I skuggan av Ingrid (och Bengt)

För några timmar sedan gästade jag Nalin Pekgul i Tensta. Mitt jobb var att prata vårdval Stockholm istället för Filippa Reinfeldt som ju konsekvent vägrar att dyka upp. Med på mötet var också Bengt Westerberg som pratade väl mot rasismen.

Och jag hade nog räknat med att mitt framträdande skulle skuggas lite bakom Westerbergs. Men att det var en tredje person som skulle stjäla showen hade jag inte räknat med. Min dotter Ingrid som var med på mötet dansade på torget och charmade publiken till den grad att de lokala aktivisterna på plats var mer måna om att bjuda tillbaka henne än mig - och jag förstår dem fullkomligt. 

Ett riktigt bra möte blev det hursomhelst och jag kommer gärna tillbaka till Tensta. Även om jag inser att det kommer att krävas att jag tar med mig Ingrid som lockbete...

Peter Karlberg har rätt. Och fel.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om vänstern och pessimismen (du hittar det här, tidigare har jag varit inne på liknande tankegångar exempelvis här). Sossebloggaren Peter Karlberg kommenterar och säger att han inte känner igen sig, eftersom vänstern till sin natur är optimistisk . Och jag vill ge Karlberg både rätt och fel.

"För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet" skriver Peter och jag delar hans uppfattning till fullo. Det är så det borde vara. Men mitt inlägg handlade om hur det var.  

Att det är vänstern som är samtidens bärare av det liberala projektet (eftersom liberalerna själva inte gör det) är exempelvis någonting jag vid flera tillfällen berört här på bloggen (se tex här). Och i liberalismens natur ligger en tro på människan, på förnuftet, på att ett annat bättre samhälle är möjligt. Men jag har väldigt svårt att se att vänstern under de senaste säg tio-femton åren faktiskt lyckats presentera någon realistisk utopi eller vision om hur ett sådant annorlunda, bättre samhälle ska kunna se ut. 

Socialdemokratin har faktiskt i praktiken varit väldigt upptagen med att försöka rädda tidigare segrar undan globaliseringens nedbrytande krafter och kommunismen är död. Kanske har det funnits undantagsperioder - ett tag var labourledaren Tony Blair omgärdad av en aura av framtidstro och optimism till exempel - men de har varit just det. Och New Labour visade sig väl till sista vara mer av politiskt propagandatrick (ett mycket lyckat sådant, för övrigt) än något materiellt nytt. 

Den pessimism jag tycker mig se grundar sig nu inte i bristande tilltro till människan, utan är snarare en insikt om att världen inte alltid är så lätt att förändra. Risken är naturligtvis stor att även den insikten slår över i uppgivenhet. Men det kommer man inte undan genom att förneka fakta. 

Jag säger alltså inte att vänsterns pessimism är något eftersträvansvärt eller gott. Jag bara konstaterar att den finns där. De utopiska visionerna om ett samhälle som är radikalt annorlunda, där människan i verklig mening är fri: de saknas idag inom vänstern. Eller de kanske inte saknas - visst finns de kvar i högtidstal, studiecirklar och nattliga fylledrömmerier. Men det är få som verkligen tror på dem. 

Ska man hitta något bra ord för att beskriva dagens vänster tror jag fortfarande att Anders Ehnmark hittat det bästa när han försökt sätta en etikett på Machiavellis förhållningssätt: det handlar om en kämpande pessimism. Vi stretar på, hoppas vissa segrar men räknar också kallt med en hel del förluster. Som en sorts samhällsutvecklingens Kurt Wallandrar, eller varför inte John Constantines? 

Och det är naturligtvis inget fel i det. Strävan efter att försöka göra rätt och förhoppningsvis kanske till och med någon gång lyckas göra världen åtminstone en liten smula bättre är inget att skämmas över. Men jag tycker nog ändå att vänstern borde försöka höja blicken och spänna bågen en smula hårdare.

Ska det ske är förnekelse av att det överhuvudtaget finns ett problem en ganska dålig början. Så där tycker jag att Karlberg har fel, även om jag som sagt delar flera av hans utgångspunkter. 

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Karlberg, pessimism, vänstern, socialism, politisk teori, ideologi, idédebatt och annat intressant

Jippi

Vad kul.

Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död

Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).

De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik). 

Men socialismen - oavsett vilken sorts socialism vi pratar om - har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro - på riktigt - på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel.

Erik Bengtsson (som för övrigt håller en av de intressantaste politiska bloggarna just nu) har skrivit en betraktelse över frågan om vad som kommer efter nyliberalismen (du hittar texten här). "En sak verkar klar: nyliberalismens tid som dominant idé är över" skriver Bengtsson och som svar på frågan vad som kommer att komma istället resonerar han: "Som sagt tenderar jag att tro på en vänstervåg. Det har nog att göra med historiska studier och intrycket att historien går i vågor och aldrig tar slut. Men det hela är såklart en öppen fråga, och en politisk fråga." 

Och det finns mycket som talar för att Bengtsson har rätt. Klimatfrågan exponerar med all önskvärd tydlighet den oreglerade marknadens oförmåga att hantera samtidens stora problem. För även de som förespråkar "marknadslösningar" på klimatproblematiken gör det ju genom att tänka sig någon typ av "konstgjorda", statliga, "politiska" om man så vill prissättningssystem. Och politikens återkomst behöver nu inte innebära en pånyttfödsel för vänstern (det är faktiskt lika tänkbart att det är den konservativa, auktoritära staten som får en revansch) men det skapar åtminstone förutsättningar för det. 

Men tittar man ut över vårt närområde idag så finns det å andra sidan ingen anledning för en vänstermänniska att känna sig alltför munter. I Europa har vi högerregering på högerregeringen, och även om Bush-eran (tack och lov) är på väg att ta slut i USA är det fortfarande en öppen fråga hur progressivt det efterkommande alternativet är. Utmanarna mot väst kommer heller inte från vänster, det är snarare den auktoritära kapitalismen a la Kina som agerar förebild. 

Jag skriver nu inte detta för att göra någon nedstämd (eller för att göra någon av mina mer högersinnade läsare upplyft heller, för den delen). Jag skriver det för att jag är så fullkomligt övertygad om att det behövs en vänster (i meningen en rörelse som verkar för social rättvisa, utvidgad och fördjupad demokrati, jämlikhet). Och då tror jag att Erik Bengtssons allra sista mening är värd att återupprepa. Det handlar om politik. En ny vänster måste i någon mening konstruera sig själv på nytt. Och i det arbetet handlar det både om drömmar men också om en krass och realistisk analys av hur det faktiskt ser ut. 

Läs även andra bloggares åsikter om Erik Bengtsson, utopier, nyliberalism, socialism, pessimism, tidsandan, ideologier, trender, tendenser och annat intressant

En riktigt bra idé

En kortis - ordentlig retorikundervisning i skolan är verkligen en lysande idé. Och det är inte ett dugg fel att titta på hur det fungerar i USA för inspiration. Ordets makt borde helt enkelt göras tillgänglig för fler. (Och om någon tvivlar på den makten föreskrivs ett stycke titt på klippet nedan.) 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, retorik, Martin Luther King, speech och annat intressant

Sanna Nielsen skulla ha tagit hem det...

Ok, det är inte över än. Men lets face it. Det är kört för Charlotte Perrellie . Sverige ligger just nu på samma poäng som TYSKLAND. Och vi kan såklart inte veta. Men undrar om inte det svenska folket hade bättre koll än den där juryn när allt kommer omkring (folket, och så jag då).

Experter har inte alltid rätt. Tänk på det, nästa gång ni föreslår en författningsdomstol... (För övrigt tyckte jag att Bosnien hade den bästa låten, men då är jag å andra sidan också lite svag för det där med mimare.)

Läs även andra bloggares åsikter om schlagerfestival, underhållning, kultur och annat intressant

Dialog med medelklassen

Jag gör som dom säger. Och det gick väl … sådär.

- (telefonen ringer)
- Hallå, det är Pelle.
- (hurtigt) Hej
- Öhh … hej
- Jag heter Johan och jag ringer från socialdemokraterna.
- Ok. Hej Johan.
- Ajjj!
- ?
- Aj aj aj aj aj
- Gjorde du illa dig?
- Ja, jag brände mig. På min creme brulebrännare. Håller på och gör efterrätt här. Finns inget så gott som en riktig creme brulée, eller hur?
- Tja, jag…
- Och då vill man ju ha sin egen brännare. Och det har jag. Precis som du.
- Nä, jag har nog inte…
- Vad tycker du om BA förresten?
- BA?
- Ja, Buenos Aires alltså. Jag tycker det är en alldeles fantastisk stad. Så mysig. Även om det var bättre innan nattklubbarna började stänga tidigt, om man säger…
- Eh, jag har faktiskt aldrig…
- Ja, alltså, det är ju inget FEL på New York och så. Alls inte. Nä, jag BEHÖVER också åka dit MINST en gång om året. Blir lättare att andas. Friheten. Men BA det känns liksom FRÄSCHT. Håller du inte med?
- Öhum… ville du något särskilt eller?
- Åh, förlåt. Självklart. Du kanske vill prata om bostadsmarknaden?
- Åh, ja, gärna. Det är faktiskt alldeles för jävligt hur de håller på och säljer ut allmännyttan och…
- Jo jo, men nu tänkte jag inte på det. Jag måste berätta att jag såg en alldeles fantastisk vindsvåning här på Kungsholmen alldeles nyligen. HUR NICE SOM HELST. Men samtidigt så vet jag inte. Kungsholmen känns så 2005 eller nått. Håller du inte med?
- Alltså jag…
- Så jag funderar på Hammarby sjöstad kanske. Det börjar verkligen växa till sig. Det känns som om området har mognat nu
- Jo, jag bor i sjöstaden...
- (myser) jag vet
- …och jag trivs alldeles utmärkt. Men hörru du, om det inte var något speciellt du ville så håller jag på och lagar mat här
- LAGAR MAT! Gud vad trevligt. Jag är också sååå intresserad av mat. Och vin. Jätteintresserad, faktiskt.
- Jo, jättekul, men jag måste faktiskt…
- Jag är också intresserad av resor. Jag gillar schlager. Film. Film, kanske du vill prata om (inte någon obskyr prettofilm alltså, utan vanliga hederliga schyssta filmer – ärligt talat, inte för att vara sån, men jag har verkligen svårt för sån där svår prettokultur, heller hur, har inte du det också, ge mig en platteve liksom). Inredning. Design. Barnkläder – herregud. Sätt inte igång mig, då kan jag prata hur länge som helst om barnkläder och olika…
- Alltså, ledsen – men jag måste faktiskt sluta prata nu. Tack för att du ringde och…
- Sa jag att jag hade en Creme Bruléebrännare?
- (klick)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, satir, humor, medelklass, socialdemokratin och annat intressant

Politik när den är som sämst

Ja. Jag är arg. På riktigt. Mest eftersom jag själv varit (och är) så naiv. Någon del av mig tror nämligen fortfarande på politiken. På att det är möjligt att ibland höja sig över det partipolitiska käbblet och över block- och partigränser ta ett gemensamt långsiktigt ansvar. På att slutna överenskommelser håller. Men så händer detta. 

Det är klart att den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting har den formella rätten att fatta vilka beslut de vill. Så när de nu river upp en överenskommelse som slöts för knappt en vecka sedan (!!!) och väljer en dyrare och sämre lösning (och ja, den nya modellen innehåller ordet "privat") för hur det nya jättesjukhuset i Solna ska byggas så går det inte att angripa ur formell synvinkel. 

Däremot ur moralisk. Inte minst för att det handlar om andras - skattebetalarnas - pengar. Och därför att det med all önskvärd tydlighet visar hur den borgerliga majoriteten sätter ideologiska käpphästar framför ett sunt allmänintresse. 

Signalen från den borgerliga majoriteten har hela tiden varit att det är viktigt att vi har en bred samsyn om så här stora och avgörande investeringar. Jag har själv vid ett flertal tillfällen när jag träffat medborgare tagit upp arbetet med det nya universitetssjukhuset som ett exempel på när politiker lyckas se bortom partipolitiken och arbeta gemensamt - faktum är att jag gjorde det två gånger, bara igår (jag berömde även borgerliga politiker för detta, något som det känns jag kommer att få äta upp med råge). Samtidigt som de borgerliga makthavarna (som jag ägnade mig åt att berömma) utan att skämmas ägnade sig åt att kasta denna samsyn i papperskorgen!

Det riktigt allvarliga är nu inte borgarnas behandling av den politiska oppositionen. Det riktigt allvarliga är hanteringen av medborgarnas gemensamma resurser. Och den frågan kommer att leva kvar, oavsett vilka formella beslut som fattas. Det kan ni se som ett förtida vallöfte. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, nya karolinska universitetssjukhuset, nks, privatiseringar, skandaler, stockholms läns landsting, sjukvårdspolitik och annat intressant

The evil that men do

Jag tror att vi är många som drabbats av en känsla av maktlöshet inför de stora naturkatastrofer som drabbat mänskligheten under de senaste veckorna: orkanen Nargis som drabbade Burma, och den fruktansvärda jordbävningen i Kina. Men som alltid är det inte själva naturkatastroferna som sådana som till slut lever kvar på näthinnan; utan de mänskliga handlingar de ger upphov till. Hjältemod och offer, men också småsinthet och vad som närmast kan begripas som ren ondska. 

När hackare tar sig in på Röda korsets hemsida och försöker stjäla pengar som samlats in för att hjälpa de nödställda i Kina (läs mer här) är det ett vedervärdigt exempel på hur små och egoistiska vi människor kan vara ibland. Men det skuggas fullkomligt bakom den närmast monumentala maktarrogansen som återigen kännetecknar juntan i Burma. Folkmord, har många sagt, och det är inte svårt att skriva under på det. 

Själv har jag hittills inte skrivit någonting här på bloggen om den senaste situationen i Burma. Och det tragiska är att orsaken till det är att jag helt enkelt inte känt att jag haft någonting att säga. Ilska, frustration, fördömanden - ja.  Men vilka är de konstruktiva lösningarna och förslagen? Jag har helt enkelt inte haft några.

Tur då att det finns andra som håller lågan brinnande. Socialdemokratiska studentförbundet har via sin utmärkta ordförande Kajsa Borgnäs gått ut och krävt att FN ska bidra med hjälpinsatser - mot juntans vilja om så måste till (se pressmeddelande här). Alltid lika engagerade Cattis Ullström tvekar inte hon heller för att höja rösten för ett folk hon känner väl och har i ett flertal skarpa blogginlägg (se tex här, här och här) vinnlagt sig om att vi inte får glömma och inte ge upp (och i det sammanhanget varken tvekat för att kritisera vänner eller berömma motståndare). 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det socialdemokratiska studentförbundet har ett långvarigt engagemang i Burmafrågan som hedrar dem. När den mänskliga ondska vi dagligen får se prov på ibland riskerar att dränka en i cynismens svarta vatten känns det skönt att det finns sådana livbåtar av engagemang att klänga sig fast vid. 

Läs även andra bloggares åsikter om burma, politik, socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs, solidaritet, ondska, kina, naturkatastrofer och annat intressant

Varför klasshat är en förkastlig grund för politisk handling

På bloggen ProletärBella publicerades någon som heter Jerka nyligen ett uppmärksammat inlägg som gick ut på att försvara varför "klasshatet" är en politiskt bra - egentligen mest naturlig - känsla. Det fick naturligtvis den högra halvan av bloggosfären att gå loss (se tex här, här och här). Även om högerns argument oftast är rätt skakiga måste jag konstatera att de har åtminstone delvis rätt i sak - klasshat är en förkastlig grund att bygga politisk handling på. 

Låt mig börja med detta: det finns klasser, och i förhållandet mellan dessa klasser alstras både klasshat och klassförakt. Det kan handla om förortskidsen som hatar snobbarna inne i stan, eller medelklassakademikerna som tycker att byggjobbarna är obildade och vulgära. Det här är inte kul, det är lyckligtvis inte allomfattande men det finns där. 

För arbetarklassen är klasshatet förödande. Åsa Linderborg beskriver detta med all önskvärd tydlighet i sin självbiografiska bok "Mig äger ingen"; med arbetarpappan som aldrig vågar ta riktig politisk ställning (åtminstone inte utåt) men som desto mer vältrar sig i klasshat och bitterhet. Och det här är det första argumentet mot klasshatet som politisk drivkraft. Hat är, liksom bitterhet, inga konstruktiva känslor. Och en vänster som inte vill bygga något utan bara riva ner kommer aldrig att bli framgångsrik. 

Det andra argumentet mot hatet som politisk drivkraft är formen för denna destruktivitet. För man kan säga hur många gånger som helst att det inte är människor utan system som man hatar. Men det hjälper inte. Till slut kommer hatet omfatta även de människor som ses som systemet försvarare; och en politik som bygger på hat mot människor blir i ordets verkliga mening människofientlig, inhuman. 

Och detta gäller naturligtvis fler än vänstern. Hat är aldrig bra, oavsett vilka det riktar sig mot. Hat leder till övertramp och nedåtgående spiraler av våld och hämnd och hämnd igen. Inte ens om fienden är något så vedervärdigt som nazismen är hatet en bra grogrund att mobilisera runt. Därför att hat med någon form av nödvändighet förvandlar dig till det du inte vill vara.

Innebär då detta att vänstern ska säga nej till kampen som begrepp? Nej, naturligtvis inte. Att vara vänster är i någon mening att vara kämpande. Den polske intellektuelle Leszek Kolakowski beskrev detta när han 1977 höll sitt tacktal för de tyska bokhandlarnas fredspris; när han talade om "fostran till hat, fostran till värdighet" (finns publicerat på svenska i tidskriften 1989, nummer 2). "Fostran till demokrati är fostran till värdighet, och detta förutsätter oskiljaktigt såväl beredskap till strid som frihet från hat. En frihet från hat, som uppnås enbart genom flykt från konflikterna, är en skenbar dygd, liksom kyskheten hos en kastrat" säger han där. 

Att undvika klasshatet genom att förneka (eller blunda för) klassamhället är alltså ingen framkomlig väg. Istället måste vänstern höja sig över hatet som drivkraft; och ta striden för ett bättre samhälle med värdighet. Och det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men inte minst 1900-talets blodiga historia visar på den absoluta nödvändigheten i att förhålla sig på det sättet.

Därför blir ProletärBellas flirtar med hatbegreppet så bekymmersamma. Inte för att de är så radikala, utan tvärtom för att hatet är en så entydig återvändsgränd för alla som vill någon typ av genomgripande förändring. 

Läs även andra bloggares åsikter om hat, klasshat, ProletärBella, politik, politisk teori, ideologi, vänster och annat intressant

Hillary i bunkern och så ytterligare några politiska filmtips

Precis som Gudmundsson konstaterar så är den här videon långt, långt under bältet. Men faktiskt också riktigt, riktigt rolig. Tänk så enkelt det kan vara att göra bra politisk satir, ibland. (Det gäller precis som med Columbi ägg helt enkelt bara att komma på det.)  

På temat politisk film; du har väl inte missat Andreas Henrikssons tipskatalog? Om filmtipsen sedan får fungera som avskräckande exempel över politikens fördumning eller inspiration överlåter jag åt den enskilde tittaren...

Läs även andra bloggares åsikter om film, youtube, politik, politisk film, satir, hillary clinton och annat intressant

Det kidnappade kapitalet

Har precis hälsat välkommen till seminarium om makten över pensionskapitalet och hur det ser ut på finansmarknaderna. Ekonomijournalisten Olle Rossander inleder, utifrån sin bok om det kidnappade kapitalet.

Nej, säger Birgitta Rydberg till brukarföreningen. Igen.

Alldeles nyss: vänsterpartiets Birgitta Sevefjord riktade kraftig kritik mot folkpartisten 8irgitta Rydberg om hennes behandling av Stockholms brukarförening. Det osade av knappt återhållen vrede i retoriken. Borgerlighetens hantering av brukarföreningen är en vertiabel skandal.

Vi pratar vårdköer på landstingsfullmäktige

Snart har halva mandatperioden gått. I Stockholm har vårdköerna växt sedan borgarna tog över. Och nu vänder det i ekonomin. Om detta har jag och många med mig just varit uppe och debatterat.

Hedrande att bli kallad "klent begåvad"

I vanliga fall skulle jag antagligen känna mig åtminstone en smula harmsen över att bli kallad "klent begåvad". Men när det nedsättande omdömet kommer från ingen annan än den trötta högeradvokaten Kurranz penna kan jag inte låta bli att istället känna mig en smula hedrad. Om inte annat så för att en klen begåvning är bättre än ingen alls; och som tillhörande det såssialistiska lägret får nog det ses som lite av en komplimang. 

Jag är för övrigt inte den ende som med viss glädje följer advokat Ranzéns utlåtelser över världen. En sådan som Jan Kallberg har även han tidigare med gillande citerat långa stycken från bloggaren. Även om jag tror att vi kanske läser bloggen en smula olika...

Läs även andra bloggares åsikter om kurranz, bloggar, humor, satir, höger och annat intressant

Dagens feminister har för mycket sex

Det är inte lätt att vara feminist. Det finns inget värre än att anklagas för att vara sexfientlig. Men om du istället är positiv till sex anklagas du för att svika de kvinnor som inte får till det så ofta som de skulle vilja. Damned if you do, damned if you dont, liksom.

Lena Andersson skriver i SvD om Katrine Kielos våldtäktsbok: "För de kvinnor Kielos skriver om och talar för är sex ständigt för handen, det besvärliga är att värja sig. I själva verket är problemet för väldigt många att få till det över huvud taget." Och det är verkligen uppochnervända världen från den gamla goda tiden när feminister som regel avfärdades som fula ungmöer som tog ut sin frustration över att inte "få till det" i oresonligt manshat och akademisk inåtvändhet.

Men samtidigt har jag också lite svårt att förstå Andersson invändning i sak (och ska man vara helt ärligt är jag inte ens säker på att Andersson själv skriver under på sin egen tes: det finns något lite trevande sökande i texten som ger mig en väldigt osäker känsla). Kielos bok kan väl knappast kallas för sexualfientlig (snarare tvärtom), även om hon också tar fasta på det faktum att våldtäkt faktiskt - också - handlar om sex. Men det har väl ganska lite med frågan om man har lätt eller svårt att hitta någon att hoppa i säng med att göra?

För i princip är ju naturligtvis bilden av kvinnan som alltid måste säga nej och aldrig befinner sig i situationen att hon får ett nej väldigt schabloniserad och sexistisk. Men jag har svårt att de den bilden i Kielos bok. Och då landar det i att Keilos "brott" är att hon faktiskt målar upp även heteresexuellt sex som något ganska trevligt. Vilket av någon anledning provocerar.

Kielos skriver själv om det hela här.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, våldtäkt och romantik, katrine kieolos, Lena Andersson, sex, feminism och annat intressant

Boaormsaction i Hässelby

På Maltesholmsbadet, bara några hundra meter från där jag bor, tog polisen idag under vad som visserligen verkar vara hyfsat odramtiska förhållanden hand om två stycken kungboaormar (vara den längsta uppemot två meter lång, läs mer här). Själv missade jag det hela, och den enda kontakten med djurriket jag haft under denna soliga helg var de fredliga om än tämligen glupska (på gräs, alltså) fåren på Grinda. 

Frågan är om det konstigaste med det hela är själva grejen - att två boaormar plötsligt befinner sig på ett strandbad väster om Stockholm - eller det faktum att de tappra personer som löste upp situationen gjorde det genom att stoppa ner bestarna i varsin påse (jag menar, det måste ha varit rätt rejäla påsar, onekligen).

Sedan är jag heller ingen biolog och mina kunskaper om boaromar inskränks till vad jag lärt mig genom diverse mer eller mindre realistiska äventyrsfilmer. Men nog verkar kommentaren om att ormarna "ska vara ofarliga och bits tydligen inte. De kramas och kallas för kramormar, har vi lärt oss" som någon (kanske polisen) säger till DN/TT en smula ... naiv. För jag vet som sagt inte säkert; men det är väl inte direkt av kärlek de där reptilbjässarna omfamnar sina offer? Eller?

Hursom. Det händer grejer i Hässelby. Gud vad tråkigt alla ni som inte bor här måste ha det. 
Läs även andra bloggares åsikter om hässelby, maltesholmsbadet, boaormar och annat intressant

Storskär

Det är något med gamla båtar, sommarväder och skärgård...

Here we go again...

Får försöka se det positivt. Om en dryg timme är det över. För den här gången...

UPPDATERING: As if... Istället fick jag en remiss till en specialist (j---a rotfyllningselände). Vilket kommer att innebära ytterligare tandläkarbesök och ytterligare kostnader. Nåväl. Jag får väl se det som landstingspraktik i verkligheten. Eller nått. SLUT PÅ UPPDATERING. 

Balkongliv, livskvalitet

Vårkväll. Solnedgång. Fågelkvitter. Jag och Frank Herberts Dune Messiah på balkongen. Fan vad jag förtjänar detta. (Även en småbarnsförälder måste unna sig ibland.)

Nya jobb med socialdemokraterna

Nina Unesis och Erik Laaksos bloggintervju med Luciano Astudillio finns nu uppe (tex på Eriks blogg här). Det blev ett spännande samtal om allt från trygghet, infrastruktur, flexicurity, utbildningar och behovet av att investera i människors möjligheter att delta på arbetsmarknanden. Lucci är riktigt bra: intensiv och engagerad på ett sätt som åtminstone jag tycker går rätt genom skärmen.

Nåväl. Lita inte på vad jag tycker (jag är ju partisk, gubevars). Döm själva istället:




Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggintervju, Luciano Astudillio, Erik Laakso, Nina Unesi, socialdemokrati, arbete, jobb och annat intressant

Om Anders Lago, Nyamko Sabuni, hobbitar och araber

Ok, jag är inte helt säker att jag kommer att få ihop det här. Men jag försöker på det här sättet: När Mohamed Omar på sin blogg lanserar teorin att J.R.R. Tolkiens hobbitar (eller hober, som det hette när jag var ung) egentligen representerar araber känns det outsägligt mycket mer trovärdigt än när vår integrationsminister Nyamko Sabuni på Neo:s blogg går till frontalangrepp mot Södertäljes kommunalråd Anders Lago för att han inte vill ta sitt ansvar för invandringen. 

Dessutom är teorin att hobbitarna egentligen är araber i grunden sympatisk. Inte så mycket för vad den säger om araberna som folk, utan mer för att det visar att det finns en allmängiltighet i Tolkiens skrifter som en del läsare kanske inte riktigt ser bakom det uppenbart brittiska. Eller som Mohamed Omar själv uttrycker det:

"Det är nog fler muslimer än jag själv som i hobbitarnas gemytliga Fylke sett reminiscenser av en arabisk by någonstans i Levanten, Jemen eller Oman.

Grannsämjan, godmodigheten, den jordnära humorn och tacksamheten över vardagens små glädjeämnen - god mat, en lycklig familj och fred, ja, allt i hobbiternas tillvaro tycks överensstämma med livet och lynnet i de traditionella arabiska byarna."

Som gammal "tolkienist" kan jag inte annat än nicka uppskattande åt en sådan iakttagelse. 

När Sabuni däremot går till attack på Anders Lago (killen är alltså, för den som inte känner till det, kommunalråd i den kommun som tagit emot fler flyktingar från Irak än hela USA gjort) för att han bara gnäller och kräver saker av regeringen ... då är det allt annat än sympatiskt. Inte heller framstår det som särskilt smart. Vilken desperation hos den borgerliga regeringen som ligger bakom den typen av attacker vill jag inte ens spekulera i.

Läs även andra bloggares åsikter om tolkien, hober, hobbitar, JRR Tolkien, Mohamed Omar, araber, Anders Lago, Nyamko Sabuni, politik, kultur och annat intressant

Kielos och våldtäkterna (någon sorts recension)

Det är inte riktigt sant att jag läste ut Katrine Kielos debutbok "Våldtäkt och romantik" på tunnelbanan hem från boksläppet. Men nästan. Det var någonting med det språkliga flytet och det brännande ämnet som gjorde att texten - som man brukar skriva om deckare av nagelbitarkaraktär - helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig. 

Så inledningsvis så att det är sagt: jag instämmer med vad som verkar vara en enhällig kritikerkör*. Det är en bra bok. Viktig. Så köp den. Och läs. (Dessutom är den ruggigt snygg att titta på, förlaget Modernista vet vad de gör när det gäller design.)

Jag läser Våldtäkt och romantik som en klassisk befrielsetext - i ordets bästa mening. Det handlar sig om att frigöra sig från den rädslans kultur som med Kielos språkbruk "konstruerar henne [kvinnan, min anm] som våldtäktsbar", utan att för den sakens skull blunda för själva problemet; våldtäkten, vad den gör med en människa. 

Ur detta perspektiv spelar den "skönlitterära" delar av boken som blandas med mer klassiskt resonerande essäistiska en avgörande roll - den frigörelse som Kielos skissar på teoretiskt åskådliggörs och konkretiseras i form av det fiktiva berättarjaget och hennes väg tillbaka från en våldtäkt.  Och formen fungerar alldeles utmärkt (även om den väldigt utlämnande närmast självbiografiska tonen i den skönlitterära delarna lär göra att fler än Aftonbladets ledarsida kommer att tolka det hela som självupplevt). 

Jag gillar också de närmast folkbildande ambitionerna i de mer essäistiska delarna; utan att det upplevs som det minsta snobbigt namedroppande rör sig Kielos hemtamt bland några av genrens mer namnkunniga (och inte alltid helt lättillgängliga) teoretiker. Vill man så kan man läsa boken som en grundläggande (och underhållande) introduktion till en viktig teoretisk diskussion. Och ja; det finns källor med i slutet. 

Men det är klart att detta sätt att läsa gör att man missar en av de stora poängerna med boken. För bakom dessa akademiska giganter är det ändå Katrine Kielos egna stämma som är den största behållningen. Och jag tror min själ att hon faktiskt har någonting att säga oss. 

* Angående kritiken, läs mer på Bokhora här, samt i DN, Aftonbladet, Expressen, GP och säkert på andra ställen som jag missat också. 

Läs även andra bloggares åsikter om Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, litteratur, böcker, feminism, våldtäkt och annat intressant

Trygghet och brott i Hässelby

Ikväll partimöte: här berättar Bengt Roxne (s) om hur det ser ut med brottsstatistiken. Sedan har vi inbjudna nattvandrare som ska prata om sitt arbete. Sedan samtal och diskussion.

De verkar ha roligt nästan jämt, i unghögern

Jag vill egentligen inte lägga mig i diskussionen om heilande folkpartisten i Uppsala (vill du läsa mer om den affären så kan du göra det här och här, i bloggosfären bland annat här, här eller här) . Men så läste jag en kommentar av ung-centerpartisten Karl Malmqvist och då kan jag liksom inte låta bli.

Malmqvist försöker dels tona ner det hela men sedan skriver han också: "Utan några kunskaper kring just det här fallet kan jag konstatera att jag själv, under CUF:s förbundsstämma, lyckades med prestationen att säga sieg heil en gång och göra en (karikatyrartad) hitlerhälsning inte mindre än tre gånger."

Och det är ju ett uttalande som onekligen sätter fantasin i rullning...

Läs även andra bloggares åsikter om cuf, hitlerhälsningar, luf, ungdomsförbund, borgerligheten och annat intressant

Varför talar vi inte om den borgerliga avundsjukan?

För mig har det mer och mer under senare tid framstått som uppenbart att avundsjuka är en av den politiska borgerlighetens mest grundläggande drivkrafter. Ändå pratar ingen om detta. Det borde vi ändra på. 

Låt mig först säga att det tog ett tag för mig också att förstå. Själva mentaliteten tror jag att jag stötte på först och tydligast i diskussionen med säkert hundratals muf:fare på bokbord runt om i Stockholms skolor: särskilt på välmående skolor i välmående delar av Stockholm, med studievana elever från studievana hem. Dessa unga män (och ibland kvinnor, men främst män) kunde vräka en oerhörd mängd ilska över hur orättvist det var att samhället öste resurser över invandrarskolorna i Tensta och Rinkeby. De får väl läsa läxorna som vi, sade det. Varför ska vi förlora för att de är lata? 

Och jag misstog kanske detta inledningsvis för egoism, eventuellt bristande kunskap om hur samhället faktiskt såg ut. Men det handlade nog inte om det. Det handlade om avundsjuka. 

Idag är det uppenbart att avundsjuka var en av de saker som fick den borgerliga regeringen vald. Irritationen mot "bidragstagarna" går inte att förstå på något annat sätt. De är lata, de väljer att leva på mina skattepengar istället för att anstränga sig - säkert fuskar de också. Allting anspelar på den där enkla känslomässiga strängen: Varför får de, men inte jag? Avundsjukans nationalhymn. 

Som sagt hade jag svårt att förstå detta först. Det gjorde att jag heller inte kunde förstå den form av avundsjukeargumentet högern projicerade på vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. När politiska motståndare på fullt allvar påstod att syftet med den socialdemokratiska skattepolitiken var att göra de rika fattigare; att jämlikhet handlar om att trycka ner de som har det bra och inte att lyfta de som har det svårt - då ryckte jag på axlarna. Så dum är väl ingen att de går på detta, tänkte jag. Och hade gruvligt fel. 

Man kan resonera mycket om varför det är så här. En högerperson skulle kunna hävda att det är en konsekvens att den utbyggda socialstaten; där vi alla från höger till vänster springer runt som små barn och klagar över att vi inte får tillräckligt av pappa statens gunst. En mer idealistiskt sinnad vänstermänniska skulle kunna hävda att det är en konsekvens av eroderade samhällsvärderingar och solidaritetens död. En cyniker kanske menar att avundsjukan är den mest naturliga av mänskliga känslor och att det är naivt att tro att man kan bortse från den.

Själv tror jag på en förklaring på två plan. Till att börja med bör man naturligtvis lägga ansvaret på de politiska krafter som exploaterar dessa känsloströmningar. Vi har exempelvis idag en regering som blivit vald på ett program som sätter avundsjukan i solidaritetens ställe; och detta bör vi tala högt om.

Men det handlar också om ett djupare problem som rör själva samhällets grundstruktur. Den svenska socialdemokratins stora politiska framgång var att man lyckades bygga ett samhälle - ett folkhem - där breda befolkningsgrupper kände sig delaktiga och omfattade. Uppenbarligen har detta samhällskontrakt idag krackelerat, och i sprickorna pyser avundsjukan fram. 

Varför får de - men inte jag? Det är avundsjukans grundtema. Vänsterns stora utmaning nu är att visa att alla får, att alla tjänar på rättvisa. Att någon hundralapp i mer skatt kan vara en investering som betalar sig. Det är lättare sagt än gjort. Men ska vi bryta med avundsjukepolitiken är det något som måste göras. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, avundsjuka, borgerligheten, högern, socialdemokrati, regeringen, rättvisa, solidaritet och annat intressant

Tänkvärt om högerns skuld

Litet folkbildande lästips: Charlotte på Kamferdroppar skriver om högerns skuld. Bakgrunden är den här artikeln av Ola Larsmo. Kul med någon som närmar sig ämnet med viss klarsyn; inlägget inleds med den riktiga observationen att "när det från vänsterhåll påpekas att även högern bär på en skuld så görs detta inte sällan i syfte att slippa den egna historieuppgörelsen". Men att det finns och framförallt har funnits  tendenser till diktaturkramande på den vänstra planhalvan gör faktiskt inte att högern ska få stå fria från all kritisk granskning. 

Problemet med att förneka de auktoritära drag som finns och har funnits inom högern är nämligen att man förlorar förmågan att reagera när de visar sitt fula tryne igen. Men bara för att liberalism och fascism på ett teoretiskt plan är ideologiska motsatspar (och det håller jag med om) innebär det inte att de i praktiken inte kan finna varandra i samma politiska rörelser (med detta naturligtvis inte sagt att jag anklagar dagens svenska höger för att vara fascistisk, men det finns ett antal debatter där det auktoritära draget ligger pockande nära och finns det något historien kan lära oss är det hur fort det kan gå, framförallt när man minst anar det. Då tror jag att ett självkritiskt och öppet förhållande till den egna historien är ett väldigt bra vaccin). 

Jag gillar för övrigt bloggen Kamferdroppar skarpt. En självständig röst från det där fältet någonstans vänster om mitt parti som jag finner väldigt sympatisk. Även om jag är på tok för pryd för att klara av att svara på enkätfrågorna i marginalen...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kamferdroppar, högerns skuld och annat intressant

Turebergshuset i Sollentuna

Ska precis träffa kommunledningen i Sollentuna och prata om hur SL-trafiken fungerar här. Vi möts i Turebergshuset - onekligen en rejäl byggnad (som synes).

Det är Linda Skugge-gnället som förstör Sverige

Jag tror att den borgerliga offermentalitet som tex Linda Skugge på regelbunden basis vräker över det svenska folket är ett av våra största samhällsproblem. Ni vet den där förödande kombinationen av klassförakt gentemot alla som inte delar ens egen medelklasstillvaro och den utpräglade skylla-allt-på-andra mentaliteten där budskapet ständigt är att allt elände beror på såssarna och skatten. 

När Linda Skugge gör det är det iochförsig ett mindre problem, egentligen mer av ett irritationselement. Värre blir det när det är seriösa politiska aktörer anammar det hela. Hur många företag har exempelvis inte inte startats i Sverige eftersom den hugade entreprenören låtit sig nedslås av Svenskt Näringslivs skräckpropaganda? Jag skulle tro att det är en hel del.

Egentligen är det inte socialdemokraterna Skugge och hennes likasinnade är ute efter. Nej, grunden för hela jämmersången är gammal hederlig avundsjuka. Jämlikheten i "sosse-Sverige" gör nämligen att det inte är lönt att "anstränga sig". Med andra ord; varför ska jag göra något bra när "svenne-banan" där borta på lagret kommer att ha det hyfsat ändå, utan att vara lika duktig som jag? Ren och skär avundsjuka alltså. Det ska märkas att det är skillnad på folk och folk, annars vill jag inte vara med. Skugge säger det öppet (men hon gör det naturligtvis av välvilja, så att de stackars fattiga ska fatta att de måste anstränga sig och vara lika duktiga som Linda), Svenskt Näringsliv mer inlindat. 

Jag har inget problem med framgångsrika människor. Men det finns något med det där gnället som får mig att vilja spy. Fatta att vi alla försöker leva våra liv så bra som möjligt, även om man röker Gula Blend och jobbar på timme i vården! Släpp hatet och avundsjukan och lev istället. Människa. Känner jag för att utbrista. 

Läs Linda Skugges senaste alster här. Eller låt bli och njut av våren istället. Vilket får du avgöra själv. 

Läs även andra bloggares åsikter om Linda Skugge, gnäll, offermentalitet, socialdemokrati, borgerligheten, klassförakt och annat intressant