Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.
Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)
Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.
Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)
Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)
Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, libertas, klass, höger, vänster och annat intresssant.
5 kommentarer:
Johan.
Jag läser mitt inlägg igen, och jag läser Joels inlägg igen, och jag tycker inte att de krockar, faktiskt. Lite olika perspektiv kanske, lite olika infallsvinklar och visst, lite olika tänkbara vägar att gå vidare men inga dramatiska skillnader. Vårt samarbete med V & MP hade inget större inflytande på fördelningspolitiken, det har du helt rätt i (och det skriver jag inte heller), den delen av politiken påverkade mer de områden som Joel menar att vi inte vinner val på (akademiskt utformade, utopiskt präglade) och vi vann inte val på det heller.
Jag tar i min artikel tydlig ställning för att det är i fördelningspolitiska frågor vi vinner val eftersom det är där vi har en bred och hållbar politik (eller; "har haft" eller "borde ha"). Det som däremot skiljer artiklarna ganska mycket åt är användandet av "vänster - höger". Jag tror inte på användandet av högerspöket, vi såg med all önskvärd tydlighet att det slog tillbaka på oss i årets val. Jag tror inte heller att det är något vi ska försöka tillämpa inom partiet eftersom det inte är kreativt utan förlamande. Nu skriver inte Joel direkt detta heller men en mening som; "För oss handlar det om att provocera fram och hålla liv i strider som handlar om de sociokulturella frågorna." pekar i riktning till att mana fram mer av högerspöket istället för att, som jag föreslår; "Det får inte finnas tvivel om att det viktigaste för oss Socialdemokrater att alla får en, minst en, rättvis chans att växa till sin rätta potential..."
Det bästa av allt är att den framtidsinriktade utvecklingsdiskussionen faktiskt ser ut att ta sin början, och det ser ljusare ut än på länge. :)
Hej Erik, jag menar - eller skriver - heller inte att jag uppfattar dina och Joels åsikter som olika i mer än den mening du just beskriver; i synen på konflikten höger-vänster och hur vi socialdemokrater bör föhålla oss till det. Och där lutar jag som sagt mer åt Joels håll.
Men som du själv säger, några dramatiska skillander i denna mening är det inte frågan om. Även om jag faktiskt kan tycka att det är bra att låta olika perspektiv brytas mot varandra; jag tror nämlingen att även en intern debatt mår bra av att alla inte måste hålla med varandra om allt hela tiden.
Johan, med den avslutningen så är jag ju förpliktigad att inta motsatt ståndpunkt. Alltså måste jag skriva att det är oerhört viktigt att vi håller med varann om allt, hela tiden... Haha. Nej så är det förstås inte, jag håller alltså med dig om behovet att bryta åsikter, jag ser det som en förutsättning för demokratin... (PK-varning alltså) ;)
He he ... nä, jag tycker vi ska vara stolta som socialdemokrater, för att den mest spännande politiska diskussionen om framtiden just nu förs mellan oss. För det tycker jag att den gör.
hvorfor ikke:)
Skicka en kommentar