… var alla och såg Valery Gergiev dirigera Dmitrij Sjostakovitj sjunde symfoni – Leningradsymfonin - tidigare ikväll. En helt makalös konsertupplevelse, jag undrar om inte slutet på den första satsen var bland det häftigaste jag upplevt vad gäller klassisk musik.
Jag har tidigare konstaterat att få kompositörer torde vara omgärdade med så mycket politisk överbyggnad som just Sjostakovitj. I kvällens konsertblad kunde vi också läsa att ”Sjostakovitjs sjunde symfoni, som skrevs mitt under brinnande krig, är ett fascinerande vittnesmål från skräckens tid. Hur låter musik under terrorns ok? Hur kan musiken transcendera sitt syfte som propaganda och förvandlas till stor konst? Sjostakovitj valde ironins hemliga vägar genom minerade ljudlandskap...”
Och jag vet inte, jag. Helt klart är dock att det är ett stycke nittonhundratalshistoria som passerar revy genom musiken. I kvällens symfoni mot en fond av andra världskrig och det fruktansvärda slaget om Leningrad, i den trettonde om antisemitismen dels i nazismens skepnad men också som den återuppstod i sovjetstaten, i den fjärde om diktaturens kortsynthet och Stalinväldets inskränkta terror.
Så kan vi fortsätta; och dessutom gör det filmiska och rent moderna i musiken att vi på något sätt känner igen oss, det här är ett århundrade som ligger förskräckande nära. Så här i dessa digitala valtider kan det vara skönt att stundtals höja tanken en smula. Och musiken kan utan tvekan vara en ingång i det. Förutom att vara förbannat vacker i sig, naturligtvis.
Mer om konserten kan du läsa här
och vill du lyssna kan du göra det här
PS; av oss tre hade Paggan coolast skägg. Tveklöst. Även om kronprinsessan såg osedvanligt lycklig ut. DS
Andra bloggar om: musik, Sjostakovitj, Gergiev, kultur,
Pingat på intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar