Detta inlägg kommer inte toppa intressant.se

Jag vet. Jag kommer inte att få horder av träffar på detta inlägg. Jag kommer inte att få en diskussionstråd, lång som en arm. Knappt någon kommer att länka till mig. På det hela taget kommer detta inlägg, i stort sett, gå helt obemärkt förbi.

Det handlar nämligen om barn. Och om bra, handfast reformpolitik med de mest utsatta i fokus. Om barn med funktionshinder, ensamstående föräldrar med små ekonomiska marginaler, satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.

Idag presenterades nämligen vad det socialdemokratiska valmanifestets ord om satsningar på barnen innebär i praktiken. Och det är bland annat;

• 700 miljoner kronor läggs på att förbättra situationen för de ekonomiskt utsatta familjerna. Bland annat höjs inkomsttaket för sammanboende föräldrar. Underhållsstödet höjs med 100 kronor.
• 250 miljoner kronor ska satsas på barn och ungdomars sociala hälsa.
• 120 miljoner kronor ska stärka den sociala- barn och ungdomsvården.
• En försöksverksamhet med så kallade familjelotsar ska underlätta för familjer med barn med funktionshinder.
• Genom att sänka maxtaxan med 300 kronor tar man ett steg närmare löftet om gratis förskola. Ingen ska betala mer än två procent av hushållsinkomsten för sitt första barn. Samtidigt tar man bort avgiften för det tredje barnet. Man sänker också maxtaxan för skolbarnomsorgen.

Själva förslaget kan du läsa allt om här. Se dessutom vad DN respektive Svenska dagbladet har skrivit i frågan.

Andra bloggar om: politik, barn, rättvisa, bloggosfären

Pingat (på intressant.se)

Seriöst och folkbildande om miljö

På snabbare.nu (stockholmssossarnas kampanjasajt för trängselskatt/miljöavgifter) har man idag lagt upp ytterligare en presentation i filmform – den här gången om miljö. Med hjälp av miljöexperter som Stefan Edman och läkaren Sven Britton gås stockholmsförsöket och dess effekter på miljön igenom – sakligt och noggrant.

Det är en svindlande resa från Brasiliens urskogar till Stockholms lekparker, långt från den vanliga valrörelsehetsen i tempo och tonläge. Det är allvar, detta, och det visar denna film med all önskvärd tydlighet. Bra jobbar; Nanna, Maria och ni andra.

Filmen hittar du här, klicka på miljöikonen uppe till höger.

Andra bloggar om: politik, trängselskatt, folkomröstning, miljo, kampanjfilmer

Pingat (på intressant.se)

Hurra, vad bra, det ser ut som om det blir JA

Stockholmarna är inte dumma i huvudet. Stockholmarna tycker inte om att sitta i kö. Stockholmarna fattar att vi måste ta ansvar för miljön. Åtminstone enligt dagens Temo (tack Per Ankersjö för korrigeringen.)

Som en kär vän av miljöavgifter/trängselskatt kan jag inte annat än glädjas åt dagens opinionssiffror som visar en kraftig ledning för ja-sidan i höstens folkomröstning. Men ärligt talat så är jag inte särskilt överraskad. Efter att vi stockholmare under de senaste veckorna ha blivit brutalt påminda om hur det var ”innan skatten” är det egentligen mer konstigt att inte ja-sidan leder med mer.

Men det kan komma fram till folkomröstningen. Samtidigt så rullar ja-kampanjen på. Vill du veta med vad stockholmssossarna gör kan du kolla här. Och läsa mer om dagens Temo kan du göra här.

Andra bloggar om: politik, trängselskatt, folkomröstning, miljö

Pingat (på intressant.se)

UPPDATERING/FÖRTYDLIGANDE: Jag menar - naturligtvis - inte att alla som är mot trängselskatt är dumma i huvudet. Det finns säkert en massa smarta människor som utifrån sina värderingar kommit fram till att de ska rösta nej. De kanske gillar köer, tex ;-) Min poäng med att Stockholmarna inte är dumma i huvudet är att det tyder på en viss intelligens att ompöva en tidigare negativ inställning efter att ha tagit intryck av den faktiska verkligheten. Det respekterar jag, och det gillar jag med stockholmarnas positiva attityd.

Världens minsta notis

Hittade jag i dagens DN. Längst ner i ett litet undanskymt hörn hade den smugit sig undan. Nästan lite svår att se.

Vad det handlade om? Jo, denna nyhet. Och den som är hågad kan väl jämföra med hur stort tidigare undersökningar från samma källa slagits upp i samma tidning.

Andra bloggar om: mediekritik, dn, persson

Pingat på intressant.se

Först tomt. Sen ilska. Sen sorg.

Så förbannat jävla tragiskt. Ett fåtal hulliganer utan stöd från övriga klacken lyckas förstöra så mycket. Igår kväll på söderstadion, på kort sik när Hammarby straffas och – allra värst – på lång sikt då folk inte längre vågar gå på fotboll.

Jag är glad att jag inte var på derbyt igår. Man ska inte behöva känna så. Aldrig någonsin.

Fredrik var där. Hans egna ord läser du här (på engelska)

UPPDATERING: Magnus bryter sin egen bloggtystnad och kommenterar, mycket bättre än jag. Precis så här känns det. Läs, och håll med.

Andra bloggar om: fotboll, hammarby, derby, skandaler

Pingat på intressant.se

Rasister toppar bloggtoppen?

"No socialism" heter en sajt med valaffischparodier. Där kan man hitta vidriga grejer som rassepropagandan ovan. Just nu toppar de bloggtoppen. Inte fräscht. Inte fräscht alls, om jag får säga min mening.

Andra bloggar om: rasism, bloggtoppen, bloggosfären

pingat på intressant.se

PS; jag beklagar att behöva publicera skiten. Men jag bedömde att det var nödvändigt för att kunna förklara vad jag pratade om. DS

Alla unga MÅSTE faktiskt läsa detta

Jag är på ett plan liberal som fan och tycker inte man ska hålla på och ställa ultimativa krav på folk. Tycker dessutom att idén på en litteraturkanon är mer än lovligt dum. Men ibland måste man frångå sina principer. Och det gör jag nu.

För alla unga måste faktiskt läsa detta inlägg från allas vår favoritkommunist Ali Esbati. Det är ett retoriskt nedtonat (relativt, vi pratar Ali här) och sakligt inlägg som fullständigt - på punkt efter punkt – sågar högeralliansens ungdomspolitik efter noter. I korthet visar han upp en bild av en jobbsatsning som är en bluff, och som finansieras av försämrad utbildning och dyrare tandvård.

Så läs. Och gå sedan in på sossarnas hemsida och läs detta. Sedan får du rösta på högern om du vill. Men säg inte att du inte blev varnad.

Andra bloggar om: politik, val06, ungdomsarbetslöshet, alliansen

pingat på intressant.se

”Jag tror Fredrik Reinfeldt, Ulf Nilsson eller Per Ahlmark skulle gett en mer nyanserad bild”

Signaturen Uffe kommenterar Aktuellts expertkommentator Karin Anderssons insats efter kvällens partiledarutfrågning. Från Ali Esbatis blogg. Avdelningen veckans sanning utan modifikation.

Andra bloggar om: politik, val06, persson, partiledarutfrågning

pingat på intressant.se

Hejdå, arbetslinjen

Så sa det sista borgerliga partiet slutligen officiellt hej då till arbetslinjen, åtminstone när det gäller kvinnor. Nu är det att vara hemma med bidrag som gäller istället. Trist, om än inte det minsta oväntat.

Nåväl. Det finns fortfarande ett riktigt arbetareparti kvar att rösta på. Alltid något…

Andra bloggar om: politik, vårdnadsbidrag, folkpartiet, arbete

pingat på intressant.se

Sossesvin på nätet

Googlar man på ”sossesvin” får man ungefär 968 träffar. Många av träffarna är från kommentarer på diskussionsforum, få av dem lär komma ifråga när det diskuteras nomineringar till Nobelspris i litteratur nästa gång om man säger så.

Självklart finns det också andra okvädningsord där ute – begreppet kommunistjävlar ger exempelvis 322 träffar. Antalet träffar på moderatsvin är 438. Nu vet jag verkligen inte om det är helt relevant att jämföra siffror, det kanske finns säkert andra nedsättande ord som jag missat, och dessutom tror jag att det mycket handlar om allmänt politikerförakt mer än partipolitiska inlagor. Men det ger en bild.

Hetsen på Internet drabbar dock inte politiker värst. När jag för jämförelsens skulle googlade på bögjävlar fick jag direkt upp hela 3560 träffar. Efter att snabbt ha skummat träfflistan kom jag fram till att tonläget är betydligt värre än i alla de partipolitiska fallen. Och det är när det rör attacker mot olika minoritetsgrupper det blir riktigt obehagligt.

Internet kan vara en grogrund för mycket skit. Förbjuda och censurera varken kan, vill eller bör vi. Är nonchalerandet den bästa taktiken? Jag vet ärligt talat inte. Men denna den totala öppenhetens baksida tycker jag ändå att vi ska kunna prata om.

Andra bloggar om: socialdemokrati, internet, politik, politikerförakt, demokrati

pingat på intressant.se

Sossebloggare mer moraliska än högerbloggare

När den sk ”mejlaffären” avslöjades var det flera sossebloggare (Natalie och Magnus, till exempel) som direkt var ute och i kraftfulla ordalag fördömde agerandet. Ett antal liknande skandaler senare (ja, ni vet vilka jag menar) så kan man konstatera att någon liknande moralisk indignation inte går att finna på andra sidan. Istället ägnar sig bloggare till höger mestadels åt att både försöka tona ner betydelsen av felet som begåtts, och misstänkliggöra den som drabbats (dvs socialdemokratin.)

Min enda förklaring på detta är att sossebloggare är mer moraliska än bloggare till höger. Eller är det helt enkelt så att den känslomässiga avskyn mot socialdemokratin grumlar sikten och gör det lite svårt att skilja på rätt och på fel? Oavsett vilket är det värt att ta sig en funderare över – kanske inte minst bland de direkt berörda.

Andra bloggar om: politik, val06, skandaler, bloggosfären, alliansen, socialdemokrati

Pingat på intressant.se

Vilket vackert land detta kan bli!

Under förmiddagen idag slogs jag plötsligt av en smula oväntad optimism. Jag insåg plötsligt vilka möjligheter det finns, just nu, för Sverige. Och så plötsligt slogs jag av ännu en tanke – en stor orsak till det är moderate partiledaren Fredrik Reinfeldt och hans värv.

Vi har nämligen ett läge där vi har en stark ekonomiskt tillväxt kombinerat med – och det är här FR kommer in – en närmast unik politisk acceptans för ytterligare satsningar på den skattefinansierade välfärden. För första gången på väldigt länge, ja förmodligen för första gången sedan jag blev politiskt aktiv, finns nu alla förutsättningarna för att verkligen bygga ut välfärden. Vi har ekonomin, det finns en vilja och det finns också realpolitiska möjligheter.

Globaliseringen har hittills inneburit ökade klyftor i Sverige. Det är bara att erkänna. Visserligen finns det några ljusglimtar – som den minskade sociala snedrekryteringen till högre studier – och visserligen skulle det säkert kunna ha varit etter värre med en annan politik men faktum kvarstår. Klyftorna har ökat, sett över ett längre tidsperspektiv.

Vänstern har i mycket saknat ett strukturellt sätt att angripa detta på. Grovt karikerat kan man säga att man stått splittrade mellan defensiv konservatism, abstrakt marxism befriad på realpolitisk relevans och individualistisk medelklassanarkism. Själv har jag allt som oftast (ska villigt erkännas) hamnat i fällan och rört mig mellan försvar av välfärdsstaten (det som är), abstrakta funderingar på globaliseringens konsekvenser och någon typ av folkrörelseromantiskt egenmaktsresonemang.

Men. Ska ojämlikheten angripas strukturellt kanske det är så enkelt som att det handlar om att bara göra. Människors klasstillhörighet syns i tänderna. Nåväl, låt oss skapa en statlig tandvårdsförsäkring värd namnet. Arbetartjejer tvingas jobba ofrivillig deltid i handel och inom vården. Nåväl, låt oss stärka lagstiftningen och se till att det offentliga som arbetsgivare går före och fixar heltider. Funktionshindrade och förtidspensionärer lever fortfarande på marginalen. Nåväl, låt oss höja bostadstillägget och skruva upp lönebidragen och se till att trösklarna in på arbetsmarknaden minskar, så blir det åtminstone en bra början.

Låt oss pumpa på med mer välfärd. Ta det socialdemokratiska partiprogrammets resonemang om fritidsgårdarna – de åkte på mycket stryk under nittiotalskrisen så nu är det dags att satsa igen – och applicera på fler områden. Reinfeldt och moderaterna kommer inte vara emot. De vill/vågar inte motsätta sig att vi kontrar orättvisor med skattefinansierade reformer. Så vem skulle kunna vara ivägen?

Reformer för jämlikhet. Så enkelt, så vackert. Och det är Reinfeldt som har gjort det möjligt. Allt han måste göra nu för att slutföra är att se till att förlora valet. Så det kanske man kunde få hoppas på, så här avslutningsvis.

Andra bloggar om: politik, välfärd, visioner, val06, klassklyftor, reformer, jämlikhet

Pingt intressant.se

Ögonblicksbild: Valrörelsen går bra. Mycket bra.

För någon timme sedan höll jag låda tillsammans med Annika Billström på ett sensommarvarmt Vällingby torg. Pratade med människor; diskuterade allt från bostadstillägg för förtidspensionärer till köer i vården till akutmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Annika lyfte fram bostadsfrågan (mer bostäder, fler hyresrätter och lägre hyror) samt såklart vårt förslag om att starta ett Fryshus Väst i Vällingby.

Dessförinnan – en fika vid valstuga i Hässelby strand (vi socialdemokrater är de enda som har stuga där, precis som vi är ensamma i Hässelby gård.) Pratade Bergslagsvägen och Brommaplan med en herre, samt fick svara på frågor från några mopedburna ynglingar om vad som är socialdemokraternas ”grej”. De tyckte tanken på ett fryshus väst var ”fett”. Och gillande låg SL-taxa.

Och inte ska man tro på opinionsmätningar. Men dagens ruab ligger betydligt bättre i linje med stämningarna ute på torgen än andra dysterprofetior. Det går bra, där ute. Och fortfarande är det många veckor kvar…

PS: Idag presenterade Pär Nuder och Hans Karlsson nya förslag på hur man ska kunna underlätta för ungdomar som står långt från arbetsmarknaden att få ett jobb. Kraftfulla åtgärder som kommer att ge resultat (till skillnad för högeralliansens utsmetade symbolpolitik, fö.) Det är bra. Mer av sådant. Även med en stark ekonomi krävs det särskilda insatser för vissa om ambitionen verkligen är att alla ska med. Förslagen hittar du här. DS

Andra bloggar om: val06, valrörelse, vällingby, socialdemokrati, ungdomsarbetslöshet

Pingat på intressant.se

Mot som i Moderat

Stockholm socialdemokrater har lanserat kampanjsajten moderaternamot. Och jag rekommenderar varmt ett besök. Tanken är att lyfta fram alla de välfärdsreformer och förbättringar högerpartiet försökt stoppa – idag och historiskt.

Vill förövrigt passa på att plussa lite extra för bloggtoppsraketen och nybakade chefredaktören Eric Sundström. Han har på senaste tiden gått från klarhet till klarhet i skarpsynta och underhållande valrörelsebetraktelser. Dagens drapa mot högeralliansens så kallade valmanifest inget undantag. Dessutom på engelska, så tipsa era utländska vänner med.

Annars är dagens tips att tonläget i debatten om jobben snart kommer att svänga. Moderaterna kommer att upptäcka att det inte räcker med att säga ”jobb” längre för att framstå som handlingskraftiga i den frågan. Och fler och fler kommer att uppmärksamma de faktiska förslag för att öka sysselsättningen som bland annat finns i det socialdemokratiska valmanifestet.

Och så till sist – om ni råkar befinna er i Vällingby centrum vid halvsextiden imorgon eftermiddag så passa på att komma förbi den socialdemokratiska valstugan. Där kommer bland annat undertecknad och Annika Billström vara och berätta varför det vore så bra med ett fryshus Väst i S:t Jacobis gamla lokaler. Vi ses i valrörelsen!

Andra bloggar om: val06, moderaterna, alliansen, valmanifest, moderaternamot, vällingby, valrörelse, politik

pingat på intressant.se

Gästblogg två: lite sänkt lön ska man väl tåla (bara man är en bäver)

"Allas vår hungriga bävermamma var på radion i morse. Det verkligen sprudlade av energi rakt genom etern och ut genom själva radioapparaturen. Säg den som inte blev inspirerad och jämställd och allt vad man kan bli av det uppeldande engagemanget.

Men tror ni surputtarna blev någe glada då? Nänä. Istället så klagades det från såssehåll så det stod härliga till. Och dessutom var själva journalisterna något in i bomben så elaka. Och så har de varit hela veckan.

Bara några grejer de sa. Som det här med att det bara är människor med dyra hus i stockholmsregionen som tjänar på alliansens fastighetsskattepolitik, medan glesbygdens folk förlorar. Och så kanske det är om man räknar fram och tillbaka. Men det handlar faktiskt om ATTITYDER och om ENGAGEMANG också. Och säg den som slår Maud när det gäller den saken!

Och så höll journalisterna på och tjatade om att det fortfarande kommer att kosta runt 4000 i månaden med alliansens subventionerade hemhjälp. Menade att bara de som redan hade det gott ställt skulle kunna dra nytta av skatteavdraget. Och så kanske det är om man räknar fram och tillbaka. Men det handlar faktiskt om ATTITYDER och om ENGAGEMANG också. Och säg den som slår Maud när det gäller den saken!

Och så slutligen. Det värsta. Tror ni inte att de blev jättesura – framförallt sossarna och FACKET - bara för att Maud öppnade upp litegrann för att kollektivavtal inte ska gälla och att det är ok med låglönekonkurrens på den svenska arbetsmarknaden. Som att sänkt lön skulle kunna vara det värsta som skulle kunna hända? Som om det inte är viktigare att vi alla blir ivriga bävrar än att vi får en massa lön hela tiden? Herregud! Jag menar, det handlar faktiskt om ATTITYDER och om ENGAGEMANG också. Och säg den som slår Maud när det gäller den saken!

Nä, politik handlar inte bara om siffror och fakta. Ibland måste man våga gnaga med framtänderna också. Shit, det där sista lät nästan som en valslogan. Tror jag ska ringa upp byrån och be dem stoppa pressarna inför omaffischeringen nästa vecka!"

/Jimmy Ohede, pr-konsult och copy med ett fett reklamkonto och ett sprudlande engagemang för ”nya” centerpartiet.

PS: Som jag sagt tidigare har jag i rättvisans namn börjat upplåta min blogg till gästartister av diverse olika partifärg. Jimmy är nummer två i ordningen. DS

Andra bloggar om: politik, val06, centerpartiet, maud

Pingat på intressant.se

Gästblogg: Småföretagarna är värre än Bylund

"Noterar förskräckt att sysselsättningen är högre än någon gång under 2000-talet. Den stora ökningen sker i småföretagen som anställer som bara den. Och detta ett valår! Man tar sig för pannan.

Småföretagarna borde naturligtvis göra som alliansen och Svenskt Näringsliv vill; lägga sig ner och dö eller åtminstone fly landet i protest mot regeringen och den urusla politiken den för. Att de istället anställer och satsar framåt ger klara vibbar åt Bosse Bylundhållet. Kanske är de smygsossar allihopa, eller åtminstone släkt med en.

Vi får hoppas att Maud gör huset rent efter den 17 september. Här ska jävlarimej inte tros på någon framtid så länge sossarna har makten!"

/Carl-Otto (Täby, Stockholm, Sweden)

PS: i den politiska mångfaldens namn har jag beslutat att upplåta min blogg till ett antal olika gästbloggare under veckorna som kommer. Carl-Otto – ”oberoende” liberal – är först ut på banan. DS

Andra bloggar om: val06, politik, ekonomi, arbetslöshet, småföretag, alliansen

pingat på intressant.se

Jag, kronprinsessan och kulturministern…

… var alla och såg Valery Gergiev dirigera Dmitrij Sjostakovitj sjunde symfoni – Leningradsymfonin - tidigare ikväll. En helt makalös konsertupplevelse, jag undrar om inte slutet på den första satsen var bland det häftigaste jag upplevt vad gäller klassisk musik.

Jag har tidigare konstaterat att få kompositörer torde vara omgärdade med så mycket politisk överbyggnad som just Sjostakovitj. I kvällens konsertblad kunde vi också läsa att ”Sjostakovitjs sjunde symfoni, som skrevs mitt under brinnande krig, är ett fascinerande vittnesmål från skräckens tid. Hur låter musik under terrorns ok? Hur kan musiken transcendera sitt syfte som propaganda och förvandlas till stor konst? Sjostakovitj valde ironins hemliga vägar genom minerade ljudlandskap...”

Och jag vet inte, jag. Helt klart är dock att det är ett stycke nittonhundratalshistoria som passerar revy genom musiken. I kvällens symfoni mot en fond av andra världskrig och det fruktansvärda slaget om Leningrad, i den trettonde om antisemitismen dels i nazismens skepnad men också som den återuppstod i sovjetstaten, i den fjärde om diktaturens kortsynthet och Stalinväldets inskränkta terror.

Så kan vi fortsätta; och dessutom gör det filmiska och rent moderna i musiken att vi på något sätt känner igen oss, det här är ett århundrade som ligger förskräckande nära. Så här i dessa digitala valtider kan det vara skönt att stundtals höja tanken en smula. Och musiken kan utan tvekan vara en ingång i det. Förutom att vara förbannat vacker i sig, naturligtvis.

Mer om konserten kan du läsa här

och vill du lyssna kan du göra det här

PS; av oss tre hade Paggan coolast skägg. Tveklöst. Även om kronprinsessan såg osedvanligt lycklig ut. DS

Andra bloggar om: musik, Sjostakovitj, Gergiev, kultur,

Pingat på intressant.se

Herregud, jag börjar förvandlas till Kurt Wallander

Vet inte om det är medicinskt. Kanske det är någon form av virus. Möjligtvis handlar det om vädret. Läskigt är det, hursomhelst. Jag börjar förvandas till Kurt Wallander.

Ok, jag är inte polis. Inte frånskild. Men. Jag har börjat lyssna på Jussi Björling. Får något lyriskt i blicken till tonerna av ”Ack Värmeland du sköna”. Nynnar förtjust med i ”E lucevan de Stelle” (från Tosca.) Och det har inte hänt än, men någonstans känner jag att jag snart kommer att börja skråla med i ”Till havs” och ”O Helga natt”.

Finns det hjälp att få? Vad ska familjen säga? Så många frågor, så få svar…

PS: valrörelsen rasar på, för övrigt. Och det verkar bli ruskigt spännande. Två favoritbloggar vad gäller valanalys just nu är Peter Gustavssons och Joel Malmquists. Väl värda att läsa, inte minst i dessa tider. DS.

Andra bloggar om: opera, Björling, wallander, medelåldern

Pingat på intressant.se

Vem är jag - fyra små rätter

Joel Malmquist har skickat vidare en utmaning från ”Sveriges blivande ärkebiskop” Marta Axner och uppmanat mig att delge världen en del information, grupperad i svar om fyra. Och vem är jag att banga en utmaning?

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv

• vårdbiträde
• konduktör (på spårvagn) och spärrvakt (i tunnelbana)
• nationell studiebevakare på Stockholms universitets studentkår
• politisk sekreterare
  

Fyra filmer jag kan se om och om igen:

• True Romance
• Casablanca
• Tredje mannen
• Typ alla Bondfilmer (ja, jag vet, men jag kan inte låta bli)

Fyra städer jag har bott i:

• Stockholm med förorter (har faktiskt aldrig bott någon annanstans)

Fyra tv-serier jag gärna ser:

• West Wing
• Family guy
• Letterman/Jay Leno eller annan valfri talkshow
• Babylon 5

Fyra ställen jag skulle vilja/tycker om att åka till:

• New York (alltid)
• Tokyo
• Bollnäs
• Beirut

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:

• sjolander.se (faktiskt inte riktigt sant i dagarna, har så mycket annat att stå i)
• intressant.se
• sap.se
• bloglines.com

Fyra favoriträtter:

• en riktigt bra cheeseburger de luxe (med gurka, såklart)
• Sushi
• Nymalet kaffe från min kaffemaskin (jo, det är en rätt)
• Allt med lamm, vitlök och chevreost
  

Fyra ställen där jag trivs:

• min balkong hemma i Hässelby
• Bibliotek/bra bokhandlar (gärna av amerikansk modell så du kan sita och bläddra i böckerna)
• Vid Ljusnans strand
• Spankulerandes runt i sommarstockholm

Fyra personer jag vill utmana att svara på enkäten:

Fredrik Jansson
Josefin Boman
Josefine Deiving
Amanda Broman

Andra bloggar om: enkäter, listor

Ingen borde gå och rösta utan att först ha läst denna (del ett)

LO-ekonomerna har skrivit en rapport som alla väljare borde läsa. Den handlar om vad som är valets viktigaste fråga: jobben. Och den visar klart och tydligt att kejsar Reinfeldt är alldeles naken. Moderaternas politik löser inte frågan om arbetslösheten.

”Den borgerliga alliansen går till val på att göra det mer lönsamt att arbeta. LO-ekonomerna visar i en rapport att detta inte stämmer. I rapporten visar LO-ekonomerna att den borgerliga alliansen inte bara vill använda en betydande del av statens resurser till andra ända­mål än att stimulera arbetsutbudet utan också att de för en politik som både gör ekonomin mindre rationell och dessutom minskar arbetsutbudet” står det på LO:s hemsida.

Att rösta på moderaterna för att man är förbannad på arbetslösheten är alltså som att skjuta sig i huvudet för att man har ont i en tå. Det verkar effektivt, men om till äventyrs överlever kuren kvarstår tåontet likförbannat. Och dessutom har man dragit på sig en hel mängd andra problem.

Vad detta andra är skriver jag mer om senare, då jag återkommer med ”ingen borde gå och rösta utan att först ha läst denna (del två.)”

Rapporten hittar du här

Andra bloggar om: val06, arbetslöshet, moderaterna

pingat på intressant.se

Varför man ska rösta (s) i landstingsvalet?

Sitter och skissar på vad jag ska säga till ett gäng medlemmar i Handelsanställdas förbund jag ska träffa i morgon. Temat är landstingsvalet (här i Stockholm främst, eftersom det är här jag verkar.) Jag tänkte lägga upp det runt att man ska rösta socialdemokratiskt om man

• vill ha hårdare krav på kollektivavtal vid upphandlingar och heltidstjänster istället för ofrivillig deltid inom vården
• vill behålla 20-kronorsbiljetten på SL (m vill ta bort)
• inte vill sälja ut akutsjukhusen
• tycker det är bra med närakuter, dvs sjukvård som är anpassad efter människornas almanackor och inte tvärtom
• känner att det är en bra idé om plus och minus går ihop i ekonomin
• tycker att det är korkat att sänka skatten istället för att använda pengarna till bättre sjukvård och bättre kollektivtrafik

Nått sånt, tror jag. Har säkert glömt något – det finns en uppsjö av bra saker att ösa ur. Men där tror jag att jag börjar.

Andra bloggar om: val06, landstingspolitik, stockholm, sjukvård, SL, kollektivtrafik, heltid, kollektivavtal, privatiseringar

Pingat på intressant.se

Årets skönaste citat

"Jag har ringt regeringen för att påpeka att man borde prioritera den här branden. Men jag blev bara hänvisad till larmnumret 112."

Det säger Villy Heiskanen, som har evakuerats från byn Västbo utanför Boden i Norrbotten på grund av en stor skogsbrand i området. Avdelningen stämningsläget i landet. Eller nått.

Tack till Janne S för tipset.

Andra bloggar om: citat, humor, regeringen . Pingat på intressant.se

Reinfeldt spelar bort ”jobb”-kortet

Jag köper att moderaterna gärna vinner valet, och att Fredrik Reinfeldt väldigt gärna vill bli statsminister. Men när jag över förmiddagskaffet så sakteliga masar mig igenom morgontidningarna kan jag inte låta bli att fundera: har inte Fredrik Reinfeldt i gårdagens Vaxholmstal lanserat vad som kommer att bli 2006 års ”130 miljarder”? Alltså det stora populistiska utspelet som i förlängningen leder till moderat valförlust.

För vad sa moderatledaren? Han lanserade ytterligare ett paket skattesänkningar, företrädesvis riktade mot de rika. Och han lovade att snällt anpassa sig till allt vad socialdemokraterna kunde tänkas vilja med välfärden, och satsa mer pengar än allt vad (s) kunde hosta fram till skola vård och omsorg.

Så slutsatserna blir tre. Ett, det blir mer skattesänkningar än vad som tidigare sagts om moderaterna vinner valet. Två, det blir också dyra vallöften om pengar till skola vård och omsorg där finansieringen kommer i andra hand, alltså är vi tillbaka i den moderata misshushållningen med ekonomin. Och slutligen, tre, så säger moderatledaren uppenbarligen vad som helst för att vinna några nya väljare.

Alltså. Skattesänkningar, budgetmoras och populism. En inte helt smakfull soppa som jag känner igen från – ja, Stockolms läns landsting faktiskt. Inte direkt vad doktorn ordinerar för landet Sverige, om man så säger. Och inte direkt en politik som leder till en stark ekonomisk utveckling och ökad sysselsättning.

Moderaternas starka kort har annars hittills varit jobben. Självklart – och med all rätt – röstar väljarna på det parti de tror är bäst på att bekämpa arbetslösheten. Personligen är jag fast övertygad om att det partiet inte är moderaterna. Den slappa välfärds- och skattesänkarpopulism Reinfeldt lanserar i Vaxholm ger mig vatten på min kvarn.

Det blir inte fler jobb med Fredrik Reinfeldt. Det blir sänkta skatter för de rika, som betalas av försämrad välfärd för de många. Och ekot från 2002 klingar tydligt och starkt.

PS: På en söndagsmorgon ska man egentligen lyssna på Kris Kristoffersons ”Sunday morning coming down”. Men just idag har jag istället haft Rachmaninovs andra symfoni på. Bomull för själen som får dig att nästan glömma bort att det är arbetsdag igen imorgon… DS

Se mer i DN och i SvD.

Andra bloggar om: val06, reinfeldt, moderaterna, arbetslöshet, ekonomi, lundgren

Pingat på intressant.se

När livet kommer ivägen (för bloggandet)

Ni vet hur det känns. Man orkar/hinner helt enkelt inte. Du kanske får en god idé, men den flyger iväg innan du ens hunnit logga in på datorn och än mindre sätta dina tankar på pränt. Så har det varit. Så är det i viss mån fortfarande.

För mig är det någon typ av semester/en vecka i Hälsingland utan dator/mest titta på en älv som stilla flyter/tillbaka till Stockholm/valrörelse i 180 km/h schema som gjort att bloggandet legat nere ett tag. Och jag kommer att fortsätta ha fullt upp framöver.

Så, inga utfästelser. Men bloggen lever. Jag kommer tillbaka. Om inte annat så måste jag ju svara på Joels utmaning…

Andra bloggar om: livet, bloggande, tidsbrist

pingat på intressant (jo, jag tycker det...)

Är detta inlägg välskrivet nog?

Jag älskar verkligen intressant.se, Johan Larssons pingsajt för inlägg som är ”lite mer välskrivna”. Men samtidigt ställer det en inför ständiga bryderier; är detta inlägg tillräckligt välskrivet för att det ska vara värt att pinga det där? Och hur vet jag det?

Jag antar att det finns två extremer – dels de som lägger upp allt de får ur sig, dels de som är väldigt restriktiva och i stort sätt måste ha knåpat ihop ett inlägg av pulizerklass för att känna att de kvalar in. Personligen lutar jag nog mer åt det förra än det senare. För vad är egentligen intressant? Handlar det om längd och ämne eller handlar det om något så abstrakt som kvalitet? Och vad är i sådana fall det?

Ska jag försiktigt försöka skissa på någon typ av kriterier skulle det kunna vara att det finns en poäng, att inlägget innehåller någonting eget och inte bara är en upprepning av vad andra sagt och tänkt eller helt enkelt att ett inlägg ska (kunna) vara intressant för någon annan att läsa än författaren och de närmast sörjande- att det finns någon typ av allmänintresse. Men dessa kriterier lämnar fältet öppet för rätt många inlägg. Och ärligt talat vet jag inte varför man överhuvudtaget skulle orka lägga upp ett inlägg som inte uppfyller kriterierna till att börja med.

Som "konsument" ser jag faktiskt hellre att någon pingar ett meningslöst inlägg för mycket än att jag missar någon höjdare på grund av författarens ödmjukhet. Men det är min hållning. Vad tycker ni andra?

Och ja, detta inlägg är pingat på intressant.se. Om ni undrade…

Andra bloggar om: intressant.se, bloggosfären

Fildelning och medborgarlön

Om du inte längre kan tjäna pengar på att sälja frukterna av ditt egna arbete måste inkomsterna komma på något annat sätt. Stockholms Fria Tidnings chefredaktör Lennart Fernström drar de logiska slutsatserna av detta och kräver medborgarlön - dvs att staten ska betala en viss ersättning eller "lön" oavsett motprestation - för alla konstnärer i samband med avskaffad upphovsrätt (artikel finns ej på nätet för tillfället.)

Det är ett fullkomligt logiskt och konsekvent krav. Och i all sin enkelhet visar det hur bristfällig argumentationen från piratpartister och liknande egentligen är. För problemen med Fernströms förslag är nämligen flera. Låt mig skissartat beröra tre:

• Det bortser helt från det faktum att någon, någonstans måste betala även konstnärernas medborgarlön.
• Det låser in konstnärer för all framtid i vad man får anta är en ekonomisk tillvaro på marginalen. Det blir omöjligt att påverka den egna ekonomiska situationen genom att exempelvis sälja bättre. Istället blir du för all framtid hänvisad till en statlig ”medborgarlön”.
• Det flyttar över makten över konstnärens utkomst fullständigt till staten. Något som man kan fråga sig om den frihetliga vänstermannen Fernström egentligen tycker är särskilt lyckat.

Ett system med medborgarlön innehåller alltså ett antal brister och fel som gör att jag - och förmodligen många med mig - tycker att det inte håller måttet. Samtidigt är det hederligt av Fernström att åtminstone erkänna problemet och försöka finna en lösning på det.

Inom fildelningsdebatten är det annars alltför vanligt att frågan om upphovsmännens inkomster avfärdas som ett irrelevant sidospår. Att vissa musiker vill fortsätta tjäna pengar på att sälja sina skivor istället för bara på konserter eller reklam (vilket fildelningsentusiasterna har bestämt sig för är framtidens intäktskällor) avfärdas som konservativt eller bakåtsträvande.

Fernström har åtminstone ett alternativ. Staten får pröjsa några tusenlappar i månaden. Sedan kan man värdera det, bra eller dåligt. Och man kan tycka det är mer eller mindre realistiskt. Men det är åtminstone bättre än att hela tiden försöka blunda för ett problem som faktiskt finns.

Detta inlägg har jag pingat på intressant.se.

Andra bloggar om: fildelning, medborgarlön, upphovsrätt, politik

Bloggare från Hässelby

Nu har jag också placerat mig blogg i Hässelby på bloggkartan. Passade på att kolla vilka andra som skriver från detta förnämliga område. Det visade sig att det var tre stycken till för närvarande;

• Björn Ahlqvist heter en kille som skriver om kampen mot blodcancer.
• Peter Claesson har bloggen Trancecom. Han verkar vara en IT-snubbe som skriver om politik och allt möjligt, inte minst integritetsfrågor. Har piratpartiets banner på sin sida.
• Och så miljöpartisten Tomas Melin som kallar sig blogg för ”Den där Tomas”. Jag tror att han även sitter i stadsdelsnämnden här ute.

En ganska spretig skara, får man nog säga. Eller om man så vill en intressant blandning. Dock inga tjejer. Det får bli en utmaning till alla Hässelbykvinnor där ute..

Andra bloggar om: hässelby

Martin Borgs är en stor satiriker. Inte.

Har precis kollat in Martin Borgs Skattebetalarnas föreningfinansierade propagandafilm från Almedalen. Och det är lite småkul det ska erkännas. Killen har en väldigt charmig dialekt om inte annat. Men när det kommer till innehållet är det faktiskt mer än lovligt dumt. Att det handlar om ren propaganda understryks också av att Borgs inte låter tittaren tänka det minsta själv utan måste låta skattebetalarnas chefsekonom förklara vad han egentligen menar - in i minsta detalj.

Så det blir vad det blir. Lite småkul och vrålpopulistisk propaganda. Något som i bästa fall får en att reagera någon halvminut innan man glömt vad man såg. Dessutom har skattebetalarnas förening ju väldigt fel i sak, något som exempelvis Marta utvecklar mycket bättre än jag.

Tänkte först göra detta inlägg till ett djupt ironiskt där jag jämförde Borg med Passolini och hyllade hans filmiska innovationskraft och självständiga nytänkande. Men jag orkade inte. Så ni får nöja er med min ärliga mening istället. Dessutom tror jag att filmen talar för sig själv.

Det behövs kanske ingen piska för att folk ska vilja jobba

Högeralliansen bygger som bekant sin politik på att den svenska arbetslösheten ska bekämpas genom att det ska bli värre att vara arbetslös. ”Det ska löna sig att arbeta” heter det i högtidstalen och detta ska förstås som att ”det ska straffa sig att bli arbetslös.” Men fungerar det? Anna Hedborg och Ingrid Esser presenterar idag på DN-debatt en undersökning som säger annorlunda.

Deras poäng är i korthet att omfattande trygghetssystem inte verkar göra folk arbetsskygga. Personligen har jag inte särskilt svårt att ta till mig denna slutsats. Jag har tillräckligt mycket av den gamla gubben Marx kvar i mig för att jag fortfarande ska se på arbete som en möjlig väg till självförverkligande. Vi människor vill arbeta, och behöver inget hot om neddragningar i a-kassan för att göra det.

Hedborg/Esser inleder därför vad som skulle kunna vara en ideologisk debatt med sin artikel. Och en mycket intressant sådan, inte minst för oss aktiva inom arbetarrörelsen. Så det är bara att hålla i den och fortsätta diskussionen.

För mer funderingar på arbetarrörelsen och synen på arbetet, se bland annat vad jag skrev här.

Kul sommarpyssel; att kalla någon för nyliberal

En kul sommarsysselsättning som rekommenderas för den hågade är att kalla en nyliberal politik för just nyliberal. Det skapar nämligen omedelbart en uppsjö av reaktioner där den huvudsakliga kritiken mot dig kommer att vara att du är dåligt påläst/obildad/demagogisk eftersom den av dig kallade nyliberala politiken alls inte är det i ordets egentliga mening.

Låt mig börja med en kort idépolitisk orientering: liberalismen brukar av hävd anses uppdelad i två traditioner eller riktningar. En som med modernt språkbruk kallas socialliberal (och som inledningsvis av en ödets ironi var den som betecknandes ny-) och som väl kan sägas ha JS Mill som någon typ av ursprungsgestalt. Och så en som idag betecknas nyliberal (tidigare exempelvis Manchesterliberal) där vi bland de gamla urfäderna kan se Adam Smith med sin osynliga hand och bland de samtida exempelvis Milton Friedman.

Liberalismen är nu en väldigt bred rörelse, och bägge traditionerna rymmer inom sig stora variationer. Men grovt förenklat kan vi säga att socialliberalen har någon typ av social marknadsekonomi som ideal, emedan nyliberalen mer fokuserar på den oreglerade marknadens förträfflighet. Socialliberalen vill ta ut tillräckligt mycket skatt för att kunna kompensera för marknadens orättvisor, nyliberalen menar att det bästa är att låta nämnda marknad sköta så mycket som möjligt själv.

Då kan man tycka att en politik som i en bred bemärkelse hämtar sin huvudsakliga näring och inspiration från en Friedmansk/Smith:sk tradition också skulle kunna kallas för just nyliberal. Men se det går inte. För sedan någon gång på 90-talet har nyliberalismen nämligen kommit att få en väldigt snäv definition. Nyliberal är den – och endast den – som med omedelbar verkan vill avskaffa i stort sett hela statsapparaten och endast ha kvar en minimal nattväktarstat.

Draget till sin spets kan man säga att en person som inte vill rakt av liberalisera hela drogpolitiken enligt detta inte heller kan anses vara nyliberal. Med denna definition säger det sig självt att antalet nyliberaler är tämligen begränsat. Ja, frågan är om de överhuvudtaget existerar (med undantag för några mer teoretiskt orienterade akademiker mer eller mindre knutna till valfri näringslivsfinansierad tankesmedja.) Men är detta verkligen rimligt? Jag tycker inte det.

Ideologier och tanketraditioner är rörliga ting som förändras och utvecklas över tiden. Vad som nu och för alltid är nyliberalt kan inte anses vara låst och definierat av något som stod i ett handlingsprogram från Frihetsfronten i början av 90-talet. Lika lite som feminism, socialism eller konservatism kan anses vara oföränderliga i sin betydelse och definition.

Därför tänker jag fortsätta att kalla saker och ting som hämtar sin näring ur en nyliberal tanketradition för nyliberala. Och inte bara som sommarsysselsättning. Även om det ju också är en alldeles utmärkt sådan.

PS: Det finns naturligtvis också de som har för vana att kalla allt som de inte tycker om för nyliberalt i största allmänhet. Det är jag också mot. Såklart. Nyliberlism är ett begrepp som ska användas med förnuft, typ. Men det får användas, vilket är min poäng DS.

Het intern s-debatt

För någon vecka sedan kom första numret av tidningen Zäta ut. Som nybakad redaktör har det varit en häftig resa att äntligen göra verklighet av den gamla drömmen om en riktig medlemstidning för medlemmarna i Stockholms arbetarekommun. Och nu blossar en het intern debatt upp med anledning av en artikel i det första numret.

Frågan handlar om hur socialdemokraterna är organiserade. Ska vi ha det som idag med mängder av föreningar eller ska de slås samman i ett fåtal, större, organisationer? Slå samman, säger Fredrik Jansson och Daniel Suhonen i en artikel (länken går till en något längre version än den som publicerats i papperstidningen.) Behåll de många organisationerna, svarar kommunsekreterare Tomas Rudin i dagens Stockholmstidningen (ej på nätet.)

I en folkrörelseorganisation är det inget konstigt att formerna för partiarbetet diskuteras. Tvärtom är det ett sundhetstecken. För er som vill ha egna synpunkter i frågan går det bra att kommentera på Zätas blogg – zatabloggen.se. Fortfarande inte riktig så snygg som den ska bli, men fungerande. Välkommen i debatten!

UPPDATERING: Verkar vara lite strul med kommentarsfunktionen på Zätabloggen. Och admin är på semester, såklart. Nåväl, ni får väl kommentera här så länge...

UPPDATERING TVÅ: Ser att Jonas Morian också uppmärksammat både tidningen och debatten. Kul!

Sveriges sämsta Almedalsbloggare

Det blir lite pinsamt att hänga ut någon sådär när man umgås tillsammans allihop. Man vet aldrig om man kommer att stöta ihop med personen ifråga någon sen kväll på Donners eller Vinäger. Tryggt hemkommen från Visby vågar jag dock nu ta bladet från munnen och avslöja vem som varit årets sämsta Almedalsbloggare.

Det räcker inte med att skriva dåligt, eller inte alls. Vad som krävs är nämligen att man spelar upp stora förväntningar, som man sedan radikalt misslyckas med att leva upp till. Och efter en högst ovetenskaplig undersökning har jag nu kommit fram till att den som bäst fyller dessa två kriterier har varit – jag själv.

För. I början av veckan. Stora ord. Skulle ta tempen på svensk politik. Komma med kommentarer. Mitt sista inlägg från Visby avslutades med ”rapport följer”. Men inte kom det någon rapport. Faktum var att det inte kom något alls.

Som ni förstår har jag miljoner ursäkter. Men vad tusan. Fakta talar för sig själv. Det blev inget bloggat. Det går liksom inte att krypa undan.

Däremot var det en riktigt bra Almedalsvecka och jag både lärde mig en massa och hade väldigt kul samtidigt. Träffade mängder av roliga och intressanta människor och förde nästan lika många givande samtal. Inte minst sprang jag på en hel del bloggare i vimlet och han växla några – mer eller mindre många ska erkännas - ord med Jonas, Veronica, Magnus, Anders, Marta, Peter, Katrine, Joel, Håkan, Klas, Johan, Ali, Urban, Lena, Josefin, Annika, Roger, Teres, Eric och säkert några till som jag inte kommer ihåg just nu. Sköna typer allihopa.

Nu är jag alltså tillbaka i Hässelby. Och skulle kunna utlova att framöver presentera mängder av reflektioner från veckan som varit. Men jag har lärt mig min läxa och låter bli. Tänker istället att till nästa Almedalsvecka ska jag skaffa 3G. Och så får vi se vad som händer.

Att synas eller att mötas

När Göran Persson om några timmar äntrar talarstolen kan man säga att årets Almedalsveckan börjar på riktigt. Men redan nu puttrar det av aktivitet. Den stora frågan alla som söker sig hit måste ställa sig är vad syftet med besöket är. Vill man synas eller vill man mötas. Lika svårt som det förra är, lika enkelt är det senare.

För att bryta igenom mediebruset av över 400 seminarier är svårt, nästan omöjligt. Att däremot inleda ett samtal med någon av hundratals politiker, organisationsföreträdare eller journalister som för en vecka gör Visby till sitt andra hem dessto enklare.

Själv har jag tillbringat några soliga förmiddagstimmar på en gräsmatta i Almedalen, pratat med SSU:are och frågat några unga representanter från Skattebetalarnas förening varför de använder mig som affischpojke. Inte så att jag misstycker, men ändå...

Och snart kommer som sagt Persson. Rapport följer.

Pratar du svenska, heller?

Först trodde jag att det var ett gäng folkpartister som var ute och språktestade. För bland det första som välkomnade mig till ett sommarvarmt Visby var ett gäng unga killar och tjejer som ganska aggressivt hoppade på mig och ifrågasatte mina svenskkunskaper. Så var nu inte fallet. Istället handlade det vad jag kan förstå om försäljare av mobiltelefoni, eller nått sånt (antagligen ville de försäkra sig om att det inte slösade någon tid på utländska turister...) Men man kan aldrig riktigt veta när det är politikervecka i Almedalen.

Annars är det gjutna samtalsämnet så här på plats själva företeelsen, större än någonsin och ständigt växande. Är det rätt eller fel, smakligt eller äckligt, demokrati eller dess värsta avart? Och den gjutna sysselsättningen är att se VM-fotboll på någon av oändligt många krogar.

Vinnare av propagandakriget är hittills två bloggare, Jonas och Magnus, som inte bara ligger bakom almedalsbloggen utan dessutom lyckades göra ordentligt med reklam för den med en debattartikel i dagens Expressen. Bra jobbat, tycker jag. Och ska nu fortsätta bevakningen av denna Almedalsvecka på O´learys sportbar (och ja, de visar matchen på storbild...)

Nu sticker jag till Gotland

Från och med idag och en vecka framåt kommer jag att blogga från politikens Hultsfredsfestival – Almedalsveckan i Visby. Jag hoppas kunna förmedla några godbitar från de över 400 seminarier som anordnas men framförallt kommer jag att ägna mig åt att försöka i största allmänhet ta tempen på svensk politik.

Garanterat subjektivt, såklart. Och till alla bloggare som kommer att göra mig sällskap – vi ses där nere. Kanske en pilsner på Wisby-hotell någon kväll?

Vill sossarna rasera familjen – igen?

Kristna tidningen ”Världen idag” ägnar idag en svavelosande ledare åt förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. De skriver bland annat att ”Kristdemokraterna måste göra helt klart för övriga partier i alliansen att man inte stannar i ett politiskt samarbete som på ett eller annat sätt säger ja till könsneutrala äktenskap.”

Jag har tidigare skrivit om min egen syn på äktenskap mellan människor av samma kön. Som gift heterosexuell man blir jag upprörd när någon hävdar att ett äktenskap mellan två män eller två kvinnor på något sätt skulle göra min kärlek mindre värd. Och det är precis vad VI gör. Med råge.

”Få frågor har en så avgörande betydelse för synen på samhället, på familjen, på framtiden som denna. Ett skydd för äktenskapet är ett skydd för samhället. Ett raserande av äktenskapet är en underminering av samhället” skriver man och fortsätter längre ner: ”äktenskapet [har] varit utsatt för ständiga och alltmer intensiva attacker. De har nu hittat sin mest raffinerade form: att tömma äktenskapet på innehåll och innebörd. Därmed har man lyckats med sina avsikter: att rasera samhällsgrunden.”

Det är ord och inga visor. Måltavlan är solklar; det handlar om att spela upp denna fråga inför höstens riksdagsval. ”Göran Persson ska veta att en könsneutral äktenskapslagstiftning kan bli den fråga som, liksom i andra länder, skiljer en vänsterregering från makten” skriver man och ställer som sagt krav på (kd) att villkora en regeringssamverkan med denna fråga.

Jag tror dock att de har fel. Jag tror svenskarna är mer toleranta och tillåtande än VI:s ledarredaktion kanske skulle önska. Och då kvarstår ett läge där familjepolitiken enbart blir en black om foten för högeralliansen. Den organiserade kampen mot att samkönad kärlek ska kunna erkännas fullt ut av samhället är ett av de kanske tydligaste uttrycken för detta. Och ett skäl att rösta rött i höst, så gott som något.

Trängselskatten fungerar – säg ja till miljöavgifter

Den 31 juli avslutas försöket med trängselskatt i Stockholm. Den utökade kollektivtrafiken rullar visserligen på till slutet på året, men redan nu är det alltså läge att börja summera en modell med både avgifter och fler bussar. Och den 17 september i år kommer Stockholmarna får säga sin mening och avgöra frågan i en folkomröstning.

Själv tycker jag att tre huvudargument har utkristalliserat sig, och att de sammanfattande utvärderingarna på punkt efter punkt understyrker dessa.

• Bort med trängsel på gatorna. Det finns inget annat sätt att drastiskt minska trängseln på våra gator. Varken vägbyggen eller andra modeller fungerar tillräckligt bra. Och trafikminskningen på över 20 procent har hållit i sig över hela försöket, även om det som alltid varit fler bilar även denna maj än denna januari.
• Bättre miljö. Utsläppen har minskat. Genom försöket har vi tagit historiskt stort ansvar, både för vår närmiljö och för vår framtid. Utvärderingarna sätter också siffror på detta.
• Mer kollektivtrafik. Först en tilläggstrafik lita stor som Malmö stadstrafik. Därefter ytterligare 200 miljoner till bland annat trygghetsskapande åtgärder. Men permanentade miljöavgifter kommer vi att mer resurser till att stärka denna livsviktiga infrastruktur för Stockholm och stockholmarna.

Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt. Beräkningar visar på en investering som har betalt sig på bara några år – en rekordsnabb tid i dessa sammanhang. Opinionen har också svängt till det mer positiva, och kritiken låter allt mer bitter och förvirrad.

Men än är det inte över. Så alla stockholmare som faktiskt vill bo i en modern stortstad som är ett internationellt föredöme – glöm inte att rösta ja, och att dra med dig så många du orkar till valurnan. Det får bli en liten sommaruppmaning från mig till er.

Glad midsommar från betongen

En dålig mage har förvandlat ett påtänkt firande i skärgården till en stilla hemmakväll i Hässelby strand. Men jag vill ändå passa på att önska alla er därute en riktigt trevlig midsommar. Och så komma med några lästips.

• Enn Kokk skriver om Dixie Chicks. Jag skrev tidigare kort om tjejcountrygruppen från Texas, Enn gör det längre och bättre.
• Fredriks nya engelskspråkiga Bajenblogg är – för er som inte upptäckt den än – ett måste för alla oss som vet att den riktiga fotbollen börjar när VM är över. Mest för bajare, men å andra sidan, är vi inte alla det?
• och apropås fotboll så kan jag inte låta bli att tipsa om den här reflektionen från allas vår Dag Larsson. Om föräldrar som väntar med att åka till akuten med sina sjuka barn tills matchen är över. Skrämmande, men lite roligt ändå.
• sedan är ju alltid en stunds surfande på Paggan for president alltid att rekommendera, om vädret inte tillåter några utomhusaktiviteter. Slår regnfilm, alla dar i veckan. Och så har dom ju rätt, i sak.

Trevlig helg på er allesammans. Dont drink and drive!

Klarar jag bloggtestet i tolv steg?

Via Jonas hittar jag en artikel i Internetworld som beskriver tolv steg till en framgångsrik blogg. Och då kunde jag inte låta bli att testa mig själv. Hur proffsig bloggare är jag, egentligen?

Artikeln hittar du här. Och när jag bedömer mig själv mot de tolv stegen så blir det så här:

1. Klargör ditt syfte
Hyfsat. Jag skriver för att det är kul. Ett sätt att få ut mina personliga politiska tankar. Hoppas kunna bidra till att stärka socialdemokratiska tankar och idéer på nätet. Blir glad om jag får hyfsat med träffar, och när jag märker att folk tagit intryck av vad jag skrivit. Jag vet vad jag vill. Så det blir godkänt.

2. Bestäm inriktning
Rätt uppenbart att det är politiken som gäller. Försöker skriva lite kultur och allmänna betraktelser också, men det är de politiska kommentarerna som är bloggens kärna. Och det är de som genererar träffar/kommentarer. Godkänt, men inte MVG eftersom jag tycker jag spretar en del alltjämt.

3.Välj bloggverktyg
Det första riktigt underkända momentet. Jobbar fortfarande med en ganska en ganska standardiserad bloggspot.com template. Samtidigt trivs jag lite med den. Men vi får se. Här blir det nog bakläxa.

4. Ha en bloggrulle och 5. länka till andra bloggar
Jo. Jag har en hel del länkar. Kan säkert utvecklas. Typ godkänt, men inte mer.

6. Pinga svenska pingsajter
Pingar (ofta) intressant och nyligen. Ligger på bloggtoppen. Så det blir väl typ godkänt, här också.

7. Blogga ofta
Här tycker jag att jag ligger rätt bra till. Tycker det är kul att skriva, och får ur mig en text rätt fort. Ofta är det bara en fundering på tunnelbanan hem eller i morgonduschen som jag präntar ner på några minuter. Väl godkänt, om jag får säga det själv. Även om det också går upp och ner.

8. Mejla inlägg
Har jag aldrig gjort. Jo, någon gång har jag tipsat en kompis när jag skrev något jag själv tyckte var extra fyndigt. Men annars klart underkänt.

9. Kommentera inlägg
Sådär. Jo, det får man ändå säga att jag gör. Godkänt. Åtminstone vissa dagar…

10. Be om länk
Har jag nog aldrig gjort. Jo, förresten, jag förnedrade mig något fruktansvärt för att få hamna på Rebellornas länklista. Men annars underkänt.

11. Tipsa medier
Aldrig gjort. Mitt mediegenomslag (med bloggen, that is) har också begränsat sig till radions bloggkrönika två gånger samt någon notis i socialdemokratiska Stockholmstidningen. Underkänt.

12. Var intressant
Ok. Jag försöker. Vad mer kan man göra?

Så. Vad blir resultatet. Fyra underkända, sju ok (varav två lite starkare och resten med utvecklingspotential) och en jag vet inte. Så jag har lite kvar att göra. Innan jag förändrar världen…

Den socialdemokratiska korruptionen

Varför är historien om en SSU:are på fyllan viktig att återberätta, medan en ledande folkpartists rattfylledom blåser över på några dagar? Jag tror mig veta svaret.

Skandaler sker. Till och från drabbas alla organisationer av att enskilda personer gör bort sig. Det gäller moderaterna, och det gäller socialdemokraterna. Varför är det då en sådan skillnad i bevakning av skandalerna i de två partierna (och innan ni reagerar nu tycker jag att ni ska kolla in det här för lite perspektiv)? Jag tror att det handlar om berättelser.

Berättelsen är skillnaden mellan om någonting är stort och betydelsefullt, eller bara en enskild incident. Berättelsen är det som avgör om det finns ett sammanhang, eller om det som sker är ett undantag. Och från borgerligt håll har man – med viss framgång får sägas – lyckats sälja in berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen.

Jag ska inte ödsla tid åt den, men i korthet kan man säga att den berättelsen bygger på att (s) har suttit för länge vid makten, och därför blivit arroganta, korrupta och trötta. Att sitta för länge vid makten leder nämligen just till detta (förutom i Täby, där är det bara bra.) Och detta lägger man sedan stor kraft vid att sälja in och illustrera.

På detta sätt blir det alltså viktigt och symptomatiskt när SSU åker dit på bidragshanteringen, men fullkomligt ointressant när MUF gör det. För det var ju bara enskilda som dabbade sig i det senare fallet. Medan i det förra handlade det om en arrogant maktkultur.

Idag rapporterar tidningarna om en tung folkpartistisk lokaltrafikpolitiker som åkte fast när han tjuvåkte på ett falskt kort (se här.) Säkert kommer historien att vara glömd om några dagar. För det finns ju inget sammanhang att stoppa in den i. Inga spin-doktorer har suttit i regeringskansliet och funderat ut historien om ”den tjyvaktiga borgerligheten”. Hade det däremot varit en socialdemokrat hade vi fått höra att detta var ytterligare ett bevis på att sossar inte lever som de lär, har blivit maktfullkomliga etc. Och denna personliga tragedi hade inramats i någonting större, ett (skapat) sammanhang.

Berättelsen om den korrupta socialdemokratin är naturligtvis en konstruktion. En väldigt vriden tolkning av verkligheten. Och ett fult sätt att driva politisk kampanj. Men i en tid där borgerligheten vet att den inte kan vinna val på politiken en fullkomligt logisk strategi för dem att ta till.

Frågan är nu om den fungerar. Hittills verkar svenskarna ha genomskådat det hela, i varje fall om vi ser till opinionen. Men först i september får vi det definitiva svaret.

PS: Berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen är naturligtvis extra populär i bloggosfären. Och vad detta beror på skulle man kunna skriva ett helt gäng nya inlägg om. Någon som känner sig hågad? DS

Vem ljuger om de 250 miljarderna?

Björn på "Bloggen Bent" fortsätter göra en poäng av att det skulle vara lögn att påstå att högeralliansens på sikt vill sänka skatterna med motsvarande 250 miljarder. Och först trodde jag det berodde på oförstånd. Men sedan upptäckte jag att Björn redan i april i år deltog i en diskussionstråd hos ekonomen Danne Norling som borde ha fått honom att veta bättre. Och då börjar jag fundera över vem det är som ljuger egentligen.

Att anklaga någon för lögn är ett ganska grovt påhopp. En lögn handlar om att medvetet vilseleda någon genom att förvanska sanningen. Att ha olika åsikt om någonting, är inte en lögn. Om jag säger att Star Trek är bättre än Babylon Five, är det inte en lögn (även om det är uppåt väggarna fel.)

Detta vet Björn såklart om. Han har också personligen deltagit i minst en diskussion (hos Danne N som vid gud inte kan sägas vara någon smygsosse, du hittar inlägget här) där han borde ha fått klart för sig att man inte kan bortförklara en sänkning av skattekvoten med tio procentenheter med ”det tar tillväxten hand om” – och med andra ord att resonemanget om 250 miljarder i skattesänkningar håller. Trots det avfärdar han hela argumentationen, inte som osaklig eller felaktig eller möjlig att ifrågasätta – utan som just lögn.

Någon skrev att tidigare sakliga och intressanta bloggar tappade läsvärde så här när det blev valår. Och jag börjar förstå vad det var som menades…

PS: För ett utförligt resonemang om de 250 miljarderna så för jag ett sådant här. Följ gärna kommentarerna också, för ett antal argument både för och emot. DS

Ryktet om bloggosfärens död är nog rätt överdrivet

Att radions bloggkrönika väljer att lägga ner har skapat en viss debatt hos de närmast sörjande. Jag tycker det är synd, men när jag läser vilka förväntningar P1 hade på själva företeelsen med bloggar så blir jag inte överraskad. Om jag trodde att någon typ av metafysisk sanning skulle uppenbara sig varje gång jag surfade in på intressant.se så bleve jag – för att uttrycka sig försiktigt – förmodligen allt som oftast besviken. Och där någonstans verkar grabbarna och tjejerna på Sveriges Radio ha befunnit sig.

Nyckeln till att förstå Internet och den nya tekniken är annars när man inser att poängen inte är att bygga en ny värld, poängen är att få den gamla världen att fungera bättre. Det gör att både drömmande utopister och buttra pessimister tenderar att ha fel. I allra högsta grad gäller detta den så kallade bloggosfären. Det blev inte ett fantastiskt fora för sprudlande nya tankar och idéer som i grunden stöpte om det demokratiska samhället, men samtidigt är det också helt fel att dödförklara den och förklara bloggosfären för meningslös.

En blogg är en form, ett verktyg för kommunikation. Utan ett meningsfullt innehåll blir den ett stort ingenting. Jag tycker att det finns rätt många där ute som är skickliga i att fylla sina bloggar med innehåll. Rätt många av dem hade säkert hittat - och hittar - andra sätt att få fram sitt innehåll än just via bloggen. Men det förtar inte det faktum att de just nu bloggar och gör det bra.

Och rätt mycket är skit. Visst är det så. Samtidigt stör jag mig inte över det, det är väl bara att låta bli att läsa då, och någon annan kanske gläds av en blogg just jag finner meningslös. Ska ett helt media sågas på grundval av att det publiceras mycket skit blir det för övrigt inte särskilt mycket kvar, om ens något. Så det är en märklig diskussion.

Bloggosfären är inte död, men den kommer säkert att se annorlunda ut i morgon. Precis som radio och tidningar kommer att utvecklas. Och vem vet. Någon gång kanske vi också slipper det där förskräckliga ordet – bloggosfär.

Läs också Joel och Jonas syn på saken.

Varför gillar svenskarna sina skatter?

Joakim Stymne skriver idag på SvDs ledarsida om den svenska masochismen. Hans tes är att Sverige är ett land av självplågare som gillar att betala skatt. Nu har jag ingenting mot masochister i verkligheten. Så länge det är fritt och frivilligt så är allt ok, är mitt motto. Men frågan är om det inte finns bättre sätt att förstå svenskarnas vilja att betala skatt än genom sexualpsykologin?

Liknelsen är dock talande. För högern kan en utbredd vilja att faktiskt behålla en hög skattekvot inte förstås på något annat sätt än att det måste vara frågan om en sexuell avvikelse. Nu fattar jag också att man inte ska ta Stymne på orden. Han menar inte att svenska folket på riktigt är ett gäng masochister.

Skribenten erkänner också att ”[d]et är i sanningens namn inte bara ett uttryck för masochism att utfästelser om sänkta skatter ofta ses som hot snarare än löften.” Istället utvecklar han: ”Varje svensk, låg- som höginkomsttagare, är insnärjd i ett livslångt finmaskigt nät av transfereringar och offentligt finansierade tjänster.” Och här någonstans i en bisats börjar vi kanske närma oss pudelns kärna.

För även om våra perspektiv är helt olika kommer vi till samma slutsats; svenskarna gillar sina skatter eftersom de tjänar på dem. Raseras trygghetssystemen kommer vi att behöva skaffa privata försäkringar för att täcka upp. Om den offentliga välfärden stryps åt kommer vi att behöva betala för att uppnå en schysst kvalitet i en privat välfärdssektor. Och det vi får igen i form av skattesänkningar på gungorna kommer att ätas upp av avgiftshöjningar på karusellerna.

Stymne stör sig på detta, utan att riktigt kunna förklara varför. Istället för att komma med rationella argument avfyrar han en hel kanonad med känslomässigt artilleri mot högskattesamhällets psykologi. Att jag omfattas av en obligatorisk offentlig sjukförsäkring istället för att jag tvingas teckna en privat, förvandlar mig tydligen till ”klient” och detta är tydligen väldigt dåligt.

Jag är för ett högskattesamhälle. Inte för att jag tycker det är kul att betala skatt (för det gör jag inte, lika lite som jag tycker det är kul att betala hyra), utan för att det finns möjligheter att uppnå en hög grad av jämlikhet i ett sådant. Och för att det väldigt ofta är rationellt att göra saker tillsammans istället för var och en för sig själv.

Dessutom fungerar det. Det är bara att se till högskatteländer som Sverige och Danmark och hur vi står oss i den internationella konkurrensen. Och man behöver faktiskt inte vara masochist för att uppskatta en schysst ekonomisk tillväxt.

PS: Stymne lyckas också väva in trängselskatten i sitt resonemang. Det ökande stödet för den ses som ett exempel på att även stockholmarna är masochister. Jorå. Det kan också vara så att man helt enkelt inte gillar att sitta i kö. Frågan är alltså vem det är som är masochist, när allt kommer omkring. DS

Varför finns folkpartiet?

För tre-fyra år sedan kunde folkpartister på fullt allvar tro att partiet skulle kunna inta rollen som det ledande borgerliga partiet. Idag grusas den drömmen i opinionsundersökning efter opinionsundersökning (senast i dagarna.) Och frågan man måste ställa sig är; varför finns egentligen folkpartiet?

Liberalismen har genom historien varit ömsom en vänster-, ömsom en högerrörelse. Det var förra sekelskiftets liberaler som tillsammans med socialdemokratin tog strid för demokrati och allmän rösträtt. Går vi längre tillbaka kan vi se hur liberalismen som historisk/politisk kraft uppstod i konflikt med den tidens överhet. Det svenska folkpartiet har också varit ett parti för en progressiv medelklass, och välfärdsstaten har ofta varit ett gemensamt intresse med exempelvis socialdemokratin. Men folkpartiet har samtidigt varit ett utpräglat borgerligt parti, som kraftfullt tagit avstånd från socialism och kommunism.

Alltså, å ena sidan vänster i meningen att vara för social välfärd och utjämning, å andra sidan höger i meningen brinnande antisocialister. ”Välfärd utan socialism”, stod det väl till och med på en valaffisch vill jag minnas. Men sedan dess har tre saker hänt.

Till att börja med har kommunismen rasat samman. Vidare så har det gamla högerpartiet (moderaterna) i retoriken rört sig mot mitten och försöker låtsas som om de också är för välfärden. Och för det tredje har de gamla socialliberalerna gått åt höger i ett försök att på danskt manér bli det dominerande borgerliga partiet.

Strategin från Leijonborg och kompani var utan tvekan att gå in och ta över moderaternas gamla roll. För att nå dit kastade man bort vad som var partiets adelsmärke, positionen till mitten i svensk politik. Och hade inte moderaterna lyckats restaurera sig efter katastrofen med Lundgren hade detta mycket väl kunnat lyckas. Men nu gjorde det inte det. Och då är frågan. Vad finns egentligen kvar?

Svenskt partiväsende är segt och i den meningen konservativt. Är du väl på insidan får du en hel del fördelar i form av partistöd och liknande. Därför kommer säkert folkpartiet finnas kvar för lång tid framöver. Men det är en organisation utan mål eller mening. Inte längre en borgerlig grindvakt från vänster, men heller inte ett parti som kan övertrumfa moderaterna på högerkanten. Kanske kan man ta flirtarna med främlingsfientliga element några steg till, mobilisera ytterligare på ”integrationsfrågan.” Men det är i sådana fall en djupt tragisk utveckling och frågan är hur länge dagens folkpartister kommer att orka vara kvar i ett sådant parti.

Som socialdemokrat är jag kluven inför utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det är tragiskt att ett parti jag tidigare kunde respektera går bort sig i högerpopulism. Å andra sidan öppnar det upp möjligheter för en progressiv socialdemokrati att närma sig nya väljar- och sympatisörsgrupper. Och frågan är om inte det senare trots allt uppväger, när allt kommer omkring.

Skön sommarmusik

Det härliga med att ha en blogg är att man kan skriva om vad som faller en in utan att det behöver ha någon som helst typ av allmänintresse. Jag menar, strunta i att läsa om ni inte bryr er. Så bara för den sakens skull ska jag här komma med några ytterst personliga musiktips, en sorts "det här vad Johan har på i iPoden just nu" för den som kan tänkas vara intresserad.

• Dixie Chicks ”Taking the long way”. Tillhör den grupp – det finns säkert ett nedsättande namn för oss – som upptäckte Texasgruppen först efter det berömda anti Bush-uttalandet i London häromåret. Men eftersom jag faktiskt är rätt svag för countrymusik och Emmylou Harris sjöng med på ett spår på förra plattan så fastnade jag. Och den nya är riktigt bra, inte så mycket country utan mer rock men Natalie Maines sjunger gudomligt och jag ryser fortfarande varje gång jag hör singeln ”Not ready to make nice”.

• Thelonius Monk quartet and John Coltrane at Carnegie hall. Fick tipset av Ingemar för några dagar sedan, och har inte ångrat mig en sekund sedan jag gjorde köpet. Riktigt bra jazz från slutet av 50-talet där de två legenderna följs åt av Ahmed Abdul-Malik på bas och Shadow Wilson på trummor. Ärligt talat, bara att trummisen heter Shadow Wilson borde få vem som helst att fatta hur coolt detta är.

• Ur skivsamlingen har jag dessutom på sistone rätt ofta dammat av en dubbelskiva där Borodinkvartetten spelar Sjostakovitjs stråkvartetter (nummer ett till tretton.) Har tidigare utvecklat lite tankar om den ryske mästerkompositören, och Borodinkvartetten i sin orginalsättning går inte av för hackor. Det här är för de långa sommarkvällarna på balkongen. Utgivet på Chandos.

• Och på tal om sena kvällar på balkongen så finns det ju få som slår Lars Gulin. Den gotlandsfödde jazzlegenden är liksom definitionen av det vackert vemodiga med den svenska sommaren. Exempelvis samlingsskivan ”fäbodsjazz” som säkert går att få tag i för en spottstyver rekommenderas varmt till den oinvigde.

Ungefär så ser det ut. Och eftersom du har läst ända hit antar jag att du inte tyckte det var helt ointressant, ändå.

Nu förstår jag varför alla tycker Ljungberg är så sexig…

Är alldeles matt. Det var alldeles för likt. Sverige harvar och harvar men ingenting lyckas. Bollen vill liksom inte in. Och det spelar faktiskt ingen roll att du dominerar spelet, att du är det bättre laget, att statistiken säger si eller så. Det enda som spelar roll är hur många mål du gör.

Mål. Som det Ljungberg nickade in. I slutminuterna. Till exempel. Och som sagt. Jag är alldeles matt. Tror knappt jag orkar mer. Det är inte bara spelarna som blir svettiga av det där med fotboll…

Moderat miljöpolitik suger

Svenska naturskyddsföreningen har granskat riksdagspartiernas miljöpolitik. Och när det kommer till moderaterna blir det ord och inga visor. ”Moderaterna håller inte ens det lilla de har lovat. Det är de som sticker ut väldigt extremt här. Det oroar oss om det blir en borgerlig seger. En borgerlig miljöpolitik vore katastrof” säger SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson (se mer här.)

Inom högern finns det uppenbarligen de som också är oroade. Både från centerpartistiskt och från kristdemokratiskt håll kommer kritik. Hittills verkar ledningarna inte riktigt ta det på allvar. Istället gör de fyra partiledarna en stor poäng av att man inte tänker göra något med kärnkraften åt något håll under nästa mandatperiod (verkligen modigt…)

Miljöfrågan kan bli högeralliansens akilleshäl. Både i Stockholm och i landet. Fortsättning lär följa...

UPPDATERING: Naturskyddsföreningen sågar också den energiöverenskommelse högeralliansen lyckats prestera under dagen, se här. Och själva rapporten hittar du här. SLUT PÅ UPPDATERING.

Marxism, IB och en socialdemokratisk legend

Ibland surfar man runt och hittar blogginlägg som får en att häpna. Då och då för att de är så urbota dumma, men lika ofta för att de håller en sådan vansinnigt hög kvalitet som du (trots allt) inte förväntat dig att finna på en blogg. Ett av de sistnämnda slaget står den socialdemokratiske legenden Enn Kokk för när han häromdagen en gång för alla gör upp med sin egen IB-historia, och dessutom mest sådär i förbifarten på ett alldeles lysande sätt hinner med att redogöra för både socialdemokratins och sitt eget förhållande till marxismen.

Enn Kokk är en sorts ”old school” socialdemokrat som jag inte kan låta bli att imponeras av. Bildad, beläst och med en integritet som bara matchas av den orubbliga lojaliteten med partiets grundläggande idéarv. Hans CV är långt som en arm (du finner det här) men han har i någon mening funnit centralt i socialdemokratin mellan anställningen på partistyrelsen 1968 och pensioneringen 2002. Därförinnan var han bland annat aktiv i den socialdemokratiska studentklubben i Uppsala, Laboremus.

Och nu har han börjat blogga. En av hans många fans är vänsterpartisten Ali Esbati. Och det är en förflugen kommentar från denne som får Enn Kokk att fara ut i det inlägg jag refererar till. I korthet kan man säga att Ali anklagar Enn för att ha varit personligen inblandad i IB-affären, något som den senare (naturligtvis) förnekar. Dessutom hinner han alltså med att dels politiskt positionera sig själv, dels (i en kommentar) kortfattat gå igenom socialdemokratins förhållande till marxismen. Men jag ska inte orda mer om detta. Läs inlägget istället (ja, det är långt, men det är värt det.)

Man behöver inte hålla med om varenda stavelse, men det här är inte bara läsvärt utan av en riktigt hög klass. Inspirerande, minst sagt. När jag blir pensionär ska jag bli som Enn Kokk. Och fram till dess är det bara att kämpa på för mer av folkbildning och idédebatt inom rörelsen som den är.

Dag Larsson räddar världen. Sort of…

Rapport från stockholmspolitikens hjärta: Stockholms läns landsting har för en stund sedan fattat beslut om att säga ja till landstingsstyrelsens förslag till avtal med staten om genomförandeplan för Citybanan. Så nu är det mer eller mindre klart att sätta spaden i marken för en jättelik infrastruktursatsning syftande till att få ordning på tågtrafik både i och genom regionen.

Styrelsens föredragande Dag Larsson (s) såg märkbart nöjd ut. Det är något visst med stora infrastruktursatsningar. Tror jag ska ta och smyga förbi landstingsrådets arbetsrum och se om det vankas segerfest…

Hetta (om Neo, Citybanan och min balkong)

Känner mig som mitt i en Ed McBainroman. Hoppas bara jag ska slippa alltför mycket av brutala mord och oprovocerat våld när värmen väller in över min stora stad bara. Men det är fruktansvärt varm och egentligen borde man inte klaga men det är verkligen fruktansvärt varmt.

Problemet med temperaturen är att det blir svårt att koncentrera sig på skrivandet. Eftersom jag precis inhandlat nya Neo drabbar det några av de knivskarpa reflektioner och djupa analyser av den jag tänkt förgylla bloggosfären med. Istället känner jag bara för att fly lägenhetens instängdhet i någon sorts halvt desperat jakt på åtminstone en gnutta frisk luft. Och i ärlighetens namn var den inte så där överdrivet upphetsande heller. Neo.

I morgon sammanträder landstingsfullmäktige. Det värsta med att sitta inspärrad i fullmäktiges plenisal är att man kan se sommaren utanför genom de högt belägna fönstren. Nu säger jag inte att landstingspolitik inte är det roligaste som finns eller att det att få delta i den spänstiga debatten inte skulle vara belöning nog (för jag tycker faktiskt det, ärligt, att det är kul med politik) men ändå. Man. Kan. Se. Sommaren. Utanför.

Det kanske viktigaste beslutet på fullmäktiges dagordning imorgon är godkännandet av genomförandeavtalet för byggandet av Citybanan. Som det står i landstingsstyrelsens förslag till beslut;

”Överenskommelsen om Citybanan är ett stort språng framåt för en bättre kollektivtrafik och ger förutsättningar för att uppfylla riksdagens miljömål stärker hela regionens utveckling. Citybanan kommer att förkorta restiderna, vilket kommer att ge fler jobb och ökad tillväxt. Förutsättningarna att bo och arbeta i hela Mälardalsregionen förbättras avsevärt. Inget annat svenskt järnvägsprojekt ger för all framtid en så stor nytta för tågtrafiken nationellt, regionalt och lokalt, som Citybanan.”

Om detta ska jag debattera och rösta imorgon. Vilket faktiskt känns som en rätt rimlig ursäkt för att missa lite av sommaren. Men nu får det vara nog med politik. Dags att hälla upp ett stort glas saft och äntra balkongen, njuta av att det faktiskt är en av de där fantastiska svenska kvällarna när man fortfarande har fog att klaga på värmen fast klockan börjar närma sig nio.

Ny skön bloggarkompis

Har precis lagt upp en länk till helsköne bloggaren Ingemar EL Göransson här till höger. Ingemar jobbar med kulturfrågor på LO och kommer från Linköping. Förutom kloka politiska tankar bjuder Göransson också på en hel del kulturella tips och reflektioner. Väl värd att besöka.

Och just det. Jag kan bara inte låta bli att tipsa om Ingemars lista över 101 skivor du inte klarar dig utan. Mycket blues, jazz och rock med klar fokus på nordamerikansk musik. Om du någonsin varit utan idéer på vad du ska köpa när du står där i beg skivbutiken och gräver så är den tiden över nu. Bara så du vet.

Krig är fred, självmord är terrorism

När tre fångar på Guantanamobasen tar livet av sig – utan att skada någon annan – anklagar väletablerade högerbloggaren Dick Erixon dem för terrorism. En tragiskt akt i desperation blir till ett ondskefullt illdåd, syftande till att dupera naiva västerländska massmedia.

Dick Erixon skriver;

”Syftet den här gången är att vinna propagandapoänger i västvärldens vänstermedier som på nytt tar chansen att spy sin galla över USA. Och självfallet uppfyller Sveriges Radios ekoredaktion terroristernas varje önskemål … Det börjar bli plågsamt tydligt att terroristerna känner våra massmedier - västvärldens svagaste punkt - bättre än vi själva. De utför exemplarisk psykologisk krigföring i syfte att undergräva vår moral och uthållighet.”

Alltså. Tre människor av kött och blod tar livet av sig. De sitter fängslade under minst sagt tvivelaktiga former, utan att veta vad de anklagas för, utan att ha haft möjlighet att försvara sig. Dick Erixon definierar deras självmord som ett angrepp, som psykologisk krigsföring mot"vår moral och uthållighet". George Orwells 1984 känns plötslig skrämmande nära.

Andra skriver bra om detta, exempelvis Wille och Bulten i Bo.

När vänstervågen dog i Göteborg

För fem år sedan dog en svensk vänstervåg i Göteborg. Efter kravallerna var inget riktigt sig likt. En rörelse som skulle kunna ha blivit en bred massrörelse förlorade sitt moment. Än idag lever svensk vänster i vid bemärkelse i skuggan av Göteborg.

När Stockholms fria tidning i går ägnade uppmärksamhet åt Göteborgskravallerna är det av naturliga skäl främst det polisiära ingripandet och rättsliga efterspelen de fokuserar på. De politiska konsekvenserna behandlas kort och klämkäckt på ledarplats. ”Men toppmötet 2001 tog inte död på kampen för en bättre värld”, skriver Stefan Villkat och fortsätter ”Fem år efteråt är bredden i den politiska kampen fet och välmående.”

Jag menar alltså att det finns anledning att ifrågasätta detta. Villkat själv ger mig vatten på min kvarn när han längre ner i samma ledare fortsätter (om dagens rörelse): ”Var och en gör sin grej, men de stora schackdragen verkar ingen av oss ägna sig åt.” Dessutom, skulle jag vilja tillägga, sker detta på marginalen och i utkanten av svensk politik och inte – som runt millenieskiftet – i dess absoluta mittfåra.

Någon gång i slutet av 90-talet blev jag involverad i att starta upp Attac i Sverige. Ambitionen då var att skapa en verklig bredd runt de globala rättvisefrågorna. Därför var sådana som jag (sosse), men även aktiva i kyrkan och i andra breda progressiva rörelser viktiga. Jag vet att de som då höll i trådarna (företrädesvis vänsterpartister) ansträngde sig för att inte ge ”tokvänstern” för stort eller alls något inflytande.

Och inledningsvis lyckades detta. Attac klarade trots det militantklingande namnet av att bli en samlingspunkt för en bred freds- och rättviserörelse. På Stockholms universitet där jag läste just då kunde man höra hur snacket gick runt fikaborden – vanliga studenter som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva ”aktivister” började ända känna att ”man kanske borde göra någonting”. Och mediehypen ska vi inte tala om…

Allt detta ändrades efter Göteborg. Hur mycket som skulle ha hänt ändå när nyhetens behag klingande av vet jag inte. Men en förändring skedde i media och i det allmänna medvetandet. Oavsett om det var polisen eller demonstranterna som gjorde fel så kom politisk aktivism och globalt engagemang efter de där förödande junidagarna att kopplas samman med en rånarluva och en kastad gatsten. De breda lager som var rörelsen hopp drog öronen åt sig.

Jag ser ibland att Attac fortfarande håller på. Det är bra, och det verkar vara sunda människor som är aktiva. Personligen var det mer tidsbrist och ett tilltagande partipolitiskt engagemang som fick mig att lämna organisationen. Men för en korrekt historieskrivning och en möjlig förståelse av det politiska klimatet i dagens Sverige går det inte att gå förbi Göteborg och de konsekvenser ett fåtals agerande där nere fick för en bred vänster, ja för alla oss andra.

DN är högervriden

Professor Kents Asp från JMG i Göteborg presenterar idag en del av den nionde medievalsundersökningen på (lustigt nog) DN-debatt. Det är en stor vetenskaplig genomgång av hur medierna skildrar svensk rikspolitik. Och resultatet är slående om än inte överraskande – medierna skildrar högeralliansen mer positivt än samarbetspartierna och (s), och det är DN som står för den tydligaste perspektivförskjutningen.

Själv har jag både DN och svenskan på morgonen och har en längre tid slagits av hur mycket fräschare den senare känns i nyhetsvärdering och redigering. Däremot har jag känt mig lite skeptisk mot dem som kategoriskt pratar om mediernas högervridning. Kent Asps undersökning får mig faktisk att börja ompröva den inställningen.

Det blåser uppenbarligen högervindar i svensk massmedia. Men jag är fortfarande optimist. Jag tror att det finns tillräckligt många publicister därute för att en undersökning som den Asp presenterar ska kunna fungera som en väckarklocka. Och att redaktionerna nu tar sitt ansvar och ser till att vi går in i en valrörelse där de olika alternativen svenskarna har att ta ställning till skildras på ett balanserat och likvärdigt sätt.