktiga bloggare gör sig i den här formen men jag tycker att både Nina och Jonas skötte sig med den äran. Och Jan Eliasson är naturligtvis en mycket spännande person vars star quality gör att han går även genom bildskärmen, uppenbarligen.
Mersmak, är ett ord som faller mig på läppen. Och så tycker jag att det är kul att socialdemokratin ligger så pass långt framme både vad gäller synen på bloggosfären och på hur den nya tekniken kan användas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik. YouTube, Jan Eliasson, Nina Unesi, film bloggosfären, bloggande, media och annat intressant
tisdag, december 18, 2007
Här säljer centerpartiet ut sprutbytesfrågan
Upptäckte precis av en slump att min "landstingskollega" centerpartisten Gustav Andersson också bloggar. Kul. Ett inlägg som visserligen är lite gammalt men som ändå kan vara värt att fästa uppmärksamhet vid är när han för några veckor sedan motiverar varför centerpartiet övergav sitt tidigare stöd för ett sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting för att istället köpa folkparitet och Birgitta Rydbergs krav att begrava hela frågan i en jättelik utredning.
"En kompromiss som är bättre än nej eller ja", heter inlägget. Om man inte är missbrukare, ja, frestas man att tillägga. Att centerpartiet sätter omsorgen om makten och allianskompisarna framför Stockholms läns missbrukare är ett svek som fler borde få kunskap om. Så sprid gärna detta, alla ni som bryr er.
Läs även andra bloggares åsikter om gustav andersson, politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotikapolitik, centerpartiet, stockholms läns landsting och annat intresssant
"En kompromiss som är bättre än nej eller ja", heter inlägget. Om man inte är missbrukare, ja, frestas man att tillägga. Att centerpartiet sätter omsorgen om makten och allianskompisarna framför Stockholms läns missbrukare är ett svek som fler borde få kunskap om. Så sprid gärna detta, alla ni som bryr er.
Läs även andra bloggares åsikter om gustav andersson, politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotikapolitik, centerpartiet, stockholms läns landsting och annat intresssant
Ibland blir jag nästan lite avundsjuk på Linda Skugges högerpopulism
Jag tänker på den där fattiga kvinnan i den amerikanska valrörelsen som skulle rösta på Bush och inte på Kerry, för att hon ”aldrig kunde tänka sig att rösta på en riking”. Finns det något den amerikanska högern har lyckats med så är det att hitta denna folkliga ton; där man tom kan få en presidentson ur en genuin överklassfamilj att framstå som en ”vanlig kille”. Och det är upprörande, javisst, men framförallt är det faktiskt förbannat skickligt.
En viktig del i att detta har lyckats i USA är de många opinionsbildare – inte sällan på radio – som har burit denna folkliga högeropinion. Finns det någon i svensk offentlighet som är bra på att hitta denna oftast lite (eller tom mycket) vulgära, sakligt inte sällan direkt felaktiga men förmodligen väldigt väl fungerande ton så är det Linda Skugge. Särskilt tydligt blev det när hon förra veckan kom med några handfasta ”tips” till hur regeringen Reinfeldt skulle rädda sig ur krisen (läs hela texten här).
Jag har gått och grunnat på den texten en hel del under den senaste tiden. För det är naturligtvis ren populism det är frågan om. Fienden är ”vänstereliten” som åker till Thailand, har svart städhjälp och dessutom är genomfalsk (särskilt ”sosseeliten”, som innerst inne är glada för det regeringen gör och tänker inte återställa en centimeter). Allt bra som händer (och lite till) är regeringens förtjänst, som tar Sverige och de otacksamma svenskarna från det eländes elände landet befann sig i till något rätt hyfsat.
Den enda anledningen till att regeringen har problem är att de inte är tillräckligt folkliga. Man ställer sig för högt, inser inte hur låga de vanliga svennebananerna är. Satsa istället ännu mer på människornas plånböcker, gör upp med ”liberatarianerna”, snacka så att folk förstår, är Linda Skugges credo. Krydda sedan med ren klassretorik; visa hur ”undersköterskan” brandskattas för att ”överläkaren” ska kunna åka till Marbella under sjukskrivningen. Den gamla hederliga svenska avundsjukan är medicinen som ska få den borgerliga regeringspatienten på fötter igen.
Bilden som målas upp är alltså den av ”den vanliga människan”, den ”folkliga”, som står upp mot ”eliten”. Att Linda Skugge själv tillhör vad som måste kallas medieelit, att hon kommer från en familj som traditionellt äter julbord på Edsbacka krog (priset för en julmeny innevarande år facila 995 kronor – per kuvert), allt det där det drunknar i retoriken och tonfallet.
Det speciella med den här typen av debattörer är att de inte går att bemöta. Om en ”vanlig” politisk skribent skriver en artikel kan man argumentera mot, bemöta i sak, lyfta fram orimligheter. Men hur bemöter man Linda Skugge? Det går helt enkelt inte.
Och missförstå mig nu inte. För ja, jag tycker det är provocerande på gränsen till upprörande. Jag blir rent av arg. Men det är inte det som är min poäng. Den är snarare det motsatta; det är faktiskt nästan lite synd att den svenska vänstern är så fin i kanten att den inte förmår producera några egna Linda Skuggor. Eller Johan von Holsteinar, eller Göran Skyttar, eller Ulf Nilssonar.
Fast det är klart. Det finns ett drag av folkförakt i inte minst Linda Skugges text som är svårt att värja sig ifrån. Någon sorts märklig kombination av att i praktiken se ner på de vanliga människorna samtidigt som man ställer sig på deras sida. Förmodligen är detta nödvändigt för att få ihop den typ av högerpopulistiska position Linda Skugge intar. Och den är faktiskt bara obehaglig.
Så kanske är det inte fler folkföraktande populister vänstern behöver (några som skriver lite roligt vore däremot välgörande). Jag vet inte. Men om förra veckans partipolitiska utspel från Linda Skugge bara är det första av många tror jag dock att detta är en diskussion som fler bör engagera sig i.
Läs även andra bloggares åsikter om Linda skugge, politik, regeringen, högerpopulism, populism, usa, media, retorik, vänstern och annat intressant
En viktig del i att detta har lyckats i USA är de många opinionsbildare – inte sällan på radio – som har burit denna folkliga högeropinion. Finns det någon i svensk offentlighet som är bra på att hitta denna oftast lite (eller tom mycket) vulgära, sakligt inte sällan direkt felaktiga men förmodligen väldigt väl fungerande ton så är det Linda Skugge. Särskilt tydligt blev det när hon förra veckan kom med några handfasta ”tips” till hur regeringen Reinfeldt skulle rädda sig ur krisen (läs hela texten här).
Jag har gått och grunnat på den texten en hel del under den senaste tiden. För det är naturligtvis ren populism det är frågan om. Fienden är ”vänstereliten” som åker till Thailand, har svart städhjälp och dessutom är genomfalsk (särskilt ”sosseeliten”, som innerst inne är glada för det regeringen gör och tänker inte återställa en centimeter). Allt bra som händer (och lite till) är regeringens förtjänst, som tar Sverige och de otacksamma svenskarna från det eländes elände landet befann sig i till något rätt hyfsat.
Den enda anledningen till att regeringen har problem är att de inte är tillräckligt folkliga. Man ställer sig för högt, inser inte hur låga de vanliga svennebananerna är. Satsa istället ännu mer på människornas plånböcker, gör upp med ”liberatarianerna”, snacka så att folk förstår, är Linda Skugges credo. Krydda sedan med ren klassretorik; visa hur ”undersköterskan” brandskattas för att ”överläkaren” ska kunna åka till Marbella under sjukskrivningen. Den gamla hederliga svenska avundsjukan är medicinen som ska få den borgerliga regeringspatienten på fötter igen.
Bilden som målas upp är alltså den av ”den vanliga människan”, den ”folkliga”, som står upp mot ”eliten”. Att Linda Skugge själv tillhör vad som måste kallas medieelit, att hon kommer från en familj som traditionellt äter julbord på Edsbacka krog (priset för en julmeny innevarande år facila 995 kronor – per kuvert), allt det där det drunknar i retoriken och tonfallet.
Det speciella med den här typen av debattörer är att de inte går att bemöta. Om en ”vanlig” politisk skribent skriver en artikel kan man argumentera mot, bemöta i sak, lyfta fram orimligheter. Men hur bemöter man Linda Skugge? Det går helt enkelt inte.
Och missförstå mig nu inte. För ja, jag tycker det är provocerande på gränsen till upprörande. Jag blir rent av arg. Men det är inte det som är min poäng. Den är snarare det motsatta; det är faktiskt nästan lite synd att den svenska vänstern är så fin i kanten att den inte förmår producera några egna Linda Skuggor. Eller Johan von Holsteinar, eller Göran Skyttar, eller Ulf Nilssonar.
Fast det är klart. Det finns ett drag av folkförakt i inte minst Linda Skugges text som är svårt att värja sig ifrån. Någon sorts märklig kombination av att i praktiken se ner på de vanliga människorna samtidigt som man ställer sig på deras sida. Förmodligen är detta nödvändigt för att få ihop den typ av högerpopulistiska position Linda Skugge intar. Och den är faktiskt bara obehaglig.
Så kanske är det inte fler folkföraktande populister vänstern behöver (några som skriver lite roligt vore däremot välgörande). Jag vet inte. Men om förra veckans partipolitiska utspel från Linda Skugge bara är det första av många tror jag dock att detta är en diskussion som fler bör engagera sig i.
Läs även andra bloggares åsikter om Linda skugge, politik, regeringen, högerpopulism, populism, usa, media, retorik, vänstern och annat intressant
Björn Elmbrant says it all
Om det till äventyrs är någon som ännu inte har upptäckt fenomenala webbsatsningen Dagens Arena så är det läge idag. Björn Elmbrant skriver utmärkt om vad Ulf Adelsohns utfall mot Svenska Dagbladet säger om stämningsläget inom dagens borgerlighet.
”Vi har det mycket trevligare vid frukostbordet, nu när vi har sagt upp vår prenumeration", berättade Ulf Adelsohn i P1 Morgon i går morse. Om alla allianspolitiker valde att ha trevligt till frukost och ingenting vilja se och ingenting vilja höra om hur illa ställt det är, då är regeringen Reinfeldt snart körd” avslutar Elmbrant sin ledare (du läser hela här).
Och det är bara att skriva under. När du ändå är igång kan du väl för övrigt ta och kasta ett getöga på att läsa Nisha Besara om moderaternas ”nya” sjukvårdspolitik, Per Wirtén om jämlikheten, Devrim Mavi om utförsäljningarna av hyresrätter i Stockholm och Katrine Kielos om regeringens arbetsmarknadspolitik och den strikte faderns moral.
Bra vänstertexter från skarpa vänsterskribenter, helt enkelt. Nästan lika sossiga som SvD...
Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagens arena, björn elmbrant, Ulf Adelsohn, Svenska Dagbladet, SvD, media och annat intressant
”Vi har det mycket trevligare vid frukostbordet, nu när vi har sagt upp vår prenumeration", berättade Ulf Adelsohn i P1 Morgon i går morse. Om alla allianspolitiker valde att ha trevligt till frukost och ingenting vilja se och ingenting vilja höra om hur illa ställt det är, då är regeringen Reinfeldt snart körd” avslutar Elmbrant sin ledare (du läser hela här).
Och det är bara att skriva under. När du ändå är igång kan du väl för övrigt ta och kasta ett getöga på att läsa Nisha Besara om moderaternas ”nya” sjukvårdspolitik, Per Wirtén om jämlikheten, Devrim Mavi om utförsäljningarna av hyresrätter i Stockholm och Katrine Kielos om regeringens arbetsmarknadspolitik och den strikte faderns moral.
Bra vänstertexter från skarpa vänsterskribenter, helt enkelt. Nästan lika sossiga som SvD...
Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagens arena, björn elmbrant, Ulf Adelsohn, Svenska Dagbladet, SvD, media och annat intressant
fredag, december 14, 2007
Jag stödjer Svenskt Näringsliv i deras julkampanj
Det har varit mycket gnäll på Svenskt näringsliv och deras julkampanj nu i dagarna. Både på bloggar och på debattsidor har olika skribenter gjort sitt bästa för att göra ner julsagan om tanten som slutade konsumera till jul och därmed skapade både arbetslöshet och misär. Jag skulle härmed vilja deklarera att jag ställer mig på Svenskt näringsliv och deras informationschef Tove Lifvendahls sida. De har helt rätt. Min enda kritik är att de är lite väl försiktiga.
För låt oss erkänna rakt av – världen är full av tillväxtfientliga krafter som inte har förstått poängen med arbetsdelning och en utvecklad kapitalism. Tanten i julsagan är faktiskt bara toppen på ett isberg.
En grupp som särskilt irriterar mig är de som skapar massarbetslöshet i livsmedelsindustrin genom att envisas med att till göra saker själva som sköts mycket bättre av professionella. Alla de som försöker ta oss tillbaka till medeltiden genom att envisas med att lägga in egna sillar, fiska sina egna kräftor eller tom göra sig egen senap. Gör upp med dem med, säger jag! (Särskilt illa är de som envisas med att odla egna grönsaker istället för att bidra till moderna arbetstillfällen på en utvecklad arbetsmarknad. De borde skickas på enkel biljett till Afghanistan eller nått så får de se hur kul det är att leva i ett jordbrukssamhälle…)
En annan grupp som Svenskt näringsliv borde ta sig an är de som sparar. Där kan jag med viss förvåning konstatera att en sådan som SvD:s Per Gudmundsson idag åtminstone försiktigt men ändå lutar åt att stödja Svenskt Näringsliv. Gudmundsson har ju tidigare tillhört en av dessa anti-konsumtionsivrare som gråtit krokodiltårar över att den svenska medelklassen har för lite sparkapital att falla tillbaka på.
Men nej du Per, medelklassen ska inte spara – de ska KONSUMERA! Din ständiga propaganda för motsatsen är inget annat än en lovsång för nedskärningar och uppsägningar inom detaljhandeln. För låt oss inse fakta – det är troligare att det är den typen av locktoner som Gudmundsson vanligtvis levererar som får tanten i julsagan att spara in en smula på julklapparna än några sura kulturtanter som skriver långa och obegripliga artiklar om konsumismien.
Så därför ställer jag upp på Svenskt Näringslivs kampanj, och jag hoppas att de också är beredda att fortsätta korståget mot marknadsekonomins verkliga fiender. Jag är alla gånger med.
Men först ska jag ut och bränna ner några kolonilotter. Vi ses på barrikaderna!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, svenskt näringsliv, jul, konsumtion, julsagor, ironi, satir, per gudmundsson, marknadsekonomi, sparande, arbetsdelning, tillväxt, tove lifvendahl och annat intressant
För låt oss erkänna rakt av – världen är full av tillväxtfientliga krafter som inte har förstått poängen med arbetsdelning och en utvecklad kapitalism. Tanten i julsagan är faktiskt bara toppen på ett isberg.
En grupp som särskilt irriterar mig är de som skapar massarbetslöshet i livsmedelsindustrin genom att envisas med att till göra saker själva som sköts mycket bättre av professionella. Alla de som försöker ta oss tillbaka till medeltiden genom att envisas med att lägga in egna sillar, fiska sina egna kräftor eller tom göra sig egen senap. Gör upp med dem med, säger jag! (Särskilt illa är de som envisas med att odla egna grönsaker istället för att bidra till moderna arbetstillfällen på en utvecklad arbetsmarknad. De borde skickas på enkel biljett till Afghanistan eller nått så får de se hur kul det är att leva i ett jordbrukssamhälle…)
En annan grupp som Svenskt näringsliv borde ta sig an är de som sparar. Där kan jag med viss förvåning konstatera att en sådan som SvD:s Per Gudmundsson idag åtminstone försiktigt men ändå lutar åt att stödja Svenskt Näringsliv. Gudmundsson har ju tidigare tillhört en av dessa anti-konsumtionsivrare som gråtit krokodiltårar över att den svenska medelklassen har för lite sparkapital att falla tillbaka på.
Men nej du Per, medelklassen ska inte spara – de ska KONSUMERA! Din ständiga propaganda för motsatsen är inget annat än en lovsång för nedskärningar och uppsägningar inom detaljhandeln. För låt oss inse fakta – det är troligare att det är den typen av locktoner som Gudmundsson vanligtvis levererar som får tanten i julsagan att spara in en smula på julklapparna än några sura kulturtanter som skriver långa och obegripliga artiklar om konsumismien.
Så därför ställer jag upp på Svenskt Näringslivs kampanj, och jag hoppas att de också är beredda att fortsätta korståget mot marknadsekonomins verkliga fiender. Jag är alla gånger med.
Men först ska jag ut och bränna ner några kolonilotter. Vi ses på barrikaderna!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, svenskt näringsliv, jul, konsumtion, julsagor, ironi, satir, per gudmundsson, marknadsekonomi, sparande, arbetsdelning, tillväxt, tove lifvendahl och annat intressant
tisdag, december 11, 2007
Frågor till Filippa Reinfeldt, med och utan svar (live från SLL)
”Kommer majoriteten i Stockholms läns landsting att ändra sin hittillsvarande privatiseringspolitik för sjukvården med tanke på den debattartikel i Dagens Nyheter som sjukvårdslandstingsrådet lät publicera nyligen?” Det frågade alldeles nyss Dag Larsson (s) Stockholms läns sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt här på landstingsfullmäktige. Och svaret var förvisso mångordigt men om jag skulle våga mig på någon typ av kortare sammanfattning så kan man nog säga att det var ”nej”.
Det innebär att sjukvårdslandstingsrådet anser det vara fullt förenligt att i stor skala privatisera både akutsjukhus och hela sjukvårdssystem, samtidigt som man skriver debattartiklar där man självkritiskt påstår att man hittills har pratat för mycket om privatiseringar och ägarfrågor.
På ett sätt är detta helt logiskt. Det är klart att moderaterna hellre ser att vi pratar om något annat än den politik som moderaterna faktiskt för. Men frågan är om inte medborgarna upplever vad moderaterna gör som ett större problem än vad de säger. En politisk ”förnyelse” som helt handlar om orden och utanpåskapet fungerar kanske i opposition, men inte när ens handlingar hela tiden kan prövas mot verkligheten.
Och på tal om den (verkligheten, alltså); en annan fråga sjukvårdslandstingsrådet fick var från socialdemokraten Inger Ros. ”Anser sjukvårdslandstingsrådet att de nya vårdcentraler/husläkarmottagningar som startar den 1 januari 2008 är riktigt fördelade efter vårdbehoven?” frågade hon. Och på det fick hon naturligtvis inget rakt svar. För faktum är att den borgerliga vårdpolitiken helt utgår från producenternas perspektiv, och inte från medborgarnas.
Det där sista är värt att utveckal. Återkommer i ett längre inlägg om det. Nu måste jag förbereda mig inför tandvårdsdebatten. På återseende.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt, dag larsson, inger ros och annat intressant
Det innebär att sjukvårdslandstingsrådet anser det vara fullt förenligt att i stor skala privatisera både akutsjukhus och hela sjukvårdssystem, samtidigt som man skriver debattartiklar där man självkritiskt påstår att man hittills har pratat för mycket om privatiseringar och ägarfrågor.
På ett sätt är detta helt logiskt. Det är klart att moderaterna hellre ser att vi pratar om något annat än den politik som moderaterna faktiskt för. Men frågan är om inte medborgarna upplever vad moderaterna gör som ett större problem än vad de säger. En politisk ”förnyelse” som helt handlar om orden och utanpåskapet fungerar kanske i opposition, men inte när ens handlingar hela tiden kan prövas mot verkligheten.
Och på tal om den (verkligheten, alltså); en annan fråga sjukvårdslandstingsrådet fick var från socialdemokraten Inger Ros. ”Anser sjukvårdslandstingsrådet att de nya vårdcentraler/husläkarmottagningar som startar den 1 januari 2008 är riktigt fördelade efter vårdbehoven?” frågade hon. Och på det fick hon naturligtvis inget rakt svar. För faktum är att den borgerliga vårdpolitiken helt utgår från producenternas perspektiv, och inte från medborgarnas.
Det där sista är värt att utveckal. Återkommer i ett längre inlägg om det. Nu måste jag förbereda mig inför tandvårdsdebatten. På återseende.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt, dag larsson, inger ros och annat intressant
Privatisera inte folktandvården (rapport från hjärtat av Stockholms läns landsting)
För en dryg halvannan timme sedan inleddes årets sista landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting. Det är en diger dagordning i 35 punkter som de 149 folkvalda ledamöterna ska arbeta sig igenom under dagen. Just nu debatterar s-gruppledaren Ingela Nylund-Watz en punkt som heter "åtgärder med anledning av delårsbokslut 2007", och vad debatten i praktiken handlar om är den borgerliga majoritetens beslut att frysa inne pengar som skulle ha gått till ett nytt FoU (forskning och utveckling) -center i Salem Nykvarn Södertälje.
Annars är dagens stora fråga frågan om privatiseringar inom folktandvården. Jag såg alldeles nyss det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson sitta och förbereda sig inför debatten tillsammans med en politisk sekreterare. Det lär han behöva.
Jag frågan Kristina Söderlund (socialdemokratisk andre vice ordförande i tandvårdsberedningen) och Mikael Sundesten (socialdemokratisk ledamot i tandvårdsberedningen) vad de tycker om det borgerliga förslaget.
- Vad det borgerliga förslaget i praktiken innebär är att de slår sönder en väl fungerande verksamhet. Det är mycket bättre att ha en sammanhållen verksamhet, något som också landstingets egna utredning pekar på, säger Kristina.
- Det borgerliga förslaget öppnar upp för helprivatiseringar av Folktandvården, fyller Mikael Sundesten i.
- Det är ett märkligt sätt att använda konkurrens som metod när vi redan har en väl fungerande verksamhet. De vanliga skälen för att göra den här typen av förädringar finns helt enkelt inte, säger Kristina. Mikael fortsätter:
- De stora behoven av effektiviseringar och strukturrationaliseringar finns faktiskt egentligen på den privata sidan. Där skulle man kunna göra mycket. Men borgarna försöker komma åt detta genom att privatisera de bäst fungerande offentliga enheterna.
Avslutningsvis går Kristina in och pekar på de utvecklingsområden som finns inom tandvården. Det handar om uppsökande vård för äldre, information, möjlighet att jämföra priser och kvalitet.
- Men där skulle man snarare kunna tänka sig att stärka Folktandvårdens roll, istället för att avveckla den, avslutar Kristina Söderlund.
Debatt och beslut följer någon gång efter lunch. Jag återkommer vad det lider.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, sjukvård, tandvård, stockholms läns landsting, och annat intressant
Annars är dagens stora fråga frågan om privatiseringar inom folktandvården. Jag såg alldeles nyss det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson sitta och förbereda sig inför debatten tillsammans med en politisk sekreterare. Det lär han behöva.
Jag frågan Kristina Söderlund (socialdemokratisk andre vice ordförande i tandvårdsberedningen) och Mikael Sundesten (socialdemokratisk ledamot i tandvårdsberedningen) vad de tycker om det borgerliga förslaget.
- Vad det borgerliga förslaget i praktiken innebär är att de slår sönder en väl fungerande verksamhet. Det är mycket bättre att ha en sammanhållen verksamhet, något som också landstingets egna utredning pekar på, säger Kristina.
- Det borgerliga förslaget öppnar upp för helprivatiseringar av Folktandvården, fyller Mikael Sundesten i.
- Det är ett märkligt sätt att använda konkurrens som metod när vi redan har en väl fungerande verksamhet. De vanliga skälen för att göra den här typen av förädringar finns helt enkelt inte, säger Kristina. Mikael fortsätter:
- De stora behoven av effektiviseringar och strukturrationaliseringar finns faktiskt egentligen på den privata sidan. Där skulle man kunna göra mycket. Men borgarna försöker komma åt detta genom att privatisera de bäst fungerande offentliga enheterna.
Avslutningsvis går Kristina in och pekar på de utvecklingsområden som finns inom tandvården. Det handar om uppsökande vård för äldre, information, möjlighet att jämföra priser och kvalitet.
- Men där skulle man snarare kunna tänka sig att stärka Folktandvårdens roll, istället för att avveckla den, avslutar Kristina Söderlund.
Debatt och beslut följer någon gång efter lunch. Jag återkommer vad det lider.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, sjukvård, tandvård, stockholms läns landsting, och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)