tisdag, november 18, 2008

Varför extra barnbidrag är en bra politik

Nu når lågkonjunkturen tjänstesektorn (se tex DN här). Folk handlar mindre, framförallt ”sällanköpsvaror”. Och säljs det mindre så har affärerna råd med färre anställda. Då sägs folk upp, får mindre pengar, handlar själva mindre. Och så går det vidare. Enkelt som i en saga av Svenskt Näringsliv.

De extra pengar till barnfamiljerna som (s) föreslår i sin krismotion vore därför ytterst välkomna. Just därför att de, som tex Kjellberg påpekade för några dagar sedan, skulle ”spenderas på julmat och julklappar”. (Dessutom är det fördelningspolitiskt effektivare än ytterligare skattesänkningar. Men det är en annan femma.)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Socialdemokraterna, jul, julklappar, svensk handel, barnbidrag, ekonomi, finanskrisen och annat intressant

måndag, november 17, 2008

Framtidsdiskussion i Årsta




Har tillbringat kvällen med socialdemokratisk framtidsdiskussion i Årsta. Här pratar jag med föreningens nya vice-ordförande, Hanna Hellman.

Regeringen passiv inför jobbkris

När jag läser dagens tidningsrubriker kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på det tidiga nittiotalet, då jag gick ur gymnasiet. På alla mina generationskamrater som kastades rakt ut i arbetslöshet. På hur den dåvarande borgerliga regeringens oförmåga att hantera den jobbkrisen påverkade svensk politik och svensk ekonomi för lång tid framåt.

Nu skriver tidningarna att vi är tillbaka där - eller till och med på 30-talet. Och det känns som om det inte går att överdriva allvaret i den jobbkris som nu till och med finansminister Anders Borg måste erkänna är under uppsegling (se tex här, här och här). Men trots att regeringen nu (äntligen) erkänner allvaret i situationen fortsätter de framhärda i åsikten att de ändrade ekonomiska förutsättningarna inte kräver någon ändrad ekonomisk politik.

Och för detta får de kritik från socialdemokraternas Thomas Östros. Men även från konjunkturinstitutet, som ju inte lirar på vänsterkanten i svensk politik. LO:s Dan Andersson kallar läget för ”nattsvart” och låter antyda att det krävs en ny ekonomisk politik. Något jag tycker är rätt uppenbart.

Det enda konstiga är att moderaterna i regeringen inte förstår samma sak. Johan Westerholm skriver bra om detta. Och jag fortsätter att följa de mörka rubrikerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

Två måste-läsningar och så några ytterligare lästips på det

Först två saker ni helt enkelt måste läsa. Den första är PC Jersild om sjukvårdspolitik i allmänhet och Vårdval Stockholm i synnerhet. ”De nya moderaternas försäkran att man vill betona sitt sociala ansvar gäller inte här. I stället härskar marknadsfundamentalister och amatörer” skriver han i DN. Ils-Marie har också uppmärksammat.

Den andra måste-texten är från Aftonbladets kultur. Ira Malik lägger ett klassperspektiv på den nyligen uppblossade dagisdebatten. ”Om det nu är barnens bästa och barnens rätt till sina föräldrar som moderaterna vill värna borde de i stället satsa på att stoppa avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Jag menar, tänk på alla de barn som efter en intensiv dag på förskolan blir hämtade av en 19-årig tjej. Barnflickor saknar ju vanligtvis både pedagogisk utbildning och egen erfarenhet av barn. Någon gång efter Bolibompa dyker föräldrarna upp för att natta” skriver Malik som en kommentar på det moderata förslaget att begränsa barnens tid på förskolan till en fyrtiotimmars ”arbetsvecka” (som jag skrev om här och här)

Och så ytterligare några saker jag tyckte var riktigt intressanta (mest som en bonus):

Roger Mörtvik på TCO gör en sån där ”världen som jag ser den på några korta rader”-spaning på bloggen Utredarna som jag tycker är väl värd att ögna igenom. Slutsatsen är ett tungt ideologiskt försvar för den nordiska välfärdsstaten – ” stark välfärd och trygga löntagare är helt enkelt kapitalismens bästa vän” avrundar Mörtvik. Om det är en höger- eller vänsteråsikt överlämnar jag åt läsarna att avgöra.

Erik Laakso rapporterar också från ett Socialistiskt Forum-seminarium där vänsterns (i form av Göran Greider och America Vera-Zavala) modernistiska skyskrapebyggarutopier tydligen har nått rätt höga höjder. ”Leve asfaltsindianerna” utropar Laakso och slår ett slag för en vänster som inte är konservativ och tillbakablickande. Jag nickar instämmande och tänker lite nostalgiskt på min gamla slitna ”bygg höga hus – NU” t-shirt jag fick som ny ssu:are en gång i tiden.

Slutligen så funderar Catti Ullström (vars blogg ju är utnämnd till Sveriges just nu bästa politiska) på miljöpartiets ideologiska hemvist (eller snarare brist på densamma). Själv tycker jag i och för sig inte att det vore någon omöjlighet att i svensk politik idag ha en vänsterliberal, eller till och med socialistiskt liberal, position. Så om det vore en sådan ideologisk hemvist mp försökte mejsla ut så vore det ett rätt spännande komplement till den svenska politiska kartan.

Problemet är väl bara det att många miljöpartister är så frenetiskt rädda för att förknippas med ”det gamla” (i form av exempelvis ideologier, eller ännu värre vänster-högerskalan) att det hela allt som oftast snarare ger ett lite förvirrat intryck. Personligen tror jag egentligen att alla skulle tjäna på om (mp) fullt ut tog steget och erkände att de faktiskt är ett vänsterparti och istället la kraften på att försöka förklara vilken typ av vänster de egentligen är. Men det är som sagt bara jag, och jag är inte ens miljöpartist.

Några lästips alltså, så här i början på veckan. Håll till godo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant

lördag, november 15, 2008

Arvid Falk (aka Erik Laakso) glider runt




'En brokig samling', konstaterar Erik och konstaterar att diskussionen tjänar på att folk faktiskt tycker olika.

Facket och indoktrineringen i Sverige




Min fackordförande (handels avdelnin 20) poserar med ett nyköpt exemplar av Göran Palms Indoktrineringen i Sverige från 1968.

Mingel på Socialistiskt Forum




Just nu: jazz, socialism och en massa politisk diskussion. På bilden några unga s-kvinnor Rebellor som pratar om hur bra förmiddagens kärnfamiljsseminarium var.

fredag, november 14, 2008

En hälsing i grönvitt!




Amanda Broman - bördig från Iggesund - känner sig hemma på Zinkenstam.

Bandy!




Regnet har slutat falla. Nu räknar jag med en fantastisk bandykväll på Zinken.

Oppositionen måste prata jobb

Peter Hultquist och Morgan Johansson gör helt rätt i sina respektive blogginlägg – de för tillbaka den politiska diskussion till det den hör hemma. Vad behövs för att hantera den jobbkris som de senaste veckorna hamnat i skuggan av den – förvisso besläktade – finanskrisen? Och de har likaledes rätt när de pekar på både behovet av ett rejält stimulansprogram samt kritiserar den borgerliga regeringen för handfallenhet i frågan.

Regeringens handfallenhet är för övrigt något som kritiseras från andra håll än den socialdemokratiska oppositionen. Högersinnade ekonomen Danne Norling avfärdar exempelvis arbetsmarkandsminister Littorins resonemang om att allt går att lösa med den ”jobbpolitik” som regeringen redan för: ”Eftersom KI tagit hänsyn till budgetpropositionens jobbpolitik och ändå förutser en minskning av jobben med 100 000 måste slutsatsen bli att jobbpolitiken är synnerligen ineffektiv i att skaffa fram nya jobb i en konjunkturnedgång. Är det inte hög tid att tänka om?” skriver han på sin blogg. Och det är svårt att inte hålla med om den saken.

Jobben, jobben, jobben. Det är vad svensk politisk debatt måste få handla om just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

onsdag, november 12, 2008

Vardagskulturlyx




Det bästa med att bli vuxen. Du behöver inte spara i månader för att kunna unna dig det där seriealbumet. Eller den där tidskriften om klassisk musik. Ah, vad konsumtion kan vara härligt ibland...

Magnus Betnér: moderaterna kan sluta jävlas

Fler har uttalat sig om det moderata dagisutspelet som jag skrev om i förmiddags. Roligast är utan tvekan ståupparen Magnus Betnér (som jag hittade via Kjellberg).
Andra som skrivit är Jenku på Sidvind, Laakso på Arvid Falk och såklart Björn på Alliansfritt Sverige (som verkligen reagerade direkt).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

Moderata förmyndartakter

Johanna Graf har skrivit om ett moderat förslag som är så provocerande att jag själv inte har förmått mig att blogga om det tidigare. Det handlar om tanken från en moderat arbetsgrupp att dagisbarn ska garanteras ”fem veckors semester” från förskolan. ”Dumheterna står som spön i backen”, skriver Johanna, och det är bara att hålla med.

Förslaget är urbota korkat av flera skäl. När moderaten Inger Koch exempelvis häver ur sig att ”Hur det ska lösas måste varje familj tänka ut själv. Det finns kanske släktingar som kan hjälpa till”, då förstår vi att det varken är familjerna, verkligheten eller allra minst barnen som är i centrum. Det handlar bara om att hålla ungarna borta från förskolan, av något lite luddigt skäl.

Men värst tycker jag ändå är förmyndartonen i hela utspelet. Nu är det inte föräldrarna som kan avgöra vad som är bäst för deras barn, utan en hoper moderata familjepolitiker. Och då blir det inte mer tid för föräldrar och barn som är det viktiga, utan mindre tid på förskolan. Istället för att ge föräldrar och barn möjligheter att faktiskt umgås, vill moderaterna minska möjligheterna att organisera livet på ett vettigt sätt och därmed öka stressen än mer. (Något som blir extremt tydligt när Koch även argumenterar mot förskola på nätterna för familjer där föräldrarna faktiskt råkar jobba så - borde det inte vara nattarbete Koch skulle förbjuda om hon nu tycker det är så onaturligt?)

För övrigt undrar jag om reglerna kommer att gälla även familjer med barnflicka. Och hur kommer staten i sådana fall följa upp att även högavlönade familjer verkligen ägnar den tid med sina barn som moderaterna anser vara lämpligt?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, moderaterna, förskola, dagis, förvaring, 40-timmarsvecka på dagis, 5 veckors semester

tisdag, november 11, 2008

Öppna kanalen




Jag ska snart bli intervjuad av programledaren Birger Stattin på TV Söder. Det hela sänds sedan på torsdag klockan 21.30 (repris den 17:e klockan 20.30), för den som bor i Stockholm och vill titta.

YouTube-valet

Inte för att jag tror att någon politiskt intresserad i det här landet har missat YouTube-hypen men ändå, Newsweeks artikel på temat är riktigt läsvärd. Inte minst tycker jag att de två topplistorna med respektive presidentkandidats största YuuTubestunder är värda att ägna lite tid åt.

En film jag faktiskt hade missat var exempelvis den här tidiga från McCainkampanjen: the path to victory. En strategidragning som läggs upp öppet på nätet där Mccains kampanjchef helt enkelt berättar om hur de tänker vinna republikanernas primärval. Vågat, och påminner lite om moderaternas annonser på ett liknande tema i förra valrörelsen. Målgruppen är antagligen aktivister, politiska journalister, bidragsgivare (som ska övertygas om att McCain är rätt häst att satsa på) och oss politiska nördar i största allmänhet.




Och oavsett vad man tycker. Det går inte att komma ifrån att nätet trots allt faktiskt har förändrat sättet vi tänker och pratar om politik på. Förutom att det ger fler chansen att leka mästerregissör, såklart. Vilket ju inte ska underskattas…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant.

måndag, november 10, 2008

Preacher, Watchmen – jag vet inte om mina nerver klarar detta

Ni vet de där föräldrarna som sitter vid sidan och hejar upphetsat på sina knattar som rultar runt på fotbollsplanen eller hockeyrinken? Som vrålar indignerat på domaren och tar spelet på ett tusenfalt mycket större allvar än någonsin de små spelarna och tränarna tillsammans? Precis sådan är jag, när det kommer till filmatiseringar av mina tecknade favoritserier. Därför är det med en nervös ängslighet jag läser så mycket jag kan komma över om de pågående filmatiseringarna av Allan Moores Watchmen och Garth Ennis/Steve Dillons lika brutala som humoristiskt fantastiska Preacher-epos.

Jag menar, så många besvikelser. Ta Daredevil, till exempel. Eller Hellblazer (som jag till slut fann utrymme i mitt hjärta att förlåta, skrev mer om det här). Enda gången jag blivit riktigt imponerad var nog sommarens Dark Knight (även om det också finns en del exempel som ändå får sägas var rätt ok; som Hellboy och X-men).

Men nu är det alltså mästerverket som definitivt tog upp den tecknade superhjälteserien i kulturens finare liga som står på tur, Watchmen. Och en av mina favoritserier i kategorin sådant-dina-föräldrar-med-största-sannolikhet-tyckte-borde-förbjudas: Preacher. Och jag är spändare än någonsin förr.

Så jag fortsätter följa till exempel Bloggywood (se tex här och här) med nerver som sitter på utsidan och den flackande blicken hos en massmördare på flykt undan rättvisan. Någonstans i grunden vet jag också att jag kommer att bli besviken. Av den enkla anledningen att storheten i ett mästerverk som Watchmen eller för den delen Preacher egentligen inte är varken manus eller karaktärer, utan det faktum att skaparna i bägge fallen lyckades ta just seriemediet ett steg längre.

Dessutom. Tydligen ska de göra film av Y: the last man, också. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. (Tror iof att det kan bli rätt bra. Storyn borde kunna hålla för en film. Eller två...)

Uppdatering: Nu verkar det dröja ett tag med den där Preacher-filmatiseringen. Vilket märkligt nog inte minskar min nervositet det minsta... Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , och annat intressant

fredag, november 07, 2008

Varför prata framtid när du kan kratta löv?

Även i denna post-moderna tid så finns det sanningar som är absoluta. En av dessa är att du som nyinflyttad inte gärna missar första städdagen med den nya bostadsrättsföreningen. Tvingas därför konstatera att jag inte kommer att kunna vara med på socialdemokratiska studentförbundets 10-talskonferens som arrangeras nu i helgen.

Vilket är riktigt trist. Tycker nämligen att perspektivet är väldigt bra. Instämmer i Cattis (som inte heller kan vara med) förhoppning att någon kommer på idén att filma och lägga upp på YouTube.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

onsdag, november 05, 2008

Obama


Inte ens störtregnet som plötsligt vräker ner över den jublande folkmassan på väg mot Vita Huset lyckas mildra entusiasmen. Stämningen på gatorna här i Washington D.C. är helt enkelt galen. Att Obama är ungdomens kandidat känns väldigt påtagligt – överallt springer unga amerikaner omkring med Obamaskyltar och skriker lugorna ur sig (när de inte åker omkring i bilar och tutar som vansinniga, det vill säga).

Själv är jag dyngsur in på bara skinnet men kan ändå inte låta bli att ryckas med i entusiasmen. Och fastän det är slitet till bristningens gräns finns det faktiskt bara ett enda ord man kan använda för att fånga stämningen här.

Historiskt. Det är egentligen allt som behöver sägas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

Varför blir det vänsterseger i USA?

Just nu rasar valresultaten in, och ingenting är på minsta sätt klart. Under ytterligare några timmar är fortfarande den stora frågan "vem". Men sedan kommer den politiska diskussionen snarare komma att handla om frågan "varför".

Och som sagt - än vet vi inte. Men om det blir (och jag tror att det blir) Barack Obama som vinner ikväll så tror jag att några av huvudspåren i diskussionen om varför kommer att vara:
  • En fantastisk organisation. Barack Obama har gift samman det internetarbete som initierades av sådana som Howard Dean med en mer traditionell fysisk organisation ute i samhällena. Han har uppvisat en makalös förmåga i att attrahera bidragsgivare på bred skala och på det sättet dragit in mängder med pengar (vilket i sin tur har medfört möjligheten att driva kampanj på så bred front som man har gjort).
  • John McCains försök att stämpla Obama som skattehöjarkommunist har uppenbarligen inte tagit skruv
  • En enorm trötthet efter åtta år med USA:s kanske sämsta president någonsin, George W Bush
  • En ekonomisk kris som väldigt många kom att förknippa med den sittande regimen och - framförallt - dess ekonomiska politik
  • En genuin vilja från det amerikanska folket att lämna Bush Karl Rove-inspirerade splittringspolitik bakom sig
Nu drar jag på valvaka här i Washington DC. Får se om jag lyckas blogga något mer under kvällen då vet vi mer. Och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva skämmas för rubriken ovan. Av flera skäl än ett, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

tisdag, november 04, 2008

It IS the economy, stupid

De första exit-polls som alldeles nyss presenterades på CNN understryker vad som egentligen var helt uppenbart. 62 procent satte ekonomin som den viktigaste frågan, att jämföra med sjukvårdens nio. Utan tvekan gynnar detta demokraterna och Barack Obama som har det största förtroendet i dessa frågor.

Vilket ekonomiskt budskap är det då Obama går till val på? Huvudpoängen är att framtidens ekonomiska politik måste vara annorlunda än Bush-tidens avregleringspolitik och massiva skattesänkningar för de allra rikaste. Istället vill Obama se skattesänkningar för den breda ”middle class:en”, satsningar på infrastruktur och inte minst ”gröna” jobb. Den retoriska kärnan är att Bush-McCains hästskitsteorem – om man bara ger de rika tillräckligt mycket så kommer det till slut att trilla ner på vanligt folk – nu är testat. Och det fungerade inte.

Jag har under dagen på utflykt ute i Virginia fått skakande redogörelser för vad den ekonomiska krisen innebär för vanligt folk. Människor tvingas bokstavligen talat från hus och hem, och fallande fastighetspriser innebär i sin tur också att den lokala välfärden (skolor, etc) som finansieras i stort sett uteslutande via fastighetsskatt hotas. 2009 kommer att bli ett oerhört tufft år för vanligt folk i det här landet.

Och det är den verklighet mot vilket frågan om vem som ska leda landet under åren framöver prövas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

måndag, november 03, 2008

Riskerar Obama att stupa på målsnöret?

Hur påverkar det valdeltagande och mobilisering att vara förhandsfavorit? Det är förmodligen den stora fråga som både Obama- och McCainkampanjerna brottas med just nu. Finns det en risk att demokratiska väljare tror att det är klart och därför låter bli att rösta, eller kommer det tvärtom fungera så att fler är beredda att stå i kö till ett röstbås för att stödja en vinnare?

Så. Är denna valfilm från Obamakampanjen att betrakta som nervös eller mobiliserande? Förmodligen både ock, om du frågar mig. Ett väldigt pedagogiskt illustrerat mardrömsscenario för alla världen Obamaiter är den hursomhelst exempel på.




Via Martin som hittade den hos Sven Wennerström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

Stämningsbild




Uppsatt på väggen i ett Obama field office. Exakt hur denna kampanjgrupps valrörelseaktiviteter ser ut blev jag dock inte helt klar över.

Vid Bobbys grav



"Laws can embody standards; governments can enforce laws — but the final task is not a task for government. It is a task for each and every one of us. Every time we turn our heads the other way when we see the law flouted — when we tolerate what we know to be wrong — when we close our eyes and ears to the corrupt because we are too busy, or too frightened — when we fail to speak up and speak out — we strike a blow against freedom and decency and justice."

Robert F. Kennedy, 21 Juni, 1961
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

söndag, november 02, 2008

Alexander Bard har nog inte riktigt förstått Obamakampanjen

Nyblivne folkpartisten Alexander Bard har tydligen startat ett nytt liberalt nätverk kallat liberati och försöker som alla andra i och med detta också hoppa på Obamatåget. ”Han [Obama, min anm] använder sig nästan utanslutande av nya medier och nya teknologier, både i fund raising och kampanjer. Han är på väg att bli USAs nästa president och därmed USAs första internetpresident. Vi måste ta till oss detta. Den som gör det först kommer att få makten.” säger Bard till Politikerbloggen.

På plats i USA känns detta uttalande nästan löjligt. Massiva get–out-the-vote aktiviteter, lokala kontor på bred skala, tiotusentals volontärer som knackar dörr och ringer telefon – Obamakampanjen är allt annat än ”uteslutande” baserad på internet. Styrkan ligger istället i kombinationen av – som någon här nere uttryckte det – digitala och analoga metoder.

Och där finns det mycket för svensk politik att lära. Och – inte minst – för Alexander Bard.

PS: En han kan fråga är för övrigt den mycket sympatiske Linköpingssossen Martin Tollén, som deltar i kampanjen och bloggar flitigt om detta. Du hittar honom här. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

Sanna Rayman har så väldigt fel

Det senaste året har inte varit kul för Folktandvården Karlaplan. Det skriver svenskans ledarskribent Sanna Rayman om i en ledare. Och så långt är vi överrens. Men sedan blir det värre. För Raymans analys att det har varit ledningens småsinta ovilja mot kollegor som bara vill pröva sina egna vingar och rädsla för konkurrens som ligger bakom den skandalösa händelseutvecklingen inom Folktandvården är nämligen helt enkelt fel.

Till att börja med. Det råder fullständig etableringsfrihet inom tandvården. Vem som helst med kompetensen och viljan kan starta en egen tandläkarmottagning. 75 procent av tandvården för vuxna i Stockholm utförs också av privata tandläkare (resten är Folktandvården). Det här gör alltså att det finns konkurrens inom tandvården. Och det innebär också – vilket är kanske ännu viktigare – att det är fullt möjligt för tandläkare eller andra inom tandvården som vill jobba privat att göra det.

Så när Sanna Rayman säger att det som hänt på Karlaplan handlar om att skapa konkurrens stämmer det inte. Och när hon antyder om att det handlar om att ge människor som annars inte har de möjligheterna redskapen att förverkliga någon sorts dröm stämmer det inte heller. Men vad som är ännu värre är vad Rayman döljer.

För Sanna Rayman ”glömmer” nämligen bort huvudorsaken till att det har uppstått en konflikt ibland personalgruppen på Karlaplan – nämligen den att de allra flesta som jobbar där vill och tydligt har uttryckt att de helst jobbar kvar inom Folktandvården. Därför har det uppstått en konflikt mellan den minoritet som varit intresserade av en avknoppning och den majoritet som inte varit det.

Denna konflikt har underblåsts av den borgerliga majoriteten. Regler som tidigare slog fast att det krävdes en majoritet av personalen bakom eventuella avknoppningar redigerades bort ur dokument under oklara omständigheter. Trots upprepade signaler från personalgruppen att de inte var intresserade fortsatta avknoppningsprocessen. Resultaten har blivit förödande. Ingen har mått bra – allra minst verksamheten på Karlaplan.

Och för någon vecka sedan kom så dråpslaget. Avknoppningsplanerna avblåstes, istället beordras Folktandvården (om förslaget går igenom på landstingsfullmäktige senare i höst, jag kommer argumentera hårt emot) att sälja en del av verksamheten (huruvida Karlaplan är en del av detta eller inte är inte bestämt). Till den som betalar bäst, naturligtvis. Högt över huvudet på alla anställda, självklart.

Och nu står alla där med skägget i brevlådan. Bakom den borgerliga retorikmasken om att frigöra personalen framträdde plötsligt ett mer äkta ansikte: det handlar och har alltid handlat om att skära ner i välfungerande offentlig verksamhet och på det sättet möjliggöra för privata tandvårdsbolag att köpa sig in på den stockholmska tandvårdsmarkanden.

En stark och välfungerande Folktandvård skapar en bättre tandvårdsmarknad i Stockholm. Offentlig sektor är inte alltid av ondo. Alla människor drömmer inte om att jobba privat. Verklig mångfald måste få innebära att det finns olika alternativ att välja på. Ungefär så enkelt kan man sammanfatta de sanningar som tyvärr varken Sanna Rayman eller de som styr i Stockholms läns landsting är förmögna att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

Washington D.C.




Blir USA bättre med Obama som president, frågar jag taxichauffören, någonstans på vägen mellan hotellet i Georgetown och Capitol Hill. Allt är bättre än George W Bush, svarar han med eftertryck. Han är en katastrof. För ekonomin, utrikespolitiken. Man märker att chauffören – som själv inte får rösta eftersom han ännu inte blivit medborgare sedan han kom hit från Eritrea för sex år sedan – verkligen menar vad han säger. Allt är bättre än George W Bush. Förändring är inte bara ett slagord, utan valrörelsens verkliga livsnerv.

På något sätt känns 2008 års presidentval som en folkomröstning som centreras runt två personer: avgående president George W Bush och utmanaren Barack Obama. Den verkliga republikanska kandidaten John McCain hamnar i någon sorts lite konstig mellanposition. Att han utsåg färgstarka Sarah Palin till vice-presidentskandidat skapade visserligen någon sorts nerv i den republikanska kampanjen, men frågan nu i dagarna är om det inte är just den nerven som omöjliggjorde för McCain att inta den mittenposition han hade behövt erövra för att kunna besegra Obama. Inte vet jag, men det kommer säkert att vara en av huvuddiskussionerna i den kommande eftervalsanalysen.

Det är nu bara några dagar kvar till valet, och det mesta (förutom den republikanska kampanjstaben, som envetet trummar ut budskap om historiska vändningar och comeback kid) talar för att USA snart får sin första afroamerikanske president. Självklart är slaget inte över. Men det ska mycket till om John McCain ska kunna ta in det stora försprånget.

Själv är jag på några dagars intensiv studieresa i den amerikanska huvudstaden. Diskussioner om valkampanjerna, vad som händer sedan och den ekonomiska krisen har varvats i ett gäng högintressanta möten med ett brett spektra av spännande personer. (Några andra som är med på samma resa som jag och bloggar är TCO:s Roger Mörtvik och moderaternas Pär Henriksson.) Den internationella närvaron är såklart hög, och när jag alldeles nyss kom tillbaka till hotellet möttes jag av ytterligare ett svenskt medieteam i receptionen. Det är heller inte det minsta omotiverat; av egentligen två skäl. För det första är det faktiskt världens mäktigaste man som ska utses på tisdag. Och för det andra så kommer även svensk politik mer direkt påverkas av vad som händer här just nu – exempelvis vad gäller inspiration till nya kampanjmetoder och politiska strategier.

Men framförallt så är det naturligtvis ett storslaget politiskt drama som utspelas just nu. Ett drama som dessutom är långtifrån enkelt och entydigt. För att detta är slutet för epoken Bush än – oavsett vem som vinner – helt uppenbart. Men om vad som nu tar slut är helt klart så är det långt ifrån lika tydligt vad det egentligen är som börjar.

För jag tror att Obama kommer att vinna, och jag tror att han kommer att vinna stort. Men sedan följer ett stort antal utmaningar och vägval. Hur hanterar han å ena sidan rent monumentala förväntningar, och å andra sidan den kanske värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet? Och hur klarar man – när dessutom såväl representanthus som senat kommer att vara tydligt demokratiska – avvägningen mellan ”förändring” och ”enighet”, dvs, återigen förväntningarna på att han verkligen ska göra saker annorlunda å den ena sidan och en ovilja att provocera stora delar av befolkningen som tycker i grunden annorlunda å den andra?

Om allt detta vet vi inget än. Däremot kan vi vara helt säkra på att George W Bush snart måste lämna vita huset. Och för en viss taxichaufför i Washington DC är det kanske när allt kommer omkring trots allt det viktigaste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

lördag, november 01, 2008

Obama vinner. Nog.




En snabbrapport från Washington DC: efter en späckad dag med mängder av intressanta möten får jag intrycket att de flesta här verkar vara rätt säkra. Det blir Barack Obama som blir USA:s nästa president. Personligen håller jag tummarna för att de har rätt.

tisdag, oktober 28, 2008

(Bloggpaus)

Som ni säkert har märkt; aktiviteten på denna blogg har stadigt sjunkit under en tid för att senaste veckorna nå ett definitivt nolläge. Delvis har det haft med ork att göra; det här är trots allt ett hobbyprojekt som jag ägnar mig åt om och när jag har tid och lust. Men de senaste veckorna har jag dessutom av olika skäl varit helt utan tillgång till internet (skriver nu på en lånad dator).

Får se hur länge min utflykt till stenåldern (eller, säg, åtminstone nittiotalet) håller i sig. Det beror också på när den här eländiga sjukdomsperioden som drabbat inte bara mig utan hela familjen är över.

Men det är inte bara dåligt att vara off-line. Istället för bloggande har jag exempelvis hunnit se en ruggig massa film senaste veckorna (den sämsta utan någon som helst tvekan den fruktansvärda pekoralen Curse of the Zodiac, ett lågvattenmärke som får till och med en klassiker i kalkongeneren som Hjärta av sten att framstå som stor filmkonst). Sett en hel del på teve. Ja, jag har till och med hunnit läsa en del mellan hostattackerna. Fyllt på med lite inspiration för framtiden, helt enkelt.

Så bloggen är inte död. Den bara vilar lite. Tror att det var det jag någonstans ville passa på att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag, oktober 13, 2008

Vad socialdemokrati handlar om

"... därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan."

Det svarade Hjalmar Branting när han i tidningen Stormklockan fick frågan ”varför är du socialdemokrat” (året var 1912). Och frågan är om någon varken senare eller tidigare uttryckt den socialdemokratiska frihetslängtan mer pricksäkert. Ulf Bjereld lyfter upp citatet på sin blogg, och det gör han helt rätt i. I en tid då politik alltför lätt reduceras till spel och/eller teknik finns det all anledning att påminna om de verkliga värden som faktiskt alltjämt utgör politikens kärna.

För övrigt så måste jag helt enkelt uppmana alla som till äventyrs inte redan gör det att omedelbart gå in på den just nu utan tvekan bästa svenska politiska bloggen – Cattis blogg. Ta inlägg som det här, det här eller varför inte det här så förstår du vad jag menar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

onsdag, oktober 08, 2008

Om skillnaden mellan splittring och mångfald (ett inlägg i vänstersossedebatten)

Det är närmast en känsla av overklighet som väller över en när man följer media idag. Varsel på Volvo, bankkris. Uppsägningar och ränteturbulens. Vi märker alla hur snabbt den relativa trygghet vi trodde vi hade kan rivas ner. Det är - helt enkelt - väldigt mycket som förändras just nu.

Sett i perspektiv till detta känns den lilla diskussion som uppstått på främst ett antal sossebloggar (se till exempel mitt lilla bidrag som var ett svar på detta inlägg) under de senaste dagarna som rätt perifer. Vad diskussionen handlar om är lite svårt att exakt definiera, men vi kan väl säga att den åtminstone centrerar runt de två begreppen "vänster-" respektive "högersossar"; huruvida de överhuvudtaget säger något alls och om det i sådana fall är bra eller dåligt.

Och som sagt - det kan tyckas som en liten skitdiskussion (Tomas Hartman uttrycker på sitt oefterhärmeliga sätt en ståndpunkt något i den riktningen, till exempel). Men samtidigt tycker jag att det är att göra det lite väl lätt för sig.

Min egen personliga åsikt är rätt klar; det är bara bra att det finns personer med olika infallsvinklar även inom ett parti och vill man analysera detta i termer av vänster och höger så måste det väl vara tillåtet att göra så. Ja, lite skulle jag till och med vilja ansluta mig till Stig Björns Ljunggrens syn när han skriver att "[d]et finns lika stort spektrum av åsikter inom arbetarrörelsen som det finns i partisystemet utanför - inklusive Sverigedemokraterna.  Och fan vet om det inte är en intressantare debatt inom rörelsen än utanför. Se bara hur det kokat upp på bloggarna de senaste dagarna kring det här ämnet!"

Eller för att citera en annan röst - från vänster om partiet - som ändå uttrycker gillande om debatten; Charlotte Wiberg på bloggen Kamferdroppar som skriver att "[j]a nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på."

Alltså. Både ut ett intellektuellt (Stig Björn) och ur ett organisatoriskt-politiskt (Charlotte) perspektiv finns det anledning att bejaka en öppen ideologisk och sakpolitisk diskussion även inom socialdemokratin. Och gör vi det, då får vi nog också finna oss i att vissa kommer att försöka se mönster och tendenser i hur olika personer positionerar sig, och vi kommer att få finna oss i att vissa även försöker förstå och beskriva sina egna ståndpunkter i relation till någon annans. (Dvs, någon kommer att definiera sig som "vänster" om mainstream, någon annan som "mitt", etc, etc.)

Men. Samtidigt känner jag när jag surfar runt bland debattinläggen och kommentarerna från de senaste dagarna att det också finns anledning att höja ett varningens finger. För det är nämligen en hårfin men avgörande skillnad mellan politisk mångfald och politisk splittring.

Jag var med i ungdomsförbundet SSU när vi kollektivt tog steget över denna gräns och det följaktligen också gick käpprätt åt helvete. Och om krigets första offer är sanningen så är den totala splittringens första offer den politiska diskussionen. Det finns helt enkelt ingen anledning att faktiskt prata med varandra när meningsmotståndaren är utdefinierad på förhand.

Det är också så att de som vinner på splittring aldrig är någon av de stridande parterna, utan den (verkliga) politiska motståndaren. Han kan sitta på bekvämt avstånd, hetsa än den ena än den andra, vänta på att både parter krigat ner varandra och då lugnt och stilla promenera in och göra slarvsylta av de överblivna resterna.

Från min tid i SSU skulle jag också vilja presentera en högst ovetenskaplig teori jag har om hur det kommer sig att en politisk organisation går från mångfald till splittring. Den består av två led: 1) alla tycker alltid att det är den andra sidan som började och 2) detta är alltid fel. Och allt det här leder tillbaka till den diskussion vi i dagarna fört här på nätet.

För alla progressivt sinnade människor här i landet är det största hotet mot jämlikhet och rättvisa och framtidstro en fortsatt moderatstyrd regering även efter valet 2010. Så är det bara, helt enkelt. Och vi får inte låta en intern diskussion dra uppmärksamheten bort från detta. 

Det innebär nu inte att vi inte ska och kan föra en öppenhjärtlig och till och från frän diskussion om hur alternativet till en sådan regering ska se ut. Men vi får inte förvandla oss till nyttiga idioter för högern. Vi får inte ta steget över i splittring.

Ansvaret för det ligger på oss alla. Och förmodligen - om min teori stämmer - är det mer ditt eget fel att det går åt skogen än du själv tror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

Är det någon skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne?

Lite internt sossesnack: Min före detta kollega den genomsympatiske Jimmy Larsson-Hagberg har skrivit ett uppmärksammat inlägg på sin blogg där hans huvudpoäng är att det inte finns någon "vänster" inom socialdemokratin (och inte någon "höger", heller). Och eftersom detta är ett kärt gammalt trätoämne kan jag inte avhålla mig från att avge en liten kommentar i ämnet.

För vid ett första påseende kan ju tesen tyckas en smula märklig. Alla som följer partiet (eller är medlemmar) kan ju notera att det finns en åsiktsmässig bredd inom socialdemokratin. Vi är inte alla partilojala papegojor som tycker samma sak om allt. Personligen tycker jag att detta är bra. Jag tror att en rörelse mår bra av en intern diskussion och jag tror att en intern diskussion också förutsätter att man får tycka olika (och även gör det).

Och om det finns olika åsikter så borde dessa också åtminstone i vissa fall gå att placera på en vänster-högerskala. Nu vet jag att det finns de där ute som tycker att vänster-höger har spelat ut sin roll när man ska förstå modern politik, men jag håller inte med av skäl som är lite för långrandiga för att utveckla här (för den kanske bästa djupanalysen av den frågan, se Norberto Bobbios utmärkta essä "vänster och höger").

Och om det finns politiska åsiktskillnader inom ett parti och om politiska åsikter (åtminstone oftast) nu går att placera på en vänster-högerskala - tja, då borde väl den logiska slutsatsen av detta också vara att vi kan diskutera även hur olika personer positionerar sig inom partiet i termer av "mer vänster" eller "mer höger"? Och då borde det väl också gå att prata om en partivänster och en partihöger? Eller?

Nja, det tycker inte Jimmy Larsson-Hagberg. Om jag läser honom rätt så har han ett antal argument för detta.

Det första är att samma människor kan vara vänster i vissa och höger i andra frågor. Och det innebär ju - tänker jag - att man visserligen skulle kunna prata om partivänster respektive -högerpositioner i enskilda frågor, men inte om en "partivänster" i bestämd form singularis. Och det är ju ett både sympatisk och tänkvärt resonemang. Problemet i Jimmys inlägg är då tyvärr att han inte är riktigt konsekvent i sin argumentation, som jag ska visa senare. Men så här långt kan vi faktiskt hålla med varandra.

Jimmys andra argument (som jag fattar det) är att det i att definiera sig själv som "vänster" också ligger underförstått att man definierar sig själv som "bättre", mer "riktig" socialdemokrat (än alla andra). ""Jag har ... inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv högersosse" skriver Jimmy.

Till att börja med kan jag här konstatera att jag och Jimmy har olika erfarenheter. Jag har träffat socialdemokrater som kallat sig själva både "höger"- och (kanske vanligare) "mittensossar", och jag har träffat en hel del som gärna understryker att de inte tillhör "partivänstern". Jag kan till och med vid något tillfälle dra mig till minnes att ha hört någon resonera i termer av att "partivänstern" faktiskt är mindre riktiga socialdemokrater än andra, och inte tvärtom.

Men oavsett detta: visst. Det är tråkigt med folk som inte kan respektera att det finns och får finnas olika åsikter inom ett parti. Problemet med Jimmys text blir då att han så ensidigt lägger skulden för detta på personer som framför en viss typ av kritik mot partiet (nämligen från vänster). Även om det naturligtvis inte är avsikten finns ju alltid risken att just den typen av resonemang cementerar och förstärker spänningar mellan partimedlemmar, istället för tvärtom. "Jaha, du tycker att vi borde höja a-kassan ännu mer, då innebär det alltså att du tycker att jag är en sämre sosse än du".

Och detta blir faktiskt extremt tydligt (och nu kommer jag fram till vad som egentligen är min huvudsakliga kritik mot Jimmys text) när man ser till vad som är utgångspunkten för hans resonemang - nämligen den debattartikel av Carl Tham som publicerades på DN-debatt häromdagen.

"För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar. Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel" skriver Jimmy nämligen i vad som måste anses vara ett ganska brutalt angrepp på den förre utbildningsministern.

Jag ska nu inte försvara Carl Thams artikel. Men jag har verkligen läst den gång på gång för att försöka förstå vad det är Jimmy menar. Tham kritiserar socialdemokratin utifrån vad jag (och Jimmy, vad jag kan förstå) menar är ett vänsterperspektiv. Visst. Men resten då?

Var pekar Carl Tham finger mot enskilda och säger att någon annan är en sämre sosse? Var skriver han ens att han är en "vänstersosse" till skillnad från några andra (förtappade) "högersossar"? Nej, det finns inget sådant i hela artikeln. Inte en rad. Däremot en hård kritik mot (den europeiska) socialdemokratins politiska praktik under de senaste tio-tjugo åren.

Jag tillhör de som tycker att vi måste kunna ha en - även offentlig - intern socialdemokratisk politisk diskussion om politiska och ideologiska frågor. Utifrån det perspektivet har jag väldigt svårt att se vad som är problemet med Carl Thams artikel. Vill man däremot i sak polemisera med Thams uppfattningar, så är det en helt annan sak. Det kan man naturligtvis göra. Men Jimmys anklagelseakt är ju faktiskt en helt annan än den sakpolitiska eller ens ideologiska. Han hävdar i praktiken att Carl Tham är självgod och pekar finger åt andra. Och beviset för detta är att han kritiserar partiet från vänster!

Därför: jag delar fullt ut vad jag tror är Jimmy Larsson-Hagbergs syfte, nämligen att dra en lans för ett öppet och dynamiskt socialdemokratiskt parti som enas i sina grundläggande värderingar men där det inom de ramarna finns en mångfald av perspektiv och en levande intern debatt. Men jag känner mig väldigt osäker på att den typ av argumentation Jimmy ger uttryck för verkligen leder ditåt.

Finns det inte tvärtom en risk att Jimmy istället för att döda föreställningen om att det finns en höger och en vänster inom partiet istället förstärker densamma? Bara det att "vänstern" definieras som självgoda självförhärligande typer som egentligen inte har några direkta åsikter (mer än att de är bättre än en massa andra), istället för utifrån sakpolitiska och/eller ideologiska ställningstaganden?

Jag tror det. I en tid då vi behöver både hantera stora och viktiga framtidsfrågor på ett omsorgsfullt (inte minst mot varandra) sätt och mobilisera mot en borgerlighet som på intet vis kan anses uträknad är det lite synd. Tycker jag.

Och för att slutligen svara på min egna rubrik: ja, det är skillnad på Jonas Morian och SSU Skåne. Vilket inte gör någon av parterna till en definitionsmässigt "bättre" eller "sämre" sosse. Eller att den karikerade bild av vad de tycker i olika frågor som någon kanske har skulle behöva vara det minsta sann (och jag har haft med bägge att göra, så jag vet vad jag talar om på den punkten).

Fler skriver för övrigt om detta. Tex Jonas Morian, Johan Ingerö, Fredrik Jansson och Erik Laakso. För att nämna några. Ett ps i det sammanhanget är att det även pågår en parallell debatt om Jonas Morians senaste anställning som jag inte ämnar kommentera då jag har väldigt svårt att ens förstå ett resonemang om att enskilda partimedlemmar med ideella förtroendeuppdrag och en privat blogg på något sätt skulle vara förhindrande från att jobba för ett visst företag.

Uppdatering: Även Reza Javid skriver i frågan, och Eva Lena Jansson berör i en tänkvärd textk ämnet. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,  och annat intressat

tisdag, september 30, 2008

Ett antal anledningar att känna optimism om socialdemokratins framtid

Är hemma med en snorig dotter. Förmiddagen ägnades åt teletubbiestittande och barnsångsjungande. När dottern nu tar en liten tupplur ger det mig chansen att gå igenom lite olika (lite mer socialdemokratiska) vänstermedia. Fokus blir på det lite yngre, lite mer intellektuella. Inser att det faktiskt finns all anledning att se ljust på framtiden. 

Senaste Tvärdrag är inledningsvis riktigt bra. Inte minst intervjuerna med (och texterna av) Katrine Kielos, Magnus Wennerhag och Kajsa Borgnäs ger mersmak. Känns som om Daniel och Jens är på rätt väg. Jag gillar att de har en tydlig idé om vart tidningen ska och sedan kör det konceptet fullt ut. 
***
En annan kul grej är nya webbsatsningen Arvid Falk. Ett alldeles lysande initiativ, även om sidan kanske inte riktigt har hittat formen än. Jag tror att det här kan bli riktigt bra. Som sagt; kanske saknar jag lite av tydlighet i profil och inriktning men det kommer säkert när sidan hunnit mogna. Och då blir det ett gjutet stopp på den dagliga surfrundan. 
***
Speaking of Arvid Falk: jag håller just nu på och läser Olof Lagercrantz lysande biografi över August Strindberg. Finns på pocket, förmodligen i en affär nära dig. Om man är intresserad av mannen bakom. (Inte webbsidan, utan figuren. Dvs.) 
***
Några som verkligen har hittat formen är däremot Dagens Arena. Från ingenting till Sveriges mest angelägna vänsterröst på rekordtid. Det riktigt stora Dagens Arena-gänget har gjort är att de har inneburit ett uppbrott från den där förödande gnälligheten som förstört så många tidigare försök till en mer intellektuell socialdemokratisk hållning. Tror faktiskt inte (bara) att det är en konsekvens av oppositionstiderna, utan att det ligger något djupare bakom. 
***
Sedan ska jag inte gnälla, så därför skriver jag inget om könsfördelningen på skribenterna i senaste Fronesis. 
***
Sammanfattningsvis: Det finns någon typ av intellektuellt självförtroende inom den (mer eller mindre socialdemokratiska) vänstern av idag som rätt länge har saknats. 70- och 80-talister som Kielos, Suhonen, Borgnäs, Klas Gustavsson (för att nämna en handfull. I Tvärdrag kallas några av dem för "de skamlösa", och det kanske passar) driver på. Lägg på det de möjligheter internet innebär och ett gäng pionjärer och entusiaster från alla möjliga generationer och bakgrunder. Och det blir riktigt, riktigt bra. Någon form av nytändning. Nerv. Jag vet inte vilket begrepp som passar. Bara att jag gillar det. 
***
PS. Alltså, så att ingen ska missförstå. Jag gillar i grunden Fronesis också. Men någon tjej hade väl kunnat få vara med? 

onsdag, september 24, 2008

Fackligt nytänkande

Det tänks en massa stora tankar runt om i vårt land. Nu har utredarna på TCO drabbats av den smått geniala idéen att faktiskt dela med sig av sina på en liten mer regelbunden basis. På bloggen utredarna kommer man att kunna läsa med största sannolikhet intressanta inlägg utifrån de olika specialkompetenser TCO:s utredargäng sitter på. Inledningsvis tycker jag exempelvis att Roger Mörtviks funderingar om regeringens a-kassepolitik är väl värda att läsa. 
Förhoppningsvis får vi alltså både ett nytt löntagarperspektiv i bloggosfären samt ett antal kvalificerade bloggare som kan bidra till en mer högkvalitativ diskussion. Det måste applåderas. Via Fredrik som fick det via Jonas. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  och annat intressant

lördag, september 20, 2008

Intressant FRA-dementi från Odenberg

Förre försvarsministern Mikael Odenberg dementerar nu på SvD:s ledarblogg tidskriften Fokus uppgifter om att han skulle ha "sålt in" FRA-lagen till den borgerliga partiledarkretsen genom att påstå att det fanns en uppgörelse med socialdemokratin. 

"Självfallet var partiledarna informerade om min ambition att få med (s) och om arbetet för att åstadkomma detta (f ö bekräftat av dåvarande (s)-gruppledaren Britt Bohlin i Rapports dokumentär) men aldrig någonsin har jag påstått att saken redan skulle vara i hamn. Därtill faller ett sådant påstående i detta stadium på sin egen orimlighet. Även om socialdemokraterna skulle vara intresserade av en uppgörelse så är det självklart att de inte kan binda sig för det redan före en lagrådsremiss. Det vore ju närmast idiotiskt - och socialdemokraterna är inte idiotiska" skriver Odenberg själv. 

Och framförallt den sista passagen tycker åtminstone jag låter rätt rimlig. Odenbergs egna ord borde alltså innebära slutet för det lite märkliga blame-game:ande som PJ Anders Linder inledde under gårdagen när han skrev att "[r]egeringen sitter i klistret om FRA därför att de blev lurade av socialdemokraterna".  
Det här debaclet har regeringen Reinfeldt försatt sig i helt själva. Om nu någon hyste någon tvekan om den saken.
Andra som kommenterar detta är exempelvis Jonas Morian och Mary (hon med de moderata karamellerna). Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

Sjukvårdens framtid byggs underifrån

DN skriver idag om hur nedbrutna hierarkier och samverkan mellan olika personalkategorier inte bara gjort det roligare att jobba utan också ökat effektiviteten på kirurgkliniken på Karolinska Huddinge. Det är ett fantastiskt roligt reportage som beskriver en fantastiskt rolig utveckling. Dessutom säger det väldigt mycket om hur framtidsdebatten om den svenska sjukvården borde se ut. 
Vi har under de senaste tio tjugo åren suttit fast i en diskussion där den enda vägen framåt för sjukvården har sagts vara privatisering, och så kan man vara för eller mot detta. Men det är helt fel. Vad som behövs inom sjukvården är en kulturrevolution av det slag som DN beskriver i Karolinska Huddinge, där man lämnar den gamla närmast tayloranska organisationen bakom sig. Och det måste ske oavsett driftsformer. (Karolinska Huddinge ägs av landstinget, till exempel.)
Som socialdemokrat tycker jag också att det är uppenbart att detta ligger i linje med en traditionell socialdemokratisk uppfattning att makten ska flyttas ut på golvet, till de som faktiskt gör jobbet. Eller vad som åtminstone borde vara den traditionella socialdemokratiska uppfattningen...
Hur som. En rolig utveckling, och väldigt kul att den uppmärksammas av media. 
PS: Apropå bra media: ni har säkert redan läst den; men Fokus granskande reportage om FRA-frågan från igår är mästerlig journalistik. Samtidigt som det också sätter all annan politisk journalistik i det här landet i ett lätt förklenande ljus - som läsare inser man plötsligt hur mycket det är vi aldrig får veta om vad som egentligen händer i Sverige eftersom så få andra når upp i Anita Kratz och Torbjörn Nilssons nivåer. DS
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  och annat intressant

torsdag, september 18, 2008

Så cool att det gör ont


Det har varit svårt att missa att Bruno K Öijer är tillbaka. "Poeternas poet, gymnasisternas, akademikernas, punkarnas, 40-talisternas, 80-talisternas, beatnikarnas, anarkisternas och hela svenska folkets poet" som en lyrisk recensent på DN skrev någon gång för länge sedan. 
I videon ovan framför han "vi lämnade varje fest". Urbant deppigt, svartsynt och coolare än Lou Reed. Några sidor tidigare i diktsamlingen Dimman av allt (som avslutar den triologi som inleddes med brakssuccéen Medan giftet verkar) finns en av de dikter han skrivit som jag tycker är allra vackrast. Fruktansvärt enkel, på gränsen till banal, men ändå kan jag inte läsa den utan att bli alldeles rörd (hela diktsamlingen ja kanske hela triologin tar någon sorts utgångspunkt i poetens relation till sin bortgångna mamma som tog hand om familjen efter att pappan tog livet av sig). 
jag tyckte någon kom 
men det var ingenting
bara skymningen
som rättat till mitt täcke
och tapeterna sjöng
sjöng märkligt och lågt för mig
det var en natt
en natt jag inte längre minns
en natt när du måste ha 
blåst ut stearinljuset
och en annan värld steg framför mig
mystisk och spännande
full av faror steg den
som en tunn strimma av rök
steg den mellan dina händer 
Som jag har förstått det efter att ha skummat recensionerna (rikligt med länkar ovan) så är det snarare denne lågmälde Bruno K. än den, som SvD uttrycker det, "alienerade världsföraktaren" som är tillbaka i den nya diktsamlingen. Och det låter sympatiskt. Även om jag undrar om punkpoeten helt kan sluta påminna om en man som "... planlöst driver runt i staden om nätterna / och fylls av aggressiv gråt / när han tänker på hur snabbt dom han älskat / börjat åldras och brytas ner " 
Och nej, jag har inte skaffat Svart som silver än. Men jag ska. Återkommer, säkert. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  och annat intressant

onsdag, september 17, 2008

Död åt skogen!




Precis min åsikt. En har väl sett the Blair Witch Project. Bra aktion av fältbiologerna. (ok, det kan vara ironi med anledning av regeringens nedskärningar på miljöområdet, kanske. Men ändå...)

Folkens Europa

Dagens lästips: mastodontuppropet för ett folkligt Europa på Dagens Arenas debattsida. Det här gillar jag. Från KG Hammar till Wanja Lundby Wedin. Presenterar en alternativ - folklig - vision av vad ett verkligt europasamarbete skulle kunna vara. Med anledning av ESF i Malmö:

"Det är i Malmö det verkliga europeiska civilsamhället nu tar form. Det är här kanalerna mellan folkets åsikter och organiserade intressen är som mest utvecklat och mångfaldigt. Och det är en offentlighet som inte sätter några gränser österut - till ESF kommer exempelvis stora grupper av aktivister från både Ryssland och Turkiet."

Det rör på sig. Fortfarande. Känns hoppingivande på något sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

tisdag, september 16, 2008

Nej till återremiss




Den borgerliga majoriteten i stockholms läns landsting håller precis på att driva igenom en helt ny avtalsmodell för akutsjukhusen. Problemet den här gången är inte att förslaget är grunddåligt. Tvärtom. Det finns en del bra i det. Så mycket bra att vi förmodligen skulle kunna enas om en del riktigt långsiktiga spelregler för våra akutsjukhus. Men det verkar inte borgarna vilja. Istället för att låta oppositionen gå igenom ärendet ordentligt i sina grupper trumfas det igenom. Riktigt trist.
PS. Det färdiga ärendet kom klockan 17.50 igår till oppositionen. Vi ville skjuta upp det till nästa möte för att hinna processa det i våra grupper. Bara så att ni får en bild av vilka tidsramar vi pratar om här. DS

lördag, september 13, 2008

Om socialdemokratisk förnyelse

Fredrik Jansson  skriver idag om hur han ser på behovet av en socialdemokratisk förnyelse (delvis inspirerad av Tony Johansson). Resonemanget bygger i grunden på ett "traditionell socialdemokrati är modern"-resonemang som jag i sak har väldigt lite att invända mot. Och det är en bra text, men riktigt intressant blir det faktiskt först i kommentarerna.
Där skriver Fredrik nämligen som ett svar på en annan kommentar att "[v]ad som däremot är intressant (och som jag nog kommer att återkomma till i ett framtida inlägg av “Vänsterreformism”) är hur vi ger anställda i offentlig sektor mer makt och inflytande över sina jobb och den verksamhet de arbetar i. Här kan vi nog hitta intressanta frön i det som kallas intraprenad (fruktansvärt ord!) och den modellkommunmetodik som norska Fagforbundet (motsvarande Kommunal) har tagit fram. Det som förr i världen kallades “industriell demokrati” kan mycket väl vara en viktig pusselbit i arbetet för att göra den gemensamma sektorn mer attraktiv som arbetsplats."
Rätt så! Vi måste inse att allt demokratiskt inflytande inte kan eller måste gå via förtroendevlda representanter utan att demokratin som ideal för att bli greppbar måste kunna förverkligas även i det lilla, på exempelvis arbetsplatsen. Jag ser verkligen fram mot fortsättningen...

tisdag, september 09, 2008

Om vårdköer och glädjen i att läsa Dick Erixon

Efter i storleksordningen tretton timmars landstingsfullmäktige känner jag mig en smula mör. För fullmäktiges viktigaste debatt, den om vårdköerna, hänvisar jag därför helt enkelt bara till Dag. Poängen är den att den borgerliga majoriteten slösat bort de goda åren vi nu verkar vara på väg att lämna utan att ta tag i sjukvårdens största problematik - vårdköerna. Tvärtom så ökar de. Vilket både jag och många andra har haft både ett och annat att säga om under dagen. 
Och sedan i ett helt annat ämne så är faktiskt detta inlägg ovanligt kul, till och med från att komma från den outsinliga källan till muntration Dick Erixon. Börjar undra om inte lejonparten av de där som faktiskt pröjsar honom för att blogga är vänstersinnande människor som jag själv i jakt på ett gott skratt (lite som Badlands Hyena men på riktigt, liksom).
Nä. Läggdags. Ta hand om er. 

måndag, september 08, 2008

Vad skönt med en politiker som ryter ifrån!

"Den dagen moderaterna tar ställning mot marknadshyror, slutar sälja ut lägenheterna i Stockholms innerstad till reapris och på allvar börjar värna blandade boendeformer är vi de första att sträcka ut en hand för ett samarbete."

Så motiverar Carin Jämtin i SvD att hon nu slänger igen dörren i ansiktet på Kristina Alvendal (m). I ett välmotiverat hårt tonläge avfärdar hon det moderata utförsäljningsrådets "invit" till blocköverskridande förhandlingar om bostadspolitiken i Stockholm. "Politiska pajaskonster", är ett begrepp som används.

Det är bra. Det finns ingen anledning att göra annat än att lyfa fram den moderata bostadspolitiken som precis så illa som den är. Att låta högerhöken Alvendal gömma sig bakom socialdemokratin vore både taktiskt och sakpolitiskt direkt korkat.

Dessutom är det faktiskt skönt med en politiker som ryter ifrån. Uppfriskande, på något sätt. Gör att hösten plötsligt känns lite mindre jämngrå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

"Svagt ledarskap hämmar Sverige"

Nej. Den här artikeln handlar faktiskt om sport. Även om rubriken onekligen leder tankar någon helt annanstans...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant