onsdag, januari 28, 2009

Humor i bloggosfären (frivillig och ofrivillig)

Några riktigt kul nedslag i senaste tiden bloggande. Först Jonas Morian som verkligen blixtrar till i detta alldeles underbara lilla inlägg. Ännu roligare blir det såklart om man läser några av kommentarerna. Jonas lilla skämtsamma postning (som går ut på att han vill byta politisk ledning i det här landet, vilket ju inte är så konstigt eftersom han är aktiv socialdemokrat) möts med gravallvarliga anklagelser om att skämtet skulle visa att "det som är viktigt är makten för maktens egen skull" och anses bevisa att "folk är med i s för att göra karriär".

En annan rolig grej är diskussionen som uppstod efter detta inlägg från Johan Ingerö. Inlägget är väl inte så mycket att orda om. Johan hittade en artikel i GP om en skolmatsalsföreståndare som enligt uppgift fått sparken för att han gjort för bra mat (och ordnat en för trevlig skolmiljö) åt eleverna. Det här går Ingerö loss på som ett exempel på jantelag och sosserier och överdriven jämlikhetsivran och en racka ytterligare saker i det häradet. Själv tycker jag väl att artikeln inlägget bygger på får åtminstone mig att misstänka att det kanske finns någonting mer bakom det inträffade än vad som står skrivet, men ok. Låt gå för den saken.

För riktigt roligt blir det nämligen först i kommentarstråden, när Erik Laakso lite påpassligt påpekar att Kungsbacka kommun (som det hela inträffade i) är en genuint borgerlig kommun med en borgerlig kommunledning. Det här ger nämligen upphov till en hel radda olika ursäkter och bortförklaringar som i sin intellektuella flexibilitet skulle kunna göra vilken balletdansös som helst grön av avund. En snubbe som heter Christer briljerar exempelvis slutligen med att slå fast att "Sosserier skall kritiseras oavsett om det är sossar eller borgare som för tillfället sitter vid det politiska rodret." Och mot en sådan argumentation är det ju bara att lägga sig platt.

Nåväl. Sånt här tycker åtminstone jag är lite kul. Nu ska jag lyssna en gång till på Springsteens nya platta på Spotify och försöka bestämma mig för vad jag tycker och sedan blir det nog läggdags för underteckand. Sov gott, där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och annat intressant

16 kommentarer:

Johan Ingerö sa...

Som gammal politikerräv vet du säkert att den politiska delen av kommunledningen sällan ägnar sig åt enskilda anställningsärenden. Det där är ett halmstrå.

Mentaliteten bakom skepsisen mot folk som är "för duktiga" eller "jobbar för hårt" är dock just sossig.

Ni ville lägga ner Adolf Fredrik för att "de musikaliska barnen borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet". Ni gör motstånd mot elitklasserna eftersom ni vägrar inse att även en ovanligt begåvad elev kan ha behov av särskilt stöd. Ni anser att exempelvis värnskatten ska vara kvar, inte för att den är statsfinansiellt nödvändig utan för att frisera jämlikhetsstatistiken.

Det finns en socialdemokratisk logik i detta som bara är allt för tydlig.

Johan Sjölander sa...

Johan. Till att börja med vad gäller själva händelsen kan vi nog vara ense om att varken du eller jag vet vad som egentligen hände. Men det var du som drog stora politiska växlar på den, inte jag.

Men sedan i sak. Att värnskatten ska vara kvar beror på att de pengar värnskatten drar in om den tas bort i sådana fall måste finansieras på annat sätt. Antingen genom skattehöjningar för folk som tjänar mindre, eller neddragningar i den offentliga utgifterna. Bägge dessa alternativ menar jag gör livet lite sämre för vanligt folk i det här landet. Därför bör värnskatten vara kvar (om det däremor vore som du argumenterar, och pengarna som kom in i värnskatt brändes upp och förstördes allt i syfte att skapa jämlikhet skulle jag vara mot den. Och alla andra också. Eftersom den typen av destruktivt jämlikhetssträvade som bara syftar till att riva ner faktiskt sällan existerar i den verkliga världen utanför de politiska fantasiernas härad).

Sedan när det gäller AF känner jag mig lite osäker på historieskrivningen där. Men även om det är som du säger (och jag är återigen rätt osäker, hade rätt många kompisar både på AF och Kungsholmen och har inga direkta minnesbilder av det där och hittar heller ingenitng på nätet men å andra sidan så gick du där så jag får väl anta att det stämmer) så skulle ju vän av ordning vilja anmärka att den argumentation du beskriver alls inte handlar om att man är "mot" att AF-eleverna får en bra undervisning. Argumentationen är ju snarare att man skulle kunna få en bättre musikundervisning för alla om man organiserade den på ett annat sätt.

Och det resonemanget kan man ju nu ha kraftiga invändningar mot. Jag exempelvis tycker inte att det håller, eftersom jag inte tror att man skulle uppnå de där positiva effekterna i resten av skolorna (däremot skulle man förmodligen tappa något väldigt bra som AF är exempel på). Därför är jag också glad att AF finns kvar och noterar att så är fallet trots att den här staden styrts av (s) under rätt många av de år som skolan har funnits.

Sedan ska jag väl villigt erkänna att jag aldrig har varit en vän av den där sovjetkommunistiska skilja-agnarna-från-vetet kollektivismen som jag menar att allför hårt fokus på tidiga elitsatsningar lätt hänfaller åt. Men det är jag mest utifrån perspektivet att jag inte alls är säker på att det alltid är "bra" för individen (eller för kollektivet heller, för den delen). Men jag skulle vilja hävda att denna inställning bottnar i något helt annat än någon sorts bisarr avundsjuka mot att att människor får lyckas. Och jag skulle faktiskt också vilja hävda att detta gör mig ganska lik de allra allra flesta sossar.

Johan Ingerö sa...

Well, att ingen vågat kröka ett hår på AF:s huvud (tak?) är nog att det senaste försöket ledde till de största demonstrationerna under efterkrigstiden, med undantag av demonstrationerna mot löntagarfonderna. Jag gick själv på AF och mina systrar gick där före mig - och under nedläggningshotet.

Min slutsats efter demonstrationen - jag var 3-4 år vid tillfället - var att polisen var snälla för de hjälpte oss över gatan och politikerna var dumma för de lade sig bara i saker.

Jag var med andra ord ett mycket begåvat barn.

Men tillbaka till ämnet: värnskatten infördes i en statsfinansiell nödsituation, enligt din dåvarande partiledare, som en del i ett kohandlande mellan kommunister, borgerliga och sossar. Kontentan var att den var just tillfällig. Men därefter har den permanentats.

Det finns inga statsfinansiella argument för den, lika lite som det finns för så mycket annat späck i de politiska budgetluntorna. Vi borde ta en dag du och jag och gå igenom ekonomin i några kommuner och landsting. Jag lovar att jag kan hitta "nedskärningar" som till och med du skriver under på.

En stram budget uppmuntrar god hushållning. En lättsinnig budget uppmuntrar slöseri. Man kan försöka lära småbarn att inte handa godis för alla pengar första dagen - eller man kan minska deras veckopeng.

Mina tio år i politiken förstärkte min bild av att politiker agerar som småbarn i budgetsammanhang. Det är helt enkelt för lätt och lockande att bränna andras pengar.

Johan Sjölander sa...

Johan, jag förstår faktiskt inte vad du menar med att det inte finns några statsfinansiella argument för värnskatten. Det är klart att det gör. Inte i meningen att den behövs för att ta Sverige ur en statsfinansiell kris. Men i meningen att det är en skatt som förstärker statskassan och om den tas bort så måste dessa pengar plockas någon annanstans.

Och då tycker jag att någon annanstans är sämre. Vilket inte handlar om avundsjuka mot de rika.

Sedan tror jag också att det så gott som alltid går att effektivisera offentlig verksamhet och på det sättet frigöra resurser. Ägnade mig rätt mycket åt den saken under förra mandatperioden, tex.

Men det säger ju ingenting i sak. För varför skulle dessa resurser i sådana fall användas för att avskaffa värnskatten istället för att antingen sänka skatten mer för de som tjänar under brytpunkten eller genomföra någon typ av utgifstreform som gör livet lättare för svenska folket?

Johan Ingerö sa...

Aha, det betyder i klartext att den enda skatten som inte kan motiveras är den som i enlighet med Lafferkurvans principer minskar politikernas intäkter. Varje offentlig utgift är per definition godtagbar och den enskilde skattebetalaren är aldrig någonsin en faktor.

Är det ditt slutgilltiga svar eller vill du utnyttja en av dina livlinor...?

Johan Ingerö sa...

Den här meningen är för övrigt obetalbar:

"För varför skulle dessa resurser i sådana fall användas för att avskaffa värnskatten istället för att antingen sänka skatten mer för de som tjänar under brytpunkten eller genomföra någon typ av utgifstreform som gör livet lättare för svenska folket?"

Just brytpunkten har ju ditt parti alltid höjt, och när den nu har sänkts så skriker ni i högan sky om att jobbavdraget "går till de som tjänar mest".

Ni hade alltså aldrig själva höjt någon brytpunkt.

För det andra så är ditt resonemang om skatterna en fotostatkopia på påståendet om kocken som ansträngde sig för mycket. Varför ska några tillåtas kämpa för att bli bättre eller tjäna mer? Det är bättre att alla har det lika dåligt.

Du har illustrerat min poäng bättre än jag kan göra själv.

Johan Sjölander sa...

Nej. Jag säger att om man nu ska sänka skatter så finns det vettigare skatter att sänka än värnskatten. Och jag säger att jag fortfarande inte förstår varför just värnskatten skulle vara extra statsfinansiellt onödig (dessutom går väl staten med underskott just nu så i den meningen är väl alla skatter rent statsfinsiellt nödvändiga. Om man nu ska använda den argumentationen).

Men sedan säger jag också att om man istället vill utöka den offentliga välfärden så att ungarna exempelvis ska kunna kolla på platt-tv medans de mumsar ägg i skolmatsalen så kan det mycket väl vara rimligt att göra det. Eller så tycker man att detta är onödigt. Ett varningens finger bara: den sistnämnda åsikten kan mycket väl leda till att man utpekas som jantesosse på en blogg nära dig.

Johan Ingerö sa...

Jovisst. Det finns alltid "rimligare skatter att sänka", även om just ni sällan sänker dem. Det finns dessutom få skatter som är så politiskt enkla att införa och sedan höja.

Det var naturligtvis därför den infördes under förespeglning att vara "tillfällig", vilket för övriugt visar att din partiledning inte delade uppfattningen att den är statsfinansiellt relevant.

Det går att driva AB Staten även utan utdelningar av symboliska straffavgifter.

Din politik leder på några decenniers sikt till en brant progressivitet, vilket redan orsakat stora problem under Sveriges närhistoria. Det var det som tvingade er att, tillsammans med folkpartiet, genomföra en marginalskattesänkning av närmast Reagonautiska proportioner.

Men sedan har det alltså gått i motsatt riktning. Hur länge tänker du bestraffa alla som är fräcka nog att inte vara fattiga och LO-anslutna innan du inser behovet av att upprepa skattereformen?

Johan Sjölander sa...

Vad gäller skattesänkningar så är det väl mer än lovligt historielöst att helt förneka de skattesäkningar på den statliga sidan som faktiskt genomfördes av den förra (socialdemokratiska) regeringen. Men visst; jag är för en hög ambitionsnivå på den gemensamma välfärden. Det kräver relativt höga skatter. Och det gör Sverige till ett lite bättre land att leva i.

Sedan kör du den här "bestraffa"-argumentationen. Vilket du ju saknar helt grund för. Hela din poäng, den vi diskuterar här, är ju att motivet bakom värnskatt och liknande är någon sorts avundsjuka. Den poängen har du inte lyckats leverera ett enda trovärdigt argument för. Rättelse, den har du inte lyckats leverera ett enda argument för punkt.

Sedan diskuterar jag gärna marginaleffekter. Men det är ju faktiskt inte så att värnskatten är något större problem där (där har faktiskt Anders Borg helt rätt). Det är väldigt få som har deltidslöner som ligger på de här nivåerna, och argumentet att folk på lång sikt inte skulle vilja utbilda sig eller göra karriär pga av några kronor mindre i plånboken på extra inkomster i de här nivåerna tycker jag faktiskt är mer än lovligt långsökt. Nej, de marginaleffekter vi har i Sverige och som är ett problem handlar nästan uteslutande om kombinationen av behovsprövade bidrag och låga inkomster.

När det gäller vilka jag vill bestraffa eller inte kan jag väl för övrigt inom parentes säga att en av de jag tycker viktigaste frågorna just nu är att försöka se till att även personer som tjänar lite mer också omfattas av de gemensamma trygghetssystemen (genom att höja taken). Där kan vi nämligen tala om en bestraffning; man måste betala lika mycket in till systemen men har bara en bråkdel tillbaka (i form av inkomsttrygghet).

Och sedan - till sist - så har jag fortfarande inte lyckats förstå på vilket sätt just värnskatten är mindre statsfinasiellt motiverad än någon annan skatt. Ärligt, jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Johan Ingerö sa...

Helt kort svar: för att den är en högst marginell intäkt. Jämförbart med Århundradets skattereform är inte ens den totala statliga inkomstskatten speciellt mycket att hänga i gran. Det vore både enkelt och praktiskt att helt avskaffa den på ett par års sikt.

Folk med vanliga jobb - utanför politiken - och vanliga löner som ändå har råd att spara, som kan hantera ett plötsligt behov av rörmokare, som kan köpa saft sista veckan innan lön. Du tror kanske att jag skojar, men sånt finns faktiskt i andra länder.

You may say I'm a dreamer. But I'm not the only one...

Johan Sjölander sa...

Men Johan. Värnskatten innebär ytterligare fem procentenheters skatt på inkomster över 41.250 kronor. I månaden. Det innebär en skillnad för den som tjänar 50 000 i månaden på drygt fyra hundralappar.

Jag tror faktiskt att man har råd att både spara och anlita rörmokaren ändå.

Johan Ingerö sa...

Ja det har man säkert. Men som du vet är systemet lite mer progressivt än så. Den statliga inkomstskatten plockar, inte minst vad gäller offentligt anställda, bort en stor del av skillnaden mellan att studera vidare och att inte göra det. Inte minst utanför storstäderna där ni fortfarande lyckas hålla stånd mot de privata alternativen.

Min mamma arbetade exempelvis som vårdbiträde och barnskötare när jag var liten. DÄrefter sjuksköterska. När jag gick i lågstadiet pluggade hon psykologi i några år och när jag kom upp mot tonåren återgick hon till vården, pluggade igen och blev barnmorska.

Alltså har hon höga studieskulder, vilket inte är någon annan människas problem utan en konsekvens av hennes egna val och prioriteringar. Men att hon ska behöva betala en så avsevärt mycket större andel i skatt nu än för tjugofem år sedan har jag svårt att motivera, inte minst eftersom hennes idag ganska goda lön är en konsekvens av många slitiga nätter med OB-tillägg.

Du får faktiskt förlåta att folk med den här sortens erfarenheter blir förbannad på lågutbildade riksdagsledamöter med 55 000 i månaden som skäller om skattesänkningar "för de som har mest".

Johan Sjölander sa...

Johan, problemet med just de kvinnodominerade vårdyrkena är nog mer löne- än skattepolitiken. För det vi pratade här var faktiskt värnskatten och den slår som sagt till vid dryga 40 000 i månaden (inser att min förra siffra nog var lite gammal, gränsen går väl vid ungefär 44 000 nuförtiden tror jag). Vilket är långt ifrån vad en ssk tjänar (om man inte är chef och även då så är det faktiskt en rätt hög lön). Och tjänar man mer så är det såklart jättekul men då tror jag nog faktiskt också att man har råd med de där extra hundralapparna (som ju exempelvis går till statsbidrag vilket möjligör högre löner för andra vårdanställda).

Och inkluderar du hela den statliga inkomstskatten så hamnar du väl ändå på en brytpunkt som numera ligger på över 30 000 i månaden. Vilket väl om jag minns rätt från den senaste dragningen på det ämnet jag var med på innebär att de allra flesta ssk exkluderas där också. Och då pratar vi också om skatteintäkter på uppemot en femtio miljarder. Vilket är betydligt mer än hela försvaret kostar, för att ta ett exempel.

Så om du hävdar att du slåss mot värnskatten för att du värnar om barnmorskans eller sjuksyrrans möjlighet att leva ett lite drägligare liv så menar jag tyvärr att jag nog måste konstatera att du är ute och cyklar. Däremot så lyckas du med viss pricksäkerhet hitta en linje som ger de där riksdagsledamöterna du skriver så föraktfullt om en rejäl slant extra i plånboken.

Och det kan de säkert vara värda. Men jag förbehåller mig ändå rätten att trots det hävda att det finns andra saker i det här samhället som är betydligt mer angelägna.

Johan Ingerö sa...

Så varför inte göra kommunalskatten progressiv också? Kommunerna levererar ju mer välfärd än staten, och borde "finansiera solidariskt" - alltså via straffskatter på flit och framgång. Vänsterpartiet vill ju det, samt för övrigt kraftigt sänka de brytpunkter som alliansen höjt och som du använder som argument för varför folk som tjänar mer än 25 000 inte behöver lägre skatter.

Sedan vill jag gärna veta vilka saker som är mer angelägna än att folk får behålla sina pengar. Det råder faktiskt ingen som helst brist på offentlig verksamhet i Sverige. Det som fattas är lite respekt för alla som valt att satsa på framgång utanför NHL eller A-lotteriet.

Johan Ingerö sa...

Glömde att kommentera påståendet om att jag saknar grund för pratet om straffskatt.

Ingen seriös ekonom hävdar annat än att än att högre kostnader avskräcker konsumtion och handel. Det är därför EU håller sig med tullar gentemot fattiga länder, det är därför vi har skyhöga skatter på alkohol och tobak. Till exempel.

Ett parti som ditt, som till stor del stödjer sig på Keynes teorier, borde vara bekant med uppfattningen att stimulera konsumtion genom sänkta skatter eller högre bidrag i tuffa tider - och att hålla igen för att undvika överhettning i goda dito.

Vi borde därmed kunna enas om synen på ekonomiska incitament och vilka signaler politiker och ekonomer anser att man kan skicka ut.

De människor som betalar statlig inkomstskatt är i regel människor som har kvalificerat (och skuldsatt) sig genom långa utbildningar. Antalet ingenjörer, läkare och advokater som inte betalar statsskatt efter i vart fall några år i yrket torde vara få.

Därtill har vi folk som kanske saknar formella meriter men som jobbar stenhårt och räknar varje krona - försäljare eller folk som väljer obekväma arbetstider för att dra in mer via OB-tillägg.

Deras val och insatser leder till att de inte bara betalar högre skatt - de skulle de göra även i ett platt system - utan genom en högre andel.

Det är nämligen lätt att sätta en barnskötare i riksdagen och lära henne/honom att rapa upp fraser om hur "de som har lite mer borde betala lite mer". Vid behov kan man ju alltid hetsa lite mot de där läkarna och försäljarna genom att jämföra dem med gamla tiders feodalherrar och på så vis vinna stöd för ytterligare lite höjda skatter.

Såväl skattetabellen som den retorik ni använder visar tydligt att det handlar om skuldbeläggande och bestraffning. Av folk som tjänar mycket för att de jobbar hårt. Av folk som bor i stora hus i stället för hos Svenska Bostäder. Av folk som åker till Mauritius i stället för till Lancarote (vilket även drabbat er nuvarande partiledare).

När ni lägger ner Ulvskog-retoriken och den generellt föraktfulla tonen mot alla som anstränger sig så ska jag tro på att er skattepolitik bara handlar om krass ekonomi. Tills dess gör jag inte det.

Johan Sjölander sa...

Johan, det finns ett element här där vi antagligen har helt olika syn. Det är när du argumenterar för att det bara är människor som tjänar en massa pengar som "anstränger sig". För många socialdemokrater som själva är eller är uppväxta med hårt arbetande lågavlönade människor så är detta en smula provocerande. Om du vill kalla detta för avundsjuka så varsågod. Jag menar att du har fel och du ger ju faktiskt själv uttryck för den åsikten när du jämför kvinnor i vården med högavlönade riksdagsledamöter. Det finns en massa människor som gör ett oerhört bra hederligt arbete i det här landet men som trots det varken hamnar över trettio eller ännu mindre fyrtio tusen i månaden. Och det innebär inte att jag säger att de som tjänar mer gör ett dåligt jobb eller inte förtjänar sina pengar. Det innebär bara att man faktiskt måste ha perspektiv.

Vad gäller incitamenten slutligen, så har jag väl aldrig förnekat dem? Jag säger ju också att marginaleffekter är ett problem - särskilt så kallade fattigdomsfällor som uppstår när behovprövade bidrag möter låga löner.

Men det är inte värnskatten som är problemet. Eftersom det utanför de rena teoriernas värld är väldigt svårt att se hur effekten av att en person med en månadslön på 50 000 i månaden får ut några hundra i månaden än han skulle få utan värnskatt ("jo, jag tänkte utbilda mig till läkare men sedan insåg jag att jag bara skulle få ut 24 500 och inte 25 000 efter skatt så då gick jag till McDonalds istället").

Och så till sist - vad är viktigare än mer pengar i plånboken? Delvis är det ju en felställd fråga eftersom vi också måste diskutera vems plånbok pengarna i första hand ska hamna i. Men annars: Skolan. Vården. Äldreomsorgen. För att ta några exempel. Som jag tror att de flesta svenskar håller med om.