Klassperspektiv på Konstfacksfrågan

Hade en konstnär vandaliserat SUV:ar på Östermalm eller inför filmkameror trashat pappas tjänstemersca hade det inte varit någon tvekan om vilken den sociala och politiska signalen bakom vansinnet varit. Men när det istället handlar om att det är vanligt folks huvudsakliga transportmedel kollektivtrafiken som utsätts så blir hela den efterföljande diskussionen istället bara till en fråga om ordning och reda och god smak. Därför är det befriande med Magnus Ljungkvists blogginlägg där han faktiskt stoppar in hela frågan i någon typ av maktperspektiv.

Nu är jag inte helt säker på att det är något uttalat klassförakt som ligger bakom tunnelbanevandaliseringen. Men lika klart är det att hela aktionen är ett enda stort utslag av att - som Magnus uttrycker det - neråtsparkande. Stockholms tunnelbana används visserligen av medborgare från alla samhällskick men vi vet att det är låginkomsttagare, kvinnor, personer med invandrarbakgrund; arbetareklassen, som använder och behöver den mest. Det är mot dessa människor udden i det aktuella "konstverket" riktas. Medvetet eller inte.

För vi pratar ju faktiskt inte om någon förvirrad förortskille här. Vi pratar om en person från finkulturens högborg Konstfack som säljer sina verk för femsiffriga belopp. Och struntar i att det är den ensamstående morsan som får betala priset i form av inställda eller förstörda tåg när hon på morgonen ska ta sig till jobbet.

I skuggan av skandalen försöker nu populistiska politiker från mestadels höger (Alliansfritt Sverige skriver bra om det här) rida på någon sorts allmän kulturföraktade våg. Det är trist och obehagligt och naturligtvis i grunden väldigt korkat. Men samtidigt är det också alldeles väntat och förutsägbart. Just därför finns det all anledning för oss som faktiskt i grunden tror på den fria och obundna konsten att fortsätta föra diskussionen.

Tunnelbanevandliseringen försökte vara en provokation. Den lyckades med detta. Genom att förstöra miljöer som vanligt folk är beroende av lyckades konstnären ge bränsle till den barbarhöger som vill inskränka den konstnärliga friheten. Utöver den rent legala dimensionen (vandalisering är ett brott och ska bestraffas punkt) tycker jag att detta är någon som måste vägas in.

På ett formellt juridiskt plan är det hela enkelt. Konstnärer ska följa samma lagar som alla vi andra, varken mer eller mindre. När de moderata politikerna ovan är ute och snurrar om att konstnärer ska straffas extra hårt just eftersom de är konstnärer är de därför helt ute och cyklar. Samtidigt som självklart vandalisering ska beivras oavsett vem som utför den och varför. Rent kulturpolitiskt är det samma sak; att kollektivt bestraffa en hel sektor för några få rötäggs övertramp är både fel och faktiskt i förlängningen farligt (om vi tror på någon sorts fritt samhälle, dvs). Lika fel som det är att försvara nämnda rötägg utifrån någon sorts förment omsorg om den konstnärliga friheten.

Men det finns också ett djupare plan som handlar om värderingar och innehåll. Det är inte en fråga för statliga pekpinnar och lagregleringar. Men det måste få vara frågan för en allmän diskussion och debatt. Och där måste vi utöver vilka metoder konsten använder sig av också få diskutera vad den står för. Då kan man fråga sig om den klassföraktande provokationen som sådan verkligen är ett konstnärligt ideal att leva upp till.

Ska någonting positivt komma ur detta elände så skulle det eventuellt kunna vara just ett sådant fortsatt samtal. Och vem vet? Kanske det till och med skulle kunna leda till att vi i den allmäna debatten någon gång började diskutera även konst som inte har behövt ta till så här grova drag av provokation för att kunna slå igenom i mediebruset.

Mer om hela frågan skriver även tex Johanna Nylander och Lars Ryding (roligt om än inte överdrivet djupsinnigt i SvD). Att konstverket dessutom sålts för 65 000 kronor till en "konstsamlande dam från Norge" (också via SvD) låter jag vara okommenterat, men det motsäger väl inte direkt min klassanlys av det hela tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, NUG, konstfack, vandalisering, klass, klassförakt och annat intressant

Konservativa kärnvärden som massavlyssning och att döda civila

Om någon någonsin tvekar på värdet för mänskligheten av att förpassa den amerikanska konservatismen till historiens skräphög behöver man bara kolla in kultursajten ”Big Hollywood”. I ett i sig ambitiöst och stundtals underhållande försök att bryta den hemska vänsterliberala ni vet nästan kommunistiska dominansen i media och underhållningsindustri visar sig nämligen värderingar som faktiskt får mig att känna mig en smula mörrädd mellan fnissattackerna.

Nu på morgonen blev jag exempelvis tipsad om den här listan över de 25 bästa konservativa filmerna genom historien (som egentligen är en kommentar till den här listan). Och filmerna kan man tycka olika om. Men motiveringarna…

Vi kan bland annat läsa att ”The Dark Knight” är ett storslaget konservativt epos eftersom ”Batman utilizes full scale surveillance, beats up a terrorist during an interrogation, and takes heat while doing it, all in order to save civilization from monsters who ’just want to watch the world burn.’” Och det här är ju inte bara en direkt vantolkning av vad som faktiskt är filmens budskap (åtminstone vad gäller massavlyssningen), det är dessutom ett riktigt skrämmande budskap för alla som har någon typ av tilltro till den personliga integriteten.

Och det blir värre. När Ben Sharpio lyfter fram ”rules of engagement” som en film som borde varit med gör han det med motiveringen ” You know it’s accurate when the American-Arab Anti-Discrimination Committee describes it as ’probably the most racist film ever made against Arabs by Hollywood.’” och fortsätter med att hylla dialogen mellan Samuel L Jackson och Guy Pierce där den senare försvarar att civila dör eftersom han minsann inte tänker följa några fåniga regler som hotar livet på hans manskap. ”Think of it as A Few Good Men, with the Marines actually being the good guys” avslutar han.

Och jag ryser någonstans djupt inne. Och håller tummarna för det där andra USA.

Tipset fick jag på twitter av Timbros Billy McCormac (värderingarna står jag dock själv för)

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, film, politik, konservatism, usa och annat intressant

Bra om spelet runt energipolitiken

Har inte hunnit/orkat blogga särskilt mycket nu i dagarna så istället nöjer jag mig här med att tipsa om två riktigt bra texter om energipolitiken som du verkligen bör läsa:

Den första är bloggarkollegan Fredrik Jansson som i ett långt och välskrivet inlägg utvecklar varför kärnkraften är partitaktik, inte energistrategi. "Anledningen till det nuvarande opinionsläget är att det bara finns en röst på banan, det är länge sedan vi diskuterade kärnkraftens vara och ickevara i Sverige. Idag handlar kärnkraftsmonologen om att leverera billig, evig energi som inte spyr ut avgaser. En verklig debatt skulle snabbt förändra spelplanen" skriver Fredrik bland annat.

Men hur ser denna opinion egentligen ut? Det för mig in på mitt andra tips, aftonbladets Helle Klein som skriver om Konsten att luras med opinionen. Hon tar bland annat upp det faktum att andelen av s-väljarna som vill bygga ny kärnkraft enligt samma undersökningar som åberopas av dem som hävdar ett massivt folkligt stöd för kärnkraften bara under det senaste året sjunkit får 46 till 33 procent - en remarkabel förskjutning. Men som hittills inte alls fått komma fram i debatten (förmodligen av de skäl som Fredrik anger ovan).

Som sagt. Två intressanta och viktiga texter. Tag och läs.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energipolitik, val2010, regeringen, helle klein, fredrik jansson och annat intressant

Bortom vem är bästa sossen

På Ung Mening-bloggen har det under de senaste dagarna gjorts ett seriöst försök att lyfta den socialdemokratiska idédebatten i bloggosfären från den närmast löjeväckande ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig” nivå den tyvärr annars alltför mycket annars befinner sig på. I två inlägg (här och här) inleder Nima D-T en diskussion om just socialdemokratin och ägandet genom att luta sig på en svensk idépolitisk gigant; Ernst Wigforss. Jag tycker det är värt att uppmärksamma.

Den första Wigforsstexten är en valpamflett (jo, faktiskt) från 1928 som jag själv skrev ett inlägg om för några år sedan (här). Huvudpoängen i den texten är att Wigforss gör gällande att det inte är socialdemokratin/socialisterna som är hotet mot de mångas äganderätt, det är borgerligheten. Han resonerar också om gränserna mellan en radikalt liberal och en socialistisk kritik mot de rådande egendomsförhållandena men konstaterar också att ”[d]å socialdemokratin angriper nuvarande fördelning av äganderätten, gör han det inte med ett färdigt förslag i hand, hur allt ska vara ordnat i ett fullkomligt framtidssamhälle”. Han fortsätter sedan med ett antal resonemang där Wigforss väl kända närmast syndikalistiska drag framträder väldigt tydligt (”Det var länge sedan statsdriften brukade framställas som den enda formen för en socialistisk organisation av det ekonomiska livet.”) men dessa är egentligen inte huvudpoängen i själva texten – istället handlar den om att vända upp och ner på diskussionen om vem som egentligen är för eller emot den vanliga människans äganderätt.

Den andra texten är en intervju i just Ung Mening från 1970 (som jag i skrivande stund tyvärr inte har tillgänglig i fulltext). Huvudpoängen här (åtminstone om jag följer de citat som lyfts fram av UM) är att Wigforss ansluter sig till någon sorts Kautskyansk/Per-Albin Hanssonsk syn där välfärdsstatens utbyggnad inte ses som en ersättning för socialismen utan som steg på vägen. ”Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen” säger Wigforss. De citat som lyfts fram i övrigt handlar om att Wigforss understryker det faktum att samhället (fortfarande) präglas av grundläggande intressemotsättningar (aka klasskamp) och att det därför finns all anledning för socialdemokratin att fortsätta föra diskussionen om hur ett radikalt annorlunda samhälle (ett socialistiskt) skulle kunna se ut.

Och dessa två texter väcker naturligtvis en mängd frågor som är ytterst relevanta även i vår tid. Fungerar välfärdsstaten på ett sådant sätt att den gör ”de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen”? Vad kan de senaste hundra årens erfarenheter av olika strategier för att hantera frågan om ägandet och ägandets fördelning lära oss (brukar- respektive producentkooperativ som ju Wigforss vurmade för, kommunalt och statlig ägande, ett mer spritt enskilt ägande, etc)? Ligger det något i det som till exempel LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström beskriver i sin mycket läsvärda bok ”Den sociala demokratins andra århundrade” (jag skrev kort om den här); att människans vilja till makt över det egna arbetet inte per automatik kan anses tillfredsställd bara för att arbetsplatsen i förlängningen styrs av indirekt valda partiföreträdare i en kommunal eller landstingskommunal nämnd?

Jag gillar verkligen ambitionsnivån i de här två inläggen från UM:s sida men om jag får rikta någon typ av kritik mot dem skulle det i sådana fall vara att de istället för att med texterna som utgångspunkt verkligen tar chansen att föra socialdemokratisk idédebatt framåt snarare använder dem som någon sorts ”bevis” för hur sugig socialdemokratin a la 2009 har blivit. Det finns alltså fortfarande ett drag av ”bättre-sosse-än-du” kvar som jag tycker är lite olyckligt. Framförallt som analysen av varför dagens socialdemokrati då är eller har blivit så sugig helt uteblir – det som eventuellt kan framskymta är någon sorts dolkstötslegender av närmast konspiratorisk art (ni vet, partiledningens högervridning som beror på att enskilda individer på något sätt tappat markkontakten osv osv). Alltså ett tämligen omarxistiskt sätt att närma sig den frågan på.

För vad en modern vänster måste göra är ju att bryta sig ur det dödläge som Nilsson och Nyström beskriver i den ovan nämnda boken; där”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik”.

Här kan den unga socialdemokratin spela en stor roll. Just eftersom Ernst Wigforss faktiskt har alldeles rätt: socialdemokratins uppdrag har aldrig begränsat sig till att administrera en aldrig så förträfflig välfärdsstat, det handlar i förlängningen om människans frigörelse. Hur det projektet ser ut i en modern globaliserad värld läser jag gärna mer om på Ung Mening-bloggen i framtiden.

Uppdatering: Erik Laakso hade också kommenterar de två inläggen, noterar jag nu. Han är väl något mer skeptisk än jag (lite onödigt skeptisk, tycker jag) men det är ändå ett intressant inlägg och du hittar det här. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idepolitik, idedebatt, ideologi, Ernst Wigforss, Ung Mening, socialdemokrati, socialism, ägande, makt och annat intressant

Debatt om nedskärningar i sjukvården

Just nu: rasande debatt om nedskärningar och varsel i Stockholms sjukvård. Den borgerliga mjaoriteten vägrar att ens erkänna att vi har några problem.

Kommer borgerligt kärnkraftsutspel att slå tillbaka?

De senaste dagarna har det varit uppenbart att många borgerliga politiker och tyckare har varit väldigt nöjda med sig själva. Bakgrunden är att centern och kristdemokraterna tvingats vika sig så att en enad borgerlighet nu kan gå i George W Bushs fotspår och vilja lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften*. Och orsaken till lyckokänslorna är förmodligen inte ens hälften så mycket eventuella sakpolitiska fördelar med denna linje som tron på att frågan kommer att orsaka en oöverkomlig huvudbry för oppositionen och inte minst socialdemokratin.

Tanken är alltså ungefär så här: det finns inte minst inom delar av fackföreningsrörelsen en tilltro till kärnkraften och en oro för att en alltför restriktiv politik ska leda till högre energikostnader som på sikt hotar jobben. Samtidigt har (s) på senare tid bundit sig fastare vid framförallt (mp) - och de är ju som alla vet notoriska kärnkraftsmotståndare.

Den här spänningen har i och för sig funnits länge och hanterats av inte minst socialdemokratin. En förutsättning för det (menar åtminstone vissa) har varit möjligheten till blocköverskridande lösningar med borgerliga kärnkraftsskeptiker. Genom att stänga den dörren både spelar man upp frågan och ställer till ett elände både inom socialdemokratin och mellan (s) och de två samarbetspartierna. Därav alltså de borgerliga glädjekänslorna (ni vet det där med den enda sanna glädjen).

På pappret är detta en utmärkt politisk strategi. Det finns bara några problem. Det första är att kärnkraften är en smutsig, farlig, dyr och ändlig energikälla. Eftersom vi egentligen inte har diskuterat frågan under ett gäng år finns idag en övervägande positiv kärnkraftsopinion. Men frågan är om denna opinion överlever en mer mångfacetterad och djuplodande debatt (och med detta menar jag egentligen mest bara att någon annan än den rena kärnkraftslobbyn på allvar orkar bry sig).

Jag skulle inte tro det. Särskilt inte som det fortfarande finns en hel dröser mycket kunniga kärnkraftsmotståndare kvar även inom borgerligheten - vi har till exempel en energiminister som tydligt deklarerat att hon egentligen inte tror på kärnkraften som framtidslösning.

Det andra är att det faktiskt finns en motsättning mellan att satsa på kärnkraft och att satsa på alternativa energislag. Att säga något annat är naturligtvis bara trams. Striden om vilka som kommer att framstå som mest framtidsinriktade och teknikoptimistiska är alltså inte - vilket en del kärnkraftskramare tycks tro - avgjord. Tvärtom. Utvecklingen har gått framåt sedan 1970-talet. Vad som är framtid ser inte nödvändigtvis likadant ut 2008 som det gjorde 1978. Frågan kan mycket snart komma att förskjutas från om man är för eller emot kärnkraft till om man är för eller emot verkligt förnyelsebara energikällor. Och då kommer inte minst de mer miljömedvetna delarna av borgerligheten få väldigt stora problem.

Det tredje är att borgerligheten mycket väl kan ha underskattat oppositionens förmåga att hantera det politiska läget. Socialdemokratin har alltid varit noga med att lyssna till vad svensk basindustri behöver. Samtidigt finns det en benhård övertygelse hos samtliga oppositionspartier om att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt (dvs, utbyggnad av kärnkraft är varken en önskvärd eller särskilt trolig lösning på basindustrin problem. Inte trolig därför att det är så rackarns dyrt). Utifrån dessa utgångspunkter är det fullt möjligt att formulera en energipolitik som i sak är betydligt bättre än den borgerliga regeringens. Och lyckas detta blir det en enorm fjäder i hatten för samtliga oppositionens partiledare och partiledningar.

Vilket leder mig in till det fjärde problemet - att borgerlighetens agerande är så uppenbart taktiserande. Det är bara att surfa runt på borgerliga bloggar så kan du se hur det fullkomligt frossas i fackliga och socialdemokratiska kritiska röster. Det är det politiska schackdraget, inte den borgerliga energiöverenskommelsen i sak, som genererar den största entusiasmen.

Men ju mer uppenbart det blir att regeringen driver politik för att manövrera ut politiska motståndare snarare än att lösa Sveriges problem, desto större kommer också utrymmet för att kritiskt granska själva sakinnehållet i den förda politiken bli. Framförallt i en fråga där så gott som alla är helt ense om att vad som verkligen behövs är långsiktiga politiska överenskommelser som håller över valen.

I går kväll möttes Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT:s Agenda för att diskutera energifrågan. Jag tror att många borgare såg fram emot att få se en defensiv s-ledare slingra sig undan Reinfeldts attacker. Istället blev det tvärtom. Det var Mona Sahlin som gick på offensiven, lysande av självförtroende. Jag måste erkänna att jag själv blev nästan lite tagen på sängen av hur framåt Sahlin förmådde vara. Men samtidigt är det naturligtvis helt logiskt - hon har ett väldigt starkt case.

Den borgerliga regeringen har just spelat ett av sina som de själva förmodligen bedömer det starkaste politiska kort. Kan oppositionen möta detta genom ett ansvarsfullt och framtidsinriktat motbud så drar man inte bara vapnet ur händerna på motståndarna. Det kan till och med bli så att regeringens agerande i den här frågan slår tillbaka och framställer borgerligheten i en allt annat än statsmannalik och ansvarstagande dager.

Och det vore, handen på hjärtat, faktiskt inte mer än rätt.

Läs även Jörgen Danielsson som skriver bra om gårdagen Agenda.

* Det har ibland framställts som om regeringens överenskommelse innehåller något mer materiellt än bara kärnkraftsfrågan. För en bra genomgång av dessa "gröna" inslag i regeringens överenskommelse, se Åsa Westlund som berättar vad det egentligen handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, energipolitik, kärnkraft, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, val2010 och annat intressant

Perspektiv

Läser på DN.se att en komet som heter Lulin nu närmar sig jorden och omkring den 24 februari kommer att få en svans som på himlen ska se ut att vara i storleksordningen åtta gånger månens diameter. Och det är ju rätt imponerande i sig. Men sedan så fortsätter jag och ser att astronomerna beräknar att Lulin varit på väg in mot solen sedan tio miljoner år.

Tio miljoner år!

Det är rätt jävla länge det.

Jag menar. Häromdagen åkte jag bil från Stockholm till Vemdalen och det tog kanske sju timmar inklusive pauser och det tyckte jag kändes som rätt lång tid. Men jämfört med tio miljoner år...

Fast det är klart. Lulin kanske inte har en otålig tvååring med sig på sin resa. Det är ju också ett perspektiv man kan ha på det hela.

PS: Nu vet jag mycket väl att kometer inte är levande väsen och därför inte kan varken tänka eller formulera sig men håll med om att det är ett kul tankeexperiment att fundera på vad denna Lulin kommer att säga till sig själv när den efter tio miljoner år nu äntligen är framme. Blir den besviken? Var det här allt den hade trott det ska vara? Och framförallt. Vad händer nu? Det är sådana funderingar jag kan gå loss på sömnlösa nätter efter alltför mycket fysisk aktivitet. DS

Läs även andra bloggares åsikter om rymden, kometer, tid, perspektiv, lulin, funderingar och annat intressant

Mona Sahlin har lyssnat på facket

Ja, åtminstone om man får tro Politikerbloggen. Positiva nyheter, för alla oss som gillar en stark facklig-politisk samverkan...

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, S we can, socialdemokrati, kampanjsloganer, Stefan Löfven och annat intressant

Sista (?) slutrepliken i frågan om det blåbruna regeringsunderlaget – varför Johan Ingerö har fel

Under den senaste tiden har debatten om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsunderlaget rasat på webben. Jag och flera med mig har krävt tydliga besked från den nuvarande regeringen. Vi har tyckt att även borgerligheten precis som oppositionen har gjort ska slå fast att de inte är beredda att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna om de förlorar riksdagsmajoriteten efter valet 2010. En av de som har argumenterat emot att borgerligheten borde avge ett sådant besked är Johan Ingerö. Jag ska i denna sista del av min slutreplik försöka svara på hans argument (och då är det främst det här och det här inlägget jag syftar på).

Johan Ingerös huvudpoänger är som jag förstår det två saker. Till att börja med att den nuvarande regeringen genom att kasta bort sd-kortet skulle ge socialdemokratin ett stort politisk-taktiskt övertag. Och för det andra att det egentliga problemet inte är Sverigedemokraterna, utan den folkliga opinion de rider på och framförallt de etablerade partiernas vilja att anpassa sig till denna opinion.

När det gäller det första argumentet kan jag bara konstatera att då skulle men lika gärna kunna säga att det var korkat av den nuvarande s-ledningen att ”ge bort” sd-kortet till borgerligheten. Samtidigt tror jag att alla förstår vilken politisk, moralisk och ideologisk omöjlighet det hade varit för socialdemokratin att försöka få stöd av Sverigedemokraterna. Det enda den här diskussionen handlar om är ju faktiskt att borgerligheten ska ta samma politiskt-moraliskt-ideologiska ansvar.

Även när det gäller den andra huvudpoängen har vi delvis olika uppfattningar. Jag håller med om att hela frågan är mycket större än att den kan reduceras till bara ett litet ytterlighetsparti. Men jag tycker samtidigt att Sverigedemokraterna är ett problem i sig. Jag ser dem som en politisk aktör med förmåga att driva och faktiskt även förändra opinionen och tycker därför att både politiskt inflytande och politisk legitimitet åt ett sådant parti är allvarliga problem. Till och med mycket allvarliga problem.

Det här verkar inte Johan Ingerö se. Trots att det inte kan vara särskilt svårt att bara gå till Danmark och analysera den politiska utvecklingen där med Dansk Folkeparti som en drivande kraft argumenterar Ingerö som om Sverige redan hade infört en så restriktiv och inhuman integrations- och migrationspolitik som vore möjligt. Och jag menar å min sida att du bara behöver titta ut över Europa för att se hur lätt det kan bli värre.

Utifrån sina utgångspunkter resonerar Ingerö vidare att jag (och andra som debatterar samma sak) borde lägga mer tid på att påverka våra egna partier än att jaga regeringen. Han argumenterar också för att en av de viktigaste uppgifterna är att förändra den folkliga opinionen runt migrationsfrågorna.

Och det är klart – bägge dessa arbetsuppgifter är angelägna. Svensk flyktingpolitik är visserligen betydligt mer sympatisk än säg den danska eller finska men det är naturligtvis ingen ursäkt. Vi borde vara mycket bättre (dessutom går det åt fel håll, se tex förändringarna runt regelverken för anhöriginvandring nyligen). Det är också förmodligen en alldeles riktig analys att jag har större förutsättningar att påverka mitt eget parti än jag har att påverka något annat parti. Liksom att det finns anledning att diskutera/folkbilda/konfrontera runt en hel del av de uppfattningar som finns där ute när det gäller så kallad mångkultur och invandring.

Men återigen. Inget av detta står i motsatsställning till att också med kraft motverka att organiserade främlingsfientliga politiska krafter får vare sig legitimitet eller reell politisk makt. Och det är faktiskt exakt vad det här handlar om. När Johan Ingerö skriver att ”Det är inte, som Sjölander tycks tro, partierna som ’ger Sd politiskt inflytande’ - utan väljarna”, så har han missat vad som är utgångspunkten för hela denna diskussion. Att det jag vill hindra är just att partier ger främlingsfientliga politiska krafter makt eller inflytande (direkt eller indirekt) bortom det rena väljarstödet.

För detta som är den egentliga pudelns kärna ägnar Johan Ingerö förvånansvärt lite utrymme åt i sina i övrigt tämligen omfångsrika postningar. Alla sådana resonemang viftas istället i stort sett bort.

Jag betonade i mitt tidigare inlägg dessutom att problemet med Sverigedemokraterna som parti ju inte enbart begränsar sig till den rena flyktingpolitiken. Det här resonemanget avfärdar Johan Ingerö som att jag skulle tycka att problemet med Sverigedemokrater bara är att de är just Sverigedemokrater (som om det vore namnet jag var emot). Men det är en vantolkning av vad jag skrev.

Jag tycker visserligen mycket riktigt att problemet med Sd är större än bara sakpolitiken. Det handlar också om politik på ett djupare plan. En retorik där du definierar vissa människor som ett invandrarkollektiv och sedan ger detta kollektiv skulden för en massa samhälleliga problem är en fara i sig, eftersom den skapar och förstärker strömningar som om de lever och får frodas leder riktigt illa. Accepterar vi politiker som bygger hela sin politiska maktbas på att underblåsa detta tankesätt så understödjer vi också en sådan samhällsutveckling.

Men vad jag menade var naturligtvis också att denna ideologiska grundsyn dessutom gör att Sd som parti hamnar på obehagliga politiska positioner i andra sakfrågor än den rena flyktingpolitiken. Det kan handla om allt från motvilja mot utomeuropeiska adoptioner till tokerier som ”svenskhet i arkitekturen”. Det går som jag tidigare skrivit helt enkelt inte att säga att Sd är ett hyvens parti som råkar ha landat lite tokigt i just flyktingfrågan. Viljan att göra skillnad på folk och folk är vad som leder fram till partiets ståndpunkter i flyktingfrågan på samma sätt som det leder fram till deras ståndpunkter i alla andra frågor också. Det går liksom inte att tänka bort den delen.

Sedan inser jag också att det finns väldigt mycket på Sverigedemokraternas agenda som lätt kan gillas av den vanliga svenska högern, och inte minst de mer konservativa delarna av den. Kanske har jag lättare än en del mer borgerligt sinnade att ta entydigt avstånd från partiet eftersom jag inte gillar någon del av det brokiga idégodset.

Detta innebär också att det säkert kommer att gå för en eventuellt kommande borgerlig regering att förlita sig i rätt stor utsträckning på Sd för allt ifrån familje- till arbetsmarknads- och skattepolitik. Men just detta som Johan Ingerö beskriver som något fullkomligt harmlöst – ett sorts odramatiska ”hoppande majoriteter” – är ju vad som är själva problemet här. För även om du skulle lyckas hålla rågången mot Sverigedemokraterna i själva flykting- och invandringspolitiken (även om jag tror att även det blir svårt för en kommande sd-beroende borgerlig regering) så innebär det ju ändå att du legitimerar en politisk kraft som står för vissa tydliga värderingar och perspektiv. Och detta legitimerande kommer naturligtvis radikalt försvåra både de två huvudsakliga uppgifter Johan Ingerö tyckte att vi borde ta itu med: att påverka de etablerade politiska partierna och att påverka den allmänna opinionen.

Det är det valet de borgerliga partierna fortfarande har. Är de beredda att bidra till ett sådant legitimerande, eller säger de nej? Johan Ingerö är rätt tydlig i den frågan. Statsministern har ett betydligt mer hummande tonläge. Från andra borgerliga politiker hörs det ingenting. Jag tycker faktiskt att jag som väljare har rätten att kräva ett tydligt besked.

PS: I Johan Ingerös framförallt andra inlägg finns en del intressanta tankar om den svenska migrations- och integrationspolitiska debatten i stort. Och den kan man såklart säga mycket om – om allt från språktest till arbetskraftsinvandring. Jag vill dock understryka att jag inte tycker att främlingsfientlighet är någon sorts migrations- eller integrationspolitisk ståndpunkt bland andra. Dessutom blev detta inlägg långt nog ändå. Så jag lämnar den diskussionen för ett senare tillfälle. DS

PSS: Första delen av denna slutpreplik - som handlade om varför jag överhuvudtaget brydde mig - hittar du här. DS

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, val2010

Nu kan ni följa Twitter från framtidsdagarna via min blogg

Som ni säkert vet är det socialdemokratiska framtidsdagar i Västerås just nu. Nu kan ni följa alla som twittrar om eller från mötet direkt här på min blogg - under rubriken "Twitter från framtidsdagarna" här till höger.

Nu ser jag att Helene Petterson är på plats i Västerås. Bara en sån grej.

Uppdatering: Hmmm. Det där fungerade ju inte alls. Får se om jag lyckas göra något åt det efter lunch. Tyckte iaf att det var en kul idé...

Uppdatering 2: Ok nu fungerar det, men är lite segt. Bättre än så här blir det nog inte...

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, socialdemokratiska framtidsdagarna, media, politik

Slutreplik om det blåbruna regeringsunderlaget (del ett – varför jag överhuvudtaget bryr mig)

Sverigedemokraterna är inte ett hyvens parti som råkar ha landat lite tokigt i just flyktingfrågan. Det är ett parti vars hela idé är att mobilisera runt föreställningen att invandrare är ett främmande kollektiv som är ansvarigt för allt som är fel i landet Sverige. Det är denna politiska idé man måste förhålla sig till när man förhåller sig till Sverigedemokraterna som parti.

Johan Ingerö fortsatte igår i ett nytt inlägg diskussionen om det faktum att de borgerliga partierna fortfarande förhåller sig öppna till att fortsätta regera efter valet 2010 med aktivt eller passivt stöd av främlingsfientliga partier (i det här fallet specifikt alltså Sverigedemokraterna). Han tar nu dessutom ytterligare ett steg när han verkar mena att det är ok att ge Sd politiskt inflytande över som jag kan förstå det i stort sett alla frågor förutom den rena flykting- och invandringspolitiken (exemplifierat med naturskyddsfrågor och en raljant släng om flyttfåglar, som i och för sig är lite kul). Idag har också Magnus Ljungkvist fördjupat debatten genom att förklara hur strategin att luta sig på extremhögern kan vara ett sätt för Fredrik Reinfeldt att försöka skapa ett permanent blåbrunt regeringsunderlag – och till vilket pris detta i sådana fall kommer att ske.

Magnus inlägg har jag inget att invända mot (jag tror att han har rätt) men när det gäller Johan Ingerö har jag en helt annan uppfattning. Innan jag i nästa inlägg går in och bemöter Ingerö i sak vill jag dock förklara varför jag överhuvudtaget engagerar mig i denna fråga.

Så här skrev jag i ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg: ”… jag tror att det finns krafter inom borgerligheten som antingen inte riktigt tänkt igenom vad ett passivt beroende av Sd skulle innebära eller inte riktigt förstått vad det är de egna partiledningarna egentligen säger. Det gör att jag faktiskt tycker att det finns en poäng med den här diskussionen. Om inte annat för att tvinga fram en tydlighet så att folk sedan får ta ställning utifrån vad som faktiskt gäller.”

Och det där håller jag fast vid. Jag har fått mängder av kommentarer av typen ”hur kan ni vara så upprörda över detta när ni själva vill samregera med kommunisterna”. Det är på ett sätt en rimlig liknelse. Tycker man lika illa om dagens vänsterparti som jag tycker om Sverigedemokraterna så bör man faktiskt inte rösta på socialdemokraterna. Man har förhoppningsvis inte heller gjort det någon gång tidigare, eftersom (s) i stort sett alltid har varit öppna för att regera med ett åtminstone passivt stöd från det hållet. (Sedan tycker jag också att man har helt galna värderingar som inte ser vilka enorma skillnader det är mellan dessa två partier. Tycker egentligen att det är rent bissart att ens nämna dem i samma sammanhang. Men det är en liten annan sak).

Men allt detta är ingenting hemligt. Det finns inte en människa som inte vet att (s) samverkar och har samverkat med vänsterpartiet. Vad det gäller de borgerliga partiernas inställning till Sd så är den dock fortfarande höljd i alltför mycket dunkel. Skingras detta dunkel kanske det i bästa fall till och med är så att det finns en chans att borgerligheten backar från den nuvarande positionen. Jag tror nämligen att det finns en hel del mer liberala borgare där ute som faktiskt inte är beredda att betala det priset för att få ha kvar Reinfeldt som statsminister. Och om inte så kommer väljarna åtminstone att veta vad det är de har att rösta på.

Därför tycker jag att diskussionen är viktig. Och därför kommer jag i mitt nästa (och kanske sista?) inlägg gå in närmare på Johan Ingerös senaste inlägg och varför han har fel.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, val2010 och annat intressant

Tankeväckande om islamismen och Rosengård

Marta Axner, doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet, har skrivit en webbkrönika på socialdemokratiska studenförbundets tidning Libertas hemsida som ni inte får missa. Axner tecknar en dyster bild av den diskussion som rasat den senaste veckan med anledning av regeringens rapport om islamism i Rosengård och inte minst det aktuelltinslag på ämnet som sändes i onsdags.

"... tidningsartiklar som okritiskt presenterar den alarmerande ökningen av radikaliserad islam i Rosengård, Nyamko Sabuni som talar om vikten av hårdare insatser och bloggar som framhåller vilken farlig galning Mohammed Omar är. Och ingen direkt kunskap om hur situationen faktiskt ser ut i Rosengård, och särskilt ingen som frågar Rosengårdsborna själva" sammanfattar Marta Axner själv.

Själv blir jag faktiskt lite häpen när jag konstaterar att underlaget för alarmismen är en rapport som bygger enbart på andrahandskällor (även om det som Marta Axner konstaterar visserligen också kan vara en intressant kunskap att den personal som jobbar i området har den här uppfattningen). Men samtidigt kan jag inte låt bli att ana någon sorts större politiskt drama under ytan här. Ett drama som handlar väldigt lite om hur det egentligen ser ut för verkliga människor i ett visst bostadsområde i Malmö.

Och problemet blir då att alla försök att seriöst närma sig ämnet lätt dränks i detta större drama. Hur det går till beskriver Marta Axners krönika väldigt väl.

Läs även andra bloggares åsikter om islamism, rosengård, marta axner, libertas, och annat intressant

"Tack Mona"

Med tanke på den opinionsmässiga motvind socialdemokratin seglat i de senaste månaderna känns det väldigt hoppingivande att ta del av läsarkommentarerna på den linjeartikel Mona Sahlin skrivit i SvD. "Tack Mona" är rubriken på svenskans sammanfattning och det känns onekligen som om initiativet är på väg att byta sida i den svenska politiken.

Tittar man även på de kritiska läsarkommentarerna kan man se att många av dem dessutom bygger på rena missuppfattningar som exempelvis att den borgerliga regeringen skulle ha hanterat krisen bra. Det är en myt som jag faktiskt tror väldigt snart kommer att tappa helt i trovärdighet inför trycket av verkligheten. Om socialdemokratin då bara lyckas hålla uppe trycket så skulle det inte förvåna mig om opinionssiffrorna stabiliserade sig på det tydliga övertag för oppositionen vi har idag.

Men roligast av allt är naturligtvis att orsaken till att initiativet har gått tillbaka den här gången inte är att regeringen har klantat sig utan att socialdemokratin har visat sig beredd att ompröva, tänka nytt och utveckla politiken. Det är en oändligt mycket bättre grund än stå på än enbart en aldrig så berättigat folklig motvilja mot motståndaren.

Uppdatering: Nu när jag skulle ta en skärmdump så är rubriken såklart ändrad till något mer neutralt. Hoppas att det inte var min bloggning som fick någon alert politisk kommissarie att vakna till liv... Nåväl. Den första rubriken var en helt korrekt beskrivning av stämningsläget och det tycker jag på något sätt är gott nog. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mona Sahlin, socialdemokrati och annat intressant

Veronica Palm har börjat blogga

Socialförsäkringsutskottets socialdemokratiske vice ordförande Veronica Palm har börjat blogga. Välkommen.

Läs även andra bloggares åsikter om veronica palm, socialdemokrater, bloggar och annat intressant

28 januari på bloggen för ett, två tre år sedan

Inspirerad av Mumari började jag leta mig tillbaka i bloggens historia. Vad skrev och gjorde jag igår för ett år sedan? För två och för tre? Det blev en liten rolig tripp tillbaka på memory lane som rörde sig mellan nattliga funderingar om kapitalismen över städningen som företeelse och så... ja, slutet var nog det bästa.

För ett år sedan satt jag vaken sent på natten efter en styrelsekonferens med SL:s styrelse och funderade på kapitalismen. Nej - kapitalism och demokrati ÄR inte samma sak, skrev jag då. Det här är en tankegång jag har återvänt till rätt ofta här på bloggen. Om jag ska vara lite självkritisk kanske ofta mer välformulerat än i det här inlägget. Men ändå. Tycker inte att jag är helt ute och cyklar.

För två år sedan hade jag precis dammsugit. Dessutom var jag inne i en riktig Lena Philipsson-fas. Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje kallade jag det inlägget. Det är väl mest en lite skämtsam blinkning men det finns nog också (tror jag) en allvarlig underton som handlar om skillnaden mellan traditionellt "manliga" och traditionellt "kvinnliga" arbetsuppgifter. Även om man nog inte ska läsa in för mycket...

För tre år sedan blev det riktigt trevligt. Då skrev jag nämligen ingenting alls. Orsaken till det var att jag var utflugen på bröllopsresa. Nygift överger bloggosfären för kärleken skrev jag några dagar tidigare. Och det var precis vad jag hade gjort också. Även om jag precis som jag också sa faktiskt kom tillbaka.

Tycker att detta var en rätt kul liten övning. Vad gjorde du på bloggen för ett, två eller tre år sedan?

PS: Jag valde att utgå från Mumaris "minnesdag" som ju var igår. Mest för att det faktiskt blev roligare så. Eller. Bara för att det blev roligare så faktiskt. Hoppas ni har överseende med den saken. Det känns helt enkelt inte som om bara en hyllning till PM Nilsson var så mycket att ståta med. DS

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, nostalgi, för ett år sedan, kapitalism, städning, Lena Ph, demokrati och annat intressant

Död tand

Har under det senaste halvåret lagt ner tusentals kronor på en tand som jag egentligen inte hyser några som helst varma känslor för. Men nu är rotfyllningsprocessen äntligen över, tanden är död som en Monty Pyhtonpapegoja och jag säger hej då till Folktandvården för den här gången. Och är det någon som vill bjuda på champagne så är jag just nu inte den som säger nej!

Humor i bloggosfären (frivillig och ofrivillig)

Några riktigt kul nedslag i senaste tiden bloggande. Först Jonas Morian som verkligen blixtrar till i detta alldeles underbara lilla inlägg. Ännu roligare blir det såklart om man läser några av kommentarerna. Jonas lilla skämtsamma postning (som går ut på att han vill byta politisk ledning i det här landet, vilket ju inte är så konstigt eftersom han är aktiv socialdemokrat) möts med gravallvarliga anklagelser om att skämtet skulle visa att "det som är viktigt är makten för maktens egen skull" och anses bevisa att "folk är med i s för att göra karriär".

En annan rolig grej är diskussionen som uppstod efter detta inlägg från Johan Ingerö. Inlägget är väl inte så mycket att orda om. Johan hittade en artikel i GP om en skolmatsalsföreståndare som enligt uppgift fått sparken för att han gjort för bra mat (och ordnat en för trevlig skolmiljö) åt eleverna. Det här går Ingerö loss på som ett exempel på jantelag och sosserier och överdriven jämlikhetsivran och en racka ytterligare saker i det häradet. Själv tycker jag väl att artikeln inlägget bygger på får åtminstone mig att misstänka att det kanske finns någonting mer bakom det inträffade än vad som står skrivet, men ok. Låt gå för den saken.

För riktigt roligt blir det nämligen först i kommentarstråden, när Erik Laakso lite påpassligt påpekar att Kungsbacka kommun (som det hela inträffade i) är en genuint borgerlig kommun med en borgerlig kommunledning. Det här ger nämligen upphov till en hel radda olika ursäkter och bortförklaringar som i sin intellektuella flexibilitet skulle kunna göra vilken balletdansös som helst grön av avund. En snubbe som heter Christer briljerar exempelvis slutligen med att slå fast att "Sosserier skall kritiseras oavsett om det är sossar eller borgare som för tillfället sitter vid det politiska rodret." Och mot en sådan argumentation är det ju bara att lägga sig platt.

Nåväl. Sånt här tycker åtminstone jag är lite kul. Nu ska jag lyssna en gång till på Springsteens nya platta på Spotify och försöka bestämma mig för vad jag tycker och sedan blir det nog läggdags för underteckand. Sov gott, där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, humor, bloggosfären och annat intressant

Naivt om främlingsfientligt politiskt inflytande

”Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter, som att säga nej till ytterligare amnestier för illegala invandrare och att verka för en begränsning av asylsökandes möjligheter att bosätta sig i redan invandrartäta områden, är naturligtvis positivt. Detta visar att vi redan har en inverkan på svensk rikspolitik och att en röst på sverigedemokraterna aldrig är bortkastad. Det ger också en signal om det förhandlingsutrymme som kan tänkas finnas efter ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare i ett veckobrev häromsistens (jag hittade det här), med anledning av att en arbetsgrupp inom moderaterna föreslog omläggningar av den moderata integrationspolitiken (förslag som sedan bifölls av det moderata framtidskonventet). Och sådant är stämningsläget uppenbarligen inom den främlingsfientliga högern. De är medvetna om att deras politiska makt går utanför det rena opinionsstödet för de egna partierna, att den ligger lika mycket i förmågan att sätta dagordningen och därmed påverka den politik även andra partier för.

Att denna analys inte är helt uppåt väggarna behöver man bara gå till Danmark för att se. Dansk Folkeparti sitter inte i regeringen, men genom att göra sig till en del av regeringsunderlaget har de tvingat i princip hela det politiska systemet att dansa efter deras politiska pipa. Vi har idag i Sverige en situation där vi är snubblande nära att själva försätta oss i den situationen.

Men samtidigt skulle jag vilja säga att vi inte är där. Än. Det finns fortfarande ett litet utrymme att faktiskt till och med prata om även dessa frågor (integrations- och invandringspolitiken) utan att helt anpassa sig till en främlingsfientlig dagordning. Om vi ger ett främlingsfientligt parti någon som helst politisk makt kommer detta utrymme att krympa till ett minimum.

Vi är flera som därför på sista tiden uttryckt stor oro över framförallt statsminister Fredrik Reinfeldts ovilja att tydligt markera att han inte tänker göra sig beroende av ett sverigedemokratiskt politiskt stöd för att behålla regeringsmakten (tex jag, Magnus Ljungkvist, tom DN:s ledarsida). Vi har nu fått mothugg av Johan Ingerö. Att diskussionen är värd att ta på allvar visar väl inte minst det faktum att även en stabil socialdemokrat som Erik Laakso tycker att frågan är komplicerad.

Låt mig börja med den invändning jag tycker är mest relevant och den som Erik Laakso också lägger tyngdpunkten på. När man diskuterar med/om ett visst parti finns alltid risken att man så att säga pratar upp det partiet mer än nödvändigt. Det är naturligtvis sant. Det innebär att även kritik mot (Sd) eller hur andra partier förhåller sig till dem riskerar att på ett paradaxalt sätt hjälpa partiet.

Men frågan är om det fortfarande är en hållbar strategi att tiga ihjäl Sverigedemokraterna? Jag har tidigare själv tidigare svarat nekande på den frågan och jag tror fortfarande att den analysen håller. Det här är inte ett problem som försvinner bara för att vi blundar för det. Därför måste vi ta diskussionen.

Sedan kan vi fortsätta till vad som är Johan Ingerös huvudsakliga poänger. Han menar om jag förstår honom rätt att min och andras kritik bara är ett spel för gallerierna som saknar sakpolitisk substans. ”[I]ngen socialdemokrat anger någon anständighetens gräns vare sig i migrations- eller integrationspolitiken” skriver Ingerö och fortsätter ”[d]e vill förhandla, men lämnar inget bud. Det hela är bara en löjlig fars.” Bakom detta ligger den grundläggande föreställningen att socialdemokratin i praktiken (tillsammans med moderaterna, för övrigt) redan har anpassat sig till om inte en rakt av sverigedemokratisk flykting- och integrationspolitik så åtminstone en sverigedemokratisk dagordning (även om det parti som brukar nämnas är Ny Demokrati), och att det hela därför inte är så mycket att tjafsa om.

Jag menar att detta resonemang tyvärr är alltför naivt. Man kan utifrån ett humanistiskt perspektiv vara hur kritisk man vill mot den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Men om man inte ser att det finns ett rejält utrymme att skärpa den än mer så blundar man för det uppenbara. Och denna fråga handlar dessutom inte bara om hur vi ser på själva invandringspolitiken. Den handlar lika mycket om hur vi ska se på oss som redan bor och verkar i det här landet. Ska vi acceptera att vissa människor målas upp som annorlunda, utsätts för krav som inte omfattar alla på samma villkor, eller säger vi blankt nej till sådant?

Så jag tycker alltså helt enkelt att det är väldigt lätt att dra upp den ”anständighetens gräns” som Johan Ingerö efterlyser. Den överträds när man målar upp ”invandrare” som ett stort mörkt farligt kollektiv och sedan definierar detta kollektiv som ett problem. Det vill säga det som är Sverigedemokraternas hela affärsidé och som inte minst moderaterna (och även några andra borgerliga partier) faktiskt har befunnit sig snubblande nära vid ett flertal tillfällen under de senaste åren (även om skillnaden mellan de nuvarande regeringspartierna och extremhögern naturligtvis fortfarande är avgrundsdjup).

Därför är det sista jag vill göra att inleda någon typ av ”förhandlingar” med Sverigedemokraterna om den framtida flyktingpolitiken. Eller någon annan fråga heller. Nej, jag tycker inte att vi ska föra någon form av sakpolitisk diskussion alls utifrån utgångspunkter som bara de ligger långt bortom ”anständighetens gräns”.

Och det är därför jag tycker att även andra politiska krafter i det här landet borde vara lika tydliga i sitt avståndstagande. Eftersom det handlar om något mer än bara sakpolitik. Det handlar om grundläggande människosyn. Om att alla människor i det här landet – oavsett varifrån de kommer – ska kunna känna sig trygga i att inget etablerat parti på något sätt accepterar eller accepterar att göra sig beroende av krafter som faktiskt värderar människor olika utifrån deras bakgrund.

Johan Ingerö börjar sitt inlägg med att skriva att det är vänsterblocket som är ”fast beslutet att göra Sverigedemokraterna till en betydande bricka i spelet om valet 2010”. Vilket naturligtvis är att vända uppochner på sanningen. Det vänsterblocket gör är att vi kritiserar det faktum att borgerligheten verkar vara om inte beslutna så åtminstone beredda att göra Sd inte bara till en bricka i valrörelsen utan även på lång sikt i svensk politik. Det är en fråga som även Johan Ingerö borde ta på mer allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik sverigedemokraterna, regeringen, reinfeldt, regerinsfrågan, val2010 och annat intressant

Rena Stefan & Krister i försvarspolitiken

Försvarspolitik har under den borgerliga regeringen gått från att vara något småtråkigt och stabilt som knappt engagerar någon utanför den innersta kretsen av direkt berörda till att hamna högst upp på den politiska dagordningen. Problemet är ju att detta har skett inte för att regeringen för en så offensiv, modig och framåtsyftande politik utan för att för att hela politikområdet från och med spelet som ledde till Odenbergs avgång förvandlats till någon sorts värsta sortens politisk buskis.

Denna buskis är fylld av fascinerande inslag. Ett sådant tycker jag argumentationen folkpartisterna har för att de plötsligt häromveckan - host host - "svängde" i försvarsfrågan är. Det tycks nämligen ha funnits en brist i den tidigare folkpartistiska omvärldsanalysen vad gäller att det finns ett land till öster om oss som heter Ryssland och att detta land har betydligt fler vapen än stabila demokratiska institutioner. Inte förrän nämnda land engagerade sig militärt i Georgien började det gå upp för folkpartisterna att Ryssland finns och att detta innebär ett möjligt säkerhetspolitiskt problem för Sverige.

Och det är klart, om folkpartisterna när de ställde upp på den senaste regeringsbudgeten fortfarande inte hade riktigt kläm på att Ryssland fanns så är det väl rimligt att de nu när de uppenbarligen fått denna kunskap omprövar en del tidigare ställningstaganden. Men samtidigt måste man fråga sig hur trovärdig denna förklaringsmodell egentligen är.

Nä. Min analys är att försvarspolitik av idag istället handla om två saker och ingen av dem har med försvaret av landet att göra. Den första är pengar, och den andra är vilket borgerligt parti traditionellt försvarsvänliga borgerliga kärnväljare ska söka sig till. När moderaterna med Anders Borg i spetsen satte på sig kamrersmössan och tvingade Odenberg av banan inleddes den process som gör att Jan Björklund nu ser chansen att gå in och (när varken hårdare tag i skolan eller fler kärnkraftverk verkar räcka) knipa åt sig en eller annan procent av det moderata väljarunderlaget.

Samtidigt så är det naturligtvis så att det är resten av regeringen och framförallt moderaterna som lämnat målet öppet för major Björklund att bara peta in bollen. Hade inte regeringen uppvisat en sådan synnerligen tafflig hantering av allt från försvarsdepartement till försvarsbudget hade vi aldrig befunnit oss i det läge vi nu är.

Då hade försvarpolitik kunnat fortsätta vara det där långsiktiga och trygga om än fullkomligt ospännande politikområde det en gång var. Lite som Hem till gården, om ni minns den serien. Nu har det istället blivit buskis a la Stefan & Krister. Och det kan möjligtvis vara kul att följa på avstånd. Men det är inte direkt något man vill hålla i handen när det blåser.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, försvarspolitik, regeringen, tolgfors, jan björklund, buskis och annat intressant

Nu uppmärksammas Förintelsen, även i Luleå

Domkyrkoförsamlingen i Luleå backar nu från sitt idiotiska beslut att med hänvisning till vad som händer i Gaza ställa in en minnesgudstjänst och ett fackeltåg för att uppmärksamma minnet av Förintelsen (se Ekot här). Det är såklart välkommet, även om mycket av skadan tyvärr redan är skedd.

För några veckor sedan fastnade jag framför Stefan Jarls dokumentär om journalisten Cordelia Edvardsson, ”Flickan från Auswitch”. Jag tittade egentligen mest eftersom Edvardsson är en av de svenska skribenter jag beundrar allra mest. Det hände inte så ofta att jag på allvar blir berörd av någonting jag läser i den svenska pressen, men när det väl händer är det oproportionerligt ofta någon av Cordelia Edvardssons texter jag har läst.

Filmen handlade nu mest om situation i mellanöstern och Cordelia Edvardssons rapportering därifrån. Men det var inte det som fångade mest. Istället var det journalistens egna barndomsminnen från nazisternas förintelseläger som drabbade med en nästan fysisk påtaglighet. Hur den lilla flickan inte bara kunde överleva detta helvete utan dessutom gå vidare i livet efteråt blev en berättelse inte bara om den mänskliga ondska som låg bakom själva förintelsen utan även – och kanske mer – om den mänskliga styrka och godhet som gör det möjligt att överleva och gå vidare och på det sättet över tiden faktiskt besegra ondskan.

Att koppla samman det staten Israels militära och politiska ledning de senaste veckorna har gjort mot folket i Gaza med det vedervärdiga nazisterna gjorde mot den judiska folkgruppen under 30- och 40-talet på det sätt som domkyrkoförsamlingen i Luleå tidigare gjorde är naturligtvis fullkomligt vansinnigt. Det skickar signalen till alla de människor som gråter sig till sömns över det fruktansvärda som hänt sig i Gaza under de senaste veckorna att det på något sätt är ok att skylla den sorg och den ilska och den förtvivlan de känner på det judiska folket. Och det skickar signalen till den judiska gruppen att vi är beredda att glömma och att den rädsla de känner därför är befogad. Med andra ord underblåser man med en skrämmande precision exakt de strömningar som är det allra farligaste just nu; skräcken, hatet, rädslan – den felaktiga bilden av att den konflikt som nu utspelar sig inte är en mellan olika politiska krafter utan en mellan folkgrupper.

Jag hoppas att det är många som går i fackeltåget i Luleå ikväll. Jag hoppas att det är många palestinavänner som visar sin solidaritet med minnet av Förintelsen – inte för att de är just palestinavänner, utan för att de är människor. Jag hoppas att denna minnesdag i och med det kan bli en ljus manifestation mot hatet, mörkret, ondskan och för människans förmåga att också vara stark och göra gott.

Och jag tänker att det fortfarande finns så oerhört mycket vi måste lära. Och att det alltid är en väldigt dålig början på den processen att börja glömma bort vad vi en gång faktiskt trodde oss förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, Förintelsen, minnesdag, Domkyrkoförsamlingen i Luleå, Gaza, Cordelia Edvardsson och annat intressant

Expressen och dubbelmoralen

Expressens Eric Erfors är i en ledarartikel upprörd över dubbelmoralen inom sjukvårdspolitiken. Han tycker det är konstigt att politiker från höger till vänster kan vara djupt bekymrade över att det startas privata sjukhus som bara tar in försäkringspatienter samtidigt som samma politiker också via olika offentliga bolag accepterar att svensk sjukvård tar betalt av utländska patienter som vill utnyttja den svenska sjukvården. Och det är en välskriven artikel som egentligen bara har ett litet fel. Eric Erfors har inte förstått vad det är han skriver om.

Låt oss börja med elementa. Bor man i Sverige har man rätt att nyttja svensk sjukvård. Det ska räcka med att vara skattebetalare för att få ta del av den bästa vård som tänkas kan. Det är själva grundtanken med den solidariskt finansierade vården: när det kommer till liv och hälsa accepterar vi inga klasskillnader.

Men rätten att (så gott som) kostnadsfritt nyttja svensk sjukvård gäller faktiskt inte utanför Sveriges gränser. Det kan vi tycka är trist. Men så är det. Personligen tycker jag att det är rimligt. Jag tycker nämligen att det bör finnas en koppling mellan plikt (att betala skatt i Sverige) och rätt (att få nyttja den gemensamma sjukvården). Möjligtvis har Eric Erfors en annan uppfattning där, det vet jag inte.

Men det innebär att det alltså är fullt rimligt att kräva att en britt eller grek som vill nyttja svensk sjukvård (när det faktiskt finns en "överkapacitet", vilket det ibland gör) också betalar för det. Samtidigt som man med emfas hävdar att en svensk skattebetalare aldrig ska behöva betala dubbelt för att så snabbt som möjligt få del av den bästa sjukvården som erbjudas kan. Vilket alltså gör att den "dubbelmoral" Erfors tycker sig se faktiskt inte är någon dubbelmoral alls.

Om Eric Erfors vill driva linjen att all världens medborgare ska ha fri dragningsrätt på den välfärd svenska skattebetalare finansierar så må han göra det. Men han har en orimligt hög svansföring om han hävdar att alla motsatta ståndpunkter är exempel på dubbelmoral.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, dubbelmoral, privata försäkringspatienter, eric erfors, expressen och annat intressant

Monty Python i sjukvårdspolitiken

Det är klart. Ett sätt att korta vårdköerna på sjukhusen är att sluta ta emot nya remisser från vårdcentralerna. Precis som McDonlads eller IKEA skulle kunna korta sina kassaköer genom att helt enkelt stänga dörrarna. Men frågan är om det som nu händer i Stockholms sjukvård (läs mer i DN här) var vad folk väntade sig när de borgerliga partierna gick till val på att få bort köeländet.

Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson (s) skriver på sin blogg om läget i Stockholms sjukvårdspolitik (se mer här). "Inte ens Monty Python gänget hade kunnat skriva absurditeter som de som nu utspelar sig i Stockholms sjukvård" konstaterar han och fortsätter "[t]ragedin som gör att det trots allt, inte fungerar som brittisk komedi är att det handlar om riktiga människors lidande."

56 467 stockholmare i kö till sjukvården. 25 943 har väntat längre än vad vårdgarantin lovar. Det är det bistra sanningen om hur det ser ut i borgerlighetens Stockholm. Personligen tycker jag att det börjar bli dags att byta färdriktning.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, vårdköer, Dag Larsson, stockholms läns landsting, moderaterna och annat intressant

Obama ställer till det

Både den svenska vänstern och den svenska högern har problem med Barack Obama. Vänstern ogillar ju USA och mycket av vad landet står för men gillar ju i grunden Obama. Högern ser USA som politiskt förebildsland men höll på den andre killen i presidentvalet. Och Obama själv har som politisk målsättning att gå bortom de politiska konfliktlinjer som präglad USA under de senaste fyrtio åren och istället stå för någonting helt nytt.

Det finns olika sätt att hantera detta. Dagens Arena har valt linjen att Obama är vänster och därmed basta (se tex denna eller denna mycket läsvärda artikel). "Det finns inte anledning att kompromissa en enda centimeter med alla förhoppningar" skriver Per Wirtén uppfodrande. I den högra ringhörnan står väl svensk politiks enda verkliga neokon Dick Erixon som inte försitter en chans att skriva ner USA:s nye president (även om han också med viss förtjusning lyfter fram exempel på att Obama inte är den vänsterradikal som väl ingen utom möjligtvis Erixon själv beskyllt honom för att vara).

Sedan har vi de till vänster som avfärdar Obama som ytterligare en i raden av imperialistkejsare av USA och de till höger som påpassligt så ofta de kommer åt sticker in ett "Obama är faktiskt höger om moderaterna (och USA är faktiskt fortfarande frihetens rike så det så)". För att inte tala om en person som Göran Greider som i en faktiskt alldeles lysande installationsdikt till Barack Hussein Obamas ära ställer frågan till presidenten om "Är du då inte betydligt mer radikal än vad du kunnat visa?" och beskriver sina egna drömmar om "det andra Amerika" (Whitmans, Guthries, Bobby Kennedys, Malcom X med fleras Amerika).

Själv har jag beskrivit mitt eget förhållande till Obama som någon sorts lite trevande förälskelse. Jag tycker att det är uppenbart att han innebär en vänstervridning av amerikansk politik men vill vara väldigt försiktig med att uttala mig om hur långtgående och hur genomgripande denna förändring egentligen är. Framförallt tycker jag att man måste hålla i huvudet att han som just amerikansk president faktiskt rör sig i ett helt annat politiskt landskap än det svenska eller europeiska och att det är utifrån detta han måste bedömas.

Men poägen med hela detta inlägg är väl mer än att försöka åstadkomma någon typ av analys av vem Barack Obama egentligen är att understryka vilken oerhörd symbolisk makt USA:s president har. Och som när det gäller alla symboler ingår då alltid ett visst element av tolkning.

Frågan om vem Barack Obama är blir alltså i lika hög utsträckning frågan om vem vi vill att han ska vara. Och den diskussionen tror jag att vi kommer att se mycket av i den svenska offentligheten under åren framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, barack obama, per wirten, dick erixon, göran greider, politiska symbler, vänster, höger, usaoch annat intressant

En sak som gör att jag irriterar mig på högern

Det finns mycket jag tycker illa om med den politiska högern. Politiska saker, uppfattningar om hur samhället ska utvecklas. Och så finns det sådant som är mer irriterande. En är den där självgodheten. Varje gång jag stöter på en person som hävdar att man måste vara höger för att förstå värdet i det egna ansvaret, hårt arbete, moral, att kunna skilja på gott och ont etc blir jag inte arg utan egentligen mer uppretad.

Värst är det såklart i den amerikanska debatten där de konservativa gjort till nationalsport att utmåla vänstern som en familjehatande barnadödande amerikahatande överklasselit. I Sverige är det i regel lugnare. Här är det mer att sossarna är ett korrupt maktparti som är ansvarigt för allt som är, har varit eller kommer att gå fel. Vilket på något paradoxalt sätt är lättare att leva med än föreställningen att man som vänstersinnad värderingsmässigt inte längre tillhör mänskligheten.

Men det finns undantag. Jag tänker ofta på detta när jag läser Dick Erixons blogg. Senast gör han exempelvis en stor poäng av att Barack Obama pratar om dygder. Vilket är irriterande på två sätt. Dels för att det visar vilket dålig förförståelse han har om Barack Obama som politisk figur. Dels för att det bygger på den där i grunden genomarroganta föreställningen att man måste vara politiskt neokonservativ för att ha uppfattningar om hur vi människor bör bete oss mot oss själva och varandra.

Ännu värre är såklart Göran Skytte. Ett bisarrt exempel var när han häromsisten försökte utmåla sig själv som någon typ av konservativ medelklassrebell eftersom han tyckte att det var ok att aktivt söka jobb när man blev arbetslös (!). Men Skytte är också intressant på ett annat sätt än som toklustig illustration. Han skrev exempelvis för något halvår sedan en krönika om "den personliga ondskan" vars poäng var att alla försök att förklara eller förstå ondskan (och då särskilt utifrån någon typ av vetenskaplig ansats) är liktydiga med att förneka att ondska finns vilket, underförstått, leder till att man inte med full kraft kan bekämpa den.

I dessa dagar av mellanösternkonflikt tror jag de flesta förstår att den typ av svart-vit världsbild som Göran Skytte alltså förespråkar inte är den bästa grogrunden för att bekämpa ondska (om vi med ondska exempelvis menar saker som dödar oskyldiga barn inför sina skräckslagna föräldrar). Men ändå kan han inte bara fortsätta att torgföra den, utan dessutom hävda att den placerar honom på en högre moralisk höjd än personer som försöker ha ett mer intellektuellt förhållningssätt till frågan om hur världen kan bli en bättre plats att leva på.

Jag skulle kunna fortsätta länge. Den där häxbrygden av antiintellektuell självgodhet kokar tyvärr i alltför många grytor. Och som sagt. Den gör mig egentligen inte arg. Utan mer irriterad. Lack, uppretad. Kanske en smula frustrerad. Lite i samma kategori som människor som tror att det gör dem till politiskt modiga när de utmanar "det politiskt korrekta" (vilket i regel brukar innebära att man "vågar" sparka neråt istället för uppåt).

För övrigt, på ett helt annat tema. Är det inte löjligt roligt att försvarsminister (tror jag att han är) Sten Tolgfors på sin blogg den 19 januari gör en stor poäng av att oppositionen har fler politiker som uttalar sig i försvarsfrågan och den 20 januari (alltså dagen efter) måste ägna ett långt blogginlägg åt att understryka att "alliansen har samma budget" eftersom folkpartiledaren Jan Björklund gått ut och krävt en helt ny försvarspolitik? Även en tomhylsa kan kasta sten i glashus, verkar det onekligen som.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, värderingar, högern, konservatism, dick erixon, göran skytte, moral, ondska, självgodhet och annat intressant

Hopp

Jag har sagt det förr, han kommer inte att få det lätt. Men en kväll som denna kan jag ändå inte låta bli att svepas med. Tänka att slagord som "hopp" och"förändring" faktiskt betyder någonting. Att världen faktiskt kan bli en bättre plats med Barack Obama på plats i vita huset.

PS: bilden tog jag på ett av Barack Obamas sista kampanjmöten inför valet, i Virgina. En på det hela taget rätt magisk kväll. Tycker att den på något sätt fångar vad det hela handlar om. DS

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, usa, politik, hopp och annat intressant. Och fortsätt gärna hoppas. Du med.

Demonstration utanför landstingshuset

På väg dagens landstingsmöten sprang jag på dessa demonstranter. Orsaken är tunnelbaneupphandlingen som SL ska ta ställning till idag. Vi socialdemokrater krävde redan i höstas att Veolia skulle uteslutas ur upphandlingen så länge de fortsatte bryta mot folkrätten i Palestina.

Bra mikrobloggsguide

The real mymlan har skrivit ihop en riktigt bra guide till vad det där med mikrobloggande är. Läs den - du hittar den här. Själv hittade jag den via Twitter, vilket jag antar är på något sätt symptomatiskt i sammanhanget.

Om du inte följer mig på twitter är du för övrigt välkommen att göra det. Jag finns här (och såklart direkt här till höger).

Läs även andra bloggares åsikter om mikroblogga, twitter, jaiku, bloggy, bloggosfären, sociala media, tips

Nu verkar det faktiskt som om Watchmenfilmen kommer...

Serieskaparen Allan Moores mästerverk Watchmen är förmodligen ett av seriemediets viktigaste verk någonsin. Och så klart i dessa tider av ständiga superhjältefilmatiseringar så ska det också upp på vita duken. Eller skulle. För den senaste tiden har osäkerheten varit stor på grund av en i grunden rätt bisarr juridisk process.

Men nu läser jag på utmärkta filmbloggen Bloggywood att det äntligen ska bli åka av. Vilket naturligtvis är jättekul. Även om jag på ett personligt plan är rätt känslomässigt kluven, vilket jag skrev mer om här.

Läs även andra bloggares åsikter om film, watchmen, kultur, allan moore och annat intressant

EU:s demokratiska underskott

Jag hoppas naturligtvis att den kampanj för ökat valdeltagande som Hanna Hallin från LSU tillsammans med Björn Kjellström, chef för Europaparlamentets informationskontor här i Sverige, presenterar på DN-debatt idag ska lyckas. Det är möjligt att 200 unga ”valambassadörer” är precis vad som behövs för att öka intresset för vårens val till europaparlamentet. Men när jag läser igenom artikeln kan jag inte undgå känslan att de två skribenterna helt missar vad som faktiskt och i grunden är hela pudelns kärna – nämligen politiken.

Jag tror nämligen i grunden att människor är rätt begåvade. Om valet till europaparlamentet upplevs som relevant och viktig så kommer människor också att rösta. Personligen är jag därför helt övertygad om att det enda sättet att på riktigt öka valdeltagandet till eu-parlamentet är att tydliggöra de politiska alternativ valet står emellan.

Det är någonting vi i Sverige kapitalt misslyckats med hittills. Istället har parlamentsvalen varit någons sorts fortsatta folkomröstningskampanjer där den enda politiska spänningen varit någonting som faktiskt inte har stått på spel – nämligen frågan om Sverige fortsatt bör vara med i EU eller inte.

Ansvaret för detta ligger på de politiska partierna. Det är den som aspirerar på folks förtroende som måste bevisa varför han eller hon förtjänar det. Som måste kunna säga vad som ska göras med förtroendet när det väl är avgett. Och som måste lyckas förklara vad som händer om andra politiska krafter istället tar parlamentsplatserna i besittning – vilken skillnaden mellan olika politiska partier faktiskt är.

Vi röstar inte i europaparlamentsvalet för att ge legitimitet till EU. Vi röstar för att vi vill förändra EU, åt det ena eller andra hållet. Upplever inte väljarna att det finns tydliga politiska krafter som vill relevanta och angelägna saker med det framtida europasamarbetet så kommer de att strunta i att rösta. Svårare än så tror jag egentligen inte att det är.

Det problem Hallin/Kjellström lyfter fram handlar alltså inte primärt om väljarnas okunskap. Det handlar om ett demokratiskt underskott. Om att det hittills har saknats trovärdig politiska subjekt, politiska krafter som lyckas förklara inte varför det är viktigt att rösta i sig utan varför det är viktigt att rösta på just dem.

Det bör vara utgångspunkten för den fortsatta diskussionen i den här frågan. Risken är annars att vi faktiskt avpolitiserar europavalet än mer, vilket snarare fördjupar problemen än löser dem.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, eu, europaparlamentsvalet, rösta 7 juni, demokrati och annat intressant

Ok att vara lite förälskad i Obama, men för tidigt att binda sig än

"“Everyone focused on his willingness to engage the Iranians in direct talks, and that was the right thing to do. But they don’t listen to the part that says that if the Iranians don’t come to the table, he’s prepared to talk about cutting off their gasoline and squeezing them on sanctions.” Så kommenterar en anonym blivande högre tjänsteman tillträdande president Barack Obamas Iranlinje i New York-times. Och jag tänker på det citatet när jag läser Expressens Anna Dahlbergs ledarartikel om USA:s comeback.

Jag var på plats i Washington över det amerikanska presidentvalet, och en sak som slog mig var hur fort den politiska diskussionen inte minst från konservativt håll ändrade karaktär direkt efter valdagen. Från att ha handla om för/emot Barack Obama blev den stora frågan istället vems president han nu skulle bli. Jag upplevde att det fanns en väldig öppenhet i den diskussionen. Höstens diskussioner om allt från utnämningar till bipartisanism understyker väl om något den poängen.

Även som svensk vänsterman har jag stora förhoppningar på Barack Obamas presidentskap. Inte så mycket i utrikespolitiken (tyvärr) som i inrikespolitiken. Men om man tror att Obama kommer att komma ut som något som direkt liknar en europeisk vänsterpolitiker då tror jag att man gravt missbedömmer ett) det politiska landskapet i USA och två) Obamas egna ambitioner med sitt presidentskap. Det gör att man också bör vara lite försiktig innan man ensidigt deklarerar USA:s näste president en europeisk politisk hjälte.

Jag tror också att Anna Dahlberg underskattar det allvarliga ekonomiska läge USA befinner sig i och vilka effekter det kommer att få på bilden av USA. Det var inte länge sedan NEO kunde publicera temanummer där man ensidigt hyllade den amerikanska konsumtionen. Idag vet de allra flesta att denna konsumtion sker på lånade pengar, och att det är kinserena som står för fiolerna.

Att epoken Bush nu är över innebär stora möjligheter, inte bara för USA utan för hela västvärlden. Men att tro att denna förändring kommer att komma av sig självt bara för att vi byter hyresgäst i ovala rummet blir faktiskt mer än lovligt naivt.

Vilket, återigen, inte innebär att Barack Obama för alla oss som drömmer om en mer civiliserad värld inte skulle innebära ett påtagligt hopp. För det gör han. Och jag kommer ha kvar min Obamamagnet på kylskåpsdörren, och jag kommer inte att säga nej när min tvååriga dotter vill sätta på sig sin Obamatröja (ni vet, pappa var i USA och allt jag fick var en lousy t-shirt). Men jag är också medveten om att det kommer att finnas tillfällen då jag frusterat tittar på dem och upprört frågar mig själv "varför Obama gjorde du så där".

Så en viss förälskning tycker jag är helt ok just nu. Men det är på tok för tidigt att binda sig djupare. Att som Anna Dahlberg resonera som att radhuset var köpt och barnen födda blir nästa lite fånigt. Då tror jag nämligen man gravt underskattar några av de utmaningar förhållandet står inför under de kommande åren.

Läs mer om tillträdande presidenten Obama exempelvis här, här, här, och här.

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, usa, politik, usa, europa, expressen Anna Dahlberg och annat intressant