tisdag, maj 19, 2009

Samhällets stöd när ett barn ska dö

Idag skriver Svenska Dagbladet om bristen i vården vid livets slutskede för barn. Imorgon åker jag tillsammans med några andra politiker och tjänstemän i Stockholms läns landsting för att besöka två barnhospice i och utanför London - Richard House i östra London och Helen & Douglas House i Oxford. Syftet är att samla intryck och lärdomar inför det barnhospice - Nordens första - som nästa år ska öppna i Stockholm och som det finns ett brett politiskt engagemang för från alla sidor om blockgränsen.

Jag måste erkänna att det är med mångbottnade känslor jag åker på den här resan. Å ena sidan - och det är det överskuggande - finns det förmodligen ingen annan angelägnare arbetsuppgift man som landstingspolitiker kan få ta sig an än att på något sätt bidra till att vården för dessa barn och stödet till deras föräldrar och anhöriga förbättras. Det här är ideologi på ett sätt som skär så oerhört mycket djupare än partipolitik. Vi politiker har här en oerhört tungt ansvar att se till att resurser fås fram, prioriteras, och används på bästa möjliga sätt. För att det är just när det som allra svårast som samhället måste finnas där, med inte minst den kompetens som finns hos personer med en djup yrkesmässig kunskap och förståelse för vad både barn och anhöriga behöver.

Men å andra sidan är jag också människa. Döden skrämmer. Inte minst när det handlar om barn och tonåringar. Aldrig tidigare har jag blivit så direkt känslomässigt berörd när jag förberett mig för en studieresa eller ett politiskt ärende som den här gången. Trots att grundtonen i den informationsfilm jag alldeles nyss såg hemma på teven var lysande ljus och budskapet var entydigt att verskamheten inte handlade om att hjälpa barn att dö utan att få dem (och deras föräldrar) att kunna leva så mycket som möjligt även på slutet så ... vad ska jag säga. Det var tungt. Ändå.

Och naturligtvis så inser jag också att denna rädsla är ett problem i sig. Att vi måste våga prata även om döden och vi måste kunna föra en politik även för döden. Också vi lekmän och politiker. För som Svenska Dagbladets artikel uppmärksammar finns det stora brister.

Alla dessa brister kommer inte ett barnhospice i Stockholm kunna avhjälpa. Men förhoppningsvis kan det ändå vara ett stort och viktigt steg framåt. Jag återkommer med fler reflektioner och tankar efter resan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

söndag, maj 10, 2009

Är kultur politik?

Rosemarie skriver ett bra och intressant inlägg på kulturbloggen som jag ändå känner att jag måste kommentera. Hon säger att "Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något" men menar också att man inte kan vända på det: "politik är inte kultur" skriver hon och avrundar "kultur är alltid politik - men aldrig partipolitik eller ideologi".

Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.

Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.

I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.

Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).

För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

fredag, maj 08, 2009

Hur tänker en centerpartist?

Min landstingskollega centerpartisten Gustav Andersson har tillsammans med sin partivän Helen Törnqvist skrivit en artikel på Newsmill om hur vi ska möta sjukvårdens utmaningar. Och det är ju en fråga som jag själv har funderat mycket på genom åren. Därför blir jag lite häpen över Anderssons och Törnqvist slutsatser. För de centerpartistiska skribenterna sätter upp så enorma skygglappar mot de problem vi står inför att det faktiskt finns anledning att oroa sig på allvar.

Vad Gustav Andersson utgår från är det mycket riktiga faktum att sjukvården har ett problem. Kostnaderna kommer att öka mer än intäkterna (allt annat lika). Det gör att vi i stort sett har två val. Antingen betalar vi alla tillsammans genom höjd skattekvot för de ökande kostnaderna. Eller så betalar de som vill och har råd för sin vård och de som inte har råd får finns sig i den saken. Valet mellan dessa två strategier är till sin natur politiskt.

Men Andersson och Törnqvist avfärdar bägge dessa strategier. Istället är deras lösning på framtidens resursproblem att vara mer tillåtande till vinst i vården. Och det låter ju först bara dumt – hur skulle vi kunna få fram mer pengar till själva vården genom att tillåta att en ökad del av de (skatte)pengar vi trots allt satsar försvinna i privat vinst?

Svaret på den frågan är att Gustav Andersson och hans medförfattare menar att drivkrafterna att effektivisera vården blir så mycket högre med ett stort inslag av privat vinst att denna effektivisering i sig kommer att lösa inte bara de finansieringsproblem vi står inför utan dessutom som sagt möjliggöra stora överskott som kan omvandlas till privat vinst på skattepengar.

Och det hade ju varit ett ganska traditionellt borgerligt resonemang. Om året varit 1985 eller så. Men nu vet vi liksom mer. Och det tar inte Andersson och Törnqvist hänsyn till.

Vi har till exempel sedan länge tillåtit privat vinst i stora delar av sjukvården. Inte minst i Stockholm, som ju Gustav Andersson känner till. Det har inte gjort att kostnadsutvecklingen avstannat. Stockholm har landets mest privatiserade vård men varken den bästa eller den billigaste.

Vidare så visar ju Andersson och Törnqvist resonemang på en förbluffande enögdhet vad det gäller hur effektiviseringar i en verksamhet uppnås. För faktum är att det både inom privat och offentligt ägd sjukvård finns exempel på både effektiv och ineffektiv vård. Att det skulle vara ägandeformen och därmed också hur överskotten fördelades som är det enda viktiga för att få till stånd ett effektiviseringsarbete förefaller alltså falla på själva verkligheten. Det är kort och gott inte så enkelt.

Men min allvarligaste invändning mot artikeln är ändå den naivitet centerpartisterna visar upp. Det handlar inte om tron på effektivisering. Jag delar uppfattningen att sjukvården både kan och bör effektiviseras. Det går att göra saker både smartare, billigare och bättre – förvånansvärt ofta alla tre sakerna samtidigt. Sedan är det naturligtvis inte så att detta kommer per automatik bara för att man tillåter privat vinst, där har de två författarna fel. Men själva idén att vården ska effektiviseras är det inget fel på.

Nej, naiviteten kommer då man tror att effektiviseringspotentialen är så stor att den löser ut de finansieringsproblem vården står inför. Det är då resonemanget hamnar snubblande nära ren populism. Tror skribenterna verkligen på vad de säger står vi inför enorma framtida problem. Då kommer vi att få se fortsatta skattesänkningar och besparingskraven på vården kommer i retoriken försöka trollas bort med någon sorts magisk tro på privatisering som generallösning.

Men besvärjelserna kommer bara att fungera i retorikens värld. I verkligheten kommer vi istället få enorma problem. Och till slut kommer vi att tvingas in i det systemskifte som Gustav Andersson och Helene Törnqvist mycket välformulerat säger sig vilja undvika.

Det är en mycket dyster framtidsprognos. Inte minst då vägen till helvetet alltid känns så mycket värre när den kantas av goda föresatser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

fredag, maj 01, 2009

Bästa första maj på länge

Jag pratade runt med rätt många där på Norra Bantorget i Stockholm och bilden var entydig. Det här var förmodligen det bästa förstamajfirandet på länge. Främst märktes det på två sätt. Det handlade om uppslutningen och om stämningen. Det var helt enkelt många som kom. Och de kom inte för att bua, utan för att uttala sitt stöd för arbetarrörelsen och dess idéer.

För det är ju ingen hemlighet att det var en trängd arbetarrörelse som samlades idag. Och faktum är att jag tror att det var en av huvudförklaringarna till att såpass många slöt upp. Jag tror många kände att just idag var det faktiskt viktigt att visa sitt stöd genom att delta i möten och demonstrationer. Därför sköt man på den där resan till landet eller valde bort den där ytterligare halvdagen i koloniträdgården. Vilket man kanske inte hade gjort i ett annat opinionsläge.

Personligen blev jag djupt berörd av detta. Och inte så lite imponerad. Det finns helt enkelt någon form av kollektiv styrka som man nästan fysiskt kunde känna i dagens demonstrationståg. Plötsligt var första maj vad det alltid borde ha varit, en politisk händelse som på något sätt spelar roll, där varje enskild individ som deltar faktiskt gör någon form av skillnad.

Jag har nu inga förhoppningar om mediebilden. När en av våra stora kvällstidningar inte har något problem med att använda rubriken "skandal" för att beskriva det faktum att det var så många som ville lyssna på Mona Sahlin att inte alla som ville fick plats säger det något om stämningsläget. Samma sak gäller det oproportionerligt stora utrymme ett fåtal obstruktörer från diverse mer eller mindre extrema organisationer får. Men det är egentligen inte det viktiga.

Det viktiga är att dagens första maj signalerar en sak mer än andra. Och det är kämpaglöd. Det är ju nästan så man känner sig hågad att citera Peter Wolodarski. Räkna inte ut Socialdemokraterna, skriver han. Och det är precis min känsla också efter den här dagen.

PS: Själv höll jag mitt tal inför ett 70-tal åhörare på ett soligt Vällingby torg. Jag pratade om jobben och om vikten av att lyfta fram människorna och våga vara samhällskritisk. Jag tror det gick rätt bra, fick åtminstone generande mycket varma reaktioner efteråt. Mest glädjande var dock alla de nya förmågor som har fått nya tunga roller i den lokala socialdemokratin i Hässelby-Vällingby och som fick chansen att presentera sig på mötet. DS

Mer förstamajläsning: DN (om Mona), DN (om Wanja), DN (Henrik Brors), SvD, SvD (om Wanja), SvD (om Mona), SvD (om nazister som störde). Några bloggare: Karin Berg, Magnus Ljungkvist (flera inlägg), Peter Andersson, Jonas Morian och Åsa Westlund. Dessutom har många fler kommenterar och refererat, såklart, några av dem återkommer jag säkert till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

Första maj - kärlekens dag




onsdag, april 29, 2009

När stora saker och ting händer i ens liv

Jag förstår att det kan verka så, men det är faktiskt inte bloggdöden som är orsaken till att jag uppdaterat rätt sparsamt under de senaste dagarna. Däremot händer det rätt stora saker i mitt liv som lite tagit fokus från bloggandet. Jag gjorde min sista arbetsdag på det socialdemokratiska riksdagskansliet idag och börjar efter helgen som funktionär på ABF-förbundet där jag ska jobba med kultur- och mediefrågor. Och förutom att det rent praktiskt har inneburit en hel del nedpackande av böcker och papper i flyttkartonger så är det ju faktiskt en ganska stor omställning i livet att byta arbetsplats.

Det känns ju alltid lite vemodigt att lämna ett jobb och en massa arbetskamrater som man trivts bra med och arbetat intensivt ihop med under flera år. Men samtidigt måste jag erkänna att detta stygn av sentimentalitet uppvägs med råge av den entusiasm jag känner inför mina nya arbetsuppgifter. Det är en helt ny roll för mig som det ska bli väldigt spännande att ta sig an - och som jag också känner mig inte så lite nervös inför, ska villigt erkännas.

Andra saker är också på gång: nu i dagarna släpps en debattantologi som Katrine Kielos varit redaktör för och som jag har fått äran att få medverka med ett eget avsnitt i. Den heter "Den grå vågen -tankar om en ny socialdemokrati" och min text handlar passande nog om kulturpolitik (jag fick frågan om att skriva just den texten innan det var klart med mitt nya jobb, ska tilläggas). Om du är i Stockholm nästa måndag (den fjärde maj) så är du hjärtligt välkommen till ett boksläppseminarium på ABF-huset på Sveavägen.

Alltså. Det är nya tider för mig. Men bloggande kommer jag att fortsätta med. Och jag kommer att fortsätta vara politiskt aktiv. Men så kommer jag också att få en massa nya spännande perspektiv som jag inte har idag. Och jag hoppas väl någonstans att det kanske ska göra den här bloggen ännu mer läsvärd i framtiden. Hur det blir med den saken får vi väl se. Men roligt ska det bli, hursomhelst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

fredag, april 24, 2009

Snart - känd från TV




Att ha konferens på finlandsfärja en löningsfredag är ju ett spännande koncept i sig. Men så visar det sig att det fanns ytterligare en skön komponent...

Vackert om socialdemokratisk folkrörelsedemokrati

Jag har inte läst motionerna så jag vet ju inte exakt vad det är Östersunds arbetarekommun har ställt sig bakom. Men visst är det en fantastisk berättelse om interndemokrati och en fungerande folkrörelse som Anders Widén bjuder på.

Det verkar helt enkelt som om integritets- och upphovsrättsfrågorna kommer att få en tung roll på höstens socialdemokratiska partikongress. Vilket ju är helt rätt, med tanke på hur omdebatterade dessa är i samhället.

Själv är jag fortfarande i det stadiet att jag har betydligt lättare att se problem än att se lösningar (vissa saker är enklare, som att FRA måste rivas upp. Andra är svårare, som hur vi ser på fildelning och upphovsrättens framtid).

Men jag ser fram mot den fortsatta socialdemokratiska diskussionen. Och jag tackar eldsjälar som Anders Widén för att de ser till att den blir så levande och initierad som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

Om varför jag ibland stavar fel på ordet te

Tvärdrags ansvarige utgivare Jens Lundberg slog med en folkbildares hela nit ner på mig när jag i går kväll facebookade om att jag avslutade kvällen med en kopp ”thé”. Det heter ”te” skrev han mycket riktigt och avrundande med ett uppfodrande ”skärpning”. Och i detta har han naturligtvis alldeles rätt men det hela fick mig faktiskt att fundera över min egen relation till såväl ordet som själva drycken.

För te är nog ett av de ord som du kan hitta den mest varierande stavningen på. I nio fall av tio stavar jag som det ska – två enkla raka bokstäver precis som det heter. Te. Se till exempel här.

Men det händer ändå ibland att en annan stavning slinker igenom. Som igår. Och det sker i någon sorts märkligt gränsland mellan det medvetet upproriska och det omedvetet. Lite krossa bokstävlarna, alltså, men också lite rent slarv. Vad handlar det då om?

Jo, poängen med den korrekta stavningen te är att den är minimalistiskt ren, med någon sorts skandiniviskt less-is-moore estetik i själva bokstavskombinationen. Jämför det med den mer ålderdomliga stavningen thé. Det är snirkligt och ologiskt och leder tankarna snarare till någon sorts 1800-talsprunk. Om te dricks i snygga koppar på trendigt café surplas thé med massor av mjölk och socker i spröda porslinskoppar med mängder av färgglada blommor på.

Det är därför jag ibland lämnar den rätta vägen. För att den kulturdryckernas kulturdryck som är te helt enkelt inte alltid låter sig fångas i två korta bokstäver. Och jag vet att det är fel. Men ibland är världen helt enkelt så mycket större än vad de grammatiska regelverken tillåter oss att uttrycka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

torsdag, april 23, 2009

Högerns ideologiska kris

Det finns passager i dagens Korseld där moderaternas partisekreterare Per Schlingmann frågas ut av Katrine Kielos och Sanna Rayman som är riktigt, riktigt bra. En av dessa är resonemangen om högerns ideologiska kris som uppstår i eftersvallen av dagarnas besked från den borgerliga regeringen att de tänker använda den statliga ägarmakten för att gå in och styra i hur det privata näringslivet beter sig.

Att ”de nya moderaterna” i hög utsträckning är ett medialt avideologiseringsprojekt är i och för sig inget nytt. Schlingmann understryker detta med all önskvärd tydlighet när han närmast fnyser åt resonemang om vad som är vänster och höger idag. Och detta kommer säkert att uppröra en del ideologiskt medvetna borgare, vilket inte minst Sanna Rayman visade med all önskvärd tydlighet i dagens program.

Men samtidigt är det inget nytt. Det är inget ovanligt att högerpolitiker gillar att framställa sina egna åsikter som ”opolitiska”, som ”sunt förnuft”, medan vänstern omvänt ofta gör sitt bästa för att förklara varför deras åsikter är färgade av någon sorts grundläggande ideologiska värderingar. Men det intressanta med dagens korseld är att denna avideologisering plötsligt ges en tidsmässig och ekonomisk inramning. Är det krisen som inneburit en ideologisk kris för moderaterna, frågar Kielos, och Schlingmann får svårt att hitta något bra svar.

Kombinera detta med en annan av de riktigt intressanta passagerna, den där de två utfrågarna pressar moderaternas partisekreterare på hur han har hanterat integrationsfrågorna. För även om Schlingmann anlägger sitt mest övertygande tonläge så är det smått omöjligt att inte se att Kielos har rätt när hon pekar på hur moderaterna fiskar i grumliga vatten med sina medborgarskapstester och värderingskontrakt.

Jag tycker att det är fullkomligt uppenbart att den sittande regeringen för en väldigt medveten högerpolitik som ökar klyftorna mellan olika människor. Men det är också uppenbart att denna högerpolitik bedrivs enligt helt andra principer än de vi är vana vid från borgerligt håll. Och det är också uppenbart att den globala finanskrisen – som ju är den globala kapitalismens kris – får effekter även på hur borgerliga politiker här högt uppe i norden ser på saker och ting.

Jag gillar som sagt (se här och här) regeringens politik när det gäller att politisera AP-fonderna. Men jag blir mer och mer orolig över vad som i övrigt väntar i andra änden av den där principlösheten.

Bra politisk teve är det hursomhelst vi blir bjudna på. För dig som inte har sett programmet kan du se det här:



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Varför bryter regeringen så ofta mot liberala principer?

Svenska dagbladets ledarsida är inte alls lika imponerade över regeringen Reinfeldts vilja att använda AP-fondskapitalet för att uppnå politiska mål som jag är. Och det är ju trots att det är omvända roller mot hur det brukar vara i det här fallet fullt begripligt. Utifrån ett borgerligt ideologiskt perspektiv när marknaden alltid vet bäst och politikerna ska hålla fingrarna så långt borta de kan måste Mats Odells fondsocialism vara rent av provocerande.

Frågan är lite nu hur man ska förstå regeringens agerande. Är det som SvD antyder frågan om ren och skär bonuspopulism eller, för att utveckla det spåret, är det regeringen principlöshet som ligger bakom? Eller är det snarare frågan om någon sorts ideologisk omsvängning? Börjar synen på stat kontra marknad helt enkelt förändras i finanskrisens spår och är att denna nya fondpolitik ett tecken på det?

Jag har som jag många gånger tidigare skrivit väldigt svårt att förstå beskrivningen av vår nuvarande regering som någon typ av "mitt" eller till och med "vänster". Tvärtom: jag undrar om vi någonsin tidigare sett exempel på en borgerlig regering i det här landet som för en sådan konsekvent högerpolitik.

Däremot så är det uppenbart så att den här regeringen inte tvekar att bryta mot "liberala" principer när det gäller att hävda den egna makten - se till exempel FRA-frågan tidigare. Och det här är lite åt samma håll (även om jag tycker tanken på ökat demokratiskt inflytande över näringslivet är oändligt mycket mer sympatisk än tanken på massavlyssning av alla medborgare). Så frågan är om det inte är på det sättet vi måste förstå dessa senaste turer. Inte att regeringen är vänster, men däremot tämligen icke-liberal.

Jag gillar som sagt att regeringen öppnar upp för ett mer aktivt användande av AP-fondskapitalet, och jag tycker att kampen mot orimliga ersättningsnivåer i näringslivet är sund och berättigad. Men samtidigt måste jag erkänna att jag efter att ha sovit på saken också känner ett stygn av oro i magen. Om regeringen så lättvindligt bryter mot de här egna principerna, vilka principer kan de tänkas bryta mot imorgon?

Men det är någonstans en annan dag och en annan strid. Just nu ser jag mest fram mot att få följa den fortsatta dragkampen mellan regeringen, AP-fonderna och maktintressena i det privata näringslivet. Och hur sjukt det än känns så kommer jag faktiskt att heja på regeringen i den frågan...

PS: Att nyttja de dåliga tiderna till att genomföra tunga investeringar som ändå måste göras är väldigt klok politik. Därför är de rödgröna partiledarnas förslag på ett utvidgat ROT-avdrag som även omfattar flerfamiljshus mycket bra. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och annat intressant

onsdag, april 22, 2009

Sverige, en socialistisk mardröm. Men kan vi räddas..?

The Daily Show With Jon StewartM - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show
Full Episodes
Economic CrisisPolitical Humor

Löjligt kul. (Tack Nina U för tipset.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

Rätt av Östros att berömma regeringen när demokratins makt över det privata näringslivet ökas

Ibland är världen bra märklig. Men sanningen är att en socialdemokratisk regering förmodligen inte hade vågat använda AP-fondernas makt så aktivt som den borgerliga regeringen nu gör när de försöker driva igenom bonusstopp även i privata företag. Jag tycker det är synd, och har många gånger i olika sammanhang argumenterat för ett mer aktivt användande av den makt AP-fonderna de facto innebär. Därför är jag också väldigt nöjd med att socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros idag i Aktuellt (inslaget börjar 08:47 in i programmet) välkomnar det paradigmskifte som den borgerliga regeringen nu i praktiken har genomfört.

Jag tycker annars att bilden av den sittande regeringens vänsterdrivning (som den ofta framställs av högerdebattörer som Johan Ingerö) är överdriven för att inte säga direkt felaktig. Tvärtom menar jag att det är ett långtgående högerprojekt med sänkta löner och tillbakapressade löntagarpositioner på arbetsmarknaden som mål som just nu genomförs i Sverige. Men samtidigt måste jag också erkänna att det finns ett drag av populism och ytlig ideologisk analys som ibland gör att den här regeringen faktiskt öppnar upp för saker som en mer ideologiskt konsekvent borgerlighet inte skulle accpeptera.

Som i det här fallet, exempelvis. Man brukar skoja om att det bara är borgerliga regeringar som förmår genomföra vänsterns älsklingspolitik med förstatligade affärsbanker. Nu är det Mats Odell som står i första ledet för att använda fondkapitalet för att ta ett grepp om strupen på det privata näringslivet. Jag förstår om de gamla löntagarfondsmotståndarna känner sig en smula förvirrade.

Sedan ska gudarna veta att Odell inte direkt har fått genomslag för sin politik än. Men dörren är öppnad, och den demokratiske socialisten i mig kan inte göra annat än lyfta på hatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och annat intressant

lördag, april 18, 2009

Littorin skyller svensk arbetslöshet på arbetsrätten (och tycker det är bra)

Det finns bortförklaringar och så finns det bortförklaringar. Ni vet: å ena sidan typen "jag var full och dum och visste inte riktigt vad jag gjorde". Och så å andra sidan de där lite mer vidlyftiga. Typ "jag blev kidnappad av utomjordlingar och utsatt för en magisk hjärntvättarstråle och dessutom jobbar jag i hemlighet för FN som spion och jag var tvungen att göra det som en del i ett arbete för att rädda världen från ett galet geni". När arbetsmarknadsminister Littorin idag i Ekots lördagsintervju försöker bortförklara att den svenska arbetslösheten ökar snabbare än i EU-snittet tycker jag det känns rätt mycket som den senare sorten.

Littorin säger nämligen i korthet två saker. Orsaken till att arbetslösheten ökar snabbare än i andra länder är den flexibla arbetsrätten. Och det är bra att så sker eftersom det visar vilken välfungerande arbetsmarknad vi har.

Och det är klart; på ett plan har han rätt. Vi har en väldigt flexibel arbetsrätt. Men som förklaring till att vi står oss sämre i Sverige EU-snittet känns det ju väldigt krystat. Låt oss istället testa en annan teori: som att den inhemska efterfrågan minskar raskare i Sverige än i andra länder eftersom folk här ökar sitt sparande mer. Vilket slår på konsumtionen vilket slår på sysselsättningen. Men det är klart, den förklaringen innebär ju uppenbara politiska nackdelar eftersom den rätt obarmhärtigt sätter strålkastarljuset på regeringens egna otrygghetspolitik.

På ett sätt är det bra att frågan diskuteras. Varför klarar vi oss sämre än andra? Det är en viktig inte minst politisk diskussion. Även om de första förklaringarna från regeringshåll kändes lite väl mycket som de var från yttre rymden.

Uppdatering: Högerekonomen Danne Nordling går igenom hela Littorins resonemang lite mer noggrant på sin blogg. Danne gillar Littorin vilket märks. Men det intressanta är att han trots det kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag gör. Låt vara att Nordlig lägger skulden främst på att regeringen genom sina dysterkvistprofetior gjort folk onödigt försiktiga, jag skulle snarare vilja peka på de politiska förslag på inte minst arbetsmarknadsområdet regeringen har genomfört (ie sänkt a-kassa och 500 000 som tvingas ut ur försäkringen). Men jag tycker ändå att det kan vara bra att läsa hans text för perspektiv. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

fredag, april 17, 2009

Försvaret för regeringens passiva "AMS-politik" håller inte, Ann-Charlotte

Expressens Ann-Charlotte Marteus vrider sig idag tredubbel för att försvara regeringens arbetsmarknadspolitik. Huvudtesen är att Anders Borgs "ams-åtgärder" är bra ety de tjänar nobla och genomtänkta syften emedan precis samma politik förd av en socialdemokratisk regering är dålig då den istället är lömsk och har ohederliga maktpolitiska motiv. Och förutom att vara fånig så är det dessutom en argumentation som inte håller för närmare saklig granskning eftersom den politik regeringen för faktiskt inte är särskilt socialdemokratisk.

Till att börja med kan konstateras att lejonparten av de "satsningar" som Anders Borg häromdagen presenterade inte är några åtgärder alls utan bara passiva utbetalningar av olika former av ersättningar. Så talar vi dolda maktpolitiska motiv så känns det följdaktligen direkt ohederligt att inte ta med den borgerliga regeringens vilja att framstå som handlingskraftig inför krisen i ekvationen.

Vidare så retuscherar Marteus bort en avgörande faktor ur historieskrivningen. Nämligen den att socialdemokratin faktiskt har lärt sig någonting av även det som gick fel under nittiotalskrisen och utifrån det faktiskt utvecklat sin politik. Medan vad regeringen gör istället är att uppträda som en dålig parodi på den politik som man tidigare så högljutt kritiserat. TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik redogör på ett alldeles utmärkt sätt för detta på TCO:s utredarblogg. Varför tar regeringen inte lärdom av nittiotalets felgrepp? undrar han och det är bara att instämma i frågan.

För valet står faktiskt inte som Ann-Charlotte Marteus antyder mellan dåliga åtgärder och ren passivitet. Vi kan också tänka oss två ytterligare strategier. För det första bra åtgärder som exempelvis vettiga yrkesutbildningar som faktiskt stärker både individen och samhället inte minst inför framtiden. Och dessutom skulle regeringen faktiskt även kunna lägga förslag som faktiskt skapar eller åtminstone underlättar skapandet av nya, riktiga jobb. På bägge dessa områden står man istället handfallen.

Mer om Anders Borgs "sossighet" skriver för övrigt Peter Andersson. Värt att läsa. Själv utvecklade jag också några tankar om vårbudgeten här. När det gäller vad som borde göras kan jag också rekomendera kulturbloggens funderingar. Morgan Johansson är dessutom som vanligt knivskarp när han i ett långt blogginlägg klär av regeringen fullständigt - också värt att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

torsdag, april 16, 2009

Åh vad jag skulle ha velat vara en fluga på Federleys vägg

Att centerpartisten Fredrick Federley gärna skojar till det en smula är ju ingen nyhet. Som när han gråtande i talarstolen berättade hur hans mamma lärt honom att alltid göra rätt och följa sitt hjärta för att sedan - ta ta surprise surprise - lägga sig platt och rösta rakt emot allt vad han tidigare stått för. Eller när han på ett så där lite tokroligt sätt bestämde sig för att öppna salladsbar som en politisk markering och sedan som en liten överaskningsknorr på slutet lät skattebetalarna stå där med notan och betala kalaset när det hela såklart gick i putten (snacka om långnäsa på oss - värsta Ballar av stål-klassen!). Och nu idag har han gjort det igen.

För allas vår mästarskojare publicerar nämligen idag ett blogginlägg där han kräver regeringsombildning för att några timmar senare när frågan uppmärksammats i media gå ut och berätta att det hela var ett skämt eller snarare ett litet experiment för att bevisa att sociala medier visst spelar roll. Och det här är ju både hysteriskt kul och väldigt intelligent gjort. (Ja frågan är om det inte dessutom uppnår någon typ av närmast konstnärlig verkshöjd - tänk Konstfack. För vad kunde ju vara ett bättre sätt att visa att bloggar är en viktig och seriös arena för politisk diskussion än att gå ut med fejkade inlägg, jag bara frågar.)

Men nu ska jag egentligen inte ironisera så mycket om själva grejen. För vad jag tycker är riktigt intressant är när riksdagsledamoten i sin dementi berättar att han innan han publicerade inlägget där han bland annat krävde Littorin och Beatrice Asks avgångar meddelande "respektive ministers pressfolk för att de inte skulle få dåndimpen". Och det tycker jag är helt outstanding. Vad skulle jag inte ge för att ha får varit en liten fluga på väggen i Federleys tjänsterum när han ringde de där samtalen!

Jag menar, hur lät de? "Goddag, det är riksdagsledamoten Federley här. Du vet - riksdagsledamot, som i en av de som stiftar lagarna i det här landet. Jo, jag tänkte bara berätta att jag idag tänker gå ut och kräva din chefs avgång ... nej nej, inte på riktigt. Det är ett skämt. Eller snarare ett experiment ... nja, alltså, jag kommer ju inte säga att det är ett skämt. Inte direkt. Det är ju det som är själva grejen. Att folk kommer att gå på det ... nej, lugna ner dig nu - jag kommer ju att berätta att jag inte vill att Totto ska avgå. Bara inte direkt. Utan sen. När alla tror att jag faktiskt tycker det ... Nä men kom igen nu, jag gillar ju din chef. Herregud, vi är ju till och med vänner på facebook. Det kommer att bli hur kul som helst det här" och så avslutningsvis som en sorts extra grädde på moset "få nu inte dåndimpen bara".

Och det är ju hur kul som helst att fundera på. För hur reagerade de på andra sidan när de fick Federleys propåer? Gjorde de någon typ av bedömning av för och nackdelar? "Hmm. Å ena sidan ser det ju inte direkt bra ut om riksdagsledamöter går ut och kräver regeringsombildningar till höger och vänster (särskilt inte om de inte menar det), men å andra sidan - vad gör man inte för vetenskapen?" Eller tänkte de bara "ja ja, låt killen hålla på, det är väl ingen som läser den där bloggen hursomhelst". Eller trodde de att skämtet var själva telefonsamtalet? Eller kanske själva riksdagsledamoten?

Fantastiskt upplyftande att fantisera om, hursomhelst. För en mer seriös approach på det hela än denna: se exempelvis Deepedition eller Morian. Läs även Aftonbladet (om inte annat för rubriken som jag länge har efterlyst).

PS: några ord i själva sakfrågan, ändå. Vad Federley har "bevisat" har naturligtvis egentligen väldigt lite med sociala medier att göra. Utan mer med att media (åtminstone hittills) lägger viss vikt vid vad riksdagsledmoter tycker, tänker och säger. Däremot så är det naturligtvis så att trovärdigheten för både riksdagsledamoten och bloggandet som sådant fått sig en törn av påhittet. Vilket ju om man ska vara helt allvarlig en liten stund faktiskt är rätt trist. DS Uppdatering - det där sista understryks ju också av hur TT kommenterar (här via SvD): Kan man lita på Federley? Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

Ärligt talat, ni MÅSTE läsa detta. Och sprida. Så sätt igång bara.

Alliansfritt Sveriges tidslinje över arbetslöshetskrisen är inte bara grymt skojig att läsa. Den är dessutom fruktansvärt viktig. Därför vill jag precis som Ali Esbati uppmana er alla att läsa den. Inte bara läsa, förresten - se till att sprid också. Den svenska kejsaren är alldeles naken och eftersom gammelmedia tycks vara helt ointresserade att berätta om den saken får vi helt enkelt göra det själva.

I samma härad vill jag också tipsa om Anders Löwdin på Anders Falk: Kan man lita på en finansminister som hela tiden har haft fel? Läs. Och för alla de människor som nu drabbas runt om i Sveriges skull, sprid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

Henrik Brors har rätt i en sak. Faktiskt.

Det finns två sätt att förhålla sig till Henrik Brors. Antingen läser man inte alls eftersom det inte ger någonting, eller så kan man ändå inte hålla sig utan ger sig på texterna i hopp om att hitta någonting intressant och blir lika besviken varje gång (ungefär som när du köper kvällstidningen i hopp om att det som står inne i den ska vara lika spännande som det antyds på det fläskiga löpet). Jag tillhör den senare kategorin. Men när jag går igenom gårdagens vårbudgetkommentarer upptäcker jag faktiskt till min förvåning att Brors har en riktigt viktigt poäng djupt inbäddad i en i övrigt tämligen meningslös och förutsägbar text.

Rubriken på Brors text är Oppositionen är inget trovärdigt alternativ och texten är i en ytlig genomläsning lika ointressant som man kan gissa. Brors gillar inte oppositionen. Det går bra för borgerligheten trots att krisen i andra länder inneburit minskat förtroende för sittande regering. Anders Borg "satsar pengar mot arbetslösheten" när han accepterar att kostnaderna för a-kassan rusar iväg. Och så vidare.

Men sedan upptäcker jag något lite intressant med perspektivet. För som slutkläm skriver Brors att "hur det går i valet 2010 avgörs av om oppositionen lyckas samla sig och framstå som ett dugligt regeringsalternativ i kristider." Och det kan ju först tyckas banalt (hur det går i valet kommer att påverkas av hur de politiska alternativen lyckas framstå - åh fan). Men om man istället läser meningen som den verkligen står hittar vi något annat. Nämligen påståendet att det är oppositionen som "äger" frågan om hur det går i valet.

Och det tror jag att det ligger mycket i. Den sittande borgerliga regeringen är inte särskilt bra. De har inte lyckats med vad de föresatt sig. De har lyckats göra sig till fiender både med de som vill ha en verklig välfärdsstat i det här landet och de som vill se någon typ av mer högerliberal omläggning av politiken. För att inte tala om alla de som är engagerade i integritets- och frihetsfrågorna. Allt det där ligger fortfarande och bubblar under ytan.

Frågan är då bara hur alternativet ser ut. Det är där den stora förändringspotentialen finns i svensk politik. Ett rödgrönt regeringssamarbete är fortfarande någonting nytt. Det finns alla möjligheter i världen att ta ett fastare grepp om den politiska agendan i det tydligare utformandet av detta alternativ.

Tittar man ut över Sverige av idag så är det inte svårt att se saker som borde göras. Det är heller inte svårt att se att regeringens högerpolitik har nått vägs ände. Om de tre oppositonspartierna nu bara fångar tillfället och presenterar gemensamma svar på de angelägna frågor regeringen struntar i kommer vi att kunna se opinionssvängingar som är minst lika dramatiska som de vi sett de senaste månaderna - fast åt andra hållet.

Det säger åtminstone mig Henrik Brors lilla krönika. Även om det inte nödvändigtvis var så det var tänkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

onsdag, april 15, 2009

Som en dålig parodi

Anders Borg hanterar krisen som en dålig parodi på den socialdemokrati han gjort till politiskt projekt att åtminstone utåt sett försöka efterlikna. Därför blir det passiva volymåtgärder istället för stöd till jobb och utbildning när det nya arbetarepartiet nu ska leka krishanterare. Allt medan de riktigt väsentliga frågorna fortfarande inte ställs eller än mindre besvaras.

På ett plan är jag faktiskt riktigt imponerad. Hur regeringen utan att skämmas kan hävda att ökade kostnader för en skenande massarbetslöshet är ”satsningar” är faktiskt smått otroligt . När de dessutom får stora delar av journalistkåren att okritiskt svälja beskrivningen blir det hela än mer häpnadsväckande. Men i grunden är det naturligtvis inte det mediala spelet som är det viktigaste när regeringen idag presenterar sin ekonomiska vårproposition.

Sverige möter idag den globala lågkonjunkturen sämre än EU-snittet. Orsaken till det är inte främst att vi är ett litet exportberoende land som drabbas extra hårt. Nej, den svenska exporten står sig hyfsat. De stora problemen är istället inhemska. Konsumtionen droppar. Sparandet ökar. Med ökad arbetslöshet som följd.

Därför pekar alla kurvor idag på en drastiskt ökad arbetslöshet, inte minst bland unga. Till viss del beroende på omvärldsfaktorer. Till viss del inte. Den politiska debatten borde därför handla om två saker. Hur ser vi till att människor inte slås ut av den arbetslöshet som blir svår att komma åt? Och hur se vi till att vi trots allt förlorar så få jobb som möjlig (eller skapar så många nya jobb som möjligt istället för de gamla som försvinner)?

Att som regeringen gör skryta med att kostnaderna för a-kassan och andra passiva ersättningar till arbetslösa nu exploderar svara inte på någon av dessa två frågor. För ingen blir gladare av att placeras in i en jobb- och utvecklingsgaranti som varken ger jobb eller utveckling. Istället är det helt andra åtgärder som behövs.

Under nittiotalet misslyckades den svenska arbetsmarknadspolitiken i hög utsträckning att anpassa sig till den kraftigt ökande arbetslösheten. Det stora problemet var att det blev för mycket lågkvalitativa massåtgärder som inte hjälpte människor vidare. Det politiska priset för detta misslyckande har socialdemokratin i hög utsträckning fått betala. Kritiken har inte varit nådig mot ”pysselsättningspolitiken” och meningslösa datorteksövningar.

Men problemet var aldrig att det fördes en aktiv arbetsmarknadspolitik. Problemet var att den politiken inte var tillräckligt bra. Det är en insikt som jag tror de flesta som ägnat sig åt politik under de senaste årtioendena i det här landet hade tillägnat sig. Eller, trodde. För nu visar den borgerliga regeringen att de tvärtom inte har förstått ett dugg.

För borgarna med Anders B i spetsen går från ett läge där man kritiserade all arbetsmarknadspolitik för att vara åtgärder som dolde arbetslösheten till ett läge där man tvärtom omfamnar till och med de passiva massåtgärder som det faktiskt finns anledning att vara skeptisk mot. Varför, låter jag vara osagt. Men det är ett faktum att det är precis det som sker i svensk politik just nu.

Än så länge är regeringens politik mest abstrakt teori. Vi har inte sett det fulla genomslaget i verkligheten än. Själv minns jag mitt eget nittiotal. Tanken att vi ska tillbaka dit är skrämmande.

Mer skriver Johan Westerholm, Eva-Lena Jansson, Christian Valtersson, Magnus Andersson, Alliansfritt Sverige, Morian, Peter Andersson, Krassman, Patrik och Blogge. Så har jag väl täckt in en stor del av den politiska kartan också.

Gammelmedia: DN-debatt, DN, Svd, Aftonbladet och en massa fler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant