lördag, december 30, 2006

Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist

Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.

Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)

Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.

Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)

Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)

Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intresssant.

3 kommentarer:

Johan Sjölander sa...

Hej Erik, jag menar - eller skriver - heller inte att jag uppfattar dina och Joels åsikter som olika i mer än den mening du just beskriver; i synen på konflikten höger-vänster och hur vi socialdemokrater bör föhålla oss till det. Och där lutar jag som sagt mer åt Joels håll.

Men som du själv säger, några dramatiska skillander i denna mening är det inte frågan om. Även om jag faktiskt kan tycka att det är bra att låta olika perspektiv brytas mot varandra; jag tror nämlingen att även en intern debatt mår bra av att alla inte måste hålla med varandra om allt hela tiden.

Johan Sjölander sa...

He he ... nä, jag tycker vi ska vara stolta som socialdemokrater, för att den mest spännande politiska diskussionen om framtiden just nu förs mellan oss. För det tycker jag att den gör.

Anonym sa...

hvorfor ikke:)