Allt jag ville säga på tre minuter (men inte riktigt hann med)

Socialdemokraterna i Stockholm har ikväll haft eftervalsdiskussion. Jag gick till mötet med både oro och förväntningar i magen. Som tur var blev det en riktigt bra diskussion. Många erfarna medlemmar som tidigare skolborgarrådet Erik Nilsson, fd EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin och legendariske talskrivaren Leif Gustavsson bidrog med klokskaper. Många nya gick upp för första gången i talarstolen och gav sitt perspektiv. För ovanlighetens skull deltog arbetarekommunens styrelse aktivt i diskussionen, vilket jag tyckte var väldigt bra. Tonläget var ödmjukt, sökande utan att tappa i engagemang och övertygelse. Jag gick också upp för att dela med mig av mina tankar, men tre minuters talartid innebär naturligtvis vissa begränsningar. Därför skriver jag här nu löst ner vad jag egentligen hade velat säga, om tiden tillåtit:

Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora.  Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Mer folkrörelsediskussion

Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här. 

Folkrörelsen är inget hot utan en förutsättning

Cecilia Garme gör i Fokus den begåvade observationen att medan den socialdemokratiska kriskommission som ska utreda valnederlaget omfattar femtiotalet personer med spretande perspektiv och ingångar, bestod gruppen som formulerade den moderata förnyelsen efter katastrofvalet 2002 i princip av fyra män som visste precis vad de ville. Garmes slutsats är att socialdemokratins folkrörelsekaraktär försvårar ett offensivt förnyelsearbete. Jag tror att hon har både rätt och fel i den saken.

Alla dessa människor, alla dessa "enskilda fall"

Jag måste erkänna att jag är nervös. Klockan är långt över midnatt och det har blivit valdag. En valrörelse har kommit och om inte ens en skälvande dag gått. Det har inte saknats dramatik. Det har inte saknats fånerier. Men på något sätt har det smugit en en känsla av värdighet i det hela, de allra sista dagarna. En känsla av allvar. Någon sorts moralisk botten i vad det hela egentligen handlar om. 

Ett blåbrunt Sverige där både vänstern och liberaler är förlorare

Dagens opinionsundersökning från DN/Synovate är bekymmersam läsning. Majoritet för en borgerlig regering, och Sverigedemokrater som är större än både kristdemokrater och centerpartiet. Det  ger en klart obehaglig tyngdpunkt i det svenska politiska landskapet. 

Kielos om socialdemokratins framtid

"De senaste tjugo åren har socialdemokratin varit tvungen att hitta ett sätt att vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu måste den lära sig att vinna val genom sina socialdemokratiska värderingar. För det krävs en förnyelse lika radikal som en gång i tiden New Labour."

Katrine Kielos skriver i DN:s boklördag utifrån Peter Mandelsons "The third man: Life at the heart of new labour" och Tony Judts "Ill fares the land" (som jag skrev om här). Ej på nätet, och en anledning att kosta på sig ett exemplar av dagens papperstidning.

Läs även andra bloggares åsikter om katrine kielos, Peter Mandelson, Tony Judt, Ill fares the land, socialdemokrati och annat intressant

Bananrepubliken Sverige?

De senaste dagarna har diskussionen om de hemliga partibidragen till framförallt moderaterna och kristdemokraterna (övriga riksdagspartier väljer självmant att redovisa sina bidrag) blossat upp igen, se till exempel här och här. Från borgerligt håll avfärdas denna kritik som smutskastning. Kanske är det ofrånkomligt så här när valrörelsenerverna börjar sätta in, men det är ändå väldigt synd. För frågan förtjänar en betydligt seriösare behandling. I ett Sverige där det offentliga och det privata allt mer blandas samman är det nämligen oerhört viktigt att våra politiska beslutsfattare kan ställa sig högt över varje misstanke om korruption eller maktmissbruk.

Det är dina pengar de har slösat bort

Visa större karta

Lite livsviktig information om hur de borgerliga politiker som fått ansvaret för våra gemensamma tillgångar har hanterat dessa. Här kan du se vad som har sålts, vad det har sålts för, och vilket pris det borde ha sålts för. Skillnaden är dina pengar som reas ut.  Från stockholmsrean.se 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, val 2010, stockholmsrean, utförsäljningar och annat intressant

Valrörelsens viktigaste blogginlägg

Den rödgröna regeringsplattform som presenterades idag inleds med en hänvisning till jämlikheten. Sverige ska vara ett jämlikt land, konstateras koncist och kortfattat i själva öppningsmeningen. Längre ner förklaras varför: Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Jag tänker på dessa ord samtidigt som jag läser vad som borde vara valrörelsens viktigaste politiska blogginlägg. 

Ungdomsarbetslösheten: en synvilla som ska lösas med Star Trek-metodik

Sven-Erik Österberg skriven en idag befriande rolig uppgörelse med den borgerliga arbetsmarknadspolitiken på Aftonbladets debattsida. Och visst går det lätt att skratta åt hur djurhealing, hypnos och frigörande måleri blir de metoder den moderatledda regeringen använder för att hjälpa arbetslösa till ett jobb. Men bakom de bisarra inslagen finns naturligtvis en bister verklighet.

Under falsk vänsterflagg

Häromdagen ringde de lokala socialdemokraterna i Hässelby strand på hemma hos en läkare under en dörrknackningsrunda. Mötet slutade med att personen i fråga gick med i partiet. Orsaken var hans professionella ilska över hur orättvist den omfördelning av sjukvårdens resurser det av moderaterna införda Vårdval Stockholm har slagit. Under snart fyra år har vi i Stockholmsregionen sett en konsekvent genomförd politik som har till både syfte och uppenbar effekt att ta från områden med stora behov och gynna områden med mindre behov och mer resursstark befolkning. Läkaren i Hässelby strand hade sett det ske med egna ögon. Och idag visar Ilja Batljan via statistiken hur liten den grupp som verkligen gynnas av systemet egentligen är.

Folkpartiet konkurrerar inte med SD

De senaste dagarna har jag hört och även kunnat läsa ett antal kommentarer som menar att Folkpartiet inför detta val valt att försöka konkurrera med Sverigedemokraterna genom att fiska i allt grumligare vatten (en som bloggar på temat är tex Krassman). Jag menar att vi med ganska stor säkerhet kan säga att detta är en felaktig analys. All erfarenhet visar nämligen att den strategi de svenska "liberalerna" nu har valt inte gör något annat än gynnar främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter genom att föra upp deras frågor på dagordningen. En sannare beskrivning än att (FP) konkurrerar med (SD) är alltså att man hjälper dem in i riksdagen. 

Sabuni fullföljer bara regeringens linje

Att integrationsminister Nyamko Sabuni uppenbarligen befordrat en man som likställer världsreligionen Islam med nazism och dessutom gett honom ansvaret för att utreda situationen för nyanlända flyktingar känns bara symptomatiskt. Vid det här laget har vi också vant oss vid ett folkparti som i utspel efter utspel bevisat sin fasta vilja  att prata in Sverigedemokraterna i riksdagen och skapa en dansk politisk situation i Sverige. Men i diskussionen om Sabunis senaste utspel om sänkta löner och kortad föräldraförsäkring för invandrare får vi inte tappa bort hur väl denna syn hänger samman med den politik regeringen faktiskt för.

Ett demokratiskt dilemma

Om du frågar människor generellt så säger de i regel att de vill ha hårdare straff. Om de däremot får ta ställning till faktiska rättsfall visar det sig tvärtom att folk i praktiken ofta vill ge lägre straff än de som faktiskt skulle ha utdömts. Det är det för mig föga överraskande resultatet av en studie genomförd av kriminologerna Kristina Jerre och Henrik Tham som idag presenteras i DN.

Var det butlern som gjorde det?

Kanske var det otaliga Agatha Christie-deckare och Cluedospel som gjorde associationerna ofrånkomliga. Men formuleringen “butlerliknande tjänster … likt conciergeservice på flygplatserna” vilket i tidningarnas rubriksättning blev till “butler” har onekligen blivit ordet för dagen. Som jag skrev om tidigare idag väckte Ilja Batljan och Carin Jämtins förslag om ett mer offensivt användande av utrymmet i och runt kollektivtrafiken för att tillhandahålla olika vardagstjänster först en storm av indignation. Därefter lugnade sig känslorna något, och åtminstone den moderata motargumentationen nu när kvällen gått över till natt är inte bara att de i princip stödjer socialdemokraternas förslag utan till och med att de redan är genomförda!

Sällan har så många borgare på så kort tid reagerat så kraftigt emot ett förslag som är så bra

Ett förslag som går ut på att realisera enorma kommersiella värden som idag är underutnyttjade, på ett sätt som dessutom löser ett stort vardagsproblem för många hårt pressade stockholmare och som lök på laxen inte heller drar undan resurser från andra angelägna ändamål (utan förmodligen snarare tvärtom) – det kan väl ingen vara mot? Jo, det kunde man, visar de kraftiga borgerliga reaktionerna på Carin Jämtin och Ilja Batljans briljanta förslag om ett mer offensivt användande av de enorma tillgångar Storstockholms lokaltrafik (SL) idag besitter.

Begåvat om moderaternas politiska språk

Lena Andersson skriver idag en oerhört begåvad kolumn i DN. Kärna eller frukt kallar hon den, och det anspelar på den diskussion om "välfärdens kärna" som under det senaste året förts allt högljuddare från borgerlig håll (jag skrev tidigare om upprinnelsen av den till exempel här och här). Men mer än något annat är texten en väldigt fingertoppskänslig analys av framförallt moderaternas användande av det politiska språket. 

Så dödar moderaterna Stockholm, förortscentrum för förortscentrum

Moderaterna i Stockholms stadshus har under kaotiska former sålt ut ett stort antal av staden centrum till skandalomsusade företaget Boultbee. Oppositionen varnade tidigt för att det skulle gå illa. Det har det också gjort - se till exempel dagens DN här och här. Det här är ett riktigt tydligt exempel på hur det kan gå när blind moderat privatiseringsideologi möter krass vinstmaximerande hardcorekapitalism. Och för alla stockholmsväljare borde hela soppan vara en rejäl varningsklocka inför  valet om några veckor.