Obama ställer till det

Både den svenska vänstern och den svenska högern har problem med Barack Obama. Vänstern ogillar ju USA och mycket av vad landet står för men gillar ju i grunden Obama. Högern ser USA som politiskt förebildsland men höll på den andre killen i presidentvalet. Och Obama själv har som politisk målsättning att gå bortom de politiska konfliktlinjer som präglad USA under de senaste fyrtio åren och istället stå för någonting helt nytt.

Det finns olika sätt att hantera detta. Dagens Arena har valt linjen att Obama är vänster och därmed basta (se tex denna eller denna mycket läsvärda artikel). "Det finns inte anledning att kompromissa en enda centimeter med alla förhoppningar" skriver Per Wirtén uppfodrande. I den högra ringhörnan står väl svensk politiks enda verkliga neokon Dick Erixon som inte försitter en chans att skriva ner USA:s nye president (även om han också med viss förtjusning lyfter fram exempel på att Obama inte är den vänsterradikal som väl ingen utom möjligtvis Erixon själv beskyllt honom för att vara).

Sedan har vi de till vänster som avfärdar Obama som ytterligare en i raden av imperialistkejsare av USA och de till höger som påpassligt så ofta de kommer åt sticker in ett "Obama är faktiskt höger om moderaterna (och USA är faktiskt fortfarande frihetens rike så det så)". För att inte tala om en person som Göran Greider som i en faktiskt alldeles lysande installationsdikt till Barack Hussein Obamas ära ställer frågan till presidenten om "Är du då inte betydligt mer radikal än vad du kunnat visa?" och beskriver sina egna drömmar om "det andra Amerika" (Whitmans, Guthries, Bobby Kennedys, Malcom X med fleras Amerika).

Själv har jag beskrivit mitt eget förhållande till Obama som någon sorts lite trevande förälskelse. Jag tycker att det är uppenbart att han innebär en vänstervridning av amerikansk politik men vill vara väldigt försiktig med att uttala mig om hur långtgående och hur genomgripande denna förändring egentligen är. Framförallt tycker jag att man måste hålla i huvudet att han som just amerikansk president faktiskt rör sig i ett helt annat politiskt landskap än det svenska eller europeiska och att det är utifrån detta han måste bedömas.

Men poägen med hela detta inlägg är väl mer än att försöka åstadkomma någon typ av analys av vem Barack Obama egentligen är att understryka vilken oerhörd symbolisk makt USA:s president har. Och som när det gäller alla symboler ingår då alltid ett visst element av tolkning.

Frågan om vem Barack Obama är blir alltså i lika hög utsträckning frågan om vem vi vill att han ska vara. Och den diskussionen tror jag att vi kommer att se mycket av i den svenska offentligheten under åren framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, barack obama, per wirten, dick erixon, göran greider, politiska symbler, vänster, höger, usaoch annat intressant