Hur många är utanför?

Spelar det någon roll hur många det är som står utanför den svenska arbetsmarknaden? Räcker det inte med att en enda person är ofrivilligt arbetslös för att det ska vara ett problem värt att lösa? På ett plan är det naturligtvis så. Men när det mantra som borgerligheten försöker bygga sin valrörelse på – en miljon i utanförskap – visar sig falla som ett korthus inför TV4:s granskning är det faktiskt värt att fästa viss uppmärksamhet vid.

Vad TV4:a visar är alltså att det finns väldigt lite substans bakom talet om en miljon i utanförskap (och än mindre i moderaternas 1,4 naturligtvis.) "I det som alliansen kallar utanförskap ingår inte bara alla arbetslösa utan också alla förtidspensionärer, deltidsarbetslösa och sjukskrivna -även korttidssjuka" står det på fyrans hemsida.

Det innebär att en person som bryter benet i högeralliansens värld i och med detta hamnar i "utanförskap". Det är – för att uttrycka sig försiktigt – nog inte riktigt i enlighet med vad svenska folket uppfattar som sunt förnuft.

Men är det då ett problem att högern tar i så de spricker? Visar inte det bara att de tar problemet på allvar? Tja, till att börja med är det väl viktigt att politiker i möjligaste mån försöker hålla sig till sanningen. Det handlar inte heller om tillfälliga felsägningar – sådana kan alla göra – utan om att ett väl formulerat huvudbudskap. Ingen av de borgerliga partiledarna har vad jag har förstått det heller bett om ursäkt eller reviderat sin ståndpunkt. Istället fortsätter man att pumpa ut en siffra som faktiskt är fel.

Och om man inte ens kan definiera problemet korrekt, hur ska man då kunna lösa det? Osökt leds tankarna till att det egentligen inte är omsorg och svenskar i utanförskap (för de finns) högern bryr sig om, utan bara att smutskasta regeringen och svartmåla tillståndet i landet.

För framförallt omöjliggör trixandet med siffror en saklig diskussion om vad som faktiskt bör och kan göras. En sådan diskussion måste utgå ifrån verkligheten. Så är uppenbarligen inte fallet idag.

Jag är för en full sysselsättning. Under hela nittiotalet tog jag intensiva debatter med nyliberaler som menade att det vore olyckligt, skulle pressa inflationen (och lönerna) för mycket uppåt, att ett mått av arbetslöshet är "naturlig". Nu har högern bytt retorik, vilket är positivt.
Men vi måste kunna beskriva saker som de är. Jag är tyvärr rädd att vi inte hört det sista om "en miljon i utanförskap" än. Men man kan ju alltid hoppas…