Att Nalin Pekgul kommit ut som monarkist (se här) har skapat en häftig debatt i bloggosfären (se bland annat här, här och här.) Själv tycker jag mest att det är ett lysande pr-trick; snacka om fråga där du kan gå emot partiet med folket på din sida utan att någon egentligen känner sig hotad (jag vet inte, men någonting säger mig att det inte ligger några republikpropositioner i pipeline ens vid en hejdundrande valseger för s i höst.)
Historiskt går socialdemokratins syn på monarkin annars att jämföra med det som brukar förknippas med kompromissen i Saltsjöbaden. Gentemot kapitalisterna var överenskommelsen att ni får behålla makten över era företag, medan vi (dvs löntagarna) får bygga upp en välfärdsstat och stärka våra rättigheter.
Frågan om monarkin var lite liknande. Överklassen får behålla sina symboler, mot att arbetarrörelsen tar makten över politiken. I den meningen har monarkin faktiskt varit bra för den svenska demokratin då den har legitimerat en demokratisk stat dominerad av socialdemokratin och arbetarrörelsen. Mot den bakgrunden har jag åtminstone på senare år allt mer intagit en hållning som går att beskriva som JA, jag är mot monarkin men NEJ, jag tänker inte göra något åt den. Och därefter låtit det bero.
Denna hållning bygger naturligtvis på antagandet att kungahuset är fullkomligt politiskt desarmerat. Att statschefen är en rent symbolisk funktion, en levande reklampelare med lika stort inflytande som vilken midsommarstång som helst; något vi samlas runt från tid till annan, skojar lite om, som finns där den alltid har funnits men inte gör så mycket mer väsen av sig än så.
Och det är där de stora riskerna med monarkin finns. Inte i att den existerar som en politisk anomali, utan i att kungahuset ska träda utför sina ramar och återta den politiska makt det en gång haft. När vi dessutom närmast dagligen ser tecken på att demokratins legitimitet eroderar blir frågan än mer brännande. Hur ofta ser vi inte insändare – särskilt efter tsunamin men även annars – när det ”fina” kungahuset kontrasteras mot ”käbblande” politiker? Att detta faktiskt är en djupt antidemokratisk åsikt som uttrycks tycks sällan någon reflektera runt.
Den eventuella makt kungen innehar sitter inte i det formella regelverket. Den är en symbolisk makt, men historiska och kulturella rötter. Att ”avskaffa monarkin” genom en lagändring skulle inte på något sätt begränsa denna verkliga makt, snarare skulle den frigöras. En sådan politik vore därför inte att förorda.
Men detta inte sagt att man heller måste förfalla till kungasvassande och monarkism. Systemet är principiellt vedervärdigt och ohistoriskt. Att någon människa ska födas till viss position omöjlig för alla andra att nå är, kort uttryckt, fel. Nalins pr-trick är måhända smart, men politiskt är det fullkomligt vilset.
Demokratin är en ömtålig blomma, som måste vårdas från dag till dag. Monarkin är en rest från en ickedemokratisk tid. En seriös diskussion om vad detta innebär visar att sambandet inte alltid är svart/vitt. Och man kan alltid hoppas, men jag är inte helt säker på att Nalins utspel bidrar till en sådan djupare debatt.
8 kommentarer:
Kungahuset är som du säger en museal företeelse vilket säkert alla har klart för sig. Inte kan kungen i egenskap av kung komma att få någon makt hur politikerföraktet än breder ut sig!
Men som människor, som kändisar bland andra kändisar, spelar de kungliga en roll som förebilder, ungefär som filmstjärnor vars liv många älskar att läsa om och drömma om. Jag tycker själv att det är underhållande att till exempel läsa om hur prinsessan Lilian anlitat samma sömmerska för sina Nobelklänningar i alla år.
Jag tror aldrig att de kungliga blir politiskt mer farliga än så.
Jag tror inte att det är så enkelt. Så värst länge sedan är det inte (1974) sedan de flesta formella maktfunktionerna togs bort. Men kungahusets tänkbara makt är snarare opinionsmässig, symbolisk.
Visst, med nuvarande kung känns risken att denna makt ska utnyttjas inte särskilt överhängande. Men jag tror ändå att det är att göra det lite väl enkelt för sig att reducera kungahuset till en skara kändisar. Det är skillnad på att vara statschef med tunga traditioner i bagaget, och på att leda allsång på skansen. Trots allt.
Det KAN finnas en risk. Man vet ju aldrig hur saker utvecklar sig. Efter den oerhört förbryllande utvecklingen med Muhammedteckningarna har jag börjat förstå att det irrationella finns och att det inte är att leka med.
Så du kan ha rätt. Det KAN finnas en risk med att ha kungahuset kvar. Det KAN börja bildas en opinion för att grundlagen ska ändrs till förmån för kungamakt!
"Det KAN finnas en risk med att ha kungahuset kvar. Det KAN börja bildas en opinion för att grundlagen ska ändrs till förmån för kungamakt!"
Jag menade faktiskt tvärtom - att det viktiga inte är huruvida kungahuset "finns kvar" eller inte, utan det viktiga är att se till att det inte får någon politisk/opinionsmässig makt. Till skillnad från i seklets början tror jag att det ska mycket till för att den formella demokratin ska avskaffas - när det gäller den formella demokratins räckvidd är det däremot en lite annan femma.
Länka inte till mig för all del. Och sedan när är DN Debatt en del av bloggosfären?
Hmmm .... ni är så lika. Du och Nalin. Vet inte vad jag tänkte på, men snart är det ändrat.
Träffsäker och bra beskrivning av problematiken.
Det är dock tråkigt att så pass få politiker vågar stå för sina demokratiska ideal när det kommer till en så folkkär figur som kungen.
Att kungahusets makt är stor kan vi se varje gång en affärstidning sammanställer listor över inflytelserika personer. Där figurerar minst två personer från kungafamiljen varje gång.
Och problemet är större än bara den ideologiska tveksamheten:
Vi i Sverige idag är välsignade med ett mycket "snällt" konungahus där det värsta som kommer fram är att kungen yttrar sig om katastrofer eller att ingen i familjen verkar kunna köra bil. Men den dag vi får in personer som Norge har i sitt kungahus, då är det farligt på riktigt.
Vi ska aldrig underskatta det mandat vi gett till kungahuset. Därför anser jag att det är dags att dra in det.
Vilka personer i Norges kungahus anser du vara så farliga? Skiljer det sig från Sveriges kungahus? På vilket sätt då?
Skicka en kommentar