Det är märkligt med sociala medier. Plötsligt dyker någonting upp, sprids och delas. Oftast är det något aktuellt. Men ibland kan det vara en flera år gammal text som plötsligt får nytt liv. Senaste veckorna har jag bland annat stött på PM Nilssons flera år gamla avgångskrav på Carl Bildt, en medieundersökning som jag till och med bloggade om i tron att den var helt ny och nu sprids en intervju från 2007 med Annica Dahlström där hon hävdar att pappor inte bör vara hemma med sina barn som en löpeld över nätet. Det är intressant, men när jag nu läser om artikeln är det en annan sak som slår mig.
Låt mig börja med att konstatera att det vetenskapliga i Dahlströms artikel blivit vederbörligen sågat jämns med fötterna. I sak har hon fel. Men det är inte det jag idag reflekterar över. Utan istället har jag ägnat mig åt att titta igenom kommentarerna.
För det är uppenbart att det stora flertalet av de som kommenterar i likhet med de som i dagarna delar artikeln gör det för att de är så upprörda. Och folk är inte bara lite irriterade, de är förbannade. Formuleringar som kränkt och hets mot folkgrupp slår som spön i backen. Och detta är såklart motiverat. Det är en synnerligen obegåvad argumentation som framförs i artikeln. Men det finns något annat här också.
För några år sedan publicerade New York Times en artikel med rubriken In Sweden, Men Can Have It All. De inledde med att berätta om Mikael Karlsson som äger en snöskoter, två jakthundar, fem gevär och som ägnar tiden ömsom åt att döda älgar, ömsom åt att byta pottträningstips med andra småbarnsfäder. En machoman med sin lilla tvååriga Siri ömt i famnen. Det är honom Annica Dahlström ger sig på.
Jag tror att man ska akta sig för att sätta likhetstecken mellan småbarnspappan och den jämställde mannen. Det finns en tendens i Sverige att vi döljer faktiska brister bakom myter om vår egen förträfflighet när det kommer till jämställdheten. Men samtidigt finns det också något väldigt hoppingivande här. Någon sorts antydan till ifrågasättande av den könade arbetsdelning vi trots allt lever med. En smak av friheten bortom de traditionella könsrollerna.
Denna smak av frihet tycks vara någonting vi män är beredda att kämpa för. Och vi blir riktigt förbannad när någon försöker ta den ifrån oss. Det var vad att läsa Annica Dahlström påminde mig om. Veckans alla hämtningar och lämningar blir helt enkelt lättare att leva med, när barnvagnströskandet genom snömodden blir ett stort långfinger i ansiktet på de konservativa krafter som vill ta detta ifrån mig.
Läs även andra bloggares åsikter om papparollen, Annica Dahlström, könsroller, jämställdhet, småbarnsföräldrar och annat intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar