Högkonjunkturen rasar på, med oförminskad styrka. Preliminära siffror från SCB visar på en tillväxt det andra kvartalet på 3,6 procent. Den ekonomiska utveckling vi nästan börjat vänja oss vid de senaste åren håller alltså i sig.
Tillväxten har också i ökad utsträckning börjar växlas in i nya jobb. ”De nya BNP-siffrorna visar att den svenska konjunkturen har kommit in i ett skede där den är hemmamarknadsinriktad och sysselsättningsintensiv” som DN formulerar saken. Detta understryks också av att handelsbalansen förändras så att exportnettot försämras något, och av att produktiviteten i ekonomin faktiskt sjunker.
Politiskt innebär detta två saker. Till att börja med ökar de goda tiderna regeringens ekonomiska handlingsutrymme. Man har helt enkelt råd med mer. Samtidigt ska man i det sammanhanget lägga till en brasklapp; det finns en uppenbar risk att en överentusiastisk regering leder till en överhettning av ekonomin. Och höjda räntor är inget svenska folket eftersträvar.
Men detta kommer också att innebära att dragkampen om historieskrivningen börjar. Idag är det nog ingen på den borgerliga kanten som törs gå ut och hävda att sysselsättningen beror på den nya regeringen. Allra minst går det att hävda att det är försämringarna för de sjuka och arbetslösa som redan nu hunnit få några effekter. Men om två-tre år, när valrörelsen närmar sig? För en högerregering som ser stödet i opinionen sjunka som en sten trots fantastiska tider ekonomiskt är detta förmodligen räddningsplankan.
Att arbetslösheten sjunker innebär att den säkert också kommer att uppfattas som mindre viktig i den allmänna opinionen. Detta får inte förleda socialdemokratin att tro att vi kan släppa frågan. Allt utom full sysselsättning är ett misslyckande. Om Mona Sahlin inte har ett program som gör det troligt att (s) kan uppnå detta kommer de goda tiderna bli partiets fiende. Och det är inget vidare upplyftande scenario.
Andra bloggar om: politik, ekonomi, högkonjunktur, jobb, sysselsättning, regeringen, socialdemokrati och annat intressant
torsdag, augusti 02, 2007
Men vad fan…
Kunde man inte bara få glädja sig åt en seger? Nä, istället måste folk gå och kasta in saker på planen och allmänt förstöra. Nu var jag inte där, så jag vet ju inte exakt vad som hände. Men ändå. Poängen med att vara Hammarbyare är väl att man ska få stå över sån här skit.
Och nu gottar sig de andra. Fnissar skadeglatt åt att bilden av sköna grönvita lirare som bara älskar sitt lag (och så fotbollen, då) är ytterligare lite nedsolkad. Och säkert även åt de böter som väntar Hammarby. Tycker förmodligen det är jättekul när man på tv-sporten inleder med ”ytterligare en Hammarbyskandal”.
Dessutom kan man fråga sig hur smarta de är som försöker förstöra en match hemmalaget faktiskt leder. Enligt uppgifter från fans som var där handlade det den här gången visserligen bara om någon enstaka individ. Men att några andra dessutom ägnar sig åt att vandalisera krogar på stan gör väl inte direkt det hela roligare, och förstärker tyvärr den negativa bilden.
Det är tråkigt att några få individer kan förstöra för en hel klubb, säger Suleyman Sleyman till DN. Och det är bara att hålla med.
Andra bloggar om: hammarby, fotboll, hulliganer, . vandaler, och annat intressant
Och nu gottar sig de andra. Fnissar skadeglatt åt att bilden av sköna grönvita lirare som bara älskar sitt lag (och så fotbollen, då) är ytterligare lite nedsolkad. Och säkert även åt de böter som väntar Hammarby. Tycker förmodligen det är jättekul när man på tv-sporten inleder med ”ytterligare en Hammarbyskandal”.
Dessutom kan man fråga sig hur smarta de är som försöker förstöra en match hemmalaget faktiskt leder. Enligt uppgifter från fans som var där handlade det den här gången visserligen bara om någon enstaka individ. Men att några andra dessutom ägnar sig åt att vandalisera krogar på stan gör väl inte direkt det hela roligare, och förstärker tyvärr den negativa bilden.
Det är tråkigt att några få individer kan förstöra för en hel klubb, säger Suleyman Sleyman till DN. Och det är bara att hålla med.
Andra bloggar om: hammarby, fotboll, hulliganer, . vandaler, och annat intressant
onsdag, augusti 01, 2007
En riktigt bra speltidning
Tidningar om dator- och konsolspel gör de flesta misstänksamma. Alltför ofta är de dåligt layoutade reklambroschyrer där den taffliga svenskan i den egenproducerade texterna bara överträffas i det rent miserabla språket i de ”översatta” ditona. Men det finns som tur är undantag. Ett sådant är tidningen Level, ute med nytt nummer nu.
Till att börja med är den snygg, och lättläst. Även när de faktiskt fyller uppslag med mängder av små notisliknande texter blir det aldrig plottrigt. Men framförallt är det två saker som gör tidningen så läsvärd. Det första är det äkta engagemanget för spel som lyser igenom varje text. Och det andra är den höga språkliga nivån.
Augustinumret innehåller en hel del matnyttigt och intressant. Symptomatiskt nog inleder de med en lång text om nya Pac-Man, med anledning av nya Pac-Man: Championship Edition. Att frossa i spelnostalgi är annars ingenting tidningen väjer för, och tur är väl det. Andra läsvärda texter är Thomas Wiborghs reportage från Rockstar games i New York (med anledning av kommande GTA IV), direktrapporter från E3-mässan i Los Angeles, samt inte minst mängder av recensioner och förhandsglimtar (och ja, artikeln om Hideo Kojimas sista [?] Metal Gear Solid – guns of the patriots – fick åtminstone undertecknad att börja funder över om jag inte behöver en sådan där PS3:a jag med, när allt kommer omkring…).
Som sagt, mycket underhållande och intressant läsning. Om det finns något att klaga över så är det kanske att texterna ibland drar iväg åt det något lite väl pretentiösa hållet. Men å andra sidan. Vem är jag att klaga på den saken ...
Nu ska sägas att jag inte är någon fullfjädrad spelnörd. Jag tycker det är kul att spela, och gillar att hålla mig informerad om vad som händer och sker i branschen. Tänker inte ta ställning här och nu till om spel är kultur, underhållning eller något helt annat (dessutom är det väl alla tre, antar jag), men att spelen och kulturen runt om dem blir en allt viktigare del av vårt samhälle kan väl få förneka.
Och då fungerar Level utmärkt som ciceron in i den världen. Dessutom är den snygg. Men det kanske jag redan hade sagt?
Andra bloggar om: level, speltidningar, datorspel, konsolspel, spel, kultur och annat intressant
Till att börja med är den snygg, och lättläst. Även när de faktiskt fyller uppslag med mängder av små notisliknande texter blir det aldrig plottrigt. Men framförallt är det två saker som gör tidningen så läsvärd. Det första är det äkta engagemanget för spel som lyser igenom varje text. Och det andra är den höga språkliga nivån.
Augustinumret innehåller en hel del matnyttigt och intressant. Symptomatiskt nog inleder de med en lång text om nya Pac-Man, med anledning av nya Pac-Man: Championship Edition. Att frossa i spelnostalgi är annars ingenting tidningen väjer för, och tur är väl det. Andra läsvärda texter är Thomas Wiborghs reportage från Rockstar games i New York (med anledning av kommande GTA IV), direktrapporter från E3-mässan i Los Angeles, samt inte minst mängder av recensioner och förhandsglimtar (och ja, artikeln om Hideo Kojimas sista [?] Metal Gear Solid – guns of the patriots – fick åtminstone undertecknad att börja funder över om jag inte behöver en sådan där PS3:a jag med, när allt kommer omkring…).
Som sagt, mycket underhållande och intressant läsning. Om det finns något att klaga över så är det kanske att texterna ibland drar iväg åt det något lite väl pretentiösa hållet. Men å andra sidan. Vem är jag att klaga på den saken ...
Nu ska sägas att jag inte är någon fullfjädrad spelnörd. Jag tycker det är kul att spela, och gillar att hålla mig informerad om vad som händer och sker i branschen. Tänker inte ta ställning här och nu till om spel är kultur, underhållning eller något helt annat (dessutom är det väl alla tre, antar jag), men att spelen och kulturen runt om dem blir en allt viktigare del av vårt samhälle kan väl få förneka.
Och då fungerar Level utmärkt som ciceron in i den världen. Dessutom är den snygg. Men det kanske jag redan hade sagt?
Andra bloggar om: level, speltidningar, datorspel, konsolspel, spel, kultur och annat intressant
Liberaler mot konservativa i synen på USA?
USA är en revolutionär statsbildning, som föddes ur ett uppror mot den gamla imperiemakten. Dessutom är det ett samhälle byggt av utvandrare, människor som rent praktiskt ofta flydde undan fattigdom och förtryck hemma i den gamla världen. I detta frihetsarv ligger nog mycket av det som många inom vänstern – precis som många liberaler - åtminstone tidigare funnit attraktivt i landet i väster.
Det politiska stödet för USA ser som bekant annorlunda ut idag. Vad som slarvigt brukat betecknas som ”bombhögern” hyllar istället landet för dess militära förmåga att slå ner på skurkstater och terrorister runt om i världen. Så nu är det alltså imperiet USA som hyllas. Superstaten.
SvD lyfter idag fram Chalmers Johnsons senaste bok ”Nemesis” (se här). Det är den avslutande delen i hans så kallade ”blowback”-triologi (blowback syftar på den term som används av CIA för att beskriva oönskade biverkningar av amerikanska handlingar i utlandet.) Johnsons poäng är att det är just detta ”nya” USA, imperiet, kolonialmakten, som är det verkliga USA. Han belägger detta genom att inte minst peka på mängden amerikansk militär närvaro runt om i världen.
Och det är en intressant tes. Utifrån en svensk kontext är frågan bara vem som skulle påverkas av den. Högern har ju som sagt redan accepterat att USA är en superstat, och det är därför de gillar landet. Och den lilla gnutta kärlek vänstern till äventyrs skulle ha kvar lär inte påverkas av att det man redan visste blir understryket än en gång.
Men så blir jag lite överraskad, när jag tittar efter vilka andra som har kommenterar artikeln. Och hittar en i mitt tycke oväntat öppenhjärtig och genomtänkt kommentar i ämnet från den tecknande bloggaren Attila, en person som sällan befinner sig i den vänstra ringhörnan. Han visar sig tillhöra den lilla gruppering som faktiskt gillar USA för vad det en gång var och nu uttrycker allvarligt bekymmer över den utveckling som nu sker (alltså ganska exakt min egen hållning, för övrigt). En riktigt läsvärd kommentar, du hittar den här.
Den politiska högern här i Sverige slits mellan ett antal olika ideologier. Konservativa står mot liberaler, och olika typer av liberaler står mot varandra. Fortfarande kan de enas eftersom de alla ser rött så fort de hör ordet ”sosse”. Men man kan inte i längden bygga en politisk identitet på att bara vara mot, inte ens om fienden är något så formidabelt som den svenska socialdemokratin.
Sprickorna verkar hittills mest ha begränsats till synen på övervakning och den personliga integriteten. Det är helt enkelt acceptabelt för personer till höger att vara kritisk mot regeringen i dessa frågor (så länge man aldrig glömmer bort att påpeka att det var Bodström som uppfann övervakningssamhället, frestas jag att tillägga).
Men kanske är Attilas inlägg ett tecken i tiden. Kanske kommer även andra grundläggande sanningar nu att börja ifrågasättas. Även om det innebär att man, som Attila, hamnar på direkt kollisionskurs med inte bara den sittande regeringen, utan också stora delar av den ”liberala” bloggosfären. Även för oss som inte kallar oss höger finns anledning att följa den diskussionen med visst intresse.
Andra bloggar om: USA, Attila, konservatism, neokonservatism, liberalism, högern, ideologier, politik och annat intressant
Det politiska stödet för USA ser som bekant annorlunda ut idag. Vad som slarvigt brukat betecknas som ”bombhögern” hyllar istället landet för dess militära förmåga att slå ner på skurkstater och terrorister runt om i världen. Så nu är det alltså imperiet USA som hyllas. Superstaten.
SvD lyfter idag fram Chalmers Johnsons senaste bok ”Nemesis” (se här). Det är den avslutande delen i hans så kallade ”blowback”-triologi (blowback syftar på den term som används av CIA för att beskriva oönskade biverkningar av amerikanska handlingar i utlandet.) Johnsons poäng är att det är just detta ”nya” USA, imperiet, kolonialmakten, som är det verkliga USA. Han belägger detta genom att inte minst peka på mängden amerikansk militär närvaro runt om i världen.
Och det är en intressant tes. Utifrån en svensk kontext är frågan bara vem som skulle påverkas av den. Högern har ju som sagt redan accepterat att USA är en superstat, och det är därför de gillar landet. Och den lilla gnutta kärlek vänstern till äventyrs skulle ha kvar lär inte påverkas av att det man redan visste blir understryket än en gång.
Men så blir jag lite överraskad, när jag tittar efter vilka andra som har kommenterar artikeln. Och hittar en i mitt tycke oväntat öppenhjärtig och genomtänkt kommentar i ämnet från den tecknande bloggaren Attila, en person som sällan befinner sig i den vänstra ringhörnan. Han visar sig tillhöra den lilla gruppering som faktiskt gillar USA för vad det en gång var och nu uttrycker allvarligt bekymmer över den utveckling som nu sker (alltså ganska exakt min egen hållning, för övrigt). En riktigt läsvärd kommentar, du hittar den här.
Den politiska högern här i Sverige slits mellan ett antal olika ideologier. Konservativa står mot liberaler, och olika typer av liberaler står mot varandra. Fortfarande kan de enas eftersom de alla ser rött så fort de hör ordet ”sosse”. Men man kan inte i längden bygga en politisk identitet på att bara vara mot, inte ens om fienden är något så formidabelt som den svenska socialdemokratin.
Sprickorna verkar hittills mest ha begränsats till synen på övervakning och den personliga integriteten. Det är helt enkelt acceptabelt för personer till höger att vara kritisk mot regeringen i dessa frågor (så länge man aldrig glömmer bort att påpeka att det var Bodström som uppfann övervakningssamhället, frestas jag att tillägga).
Men kanske är Attilas inlägg ett tecken i tiden. Kanske kommer även andra grundläggande sanningar nu att börja ifrågasättas. Även om det innebär att man, som Attila, hamnar på direkt kollisionskurs med inte bara den sittande regeringen, utan också stora delar av den ”liberala” bloggosfären. Även för oss som inte kallar oss höger finns anledning att följa den diskussionen med visst intresse.
Andra bloggar om: USA, Attila, konservatism, neokonservatism, liberalism, högern, ideologier, politik och annat intressant
Ny trängselskatt, med skönhetsfläckar
I grunden en bra modell, men tusan så mycket sämre än det skulle kunna vara. Så kan man väl beskriva de trängselskatter som idag återinförs i Stockholm. För det stora problemet med de nya skatterna – och även det som skiljer dem från det tidigare försöket – är att intäkterna nu inte längre kan användas till att förbättra kollektivtrafiken. Och det är på alla sätt dåligt.
Dels innebär det att skatternas fördelningspolitiska profil blir mycket sämre. Men det innebär också att hela modellen ändrar karaktär. Tidigare var skatten ett tydligt försök att ändra människors resande åt ett mer miljövänligt sätt. Om du reste med hög miljöbelastning (bil) fick du betala mer. Med låg miljöbelastning (kollektivt) fick du istället en fördel, eftersom det gavs utrymme för att förbättra den trafiken med de intäkter skatterna gav.
Nu blir det mer entydigt så att skatten går ut på att få människor att resa mindre. Och det tycker jag är trist. Vad jag har förstått det är detta att inga pengar ska gå till kollektivtrafiken tydligen nu en politisk nödvändighet för att få med sig de moderater i kranskommunerna som bundit upp sig hårt vid ett nej (se bland annat denna artikel). Och då håller det tydligen inte att bilisternas pengar ska gå till den del av befolkningen som åker med tunnelbana och buss.
När trängselskatten nu återkommer till Stockholm gör den det för att stanna. Däremot tror jag inte alla detaljer i utformningen är skrivna i sten. Inför nästa val tänker åtminstone jag verka för att intäkterna från framtida trängselskatter också går till att förbättra kollektivtrafiken för oss som bor och verkar i regionen.
Mer om detta skrev jag här
Läs mer om de nya trängselskatterna, exempelvis här, här och här
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, miljö, trängsel, moderaterna, fördelningspolitik och annat intressant
Dels innebär det att skatternas fördelningspolitiska profil blir mycket sämre. Men det innebär också att hela modellen ändrar karaktär. Tidigare var skatten ett tydligt försök att ändra människors resande åt ett mer miljövänligt sätt. Om du reste med hög miljöbelastning (bil) fick du betala mer. Med låg miljöbelastning (kollektivt) fick du istället en fördel, eftersom det gavs utrymme för att förbättra den trafiken med de intäkter skatterna gav.
Nu blir det mer entydigt så att skatten går ut på att få människor att resa mindre. Och det tycker jag är trist. Vad jag har förstått det är detta att inga pengar ska gå till kollektivtrafiken tydligen nu en politisk nödvändighet för att få med sig de moderater i kranskommunerna som bundit upp sig hårt vid ett nej (se bland annat denna artikel). Och då håller det tydligen inte att bilisternas pengar ska gå till den del av befolkningen som åker med tunnelbana och buss.
När trängselskatten nu återkommer till Stockholm gör den det för att stanna. Däremot tror jag inte alla detaljer i utformningen är skrivna i sten. Inför nästa val tänker åtminstone jag verka för att intäkterna från framtida trängselskatter också går till att förbättra kollektivtrafiken för oss som bor och verkar i regionen.
Mer om detta skrev jag här
Läs mer om de nya trängselskatterna, exempelvis här, här och här
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, miljö, trängsel, moderaterna, fördelningspolitik och annat intressant
Reinfeldt tvålar på (inte till) i försvarsfrågan
Jag vet inte om någon märkte det, men nu har faktiskt statsminister Reinfeldt återvänt till världen och därmed också kommenterat vad som kan vara regeringens värsta politiska kris hittills, det inflammerade försvarsbråket mellan finans- och försvarsminister (han gjorde det till Ekot, se här). Och det är inte utan att det gamla smeknamnet ”tvålen” som Fredrik Reinfeldt enligt uppgift fick som muf-ordförande nu återigen dyker upp i minnet.
Svenskans ledarsida kommenterar faktiskt knivskarpt: ”Trots en föredömligt rak fråga från Ekots reporter fick man som så ofta intrycket att Reinfeldt inte känner särskilt starkt för någonting” skriver Lisa Bjurwald och avslutar underbart syrligt: ”Det hade varit betryggande att veta att även statsministern vill ha ett försvar som faktiskt kan försvara oss.”
Men det beskedet gavs alltså inte. Inte heller det omvända, att statsministern litar på sin finansminister. Taktiken verkar istället vara att spela ner det hela. Jag tror inte att det kommer att fungera. För finansministern handlar detta nämligen om den sista unsen auktoritet. Och försvarsministern kan faktiskt bara inte förlora denna strid - han skulle bara framstå som ett skämt.
Kanske är det därför Reinfeldt beter sig som en tvål. För att han någonstans förstår vilka insatserna är. Och oavsett hur han sätter ner fötterna kommer det innebära ett hårt politiskt slag mot någon av hans närmaste politiska allierade; Anders Borg och Mikael Odenberg.
Mer om detta skrev jag framförallt här men även här och här
Andra bloggar om: politik, försvaret, försvarspolitik, Anders Borg, Mikael Odenberg, Fredrik Reinfeldt, budgeten, försvarsbudgeten, nedskärningar, besparingar, regeringen och annat intressant
Svenskans ledarsida kommenterar faktiskt knivskarpt: ”Trots en föredömligt rak fråga från Ekots reporter fick man som så ofta intrycket att Reinfeldt inte känner särskilt starkt för någonting” skriver Lisa Bjurwald och avslutar underbart syrligt: ”Det hade varit betryggande att veta att även statsministern vill ha ett försvar som faktiskt kan försvara oss.”
Men det beskedet gavs alltså inte. Inte heller det omvända, att statsministern litar på sin finansminister. Taktiken verkar istället vara att spela ner det hela. Jag tror inte att det kommer att fungera. För finansministern handlar detta nämligen om den sista unsen auktoritet. Och försvarsministern kan faktiskt bara inte förlora denna strid - han skulle bara framstå som ett skämt.
Kanske är det därför Reinfeldt beter sig som en tvål. För att han någonstans förstår vilka insatserna är. Och oavsett hur han sätter ner fötterna kommer det innebära ett hårt politiskt slag mot någon av hans närmaste politiska allierade; Anders Borg och Mikael Odenberg.
Mer om detta skrev jag framförallt här men även här och här
Andra bloggar om: politik, försvaret, försvarspolitik, Anders Borg, Mikael Odenberg, Fredrik Reinfeldt, budgeten, försvarsbudgeten, nedskärningar, besparingar, regeringen och annat intressant
… och så idag igen (DN förnekar sig inte)
Jag tyckte att det var lite platt av DN att igår lyfta fram Ingmar Bergmans skatteaffärer som bland det viktigaste när hans konst skulle diskuteras. Faktum var att jag skrev en lång text om det, se här. Men så var det uppenbarligen inte slut med gårdagens pekoral. Idag publicerar ledarsidan en text till (skriven av Mats Wiklund), och nu handlar det bara om skatteaffären. Och nu blir det uppenbart; tidningen tycker verkligen att det viktigaste inte var Bergmans konst, utan att han hamnade i klammeri med skattemyndigheterna.
Märkligt att inte fler av de internationella storheter som kommenterar Bergmans bortgång lyft fram denna sak. Men Ang Lee och Woody Allen kanske inte läser DN:s ledarsida?
(PS: faktum är att Wiklund faktiskt är lite lätt indignerad över det faktum att så lite i rapporteringen har handlat om Bergmans skatter. Alltför många har skrivit om hans pjäser, filmer och annat ovidkommande, får man anta att han tycker. Hå hå ja ja. Så ser den liberala hjärntrusten anno 2007 ut…)
Andra bloggar om: politik, kultur, Ingmar bergman, skatter, DN och annat intressant
Märkligt att inte fler av de internationella storheter som kommenterar Bergmans bortgång lyft fram denna sak. Men Ang Lee och Woody Allen kanske inte läser DN:s ledarsida?
(PS: faktum är att Wiklund faktiskt är lite lätt indignerad över det faktum att så lite i rapporteringen har handlat om Bergmans skatter. Alltför många har skrivit om hans pjäser, filmer och annat ovidkommande, får man anta att han tycker. Hå hå ja ja. Så ser den liberala hjärntrusten anno 2007 ut…)
Andra bloggar om: politik, kultur, Ingmar bergman, skatter, DN och annat intressant
DN:s platta försök att politisera Bergman
När flaggskeppet i den svenska morgontidningsflottan DN på ledarplats dagen efter hans död reflekterar över Ingmar Bergman hade jag först tänkt låta bli att kommentera. Men så har det liksom legat och jäst i hjärtegropen, och nu kan jag helt enkelt inte låta bli. För vad Sveriges viktigaste liberala ledarsida lägger som mest vikt vid när de ska försöka förstå mästerregissören är det skattebråk som ledde till att Bergman under några år lämnade Sverige. På något sätt får de detta till en närmast politisk handling, och försöker på så vis göra Ingmar Bergman till en symbol för motstånd mot folkhemmet och välfärdsstaten.
Och dels är detta märkligt i sak. För orsaken till att Ingmar Bergman mycket riktigt periodvis fick utstå kritik från vänstern var ju snarare att han var för apolitisk, för ”navelskådande”. De frågor han berörde, om liv och död, den frånvarande guden etc, upplevdes väl helt enkelt som inte tillräckligt ”samhällstillvända”. Och detta kunde naturligtvis en vänster som ansåg att allt var politik, och att den som inte var med var emot, reta upp sig på (jag var ju inte med, men det är så jag har förstått det).
Men visst: vi kan ändå ha långa och intressanta diskussioner om vilken politisk betydelse Ingmar Bergmans konst har haft. Vi kan på det sättet också bidra till att fördjupa förståelsen av hans konstnärskap. Men det gör inte DN. Istället hänger man sig åt en häpnadsväckande platt analys. Bergman fick problem med skatten. ”Fanny och Alexander” handlar om överklassen. På Fårö är det kargt och där bor det väldigt få människor. Alltså måste Bergmans konst se som en stor protest mot – eller åtminstone stå i kontrast med - folkhemmet. Man tar sig för pannan.
DN:s ledarskribent skulle nu säkert försvara sig med att vad artikeln handlar om egentligen inte är Bergman som sådan, utan vad han har inneburit för bilden av Sverige. Men det blir naturligtvis högt räknat en halv sanning. För som Carl-Johan Malmborg skrev i gårdagens SvD, Bergmans konst ”… tillhör vårt kollektiva minne”. När DN nu försöker definiera bilden av Bergman innebär det också att man i någon mening försöker definiera detta kollektiva minne.
Och det är inte konstigt att politiska opinionsbildare kastar sig över och försöker göra denna typ av konstnärskap till sina. Att en politisk ledarsida lägger ett politiskt raster över något så viktigt är på det sättet inget märkligt – tvärtom tycker jag nog att det är bra, att vi börjar ta kulturen på allvar.
Det anmärkningsvärda är alltså snarare kvaliteten på analysen som görs, och vilka faktorer som tas fram (exempelvis är texten närmast kliniskt befriad på mer ingående kommentarer om innehållet i Bergmans konst, undantaget då denna lilla randanmärkning om Fanny och Alexander samt en del uppräknanden. Däremot står det som sagt en väldig massa om hans skatteaffärer.) Och jag tycker att det känns tråkigt. Faktiskt extra trist eftersom jag ändå har en lite romantisk uppfattning att det inom liberala kretsar åtminstone förr i tiden fanns något typ av bildningsideal.
Nej, läs istället Enn Kokks text. En lång, personlig betraktelse över konstnären Ingmar Bergman. Utan några som helst försöka att tillskriva Bergman den egna ideologin.
Andra bloggar om: Ingmar Bergman, DN, konst, kultur, politik, film och annat intressant
Och dels är detta märkligt i sak. För orsaken till att Ingmar Bergman mycket riktigt periodvis fick utstå kritik från vänstern var ju snarare att han var för apolitisk, för ”navelskådande”. De frågor han berörde, om liv och död, den frånvarande guden etc, upplevdes väl helt enkelt som inte tillräckligt ”samhällstillvända”. Och detta kunde naturligtvis en vänster som ansåg att allt var politik, och att den som inte var med var emot, reta upp sig på (jag var ju inte med, men det är så jag har förstått det).
Men visst: vi kan ändå ha långa och intressanta diskussioner om vilken politisk betydelse Ingmar Bergmans konst har haft. Vi kan på det sättet också bidra till att fördjupa förståelsen av hans konstnärskap. Men det gör inte DN. Istället hänger man sig åt en häpnadsväckande platt analys. Bergman fick problem med skatten. ”Fanny och Alexander” handlar om överklassen. På Fårö är det kargt och där bor det väldigt få människor. Alltså måste Bergmans konst se som en stor protest mot – eller åtminstone stå i kontrast med - folkhemmet. Man tar sig för pannan.
DN:s ledarskribent skulle nu säkert försvara sig med att vad artikeln handlar om egentligen inte är Bergman som sådan, utan vad han har inneburit för bilden av Sverige. Men det blir naturligtvis högt räknat en halv sanning. För som Carl-Johan Malmborg skrev i gårdagens SvD, Bergmans konst ”… tillhör vårt kollektiva minne”. När DN nu försöker definiera bilden av Bergman innebär det också att man i någon mening försöker definiera detta kollektiva minne.
Och det är inte konstigt att politiska opinionsbildare kastar sig över och försöker göra denna typ av konstnärskap till sina. Att en politisk ledarsida lägger ett politiskt raster över något så viktigt är på det sättet inget märkligt – tvärtom tycker jag nog att det är bra, att vi börjar ta kulturen på allvar.
Det anmärkningsvärda är alltså snarare kvaliteten på analysen som görs, och vilka faktorer som tas fram (exempelvis är texten närmast kliniskt befriad på mer ingående kommentarer om innehållet i Bergmans konst, undantaget då denna lilla randanmärkning om Fanny och Alexander samt en del uppräknanden. Däremot står det som sagt en väldig massa om hans skatteaffärer.) Och jag tycker att det känns tråkigt. Faktiskt extra trist eftersom jag ändå har en lite romantisk uppfattning att det inom liberala kretsar åtminstone förr i tiden fanns något typ av bildningsideal.
Nej, läs istället Enn Kokks text. En lång, personlig betraktelse över konstnären Ingmar Bergman. Utan några som helst försöka att tillskriva Bergman den egna ideologin.
Andra bloggar om: Ingmar Bergman, DN, konst, kultur, politik, film och annat intressant
tisdag, juli 31, 2007
Men klassamhället hade ju spelat ut sin roll???
Barn till arbetare värderas lägre när Trafikskadenämnden ska beräkna skadestånd. Argumentet är att dessa barn har en förväntat lägre framtida inkomst. Detta lyfter Caterina Franceshi upp i en mycket viktig artikel på DN-debatt idag.
Artikeln är upprörande på två sätt. Dels för att Trafikskadenämndens agerande som sådant är häpnadsväckande (och dessutom stick i stäv med de intentioner lagstiftarna haft, om jag förstår det hela rätt). Men också för att man förstår hur de tänker. Barn till arbetare kommer förmodligen tjäna mindre än sina medelklasskamrater. I denna mening finns det en obehaglig logik bakom nämndens agerande. En logik som understryker vad som är det verkliga problemet.
Sverige är ett klassamhälle. Visserligen ett relativt humant sådant, men ändå. Morgonens debattartikel påminner om detta på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.
Andra bloggar om: sverige, politik, klass, klassamhälle, trafikskadenämnden, Caterina Franceschi och annat intressant
Artikeln är upprörande på två sätt. Dels för att Trafikskadenämndens agerande som sådant är häpnadsväckande (och dessutom stick i stäv med de intentioner lagstiftarna haft, om jag förstår det hela rätt). Men också för att man förstår hur de tänker. Barn till arbetare kommer förmodligen tjäna mindre än sina medelklasskamrater. I denna mening finns det en obehaglig logik bakom nämndens agerande. En logik som understryker vad som är det verkliga problemet.
Sverige är ett klassamhälle. Visserligen ett relativt humant sådant, men ändå. Morgonens debattartikel påminner om detta på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.
Andra bloggar om: sverige, politik, klass, klassamhälle, trafikskadenämnden, Caterina Franceschi och annat intressant
måndag, juli 30, 2007
Nu ska kaninerna döden dö
Alla djur är verkligen inte jämlika. Råttor och kaniner, exempelvis. Om någon får för sig att utrota alla råttor är det ingen som protesterar. Rätt åt de små lömska fulingarna, tänker vi (kanske med undantag för en och annan biolog). Men kaniner? Små söta gulliga kaniner? Känslorna blir minst sagt kluvna.
Och jag raljerar inte bara. När jag läser i tidningen att staden nu ska ta tag i ett växande ”kaninproblem” och helt sonika skjuta av dem reagerar jag annorlunda än om det vore råttor som låg i parkförvaltarnas sikte. Helt ärligt. Det känns lite hjärtlös att ha ihjäl de små krabaterna.
Vad som hänt är alltså att parkförvaltningen nu har övergett den gamla politiken att löpande skjuta av något tusental kaniner för att hålla stammen i skick. Nu funderar man istället över en slutgiltig lösning som går ut på att man helt enkelt tar kål på den, allesammans. Och detta väcker såklart reaktioner. Det realistiska i planerna ifrågasätts, och det talas om små kaninungar som kommer att ligga och svälta ihjäl i jordhålorna när deras föräldrar drabbats av viltvårdarnas nit.
Samtidigt får vi inte glömma bort att Stockholms ”kaninproblem” är i hög utsträckning självförvållat, av människor som matar kaniner och även flyttar på dem (vilket tros ligga bakom spridningen.) Alltså av ungefär samma krafter som nu gör att en och annan reagerar på utrotningsplanerna. Vi människor gillar helt enkelt kaniner. Mer än vi gillar råttor.
Frågan är bara hur mycket. Kommer det nu uppstå en ny folkrörelse – rädda kaninerna? Eller kommer de flesta ändå tycka att det ska bli skönt att slippa den förstörelse de små gnagarna trots att åstadkommer? Och vad säger stadens politiker? Finns det någon som vill gå ut och fronta som kaninernas räddare, eller nemesis? Vi får se. Tills vidare; läs mer om frågan här eller här.
Andra bloggar om: politik, stockholm, kaniner, viltskydd, djurens rätt och annat intressant
Och jag raljerar inte bara. När jag läser i tidningen att staden nu ska ta tag i ett växande ”kaninproblem” och helt sonika skjuta av dem reagerar jag annorlunda än om det vore råttor som låg i parkförvaltarnas sikte. Helt ärligt. Det känns lite hjärtlös att ha ihjäl de små krabaterna.
Vad som hänt är alltså att parkförvaltningen nu har övergett den gamla politiken att löpande skjuta av något tusental kaniner för att hålla stammen i skick. Nu funderar man istället över en slutgiltig lösning som går ut på att man helt enkelt tar kål på den, allesammans. Och detta väcker såklart reaktioner. Det realistiska i planerna ifrågasätts, och det talas om små kaninungar som kommer att ligga och svälta ihjäl i jordhålorna när deras föräldrar drabbats av viltvårdarnas nit.
Samtidigt får vi inte glömma bort att Stockholms ”kaninproblem” är i hög utsträckning självförvållat, av människor som matar kaniner och även flyttar på dem (vilket tros ligga bakom spridningen.) Alltså av ungefär samma krafter som nu gör att en och annan reagerar på utrotningsplanerna. Vi människor gillar helt enkelt kaniner. Mer än vi gillar råttor.
Frågan är bara hur mycket. Kommer det nu uppstå en ny folkrörelse – rädda kaninerna? Eller kommer de flesta ändå tycka att det ska bli skönt att slippa den förstörelse de små gnagarna trots att åstadkommer? Och vad säger stadens politiker? Finns det någon som vill gå ut och fronta som kaninernas räddare, eller nemesis? Vi får se. Tills vidare; läs mer om frågan här eller här.
Andra bloggar om: politik, stockholm, kaniner, viltskydd, djurens rätt och annat intressant
Ingmar Bergman är död
Att kalla Ingmar Bergman för en ”stor kulturpersonlighet” blir liksom bara larvigt. Mästerregissören sprängde alla skalor. Man behöver bara se till hur viktiga hans verk varit för bilden av Sverige och inte minst svensk film utomlands för att förstå att det är på det sättet. Och nu nås vi av beskedet att han har gått bort, 89 år gammal, naturligtvis i sitt hem på Fårö.
Maaret Koskinen fångar i sin mycket läsvärda text i DN på ett mycket träffande sätt Bergmans storhet, och vilken roll han spelar för alla oss svenskar. "För hur 'svensk' i någon mening Bergman än var hör han till syvende og sidst naturligtvis till världskulturen; hans namn äger, ungefär som 'Ibsen', 'Mozart' eller 'Van Gogh', den där säregna klangen av signal- eller kodord med hemortsrätt i ett alldeles eget storartat och gränslöst firmament. Begreppet Bergman har med andra ord placerat oss liksom i ljuset av en heroisk avglans: 'Regnar det på Bergman', som salig filmkritiker Jurgen Schildt formulerade saken, 'så stänker det på Sverige'" skriver hon (se hela texten här.)
Och så är det naturligtvis. Jämförelsen med Ibsen och Mozart är på intet sätt överdriven. Kanske är det till och med så, att just denna storhet ibland har gjort att vi svenskar själva blivit som bländade av ljuset. För hur kan man hantera ett kulturarv som skapas i nuet, i samtiden? Hur kan man förhålla sig? Och vad händer nu när människan har gått bort?
Carl-Johan Malmberg skriver vackert om detta i SvD. "Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne" skriver han, trösterikt (läs hela texten här).
Och säkert kommer många nu också påbörja den resan, efter att konstnären är död (återigen?) ge sig i kast med hans verk. Det är i sådant fall någonting gott och bra. En av Sveriges riktigt stora har gått bort. Vad som finns kvar är minnen, och ett konstnärskap som aldrig kommer att gå ur tiden.
Läs mer här och här
Andra bloggar om: ingmar bergman, kultur och annat intressant
Maaret Koskinen fångar i sin mycket läsvärda text i DN på ett mycket träffande sätt Bergmans storhet, och vilken roll han spelar för alla oss svenskar. "För hur 'svensk' i någon mening Bergman än var hör han till syvende og sidst naturligtvis till världskulturen; hans namn äger, ungefär som 'Ibsen', 'Mozart' eller 'Van Gogh', den där säregna klangen av signal- eller kodord med hemortsrätt i ett alldeles eget storartat och gränslöst firmament. Begreppet Bergman har med andra ord placerat oss liksom i ljuset av en heroisk avglans: 'Regnar det på Bergman', som salig filmkritiker Jurgen Schildt formulerade saken, 'så stänker det på Sverige'" skriver hon (se hela texten här.)
Och så är det naturligtvis. Jämförelsen med Ibsen och Mozart är på intet sätt överdriven. Kanske är det till och med så, att just denna storhet ibland har gjort att vi svenskar själva blivit som bländade av ljuset. För hur kan man hantera ett kulturarv som skapas i nuet, i samtiden? Hur kan man förhålla sig? Och vad händer nu när människan har gått bort?
Carl-Johan Malmberg skriver vackert om detta i SvD. "Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne" skriver han, trösterikt (läs hela texten här).
Och säkert kommer många nu också påbörja den resan, efter att konstnären är död (återigen?) ge sig i kast med hans verk. Det är i sådant fall någonting gott och bra. En av Sveriges riktigt stora har gått bort. Vad som finns kvar är minnen, och ett konstnärskap som aldrig kommer att gå ur tiden.
Läs mer här och här
Andra bloggar om: ingmar bergman, kultur och annat intressant
Alla gillar Pride – eller?
I samband med årets Pride-festival har Bengt Held återigen listat riksdagspartier efter hur progressiva de är i HBT-frågor, och det är en ljus bild som framträder. Största förändringen kan iakttas hos (s) som gå från ”möjligen” till ”ja” på ett stort antal områden, möjligtvis beroende på den nya partiledaren. Men undersökningen ger också upphov till funderingar om vilken tyngd dessa frågor egentligen har. För samtidigt är det exempelvis inget problem för två av dem mest ”HBT-vänliga” partierna – folkpartiet och centern – att glatt bilda regering med den enda riksdagsparti som fortfarande sticker ut negativt – kristdemokraterna.
Annars är det ju glädjande nog detta som är det stora intrycket av Pride; denna i stort sett totala (ja, förutom delar av regeringen då) samhälleliga uppslutning bakom någon sorts grundläggande idé om att alla människor är lika mycket värda oberoende av hur de väljer att leva sina sexliv. Detta har det och kommer det utan tvekan att raljeras och diskuteras runt. Hur djupt ligger denna övertygelse, är det inte så att politiker vill frottera sig, etc, etc. Men jag tänker på alternativen, som Ryssland och Polen, och tycker att detta trots allt är rätt bra.
Sedan är det ju naturligtvis så att denna uppslutning på intet sätt omfattar hela befolkningen. Homofobin existerar där ute, och den tar sig tyvärr alltför ofta rent våldsamma uttryck. Men även om det inte går så långt som till rena våldshandlingar existerar trångsyn, fördomar, utfrysning och mobbing. Att årets Pride-festival fokuserar på idrotten är därför både klokt och logiskt. Om idrottsrörelsen skulle kunna bli en plats där alla kan känna sig hemma och inte behöver vara rädda för tråkningar eller värre saker på grund av sin sexualitet vore det en stor frihetsvinst, inte minst för våra unga.
Så Pride fyller fortfarande en funktion. Inte för att alla gillar festivalens budskap. Utan för att vissa faktiskt inte gör det. Då behövs fortfarande det självförtroendestärkande festivalen innebär för Sverige HBT-personer. Och då behövs dess opinionsbildande budskap. Några av höjdpunkterna i programmet hittar du för övrigt här.
Andra bloggar om: pride, pridefestivalen, stockholm pride, HBT, politik, och annat intressant
Annars är det ju glädjande nog detta som är det stora intrycket av Pride; denna i stort sett totala (ja, förutom delar av regeringen då) samhälleliga uppslutning bakom någon sorts grundläggande idé om att alla människor är lika mycket värda oberoende av hur de väljer att leva sina sexliv. Detta har det och kommer det utan tvekan att raljeras och diskuteras runt. Hur djupt ligger denna övertygelse, är det inte så att politiker vill frottera sig, etc, etc. Men jag tänker på alternativen, som Ryssland och Polen, och tycker att detta trots allt är rätt bra.
Sedan är det ju naturligtvis så att denna uppslutning på intet sätt omfattar hela befolkningen. Homofobin existerar där ute, och den tar sig tyvärr alltför ofta rent våldsamma uttryck. Men även om det inte går så långt som till rena våldshandlingar existerar trångsyn, fördomar, utfrysning och mobbing. Att årets Pride-festival fokuserar på idrotten är därför både klokt och logiskt. Om idrottsrörelsen skulle kunna bli en plats där alla kan känna sig hemma och inte behöver vara rädda för tråkningar eller värre saker på grund av sin sexualitet vore det en stor frihetsvinst, inte minst för våra unga.
Så Pride fyller fortfarande en funktion. Inte för att alla gillar festivalens budskap. Utan för att vissa faktiskt inte gör det. Då behövs fortfarande det självförtroendestärkande festivalen innebär för Sverige HBT-personer. Och då behövs dess opinionsbildande budskap. Några av höjdpunkterna i programmet hittar du för övrigt här.
Andra bloggar om: pride, pridefestivalen, stockholm pride, HBT, politik, och annat intressant
Kamp mot tjuvåkning får inte drabba hederliga resenärer
Jag vet inte om ni försökt ta er fram med barnvagn i Paris tunnelbana? Om inte, försök inte ens. Sinnrika spärrkonstruktioner både vid in- och utgång lyckas nämligen effektivt hindra alla som är något mindre rörliga än snittmedborgaren från att gå på eller av. De enda som inte verkar hindras är faktiskt tjuvåkarna, som glatt tar sig förbi varje hinder (vet folk som med egna ögon bevittnat plankare klättra över 2,5 meter höga spärrdörrar, just i denna stad).
Jag sitter själv i styrelsen för SL här i Stockholm. Och jag tycker att det är viktigt att minska tjuvåkningen. Om fler betalade skulle vi få mer pengar till att antingen sänka priserna eller höja kvaliteten på trafiken. Därför är jag väldigt bekymrad över det faktum att plankningarna sedan den borgerliga majoriteten tog över i styrelsen har ökat. Men jag är också bekymrad över den motstrategi främst styrelseordförande Christer G Wennerholm (m) verkar ansluta sig till.
För det handlar nämligen nästan uteslutande om hårdare tag. Och nu kan vi läsa i tidningarna om hur människor ringer in till SL efter att ha gjort sig illa i spärrar som slår igen snabbare och snabbare för att hindra tjuvåkare från att passera (se här eller här). Och jag vet i skrivande stund inte vad som ligger bakom detta. Men det finns verkligen anledning att dra öronen åt sig.
För visst ska vi bekämpa tjuvåkning. Men det kan inte ske på det sättet att tillgängligheten för hederliga resenärer försämras. SL ska vara alla stockholmares kollektivtrafik. Då kan vi inte ha det på det sättet att de enda som kommer in eller ut är tjuvåkarna...
Andra bloggar om: politik, sl, storstockholms lokaltrafik, tjuvåkning, planka, spärrar, tillgänglighet och annat intressant
Jag sitter själv i styrelsen för SL här i Stockholm. Och jag tycker att det är viktigt att minska tjuvåkningen. Om fler betalade skulle vi få mer pengar till att antingen sänka priserna eller höja kvaliteten på trafiken. Därför är jag väldigt bekymrad över det faktum att plankningarna sedan den borgerliga majoriteten tog över i styrelsen har ökat. Men jag är också bekymrad över den motstrategi främst styrelseordförande Christer G Wennerholm (m) verkar ansluta sig till.
För det handlar nämligen nästan uteslutande om hårdare tag. Och nu kan vi läsa i tidningarna om hur människor ringer in till SL efter att ha gjort sig illa i spärrar som slår igen snabbare och snabbare för att hindra tjuvåkare från att passera (se här eller här). Och jag vet i skrivande stund inte vad som ligger bakom detta. Men det finns verkligen anledning att dra öronen åt sig.
För visst ska vi bekämpa tjuvåkning. Men det kan inte ske på det sättet att tillgängligheten för hederliga resenärer försämras. SL ska vara alla stockholmares kollektivtrafik. Då kan vi inte ha det på det sättet att de enda som kommer in eller ut är tjuvåkarna...
Andra bloggar om: politik, sl, storstockholms lokaltrafik, tjuvåkning, planka, spärrar, tillgänglighet och annat intressant
söndag, juli 29, 2007
Politiskt ludd löser inte regeringens problem
Ibland säger man att det intressantaste med en text är vad som skrivs mellan raderna. I dagens moderata försvarsartikel på SvD Brännpunkt får man väl snarare säga att det intressantaste är det som ströks. För som bekant är de tre riksdagsledamöternas alster idag en nedbantad kompromiss, där vad som enligt uppgift var en ”mild kritik” av finansminister Borg helt sonika – efter påtryckningar – togs bort.
Och kvar är en artikel som är föredömligt kort men som inte säger någonting. Alls, faktiskt. Moderaterna har alltid varit bra på försvarspolitik och det borde vi fortsätta vara. Typ. När PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg desperat försöker hitta någon typ av mening i den fäster han vikten vid det ”välkomna principiella beskedet” att det är ”[f]örsvarsbehovet som ska bestämma försvarsbudgeten, inte tvärtom.”
Meningslöst ludd kommer dock inte ta regeringen ur den kris finansministerns utspel i Almedalen försatt den i. Situationen är allvarligare än så, vilket jag skrev om igår (Vem avgår – Odenberg eller Anders Borg.) Om finansministern tvingas backa från sina besparingsplaner kommer han att tappa den sista unsen auktoritet, och det är mycket tveksamt om han kommer att kunna fortsätta fungera på sin post. Det är det stora dramat här. Och det gör morgonens nedbantade debattartikel noll och intet för att skyla över.
Andra bloggar om: politik, försvarspolitik, nedskärningar, besparingar, Mikael Odenberg. Anders Borg, moderaterna, försvaret, försvarsbudgeten och annat intressant.
Och kvar är en artikel som är föredömligt kort men som inte säger någonting. Alls, faktiskt. Moderaterna har alltid varit bra på försvarspolitik och det borde vi fortsätta vara. Typ. När PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg desperat försöker hitta någon typ av mening i den fäster han vikten vid det ”välkomna principiella beskedet” att det är ”[f]örsvarsbehovet som ska bestämma försvarsbudgeten, inte tvärtom.”
Meningslöst ludd kommer dock inte ta regeringen ur den kris finansministerns utspel i Almedalen försatt den i. Situationen är allvarligare än så, vilket jag skrev om igår (Vem avgår – Odenberg eller Anders Borg.) Om finansministern tvingas backa från sina besparingsplaner kommer han att tappa den sista unsen auktoritet, och det är mycket tveksamt om han kommer att kunna fortsätta fungera på sin post. Det är det stora dramat här. Och det gör morgonens nedbantade debattartikel noll och intet för att skyla över.
Andra bloggar om: politik, försvarspolitik, nedskärningar, besparingar, Mikael Odenberg. Anders Borg, moderaterna, försvaret, försvarsbudgeten och annat intressant.
Viktig läsning om privatiseringar i Uppsala
Hur den borgerliga majoriteten beter sig i Uppsala kommun är intressant kunskap för även oss som inte huserar dagligen i den gamla lärdomsstaden. Inte minst vad gäller privatiseringsfrågan. Högermajoriteten har infört en så kallad utmaningsrätt (det vill säga att vem som helst uppmanas anmäla intresse för att ta över kommunal verksamhet), och när denna i praktiken genomförts visade det sig att en tredjedel av de som nyttjade den själva var politiker. Borgerliga politiker, ska sägas.
En som skriver bra och insatt om detta är socialdemokratiske kommunpolitikern och bloggaren Erik Pelling. Du kan läsa några av hans inlägg exempelvis här och här. Obligatorisk läsning; om man tillhör dem som på något plan gick på snacket om de ”nya” moderaterna.
Andra bloggar om: politik, kommunpolitik, privatiseringar, uppsala, moderaterna, Erik Pelling och annat intressant
En som skriver bra och insatt om detta är socialdemokratiske kommunpolitikern och bloggaren Erik Pelling. Du kan läsa några av hans inlägg exempelvis här och här. Obligatorisk läsning; om man tillhör dem som på något plan gick på snacket om de ”nya” moderaterna.
Andra bloggar om: politik, kommunpolitik, privatiseringar, uppsala, moderaterna, Erik Pelling och annat intressant
lördag, juli 28, 2007
Film, film, film
Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Men på något sätt har jag lyckats se tre filmer idag. Samtidigt som jag jagat en krypande bebis, städat lägenheten, ni vet. Allt det där. Men jag måste då säga. Vilka filmer!
Inledde dagen (någon gång i vilan mellan första vällingen och förmiddagsgröten) med att se gamla klassiska Bond-rullen Diamantfeber (ja, precis, den kom med Expressen nu i veckan.) Det här var den första Bond jag såg, på VHS någon gång för länge sedan (hemma hos Stefan, vill jag minnas att det var, och nej den var inte ny då heller, så gammal är jag faktiskt inte.) Och det kanske inte är världen bästa film. Connery känns faktiskt till och från lite trött. Men titelsången. De två mördarna. Biljakten genom ett nattligt Las Vegas. Länge var det så här jag definierade Bond. Nostalgi i kvadrat, om inte annat.
Därefter – nu befinner vi oss runt lunch – blev det ett riktigt hopp uppåt i kvalitet. Jag lyckades äntligen få min fru att sätta sig ner och njuta av en av världens bästa filmer någonsin. Den tredje mannen. ”Svart-vit poesi”, har någon kallat den, och det är det minsta man kan säga. Jag häpnar fortfarande över hur vacker den är. Varje scen ett mästerverk, ljussättningen, skuggornas spel. Gillar man hela 40-tals estetiken är denna film ett måste. Det är också fascinerande att se hur väl den har åldrats. Tempot, intrigen, gör att den känns närmast modern. Och slutscenen är utan tvekan en av filmhistoriens bästa.
Så, när kvällen kom, och med den barnvakter, drog vi till Vällingby centrum för att se Simpsons-filmen på klassiska biografen Fontänen. Och den infriade ganska exakt de högt ställda förväntningarna. Smart, rolig, aktuell; satir och vanlig bondkomik om vartannat. Jag hade väl funderat över ur väl filmformatet skulle passa våra gula vänner: alldeles utmärkt var svaret. Och det är faktiskt lite kul med en hel biosalong som garvar tillsammans, hejdlöst. (Sedan är det lite larvigt, absolut, men man känner verkligen för de där tecknade figurerna. Det är märkligt hur några uppenbara karikatyrer kan bli så fundamentalt mänskliga.)
Herregud vilken dag. Vem behöver solsken? (Ok, det är möjligt att det faktiskt har varit solsken ute idag, vad vet jag. Men ändå. Ni förstår min poäng…)
Andra bloggar om: film, kultur, james bond, diamantfeber, diamonds are forever, den tredje mannen, orson welles, simpsons, the simpsons movie och annat intressant
Inledde dagen (någon gång i vilan mellan första vällingen och förmiddagsgröten) med att se gamla klassiska Bond-rullen Diamantfeber (ja, precis, den kom med Expressen nu i veckan.) Det här var den första Bond jag såg, på VHS någon gång för länge sedan (hemma hos Stefan, vill jag minnas att det var, och nej den var inte ny då heller, så gammal är jag faktiskt inte.) Och det kanske inte är världen bästa film. Connery känns faktiskt till och från lite trött. Men titelsången. De två mördarna. Biljakten genom ett nattligt Las Vegas. Länge var det så här jag definierade Bond. Nostalgi i kvadrat, om inte annat.
Därefter – nu befinner vi oss runt lunch – blev det ett riktigt hopp uppåt i kvalitet. Jag lyckades äntligen få min fru att sätta sig ner och njuta av en av världens bästa filmer någonsin. Den tredje mannen. ”Svart-vit poesi”, har någon kallat den, och det är det minsta man kan säga. Jag häpnar fortfarande över hur vacker den är. Varje scen ett mästerverk, ljussättningen, skuggornas spel. Gillar man hela 40-tals estetiken är denna film ett måste. Det är också fascinerande att se hur väl den har åldrats. Tempot, intrigen, gör att den känns närmast modern. Och slutscenen är utan tvekan en av filmhistoriens bästa.
Så, när kvällen kom, och med den barnvakter, drog vi till Vällingby centrum för att se Simpsons-filmen på klassiska biografen Fontänen. Och den infriade ganska exakt de högt ställda förväntningarna. Smart, rolig, aktuell; satir och vanlig bondkomik om vartannat. Jag hade väl funderat över ur väl filmformatet skulle passa våra gula vänner: alldeles utmärkt var svaret. Och det är faktiskt lite kul med en hel biosalong som garvar tillsammans, hejdlöst. (Sedan är det lite larvigt, absolut, men man känner verkligen för de där tecknade figurerna. Det är märkligt hur några uppenbara karikatyrer kan bli så fundamentalt mänskliga.)
Herregud vilken dag. Vem behöver solsken? (Ok, det är möjligt att det faktiskt har varit solsken ute idag, vad vet jag. Men ändå. Ni förstår min poäng…)
Andra bloggar om: film, kultur, james bond, diamantfeber, diamonds are forever, den tredje mannen, orson welles, simpsons, the simpsons movie och annat intressant
Vem avgår – Odenberg eller Anders Borg?
Efter påtryckningar ”uppifrån” stryker tre moderata riksdagsledamöter formuleringar i en debattartikel som tydligen har uppfattats som alltför kritiska. Det avslöjar SvD idag (på nätet här). Vad det handlar om är naturligtvis det bråk om försvarets budget som inleddes när finansminister Anders Borg under Almedalsveckan plötsligt aviserade stora besparingar, något som försvarsminister Mikael Odenberg inte alls ville kännas vid. Och efter den skandalartade inledningen av mandatperioden (med två ministeravgångar i rask följd) är detta utan tvekan den värsta kris vår nya regering genomgått hittills.
Bakgrunden är denna. Vi har i ena ringhörnan en finansminister som redan ifrågasatts kraftigt utifrån vilken auktoritet han egentligen har i regeringen. I många frågor har det med rätta uppfattats som om han stått sig slätt gentemot inte minst de andra partiledarna. Om han nu tvingas backa även på denna punkt kommer det att innebära att inte bara finansministern utan hela finansdepartementet förlorar fullständigt i politisk tyngd. Hur ska man kunna hålla efter budgeten, när det är uppenbart att vilken fackminister som helst kan få loss lite pengar bara genom att bråka offentligt?
Och i andra ringhörnan har vi Mikael Odenberg. Killen som inte blev finansminister, trots att han var partiets ekonomiskpolitiske talesman. Trotjänaren och slitvargen som fick se sig ordentligt förbisprungen när ministertaburetterna fördelades. Som redan som det är har fått det otacksamma jobbet att vara en moderat försvarsminister utan nya pengar att glädja partibröderna runt om på officersmässarna med. Tanken att han på detta ska administrera besparingar som han offentligt i princip tagit avstånd ifrån förefaller helt orimlig.
Lägg till detta att frågan om försvaret är extremt laddat i det moderata samlingspartiet. Det finns ett starkt inflytande från personer direkt kopplade till själva verksamheten i den moderata partiorganisationen. Att vapenvägraren Anders Borg nu ska driva igenom kraftiga besparingar måste skära i hjärterötterna på många gamla trotjänare.
Detta borde inte kunna sluta på annat sätt än genom att någon avgår. De påtryckningar som utövats mot ledamöter i riksdagsgruppen visar också på att insatserna är höga. Alternativet är att vi sitter med en regering där åtminstone en, kanske två, av de viktigaste moderata ministrarna framstår som ryggradslösa och utan pondus. Oavsett vilket, så har vi en regering med stora problem.
Många ropar nu på statsminister Reinfeldt. Och det vore kanske klädsamt om han satte ner någon typ av fot. Men att tro att det skulle rädda situationen är naivt. Den stora skadan har redan skett. Och vi väntar med spänning på morgondagens debattartikel. Även om innehållet, som bekant, lär vara en smula friserat…
Andra bloggar om: politik, försvarspolitik, regeringen, besparingar, Mikael Odenberg, Anders Borg och annat intressant
Bakgrunden är denna. Vi har i ena ringhörnan en finansminister som redan ifrågasatts kraftigt utifrån vilken auktoritet han egentligen har i regeringen. I många frågor har det med rätta uppfattats som om han stått sig slätt gentemot inte minst de andra partiledarna. Om han nu tvingas backa även på denna punkt kommer det att innebära att inte bara finansministern utan hela finansdepartementet förlorar fullständigt i politisk tyngd. Hur ska man kunna hålla efter budgeten, när det är uppenbart att vilken fackminister som helst kan få loss lite pengar bara genom att bråka offentligt?
Och i andra ringhörnan har vi Mikael Odenberg. Killen som inte blev finansminister, trots att han var partiets ekonomiskpolitiske talesman. Trotjänaren och slitvargen som fick se sig ordentligt förbisprungen när ministertaburetterna fördelades. Som redan som det är har fått det otacksamma jobbet att vara en moderat försvarsminister utan nya pengar att glädja partibröderna runt om på officersmässarna med. Tanken att han på detta ska administrera besparingar som han offentligt i princip tagit avstånd ifrån förefaller helt orimlig.
Lägg till detta att frågan om försvaret är extremt laddat i det moderata samlingspartiet. Det finns ett starkt inflytande från personer direkt kopplade till själva verksamheten i den moderata partiorganisationen. Att vapenvägraren Anders Borg nu ska driva igenom kraftiga besparingar måste skära i hjärterötterna på många gamla trotjänare.
Detta borde inte kunna sluta på annat sätt än genom att någon avgår. De påtryckningar som utövats mot ledamöter i riksdagsgruppen visar också på att insatserna är höga. Alternativet är att vi sitter med en regering där åtminstone en, kanske två, av de viktigaste moderata ministrarna framstår som ryggradslösa och utan pondus. Oavsett vilket, så har vi en regering med stora problem.
Många ropar nu på statsminister Reinfeldt. Och det vore kanske klädsamt om han satte ner någon typ av fot. Men att tro att det skulle rädda situationen är naivt. Den stora skadan har redan skett. Och vi väntar med spänning på morgondagens debattartikel. Även om innehållet, som bekant, lär vara en smula friserat…
Andra bloggar om: politik, försvarspolitik, regeringen, besparingar, Mikael Odenberg, Anders Borg och annat intressant
Trängselskatten åter
Mina känslor är minst sagt kluvna. Jag var väldigt entusiastisk inför folkomröstningen i fjol. Ägnade en hel del tid åt att argumentera för ett ja. Glädjen över det positiva folkomröstningsresultatet kunde i någon mening uppväga valresultaten i övrigt. Men samtidigt kan jag inte känna mig bara lycklig när trängselskatterna nu om några dagar kommer tillbaka till Stockholm.
När jag bestämde mig för att ta ställning för trängselskatter; hade jag nämligen två frågor jag var tvungen att brottas lite extra med. Den första var frågan om man kunde lita på staten, med den utformning skatterna fick. Kunde vi vara säkra på att detta inte blev bara ett sätt att pungslå stockholmarna? Den andra – och viktigare – var den fördelningspolitiska. En nackdel med alla typer av ekonomiska styrmedel är att de slår fel fördelningspolitiskt. Hur kunde systemet utformas så man kompenserade för det?
Jag tycker att den modell som fanns under försöket var bra på dessa punkter. En stor del av de statliga pengar som satsades gick rakt in i Stockholms kollektivtrafik. Det innebar två saker. Till att börja med att det inte var stockholmarna som fick betala för trängselskatterna i form av ökad trängsel. Vidare att hela försöket fick en helt annan fördelningspolitisk profil: eftersom kollektivtrafiken i Stockholm i hög utsträckning är det sätt stadens låginkomsttagare färdas.
Den borgerliga regeringen har som bekant ändrat på detta. Stockholm får inte en krona för att finansiera ökade behov i kollektivtrafiken (läs exempelvis i SvD idag). De pengar som det pratats om visade sig vara en bluff. Allt som finns nu är lösa löften om kanske, någon gång, vi får se. Intäkterna – som i den gamla modellen skulle användas till både vägar och kollektivtrafik – ska nu fonderas och vad det verkar användas för att täcka vad som egentligen är ett statligt ansvar för stora väginvesteringar (läs förbifart Stockholm.)
Till detta en mängd småsaker; att taxi nu ska betala trängselskatt kan ses som en mindre detalj (även om jag tycker det är onödigt); men det innebär också att de funktionshindrades kollektivtrafik färdtjänsten drabbas. Den nya avdragsrätten kommer dels minska effekten, dels ytterligare försämra den fördelningspolitiska profilen. För att ge några exempel.
Och jag hade faktiskt väntat mig någon typ av kritik, även från borgerligt håll i dessa frågor. Istället håller man mol tyst. SL:s moderate ordförande verkar fullt nöjd med att staten ökar trycket på SL utan att han får en krona för att öka volymen med. Engagerade trängselskattevänner som centerpartisten Per Ankarsjö anklagar oss som kritiserar försämringarna i systemet för att vara kappvändare, istället för att lägga kraften på att försöka få fram ett bättre system (som centerpartist skulle dessutom eventuellt någon i den nya regeringen kunna tänkas lyssna på honom, kan man tänka). Och så vidare.
Så därför. Visst är det bra med trängselskatter. Men det som kommer om några dagar är så oerhört mycket sämre än det skulle kunna vara. Och priset för det kommer stockholmarna att få betala.
Andra bloggar om: politik trängselskatt, kollektivtrafik, stockholm och annat intressant
När jag bestämde mig för att ta ställning för trängselskatter; hade jag nämligen två frågor jag var tvungen att brottas lite extra med. Den första var frågan om man kunde lita på staten, med den utformning skatterna fick. Kunde vi vara säkra på att detta inte blev bara ett sätt att pungslå stockholmarna? Den andra – och viktigare – var den fördelningspolitiska. En nackdel med alla typer av ekonomiska styrmedel är att de slår fel fördelningspolitiskt. Hur kunde systemet utformas så man kompenserade för det?
Jag tycker att den modell som fanns under försöket var bra på dessa punkter. En stor del av de statliga pengar som satsades gick rakt in i Stockholms kollektivtrafik. Det innebar två saker. Till att börja med att det inte var stockholmarna som fick betala för trängselskatterna i form av ökad trängsel. Vidare att hela försöket fick en helt annan fördelningspolitisk profil: eftersom kollektivtrafiken i Stockholm i hög utsträckning är det sätt stadens låginkomsttagare färdas.
Den borgerliga regeringen har som bekant ändrat på detta. Stockholm får inte en krona för att finansiera ökade behov i kollektivtrafiken (läs exempelvis i SvD idag). De pengar som det pratats om visade sig vara en bluff. Allt som finns nu är lösa löften om kanske, någon gång, vi får se. Intäkterna – som i den gamla modellen skulle användas till både vägar och kollektivtrafik – ska nu fonderas och vad det verkar användas för att täcka vad som egentligen är ett statligt ansvar för stora väginvesteringar (läs förbifart Stockholm.)
Till detta en mängd småsaker; att taxi nu ska betala trängselskatt kan ses som en mindre detalj (även om jag tycker det är onödigt); men det innebär också att de funktionshindrades kollektivtrafik färdtjänsten drabbas. Den nya avdragsrätten kommer dels minska effekten, dels ytterligare försämra den fördelningspolitiska profilen. För att ge några exempel.
Och jag hade faktiskt väntat mig någon typ av kritik, även från borgerligt håll i dessa frågor. Istället håller man mol tyst. SL:s moderate ordförande verkar fullt nöjd med att staten ökar trycket på SL utan att han får en krona för att öka volymen med. Engagerade trängselskattevänner som centerpartisten Per Ankarsjö anklagar oss som kritiserar försämringarna i systemet för att vara kappvändare, istället för att lägga kraften på att försöka få fram ett bättre system (som centerpartist skulle dessutom eventuellt någon i den nya regeringen kunna tänkas lyssna på honom, kan man tänka). Och så vidare.
Så därför. Visst är det bra med trängselskatter. Men det som kommer om några dagar är så oerhört mycket sämre än det skulle kunna vara. Och priset för det kommer stockholmarna att få betala.
Andra bloggar om: politik trängselskatt, kollektivtrafik, stockholm och annat intressant
Hemliga tsunamiband – nu kommer konspirationerna
I sak är det helt säkert alldeles korrekt att de ökända tsunamibanden ska sekretessbeläggas. Att den typ av information om regeringens inre liv som finns lagrade skulle göras tillgänglig för exempelvis främmande makt vore antagligen ett hot mot rikets säkerhet. Men samtidigt kan jag inte komma undan en lätt känsla av obehag i maggropen när jag läser om riksdagens beslut som nu får effekt (i DN här och SvD här).
Dels handlar det en smula om den släpphänthet med vilket materialet hanterades inledningsvis, mot bakgrund av innehållets dignitet. Men framförallt handlar det om den typ av konspirationsteorier som nu kommer att få extra gödning. Vi kan redan se exempel på det i bloggosfären; exempelvis här eller här (där skribenten till och med öppet tar upp paralleller med Area 51 och Kennedymordet i USA.)
Det finns något ytterst ovärdigt över den utveckling hela diskussionen om tsunamikatastrofen har tagit i Sverige. Häxjakter, partipolitisering och konspirationsteorier har fått ta överhanden över de allvarliga frågor vi egentligen borde ställa oss.
Den utvecklingen kommer tyvärr inte avstanna. Istället kommer vi för lång tid framöver få höra frågan; vad fanns det på banden, vad är det ni inte vill att vi ska veta? Att det var en enhällig riksdag som fattade detta beslut och katastrofkommissionens omfattande granskning kommer i det samanhanget glömmas bort. Och ett avslut på hela diskussion kännas allt mer avlägset.
Andra bloggar om: tsunamikatastrofen, tsunamin, tsunamibanden, sekretess, konspirationsteorier och annat intressant
Dels handlar det en smula om den släpphänthet med vilket materialet hanterades inledningsvis, mot bakgrund av innehållets dignitet. Men framförallt handlar det om den typ av konspirationsteorier som nu kommer att få extra gödning. Vi kan redan se exempel på det i bloggosfären; exempelvis här eller här (där skribenten till och med öppet tar upp paralleller med Area 51 och Kennedymordet i USA.)
Det finns något ytterst ovärdigt över den utveckling hela diskussionen om tsunamikatastrofen har tagit i Sverige. Häxjakter, partipolitisering och konspirationsteorier har fått ta överhanden över de allvarliga frågor vi egentligen borde ställa oss.
Den utvecklingen kommer tyvärr inte avstanna. Istället kommer vi för lång tid framöver få höra frågan; vad fanns det på banden, vad är det ni inte vill att vi ska veta? Att det var en enhällig riksdag som fattade detta beslut och katastrofkommissionens omfattande granskning kommer i det samanhanget glömmas bort. Och ett avslut på hela diskussion kännas allt mer avlägset.
Andra bloggar om: tsunamikatastrofen, tsunamin, tsunamibanden, sekretess, konspirationsteorier och annat intressant
fredag, juli 27, 2007
Sveket mot småföretagarna
Mats Eriksson är småföretagare. Han har länge drivit frågan om behovet av regelförenklingar. Efter valet i höstas kan man tänka att han jublade. När den nya regeringen sedan tillträdde, och när den la förslag på sänkta arbetsgivareavgifter jublade han garanterat. Så sent som i februari i år uttalade han sitt tydliga stöd för näringsminister Maud Olofsson. Nu har de nya reglerna kommit. Effekten blir ökat regelkrångel samt att Eriksson själv tvingats friställa personal. Och Mats Eriksson jublar inte längre.
Detta framgår i en artikel i dagens DN (”Som laglydig känner jag mig sviken”, tyvärr ej på nätet vad jag kan se). Mats Eriksson kommenterar de nya reglerna: ”Nu har glädjen lagt sig. Jag känner mig sviken och tvivlar på Maud Olofsson” säger han och avslutar: ”Det som måste till är förenklingar av regelverket, inte försämringar.”
Och Mats Erikssons känslor är berättigade. Regeringens klåfingriga vilja att via skatter detaljstyra hur våra småföretag ska bete sig är förskräckande. Både vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna och skatteavdraget för hushållsnära tjänster skapas ogenomskinliga och komplicerade regelverk med svårbegripliga gränsdragningsproblem.
Förväntningarna på nya regeringens småföretagarpolitik är enorma. Orsaken till det är enkel; inte minst Maud Olofsson har länge rest land och rike runt och lovat såväl guld som gröna skogar. Själv har jag väl tyckt att budskapet har klingat lite falskt. Allt som oftast brukar det koka ner till att den stora sak Olofsson tänker genomföra är någon typ av ”attitydförändring”. Eftersom jag inte delar analysen att det i första hand är fler fina ord våra småföretagare behöver har jag känt mig skeptisk.
Nu ger Mats Eriksson mig rätt. Maud Olofssons förmåga att skapa småföretagarpolitik tycks vara i paritet med hennes förmåga att driva småföretag. Vi kommer att få en helt ny diskussion om dessa frågor under åren som kommer.
Andra bloggar om: politik, Maud Olofsson, småföretagare, Mats Eriksson, och annat intressant
Detta framgår i en artikel i dagens DN (”Som laglydig känner jag mig sviken”, tyvärr ej på nätet vad jag kan se). Mats Eriksson kommenterar de nya reglerna: ”Nu har glädjen lagt sig. Jag känner mig sviken och tvivlar på Maud Olofsson” säger han och avslutar: ”Det som måste till är förenklingar av regelverket, inte försämringar.”
Och Mats Erikssons känslor är berättigade. Regeringens klåfingriga vilja att via skatter detaljstyra hur våra småföretag ska bete sig är förskräckande. Både vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna och skatteavdraget för hushållsnära tjänster skapas ogenomskinliga och komplicerade regelverk med svårbegripliga gränsdragningsproblem.
Förväntningarna på nya regeringens småföretagarpolitik är enorma. Orsaken till det är enkel; inte minst Maud Olofsson har länge rest land och rike runt och lovat såväl guld som gröna skogar. Själv har jag väl tyckt att budskapet har klingat lite falskt. Allt som oftast brukar det koka ner till att den stora sak Olofsson tänker genomföra är någon typ av ”attitydförändring”. Eftersom jag inte delar analysen att det i första hand är fler fina ord våra småföretagare behöver har jag känt mig skeptisk.
Nu ger Mats Eriksson mig rätt. Maud Olofssons förmåga att skapa småföretagarpolitik tycks vara i paritet med hennes förmåga att driva småföretag. Vi kommer att få en helt ny diskussion om dessa frågor under åren som kommer.
Andra bloggar om: politik, Maud Olofsson, småföretagare, Mats Eriksson, och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)