”Nu gäller det att klå sossarna”

Ser att Johan Norberg har fått en hel del reaktioner på sitt principiella ställningstagande för trängselskatten. En av argumentationslinjerna är särskilt intressant och talande för hur den borgerliga politiken ser ut just nu. Norberg beskriver själv argumentationen som "i sak kan du ha rätt eller fel, men nu gäller det att klå sossarna."

Och denna åsikt är väldigt vanlig idag. DN:s ledarsida är kanske det tydligaste exemplet; de ser nödvändigheten av att införa någon typ av ekonomiska styrmedel, men lutar ändå åt ett nej i folkomröstningen. För att sätta dit Annika Billström.

Så låter man makt gå före rätt. Revanschlusta gå före vad man innerst inne inser är riktigt för Stockholmsregionen.

Jag tror på försöket. De borgerliga företrädare som lägger all politisk prestige på motstånd mot det tar en stor risk; när stockholmarna har sett fördelarna med avskaffade köer, bättre miljö och mer pengar till kollektivtrafiken riskerar de att stå där. Och då är det verkligen inte säkert att väljarna kommer att belöna dem som gjorde allt för att lägga hinder i vägen och stoppa.

Skrämmande undervegetation i palestinafråga

Den tionde september 2004 skriver signaturen IDF på ett debattforum kallat Svensk politisk debatt;

”Anna Allah Lindh knivhuggen, Få se om hon överlever vad hon då tycker om terror-attentat....”

Morgonen efter avlider utrikesminister Anna Lindh.

På signaturen Bulten i Bos blogg följs debatten mellan Henrik Bachner/Lars M. Andersson och ett antal skribenter mer eller mindre kopplade till Ordfront upp. Vad bulten gör är att han lyfter fram den undervegetation som vanligtvis inte brukar synas i offentligheten. Han har sökt på personer som på olika sätt uttalat stöd för Bachners forskning, och visar vad de skriver när de inte tänker på att debatten är offentlig.

Och citatet ovan är inte det värsta. I andra inlägg framläggs en syn på palestinier som är fullkomligt avskyvärd. Det handlar om napalmbombningar av byar och uttalanden så fördomsfulla att det gränsar till rasism.

Att denna debatt finns chockar och överraskar mig. Men den kan rimligen inte vara okänd. Trots det har jag aldrig hört någon av dem som brukar försvara Israel och anklaga motståndarna för ”antisemitism” ta avstånd. Däremot är man ofta pigga på att lyfta fram olika exempel på extremism hos motståndarna.

Jag hoppas ”Bultens” text får en större spridning. Upp med det i ljuset, bara. Det är i mörkret under ytan den här typen av förruttnelse kan komma att gro.

Chomsky i Newsweek: Bush är ett geni

Läser en intervju med radikale författaren/intellektuelle Noam Chomsky i Newsweek. På frågan om Bush har lyckats svarar han

"The Bush administration has succeeded in making the United States one of the
most feared and hated countries in the world. The talent of these guys is
unbelievable. They have even succeeded at alienating Canada. I mean, that
takes genius, literally. "

Kommer att tänka på den där South Park-filmen. Den där om kriget mot Kanada. Vem vet, verkligheten kanske befinner sig närmare dikten än vi vill tro…

Varför älskar vänstern amerikansk kultur?

Tänkte på det när jag såg Jenny Lindahl-Persson göra comeback i politiken. Ni vet, hon som väckte stort rabalder när hon gifte sig i Las Vegas. Att hon är verkligen inte ensam. Inom vänstern i bred mening (alltså även inom socialdemokratin) finns det oerhört många - jag en av dem – som älskar amerikansk kultur. Frågan är varför?

I andra sammanhang brukar ju vänstern, åtminstone sedan sjuttiotalet, beskyllas för att vara mest anti-USA. Men inte när det kommer till vilken kultur man egentligen gillar. Vare sig det är hip hop, Springsteen, jazz, protestsångare från förr eller till och med country (de enda riktiga countryfantasterna jag känner är klart vänster om mitten i svensk politik.)

En orsak kan vara tillgängligheten. Medan den europeiska kulturen stängt in sig på institutioner och blivit fisförnäm har den amerikanska inte tvekat att bjuda ut sig. Tillgänglig och talandes direkt till hjärtat har den funnits där. För alla.

Men en annan kan också vara att det finns oerhört mycket bra politisk kultur från just USA. Någon har sagt att det är på grund av att den amerikanska politiken blivit så avpolitiserad, som kulturen istället ha fått bära ansvaret att ägna sig åt politik. Det ligger säkert något i det.

Ett tredje skäl kan också vara det tydliga klassperspektivet i mycket amerikansk kultur. Vare sig det är ett svart (som i jazzen åtminstone från början, och i hip hopen) eller ett vitt (som i mycket country och rock.)

Oavsett vilket så finns där en tydlig kärlek mellan vänstern och den amerikanska kulturen. Själv ska jag nu sätta mig att googla efter någonstans man kan köpa en skiva med LA-baserade”spoken word” poeten Kamau Daáood. Och samtidigt lyssna på Springsteens ”41 shots”. En av de starkaste politiska låtar som gjorts. Någonsin.

Problemet är inte att Piratpartiet har fel (fast det har de)

Jag måste erkänna. Uppväxt som jag är med William Gibson och cyberpunkkulturen så tycker jag att det finns ett visst romantiskt skimmer över nätpirater. Någonstans attraheras jag av tanken på hemliga nätverk, darknets som kräver inbjudan för att få delta, en global subkultur i ständigt krig med onda, internationella storföretag. Den typ av individualistisk, subversiv, anti-kapitalistisk kamp som bedrivs under sena nattimmar framför datorn är spännande. Åtminstone i litteraturen eller filmen. Men nu har de svenska nätpiraterna bildat ett parti. Och då blir det fel, så fel.

Piratpartiet vill upphäva upphovsrätten, ja, all immaterialrätt överhuvudtaget. Det är varken seriöst eller särskilt lyckat. Anders Ekman har skrivit en alldeles lysande text varför. Utifrån sitt sedvanliga välformulerade och belästa sätt förklarar han varför upphovsrätten som idé är alldeles utmärkt. Du kan läsa den – och gör gärna det – här.

Men det är inte det stora problemet med piratpartiet – att de har fel. Det stora problemet är att de förlöjligar en seriös debatt, och lägger fokus på fel saker.

För det finns, som jag skrivit om tidigare, en seriös diskussion om vad som händer på det immaterialrättsliga området. Då handlar det inte om rätten att tjuvkopiera dataspel. Det handlar snarare om maktförhållanden mellan nord och syd, om läkemedelspatenten, om en oro för att TRIPS innebär ytterligare en metod för den rika världen att kolonisera den fattiga världens tillgångar – den här gången de intellektuella sådana. Den debatten måste föras med yttersta allvar.

Det finns också en debatt, hörd från inte minst USA, som in någon mening handlar om upphovsrättens gränser – när går upphovsrätten från att vara en förutsättning för skapande till att vara ett hinder? Och det är klart att vi måste ta detta på allvar, när vi kan se hur vissa storbolag försöker använda upphovsrätten som verktyg för att exempelvis stoppa satir eller kritik. Det är också en fråga som måste kunna diskuteras (samtidigt som vi också ska passa oss för att måla i alltför svarta färger – men vi ska vara vaksamma på en utveckling som kan gå fel.)

Men gynnar piratpartiet verkligen en sådan debatt? Gynnar krav på en ensidigt avskaffad immaterialrätt en seriös diskussion om balansen mellan olika intressen på det immaterialrättsliga området? Eller frågan om upphovsrättens gränser? Nä. Skulle inte tro det.

För här handlar det i grund och botten om rätten att få ta del av upphovsrättligt skyddat material utan att betala en spänn. Det handlar om att kunna ladda ner film, musik och spel gratis. Och det kan omöjligen vara en mänsklig rättighet.

Däremot finns det även där en seriös diskussion. Underhållningsindustrin måste bli bättre på att till fulla utnyttja den nya tekniken. Legala fildelningsnätverk, som det brittiska Playlouder, måste bli fler och bättre. Ja, näthandel överlag måste utvecklas.

Jag skulle dock vilja drista mig till att hävda att en förutsättning för att vi får se en sådan utveckling är att samhället också markerar mot den illegala fildelningen. Jag tror vi kommer att få se en utveckling av lagliga möjligheter att ladda ner både film och musik i Sverige under den närmsta tiden. Jag tror också vi kommer att få se en teknisk utveckling som går ut på att hitta lösningar där man kombinerar fildelningens flexibilitet och snabbhet med någon typ av kostnad som ger ekonomisk ersättning till upphovsmännen. För att detta ska fungera måste det dock finnas några incitament för konsumenten att välja en – visserligen säkert låg – kostnad för ett legalt alternativ framför att ladda ner gratis illegalt. Det gör det inte utan en lagstiftning i grunden. En lagstiftning som också är möjlig att följa upp. Så även här skjuter sig piraterna egentligen i foten.

En ska de ha cred för, Piratpartiet. Det är alltid rätt att engagera sig politiskt. Det gjorde de alldeles rätt i. Även om resten blev lite tokigt.

Trängselskatten bra för tillväxten

Johan Norberg argumenterar här väldigt väl varför tanken bakom trängselskatten/miljöavgifterna är helt rätt ur en liberal synvinkel. Jag delar inte Johans tro på att marknadskrafterna kan saliggöra människan, men i det här fallet är vi överrens. Det finns dessutom förmodligen ytterligare ett skäl för en marknadsvän att gilla trängselskatten. Nämligen att den ökar tillväxten.

I gårdagens SvD granskar ett gäng ”experter” politikernas argument för eller emot trängselskatten. Ett är Kristina Axén-Ohlins huvudargument är att den ”får konsekvenser för tillväxten i Stockholm”.

Alla tre experterna underkänner detta argument. ”Det finns inte mycket som tyder på att det är tillväxthämmande i största allmänhet”, säger Karin Brundell-Freij. ”[E]ffekterna [är] sannolikt försumbara”, säger Karl-Lennart Bång. Och Lars Hultkrantz avslutar; ”Det är en vanlig felsyn. Trafikträngseln idag hämmar tillväxten. Paradoxen är att trots att trängselavgifter är samhällsekonomiskt bra, så får de ekonomiskt negativa effekter för individen.”

Om försöket slår väl ut, kan trängselskatten mycket väl visa sig vara bra för tillväxten. Jag tycker inte att det i sådana fall vore särskilt märkligt. Att den bisarra kösituation vi haft i Stockholm blivit en hämsko på stadens ekonomiska utveckling behöver man inte vara nationalekonom för att förstå.

TILLÄGG. Läser precis att trafikminskningen blivit större än väntat, hela 16 procent. Och att försökets första dag avlöpt relativt lugnt. SLUT PÅ TILLÄGG.

De mest bloggade böckerna

New York times listar de böcker det bloggats mest om under 2005. De har automatiskt kollat av 5000 bloggar, och utifrån det kommit fram till vilka böcker som har diskuterats mest intensivt i (den amerikanska) bloggsfären. Lågoddsare som Harry Potter, Narnia och Da Vinci-koden blandas med politiska kioskvältare och … självklart … en och annan bok om just bloggande.

Frågan är hur en liknande förteckning över vilka böcker svenska bloggare skriver om skulle se ut? Vilka är de stora snackisarna för 2005 i litteratursvängen? Om man går till nyliberala bloggar så ligger säkert Ayn Rand rätt bra till, men annars?

Jag vet ärligt talat inte. Men det vore kul om någon skulle göra en liknande undersökning här hemma.

Nu eller aldrig för miljöavgifter

Idag började det. Försöket med trängselskatter drog igång. Om nio månader kommer stockholmarna själva att få bestämma; ska vi ta den här chansen att få bort trängseleländet eller ska vi låta den gå oss förbi.

På tunnelbanan imorse; det givna samtalsämnet var avgifterna. En dam som klev på samtidigt som jag i Hässelby strand hade bestämt sig; hon tyckte detta var bra. Det är för mycket bilar i stan. En annan citerade någon av morgontidningarna. Om syftet är att verkligen lösa trängsel- och miljöproblemen, då är det bra. Om det bara är ytterligare en skatt för att få in pengar, då kan det vara. Själv hoppas jag verkligen på försöket, varför utvecklar jag mer här.

De närmaste månaderna kommer vi att få se. Ett är säkert, om vi inte tar chansen nu kommer det dröja mycket, mycket länge innan någon vågar föra frågan om någon typ av miljöavgifter på tal igen. Det är nu eller aldrig.

PS. En positiv effekt har vi redan sett. Omställningen till miljöbilar går över all förväntan, vilket man kan läsa mer om exempelvis här. DS

Grattis på födelsedagen i efterskott Johan. Åh, tack Johan, vilken fin present

Idag har jag köpt en försenad födelsedagspresent. Till mig själv. En DVD-box med en alldeles utmärkt samling Humphrey Bogart-filmer. Eller vad sägs om

- Casablanca
- Utpressning (the Big sleep)
- Key Largo – stormvarning utfärdad
- Riddarfalken från Malta
- Att ha och inte ha
- Sierra Madres skatt

Dessutom förpackade i en grym förpackning. Gud vad snäll jag är. Tack så mycket, och varsågod.

Varför uttrycker sig moderater så vulgärt?

Satt och surfade runt lite såhär på måndagseftermiddagen då jag plötsligt slogs av en sak. Väldigt många unga högermän (jag tror det är mest män) på nätet uttrycker sig väldigt andefattigt och vulgärt. Det är ”jävla skitsossesamhälle”, etc, etc. Flera talande exempel kan ni hitta under kommentarerna på den här illustra sidan (som det för övrigt var MUF-basen Johan Forsell som länkande till på sin blogg).

Då började jag fundera vad det beror på. En teori är att det är de nyrika som uttrycker sig så. Inte de från adliga familjer på Östermalm alltså, utan snarar moderater vars farsa äger Sigges Sport i någon norrförort. Den typen av höger har sällan satt bildning i högsätet (jag känner dem ganska väl från min egen uppväxt. Med detta alltså inget ont om folk som äger Sigges Sport butiker, de är säkert trevliga, bildade och politiskt sunda de allra flesta. Men ni förstår typen.) Om man dessutom tänker att sonen kanske inte gjorde helt lysande från sig i skolan, varken kom in på Handels eller juristlinjen. Ja, då kanske det finns en del frustration att ösa ur.

Eller så är det de riktiga överklassmoderaterna. Som i skydd av anonymiteten tar chansen att verkligen vräka ur sig. Det är lite som toaletterna på Stockholms universitet - vulgärare och plumpare klotter får man leta efter. Eller så finns det någon annan förklaring. Jag vet helt enkelt inte. Men att det är på det här sättet känns mer och mer som ett faktum.

Nu vet jag inte vad man ska göra åt saken. Egentligen ingenting, antar jag. Rent politiskt är det förmodligen bra att de håller på och skrämmer bort folk från högern. Men det kan vara lite irriterande, såklart. Framförallt känns det lite tråkigt då de på något sätt sänker hela nivån på det offentliga samtalet.

När jag och mina kompisar var små och ville spela rollspel med de stora grabbarna kallade de oss för övrigt för Kobolder. Det kommer från ett litet fult monster som man slaktade massor av när man spelade AD&D. Då trodde jag att Kobold var något man var under en viss tid i livet, innan man av naturliga skäl mognade och kom till insikt. Idag är jag inte riktigt lika säker. (Och ni som inte förstod vad detta sista hade med resten av inlägget att göra kan kanske försöka att läsa det hela en gång till…)

En dag i Tony Blairs liv - filmen

För den som vill veta hur en dag i den brittiske premiärministerns liv ter sig kan man kolla in länken här. Frågan är, kommer den slå King Kong på biotoppen?

Är det bara jag som tror på trängselavgifterna?

Imorgon inleds försöket med trängselskatt/miljöavgifter i Stockholm. Redan innan försöket påbörjats har inte minst moderaterna slagit på stora kampanjtrumman med radioreklam och massproducerande insändare. För Stockholmarnas skull är det bara att hoppas att de misslyckas i sitt kampanjande. Stockholm behöver nämligen en lösning på de stora infrastrukturproblemen, inte ytterligare låsningar. Och, säga vad man vill, miljöavgifter är en sådan lösning.

Stockholm har tre stora problem som ett ”ja” i folkomröstningen i höst skulle lösa. Det handlar om trängseln, miljön och kollektivtrafiken.

Jag förstår inte hur någon kan strunta i att vi har en ohållbar trängsel på Stockholms gator under rusningstrafiken. Dessa problem kräver en lösning, och de kräver en lösning nu. Inte abstrakta löften om eventuella nya vägar som kan stå färdig om tio år tidigast. Jag är visserligen ingen bilist. Men när jag ser köerna, när jag pratar med människor som tvingas jobba i den miljön … för att inte tala om alla de samhällsekonomiska värden som går förlorade. Köerna måste bort. Trängselskatten är det enda förslag jag har sett som kan få det jobbet gjort.

Det andra problemet är miljön. Här har avgifterna redan gjort en stor positiv effekt, redan innan de trätt i kraft. Försäljningen av miljöbilar går nämligen lysande. En nödvändig omställning – och svensk ekonomi med, för den delen – har fått sig en välbehövlig putt. Om försöket sedan lyckas med att minska bilismen i stort så har vi gjort en stor insats för miljön. Både i det lilla (trängsel, buller, partiklar i luften) och det stora (växthuseffekt, koldioxidutsläpp) perspektivet.

Men det viktigaste argumentet, och det som verkligen får mig att hoppas på att försöket slår väl ut, är kollektivtrafiken. Om det blir ett ja, har vi en stadig intäkt till Stockholms kollektivtrafik inför framtiden. En intäkt som gudarna ska veta kan behövas. SL behöver mer pengar, och vare sig avgiftshöjningar eller kraftiga skattehöjningar räcker till eller är särskilt framkomliga vägar. Trängselvagifterna är det. Låt de bilister som vill åka i rusningstrafiken göra det utan att behöva sitta fast i köer, och använd den avgift de betalar för att få göra det till att förbättra kollektivtrafiken för oss andra. Det är både rättvist, smart och framtidsinriktat.

Imorgon börjar det. Jag håller tummarna för att det ska bli bra, och för att Stockholmarna ska rösta ”ja” i september. Någon form av miljöavgifter är en nödvändig del i en helhetslösning för Stockholms framtida trafiksituation – att hävda annat är att blunda för det uppenbara.

De VERKLIGA problemen med upphovsrätten

Häromdagen utnämnde Computer Sweden frågan om fildelning till årets konflikt. På ett sätt kan man dra lite på munnen åt det. En rätt stor del av svenska folket vet nog inte vad en fildelning är ens, och än mindre vad konflikten består i. Men för den grupp som engagerar sig är det naturligtvis sant.

Vad som konkret har hänt är alltså att riksdagen har beslutat att göra det olagligt att kopiera ner saker från, som det heter, en olovlig förlaga. Personligen tycker jag detta är ganska odramatiskt. Jag tycker också de som gör till någon sorts politisk princip att utmana förbudet och stödja en illegal fildelning har i grunden fel. Varför utvecklar jag mer här och här.

Bakom fildelningsdebatten döljer sig dock en större, viktigare och svårare diskussion. Onekligen lever vi i ett samhälle där tillgången till och kontrollen över information och kunskap blir allt viktigare. Frågan om olika sorters patenträttigheter och immaterialrättens både teori och praktik hamnar av naturliga skäl i fokus. I någon sorts skärning mellan politik, juridik och teknik uppstår helt nya maktfrågor och helt nya konfliktlinjer.

Som jag ser det är det åtminstone tre olika intressen som måste balanseras. Det handlar om allmänhetens fria tillgång till information, det handlar om individens/kunskapsarbetarens rätt till det egna arbetet, och det handlar om möjligheten att finansiera/göra vinst på (i ett kapitalistiskt samhälle är det två sidor av samma mynt) olika typer av kunskapsarbete/kultur.

Till detta kommer ett antal andra frågor. Det handlar om klass och maktrelationer – inte minst mellan nord och syd (som i frågan om parallellimport av läkemedel, exempelvis). Det handlar om möjligheten till kontroll och integritetsskydd. Och det handlar om demokratins styrka och verkningsgrad – vilka möjligheter har vi egentligen att styra utvecklingen?

Jag säger inte att detta är på något sätt lätt. Men jag tror också att den som inte förstår att det handlar om balans utan på något sätt renodlar bara ett perspektiv – vare sig det är allmänhetens rätt att ladda ner gratis, författarens rätt att självsvåldigt bestämma över sitt verk eller kunskapsproducenternas rätt/möjlighet att tjäna pengar - gör både sig själv och debatten en otjänst.

Och då tror jag att förvaret för den illegala fildelningen är en olyckligt vald stridslinje. Vare sig syftet är att gynna kulturen eller att hindra storbolagens monopolisering av allt kunskapsarbete. Nästa år kommer därför åtminstone jag försöka lyfte in lite mer av de globala makt och framtidsfrågorna, inte minst på denna blogg. Och det är nästan som ett löfte...

Gott nytt på er allesammans. I natt smäller det!

Debatten som ingen vågade föra – Peter Gustavsson om tsunamin

Det var samma sak med Palmemordet – det tog ett tag innan någon vågade lämna den allmänna dramaturgin, säga något annat än att hålla med alla andra. Men Peter Gustavsson har gjort det när det gäller efterspelet till tsunamikatastrofen. I flera inlägg exempelvis här, här och här. Läs dem, jag tycker de är mycket tänkvärda.

Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.

Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.

Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.

Marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Läser på utmärkta bloggen ”det progressiva USA” ett inlägg med rubriken ”Varför dog marxismen?”. En intressant fråga, men felställd. För marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Jag har aldrig kallat mig marxist. Precis som Karl Marx själv värjde sig för ett sådant epitet. Däremot har jag alltid framhållit vikten av att läsa Marx skrifter, och inom de Marx:ka traditionerna har många av nittonhundratalets skarpaste intellektuella verkat. Som exempel kan nämnas att Ernst Wigforss, Nils Karleby och nästan alla stora svenska socialdemokratiska tänkare inte går att förstå utan att hänvisa till Marx.

Under de senaste tio-tjugo åren – paradoxalt nog sedan muren föll – har jag också upplevt någon typ av försiktig renässans för de Marx:ka teorierna. Inte okritisk, inte dogmatisk, men dock. För vad är den globalisering vi ser idag annat än en nästan övertydlig utveckling enligt de riktlinjer Marx och Engels skissade på redan i det kommunistiska manifestet, för över 150 år sedan? Egentligen är det inte så konstigt – kapitalismen har segrat, och vem är då mer angelägen att läsa än kapitalismens största kritiker och dess störste analytiker?

Däremot så är den politiska marxismen, i meningen någon mer doktrinär Leninistisk variant, förhoppningsvis både död och kastad på historiens skräphög. Som demokratisk socialist är jag den förste att applådera detta. För befriad från diktaturens skugga kan en annan Karl Marx stiga fram i ljuset, och tala till en modern vänster. Och vet ni? Jag tror faktiskt att han har en hel del att säga oss.

V - vendetta eller terrorism?

Det är ofta helt ogörligt att döma en film på trailern. Som denna, för Matrix-brödernas kommande filmatisering av Allan Moores tecknade mästerverk ”v for vendetta”. Å ena sidan känner man igen alla scenerna från förlagan, vilket är bra, å andra sidan lukter det rätt mycket ren actionfilm. Vilket kanske inte är riktigt lika bra.

När Matrix kom slogs jag av vilken rakt ut terrorismförhärligande film den egentligen var. När du tillhör den lilla, utvalda elit som ”sett sanningen” är det rätt och oproblematiskt att ta till våld mot (det förtryckande) systemet. I ”V for vendetta” kommer detta att dras ett steg längre.

För ”V” är verkligen en terrorist, på riktigt. Han spränger saker, och mördar. Rätt så samvetslöst. Visserligen representanter för en ond fascistisk regim. Men ändå.

I den tecknade romanen lämnas en smula utrymme för reflektion runt detta. ”V” balanseras av flera andra rollfigurer; främst såklart Evey men även mr Finch. Överlämningen mellan Evey och ”V” får mig att tänka på vad jag tror Anders Ehnmark brukar beteckna som skillnaden mellan ”befrielse” och ”frihet” – alltså motsättningen i vad som krävs för att nå friheten (befrielsen, kampen) och vad som krävs för att leva i den (friheten, demokratin). ”V” vet, någonstans, att det han gör inte är ”gott” och att hans kamp kräver något mer än bara förstörelsen, nedrivande av det gamla, för att lyckas.

Frågan är om dessa nyanser kommer att fångas upp i filmen. Eller om det bara kommer att vara en schysst actionrulle med en cool hjälte och genomonda skurkar. Vi får se när den letar sig till de svenska biograferna framåt våren. Och fram till dess kan man ju alltid fördjupa sig i förlagan, finns nu ute i en ny svensk översättning, exempelvis.

Rätt att sätta åt svarttaxi

Såg på teve att Ulrica Messing tänker skärpa lagstiftningen mot svarttaxi. Jag tycker det är bra. Sverige har redan en extremt avreglerad taximarknad, så det enda svartåkarna tillför är att de förstör för mer seriösa bolag samt att de undandrar staten (dvs. oss alla) skatteintäkter. Dessutom frodas annan kriminalitet i svarttaxisverksamhetens kölvatten, och kan man dessutom komma åt denna blir det en välkommen bonus.

Kriminalitet ska bekämpas med lagar och poliser. Det gäller i allra högsta grad den typ av ekonomiska brottslighet svarttaxi innebär. Nu väntar vi på ett liknande åtgärdspaket vad gäller hushållsnära tjänster. Så att seriösa aktörer ska kunna få en chans att etablera sig där också, på samma villkor som alla andra och utan skattesubventioner.

Sömnlös i Hässelby strand (om politik och poesi)

New Model Army var under en period ett av mina absoluta favoritband. Några rader från ”No rest” går runt runt i huvudet. ”It’s four o clock in the morning / and still you cannot sleep … there is no rest for the wicked one / oh god what is this evil that I’ve done”

Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.

Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.

Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.

(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)

I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds

”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv

Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar

Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”

(ur Staden, diktsamlingen Trappan)

Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder

”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”

(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)

Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.

Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.

Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.

Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.

Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.

En stöld är en stöld är en stöld

Jan Guillous krönika i gårdagens Aftonblad har väckt en hel del reaktioner i bloggsfären. Fanns det något som kunde väckta bloggarna ur sin juldvala så var det uppenbarligen detta. Det verkar som de flesta tycker att Guillou är ute och cyklar. Som argument för detta ifrågasätts detalj på detalj, utan att någon någonsin närmar sig grundfrågan; är det rätt att stjäla, bara för att man kan?

En bra sammanställning av debatten gör Mattias på ”Utsikt från höjden”. Särskilt bloggarens egna slutkläm är symptomatisk. Han skriver

Det som händer när någon går in i en affär, stoppar på sig en skiva och sedan går därifrån utan att betala är att det fysiskt försvinner ett exemplar från marknaden. När jag laddar hem en skiva från DC så försvinner ingenting, istället mångfaldigas informationen. Artisten i fråga får en större spridning, fler får intresse för musiken, går på deras konserter o.s.v.

Här fångas en massa grundsatser i försvaret av den illegala fildelningen upp. Typ

Att ingen förlorar när någon olovligt kopierar någon annans arbete

Att upphovsbrott inte är brott, eftersom ursprungsverket ”finns kvar”

Att artisterna/upphovsmännen ”egentligen” vinner på illegal fildelning, eftersom intresset för deras verk (konserter etc) istället ökar.

Allt detta bygger på helt grundläggande missförstånd om varför upphovsrätten finns och hur den fungerar.

Till att börja med. När du köper en bok köper du faktiskt någonting mer än pappret och trycket. Du betalar också för det – stora – arbete författaren lade ner när han skrev boken. Trots att detta arbete inte på något sätt försvinner, blir mindre, av att du köper just din bok. Du förväntas betala till författaren, trots att just ditt exemplar av just din favoritbok inte innebar någon som helst extra arbetsinsats av författaren (boken var ju redan skriven). Och detta är kärnan i upphovsrätten. För att det ska bli möjligt att försörja sig på konstnärligt arbete, så förväntas alla som tar del av det på ett eller annat sätt vara med och betala (eller att vi alla genom skattsedeln gör samma sak, som när det gäller stödet till den offentliga konsten etc).

Vidare. När man stjäl någons arbete genom att olovligt kopiera det; så är det faktiskt samma sak vare sig arbetet finns tryckt i en bok eller bara finns digitalt på nätet. Vi är ju inte arga på människor som stjäl böcker för att böckerna riskerar att ta slut för oss andra, utan för att det försvårar för upphovsmännen, förlagen etc. att leva på sitt arbete, och på det sättet ge ut fler böcker i framtiden.

Så över till det sista ledet. Att upphovsmännen ”egentligen” tjänar på fildelningen.

Det är möjligt att det är sant. Men det är i sammanhanget ointressant. För vad debatten om fildelning handlar om, är huruvida det är du eller upphovsmannen som ska avgöra vad som ska finnas gratis på nätet och vad som ska kosta pengar. Självklart kan ingen hindra någon från att lägga upp sitt eget arbete hur gratis som helst – om nu någon vill ha det. Men om man inte gör det valet, då ska det också vara möjligt. Det är det inte så länge piratkopieringen är så omfattande som den är idag.

Och jag tror absolut att det kan vara bra att sprida saker gratis. Ser vi på utvecklingen på tidningssidan är det ingen slump att gratistidningarna idag står som spön i backen – pengarna finns någon annanstans än i lösnummerförsäljningen. Att göra kulturen gratis för konsumenterna är också bra – som i mitt tidigare exempel med biblioteken. Skillnaden i de fallen är att då får fortfarande upphovsmännen en ersättning för sitt arbete, antingen från annonsörerna eller från staten.

Det ideologiska försvaret för den illegala fildelningen är tunt. Istället för att diskutera kärnfrågan glider debatten in på detaljer, myter och bisaker. Det tyngsta och kanske relevantaste argumentet är maktargumentet, alltså att fildelningen inte går att stoppa oavsett vad vi tycker.

Och det är möjligt att det är så. Det är möjligt att det enda vi kan göra är att förhålla oss. I sådana fall bör diskussionen gälla hur vi kan möjliggöra en vettig utkomst från konstnärligt arbete även imorgon. Extra skatt på bredband, månne? Svårt att tro att det skulle räcka, och oavsett det så är det i sådana fall en reträttlösning och inget eftersträvansvärt. Men någon måste betala, det kommer vi aldrig från.

Personligen tycker jag nog att vi ska ge upphovsrätten en chans. Det är faktiskt värt det, om det gör det möjligt för människor att även imorgon leva på sitt konstnärliga arbete.

Har jag blivit höger som gillar upphovsrätten eller är det helt enkelt de andra som har fel?

Idag fick jag en karamell när jag hyrde film nere i den lokala videobutiken. På omslagspappret tackades jag för att jag betalde för min filmkonsumtion, istället för att ladda ner olagligt från nätet.

Sugandes på karamellen fick jag anledning att fundera över min egen syn på saken. För låt mig vara ärlig; mitt politiska engagemang grundas inte i ett försvar av den privata äganderätten. Påståenden som ”skatt är stöld” upplever jag som närmast löjliga. Det finns ett antal olika värden; jämlikhet, alla människors frihet, bekämpandet av svält och fattigdom; som jag tycker är så oerhört mycket viktigare än att rådande ägandestrukturer ska bevaras till varje pris (vilket är det försvaret av den privata äganderätten i nio fall av tio kokar ner till.)

Men jag kan trots det inte förstå dem som menar att försvaret av den typ av äganderätt som skyddar konstnärer och författare, upphovsrätten, är felaktigt och förlegat. Varför ska det vara okej att gå förbi upphovsrätt och därmed konstnärernas äganderätt till det egna arbetet, bara för att det är tekniskt möjligt? Är det rätt att ladda ner olagligt kopierade filmer gratis från nätet, bara för att jag kan?

Väl hemkommen ser jag att Jan Guillou skrivit en krönika på samma tema i Aftonbladet. Han målar upp en bild av upphovsmännens fiender som förvirrade socialister, lite som planka.nu. Min bild är att det inte är så enkelt.

Jag tror nämligen att det handlar om något helt annat. Fildelarna finns bland alla politiska grupperingar. Kanske är det en generationsfråga snarare än en ideologisk. En massa unga människor laddar ner film och musik gratis från nätet, och blir förbannade när någon vill ta denna möjlighet ifrån dem. Så kan man bygga en argumentation runt detta. Motivera varför jag ska ha rätt att ta för mig. Denna överbyggnad kan sedan vara höger eller vänster. Teknisk eller moralisk. Men kärnan är densamma; ingen jävel ska få ta betalt för det jag idag kan sno åt mig gratis.

Jag tycker det är viktigt att alla människor har tillgång till kulturen. Därför är jag för en stark offentligt kulturpolitik. Jag tycker vi ska ta ut pengar i skatt och använda dem så att exempelvis alla kan låna böcker gratis på biblioteken. Det är att vara vänster. Att förespråka någon sorts kulturell vilda västern där de som kan får sno åt sig och de som förlorar i slutändan är upphovsmännen, det är bara korkat.

Och det hade jag nog tyckt även utan den där karamellen. Men den var god, det var den.

Född den 24 december

Jag är född på julafton 1973. Sedan jag var liten har julen alltid varit något särskilt för mig; födelsedag och julafton i ett, alla högtiders högtider på en gång. Ibland kunde förväntningarna bli nästan löjligt stora. Jag minns så många nätter när jag som liten låg och låtsades sova medan jag egentligen var vaken på helspänn, uppmärksamt lyssnande efter varje ljud som kunde vara ett tecken på att familjen gått upp och börjat förbereda födelsedagsfirandet; presenterna, frukosten på sängen och födelsedagssången.

Imorgon fyller jag 32. Jag har precis varit iväg och köpt en julgran; en lite mindre modell, men tät och fin det här året. Emma är iväg och handlar några sista saker till morgonens förmiddagsfika med släkten. Snön har visserligen försvunnit men det är ändå något speciellt med det här sena decembermörkret.

Att fira jul är som att läsa Tolkien. En ursäkt för att kunna drömma sig tillbaka till något lyckligt barndomsland, få stänga in sig inomhus obekymrad om de kalla vintervindarna på utsidan. Och självklart blir det aldrig lika mystiskt och fantastiskt som det var tänkt. Självklart vore det bättre att ta julen för vad den är; en chans för dem som har turen att inte behöva vara ensamma att få umgås lite släkt och vänner, äta god mat och trivas – verkligen inget ont i det.

Men ändå. Såhär kvällen den 23, när det mesta av städandet och pysslandet trots allt är gjort. När det är rent och fint och luktar gran. När den sista julklappen är handlad och inslagen. Så tänker jag nog ändå låta mig fångas av magin. Klä granen och låtsas som om livet, just nu i alla fall, är som en enda stor Disneyfilm.

God jul, allesammans. Det vet jag att ni förtjänar.

Om hushållsnära tjänster

Jag vet folk som glatt betalar 10-12 000 i månaden- kanske mer - för att bo i ett attraktivt område, men som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att betala 300 spänn vitt för stödhjälp. Som käkar middag för runt tusenlappen och tycker det är ok, som byter däck på bilen på en verkstad istället för att göra det själv, som gärna plöjer ner 25-30 000 i en schysst utlandssemester. Men när det kommer till städhjälp är det stopp. Då är det svart arbetskraft, eller krav på skattesubventioner som gäller.

För detta är så slående. Det är inte mellan låginkomsttagarnas lägenheter i Rågsved eller Husby de svartarbetande städerskorna springer (de bor månne där, men det är inte där de städar). Tvärtom, när polisen för ett tag sedan gjorde stora tillslag i Göteborg var det hos de bättre bemedlade, hos karriärhushållen i villaområdena de upptäckte en nästan löjligt stor förekomst av svart städhjälp. Det var hos folk som hade pengarna, som lätt skulle kunna prioritera om och betala vitt. Men som valde att inte göra det.

Varför? Jag kan bara se en orsak. Det handlar om värderingar. Man vill helt enkelt inte betala vad det faktiskt kostar att få denna hjälp på samma sätt som man är beredd att betala för andra beskattade tjänster.

Jag ser inga moraliska problem med att människor städar som yrke. Tvärtom, det är en nödvändig och hedervärd profession. Jag håller heller inte för uteslutet att olika typer av stöd i hemmet (städning, tvättning) kommer att vara en tjänst där efterfrågan ökar framöver. På samma sätt som efterfrågan på färdiglagad mat har ökat, inte minst bland singelhushållen i Stockholm.

Det som stör mig i det borgerliga kravet på skattesubventioner av hushållsnära tjänster är denna moraliska underton. Det låter som om det finns en massa invandrarkvinnor som aldrig kommer få jobb om vi inte anställer dem som hushållerskor, men det är klart ni kan väl inte förvänta er att vi ska vara beredda att betala för dessa tjänster som om det vore tjänster vilka som helst? Nä någon typ av skattesubventioner kräver vi nog för det är ändå nästan lite välgörenhet av oss att faktiskt ta hand om dessa stackare. Ja, och så slipper vi städa förståss. Men det är bara en bisak, eller, förlåt, en jämställdhetsreform är det visst eftersom det är kvinnor som nu slipper städa (våra män slipper redan.)

Jag säger; rensa upp i svartarbetsträsket istället. Brott ska bekämpas med polis, inte genom att vi skattesubventionerar brottslingarna. Skapa på det sättet förutsättningarna för en verklig marknad, så får människor välja fritt vilka tjänster de väljer att köpa och vilka de väljer att utföra själva. Att staten ska gå in och på grumliga moraliska grunder styra in efterfrågan på en viss typ av tjänstekonsumtion är både förlegat och felaktigt. Och, som erfarenheterna från Finland visar, ett ganska ineffektivt sätt att pressa tillbaka arbetslösheten.

Snällt, sant och nödvändigt

Inte trodde jag det. Men man kan faktiskt lära sig något av att lyssna på reklamradio. Som i eftermiddags, då jag tränade efter jobbet. Som vanligt pumpar musiken från någon av våra kommersiella radiokanaler. Plötsligt bland Madonna och … ja, det var mest Madonna … berättar en av programledarna en anekdot.

Hon hade fått lära sig en regel på en fest. Att om man funderar på att säga något ska man fundera på om det är sant, snällt eller nödvändigt. Uppfyller det man är på väg att säga inte två av dessa kriterier kan man lika gärna hålla tyst.

Och jag tycker faktiskt det var en väldigt bra regel. Och tänker faktiskt försöka följa den. Så om jag möter någon av er i framtiden och säger nått snällt, då kan ni lita på att det är sant. Eller nödvändigt. Men om jag någon gång säger något elakt då är det fara på färde, för då måste det både vara sant och nödvändigt.

Plötsligt känner jag mig som en så mycket större människa. Tänk vad lite reklamradio kan göra!

Sysselsättningen ökar med 100 000

Idag är det hundratusen fler personer som är sysselsatta än vad som var fallet för ett år sedan. Det säger ny statistik från SCB. Hans Karlsson kommenterar de positiva siffrorna och säger att ”[d]en positiva trenden på arbetsmarknaden fortsätter”.

Och då har åtgärderna i regeringens sysselsättningspaket inte slagit igenom än. Vi får se vilka som verkar mest trovärdiga under året som kommer, de som målar i svartaste svart eller de som vågar tro på Sverige.

Och så kom det en arbetsgrupp (och några miljoner i informationssatsningar)

Högeralliansen har under den senaste tiden försökt förklara kräftgången i opinionen med att de inte har levererat tillräckligt många nya politiska idéer. Förväntningarna var därför rätt stora inför dagens gemensamma utspel från partiledarnas Skåneturné.

Och visst blev det ett utspel. För dem, de flesta av er misstänker jag, som missat det kan man läsa mer här.

Kontentan; högeralliansen vill få fler kvinnliga företagare. Gott så. Problemet är bara att de uppenbarligen inte har en aning om hur det ska gå till. De skarpaste förslagen de lyckades enas om var en ny arbetsgrupp på nationell nivå (ett ”råd”), och att staten ska pumpa ut femtio miljoner om året i någon sorts informationskampanj. Ett jättelikt, statligt ”kvinnor kan” alltså.

Det är lite som professor Baltazar. De funderade och de funderade. Och så kom det … en arbetsgrupp! Imponerande.

Vulgariserad sjukvårdsdebatt

Har precis kommit hem från landstingsfullmäktige. Det märks att valet börjar närma sig. Tonläget har gått upp, debattnivån har på många områden tyvärr sjunkit som en sten. Särskilt gäller detta sjukvården. Interna konflikter inom sjukvårdsorganisationen exploateras hänsynslöst av en allt desperatare opposition, en sanslös svartmålning av den svenska sjukvården som företeelse tycks vara den politiska strategin för dagen.

Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.

Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.

Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.

Rudolf Meidner död

En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.

Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.

Från tragedi till tragik

Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.

Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?

För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.

Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.

Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.

Down market

I dagens Resumé skriver chefredaktör Viggo Cavling;

” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”

Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.

Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.

Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.

Borgerlig kulturmoras (det handlar om demokrati, dumbom)

Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.

Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.

Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.

Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.

En kul dag

Fick ikväll förtroendet att stå kvar på andra plats på den socialdemokratiska landstingslistan för Stockholms sjätte krets – efter landstingsrådet Anna Kettner. Det känns speciellt. Och stort. Det innebär att jag får vara beredd att vara med och ta ansvaret och driva mitt partis och mina partikamraters frågor i Stockholms läns landsting i ytterligare fyra år. Och att någon därute uppenbarligen tror att jag kan göra det rätt hyfsat. Så stort tack till dem som nominerade och stödde mig och de som nu i kväll också fattade beslut om att jag skulle få representera socialdemokraterna på den fina platsen i fyra år till.

Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.

Vad innebär fallet Åke Green för kampen mot intolerans?

Läser i tidningen att en rättslig process har uppstått efter att kassettband med anti-semitiskt innehåll uppenbarligen har sålts i anslutning till moskén på Södermalm. På banden sägs bland annat att ” judar är en smitta, att de är bröder till apor och grisar och han ber Gud utrota dem.” Den typen av uttalanden är naturligtvis fruktansvärda och måste fördömmas.

Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?

Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?

Rydberg, Green och helveteselden

Åke Green kommer att hamna i helvetet, basunerar folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg ut i ett pressmeddelande (som bland annat Magnus uppmärksammat tidigare). Och jag kan förvisso hålla med om att Green är en prick med synnerligen otrevliga åsikter. Ja, faktum är att jag känner stor förståelse för alla de människor som känner sig kränkta och förnedrade, ja även hotade, av pastorns vulgära utfall och bibliska vantolkningar.

Men att gå från att diskutera ett år eller så på öppen anstalt för hets mot folkgrupp till en evighet i skärselden … jag vet inte. Kan man inte tänka sig en mjukare linje? Typ att Green visst får komma in i himlen, bara han finner sig i att umgås med alla de bögar och flator och transor som utan tvekan redan trängs där?

Jag vet inte om Rydberg försöker vara rolig. Eller om det faktiskt gått så långt att uppbrottet från ”snällismen” gjort att det faller sig helt naturligt för en folkpartist att döma människor till helvetets eldar. Oavsett vilket är det inte särskilt lyckat.

När vi dessutom till detta lägger att Birgitta Rydberg glatt kan tänka sig att samregera med den politiska kraft som närmast slutit upp bakom Green, nämligen kristdemokraterna, då börjar det likna hyckleri. Och alla vi som kan vår Bibel vet vad som händer med hycklare…

Länge leve den offentliga sjukvården

Hade i förmiddags en kontakt med min lokala vårdcentral i Hässelby gård. Halv nio ringde jag och ville beställa tid. Jag möttes (direkt, ingen väntan alls) av en telefonsvarare som sa att de skulle återkomma klockan tio i nio. Tio minuter i nio (exakt, jag klockade) ringde en vänlig kvinna upp. Jag beskrev mina problem, och fick en tid kvart över tio. Halv tolv hade jag besökt läkare, fått en diagnos, hämtat ut några recept på apoteket och var på väg hem igen.

Jag vet inte. Men jag tycker det fungerade bra. Såg att även BBC plussar för den svenska sjukvården på sin hemsida. Jag är inte den som tror på att måla saker i rosenrött, men en viss nyansering av debatten om vår offentliga sjukvård vore kanske på sin plats. Nä, förlåt, jag glömde. Utan ett rejält mått av svartmålning skulle knappast högern ha någonting att göra politik av. Och det vore väl för trist…

Stackars liten

Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin kommenterar moderaternas sammanbrott i opinionen;

”- Vi har ett enormt tryck på oss att berätta vad vi ska göra, inte bara det lätta utan även det som svider. Ärlighet kan ibland kosta.”

Och visst är det synd om killen. Det gick ju så bra så länge ingen visste om vilken politik moderaterna tänkte sig att föra. Taskigt av media, väljare, oppositionen att inte låta det bero där. Bara för att moderaterna råkar vilja ha regeringsmakten, varför ska det då vara så förtvivlat viktigt vilken politik de tänker sig att föra när de väl fått den? Kan man inte nöja sig med att Fredrik är en schysst kille, med snälla ögon?

Upprörande, det är vad det är. Och tyvärr så är jag rädd för att det kommer att fortsätta. Den moderata politiken kommer att fortsätta granskas. Även om Sven-Otto tycker det är obehagligt. Fan, vad taskiga folk är!

Röd, grön eller gul?

Det blev inget bloggat under landstingsfullmäktige. Och inte direkt efter heller. Kanske befann jag mig i chocktillstånd. Eller nått. Inte för att fullmäktige (egentligen) var särskilt dramatiskt. Vi fick igenom vår politik, oppositionen försökte göra allt utom att prata sin egen politik. En smutsig oppositionstaktik som jag tyvärr tror vi bara sett början på. Trist, men inte oväntat.

Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?

Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.

Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.

I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.

Imorgon är en annan dag

Ska träffa vår eminente områdesorganisatör Bengt Roxne klockan halv sju imorgon bitti för att dela ut tidningar utanför tunnelbanan. Det är nummer två av (s)pressen – arbetarekommunens ”glimten i ögat” material som redan gjort stor succé när det första numret släpptes – som ska delas ut. Får hoppas att det går lika bra nu som förra gången.

Därefter bär det iväg till Kungsholmen och landstingshuset. Halv tio börjar nämligen två dagars budgetfullmäktige. Förmiddagen ska ägnas åt allmänpolitik, eftermiddagen (och kvällen. Och natten) åt sjukvård. Dessutom ska jag ta emot en skolklass och förbereda mig ordentligt inför onsdagen, som är min stora dag (där färdtjänsten - bland annat - diskuteras.)

En härlig dag, alltså. Med kampanjarbete och politisk debatt från morgon till kväll. Få se om jag lyckas smita undan och blogga lite också.

Efter stormen, måndag morgon

I helgen slutfördes den månadslånga valberedningsprocess som kallas mellanledsförhandlingar i Stockholms arbetarekommun. Syftet var att ta fram ett förslag till listor inför valen till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det förslag vi enades runt i helgen ska sedan på olika sätt underställas medlemmarna; dels på öppna medlemsmöten, dels på arbetarekommunens representantskap.

Jag har varit med och tillsammans med min kollega Gun Risberg företrätt Hässelby-Vällingby området. Vi har framförallt haft att göra med de övriga områdesföreningarna i den ”sjätte valkretsen”, dvs Kista, Spånga-Tensta och Rinkeby. Trots stundvis hårda förhandlingar har vi hela tiden haft en fantastiskt god och öppen stämning mellan föreningarna. Jag tycker också att vi i slutändan fick god utdelning, och att många av de duktiga kandidater vi förde fram också fick plats på det slutliga förslaget.

Det går mycket myter och rykten om de så kallade mellanledsförhandlingarna. Personligen tycker jag att det inte är så dramatiskt; det handlar i grunden om den omöjliga uppgiften att bland hundratals ja kanske tusentals nomineringar försöka få fram listor med så bra och representativa kandidater som möjligt. För i våra fullmäktigegrupper och i riksdagen vill vi ju täcka in så många erfarenheter och kompetenser som möjligt; då handlar det om att få en balans mellan nya och erfarna, gamla och unga, kvinnor och män etc.

Och för att lyckas med detta så för valutskottet (dvs. valberedningen) samtal med representanter från både de geografiska föreningarna, och andra mellanled (ungdomar, kvinnoförbund, invandrare, broderskap, fackliga utskottet etc). Sedan ”förhandlas” det; dvs vi som känner en viss kandidat eftersom hon är aktiv i vårt område kanske pläderar för den; olika intressen vägs samman; de lokala intresset att få in en viss kandidat ställs mot det gemensamma att till helheten få en så bra grupp som möjligt.

Grunden är dock alltid en lokalförening som har nominerat: och i slutändan är det medlemmarna som bestämmer; antingen på ett medlemsmöte där alla får vara med och rösta (när det gäller kommunlistan); eller på ett representantskap där alla föreningar finns representerade (när det gäller landsting och riksdag.) Men med hjälp av mellanledsprocessen kan vi se till att det förslag medlemmarna har att ta ställning till är så genomtänkt och förankrat som möjligt.

Visst finns det brister även i detta sätt att arbeta. Men alternativen vore antingen en central valberedning som arbetade slutet utan att ha en aning om vilka många av kandidaterna var, och/eller att ”mellanledsförhandlingarna” skulle skötas mer informellt i icke-valda nätverk (mygel). Då tror jag ändå på så mycket av öppenhet och genomskinlighet som möjligt.

Och jag tycker också att vi har lyckats; för det är väldigt starka förslag till listor vi kom fram till. Nu får vi bara se om medlemmarna delar vår uppfattning…

Kulturtips ett, två, tre (och så kanske fyra)

Har storkonsumerat kultur på sista tiden. Några tips ur högen:

Thåströms nya. Sveriges utan tvekan största rockstjärna kommer hem till Rågsved och Skebokvarnsvägen. Skivan är det bästa jag hört på mycket länge. Alla som någonsin skrålat med i ”we´re only in it for the drugs” (det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nä ursäkta nu överdrev jag litegrann, vi kan knarka supa och slåss) måste köpa. Avskalat, personligt, Thåströms röst … det här är större än Springsteen.

Göran Sonnevis diktsamling ”Oceanen”. Märkligt, samtida, närvarande. Jag nämnde tidigare att jag gått runt med ”det omöjliga” utan att riktigt kunna släppa taget. Oceanen känns lika mäktig. Jag har bara börjat skummat ytan på detta omfattande verk (419 sidor omtumlande poesi) – men har redan hunnit fascineras av alla bottnar, all klokskap, insikt, alla fantastiskt vackra formuleringar. Sveriges största nu levande poet? Just nu skulle jag helt klart kunna skriva under på det.

Aerial av/med Kate Bush. Har alltid varit svag för denna mystiska sångerska/artist. På Aeriel lever hon upp till mina högt ställda förväntningar. Och det är coolt att göra en låt som heter pi och vars refräng går ut på att rada upp just … pi (3,1415 etc. etc. ni vet). Det här är väldigt, väldigt vackert. Allt från musik till skivkonvolut.

Ja. Och så började Riket igen idag. På SVT. Med Stefan Sauk i 1600-tals miljö. Mer naket och extremt än förra gången. Det kan ni ju följa om ni vill. Men det är egentligen inget tips.

Nattamacka

Gräsänkling igen. Flickvännen flög till Kina i eftermiddags. Sitter framför datorn och mumsar på en smörgås.

Vi hade landstingsgrupp tidigare ikväll; temat var framförallt budgeten vi ska fatta beslut om nästa vecka. En sliten kliché; men det är en remarkabel resa vi har genomfört tillsammans. Politiker, visst, men framförallt personal runt omkring i verksamheterna har gjort ett fantastisk jobb när det gäller att bevisa att man kan bedriva bra sjukvård och bra kollektivtrafik utan att låna av kommande generationer och skuldsätta sig upp över öronen.

För det är inte mindre än två skulder vi har arbetat av under de senaste åren. Dels den ekonomiska i form av det underskott och de låneskulder de borgerliga lämnade efter sig. Dels den organisatoriska. Pengar och resurser flödade ut ur systemet, utan att någon tog ansvar för att varje skattekrona verkligen användes på bästa möjliga sätt. Privatisering var ett självändamål som överordnades allt annat. Styrningen var ett skämt.

Nu har vi fått greppet. Nu har vi resurserna, styrkan, både ekonomiskt och organisatoriskt att genomföra saker. Som att faktiskt starta upp en bättre lokal, närsjukvård. Som att bygga upp en verklig vårdgaranti. Som att starta nya närtrafiklinjer.

Tar en tugga på mackan. Det känns stort att få ha varit med om detta. Det känns trist att sitta ensam hemma. Skulle vilja ut och hålla brinnande valtal. Inser att det skulle se lite märkligt ut. Dessutom är det jättefå väljare på torget i Hässelby Strand vid midnatt en vardagskväll.

Kollar om det är något på teve istället. Och dessutom tror jag minsann jag ska unna mig en macka till.

Vi er rode, vi er ... rode!

Läser på Dag Larssons blogg om det danska valresultatet. Det verkar som grand slam för de danska socialdemokraterna i landets kommuner. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på hur den borgerliga regeringen far fram.

Högeralliansen har hämtat sig kanske främsta inspiration till hur de numera agerar i vårt södra grannland. Här finns det mycket att lära även för oss till vänster. Både i vad det gäller att bekämpa högern, men också för att få en tydlig bild av vad en borgerlig regering i praktiken kan ställa till med.

Hursomhelst. Grattis Danmark. Nu får ni visa att ni också kan. Bättre. (Åtminstone på den kommunala nivån.)

Good morning sunshine (rapport över en kaffekopp i Hässelby strand)

Vi har verkligen fantastiska soluppgångar här i Hässelby strand. Får till och med en onsdagsmorgon som denna att kännas hoppfull.

Träffade Nalin Pekgul på stan igår. Hon var upprörd över mediedrevet runt hennes ”flytt”, och inte minst hur den exploaterats av politiska krafter (läs folkpartister) som inte har en aning om vad de snackar om. Hon lovade att agera. Ser fram mot det.

Idag tänker jag köpa Göran Sonnevies nya diktsamling. Den senaste tiden har jag burit runt och bläddrat i hans klassiker ”det omöjliga” från 1975. Det är sådär med riktigt bra poesi; ibland bara griper den tag i en och vägrar släppa greppet.

Två andra bra (manliga) poeter på s är Stig Sjödin och amerikanen Louis Simpson.

Har börjat prenumerera på podcast till min iPod. Det gör att jag kan lyssna på lördagsintervjun med Göran Johansson och söndagens public service på vägen in till jobbet.

Ser att en av mina favoritbloggare Nathalie Landin plussar för mig på SVT:s hemsida. Jag blir alldeles röd om kinderna och plussar tillbaka.

Förresten; jag hittade min kalender. Ordningen är – bokstavligt talat – återställd. Det är märkligt hur något så litet kan göra en så glad.

Vädret i Hässelby strand är smågrått och lite ruggigt. Dags att åka till jobbet.

Vandrar i dödsskuggans dal…

…gör jag kanske ändå inte. Men det känns lite så. Har nämligen tappat min almanacka. Och har ingen aning om vad jag förväntas göra de närmaste dagarna (eller veckorna.)

Så om jag missar ett möte eller någonting; förlåt. Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag lovar.

PS; Martin Tollén har skrivit en mycket bra text om hur viktigt det är för politiker att lyssna på dem som själva är inne i en viss verksamhet. Kom själv just hem från en eftermiddag ordnad av Strokeföreningen, organisatione Hjärkraft och Afasiföreningen i Stockholms län. Det var ett möte där personer med främst kognitiva funktionsnedsättningar (dvs orienteringssvårigheter, kommunikationsproblem etc) diskuterade med färdtjänsten och SL (både tjänstemän och politiker) om hur man kan skapa en fungerade kollektivtrafik även för dessa grupper. Ett stilla samtal, mänskliga erfarenheter som utbyttes, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir, lite, lite bättre i framtiden. Det är så demokrati fungerar, och i all sin enkelhet är det faktiskt ganska vackert. DS

PSS; Nu ska jag förbereda ett inledningsanförande inför morgondagen. Det ska hållas på en konferens som syftar till att få fler taxibolag att ställa om till miljövänligt. Färdtjänsten betalar idag mer för transporter som utförs på ett miljövänligt sätt, och exempelvis Taxi Kurir har detta som ett argument när de subventionerar för åkare som investerar i nya miljövänliga fordon. Nu ska jag dra en lans för att få fler att följa deras exempel. Så ställer vi om till ett grönt folkhem, steg för steg. DS

DN om Tensta, Abdo Goriya och Nalin Pekguls flytt

Morgonens stora fråga i Stockholmspolitiken tycks vara rektionerna på Nalin Pekuls flytt från Tensta. Bland annat har stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya ifrågasatt den mörka bild Nalin målar upp. Detta skildras i både svenska dagbladet och dagens nyheter.

Mot svenskans rapportering finns inte mycket att säga. DN trummar dock betydligt högre. Huvudpoängen tycks vara att socialdemokratin har flytt från förorten. Bara fyra av 36 s-ledamöter bor i utsatta områden, skriker rubrikerna ut. (Vad som räknas som ”utsatt” framgår inte. Att inte fler än fyra skulle bo i områden som Högdalen, Skärholmen, runt Järvafältet eller för den delen Grimsta eller Hässelby gård eller andra områden med någon typ av social problematik förefaller dock lätt otroligt.)

Men märkligast är ändå hur Per Luthander skildrar stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya. Abdo är kritisk till vad han upplever är en svartmålning som bland andra Nalin ägnar sig åt. Han säger (i svenskan) att han är kritisk, inte ”mot beslutet som sådant, hon får flytta vart hon vill. Men jag är kritisk mot den bild hon ger av Tensta. Ungefär som att det finns kriminalitet överallt och att folk inte vågar gå ut.”

Denna kritik framkommer också –om än i nedkortat skick – i Luthanders artikel. Men sedan avslutar journalisten; ”Själv flyttade Abdo Goriya från Tensta för 12 år sedan och köpte en bostadsrätt i Beckomberga. Först när han blev ordförande i stadsdelsnämnden flyttade han omsider tillbaka till Tensta.”

Luthander försöker alltså uppenbarligen misstänkliggöra Abdo. Brottet; att under en period ha bott någon annanstans än i Tensta. Först när han omsider blev ordförande flyttade han tillbaka. Tidigare hade han bott i bostadsrätt – i Beckomberga!

Då ställer man sig frågan; på vilket sätt påverkar detta Goriyas trovärdighet? Insinuationen är uppenbar; Abdo lever inte riktigt som han lär. Men argumentet är bissart. Detta bevisas genom att han under en period levt någon annanstans (och sedan flyttat tillbaka).

Jag har exempelvis bott på en massa olika ställen. Jag har lämnat både södermalm och vasastan – inte för att jag skrämdes bort av den sociala misären (även om segregationen faktisk var lite påfrestande – bara medelklass), utan för att jag hittade andra bostäder, för att livet förändrades etc. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Hässelby. Jag trivs. Jag känner mig hemma här. Jag skulle bli mäkta irriterad om Per Luthander tog det faktum att jag flyttat runt som intäkt för att insinuera att jag lite halvt om halvt svikit Hässelby. Någonting säger mig att han inte skulle göra just den kopplingen. Men när det gäller Tensta är det ok.

Slutsatsen; DN driver kampanjjournalistik God sosse för dagen (Nalin) kontrasteras mot onda sossar (alla andra). Att Nalin får vara god för dagen beror på att hon får agera underdog; imorgon kommer hon att framställas som lika illa som vi andra. Huvudfrågan, hur är egentligen läget i våra förorter, underordnas ett för DN mer angeläget tema; socialdemokraterna är falska svikare.

Men, som sagt. Svenska dagbladet låter publicera en riktigt nyanserad artikel i ämnet. Man får vara nöjd med det lilla.

Den trägne odlaren

Kom precis hem efter att ha sett ”the constant gardener” på bio. Låt mig säga att det inte precis är någon feel-good film; snarare tvärtom. Men riktigt bra tyckte jag det var. Fantastiskt vackra bilder, främst från Afrika, bra skådespeleri och en stark historia om korrupta läkemedelsbolag och korrupta politiker som profiterar på Afrikas fattiga.

Filmen bygger, som jag tidigare nämnt, på en alldeles utmärkt thriller av John le Carré. Måste erkänna att jag är svag för hans värld av trötta och cyniska spioner. Särskilt bra blir det när den världen kontrasteras mot författarens egna patos och ilska över världspolitiska orättvisor; som när han behandlar Palestinafrågan i ”den lilla trumslagarflickan” eller för den delen läkemedelsindustrin i synnerhet och relation nord/syd i allmänhet i just denna bok.

”The constant gardener” har fått lite blandade recensioner, bland annat skrev svenskan ner den. Jag tycker dock de har fel. Så gå och se.

Högern går på kurs

Om några veckor går ansökningstiden för Timbros ambitiösa utbildningssatsning Stureakademin ut. Unga liberaler ska lära sig mer om politik och samhälle, lärare blir bland annat namnkunnige debattören (tillika nyliberalen, före detta frihetsfrontaren, bloggaren etc) Johan Norberg.

Att näringslivet satsar på ideologisk skolning är varken nytt eller anmärkningsvärt. Mer intressant är då att CUF-basen Fredric Federly är så engagerad.

Jag vet inte om det bara är jag; men visst är det uppenbart att näringslivshögern under lång tid bedrivet ett strategiskt påverkansarbete gentemot framförallt mittenpartiernas ungdomsrörelser. Och det har burit frukt; centerns ungdomsförbund står idag höger om moderaterna i många frågor.

Hur detta har gått till, vad det har kostat och vilka konsekvenser det kommer få för framtidens politiska karta, skulle vara intressant att belysa. Någon därute som känner sig sugen?

En landstingspolitiker filosoferar del tre (om vad det är att vara socialdemokrat)

Anders Ekman har skrivit en filosofisk-politisk betraktelse om vad det innebär att vara socialdemokrat, väl värd att läsa. Frågan han ställer är; när tar man egentligen steget från att kanske sympatisera med de socialdemokratiska idéerna eller rösta på socialdemokraterna till att faktiskt vara socialdemokrat (eller centerpartist, moderat etc)? Jag tänkte här spinna vidare lite med några egna reflektioner i ämnet.

För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).

Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.

Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.

Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.

Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.

Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.

Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”

Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.

En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.

Saker jag aldrig hade vetat om jag inte suttit och läst Johan F. Kennedys ”A nation of immigrants” på tunnelbanan

Det var inflyttade svenskar som introducerade träslöjden i Amerika. Dessutom startades 4H-rörelsen av personer med skandinavisk påbrå. De första svenskarna startade sin koloni i vad de då kallade Pine Lakes, sedemera New Upsala. Vi pratar då Wisconsin, 1841.

Dessutom är det bra med invandring. Men det visste jag faktiskt innan.

Nattbetraktelse; om socialdemokratins nya slogan och floskeltestet

Sitter mitt i natten och funderar av någon anledning på den nya sloganen ”alla ska med, så enkelt är det”. Jag var lite tveksam först, men den fungerar uppenbarligen. För några få exempel på hur väl den satt sig; se här och här.

Självklart bli sloganen, som alla sloganer, lite löjlig när du exponerar den så mycket som du måste för att få genomslag. Det finns dock en del av kritiken som jag verkligen inte förstår. Och det är att sloganen skulle vara innehållslös, att det skulle vara omöjligt att sätta in ett ”inte” i den och att den därmed inte klarar ett floskeltest.

Motsatsen till att alla ska med är rimligen att alla inte ska med. Eller att bara några ska med, ett fåtal, etc, etc. Vilket du mycket väl kan både tycka och säga. Tänk er exempelvis in i situationen att ni står sju-åtta stycken i smällkalla vintern och väntar på taxi. Den enda bil som dyker upp är en liten Fiat Uno. Satsen ”alla ska med” blir då både tydlig och kontroversiell. Och säkert någonting som, hur vällovligt det än må vara, åtminstone taxichaffisen skulle kunna tänka sig att ha synpunkter på.

Sedan finns det naturligtvis en del andra oklarheter som gör att sloganen kan kännas floskulös. Vad innebär ”alla”? Vart någonstans är det de ska med? Vad innebär det att vara med, och vad skiljer det från att inte vara med?

Med svaret på de frågorna lämnar man dock reklamen och kommer in på politiken. Med risk för att bli högtravande såhär framåt småtimmarna menar jag att det finns ganska grundläggande ideologiska frågeställningar som berörs. Kan vi ha en hög grad av jämlikhet och sammanpressad lönestruktur och ändå klara oss i den globala konkurrensen? Går det att pressa tillbaka arbetslösheten utan att vissa ska tvingas hänvisas till ett lågproduktivt låglöneproletariat? Är det möjligt att bibehålla allmänna trygghetssystem som garanterar trygghet enligt inkomstbortfallsprincipen för alla vid sjukdom eller arbetslöshet även i en hårt globaliserad värld?

På dessa frågor kan man svara ja eller nej. Och det är där emellan den ideologiska striden står idag. Så enkelt är det.

Skulle detta vara november?

Har suttit och druckit kaffe, på balkongen. Dimman ligger tät över Hässelby strand, på stereon inne i lägenheten spelas Disintegration med the Cure. Småruggigt, men inte kallt. Växsthuseffekten är kanske inta bara av ondo, trots allt.

Det projekt jag jobbar med för arbetarekommunen rullar vidare. Konturerna börjar bli tydliga. Ett antal väldigt begåvade sossar i Stockholmstrakten är inblandade. Så håll ögonen öppna. I januari smäller det.

Kongresstoppen

För er som inte hunnit följa med; här presenterar jag min egen högst subjektiva topplista över skönaste inlägg runt kongressen. Håll till godo. Allt ni behöver läsa.

Ett. Magnus granskar granskarna. Vackert, närmast poetiskt. Och ett fantastiskt välfunnet citat han lyfter fram.

Magnus om Lena Mellin

Två. Anna S gör en ”vit lista” över goda förkämpar runt frågan om föräldraförsäkringen. Anti-bittert. Sådant ger plus.

Anna S och den vita listan

Tre. Linnea skriver satir om partiets ”nya” demokrati. Inte lika anti-bittert. Faktiskt tvärtom. Tur att han bett om ursäkt, Persson.

Linnea, partiet och den nya demokratin

Fyra. Josefin hjälper en man välja porrtidning. Inte på själva kongressen, obs. Det hade varit för kinky. Men den får vara med ändå.

Josefin väljer porrtidning

Fem. Gabriella trilogin. Typ som de nya Star Wars filmerna. Fast om föräldraförsäkringen. Slutar olyckligt, men hoppet lever. Och innerst inne kamrater, vet vi hur det slutar.

Del ett, del två, del tre

Gräsänklingsblues

Visst, det är en riktig könsstereotypskliché. Men jag erkänner. Lägenheten ser ut som bara den efter en vecka med mig i gränsänklingsland. Och nu sitter hon på tåget hem. Försökte alldeles nyss desperat skylla på att jag var lite osäker på hur debatten om hushållsnära tjänster skulle utfalla. Ville inte föregå det beslutet, liksom. Hon påpekade att beslutet tog i tisdags. Jag försökte lamt med att protokollet inte är justerat. Det lät inte som om argumentet gick hem. Det lät inte alls som om argumentet gick hem.

Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.

(något senare)

Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.

(ytterligare något senare)

Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.

Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.

(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)

Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.

Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!

(en lätt dämpad entusiasm senare)

Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.

(nutid – återigen fylld av tillförsikt)

Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.

Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.

Trevlig kväll. Ni också.

Allsång från kongressen

Såg Göran Persson avsluta kongressen på tv. Det symboliska klubbslaget föregicks av allsång där partiordförandes egen stämma under internationalen ljöd hög och klar. De som förutspått en internationell karriär för Person efter pensioneringen har månne tänkt lite väl långväga. Det finns kanske andra roller en före detta landsfader skulle kunna tänka sig att axla.

Annars verkar det ha varit en riktigt bra kongress. De jag pratat med på plats verkar förvisso trötta, men ändå glada. Politiskt sett verkar man ha gjort en hel del klarlägganden; vänstersväng, skriver Dagens industri (den 1/11, ej i nätupplaga vad jag kan hitta), mer av traditionell socialdemokrati skulle jag kanske formulera det.

Och så den stora snackisen; att partistyrelsen förlorat så pass många voteringar. Jag tillhör de som inte tycker att det är bra i sig att styrelsen får stryk, men att det är bra i sig att den kan få stryk. En partikongress måste skilja sig från en nordkoreansk dansuppvisning. Om partistyrelsen inte lägger tillräckligt bra förslag, eller om de inte argumenterar tillräckligt kraftfullt, då ska den heller inte vinna voteringarna.

På så vis var kongressen ett bevis för att det fortfarande finns en levande folkrörelsedemokrati kvar inom partiet. Smolket i den bägaren var naturligtvis GP:s lite märkliga uttalanden om vilken innebörd kongressens beslut skulle få i föräldraförsäkringsfrågan. Vi har länge haft traditionen inom partiet att kongressen å ena sidan dämpar sina krav och förhåller sig realistiska till vad som går att genomföra, mot att de beslut den å andra sidan fattar faktiskt ska kunna omvandlas i praktisk politisk handling. Att bryta mot den traditionen vore direkt tragiskt. Det här skriver flera bloggare om, bland annat Linnea.

Sammanfattningsvis, trots detta; en bra kongress. Ett starkt parti som klarar att formulera framtidsvisioner och hantera interna motsättningar. Och en partiledare som sjunger riktigt skapligt. Nu blir det valseger 2006.

Vad som händer nu…

Har precis hunnit smälta gårdagens beslut gällande individualiseringen av föräldraförsäkringen. För mig som utomstående (dvs inte i Malmö) framstår hela processen som en smula svårbegriplig. Dels har jag inte riktigt fattat vad beslutet blev. Var det en kompromiss eller inte, och om det var en kompromiss, vad gick den då ut på? Och framförallt; vad innebär det beslut som ändock fattades i verkligheten, dvs., vilka beslut kommer en socialdemokratisk regering fatta under nästkommande mandatperiod vad gäller föräldraförsäkringens utformning? Kommer överhuvudtaget kongressens beslut påverka åt något håll, och om inte, varför har vi överhuvudtaget kongresser?

Oavsett vad beslutet nu har blivit går det dock inte at komma ifrån att det var kvoteringsförespråkarna som vann debatten. I media har ett otal starka argument för varför en delning av försäkringen är av godo figurerat. Motargumenten har nästan uteslutande varit av taktisk natur och inte i sak; mest av typen svenska folket är inte redo (än). Det är möjligt att det under debatten i gårkväll (som jag tyvärr missade) framfördes andra argumentationslinjer, men dessa har i sådana fall inte kommit fram i media.

En tolkning kan alltså vara att kongressen ställt sig bakom en färdriktning, men varit lite försiktig vad gäller hastigheten. Det kan man i sådana fall leva med. Partiledning och regering får då ett stort ansvar att driva denna fråga framåt så att vi alla ändå kan känna att det faktiskt händer något. Någonting säger mig att det finns en och annan som gärna hjälper till och påminner dem i detta arbete...

Från Stockholm med kärlek (till Stockholm)

I vart och vartannat pressklipp från partikongressen i Malmö står det om viktiga och progressiva krav socialdemokraterna i Stockholm driver. Det kan vara könsneutrala äktenskap, delad föräldraförsäkring, nej till skattesubventioner av hushållsnära tjänster.

För oss huvudstadssossar kan det vara bra att ha den bilden i huvudet. Vi har en fantastisk partiorganisation som förmår formulera framtidens politik. Och ett koppel skarpa ombud som lyckas driva dem där ner i Malmö också, vad det verkar.

Gud vad roligt det hade varit att få vara ombud. Nåja, jag försöker igen nästa gång…

Om datorspel och kultur

Svenska dagbladet publicerar en riktigt spännande understreckare idag, i samband med att de lanserar sin nya satsning på bevakning av datorspel. Sam Sundberg skriver en lång och tankeväckande text som landar i slutsatsen att spelen förvisso varken är att jämställa med teater eller litteratur, men att de kan vara bra ändå (inte minst för att du blir smart av att spela – så det så). Dessutom får den intresserade ett helt koppel lästips (Johan Norberg skrev tidigare om en av de refererade böckerna här).

Politiskt känns det som en tanke att kulturminister Leif Pagrotsky så sent som förra veckan kom överrens med sina nordiska kollegor om en gemensam satsning på just datorspel. Svenskan skriver om det också, se här.

Såg för övrigt att de reade ut en begagnad version av Metal Gear solid 3 i spelsbutiken på Drottninggatan. Om man skulle ta och investera några hundralappar i sin egen intellektuella utveckling...