Den amerikanska drömmen är en storslagen politisk fantasi. Ett samhälle präglat av enorma sociala skillnader, visst, men ändå med det där löftet i botten om att vem som helst som bara arbetar tillräckligt hårt och är tillräckligt begåvad kan nå den absoluta toppen. Att vara mot detta känns ogint, tråkigt, ett försvar för medelmåttorna mot visionärerna, drömmarna, de som vågar. Problemet är bara det att fantasin är just det, en fantasi, och i verkligheten så är det amerikanska löftet mer närvarande i andra mer jämlika samhällen.
The Great Gatsby räknas som en av de stora amerikanska romanerna. F. Scott Fitzgeralds klassiska berättelse sätter frågor om den amerikanska drömmen, klassresor, pengar och makt i blickfånget. När Paul Krugman lånar namnet och kallar den kurva som visar på sambandet mellan social rörlighet och jämlikhet för Gatsby-kurvan är det därför synnerligen välfunnet.
Vad Gatsby-kurvan visar är förmodligen inget nytt för en svensk publik som hängt med någorlunda i den politiska debatten. Det finns ett tydligt samband mellan hur jämlikt ett samhälle är, och hur lätt det är för individen att röra sig socialt (definierat som i vilken grad föräldrarnas inkomst påverkar den inkomst du själv får som vuxen). Drömmen om att alla kan lyckas är alltså sannare i mer jämlika samhällen (som Sverige), och ökade klasklyftor försvårar detta snarare än underlättar.
Spelar då detta någon roll? Det finns de inom vänstern som menar att det är fel att fokusera på klassresenärerna, att det på något sätt blir att överge de som "blir kvar". Är inte vårdbiträdets livsvillkor värda att kämpa för även om hon fortfarande är vårdbiträde, kan frågeställningen formuleras.
Och det är naturligvis alldeles riktigt. Ett gott liv måste ju vara tillgängligt för alla, oavsett vad eller om du väljer att utbilda dig till, oavsett vad du vill jobba med. Men samtidigt finns det också ett värde i att människor får formulera och leva sina egna drömmar. Om vi utgår från att vi som individer faktiskt är på något plan olika, att vi brinner för olika saker, då är det ett sundhetstecken för ett samhälle om ditt livsöde avgörs mer av dina individuella val och mindre av det sociala arvet.
Vad Gatsby-kurvan visar är att det inte finns några motsättningar mellan kampen för vårdbiträdes villkor och kampen för att den som istället vill göra något annat ska få den möjligheten. Jämlika samhällen är både rättvisare och friare. Den säger oss därför två väldigt viktiga saker.
Till att börja med att det högerns löfte om ökad frihet via ökade klyftor är falskt. Den amerikanska drömmen är en illusion. Det finns det all anledning att ständigt påminna om. Men än viktigare är att det också finns ett annat budskap där under. För om högern inte kan leva upp till det enga löftet så är det istället vänstern som kan det. Det är i det jämlika samhället individens drömmar och visioner också har den bästa grogrunden. Här finns ett politiskt projekt som borde gå att mobilisera runt. Gatsby-kurvan ger oss en viktig intellektuell ammunition i det arbetet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jämlikhet, Paul Krugman, ideologi, frihet, The Great Gatsby, Gatsbykurvan och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar