På ett plan är jag faktiskt riktigt imponerad. Hur regeringen utan att skämmas kan hävda att ökade kostnader för en skenande massarbetslöshet är ”satsningar” är faktiskt smått otroligt . När de dessutom får stora delar av journalistkåren att okritiskt svälja beskrivningen blir det hela än mer häpnadsväckande. Men i grunden är det naturligtvis inte det mediala spelet som är det viktigaste när regeringen idag presenterar sin ekonomiska vårproposition.
Sverige möter idag den globala lågkonjunkturen sämre än EU-snittet. Orsaken till det är inte främst att vi är ett litet exportberoende land som drabbas extra hårt. Nej, den svenska exporten står sig hyfsat. De stora problemen är istället inhemska. Konsumtionen droppar. Sparandet ökar. Med ökad arbetslöshet som följd.
Därför pekar alla kurvor idag på en drastiskt ökad arbetslöshet, inte minst bland unga. Till viss del beroende på omvärldsfaktorer. Till viss del inte. Den politiska debatten borde därför handla om två saker. Hur ser vi till att människor inte slås ut av den arbetslöshet som blir svår att komma åt? Och hur se vi till att vi trots allt förlorar så få jobb som möjlig (eller skapar så många nya jobb som möjligt istället för de gamla som försvinner)?
Att som regeringen gör skryta med att kostnaderna för a-kassan och andra passiva ersättningar till arbetslösa nu exploderar svara inte på någon av dessa två frågor. För ingen blir gladare av att placeras in i en jobb- och utvecklingsgaranti som varken ger jobb eller utveckling. Istället är det helt andra åtgärder som behövs.
Under nittiotalet misslyckades den svenska arbetsmarknadspolitiken i hög utsträckning att anpassa sig till den kraftigt ökande arbetslösheten. Det stora problemet var att det blev för mycket lågkvalitativa massåtgärder som inte hjälpte människor vidare. Det politiska priset för detta misslyckande har socialdemokratin i hög utsträckning fått betala. Kritiken har inte varit nådig mot ”pysselsättningspolitiken” och meningslösa datorteksövningar.
Men problemet var aldrig att det fördes en aktiv arbetsmarknadspolitik. Problemet var att den politiken inte var tillräckligt bra. Det är en insikt som jag tror de flesta som ägnat sig åt politik under de senaste årtioendena i det här landet hade tillägnat sig. Eller, trodde. För nu visar den borgerliga regeringen att de tvärtom inte har förstått ett dugg.
För borgarna med Anders B i spetsen går från ett läge där man kritiserade all arbetsmarknadspolitik för att vara åtgärder som dolde arbetslösheten till ett läge där man tvärtom omfamnar till och med de passiva massåtgärder som det faktiskt finns anledning att vara skeptisk mot. Varför, låter jag vara osagt. Men det är ett faktum att det är precis det som sker i svensk politik just nu.
Än så länge är regeringens politik mest abstrakt teori. Vi har inte sett det fulla genomslaget i verkligheten än. Själv minns jag mitt eget nittiotal. Tanken att vi ska tillbaka dit är skrämmande.
Mer skriver Johan Westerholm, Eva-Lena Jansson, Christian Valtersson, Magnus Andersson, Alliansfritt Sverige, Morian, Peter Andersson, Krassman, Patrik och Blogge. Så har jag väl täckt in en stor del av den politiska kartan också.
Gammelmedia: DN-debatt, DN, Svd, Aftonbladet och en massa fler
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetsmarkandspolitik, VÅP, Anders Borg, arbetslöshet, jobbävning, jobbkris och annat intressant
4 kommentarer:
Så din analys är att BNP-ras och arbetslöshet beror främst på fallande konsumtion (av primärt importerade varor)? Tillåt mig att skratta, hur får du ihop den ekvationen?
Kärnan i problemet stavas export, ca 50% av BNP kommer från export - om då efterfrågan internationellt faller slår det hårt. Exportföretagen rapporterar ju dramatiska fall i efterfrågan.
Nej. Jag konstaterar att orsaken att det utvecklas SÄMRE i Sverige än i EU-snittet inte exporten - eftersom den faller MINDRE än EU-snittet (något som förmodligen har att göra med att vi har en självständig valuta, men det bara gissar jag). Det innebär inte att inte fallet i exporten är den största orsaken till både BNP-fall och arbetslöshet - något jag heller aldrig påstått (om du läser alla orden jag har skrivit ser torde det framgå rätt tydligt).
Men vi har alltså ett stort inhemskt problem med hushållens pessimism och ökat sparande som slår på efterfrågan. Och som inte kan skyllas enbart på externa faktorer. Det är oseriöst att inte adressera det problemet.
Så problemet är att det köps för lite platt-TV, hemmabio, gräsklippare, kläder och annat tillverkat i Kina?
Hur hjälper det oss ur krisen? Möjligtvis upprätthålls en vinstmarginal i detaljhandeln, men annars.....? Vad är värdet av stimulerad konsumtion om vi konsumerar importprodukter?
Tre snabba svar: 1) allt som konsumeras är inte varor, och tjänster produceras fortfarande av lätt insedda skäl främst inhemskt, 2) men inte heller alla varor importeras, vi tillverkar fortfarande en hel del för hemmamarknaden och 3) folk jobbar faktiskt även i distributionsledet: detaljhandel etc.
Men problemet idag är alltså att de stimulanser som syftar till att öka den inhemska efterfrågan (som tex skattesänkningar, vilket ju är vad nuvarande regering satsar mest på) inte går åt konsumtion, utan läggs på hög. Till stor del beroende på den otrygghet folk känner inför framtiden (den här bedömningen kan man även läsa i KI-rapporter och så, så det är inte jag som hittar på).
Sedan har du en poäng med att mycket inhemsk konsumtion "spiller" över till andra länder (vilket iof inte behöver vara fel i sig, men det ger ju inga svenska jobb direkt). Därför är det klokt med exempelvis investeringar i infrastruktur, pengar till kommuner och landsting och annat som "spiller över" väldigt lite. Men det är mer en fråga om politikens inriktning.
Min poäng var bara att förklaringen till att Sverige just nu klarar sig sämre än EU-snittet faktiskt inte är att svensk export står sig sämre än andra länders.
Skicka en kommentar