Högern har upptäckt klassamhället. Åtminstone i retoriken.

Bloggaren Attila formulerade/tecknade för några dagar sedan ett inlägg som beskriver något väldigt vanligt i svensk politik nämligen den borgerliga klassretoriken. Attila skriver om "den nya fattiga klassen" och menar att "[e]n miljon arbetslösa, förtidspensionerade [och] långtidsjukskrivna är resultatet av 70 års socialdemokratiskt styre." Hans poäng är att med en borgerlig politik skulle denna miljon vips få jobb, kunna ta ansvar för den egna försörjningen och på så sätt uppnå egenmakt. Och visst är arbete alltid bättre än sysslolöshet. Problemet är bara att det inte är det den borgerliga politiken kommer att leda till.

Grundtanken i den borgerliga politiken är nämligen att denna "miljon" i utanförskap (siffran kan verkligen diskuteras, men det gör jag inte här och nu) har det för bra. Anledningen att de sitter fast i utanförskapet är de höga ersättningsnivåerna. Politiken inriktas därför på att skära ner i ersättningarna, göra det "lönsamt att arbeta" vilket naturligtvis innebär att det ska straffa sig att vara arbetslös.

Alltså. Vad den borgerliga retoriken säger till de arbetslösa är att de ska få jobb. Vad den borgerliga praktiken efter ett regeringsskifte skulle innebära är privatekonomisk katastrof då ersättningarna sänks. Den fattiga klass som exempelvis Attila – säkert med ärligt uppsåt – vurmar för skulle snarast bli ännu fattigare. Och klassklyftorna skulle öka istället för att minska.

Förra året startades 40 000 nya företag i Sverige. Det är fler än någonsin tidigare. Att Sverige står sig bra i den globala konkurrensen är på sikt en nödvändig grundförutsättning för att minska utanförskap och klassklyftor. Då behövs det stabila statsfinanser som leder till låga räntor, satsningar på kunskap och utbildning samt ett tryggt samhällsklimat där människor vågar satsa.

Vi behöver däremot inte fattigare fattiga och ökade klyftor. Så länge detta är den enda medicin högern kan leverera för att minska klyftorna framstår allt tal om kamp mot utanförskapet som just retorik. Tom och innehållslös sådan. Fast han är en duktig illustratör, Attila, det är han.

200 miljoner extra till kollektivtrafiken. Tack för det, Billström.

Idag fattade regeringen beslut om att överskottet från Stockholmsförsöket, 200 miljoner, ska gå tillbaka till regionen. I mitt tycke en fullkomlig icke-nyhet, självklart ska pengarna tillbaka till Stockholm. Men icke desto mindre välkommet.

Det borgerliga ja-initiativet blir mer och mer begripligt i takt med att nej-argumenten faller som dominobrickor. Problemet för de borgerliga ja-sägarna är bara att de inte tycks ha kompisarna i stadshuset med sig. Men vi får väl se vad som händer. Fortsättning följer.

Ambitiöst borgerligt ja till trängselavgifter

Idag presenterar ett nätverk för ett borgerligt ja i höstens kommunala folkomröstning sig själva på DN-debatt. ”Borgerligt ja till trängselavgifter” har en snygg hemsida och om någon timme kommer de att presentera en Temo-undersökning om stockholmarnas inställning till avgifterna. Bland annat sägs att 15 procent av de socialdemokratiska väljarna kan tänka sig att rösta på ett borgerligt parti som säger ja.

Det är ett logiskt initiativ. Det hårdnackade motståndet mot trängselavgifterna håller på att bli ett minus för borgerligheten i Stockolms kommunval. Frågan är dock om aldrig så ambitiösa nätverk kan ändra på den saken.

Korkade antifeminister

Varför är jag som man feminist? För länge sedan utvecklade jag det och tror att jag kom fram till att det någonstans handlar om dåligt samvete. Men det finns ett skäl till. Nämligen att antifeministerna är så fruktansvärt patetiska.

Läser kommentarerna till expressens intervju med Petra Ulmanen. Vilket stärker mig i denna övertyglse. Signaturen "Otroligt" inleder starkt. ”[feministerna] menar det finns ju tydligen inga kvinnor som våldtar, misshandlar å förtrycker andra!? allvarligt talat så kan femenisterna gå å bada istället! ni har inte ett rätt hittills!”

Vad säger man? Otroligt lyckas i några korta meningar både ge uttryck för en fördomsfull missuppfattning av vad ”femenisterna” egentligen tycker, och sedan dra helt felaktiga slutsatser utifrån denna i sig felaktiga uppfattning.

Men det blir bättre. Signaturen ”Den väldige” utvecklar den politiska analysen rakt in i konspirationsteoriernas förlovade värld. ” Feminismen har den ställning den har därför att den lurat i allmänheten att den sysslar med jämställdhet. Dessutom har den lurat i allmänheten att det bara är kvinnor som ska gynnas i jämställhetsfrågor” skriver han och avslutar med att bevisa detta genom ett generalexempel; ” Fler män engagerar sig mot "kvinnovåldet" heter det. Men det mesta våldet begås av män mot män. Har fler kvinnor engagerat sig sista tiden för att göra något åt det? Nej. Varför inte? På grund av feminismen förstås.”

Här kan vi se några tydliga grundpelare som antifeminismen tycks bygga på. Den första är att det egentligen är mer synd om männen. I det här fallet är det för att vi blir misshandlade på stan. Annars handlar det ofta om vårdnadstvister och sådant.

Den andra att feminister ”bara” ser till kvinnor. Egentligen är det en variation på tema ett ovan. Eftersom det i antifeministens värld är mannen det är synd om blir det feministiska grundantagandet att kvinnor är strukturellt underordnade fördomsfullt och förljuget.

Och den tredje grundpelaren är detta konspiratoriska. Att feminismen är en sorts lömsk kraft som smugit sig in och förgiftat relationerna mellan könen. Konspirationen härleds ofta tillbaka till några bittra medelklasskvinnor på våra akademiska institutioner.

Och detta är naturligtvis tre grundfalska antaganden. Det är faktiskt inte synd om männen, och att påstå det är att göra sig löjlig. Kvinnorna är strukturellt underordnade, så jämställdhet kräver att kvinnor får relativt mer och män relativt mindre än idag - det är inte förljuget, utan verklighet. Och det finns ingen konspiration, utan en en bred och omfattande insikt/rörelse.

Frågor om feminism och jämlikhet mellan könen är inte lätta. Att avfärda antifeminsimen känns däremot mer oproblematiskt. Det kan väl vara en insikt väl värd att fira en dag som denna. Trevligt kvinnodag på er, allesammans.

Vi lever i en demokrati. Faktiskt.

Läser i Expressen att åklagaren valt att inte påbörja någon förundersökningen mot Mats Lindström. Har inga synpunkter på det. Politiskt vore det naturligtvis bättre om det hela reddes ut en gång för alla. Men å andra sidan bör och ska åklagare fatta sina beslut baserat på juridik, inte på politik. Och då har åklagaren gjort en bedömning, som jag inte är kvalificerad att ifrågasätta.

Men vad som faktiskt är skrämmande är däremot kommentarerna runt detta på Expressens hemsida. Ett inte helt litet antal personer hävdar nämligen på fullt allvar att allt är en konspiration, att åklagaren är köpt, att lagar och regler inte gäller den med socialdemokratisk partibok. Någon gör en jämförelse med ett u-land.

Frågan är om detta är ett gäng rättshaverister, eller om det finns en utbredd opinion som på riktigt ifrågasätter att Sverige är en demokrati? För vad Lindström gjorde är naturligtvis förkastligt. Han tog också konsekvenserna, sa upp sig och gick ut i arbetslöshet. En förstörd karriär är ett rätt högt pris att betala för en dumhet, även om det var en osedvanligt stor dumhet han begått.

Att åklagaren nu - utifrån en juridisk bedömning - vad det verkar väljer att inte göra rättssak av detta tolkas då av en högljudd opinion som ytterligare ett bevis på att Sverige är ett genomkorrupt och odemokratiskt samhälle. Det är naturligtvis korkat och långsökt, och jag skulle kanske kunna nöja mig med att avfärda det på det sättet. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det där ute, i förlängningen, rör sig riktigt farliga krafter som på allvar hotar själva legitimiteten i det demokratiska samhället. Vilket ansvar vi alla har för att stävja sådana tendenser är en diskussion som borde föras mer aktivt.

Om negativt kampanjande och politikens väsen

En kameleont som ändrar färg, men det politiska djuret därunder är konservativt in i märgen. Inte mod, inte övertygelse, utan ren och skär populism. Dom kan byta etiketten så ofta de vill, men innehållet i flaskan är samma gamla gift. De var några av de retoriska rallarsvingar labourministern John Prescott häromdagen riktade mot den nye Tory-ledaren David Cameron och hans parti (se mer här.)

Politik skiljer sig från mycket annan verksamhet eftersom det till väldigt stor utsträckning är frågan om ett nollsummespel. Antingen så röstar du A, eller så röstar du B. Om jag håller på A är det faktiskt rent krasst bättre att du inte röstar alls än att du röstar på B. För det du tjänar på förlorar jag på, och tvärtom.

Alltså bygger politik – närmast med nödvändighet – på två delar. En positiv och en negativ. En som handlar om att få dig att rösta på mig, och en som handlar om att få dig att inte rösta på min motståndare.

Risken är att denna politikens inneboende mekanism leder oss in ner i en nedåtgående spiral av allt grövre och osakligare påhopp. Jag skriver risken, eftersom en sådan utveckling hotar själva det demokratiska systemets legitimitet. Varför ska människor följa lagar som uppenbarligen stiftats av en hoper korrupta blådårar?

Tänk om det skulle fungera på samma sätt i näringslivet som det gör i politiken. Varje företag skulle vara tvungna att anställa dels en ledning, dels en ”mot-ledning” vars jobb var att på alla sätt gräva fram skit och sabotera för ledningen. Vi kan alla se nackdelarna. Men samtidigt så är det detta som är demokratins kärna – att vi inte bara tillåter utan också ger utrymme för en opposition med syfte och uppgift att granska och utmana makten.

Och demokratin är inte bara det minst dåliga utan förmodligen det bästa sättet att styra som mänskligheten varit förmögen att konstruera. Och den bygger på både positivt och negativt, att vara för och att vara mot. Men demokratin är också skör och bräcklig. Om det negativa får allt för stort spelrum, hotas själva denna grundkonstruktion.

Ett klassiskt fångarnas dilemma alltså. Alla tjänar på att den politiska debatten hyfsas till, men ingen tjänar på att vara de enda som beter sig schysst om de andra fortsätter köra hårt. Att debatten ”hyfsas till” får heller inte innebära att konflikter sopas under ytan, att meningsmotsättningar reduceras, eller för den delen att humor, retorik och ett visst mått av kämpaglöd bannlyses. Men någon typ av värdighet. Respekt. Ja, kanske är det så enkelt att vad vi behöver är något av en höjd kvalitet på den svenska politiska debatten.

För ”Cameron the chameleon” låter ju faktiskt riktigt snyggt. Vi har alldeles för få alliterationer i svensk politik. Snart heller inga karikatyrer. Det är tankar som slår en såhär på fredagskvällen. Men nu får det vara nog med funderingar. Dags att joina min vackra fru i tevesoffan.

Fadde kommer ut; invandrare kommer inte in.

Det känns lite som en sekt. Ni vet, först när någon hoppar av får vi veta hur det egentligen var. Och de gamla sektmedlemmarna försöker på alla tänkbara sätt misstänkliggöra avfällingen.

Nu är det ingen sekt det handlar om. Utan Stockholms krogvärld. Och avhopparen ingen mindre än kändisdörrvakten Fadde Darwich. Och vad Fadde berättar i media är tyvärr ingen överraskning; det handlar om diskriminering och ren rasism vid insläppen. Om du är invandrare eller rullstolsburen är det svårt, är du zigenare helt kört. Sådan är den bistra verkligheten i Stockholms ”nöjesvärld”.

Och visst, vi kan prata på om privat äganderätt. Om hur det måste vara krogägarens rätt att själv avgöra. Om hur marknaden borde lösa detta – åtminstone på sikt, åtminstone kanske. Men verkligheten ser ut som den gör. Och i verkligheten behövs det lagstiftning, straff och även kraftigt opinionsarbete för att komma åt en grundläggande strukturell orättvisa.

Och så behövs det några som vågar berätta hur det är. Inte för att vi inte vet, egentligen. Utan för att det annars uppenbarligen är för lätt att bara titta åt andra sidan.

DN hårdvinklar ”hemlig” valstrategi (s)

DN har fått tag på den socialdemokratiska valstrategin och publicerar idag utdrag ur den. Det är inte så mycket att orda om det. En strategi är ett mycket internt dokument och det är därför synd att den har läckt till media. Samtidigt tycker jag inte att det finns något att skämmas för. Moderaterna är socialdemokraternas huvudmotståndare, och orsaken är att de fortfarande står för en hård högerpolitik. Och? Ingenting jag inte lätt skulle kunna skriva under på.

Vad som däremot är lite märkligt är DN:s vinkling av hur strategin lyfter fram problem med bilden av (s) i valmanskåren. Där konstaterar strategin att det finns en ”bristande tilltro till oss för att väljarna inte uppfattar att vi håller vad vi lovar. De tycker också att vår moral brister. Vi har tappat i partisympati och i förtroende för de viktigaste sakfrågorna - arbetslösheten, vården, skolan, äldreomsorg, barnomsorg och ekonomi."

Detta – och liknande skrivningar - tolkar DN som att (s) ”erkänner” maktfullkomlighet och trötthet. Vilket faktiskt inte är riktigt i sak; att det finns en uppfattning om någonting behöver inte betyda att denna uppfattning också bygger på korrekta fakta (exempelvis; att många uppfattar m som ett överklassparti BEHÖVER inte innebära att m också ÄR ett överklassparti – även om det kan vara så.)

Snarare skulle jag vilja säga att skrivningarna pekar på ett öppet och ärligt förhållande till verkligheten och människorna i landet Sverige. Ett mått av självrannsakan är också alltid bra. För även om bilden inte stämmer, så måste det finnas en orsak till att folk fått en sådan uppfattning, och denna orsak måste varje parti som inte vill stagnera orka och våga ta tag i.

Nu när (s) strategin har läckt, vore det för övrigt kul att se även övriga partiers interna strategidokument. Vore exempelvis intressant att se vad moderaterna säger om det där om smutskastning av arbetarrörelsen – när kamerorna så att säga inte är på.

Stella Fare cyklar tillbaka in i politiken

Jag trodde stockholmspartisten Stella Fare cyklade ut ur politiken en gång för alla när hon åkte ut ur Stockholms kommunfullmäktige senast. Nu visar det sig att hon tar sig tillbaka igen – den här gången på en folkpartistisk cykel. Enligt Sveriges Radio toppar nämligen Fare en av Stockholms liberala landstingslistor i höstens val.

Det ska bli spännande att se hur detta påverkar folkpartiets politik i regionplane- och trafikfrågorna. Törs man gissa att vi kommer att få se förslag på en och annan cykelbana i de framtida utvecklingsplanerna?

(Ser dessutom att Fare siktar på att bli folkpartistisk SL-politiker. Vad säger Maria Wallhager, nuvarande oppositionsråd och andre viceordförande i SL idag? Man bara undrar.)

Visst är det rättvist om ALLA står i kö

Hittade ett nytt argument mot miljöavgifter häromdagen. På kampanjsajten www.antibiltull.se argumenteras för att det är rättvisare att alla är med och betalar genom ”solidarisk tidsåtgång” stället för att – som med försöket – de som har råd ”köper” sig förbi köerna.

Grabbarna på antibiltull menar alltså att det bästa är att alla står i kö, för då blir det åtminstone lika. Det känns lite som en parodi på kommunistiskt rättvisetänkande. Och bygger på det något märkliga antagandet att möjligheten att kostnadsfritt köra bil i Stockholms innerstad skulle vara någon sorts mänsklig rättighet.

Marknadslösningar passar inte överallt. Men ibland är de faktiskt riktigt praktiska.

Kulturborgarrådet som kom, gick. Och segrade?

En av de bästa politiska bloggarna jag vet är Stockholms kulturborgarråd Roger Mogerts. När han väl skriver på den, vill säga. Det har varit lite si och så med det på sistone.

Men så. För några dagar sedan var han tillbaka. Med ett inlägg om … ingenting. Och sedan ett till. Där han aviserar att han ska ta en liten sportlovspaus.

Och jag borde ta mig tusan ta bort länken. Men istället så har jag kvar den. Och fortsätter hoppas. För man kan bara åka skidor så länge. Och någon gång kommer längtan till nätet bli övermäktig. Även för dig, Roger.

Nyanserad Natalia Kazmierska (jo, du läste rätt)

Ariel Levy har skrivit en bok som heter ”Female chauvinist pigs”. Den handlar enligt uppgift om ”kvinnliga mansgrisar: alltså om kvinnor som älskar sexism”. Om detta skriver Natalia Kazmierska i gårdagens Expressen ("Vulgostilen- inte männens fel".) Och det är faktiskt rätt bra.

Själva företeelsen är alltså kvinnor som i feminismens namn istället för att fördöma porren tar sig an alla dess attribut och uttryckssätt. Sexuell frigörelse a la 2000-tal, med ”fuck me hard” toppar och ”XXX-rated” kvällar. (För mer explicita exempel, se Natalias krönika. Jag är alldeles för pryd.)

Ariel Levy ogillar tydligen detta. Och hon får stöd från Kazmierska. Visserligen till stor del för att Levy ” [i]nte en enda gång droppar ... de förbjudna orden patriarkat, heteronorm och könsmaktsstruktur.” Men det verkar också finnas någon typ av insikt. För i avslutningen kommenterar krönikören en intervju med Hugh Heffners dotter Christie;

”Fast hon svarar aldrig på frågan om varför hennes egen superliberala pappa i den där spermakladdiga sidenpyjamasen skonade just sin lillflicka från att bli en av kaninerna.
För än så länge är det som det alltid har varit. Än så länge är det fortfarande ingen som har ställt sig upp och sagt att de önskar att just deras dotter ska bli mer dirrty, smyga upp skrevet mot en webcam och göra karriär som månadens modiga utvikningstjej.”

Och det är faktiskt en riktigt relevant iakttagelse. Som faktiskt säger något om både patriarkatet och könsmaktsstrukturen. Och att det kanske, trots rubriken på krönikan, åtminstone litegrann trots allt är männens fel.

Konsekvent? Nä. Men någonstans lite nyanserat.

Vad ska de vara mot nu då?

Försöket med trängselskatt i Stockholm har varit en räcka av besvikelser. För de som är mot, det vill säga. Det senaste avbräcket kom idag, då Handelns utredningsinstitut (HUI)
enligt Svenska dagbladet presenterar resultat från en kommande omfattande granskning av hur handeln i Stockholm påverkats under trängselskattens första månad.

Och svaret är – inte alls. Eller till och med lite positivt (fast så långt vill nog inte jag dra det, ökningen har nog med annat än Stockholmsförsöket att göra.) Domedagsprofetiorna om butiksdöden tycks helt enkelt ha kommit på skam. De enskilda exempel som tidigare lyfts i debatten är just detta, enskilda exempel, och det finns andra där utvecklingen istället går åt andra hållet.

Nu reser sig frågan. Kommer motståndet ta intryck av verkligheten, eller elda på i gamla fotspår? Någon som vågar sig på en gissning?

Bra valsedlar i folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt

Per Ankersjö, stockholmsk centerpartist och kommunfullmäktigekandidat, skriver på sin blogg om vad han kallar ”valsedelskaoset i stadshuset”. Ankersjö har i stort en hel del bra åsikter om trängselskatten, och jag kan hålla med om att det tagit väldigt lång tid att komma fram till vad som ska stå på valsedlarna i folkomröstningen. Samtidigt tycker jag han har fel i en sak, nämligen när han avfärdar de utformningar som majoriteten kommit överens om.

Det som kommer att stå på valsedlarna i folkomröstningen är;

”Lokal folkomröstning i Stockholm om miljöavgifter/trängselskatt i Stockholms stad.

Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Anser du att miljöavgifter/trängselskatt ska användas i Stockholms stad?”

Kritiken mot denna text har framförallt riktat in sig på skrivningarna om att intäkterna ska ”återföras till Stockholmsregionen”. Bland annat fokuserar Stockholms handelskammaren på detta i ett pressmeddelande.

Själv tycker jag att den kritiken landar helt fel. För jag vill nämligen rösta om just ett system där pengarna går tillbaka till regionen. Allt annat är oacceptabelt, och därmed ointressant. Att vi som väljare ger det förbehållet att ett ”ja” endast gäller om pengarna kommer tillbaka till stockholmarna, är både sunt och rimligt.

Ett ”ja” i folkomröstningen ger alltså ett begränsat mandat till politikerna – gärna miljöavgifter, men bara om pengarna går till kollektivtrafik och vägar i Stockholmsregionen. Hur handelskammaren kan vara emot detta har jag faktiskt lite svårt att förstå. Snarare handlar det om valtaktik, att de av politiska skäl bundit upp sig för ett "nej" i folkomröstningen.

För Per Ankarsjö handlar det nog mer om att kunna vara "ja" utan att framstå som sossekramare. Det kan jag någonstans förstå. Men det är synd att han i och med detta ställer sig på samma sida som betongkrafterna i Stockholms handelskammare.

Upprensning gynnar (s)

Mats Lindstöm kommer att polisanmälas. Littorin går ut och kräver en ”uppförandekod” inför valrörelsen. Visst går det att ifrågasätta motiven. Till viss del handlar det säkert om att hålla soppan kokande. Att etablera bilden av (s) som ett korrupt och maktfullkomligt parti (någon som alliansen till och med utsett en formell arbetsgrupp för.)

Men det förtar inte faktum Det är bra att det rensas upp. Och i förlängningen tjänar inte minst socialdemokratin på ett bättre politiskt klimat. Låt mig förklara varför.

Jag har tidigare skrivit mycket om den råare tonen i svensk politik. Då handlar det inte bara om ordval på Internet, utan även tonläge och sakinnehåll i debattstolar, på landstingsfullmäktige etc.

I förlängningen leder detta bara till mer av politikerförakt. Och politikerförakt leder till lägre valdeltagande. Och lägre valdeltagande leder – brukar forskarna vara överens om – till att den vänstra sidan förlorar.

Alltså. Just nu är det socialdemokratiska övertramp som är i fokus. Det får inte göra att vi som håller på det laget drar oss från att så att säga ”ta chansen” att nu verkligen göra insatser för att rensa upp i det politiska klimatet. För om det lyckas, är det vi som har allt att vinna på ett bättre debattklimat.

PS: Nu ska vi inte tro att det går att göra politiken helt ren. Centerpartisten Fredrik Bojerud skriver på sin blogg en bruksanvisning hur man kastar skit på politiska motståndare – utan att åka fast. Och det är lite för genomtänkt för att inte vara någonting han faktiskt har funderat, eventuellt praktiserat, en hel del på. Så nog går det oavsett uppförandekoder. Men att man inte kan göra allt får aldrig bli en ursäkt för att inte göra något. DS.

Jag gör en pudel

I veckor har jag gått omkring och muttrat. Förlöjligat och nedvärderat. Sagt att det blir ingenting. Kanske en liten bronsmedalj i någon perifer och ointressant sport som ingen ens hade hört talas om innan men som sedan skulle komma att bli värsta folksporten.

Nu är det bara att erkänna. Jag hade fel. Och jag ber om ursäkt. Till alla medaljörerna – för att jag inte trodde på er - och till svenska folket. Förlåt. Jag visste inte bättre.

Och jag ska inte göra om det. Nu blir det VM-guld i sommar. Om någon någonsin hör mig muttra annorlunda, snälla, ge mig en smäll.

Allt fler för trängselskatt

Dagens SIFO (se bland annat här) bekräftar vad jag har misstänkt – opinionen svänger till fördel för en permanentning av någon form av miljöavgifter/trängselskatt. Fortfarande är många osäkra, och fortfarande finns det en majoritet för ett nej. Men efter att ha sett i verkligheten hur det fungerar börjar alltså allt fler se hur fördelarna överskuggar nackdelarna.

Det är långt kvar till september. Om den här trenden håller i sig kommer det bli ett ja. Men då krävs det att alla vi som gillar idén också är ute och för debatten. En hel del bra argument hittar man här.

Straffa Baylan

Sitter precis som alla andra och är upprörd över smutskastningsmejl och ryktesspridning. Tänker att politik ändå måste får vara mer än så här – låga personangrepp.

Då känns det skönt att titta in på de unga moderaterna hemsida. Där tar de verkligen sitt ansvar för att hyfsa till den offentliga debatten. Härliga takter. Vad blir det härnäst – piska Persson? Någon mer än jag som faktiskt tycker att det här stinker (också)?

PS; Jag tittar för säkerhets skull in på SSU:s sida också. Det är politik, möten och stöd till Västsahara. Kritiken mot högern är politisk och ingen ska staffas fysiskt eller ens luggas en smula. Kanske lite mesigt. Men riktigt skönt att se i tider som dessa. DS

Almega sågar borgerlig valfrihet - i praktiken

Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega har ingen vänsterytterposition i svensk politik. Därför är det lite spännande när de lägger in fokus på att granska hur den borgerliga "alliansen" sköter sig i praktiken, dvs när de faktiskt sitter vid makten. Svaret, enligt denna rapport, är entydigt. Alliansen lever inte som den lär.

Valfrihet är ett ord borgarna försökt muta in som sitt eget. Nu visar Almega att en borgerlig regering på kommunal nivå på intet sätt är en garanti för mer valfrihet – trots att de viktiga besluten och avgörandena är just kommunala.

Borgerligheten försöker ofta måla upp socialdemokratin som valfrihetens stora fiende. Nu framträder en annan bild. Jag önskar bara att fler av talarna på det allianskonvent jag just bevistat hade läst rapporten. Då kanske en liten, liten smula av ödmjukhet hade kunnat smyga sig in i den uppskruvade valretoriken.

Högerkonvent i Stockholm. Känns lite som ´85.

Har idag varit och hälsat på högeralliansens konvent. Inga nyheter, men mängder av journalister som trängdes med några hundra politiker i Norra latins pampiga lokaler.

Jag var visserligen inte med då. Men nog måste det ha känts lite såhär när Ulf Adehlsson rockade loss med ballonger och musik i valrörelsen 1985. Segervisst och amerikanskt. Tillrättalagt och väluttänkt.

Men vi vet hur det gick, då. Bara att nynna med i texten till ABBA-klassikern "Waterloo" som inledde konventet; "it feels like you win when you loose." Och hålla tummarna för att det blir så nu också.

Ny kampanjsajt

Man ska inte skryta men. Kolla in www.snabbare.nu. Jag tycker faktiskt den ser rätt bra ut. För att inte tala om allt bra som står där (men ok, jag är partisk, jag erkänner.)

Nu rör det på sig inför höstens kommunala folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. Härligt.

(s) i Stockholm ska kampanja för ett ja i folkomröstningen

Ikväll är det bestämt. Socialdemokraterna i Stockholm ska rekommendera ett ”ja” i höstens folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt, och vi ska också kampanja för att det blir så. Dessutom har vi på vårt representantskap ställt oss bakom ett trafik- och miljöpolitiskt program som tar ett helhetsgrepp om regionens utmaningar. Det känns bra. Riktigt bra.

Ni som följt min blogg vet att jag är en engagerad anhängare av någon typ av miljöavgifter. Dels för att systemet i sig är bra för att minska trängsel och förbättra miljön. Men också för att det ger intäkter som möjliggör en höjd ambitionsnivå vad gäller satsningar på nya vägar och mer och billigare kollektivtrafik. Precis den linjen har socialdemokraterna i Stockholm ikväll ställt sig bakom.

Och det är en vinnarfråga. En lösning på Stockholms trafikproblem, eller tillbaka till det traggel som lamslagit regionen de senaste tjugo åren. Det kommer vara de två alternativ som står emot varandra i höstens val. Återigen. Det här känns bra. Riktigt bra.

Dibbuk har fel om trängselskatten

Bloggaren Dibbuk har uppmärksammat både mig och trängselskatten. Han är vad jag kan förstå det inte särskilt imponerad av någondera. Vad det gäller mig får hans åsikter stå för honom. Däremot tänkte jag kommentera hans påståenden om trängselskatten (Dibbuks inlägg kan du läsa här.)

Dibbuk börjar rätt bra, med varför han som liberal gillar idéen. "Å ena sidan är det enligt huvudregeln nyttigt med prislappar. Det hjälper inte att någonting (utrymmet) är gratis om tillgångarna därmed försvinner (trängsel uppstår). Samhällets resurser utnyttjas helt enkelt mer effektivt genom avgifter."

Men sedan kommer han med några lika "principiella" invändningar. Han menar att "… trängselskatten [träffar] gruppen bilister som redan får anses vara överbeskattad. Och som i Stockholmsfallet saknar alternativ."

Det här är värt att reflektera över. Vad vi talar om är alltså en avgift på att åka ut in ur innerstaden under rusningstrafik. Huruvida "gruppen "bilister redan är överbeskattade låter jag vara osagt – jag tycker inte det, men det är en fråga om värderingar. Men däremot är det naturligtvis löjligt att påstå att det i Stockholm inte finns några alternativ till att åka bil ut och in ur innerstaden i rusningstrafik. Det finns det. Exempelvis kollektivtrafiken.

Men någonstans tror jag inte det är detta som gjort Dibbuk till en sådan motståndare. För sedan plockar han nämligen fram det tunga artilleriet. Det är när det kommer till vad bloggaren kallar "politik". Hans resonemang går i korthet ut på;

Att Billström "gick till val" på att "vägra biltullarna".
Att "sveket" var direkt avgörande för valresultatet.
Att majoriteten i stadshuset därefter gjort allt för att så snabbt som möjligt genomföra systemet.

På alla tre punkter har han fel. Billström gick till val på att bygga bostäder och stoppa utförsäljningen av allmännyttan. I det berömda 99-punktsprogrammet står att frågan om miljöavgifter ska förberedas under mandatperioden. Något tal om att "vägra biltullar" var det aldrig.

Att denna fråga skulle avgjort valet är vidare naturligtvis ett rent fantasifoster. Valrörelsen handlade om helt andra saker.

Och slutligen så är det naturligtvis så att orsaken till att försöket genomförs nu och inte sedan är att (s) inte har egen majoritet. Då får man inte bestämma själva. Vilket är grundläggande i demokratin.

Dessutom, kan man tillfoga, kommer stockholmarna få den närmast unika möjligheten att avgöra huruvida vi ska ha miljöavgifter eller inte i en folkomröstning. Så även om nu Dibbuk är missnöjd med processen hittills, borde han ändå kunna tycka att fortsättningen är rätt bra. Om han nu ville.

Slutligen har Dibbuk ett resonemang om försökets praktiska effekter (och det är här han nämner mig, efter vad jag skrev här.) Där håller jag med honom i de stycken han säger att vi ännu inte kan veta allt om vilka effekter försöket får. Det är i en mening självklart; försöket är precis påbörjat och långt ifrån avslutat.

Men att dra detta till att vi inte kan veta någonting, och dessutom förneka eller negligera de effekter vi redan kan se, det låter sig faktiskt inte göras. Vi vet att biltrafiken minskat (bra ur miljösynpunkt) och att detta har fått till effekt att köerna försvunnit, långt utanför innerstaden (bra ur framkomlighetssynpunkt). Essingeleden har inte korkat igen. SL har i stort klarat av resandeökningen genom sin tilläggstrafik.

Jämför det med skräckpropagandan inför försökets start. Bilarna skulle stå still på Essingeleden. Trafiken skulle inte minska och framkomligheten inte öka. SL skulle drabbas av kris och katastrof. Så har det – försiktigt uttryckt – inte blivit.

För några dagar sedan vaknade jag lite försent, och åkte bil in till jobbet. Från Hässelby till innerstaden, en vardagmorgon vid halv nio. För några månader sedan hade jag suttit fast i oändliga bilköer. Nu gled vi glatt fram och stannade inte förutom vid rödljusen.

Det är den verklighet vi stockholmare lever i. Dibbuk kan kalla mig propagandistiskt. Men jag kommer min själ kämpa för att vi ska fortsätta få ha det på det här sättet.

Mer om gårdagens debatt

Det var trevligt när partiledarna avslutningsvis fick tala väl om varandra – det var det. En nästan gemytlig stämning sänkte sig över tevestudion, och förhoppningsvis smittade den också av sig på de delar av det svenska folket som till äventyrs orkat hålla sig vakna. Jag tycker också det är en poäng att demokratiskt valda företrädare även om de tycker olika i sak kan kosta på sig att visa en personlig ödmjukhet och respekt. Som Göran Persson uttryckte det, visa att det är skillnad på sak och person.

Men annars var det väl ingen höjdare. Att fyran vill förnya formerna och lätta upp stämningen är väl hedervärt, men det blir inte alltid helt lyckat. Som igår. Jag vet helt enkelt inte om någon blev så värst mycket klokare av att följa debatten då politiken på något sätt kom i bakgrunden. Istället blev det en tävling om vem som kunde verka mest engagerad i diverse samhällsproblem som alla var överens om att man måste lösa. Den avgörande frågan ”hur” fick dock förvånansvärt få svar.

Den stora skiljelinjen i politiken ligger ju i hur man vill möta globaliseringen. Med sänkta ersättningar och lönepress neråt (en sorts omvänd ”flexicurity”, ”unsecurity”.) Eller med att vidareutveckla den nordiska modellen. Det kunde man ana i går. Men mer än ana blev det inte.

Dessutom. Jag skrev i går kväll om att Reinfeldt mörkande – ja, faktiskt rent av for med osanning – om hur mycket han själv skulle tjäna på en borgerlig politik Än så länge verkar inga media ha upptäckt detta. Jag väntar med spänning.

Får man ljuga i TV om man är moderat?

Såg precis partiledardebatten. Kommer med en längre reflektion imorgon. Men en fråga kan jag inte låta bli att ställa mig. Varför förnekade moderatledaren Reinfeldt att han skulle tjäna personligen på det borgerliga förslaget med subventioner av hushållsnära tjänster?

För så här är det. Fredrik Reinfeldt betalar för hemhjälp, idag. Skulle det borgerliga förslaget gå igenom, skulle han kunna dra av en del av det han nu betalar på skatten. Och alltså få mer pengar kvar i plånboken.

Klart jag kan förstå att han inte vill skylta med detta frivilligt. Åtgärder som gynnar människor med månadsinkomster på uppåt 70 000 i månaden kanske inte riktigt ligger i linje med profilen som ”nytt arbetarparti”. Men varför förneka? Trodde han ingen skulle märka?

Ska bli intressant att se om någon media nappar på detta. Eller är det bara (s) märkta politiker som förväntas vara ärliga i tv?

Edholm (fp) för bilullar, mot miljöavgifter

Folkpartiets i Stockholm inställning till miljöavgifter klarnar. Inte. I dagens DN försöker gruppledare Lotta Edholm reda ut begreppen efter det interna bråk jag skrev om igår.

Och att hon är mot dagens försök framstår uppenbart. Argumentet är alla stackars låginkomsttagare som inte kommer kunna skjutsa barnen till dagis. Men hon är däremot inte mot vad som står i partiprogrammet (att principen är riktig), för det kan vara bra med avgifter ”i Kalix”.

Men sedan kommer höjdpunkten. För plötsligt slår hon ett slag för biltullar a la Dennispaktet

”Men det var en väsentlig skillnad mellan Dennispaketets biltullar och detta. Där handlade det om att få in pengar, vilket vi är positiva till. I framtiden tror jag att det kommer att bli fler sådana lösningar.”

säger Edholm.

Alltså. Det är ok att slå hårt mot de ensamstående morsorna om det sker i Kalix, eller om syftet är att ”få in pengar”.

Då ska jag berätta en nyhet för Lotta Edholm. Säger vi ja till miljöavgifter i höst innebär det att vi kommer att få in pengar. Till vägar och kollektivtrafik. Och dessutom få en bättra miljö och mindre trängsel.

Och detta, att ta pengar från bilister och återföra till kollektivresenärer, det kommer faktiskt att gynna låginkomsttagana. Så det är kanske dags att tänka om? Igen.

Herregud, jag har glömt att skriva om folkpartiet!

Det slår mig plötsligt, såhär när arbetsveckan så sakta börjar övergå i helg. Jag har helt glömt bort att skriva om folkpartiet.

Bakgrunden är denna. Folkpartiet i Stockholm driver en hård kampanj mot försöket med trängselskatt/miljöavgifter. Den är – handen på hjärtat – kanske inte det skarpaste som skådats i kampanjväg, vilket jag skrivit om tidigare.

Men nu har det börjat röra på sig i folkparitet. Gabriel Romanus går till attack mot stockholmarna i den egna partiblaskan. Som huvudargument för att de hamnat snett använder han ett ganska starkt sådant, nämligen vad som står i det folkpartistiska partiprogrammet! Mer om detta kunde man läsa i DN häromdagen.

Tidigare har vi talat om klasspartier (vilka representerar en viss grupp i samhället, t ex bönder, arbetare) och idépartier (vilka representerar en viss ideologi, konservatism exempelvis). Folkpartiet har alltid varit lite lustiga på det sättet, att de intensivt har hävdat sig vara ett liberalt idéparti samtidigt som de alltid haft något av den mest socialt homogena väljar- och sympatisörsbasen av alla partier.

Men nu tycks de har tagit ytterligare ett steg. Från att ha varit ett till idéparti förklätt klassparti har de nu transformerats till ett fullfjädrat populistparti, som glatt vänder kappan varthän de än kan tänkas tro vinden blåser och uppenbarligen utan att skämmas en sekund struntar i allt vad som står i partiprogram och annat löst. Mest tycker jag synd om de idealister som trots allt verkar finnas kvar (typ Romanus), och jag kan inte låta bli att fundera om det kanske inte skulle kunna vara dags för dem att prova något annat?

Nåja. Allt detta alltså om folkpartiet. Som jag helt glömt bort att skriva om. Vad tänker jag på, egentligen.

Det är faen att smuggla uran

Ok. Jag har gjort något riktigt dumt. För några dagar sedan hoppade jag på ett erbjudande att testa EVE-online gratis i fjorton dagar. Och nu är jag mer eller mindre fast.

Bara för att göra det klart för alla – jag har verkligen inte tid. Det finns rapporter att läsa, pm att skriva, seriösa och samhällsbyggande tankar att tänka. Sett i det perspektivet är det verkligen slöseri med både tid och ork att ge sig ut i en digital låtsasvärld och leka rymdfarare.

Men nu har jag precis blivit rekryterad av det där nya spelardrivna företaget. Och till helgen ska vi dra igång en enorm gruvoperation. Mineralpriserna är på uppåtgående, och vår företagsamme vd har hittat ett perfekt asteroidfält. Dessutom har jag precis köpt ett nytt rymdskepp. Och så är det den där agenten som kan dra in mig djupare i den politiska kampen mot slaveriet. För att inte tala om den där mycket lönsamma uransmugglingen jag fått option på…

Och så är den så väldigt vacker, rymden. Med så många stjärnor att besöka, och så lite tid.

Han är tillbaka

Vissa har väntat på OS-guld, andra på andra grejer. Någonting jag har väntat på är att Fredrik Jansson på Wigforsska tankar ska komma igång med bloggandet igen.

Nu har det hänt. Fredrik är tillbaka, och får en drömstart då han kan konstatera att Djurgårdaren …. nä, förresten, det är lika bra att ni läser själva.

Så nu blir det mer Hammarby, humor, syrliga kommentarer och radikal politik på nätet. Kör hårt, säger jag, och välkommen tillbaka!

En våldtäkt på tunnelbanan

Ni har säkert läst om det. Två femtonåriga tjejer, sexuellt attackerade på tunnelbanan. Bara några stationer från där jag bor. Den 25-åriga misstänkta förövaren haffades vid Vällingby tunnelbanestation, och förnekar vad jag kan förstå det brott. Hävdade att han sov. Vad som är sanning kommer tunnelbanans övervakningskameror visa. Om nu inte tjejernas skador redan säger oss det mesta.

Läser på löpsedeln på väg hem från kvällens sista möte att gärningsmannen var nygift. Väl hemkommen försöker jag få veta mer om den saken, men hittar ingenting på nätet. Känner att jag måste skriva av mig.

En gång när jag var i yngre tonåren blev vi – jag och några kompisar - överfallna på gatan. Helt oprovocerat, inne i stan. Vi lyckades fly undan utan att någon fick någon värre blessyr än ett slag på jackan. När adrenalinet lagt sig blev det hela nästan till ett äventyr. Senare fick jag höra ett rykte om att samma gäng som misslyckats med att spöa upp oss tidigare hade gett sig på en ung flicka, och sparkat henne så illa att hennes livmoder fått permanenta skador.

Och jag har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Skräcken som finns latent därute, vad vi människor kan göra med varandra. Nu blev två femtonåriga tjejer överfallna på tunnelbanan. Våldtagna, åtminstone en av dem. Förövaren förmodligen en 25-årig man. Kanske nygift, precis som jag.

Försöker tänka på tunneltågsföraren. Läste någonstans att har gjort ett ”rådigt” ingripande. Och det är antagligen det enda vi andra kan göra när det ofattbara händer. Vårt bästa. Försöka visa att människans förmåga till ondska någonstans ändå kan uppvägas av hennes minst lika stora förmåga till godhet.

Tittar ut över Hässelby strand. I mörkret lyser snön nästan vit, nästan ren. För några kvällar sedan överfölls två unga tjejer inte långt härifrån. Det är så lätt att stänga sig inne, försöka tänka att det hemska bara är något vi läst. Att det inte finns på riktigt, inte rör oss.

Men det hemska finns. Och man kommer inte alltid undan. För mig har politiken blivit ett sätt att försöka göra, någonting. Andra har hittat andra vägar. Men detta lilla enkla att kunna röra sig trygg i sin egen stad framstår som någonting så oerhört angeläget, så mycket värt att kämpa för.

En skitsak, i det stora hela, men jag lovar åtminstone mig själv att hålla kvar den känslan. Vi ska inte behöva vara rädda. I slutändan är det vad allt kokar ner till.

Hatet mot muslimer

”Muslimer är hårdast utsatta för rasistiska trakasserier. Sju av tio anmälningar om etnisk diskriminering som kom in till DO från de grupper som analyserats i rapporten kommer från personer med muslimsk bakgrund. Nära fyra av tio har bevittnat verbala kränkningar riktade mot muslimer. ”

Så inleddes ett pressmeddelande från Integrationsverket i slutet av oktober förra året. I en artikel på DN-debatt följdes upp; ”... [R]asismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer… Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar.”

När debatten om Muhammed-bilderna och reaktionen på dem rasar kan det vara bra att ha denna bild i huvudet. För det som har hänt har inte hänt i ett vakuum.

Politiskt är det inte svårt att förstå de senaste veckorna händelser. ”Hökar" på bägge sidor (om man nu kan tala om två sidor) har utnyttjat tillfället att öka konfliktnivån. Alla vi andra har väl mest varit förvirrade över att det plötsligt är så många värden som samtidigt kastas in i konflikten; yttrandefrihet, tolerans, samhällets sekularisering, segregation. Jag tror att reaktionerna i lilla, trygga Sverige har blivit extra starka då vi mer eller mindre kastats in i händelsernas centrum istället för att, som vi faktiskt är vana vid, kunna stå tryggt på åskådarplats och kommentera.

Men det är nu, när svenska intressen hotas ”på riktigt”, som toleransen prövas. Kommer vi att kunna fortsätta verka för förståelse och nyanser om det är svenska flaggor som bränns, svenskar som attackeras av extremister. Och kommer vi att kunna stå emot de krafter som ytterligare vill öka hatet mot muslimer?

Jag hoppas det. Och jag tror att det finns tillräckligt många som delar det hoppet för att vi tillsammans ska kunna göra vår vilja till verklighet.

Första utvärdering av trängselskatten

Ett antal oberoende experter har idag presenterat den första utvärderingen av effekterna av trängselskatten. Rapporten hittar du här.

Effekterna, i sammanfattning, är hittills:

- Kraftig minskning biltrafik till och från innerstaden.
- Minskade köer över ett stort område, även utanför innerstaden.
- Trafiken på Essingeleden i stort sett oförändrad.
- Kraftig ökning kollektivtrafikresande.
- Sittplatsutnyttjandet kollektivtrafiken (dvs trängseln), i stort sett oförändrat.

Alltså. Mindre köer, både inne i stan och i förorterna (det vill säga även på Drottningholsmvägen, Huddingevägen etc). Ingen överbelastning av Essingeleden. Ett kraftigt ökat kollektivresande, utan att trängseln tycks ha ökat nämnvärt.

Vad säger man? Det uttalas succé och stavas Stockholmsförsöket.

Staten mot kapitalet

Ärligt talat, jag tyckte Hans Karlsson uttryckte det bäst. När samme person som skurit ner med 10 000 personer går ut och kräver regelförändringar som ska göra det ännu lättare att avskeda personal, då finns det kanske anledning att fundera på vilken sida av konflikten man vill stå. I ordkriget mellan ledande socialdemokrater och ledande näringslivsföreträdare som rasat under den senaste tiden är det det perspektivet jag tycker saknas – vilka intressen är det egentligen som står emot varandra här?

Alla tjänar på ett väl fungerande näringsliv. Det paradoxala är det att det inte nödvändigvis är samma politik som behövs för ett väl fungerande näringsliv som efterfrågas av enskilda näringslivsföreträdare. Orsaken är enkel; de som har tagit monopol på begreppet (näringsliv) är ju bara en liten del av vad som faktiskt utgör en ekonomi. Det som efterfrågas av enskilda ägarintressen eller ledningsgrupper är inte nödvändigtvis det som är bra för helheten.

Och det här behöver man inte vara marxist för att inse. När enskilda kapitalintressen får politiskt inflytande kan det ofta leda fel – något som jag tror även en nyliberal skulle kunna komma fram till.

Hans Karlsson hävdar löntagarintresset. Inte så konstigt för en socialdemokratisk företrädare, kanske. Men ändå skönt att höra.

Sverige – världens mest kreativa land?

Den 9 mars kommer Richard Florida till Sverige och håller konferens i Blå hallen. Temat är ”Folkhemmet 2.0, den kreativa klassen, tillväxten och Sveriges roll i en ny global ordning.” Så här skriver arrangören Svenska institutet på sin hemsida;

”Richard Florida refererar i sina böcker ofta till Sverige och Skandinavien. Han menar att Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att spela en ledande roll i framtidens globala tillväxt. Och detta just för att vi har ett försprång när det gäller mjuka värden, som tolerans, öppenhet, jämställdhet och social omsorg.

Nu kommer Richard Florida till Sverige. För en unik föreläsning i Blå hallen i Stockholms stadshus. Efter föreläsningen följer fyra paneldiskussioner om vad detta kan innebära i ett svenskt perspektiv. Vår värderingsgrund skapade ’folkhemmet’. Frågan är nu: Hur uppdaterar vi det i en ny tid? Hur skapar vi Folkhemmet 2.0? Och är det det vi vill?”

Florida vänder onekligen upp och ner på en del fördomar om det svenska folkhemmet. Bilden som målas upp i media och inte minst på nätet är annars en helt annan – Sverige som ett bakvatten som motvilligt kravlar baklänges in i framtiden.

Jag tycker mig alltid ha sett sambandet mellan trygghet och utveckling. Faktiskt är det en av de grundpelare på vilket mitt socialdemokratiska engagemang bygger. Kul med ett, måste jag säga, lite oväntat stöd för detta från en person som Richard Florida.

Fett är gott och nyttigt. Eller?

Dagens stora nyhet handlar inte om konflikten i mellanöstern, KU-förhören eller ens världssvälten. Det handlar om fett. Både svenskan och DN slår på stort med ny amerikansk forskning som, låt oss säga, ”nyanserar” bilden av fett som farligt och ohälsosamt.

Nu är det ju inte så bra som man kan tro. De nya rönen ger inte frikort att vräka i sig semlor, goda ostar och potatischips. Snarare säger de oss att olivolja är bättre än margarin. Och det var kanske inte enorm överraskning.

Igår bjöd en kollega på helt suveräna minisemlor på jobbet, för övrigt. De var fantastiskt goda, och fick mig att må bra. Och det var innan de nya forskningsrönen.

Är inte toppkandidaterna fruktansvärt trista?

Jag ska erkänna – i det här inlägget har jag egentligen ingen aning om vad det är jag skriver om. För jag har nämligen inte sett särskilt mycket av själva programmet. Faktiskt bara några minuter.

Det var - å andra sidan - några väldigt, väldigt tråkiga minuter. Och nu måste jag få veta. Är det så här trist, SVT:s politikersåpa "Toppkandidaterna"? Och i sådana fall, varför? Varför gör SVT underhållning med personer som skulle få Mats Odell att framstå som spirituell? Var inte poängen att försöka göra fler intresserade av politiken, och inte tvärtom?

Nu tycker jag inte att ”rolighet” ska vara avgörande när vi utser förtroendevalda. Men jag tycker heller inte att det är ett minus. Och när det gäller teveunderhållning är det faktiskt nästan ett måste.

Men som sagt. Jag har ju egentligen ingen aning. Jag kanske hade otur. Egentligen kanske toppkandidaterna är toppunderhållning. Någon som har sett mer och kan berätta? För inte tänker jag sätta mig ner och titta en gång till om jag inte har starka skäl att tro att det kommer bli bra mycket bättre än så här.

Saker jag skulle ha skrivit om (om jag varit i Sverige)

Vad kan inte hända under två veckor. Några saker jag säkert hade kommenterat under den tid jag varit borta är;

- Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer, och reaktionerna på dem. Så klart. En världsnyhet som nådde även mig på andra sidan jorden. Och jag kommer säkert att få anledning att återkomma. Hittills tycks det som om ”hökarna” på bägge sidor (ursäkta uttrycket) har tagit hem spelet.

- Anna Sjödin på krogen. Måste erkänna att jag - tyvärr - inte har någon större tilltro till Stockholms dörrvaktsmannakår. Har sett och hört lite för mycket för att kunna ha det, och även om många gör ett utmärkt jobb verkar det finnas lite för mycket rötägg. Låt mig gissa att rättegången kommer att bli något av en medial kioskvältare, och personligen hoppas jag att den också kommer leda till en ordentlig diskussion om hur det egentligen ser ut i Stockholms nattliv.

- Valet i Palestina. Hamas sopade banan med oppositionen. Vad som händer nu är bokstavligt talat livsavgörande för både regionen och världen.

- Partiledardebatt i radion mellan Reinfeldt och Persson. Verkade rätt kul. Personligen gläds jag åt att GP verkar peppad.

- Bush och oljeberoendet. Kul insikt (att vi måste använda mindre olja), lite trist motivation (rent maktpolitisk), och ännu tristare recept (mer kärnkraft).

- Det svenska samhällsklimatet. Sverige verkar stå och väga mellan en höger och en vänstervåg, samtidigt. Å ena sidan är det tufft att ”säga som det är” (vilket då ofta betyder att lufta högervridna fördomar eller slå på svaga grupper), å andra sidan verkar det finnas starka motkrafter. Och vartåt detta leder blir jag bara inte klok på.

- och säkert en massa annat.

Men, men. Nu var jag inte hemma, så det blev inget. Lite synd, tycker själv att det skulle kunna blivt ett gäng bra inlägg...

Att landa i verkligheten…

… är inte alltid det lättaste. Men nu är jag tillbaka där. I verkligheten alltså. Och ska så sakteliga börja blogga igen.

Efter bara två veckor känns det som om jag varit borta en evighet. Har gått igenom mejlen och de högar med post som hunnit välla in. Försökt att få lite ordning på kalendern. Och just nu sitter jag mest och funderar på hur kallt det trots allt är i Sverige.

Att vara gift är helt ok, förresten. Rekommenderas. Men jag återkommer säkert i ämnet.

PS; Nu går det att kommentera igen. Om man vill. DS

Nygift överger bloggsfären för kärleken!

Den 21 januari 2006 gifte sig bloggaren Johan Sjölander på Utö värdshus i Stockholms skärgård. Tillsammans med sin nya fru Emma flydde han sedan landet och övergav därmed sin blogg för en tid.

Rykten säger dock att han ämnar komma tillbaka. Så håll ögonen öppna i början på februari. Då kan det komma att hända grejer.

PS: kommentarsfunktionen kommer under denna tid att vara avstängd. Hoppas ni har överseende med det. DS.

Är det höger att njuta?

Sådär lite lagom sent har jag nu också införskaffat ett exemplar av nya högermagasinet Neo. Hög ambitionsnivå, men kanske inte så imponerande i övrigt. Vi får väl se hur länge de håller. Layouten måste de hursomhelst göra något åt.

Men. Det intressanta är tidningens vilja att skapa ett politiskt subjekt, en kollektiv identitet; den bildade borgerligheten. Det är onekligen ett politiskt projekt värt namnet. Referenserna till både kulturella och mer sinnliga njutningar duggar också tätt (även om jag personligen tycker allt det där kaffetjafset är lite fånigt.)

Men går det verkligen att politisera njutningen? Är jag höger om jag uppskattar en god middag, ett fint vin eller en klassisk konsert? I andra tidsåldrar är svaret absolut ja, eftersom den typen av markörer var förbehållna ett privilegierat fåtal. Men i dagens folkhem, när vem som helst kan köpa lyxviner till vrakpris på det statliga Systembolaget?

Inom arbetarrörelsen fanns i seklets början en mycket levande diskussion om hur man skulle förhålla sig till den borgerliga kulturen, i vid mening. Dels de som ville ta avstånd, dels de som tvärtom menade att arbetarrörelsen uppgift var att erövra de borgerliga kulturmarkörerna åt arbetarklassen.

Jag tillhör definitivt den andra falangen. Cigarrer och maltwhiskey åt folket, är mitt slagord (detta ska nu inte ses som en uppmaning att börja röka eller supa, det är farligt för hälsan, men om man nu nödvändigtvis ska synda varför inte göra det på ett civiliserat sätt?) Samma sak vad gäller den klassiska kulturen, litteraturen, musiken. Och jag menar att man kan göra det utan att förfalla till snobbism. En bildad och livsnjutande vänster behöver inte, bör inte, vara exkluderande. Och känns därför betydligt mer sympatisk än Neos "bildade borgerlighet".

Till sist, några ord ändå om det där kaffet. Själv har jag blivit riktigt tefrälst på sistone. Passar utmärkt för ruskiga vinterdagar, god litteratur och stora tankar. Elle små också, för den delen.

Enpartidiktaturskitstaten Sverige

(OBS – detta är en kapning. ”Vi som ser sanningen” har hackat juniorbyråkrat Sjölanders blogg och kommer härmed avslöja hur det egentligen är. OBS)

Folk är lurade. Sverige är en diktatur, typ nästan, för om man tycker något annat än håller med det jämngråa HSB-träsket får man typ, inte tycka så för Sverige kommunist-socialist public service journalistkår som bara hatar USA och demokratin och kramar muslimaner och sossar för glatta livet.

Vi tar det från början.

Alla är lurade. Den statliga public service propagandan vaggar in den mentalt handikappade och trygghetsknarkande svensken i zombieliknande sömn där hon springer runt och snortar ersättningsnivåer och socialbidrag och vägrar jobba. Lögnarna finns överallt och de översköljer med sina lögner och döljer sanningen som är att Sverige är ett u-land på väg rakt ner i helvetet och istället skriver kommunistpressens vänsterextrema så kallade ”journalister” – utbildade på de statliga propagandafabrikerna, så kallade ”journalisthögskolor” - om listor och falsk statistik och utländska tidningar som också är en del av konspirationen och allt går ut på att behålla makten.

Vi tar det från början.

Såssarna är ett korrupt pack som bara vill ha makten och är både korkade och lyckas lura folket, men det gör de bara för att alla är så jävla dumma och trygghetsknarkande och vägrar jobba. Å alla hatar egentligen såssarna men ändå röstar de på dem och det leder oss till slutsatsen att alla är lurade och förmodligen är valMYNDIGHETEN styrd av något inkompetent såssepamp som är så jävla klantig att han inte ens lyckats hålla borgarna borta från makten alla gånger utan släppt fram dem då och då vilket ytterligare bevisar hur klantinga såssarna är, och lögnaktiga.

Vi tar det från början.

Alla ljuger. Vi är de enda som sett sanningen. Alla som säger mot oss är antingen lurade eller lögnare eller både ock.

Vi tar det från början.

Vi tar det från början.

Vi tar det från början.

(OBS- detta var en kapning. Nu återgår allting till ordningen. Glöm inte bort att vi försökt öppna dina ögon. Nu har du inte längre någonting att skylla på. OBS)

Ge mig fler politiker. Nu.

Läser i Dagens Samhälle att antalet förtroendeuppdrag kommer att bli färre än någonsin efter höstens val. Minst 1500 poster försvinner runt om i landet. Jag tycker det är riktigt illa.

För visst finns det många meningslösa uppdrag idag. Men det löser vi inte genom att ge färre tillgång till det politiska beslutsfattandet. Det är ju inte så att vi har för mycket demokrati, för mycket kontakt mellan väljare och valda, för många som känner att de har insyn i kommuner och landsting. Alltså finns det en roll för vanligt folk, gräsrötter om man så vill, att fylla.

Utveckla politikerrollen. Och låt många fler få pröva på den. Det är betydligt bättre än tvärtom.

Reinfeldts mystiska hissar

Partiledardebatt i riksdagen. Årets första. Först inga större överraskningar. Persson var lysande tycker jag, men ok, jag är partisk. Sedan håller moderatledaren sitt anförande. Och går till generalangrepp mot produktivitetsutveckling och strukturomvandlig. Framförallt pratade han om hissar. Och jag förstod verkligen inte vad han menade.

Visst, jag förstod vad han sa. I den globaliserade värld vi lever i finns det vinnare och förlorare. Vissa tjänar på utvecklingen, andra riskerar att slås ut. Att hålla samman samhället trots de starka krafter som sliter det itu är något jag uppfattar som en grundläggande politiskt uppgift. Reinfeldt liknade detta vid två hissar, där en går uppåt och en går neråt. Så långt hängde jag med.

Men varför talar Reinfeldt om detta? Det var där någonstans han tappade mig. För moderaternas politik går ju inte ut på att hålla samman samhället. Deras politik går ut på att ge efter för de ituslitande krafterna, att öppna upp för ökade löneklyftor och ökade skillnader. Budskapet till killarna och tjejerna i den nedåtgående hissen är grattis, inte bara har ni förlorat jobbet, nu tar vi er inkomsttrygghet också.

Och detta är ingen paranoid vanföreställning hos en förtappad partigängare. Det är faktisk borgerlig politik, som den uttrycks i partimotioner och överenskommelser. Ersättningsnivåerna ska ner, det ska löna sig att arbeta och då måste det straffa sig att vara sjuk eller arbetslös. Att vara en av dem som råkat hamna i fel hiss.

Att försöka förklara för Sveriges sjuka och arbetslösa att man vill skära ner i deras ersättningar av ren omtanke kan bli en minst sagt spännande pedagogisk uppgift för de borgerliga kampanjmakarna. Men uppenbarligen är det detta aktstycke Reinfeldt försöker ge sig på. ”Att skära ner är att bry sig”, kanske det kommer heta. Eller kommer den moderata politiken framöver gå ut på att vara mot strukturomvandling och ökad produktivitet?

Oavsett så kan det kan bli en rätt spännande debatt. Med eller utan hissar.

PS: Andra som skriver om partiledardebatten är t ex Ullis Sandberg, hennes inlägg hittar du här. DS

Färre förseningar i färdtjänsten

Igår fattade jag två beslut som jag faktisk är stolt över. Först beslutade färdtjänstnämnden på förslag från majoriteten att höja ambitionsnivån när det gäller tidspassningen för de med störst behov av färdtjänst. Sedan, en stund senare, beslöt arbetsutskottet i nämnden att utöka fordonsflottan med ytterligare bilar för att kunna nå detta mål.

Målet är att bara under detta år kunna få ner förseningarna med en fjärdedel. Det kommer kräva en hel del arbete från de som jobbar med planering, från de bolag som utför själva resorna och det kommer kosta en del av stockholmarnas inbetalda skattepengar. Men vinsten är å andra sidan ett bättre resande för länets funktionshindrade, och att det blir lättare att exempelvis sköta ett jobb även om man har svårt att gå eller på annat sätt röra sig.

Det har varit slitigt att både få ordning på ekonomin och samtidigt göra nödvändiga investeringar för framtiden under de senaste åren i landstinget. Men ibland betalar det sig. Detta var ett sådant tillfälle. Och de reaktioner jag hittills fått från personer inom handikapprörelsen jag har haft kontakt med får mig att tycka att det är värt det.

(Att hata) det politiskt korrekta

Att vara för jämställdhet eller ogilla rasistiska och homofoba skämt, det vill säga att på något sätt ta ställning mot föreställningar och jargonger som slår mot olika minoritets eller åtminstone underordnade grupper – det är att sålla sig till de politiskt korrektas skara. Det finns människor för vilka detta är det värsta man kan tänka sig.

Dessa den politiska korrekthetens bekämpare menar att de ”politiskt korrekta” utgör något typ av högljudd minoritet som tvingar på alla andra – den tysta majoriteten – sina ideal och tankar. De egna åsikterna (att vi släpper in för många invandrare, att jämställdheten gått för långt, att homolobbyn står sig lite väl stark) upplever de som undertryckta, jagade, tystade.

Jag har alltid fascinerats av detta fenomen. Hur ofta ser man exempelvis inte insändare i lokalpressen som högljutt klagar över att tidningarna inte tar in insändare som klagar på invandringspolitiken – fast det helt uppenbart är det de har gjort i åtminstone det här fallet?

Själv tror jag det handlar om en sammanblandning av begrepp. Den politiska korrekthetens fiender har blandat ihop rätten att uttrycka sin åsikt med rätten att utan mothugg får uttrycka sin åsikt. De fixar helt enkelt inte att de varje gång de till äventyrs luftar sina tankar om jämställdhet och invandring i debatten få så mycket sakliga, pålästa och begåvade motargument att de förlorar diskussionen rykande raskt.

Och när man inte vinner diskussionen i det offentliga, då gömmer man sig i det dolda. Säger sig företräda en ”tyst majoritet”. Och muttrar bittert över de där politiskt korrekta, de som har alla svar.

Själv vet jag inte om jag är särskilt politiskt korrekt. I vissa frågor är jag det säkert, i andra inte. Men jag försöker åtminstone bemöta argument med argument, åsikter med åsikter. Det tycker jag är hederligare än att stämpla alla meningsmotståndare som ”politiskt korrekta” och därmed omöjliga att diskutera med.

PS; Bilden är tagen av mig, i Lissabon tror jag bestämt. Den föreställer en fågel som sticker huvudet under vattnet. Symboliken får ni fundera ut själva. DS

Hakelius lägger sig i (och det gör han faktiskt rätt i)

Jag måste erkänna. Johan Hakelius är en begåvad skribent. Därför ser jag faktiskt fram emot hans politiska kommenterande som har världspremiär i dagens Aftonblad. Även om han och jag väldigt sällan – så gott som aldrig – hamnar på samma slutsatser.

Och nu överdrev jag faktiskt lite. Ibland slår han faktiskt huvudet på spiken. Som i detta replikskifte, också ur dagens AB;

”Alexander säger: Varför är man främlingsfientlig i Sverige om man kritiserar massinvandringen och vill föra en invandringspolitik som man hittar i alla våra grannländer?

Johan Hakelius säger: Vet inte. Tycker inte den beskrivningen är riktigt sann, dessutom. Det finns en mycket friare debatt om detta nu, men det finns också en vilja bland dem som vill kritisera invandring att känna sig missförstådda. De vill liksom framstå som farliga rebekller (sic), när de ofta bara har taskiga argument och tror att det är något konstigt med att få mothugg.”

Att Hakelius håller en oerhört mycket högre klass än sin kollega på debattredaktionen torde heller inte vara en överdrift. Och det tror jag alla kan hålla med om, oavsett politiskt hemvist.

Odenberg tappar greppet

Har tänkt på helt andra saker än politik hela helgen. När jag nu sitter och bläddrar i tidningarna är det en sak som fångar min uppmärksamhet. Svenska dagbladet har genomfört lite bakgrundskontroll och visar att högeralliansen bedriver en ickefinansierad överbudspolitik. Det finns helt enkelt inte pengar till alla löften högern strör omkring sig – finansministerkandidaten Odenberg talar glatt om att ”låna”.

Och visst känns det som att svensk politik håller på att normaliseras. Vi är tillbaka i de gamla onda dagarna när borgerliga partier och ekonomisk hushållning skar sig som mjölk och vatten. Nu får alla partier leka affär i sin egen lilla politiska lekstuga, och räkningarna skickas till kommande generationer och kommande regeringar. Det budskap som inte längre tillbaka än förra året trummades ut – att högern nu lärt av sina misstag och skulle ta ansvar för ekonomin – verkar glömt och begravet.

Mikael Odenberg är som sammankallande i högeralliansens finanspolitiska arbetsgrupp ansvarig för att hålla ihop oppositionens politik ekonomiskt. Detta har han misslyckats med. En finansministerkandidat med sådana svaga nypor kan inte vara annat än ett plus för andra sidan i kommande valrörelse.

PS; och så fick vi en kvinnlig president. I Chile. Storts grattis till socialisten Michelle Bachelet. Och det chilenska folket. DS

Svensexa

Det som stör mig är att jag gick på det. Så totalt. Det var ju ändå jag som hade planerat in mötet. Men jag borde, borde, borde ha förstått. Visserligen hade de lagt ut många villospår. När en riksdagsman ringer från Kina och plötsligt känner ett stort behov av att äta lunch just lördagen innan man gifter sig blir man lätt lite – misstänksam. Samma sak när kommunsekreteraren i Stockholms arbetarekommun kallar en till panikmöten med kort varsel och låter en sitta och vänta en timme innan han, typ, frågar hur läget är och rusar vidare till nästa möte… nåja, du är förlåten Tomas. Men ändå.

Och bara så att ni vet – det finns inga fantastiska bröllopsklädesaffärer i några mystiska källarlokaler vid Sveavägen. Lita aldrig på vad era klädmedvetna kompisar säger. Lita aldrig på vad era kompisar säger överhuvudtaget. Åtminstone inte om ni är i färd med att gifta er.

Ärligt talat så är jag faktiskt lite rörd. Det var en helt enorm svensexa. Förnedring, fysiskt våld, polare från förr och en hel del som bara var riktigt nice. Alex, Torkel, Eero, Jesper, Magnus, Fredrik och alla ni andra. Tack. Verkligen.

Och de flesta av er är faktiskt ogifta. Det kommer en tid för er också. Den tanken håller jag fast vid när jag stapplar runt i lägenheten och hoppas att smärtan jag känner i kroppen någon gång ska ge med sig.

PS: min blivande fru var precis tvungen att rusa hemifrån. Hon fick ett samtal från chefen, tydligen var det något allvarligt som hade hänt. Trist att behöva jobba en lördag. Nåja, hon trodde det skulle gå fort och att hon skulle vara tillbaka om några timmar. Vi får väl se… DS

PSS; Någon som vet var man kan köpa en schysst bröllopskostym lite fort? Och nej, Erik, du får inte svara, alldeles riktigt. Någon annan? DS

Tung nationalekonom för trängselskatt/miljöavgifter

Professor Nils Gottfries skriver idag på Svenska dagbladets debattsida en lång artikel om varför ”biltullar” år klokt och rimligt ur nationalekonomiskt perspektiv. ”Visst har du rätt att köra var du vill, men varför ska du inte betala de kostnader du ger upphov till i form av luftföroreningar och förlängda restider för andra trafikanter?” frågar han sig.

De liberala argumenten är nu väl kända. Vad Gottfries också tillför är dock ett fördelningspolitiskt resonemang. ”Bilisterna har relativt hög genomsnittsinkomst. Om pengarna används för förbättrad kollektivtrafik gynnar det en grupp med lägre genomsnittsinkomst” förklarar professorn. Och det är så sant som det är sagt.

Om det blir ett ja i höstens folkomröstning innebär detta – förutom miljö- och trängselvinsterna – också en stadig intäkt till stockholmsregionen. Vad denna intäkt ska användas till och vilka konsekvenser det får inte minst fördelningspolitiskt borde diskuteras mer. Det har inte minst socialdemokratin allt att vinna på.

SSU och Fatah Youth

Stödjer socialdemokraternas ungdomsförbund terrorism? Det påstående har jag fått kastat emot mig på min blogg. Jag tog reda på fakta, och i ett mejl från SSU:s internationella ledare framträder istället en annan bild. SSU:s roll har varit att erbjuda mötesplatser för representanter från både Israel och Palestina, vara ett forum för dialog.

En hetsig debatt utbröt för en tid sedan på min blogg om mellanösternfrågan (se här.) En av frågorna som dök upp var SSU:s relation till olika organisationer i mellanöstern och Palestina. Eftersom den debatten egentligen handlade om något annat väljer jag att fortsätta det spåret här, i en egen postning.

Nu var det några år sedan jag var aktiv i SSU. För att få klart för mig hur SSU:s arbete i mellanöstern bedrivs idag tog jag kontakt med SSU-förbundets internationella ledare, Laila Naraghi. Hon svarade i ett mejl som jag nu låter publicera utdrag ur;

”Hej Johan!
…

På SSU:s hemsidas internationella del kan du också läsa en del om SSU:s senaste resa (med bl.a. vår nya internationella ombudsman Faraj). På iusy.org finns också en del (jag refererar till det och förklarar det i texten nedan också).
…

SSU arbetar tätt med våra systerorganisationer i Israel och Palestina, Labour Youth, Yachad Meretz Youth och Fatah Youth, för en hållbar dialog mellan unga israeliska och palestinska politiker – och det bär frukt. Ett steg tillbaka följs för det mesta av två steg framåt.

Fatah Youth har fullt medlemskap i IUSY - International Union of SOcialist Youth, precis som Labour Youth (fulla namnet är Labour Young Leadership) och Meretz Youth har. På IUSY:s hemsida, www.iusy.org, kan man läsa mer om IUSY som är SSU:s internationella samarbetsorganisation, och som samlar ungefär 150 socialdemokratiska ungdomsorganisationer från cirka 100 länder.

Fatah Youths moderparti, Fatah, är konsultativa medlemmar i Socialistinternationalen (hemsida: www.socialistinternational.org). Israel Labour Party och Yachad Party har fullt medlemskap i Socialistinternationalen.

Vi tror på socialdemokratins ideal om alla människors lika värde och rätt. Därför är det självklart för oss att samarbeta med unga socialdemokrater över hela världen, från Filippinerna till Chile, från Island till Chile, i både Israel och Palestina. Vi är övertygade om att vi kan göra skillnad, att skapa fred, det har historien visat oss är möjligt på många håll. Vi, SSU, vet att det är svårt, men bara för att något är svårt är det inte omöjligt. Gränsöverskridande solidaritet är bland de starkaste verktyg som finns för att använda då världen ska förändras. Vårt samarbete med systerorganisationer världen över baseras alltid på våra grundläggande värderingar och ideal.

2.
Tillsammans med SSU:s systerorganisationer i Israel och Palestina jobbar vi för att skapa en varaktig fred i området. Det bygger på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi tror på en tvåstatslösning med säkra och erkända gränser, utan krig och terrorism. Och med respekt för internationell rätt.

Vår verksamhet i området sker inom ramen för IUSY och genomförs i samarbete med just våra systerorganisationer i Israel och Palestina. De måste själva skapa fred och respekt, men vi kan bidra med förutsättningar och rum för samtal.

SSU har en lång tradition av att jobba med båda parterna och även åtnjuta viss respekt för det p.g.a. vår, SSU:s, syn på frågan som inkluderar respekt för både Israel och Palestina. Tillsammans har vi genomfört en rad dialoger mellan organisationerna som skapat förutsättningar för utbyte, förståelse och gemensamma ställningstaganden för fred, mellan unga israeler och palestinier. Imorgon onsdag genomför (dvs i går, min anm.) vi nya samtal mellan våra israeliska och palsetinska systerorganisationer. Det gör vi i samband med IUSY-kongressen som startar på fredag i Danmark. Vi hoppas att morgondagens träff kommer att kunna vara ännu ett steg för utökat samarbete mellan unga israeler och palestinier. Det är endast så en varaktig fred och förståelse kan byggas. Erfarenheterna säger oss att dessa träffar är betydelsefulla.

…

Vad gäller den där Anders syn på vad vi samarbetar med Fatah Youth om ligger det absolut inget i det.

…

I övrigt tycker jag det är värt att notera att vi i våra samarbeten alltid arbetar för jämställdhet och att både tjejer och killar ska ta del och vara med och bestämma i projekten. Detsamma gäller IUSY:s projekt. Det inkluderar även vårt arbete i Mellanöstern så klart. Vi tar också alltid stark ställning mot korruption samt nepotism. Detta, anser jag, ryms inom vad jag skriver ovan om respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Det ger ju dock att vi tycker att det finns mycket kvar att göra i framför allt Palestina. Vi (SSU och IUSY) jobbar nu med ett projekt som handlar om att stärka organisationsdemokratin inom Fatah Youth. Det inkluderar bl.a. utbildningar på lokal nivå inom Fatah Youth. Det är viktigt för hela utvecklingen i Mellanöstern och för möjligheterna till varaktig fred i Israel/Palestina.”

Mina slutsatser. SSU samarbetar med organisationer – både på den Israeliska och den Palestinska sidan – som är medlemmar i socialistinternationalen. Man är medveten om de problem som finns, inte minst på den palestinska sidan, och jobbar aktivt för att hjälpa till med att rätta till dem, bygga upp en demokratisk infrastruktur där den idag saknas eller är bristfällig. Det arbete som bedrivs handlar mestadels om att ordna mötesplatser mellan Palestinska och Israeliska ungdomar, en roll man kan ta på sig eftersom man har ett förtroende på bägge sidor.

Stödja terrorism? Verkligen inte, snarare tvärtom. Beskyllningen blir dessutom riktigt obehaglig, eftersom den då kommer att inkludera även de Israeliska ungdomar som deltar i samarbetet.

Att orientera sig i den snåriga miljö mellanöstern utgör är aldrig lätt. Jag tycker SSU verkar klara det med den äran.

Om verkligheten hotar valsegern – avskaffa verkligheten!

Sossarna förstör för svensk ekonomi. Men i verkligheten går svensk ekonomi alldeles utmärkt. Biltullar innebär kaos i kollektivtrafiken och kommer inte att få bort köerna. Men i verkligheten flyter tunnelbanan på och köerna försvinner. Sverige har blivit ett u-land efter sossarnas vanstyre. Men i verkligheten ligger Sverige i toppklassen, och det går framåt.

Nu vill jag inte skönmåla. Det finns brister i det svenska folkhemmet. Allt som oftast beror de på en brist på resurser i offentlig sektor, att ambitionerna med den gemensamma välfärden inte är tillräckligt höga. Många kan också förklaras med att vi lever i en föränderlig värld, med ständigt nya utmaningar att anta och svårigheter att komma över. Det perfekta landet finns inte, kommer inte finnas. Ordet ”utopi” betyder också landet som inte är.

Men ändå. Sverige är inget land på ruinens brant. Vi står starka. Med alla våra problem och brister så hänger vi med. Och vi gör det på ett sätt så att tryggheten, jämlikheten och jämställdheten kan få fortsätta råda.

Runt om – på nätet och i den politiska debatten – försöker högern sprida en annan bild. Fördelen med denna taktik är att du kan appellera till alla som har någonting i sitt liv de är missnöjda med. Det är ett kraftfullt budskap; just ditt personliga misslyckande är någon annans fel. Såssarnas. De som har förstört landet. Rösta på oss så blir det bra.

Men det finns inga enkla lösningar. Världen kommer inte att bli perfekt. Den kan bara bli bättre eller sämre. Verkligheten säger oss att den nuvarande socialdemokratiska politiken är rätt bra på att göra världen bättre.

Därför kommer en stor del av debatten under detta år gå ut på att ifrågasätta verkligheten. Att vrida och vända på siffror och statistik för att få fram att det egentligen går åt fel håll. Om man ska vara snäll, handlar det om att ge ett annat perspektiv på hur saker och ting förhåller sig än det gängse. Vill man vara elak handlar det om att smutskasta.

Jag tror inte att det kommer att fungera, dock. Människor är nämligen inte dumma. När det kommer till kritan är det detta enkla faktum som gör mig allra mest förströstansfull inför valet i höst.

Folkpartiets kampanjflopp

Sitter i en tunnelbanevagn och tittar på folkpartiets nya reklamkampanj. ”Trängselskatten tvingar dig att stå”, basunerar den ut. Och visserligen är det en kille som står. Men han verkar göra det för att han vill det. Vi andra har det ganska bra, sittandes i vår halvfulla vagn.

Och någonstans måste det vara rätt jobbigt. Här har man gått och laddat i flera år. När trängselskatten införs, då ska de borgerliga stå där och bara kamma in missnöjet. Och så blir det inget fiasko. Och så går det ganska, ja, bra.

Stockholmarna är i grunden smarta. Det innebär att man ogillar trängsel. Man gillar miljö. Och man förstår att det kan vara vara smart med ekonomiska styrmedel. Särskilt när man med egna ögon kan se att det fungerar. Det gör att jag, precis som så många andra, tror att det mycket väl kan bli ”ja” i folkomröstningen i höst.

De som investerar hårt i missnöje mot trängselskatten kommer nog att upptäcka att de gick ”all in” lite för tidigt, för att använda en pokerterm. Fast det tror jag nog att de folkpartistiska strategerna redan har upptäckt om jag ska vara helt ärligt. Vi får se hur länge det dröjer innan de första borgarna börjar försöka ändra position i trängselskattefrågan. Någon som vill slå vad?

PS; träffade alldeles nyss en person som hade upptäckt ytterligare en fördel med försöket. I morse när han skulle till jobbet hittade han en ny SL-buss. Finansierar med trängselpengar. Han var glad och lycklig. Och behövde vad jag kan förstå det inte stå på vägen till jobbet. Han heller. DS

En annan förort, del ett och två

Sitter i Hässelby strand och tänker på Rissne. Nathalie Landin har skrivit två rosenrasande uppgörelser med en kampanj som kristdemokraterna tydligen bedriver där just nu. Tycker (kd) illa om Rissne frågar hon sig. Du läser dem här och här. Mitt bland parkbänkar och ytterstadssatsningar brinner inläggen av djup ideologisk vrede.

Staden behöver, har alltid behövt, kommer alltid behöva sina förorter. Ändå är det ibland som om förorten är någon sorts icke-ort. Ett neutrum – varken storstad eller landsbygd. Enda sättet för en förort att få någon typ av identitet är genom utpräglad social misär – då kan hon få finnas i den offentliga debatten som en sorts motpol, någonting att kontrastera innerstadens trygga medelklasstillvaro mot.

Och det verkar som om det är just denna sista fälla kristdemokraterna går i. ”Rädda Rissne”, kallar de kampanjen. Och målar upp en bild av ett område i förfall. Gör något istället för att sprida rykten, kontrar Landin.

Tittar ut över Hässelby strand. Åt den ena sidan ligger Mälaren mörk, åt den andra lyser ett tunnelbane T trotsigt upp natten. Här byggs det så det knakar. Snart ska hela centrum rivas och ge plats för något nytt.

Här växer staden, den riktiga staden. Här och i Rissne. Det är värt att försvara.

Forsell säger som det är

MUF-basen Johan Forsell är arg. Någon slyngel till centerpartist har vågat häva ur sig att centern är det mest borgerliga partiet. På sin blogg rasar Johan Forsell mot detta påstående. Han skriver;

”Jag läser de båda partiernas och finner att moderaterna föreslår neddragningar i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, förtidspensionerna, A-kassan, biståndet och den statliga byråkratin. Dessutom föreslås avgifter för tandvård, öppenvård och mediciner.Allt detta säger centern säger nej till. Utan att ha räknat efter exakt föreställer jag mig att moderaternas neddragningar är ca 20-25 miljarder kronor större än centerns.”

Och så är det såklart. Moderaterna är fortfarande högerytter i svensk politik. När Johan Forsell efter valet i höst tar plats i Sveriges riksdag kommer han stolt kunna ta tag i uppgiften att skära ner i välfärden och höja avgifter.

Den nya moderaterna? Pyttsan. Men det är skönt att någon säger som det är.

Trängselskatt - succé i sak och häftig debatt

Nästan lite overkligt bra. Så kan man sammanfatta erfarenheterna efter den första ”riktiga” dagen med trängselskatt i Stockholm. Läser på Svd:s hemsida om en biltrafik som minskat med 25 procent, och en utbyggd kollektivtrafik som verkar ha klarat av den ökade belastningen.

Debatten rasar också vidare. ”Glad bilist” skriver på SvD ungefär som jag känner;

”Många klagar men ingen tycks ha något bättre alternativ. Faktum är att vägsystemet är överbelastat, vilket det i princip alltid blir i en storstad. Att man ransonerar den begränsande tillgången genom ett avgiftssystem är alltså fullt förståligt.”

En röst från utlandet – med signaturen Emigrerad – fyller i med kraft;

”Jag tycker att det ar en utomordentligt bra ide med trangselavgifter. Valkommen till verkligheten och resten av varlden dar public transport spelar en viktig roll. Dags for svensken att slappa pa sina fordomar och sin fisfornamhet och satta sig pa buss/tunnelbana for att ta sig till jobbet. Ar detta inte onskvart? Suck it up och betala de relativt patetiska summorna det handlar om. Att det blir sadant liv for en smasak ar helt otroligt!”

Slående är den låga nivå som många av kritikerna har. Det är civil olydnad hit och lagtrots dit. Jämförelserna med diverse öststatsdiktaturer haglar.

Det är inte utan att man känner igen sig i när signaturen Marie skriver;

”Det är precis som att lyssna på barnen i sandlådan; Du får inte röra min bil, det är min. Det är min väg också, jag har gjort den, bäää ... mamma ... Göran rör min bil ... buu och Annika förstör min väg, hon som har lovat att inte göra det ... uuäää, ni är dumma, så det så, fattar ni det va?! Dumma er ... snyft ... MAMMMMAAA ”

Några axplock från debatten. Fler lär komma. Det är långt till september…

PS; Nu ska jag – tillsammans med alla andra som valt bort femmans dokumentär om vargpojken – sätta mig och titta på nya teveserien ”commander in chief”. Det är något speciellt med serier om amerikanska presidenter… DS

Tony Blairs avgång

Att det är en tidsfråga innan Tony Blair träder tillbaka är ingen nyhet. I gårdagens BBC-intervju är det trots fokus på efterträdarfrågan dock ingen resignerad och trött partiledare och premiärminister som framträder. Snarare slås man av hans energi och entusiasm. Nu är det ett av Blairs adelsmärken, förmågan att gå igenom teverutan och utstråla kraft. Säkert är han betydligt mer sliten innerst inne än han vill ge sken av. Men det är inte utan att man frågar sig; kommer han verkligen att fullfölja? Kommer han att avgå?

Om det är så, tyder alltså åtminstone detta senaste utspel på att det verkligen blir finansministern Gordon Brown som helt väntat tar över rodret. Blair lyfter rätt obekymrat fram Brown som sin efterträdare. På frågan om inte arbetarpartiet bör ta efter de konservativa och också eftersträva en generationsväxling svarar han nekande; det behövs inte. Erfarenhet och förnyelse är istället receptet.

Vilka vägval en ny labourledare gör är naturligtvis avgörande, inte bara för Storbritannien, utan för hela den europeiska socialdemokratin. Blair gör sitt bästa för att tona ner skillnaderna politiskt mellan sig själv och den tilltänkta efterträdaren. Det är tämligen naturligt. Samtidigt pratar han om vilka möjligheter de konservativas försök till nyorientering innebär. När högern försöker kopiera vänsterns agenda, ger det vänstern utrymme att höja sig ytterligare ett steg (en tanke som går att tillämpa även här hemma, för övrigt.)

Hur vill Gordon Brown höja Labour? Det är en fråga vi kommer att få anledning att återkomma till under åren som kommer.

Splittrat vänsterparti öppnar för Reinfeldt

Så är vänsterpartiets kongress över. Bilden utåt var en bild av splittring och konflikt, men också av att det var sittande partiledning som ”vann”. Självklart skiljer sig bilderna beroende på vem man lyssnar, vilket Alejandro Firpo konstaterar på sin blogg (och bland annat länkar vidare till några som försvarar vänsterpartiet; här och här). Högern försitter däremot inte chansen att strö så mycket salt i såren man bara hinner med, se bland annat här.

Och varför bryr då jag mig? Jag är inte medlem i vänsterpartiet, och om ett parti har interna konflikter är det rimligtvis upp till dem att hantera. Trots att jag inte delar alla uppfattningar vänsterpartiet står för har mina personliga erfarenheter av att samverka med dem i Stockholms läns landsting bara varit goda, och jag tycker det är fantastiskt bra resultat riksdagssamarbetet har resulterat i (även om det hade varit ännu bättre med ren socialdemokratisk majoritet, såklart, men så tyckte nu inte väljarna.)

Men det finns ett större spel än vänsterpartiets interna maktrelationer. Och det handlar om regeringsmakten i Sverige, och i förlängningen om vi ska släppa fram ett långgående systemskifte orkestrerat av Fredrik Reinfeldt.

Mycket tyder på att opinionen inte längre går högeralliansens väg. Fältet är öppet inför valet i höst. Samtidigt läser vi dagligdags om hur bra det går för svensk ekonomi. Självförtroendet ökar. Regeringens politik som den förhandlats fram med samarbetspartierna fungerar. Detta kommer väljarna märka.

Ett splittrat vänsterparti kan då komma att bli en black om foten för hela samarbetet. I värsta fall riskerar vi att partiet åker ur riksdagen. I sådana falla skulle vi mycket väl kunna hamna i läget att trots att majoriteten av väljarna stödjer samarbetspartierna, Reinfeldt får en majoritet av riksdagsmandaten bakom sig.

Vänsterpartiets kongress är över. Om inte partiledningen lyckas hantera situationen fram till valet kan vi stå där i höst med sänkta ersättningsnivåer för de sjuka och arbetslösa, utförsäljningar och en regering med skattesänkarambitioner i storleksordningen 250 miljarder kronor. Det borde ingen vänsterpartist gilla. Vare sig man kallar sig förnyare eller kommunist.

Mindre trafik på Essingeleden!

Idag börjar det – på riktigt. Trängselskatten har visserligen varit igång en vecka men det är först idag när människor är tillbaka från julledigheten den prövas i ”skarpt läge”. Så det är från nu och veckorna framöver vi kommer att få en bild av ved ett ”ja” i folkomröstningen i höst skulle innebära för kösituationen i Stockholm.

Och än vet vi inte. Men de första rapporterna jag har hört tyder på att trafiken minskat betänkligt. Som jag förstått det har trafiken minskat till och med på Essingeleden. Detta är fascinerande, eftersom Essingeleden inte har någon avgift och många därför befarat att köerna där skulle öka snarare än minska.

Men som sagt. Klockan är bara halv tio. Vi får se vad det lider. Och hålla tummarna för att det ska gå bra – varför utvecklar jag här.

Den diskreta aktivisten - Anna Lindh och kampen mot terrorismen

Anna Lindh stod bakom den hårdaste motsättningen mellan USA och Sverige sedan Palme och Vietnamkrigets tider – utan att någon visste om det. Det framkommer i dagens DN, där författaren/tv-producenten Hans Hederberg i en lång artikel går igenom konsekvenserna av FN:s så kallade ”terrorlista”, och framförallt spelet runt den.

Elfte september 2001 markerade något nytt i världshistorien – det är knappast ett kontroversiellt påstående. Terroristers möjlighet att slå till så kraftfullt, mitt i hjärtat av den västerländska civilisationen skickande chockvågor genom världen. Två reguljära krig – Afghanistan och Irak – har sedan mer eller mindre motiverats med hänvisning till attentaten i New York och Washington.

Men kampen mot terrorn har också en annan sida. En sida som handlar om övervakning, kontroll, att bekämpa terrorismen ”på hemmaplan”. FN:s terrorlista är den del av denna kamp. Listan har också gett upphov till en mängd motreaktioner och ifrågasättanden – hur långt kan man åsidosätta demokratin för att rädda demokratin?

På 70-talet demonstrerade Olof Palme mot USA:s krig i Vietnam. Hos många ses detta som höjdpunkten av svenskt utrikespolitiskt ställningstagande. Ofta hör man hos vänstern en längtan tillbaka till den tid då Sveriges röst klingade stark i världen, en klagan över att vi nu har tystnat.

Hederbergs artikel ger onekligen perspektiv på detta. Anna Lindh framstår som minst lika stridbar som Palme. Bara det att striden fördes i de maktens rum där det verkligen spelade roll, inte på gatorna och torgen. ”En diskret aktivist”, kallar Hederberg Lindh med en formulering som kan komma att tillhöra de klassiska.

En mycket läsvärd artikel. Läs den.

Ökad ledning för (s)amarbetet i SKOP

I dagens SKOP-undersökning, genomförd under vad som måste vara de värsta veckorna någonsin för (s) i svensk politisk historia, ökar ledningen för samarbetarspartierna. Det skiljer nu 3,7 procentenheter mellan blocken – till högeralliansens nackdel. Det innebär en ökning med 1,4 procentenheter sedan förra månaden. För socialdemokraterna är det ingen markant ökning (+0,2 enheter) – men heller ingen minskning. Trots den omfattande kritik mot regeringen som präglade perioden.

Nu ska undersökningar alltid tas med en nypa salt. Segern i nästa år val är på intet sätt given. Högeralliansen har varit både klantiga och oföretagsamma under perioden, det har gjort återhämtningen enklare.

Men i grunden visar den på något som varit tydligt hela hösten. Smekmånaden för Reinfeldt och hans ”nya” moderater är över. Politiken kommer i förgrunden. Dessutom går det bra för svensk ekonomi, vilket ger förutsättningar för regeringen att ta tag i de problem svenskarna anser vara angelägna. Förutsättningarna inför valet är goda.

2005 var på många sätt ett hemskt år. 2006 verkar bara kunna bli bättre.

PS. Bifogar för övrigt denna länk till Sveriges Radio och deras minnesspecial om Olof Palme. Väl värt ett besök. DS

Sverige klättar i välståndsligan

Ser i följande pressmeddelande från finansdepartementet att Sverige klättrar i OECD:s så kallade ”välståndsliga” – från 14:e till 12:e plats. Själv har jag aldrig förstått detta fanatiska fokus vid just den listan som borgerligheten tidvis ägnat sig åt. Det finns så många andra undersökningar man kan titta på, om man vill få en bild av hur det går för landet Sverige.

Men visst är det kul att det går åt rätt håll, det är det. Även på det här området…

Nyliberalism i arkitekturen?

Poeten Lars Mikael Raatamas ”Politiskt våld” är en märklig bok. Dikter, essäer och brus. När jag bläddrar i den hittar jag en formulering jag tidigare missat. ”Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen” skriver Raatama och fortsätter ”[a]lla elementen finns där, intakta: Anti-politiken. Utopihatet; Den osynliga handen…”

Raatama skriver i just den här passagen om New York, men hans tankar har mer generell bäring. Vad han på något sätt är ute efter är boskillnaden mellan stadsplanering och arkitektur. I efterordet tackar han också ”Le Courbusier, Sven Markelius, Uno Åhrén, Gottfried Semper.” och skriver ”[e]ra drömmar kan aldrig dö. De har bara försovit sig en smula.” (Ytterligare texter om arkitekturen och filosofin kan du hitta exempelvis här.)

I bloggsfären har under den senaste tiden en debatt om användandet av begreppet ”nyliberalism” rasat. Jonas Morian uppmärksammade att Jinge kallat högeralliansen för nyliberal, och reagerade mot detta. Morian tycker man ska vara varsam med begreppen och skriver att ”[f]aktum är att nyliberalismen – eller mer korrekt; libertarianismen – är en i Sverige tämligen marginell ideologi med ytterst få anhängare. Deras mest kända organiserade utövare är Frihetsfronten, och läser man deras definition av begreppet så inser nog de flesta att detta är tankar som ligger ganska långt ifrån det mer allmänborgerliga program som partierna i högeralliansen går till val på.” Debatten har sedan rasat vidare, se bland annat i denna postning från ”Utsikt från höjden”.

Med denna diskussion i bakhuvudet återvänder jag till Raatamas text. För poeten använder begreppet ”nyliberalism” varken enligt läroboken i doktrinhistoria, eller som ett grovt tillyxat slagträ att slå i huvudet på vilken meningsmotståndare som helst. Istället finner han någon sorts mening bakom begreppet, och menar att denna ande, denna själ, numer återfinns i en arkitektur som gett upp alla ambitioner på att faktiskt bygga samhällen och bara fokuserar på att bygga hus.

Det finns mycket i Raatamas essäer – och även i hans dikter – som är tänkvärt. Ett rosenrasande försvar för förorten, till exempel. Och en ilska över en värld som blundar för den, som föraktar Jakobsberg, Högdalen, Bredäng. Så vävs en historia om världens metropoler samman med väldigt vardagliga klassmässiga erfarenheter här hemma. En teoretisk diskussion om Sprawl och post-metropolis och allt vad det heter, med svenska arkitekter som uttalar sig fördomsfullt om Skärholmen.

Är då arkitekturen nyliberal? Jag skulle inte vilja säga det, och i ärlighetens namn är det inte det Raatama skriver heller. Vad han pekar på är dock ett känslomässigt motstånd mot planering, mot samhällsbyggande, som förenar ideologin med de tendenserna inom arkitekturen han kritiserar. Och det är ett påpekande så gott som något.

PS. Bilden ovan är tagen av mig och föreställer Los Angeles, ett verkligt "Sprawl". Efter att bilden togs åkte vi vidare till Las Vegas. Bilfärden tog några timmar och på bilstereon spelade vi Elvis. Oavbrutet. DS