Ärligt talat, jag tyckte Hans Karlsson uttryckte det bäst. När samme person som skurit ner med 10 000 personer går ut och kräver regelförändringar som ska göra det ännu lättare att avskeda personal, då finns det kanske anledning att fundera på vilken sida av konflikten man vill stå. I ordkriget mellan ledande socialdemokrater och ledande näringslivsföreträdare som rasat under den senaste tiden är det det perspektivet jag tycker saknas – vilka intressen är det egentligen som står emot varandra här?
Alla tjänar på ett väl fungerande näringsliv. Det paradoxala är det att det inte nödvändigvis är samma politik som behövs för ett väl fungerande näringsliv som efterfrågas av enskilda näringslivsföreträdare. Orsaken är enkel; de som har tagit monopol på begreppet (näringsliv) är ju bara en liten del av vad som faktiskt utgör en ekonomi. Det som efterfrågas av enskilda ägarintressen eller ledningsgrupper är inte nödvändigtvis det som är bra för helheten.
Och det här behöver man inte vara marxist för att inse. När enskilda kapitalintressen får politiskt inflytande kan det ofta leda fel – något som jag tror även en nyliberal skulle kunna komma fram till.
Hans Karlsson hävdar löntagarintresset. Inte så konstigt för en socialdemokratisk företrädare, kanske. Men ändå skönt att höra.
7 kommentarer:
Jag gillar den här "klasskampsretoriken" (jag vet, vilken j-a överaskning!). Det är bra med skillnader i politiken. Det är ju inte så att "Svensson" instinktivt kommer att tänka att det är synd om den där Wallenberg och Svanberg. Och så funkade det för Zäta i kommunvalet -38 (enda gången s har haft egen majoritet i Stockholms stadshus).
Det är ju bättre att man kan avskeda någon här och någon där när det är dåliga tider, än att man skall behöva först koncentrera alla i något bolag som sedan får läggas ner. Det sistnämnda leder till mer lidande och större plötsliga koncentrerade friställanden vilket gör det svårare att få ett nytt jobb för de drabbade.
Något alternativ till att minska mängden anställda i dåliga tider finns tyvärr inte. Verkligheten kan inte tänkas bort, och företag är inte sociala institutioner med oändligt djupa skattefinansierade fickor.
LC skriver; "Något alternativ till att minska mängden anställda i dåliga tider finns tyvärr inte."
Jag håller inte med (man kan sänka löner, öka arbetstider etc). Däremot finns det ibland inga bättre alternativ. Och då kommer vi inte att kunna komma infrån att företag ibland måste minska sin personal.
Men frågan är hur det ska ske, och vilka rättigheter den enskilde löntagaren ska ha. Det är en fråga om makt, inte effektivitet.
Fredrik - intressant historisk parallell. Frågan är om sämhällsklimatet verkligen är detsamma då som nu.
Jag tror kanske inte att det räcker fram till 51% i dagens samhällsklimat. Men jag tror också att den samhällsklass som Wallenberg och Svanberg representerar har väldigt lite "cred" utanför, säg, den högraste tredjedelen av den svenska väljarkåren. Ergo, lite kapitalistbashing är aldrig fel (precis som sossebashing funkar för att mobilisera borgerliga väljare)!
Jag tror alltid att det är bra när de verkligt grundläggande skiljelinjerna i svensk politik kommer upp till ytan. Förhoppningsvis delas den uppfattningen av svenska folket. Även om det inte längre är 1938.
Folk må idag väldigt gärna vilja bli Wallenberg och Svanberg. Men så länge man inte är det litar man inte på dem längre än man kan kasta dom. Och de verkar vara ett par stadiga bitar.
Lite om "grundläggande skiljelinjer":
Det är ju i verkligheten så att staten i alla år har slickat storkapitalet men sparkat på småföretagandet. Det är praktiskt att ha några få riktigt rika som man är bundis med och som man kan ge förmåner, medan man skatteutsuger småfolket.
De skiljelinjer som utmålas för folket finns alltså inte, utan är helt fiktiva propagandalögner.
Att det är så måste ju vara uppenbart även för de mest korkade, nu när sossarna blr så oerhört upprörda när plötsligt en av de favoriserade bryter uppställningen och vågar antyda att sossarna inte är bra för landet!
Skicka en kommentar