fredag, mars 31, 2006

Gör Expressens publicering att Hagamannen går fri?

Tidningen Expressen har valt att publicera namn och bild på den misstänkte Haga-mannen. Det kan nu förstöra polisens utredning, då exempelvis värdet av framtida vittneskonfrontationer minskar (se mer här.)

Expressens publicering av namn och bild på en ännu icke fälld misstänkt kan alltså slå på två sätt. Antingen är han oskyldig och drabbas då av en personlig tragedi på grund av tidningens agerande. Eller så är han skyldig och kan i värsta fall gå fri på grund av detsamma.

Vi kallar gärna media för den tredje statsmakten. Det antyder att media också skulle ha ett ansvar eftersom makt och ansvar bör följas åt. Vi kan alltså inte se på publicistisk verksamhet som vilken kommersiell verksamhet som helst.

Men det är en tunn linje. Och Expressen balanserar ofta farligt nära gränsen. I detta fall menar jag att de rejält har trampat över. Frågan är dock om detta kommer att märkas på det enda sätt som skulle göra avtryck; genom minskade försäljningssiffror. Det är upp till oss konsumenter.

tisdag, mars 28, 2006

Billigare SL-kort är bra politik

I dag har styrelsen för Stockholms arbetarekommun (där jag figurerar som ersättare) presenterat sitt förslag till valprogram (se här och här.) Programmet kommer sedan att diskuteras och beslutas på arbetarekommunens årsmöte som börjar på fredag. Ett av de viktigaste förslagen är att intäkterna från ett framtida miljöavgiftssystem ska användas till att sänka priset för SL-kortet med i storleksordningen en hundralapp.

Och det är bra politik. Det är bra för att det, som kommunsekreterare Tomas Rudin uttryckte det, visar på ”raka rör” mellan miljöavgifterna/trängselskatten och satsningar på kollektivtrafiken. Det är bra eftersom det förmodligen kommer gynna SL då fler provar på och köper kort (erfarenheter visar detta) vilket i sin tur är bra för miljön.

Slutligen är det bra för att det är bra fördelningspolitik. Stockholms låginkomsttagare är i hög utsträckning beroende av SL för sina resor. En hundralapp i sänkt taxa blir en hundralapp rakt ner i plånboken. Det lättar på trycket för de med de minsta marginalerna som ensamstående föräldrar, folkpensionärer etc.

Programmet håller i övrigt också, för den delen. Bland annat ”stjäl” vi moderaternas förslag om gratis förskola (och vi stjäl inte bara, vi har också tyckt att det vore riktigt rätt länge) och vi säger att alla över 75 ska ha rätt till två timmars hemhjälp utan biståndsbedömning. Sedan lovar staden att följa efter landstingets framgångsrika arbete med att erbjuda ofrivilligt deltidsarbetande heltid. Bland annat.

Jag tycker det här känns riktigt bra. Vilket till min glädje även exempelvis Fredrik verkar instämma i. Läs hans kommentarer här.

Vadslagningsfirma tror på ”ja” till miljöavgifter/trängselskatt

Man blir inte rik på att satsa pengar på ett ja i höstens folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. 1,40 gånger pengarna ger ett ja, mot 2,75 för ett nej. Trots att opinionsmätningar fortfarande visar på en (krympande) övervikt för ett nej.

Orsaken är naturligtvis erfarenheten från andra städer, främst London. Folk gillar miljöavgifter när de väl är på plats. Stockholmarna är nog så framtidsinriktade som Londonborna. Mycket talar för att oddsen är rätt satta. Någon som vill sätta emot?

måndag, mars 27, 2006

Eliasson och Jämtin – vilket dreamteam!

Jan Eliasson blir utrikesminister, Carin Jämtin biträdande. Ett starkare utrikespolitiskt lag var det väl länge sedan vi kunde beskåda. Båda har breda kontaktnät, erfarenhet och bevittnat patos. Samtidigt som de också kompletterar varandra.

Bra för Sverige, bra för socialdemokratin. Jag ger mitt bifall.

söndag, mars 26, 2006

Det är kul med politik

Socialdemokraterna i Hässelby-Vällingby har ikväll haft årsmöte. Det var ett väldigt bra möte måste jag säga, och då inte bara för att jag blev omvald som ordförande (även om det alltid känns både trevligt, hedrande och ansvarsfullt.) Utan för att vi gjorde mycket bra saker också. Bland annat
  • Diskuterade vi programmet för nästa mandatperiod. Frågor som låg i fokus var arbete och äldre, men även ungdomarnas situation i vårt område. Dessutom pratade vi om tillståndet för våra offentliga bad och framtiden för Hässelby slott. Och mycket mer.
  • Fick vi en spännande föreläsning om ABC-stadens historia (tack för den, Peter!).
  • Åt vi fantastiskt goda mini-semlor (tack för dem, Ingrid!)
  • Gick vi igenom verksamhetsplan och revisionsberättelse, förrättade val och annat som hör ett årsmöte till
  • Fick vi chansen att vara i Hässelby Villastads Folkets Hus under hundraårsjubileet. Både folkets hus och den lokala partiföreningen firar hundra år i år.
  • Avslutade vi genom att sjunga Internationalen. Som sig bör.

Stämningen var riktigt bra. Valorganisationen är taggad, och politiken vass. Det känns att det är valår och att folk vill ut och prata på gator och torg. Det finns också fullt av idéer och visioner om vad vi ska göra efter en eventuell valseger, hur vi i sådana fall vill förvalta medborgarnas förtroende under fyra år till.

Det är väldigt vackert i Hässelby-Vällingby så här när våren är i antågande. På kvällarna kan man höra hur istäcket över Mälaren sjunger. Genom politiken får fler vara med och ta ansvar för att göra detta fina område än bättre. Det är nog det som i slutändan känns allra roligast.

lördag, mars 25, 2006

Vad göra åt monarkin?

Att Nalin Pekgul kommit ut som monarkist (se här) har skapat en häftig debatt i bloggosfären (se bland annat här, här och här.) Själv tycker jag mest att det är ett lysande pr-trick; snacka om fråga där du kan gå emot partiet med folket på din sida utan att någon egentligen känner sig hotad (jag vet inte, men någonting säger mig att det inte ligger några republikpropositioner i pipeline ens vid en hejdundrande valseger för s i höst.)

Historiskt går socialdemokratins syn på monarkin annars att jämföra med det som brukar förknippas med kompromissen i Saltsjöbaden. Gentemot kapitalisterna var överenskommelsen att ni får behålla makten över era företag, medan vi (dvs löntagarna) får bygga upp en välfärdsstat och stärka våra rättigheter.

Frågan om monarkin var lite liknande. Överklassen får behålla sina symboler, mot att arbetarrörelsen tar makten över politiken. I den meningen har monarkin faktiskt varit bra för den svenska demokratin då den har legitimerat en demokratisk stat dominerad av socialdemokratin och arbetarrörelsen. Mot den bakgrunden har jag åtminstone på senare år allt mer intagit en hållning som går att beskriva som JA, jag är mot monarkin men NEJ, jag tänker inte göra något åt den. Och därefter låtit det bero.

Denna hållning bygger naturligtvis på antagandet att kungahuset är fullkomligt politiskt desarmerat. Att statschefen är en rent symbolisk funktion, en levande reklampelare med lika stort inflytande som vilken midsommarstång som helst; något vi samlas runt från tid till annan, skojar lite om, som finns där den alltid har funnits men inte gör så mycket mer väsen av sig än så.

Och det är där de stora riskerna med monarkin finns. Inte i att den existerar som en politisk anomali, utan i att kungahuset ska träda utför sina ramar och återta den politiska makt det en gång haft. När vi dessutom närmast dagligen ser tecken på att demokratins legitimitet eroderar blir frågan än mer brännande. Hur ofta ser vi inte insändare – särskilt efter tsunamin men även annars – när det ”fina” kungahuset kontrasteras mot ”käbblande” politiker? Att detta faktiskt är en djupt antidemokratisk åsikt som uttrycks tycks sällan någon reflektera runt.

Den eventuella makt kungen innehar sitter inte i det formella regelverket. Den är en symbolisk makt, men historiska och kulturella rötter. Att ”avskaffa monarkin” genom en lagändring skulle inte på något sätt begränsa denna verkliga makt, snarare skulle den frigöras. En sådan politik vore därför inte att förorda.

Men detta inte sagt att man heller måste förfalla till kungasvassande och monarkism. Systemet är principiellt vedervärdigt och ohistoriskt. Att någon människa ska födas till viss position omöjlig för alla andra att nå är, kort uttryckt, fel. Nalins pr-trick är måhända smart, men politiskt är det fullkomligt vilset.

Demokratin är en ömtålig blomma, som måste vårdas från dag till dag. Monarkin är en rest från en ickedemokratisk tid. En seriös diskussion om vad detta innebär visar att sambandet inte alltid är svart/vitt. Och man kan alltid hoppas, men jag är inte helt säker på att Nalins utspel bidrar till en sådan djupare debatt.

fredag, mars 24, 2006

Yttrandefriheten var aldrig hotad

Varken Säpo eller den politiskt sakkunnige på UD begick något fel i samband med nedsläckningen av Sverigedemokraternas hemsida. Det konstaterar JK i sitt yttrande och slår fast att UD inte utsatte Levonline för några påtryckningar. Säpo gjorde heller inget för att "hindra" publicering. Det har alltså inte begåtts något brott mot censurförbudet menar JK (läs mer i SvD här.)

JK har som bekant inget mandat att granska regeringen. Huruvida Laila Freivalds gjort fel eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men JK:s yttrande säger oss ändå en viktig sak. Nämligen att övertonerna i debatten som uppstått till stor del antagligen saknar grund.

Regeringen och staten går inte in och stänger ner misshagliga hemsidor. Yttrandefriheten var aldrig hotad. Säkerhetspolisen idkar inte censur. Det borde få oss alla att sova lite bättre i natt.

Socialdemokratisk framtidsdebatt

För dryga tio år sedan skrev jag ett kapitel i debattantologin "om socialdemokrati och vägval". Jag skrev om frihet, och hur socialdemokratin skulle kunna "återerövra" frihetsbegreppet från borgerligheten.

Nu ser jag att två av mina medförfattare, Magnus och Ullis, båda bloggat om boken. Ullis skrev ett kapitel om kunskap, med vinkel på bildning och kultur, och Magnus om politikens väsen.

Det är lätt att bli nostalgisk. Samtidigt ger det mersmak. Kanske dags för en återträff, vad hände egentligen sedan med våra idéer och tankar? Vem vet, om vi går igång ordentligt kanske det blir en bok till vad det lider...

torsdag, mars 23, 2006

Ikväll blir det Sjostakovitj

Ikväll spelar kungliga filharmonikerna under dirigent Alexander Lazarev Dmitrij Sjostakovitjs andra ("oktober") och elfte symfoni ("1905") på konserthuset här i Stockholm och jag ska gå dit. Det blir mycket av den ryske tonsättaren detta år, inte minst eftersom det är hundra år sedan han föddes. Årets hittills största konsertupplevelse för min del var nog när Valerij Gergiev mästerligt dirigerade den fjärde symfonin på Berwaldhallen tidigare i år. De höjderna räknar jag inte med att det kommer upp till i kväll, men nog kan det bli riktigt bra ändå.

Det är svårt att tala om Sjostakovitj utan att komma in på politiken. Relationen till Stalin, hur konstnären anpassar sig och sitt skapande till förtrycket, hela det förra seklets mörka historia avspeglas på något sätt i musiken. Jag tycker också att det finns någonting så väldigt mycket nittonhundratal i själva verken, trummorna, blåset – det militäriskt/industriella som tränger igenom inte minst i symfonierna. Visserligen kan man tycka att det är få tonsättare som så många tolkat in så mycket i och att allt alltid kanske inte står på så fast grund, men det förtar inte faktum att detta är musik som är spännande på så mycket mer än ett sätt.

Och så är det ruggigt pampigt. Och vackert. Jag har för övrigt precis utsett just Sjostakovitjs sjunde symfonin till mitt privata soundtack för den kommande valrörelsen. Ni vet den där som handlar om slaget vid Leningrad. Får se om jag väljer att byta till oktoberrevolutionen efter kvällens begivenheter...

UPPDATERING KLOCKAN 22.30: Tvåan var okej. Elvan helt fantastiskt. Lazarev öste på som en demonisk rockstjärna på speed. Grymt bra. Rent politiskt är det antagligen också lite mer sossigt att hylla den liberala revolutionen 1905 än bolsjervikernas några år senare. Men jag tyckte nog att det var några blodröda toner från "oss alla unga" där, mitt i alltihopa. Hursom, en härlig kväll. SLUT PÅ UPPDATERING.

Varför bloggar Carin?

Carin Lidman heter en socialdemokrat från Västerås som har en blogg på s-info. Hon har skrivit ett intressant inlägg som handlar om varför hon egentligen håller på då varken shopping eller att skriva långa ideologiska inlägg verkar vare hennes pryl. "[V] arför ska jag hålla på med det här? Vem bryr sig?" frågor hon sig avslutningsvis.

Själv tycker jag att det är det som är lite av charmen med bloggeriet – det behöver inte vara så uttänkt varför man håller på. Personligen skriver jag mest för mig själv, för att kunna få dra igång en intressant debatt och , för att jag tänker bäst när jag skriver - och för att jag ibland faktiskt tycker att det blir riktigt fyndigt. Dessutom tycker jag att det är väldigt kul att följa med på andra bloggar och kommentera, lite för att jag faktiskt gillar att föra ett (politiskt) samtal.

Så man kan säga att jag bloggar av samma skäl som jag gick med i SSU en gång i forntiden. Jag tycker Carin ska tänka på samma sätt. Gör det för att det är kul. Annars sluta. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Modigt av centern, bra för miljön

Jag måste erkänna att jag lite gett upp hoppet om Maud Olofssons centerparti. Den gamla pragmatismen tycktes ha få ge vika för borgerligt sossehat och ny-liberala strömningar. Men att ingå en överenskommelse med regeringen om kraftigt utbyggt vindkraft tyder på att det finns en ådra av ansvarstagande och miljömedvetande kvar.

Att det sedan renderar en uppsjö av käbbel inom högeralliansen visar väl mest på hur det är bevänt med den där enigheten när inte kamerorna är på. För att inte tala om miljömedvetandet. Det är nog klokt av centerpartiet att göra så mycket för miljön som möjligt nu. För om olyckan är framme och de vinner valet kommer det tydligen inte bli så mycket mer av den varan.

onsdag, mars 22, 2006

Bör porr förbjudas?

Både på Jonas Morians och på Rebellas bloggar diskuteras i dagarna porr. Jonas kommenterar den norska lagstiftning som faktiskt finns. Och Gabriella lyfter på Rebellabloggen en diskussion om en skärpt svensk lagstiftning.

För att vara ett förslag som vad jag kan förstå det egentligen ingen är för så debatteras ett porrförbud rätt ofta och intensivt. Inte i politikens finrum, men i ungdomsförbund, på studentklubbar och på nätet. Det är också en fråga som bäddar för konflikt; i ena ringhörnan manliga yttrandefrihetsfundamentalister, i den andra radikala kvinnliga feminister. Moralism, säger de förra, sexism de senare.

I sexindustrins grådaskiga gränsmarken samlas några av kapitalismens värsta avarter vad gäller hänsynslöst utnyttjande av människor. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående. Att blunda för detta i yttrandefrihetens namn är att göra sig själv och debatten en otjänst.

Samtidigt finns det drag av moralism i en del av porrmotståndet som faktiskt inte är särskilt smakfull. När Jonas skriver om hur den norska lagstiftningen nu tillåter visning av "normal" sex borde det få en och annan att dra åt sig öronen.

Förbjud inte porr, men blunda heller inte för sexindustrins avarter. Där någonstans tror jag att en framkomlig diskussion skulle kunna ta sin början. För porrmotståndare handlar det om att lägga fokus på produktionen och inte konsumtionen av själva porren. För den andra sidan att lyckas inse att allt porrmotstånd faktiskt inte handlar om moralism.

Så tycker jag. Och följer med spänning den fortsatta diskussionen.

PS; jag menar inte att varken Jonas M eller Rebellorna enkelt låter sig inplaceras i någon av de svart-vita typer jag beskriver ovan. Det var snarare en karikatyr av debatten i allmänhet, och inte av de inlägg jag refererar till. Tvärtom tycker jag att både Gabriella och Jonas skriver klokt och nyanserat, om än med lite olika utångspunkter. DS

Tung näringslivsman vill reglera elmarknaden

SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Löf vill återreglera elmarknaden. ”Jag är medveten om att det är ett väldigt annorlunda krav för att komma från näringslivet, men vi ser idag ingen annan lösning på energiprisproblemen än en statlig reglering av elmarknaden” säger han till SvD.

Visserligen kommer remaken på klassiska tevedeckaren ”Miami vice” snart upp på biograferna. I övrigt känns det dock som om det nyliberala 80-talet ligger väldigt långt borta. Det här kan bli en riktigt spännande diskussion.

tisdag, mars 21, 2006

Reformistisk socialism, tagning två

Den sociala demokratins andra århundrade” är en bra och viktig bok av Anders Nilsson och Örjan Nyström. På nästan fyrahundra tätskrivna sidor försöker de dels anlägga ett strukturellt teoretiskt perspektiv på dagens välfärdskapitalism, dels skissa på möjliga framkomstvägar för en modern progressiv rörelse.

Utgångspunkten är träffande. Nilsson och Nyström menar att vänstern sedan 1970-talets ”brytningstid” saknat ”en analys och en strategi i det medellånga perspektivet”. Detta har lett till en situation där ”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik.”

Boken är sedan ett ambitiöst försök att att bidra till formulerandet av just en sådan "strategi" i det "medellånga perspektivet." För att lyckas med detta går författarna igenom jämlikheten, mängder av aspekter på vårt samtida ekonomiska system, EU och globaliseringen samt inte minst förutsättningarna för välfärdsstatens framtid. De pendlar mellan det abstrakt teoretiska och det väldigt konkreta, och låter perspektiven befrukta varandra. Undertiteln är ”pusselbitar till en reformistisk strategi”, och det är vad det verkligen handlar om. Början på en diskussion, inte slutet.

Vänstern behöver sina intellektuella. Anders Nilsson och Örjan Nyström har med denna bok bevisat att de sannerligen platsar in i den skaran. Tag och läs.

Skönt för Laila, skönt för partiet

Ibland går det åt skogen. Ibland är det bättre att fly än illa fäkta. Jag tror inte någon tycker det var fel av Laila Freivalds att avgå i morse. Tvärtom är det nog många med mig som önskar att det beslutet kommit tidigare.

Laila var en mycket uppskattad justitieminister. Hon har vad jag kan förstå det tidigare skött sig utmärkt som jurist och tjänsteman. Som utrikesminister gick det fel. Att hänga sig kvar blir bara plågsamt. För alla parter.

Nu vidtar frågan om efterträdare. Carin Jämtin är lågoddsare. Frågan är, vill hon? Fortsättning följer.

måndag, mars 20, 2006

Nu vet jag hur det känns att vara moderat

Det är bittert. Men nu vet jag åtminstone hur det känns. Att ständigt vara så nära. Spela bättre än på länge. Göra allting rätt. Men så ändå. Falla på mållinjen.

Jag talar naturligtvis om gårdagens bandyfinal. Edsbyn vann. Igen. Som vanligt. Fredrik Jansson har skaldat vackert om detta. Hans ord finner du här.

lördag, mars 18, 2006

Vem har sagt ”ingen har upplevt utanförskapet så mycket som jag”?

Spännande frågesport. Frågan är; vem har sagt ”ingen har upplevt utanförskapet så mycket som jag”?

Är det

1) Anna. Växte upp under trassliga förhållanden med alkoholiserad ensamstående mamma. Blev som tonåring medlurad till London som lyxhora av narkotikamissbrukande pojkvän. Har sedan fem år hängt på plattan och år sålt sin kropp för att finansiera tungt heroinmissbruk.

x) Hussein. Högutbildad akademiker. Flydde till Sverige då han riskerade dödsstraff på grund av sin sexuella läggning. Har sökt tusentals jobb utan att ens bli kallad till intervju. Blir ofta nekad inträde till krogen, synligen utan orsak och trots både vårdad klädsel och städat uppträdande.

2) Fredrik. Moderat partiledare. Uppväxt i kärnfamilj i Bromsten. Toppbetyg i både skolan och lumpen. Suttit i riksdagen sedan unga år. Gift och bor i Täby. Har en gång blivit utskällt av Carl Bildt.

Rätt svar hittar du i Mats Wiklunds bok ”En av oss?”, sidan 78. Lycka till!

torsdag, mars 16, 2006

Hur många är utanför?

Spelar det någon roll hur många det är som står utanför den svenska arbetsmarknaden? Räcker det inte med att en enda person är ofrivilligt arbetslös för att det ska vara ett problem värt att lösa? På ett plan är det naturligtvis så. Men när det mantra som borgerligheten försöker bygga sin valrörelse på – en miljon i utanförskap – visar sig falla som ett korthus inför TV4:s granskning är det faktiskt värt att fästa viss uppmärksamhet vid.

Vad TV4:a visar är alltså att det finns väldigt lite substans bakom talet om en miljon i utanförskap (och än mindre i moderaternas 1,4 naturligtvis.) "I det som alliansen kallar utanförskap ingår inte bara alla arbetslösa utan också alla förtidspensionärer, deltidsarbetslösa och sjukskrivna -även korttidssjuka" står det på fyrans hemsida.

Det innebär att en person som bryter benet i högeralliansens värld i och med detta hamnar i "utanförskap". Det är – för att uttrycka sig försiktigt – nog inte riktigt i enlighet med vad svenska folket uppfattar som sunt förnuft.

Men är det då ett problem att högern tar i så de spricker? Visar inte det bara att de tar problemet på allvar? Tja, till att börja med är det väl viktigt att politiker i möjligaste mån försöker hålla sig till sanningen. Det handlar inte heller om tillfälliga felsägningar – sådana kan alla göra – utan om att ett väl formulerat huvudbudskap. Ingen av de borgerliga partiledarna har vad jag har förstått det heller bett om ursäkt eller reviderat sin ståndpunkt. Istället fortsätter man att pumpa ut en siffra som faktiskt är fel.

Och om man inte ens kan definiera problemet korrekt, hur ska man då kunna lösa det? Osökt leds tankarna till att det egentligen inte är omsorg och svenskar i utanförskap (för de finns) högern bryr sig om, utan bara att smutskasta regeringen och svartmåla tillståndet i landet.

För framförallt omöjliggör trixandet med siffror en saklig diskussion om vad som faktiskt bör och kan göras. En sådan diskussion måste utgå ifrån verkligheten. Så är uppenbarligen inte fallet idag.

Jag är för en full sysselsättning. Under hela nittiotalet tog jag intensiva debatter med nyliberaler som menade att det vore olyckligt, skulle pressa inflationen (och lönerna) för mycket uppåt, att ett mått av arbetslöshet är "naturlig". Nu har högern bytt retorik, vilket är positivt.
Men vi måste kunna beskriva saker som de är. Jag är tyvärr rädd att vi inte hört det sista om "en miljon i utanförskap" än. Men man kan ju alltid hoppas…

onsdag, mars 15, 2006

Varför skäms högern för sina skattesänkningar?

Under det senaste halvåret har ledande företrädare för samtliga borgerliga partier uttalat ambitionen att sänka de svenska skatterna ner till OECD-snitt. Det låter ganska harmlöst, men om man räknar om i reda pengar innebär det skattesänkningar på i storleksordningen 250 miljarder. Denna siffra har många socialdemokrater tagit fasta på. Ganska naturligt tycker jag, om vi har ett regeringsalternativ som har en tydlig gemensam politisk vision vilken man försöker dölja med tjusiga formuleringar är det det andra alternativets skyldighet att ifrågasätta detta.

Men då kommer motelden. För de 250 miljarderna har plötsligt blivit ”skräckpropaganda” (jag för en sådan diskussion med en moderat från Täby här.) Till att börja med är det lite lustigt att konstatera att Sverige förmodligen är världens enda land där stora skattesänkningar är en minusfråga. Men nu är det så – svenskarna gillar sin välfärdsstat och att vilja montera ner den går inte hem i stugorna.

Är då det 250 miljarderna lögn? Självklart inte. För vad den borgerliga gör i sina motangrepp är att de försöker blanda äpplen och päron. Vad borgarna inte sagt – mycket riktigt – är att de direkt efter en eventuell valseger tänker sänka de statliga skatterna med 250 miljarder kronor. Vad de däremot faktiskt vill är att på sikt (någon har talat om två mandatperioder) sänka den totala skattekvoten (dvs inklusive kommuner och landsting) med samma summa.

Vilket innebär 250 miljarder mindre till bland annat vården, till skolan och omsorgen. Ungefär var femte skattekrona. Trots en åldrande befolkning. Trots stora och ökande behov. Trots att alla vet att lönerna i offentlig sektor redan idag är alldeles för låga.

Detta tycker jag att vi borde ta en seriös diskussion om istället för att avfärda som propaganda. Men antagligen är det de 130 miljarderna från förra valrörelsen som spökar, och alla påminnelser om att saker och ting inte är så annorlunda mot då blir jobbiga för högeralliansen. Egentligen borde jag som socialdemokrat glädjas åt att skattesänkningar är så kontroversiella att de som står för dem försöker förneka det. Men för demokratin och det offentliga samtalet är det egentligen ingen höjdare.

tisdag, mars 14, 2006

(s) står starkare än i valet 2002

Opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar. Visst. Men när nu två undersökningar i rad i dagarna har visat en uppåtgående trend för (s) i Stockholm kan det inte vara en fråga om slump. Vinden vänder i huvudstadsregionen.

Särskilt kul var dagens Skop om landstinget, där jag sitter som förtroendevald. Om det skulle vara val idag, skulle vi i (s) nå ett större stöd i väljarkåren än vi hade valet 2002. Fler gillar oss nu än innan vi fick makten.

Pratade under kvällen med en person som jobbar inom vården. Hon konstaterade iskallt att det inte var så konstigt med opinionen, ”ni har ju lyckats”. Folk förstår att det behövs pengar för att bedriva sjukvård, och att först med en stabil ekonomi kan man göra satsningar.

Visst är det långt till september. Och dagens undersökningar pekar fortfarande på en borgerlig majoritet. Men ändå. Trenden är tydlig. Och dessutom kommer jobben. Årets september kan bli ovanligt ljus.

måndag, mars 13, 2006

Är jag en främling i detta land?

En gång är ingen. Men två. Och tre. Då börjar jag någonstans förstå att det är sant. Jag har tappat kontakten med folksjälen. Och jag har ingen som helst aning om vem som kommer att vinna melodifestivalen på lördag (även om ok jag fattar också att det är Carola som är storfavorit.)

Jag tycker annars att det är rätt kul att gissa resultatet av olika omröstningar – vare sig det är Fame Factory eller Big Brother (som har gått ner sig rejält sedan den underbara – jo, nästan - första omgången.) Försöka att känna efter litegrann. Vad är det som rör sig i folkdjupet?
Men på melodifestivalen går jag bet. Först The Poodles. Sedan Björn Kjellman. Och nu igår tar sig countryshowande Rednex vidare och slår ut bland andra Roger Pontare (jag trodde inget kunde slå ut Roger Pontare.)

Och jag förstår verkligen inte. Får ringa kompisarna på 68:an. Ge mig en fokusgrupp, någon. Vad är det som får svenska folket att ringa in och rösta på grupper som Elysion? Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill inte vara en främling i detta land.

lördag, mars 11, 2006

Inte det minsta trist med melodifestival

För att ni inte ska tro att jag bara tycker saker är trista (se rubrikerna på mina två senaste inlägg) vill jag härmed deklarera att jag inte tycker det är det minsta trist att det imorgon (ja, eller idag då) är fjärde deltävlingen i melodifestivalen. Och i likhet med partiordförande Göran Persson följer jag naturligtvis partilinjen och hejar på Lena Ph.

Fast egentligen håller jag på Jessica Folcker. Svenska folket hade fel. I år igen…

Trist för alla gnällspikar

För några dagar sedan skrev (s) legendaren Enn Kokk en kort text om trendgurun Richard Florida. Idag följer Jonas Morian upp med en rapport från amerikanens föreläsning i Stockholms stadshus (som jag puffade för här.)

Det som gör Florida extra intressant är att han lyfter fram Sverige som ett möjligt föregångsland när det gäller att utveckla den kreativa klassen. Hans budskap verkar ligga snubblande nära vad som på sossespråk kallas ”trygghet i förändring”, dvs att jämlikhet och trygghet är en förutsättning och inte ett hinder för utveckling.

I likhet med Enn Kokk har jag inte läst Florida själv. Men det är inte utan att jag blir lite sugen. Om inte annat för att det är skönt med ett alternativ till allt Sverige-är-sämst-i-världen-om-vi-inte-sänker-a-kassan-NU gnäll. Det kanske finns något bra med det härna samhället vi byggt upp, också…

fredag, mars 10, 2006

Trist att hålla fast vid ja/nej i Europafrågan

Läser på Magnus tankar att Vänster för Europa startat en hemsida. Själv tycker jag att det där är lite trist även om – eller kanske snarare på grund av att – det är ett antal hedervärda politiker som är inblandade. Men att hålla fast vid det gamla för/emot Europa känns faktiskt lite passé.

Själv skulle jag hellre gå med i en organisation som istället heter ”Européer för mer vänsterpolitik”. Eller nått sådant. Som sätter det politiska innehållet och inte geografin i centrum, och som inte stänger dörren för radikal som av en eller annan anledning valt att tidigare säga nej till en djupare svensk integration i EU. Men en sådan organisation finns nu inte mig veterligen, och där ligger egentligen det stora problemet i europafrågan.

Vill för övrigt i detta sammanhang dementera alla rykten om att undertecknad och Martin Tollén skulle vara på väg att bilda organisationen ”Vänster för sitt respektive landsting”. Inte heller här vill åtminstone jag sätta lojaliteten med en organisatorisk struktur före det politiska innehållet. Även om tanken frestar…

torsdag, mars 09, 2006

Högern har upptäckt klassamhället. Åtminstone i retoriken.

Bloggaren Attila formulerade/tecknade för några dagar sedan ett inlägg som beskriver något väldigt vanligt i svensk politik nämligen den borgerliga klassretoriken. Attila skriver om "den nya fattiga klassen" och menar att "[e]n miljon arbetslösa, förtidspensionerade [och] långtidsjukskrivna är resultatet av 70 års socialdemokratiskt styre." Hans poäng är att med en borgerlig politik skulle denna miljon vips få jobb, kunna ta ansvar för den egna försörjningen och på så sätt uppnå egenmakt. Och visst är arbete alltid bättre än sysslolöshet. Problemet är bara att det inte är det den borgerliga politiken kommer att leda till.

Grundtanken i den borgerliga politiken är nämligen att denna "miljon" i utanförskap (siffran kan verkligen diskuteras, men det gör jag inte här och nu) har det för bra. Anledningen att de sitter fast i utanförskapet är de höga ersättningsnivåerna. Politiken inriktas därför på att skära ner i ersättningarna, göra det "lönsamt att arbeta" vilket naturligtvis innebär att det ska straffa sig att vara arbetslös.

Alltså. Vad den borgerliga retoriken säger till de arbetslösa är att de ska få jobb. Vad den borgerliga praktiken efter ett regeringsskifte skulle innebära är privatekonomisk katastrof då ersättningarna sänks. Den fattiga klass som exempelvis Attila – säkert med ärligt uppsåt – vurmar för skulle snarast bli ännu fattigare. Och klassklyftorna skulle öka istället för att minska.

Förra året startades 40 000 nya företag i Sverige. Det är fler än någonsin tidigare. Att Sverige står sig bra i den globala konkurrensen är på sikt en nödvändig grundförutsättning för att minska utanförskap och klassklyftor. Då behövs det stabila statsfinanser som leder till låga räntor, satsningar på kunskap och utbildning samt ett tryggt samhällsklimat där människor vågar satsa.

Vi behöver däremot inte fattigare fattiga och ökade klyftor. Så länge detta är den enda medicin högern kan leverera för att minska klyftorna framstår allt tal om kamp mot utanförskapet som just retorik. Tom och innehållslös sådan. Fast han är en duktig illustratör, Attila, det är han.

200 miljoner extra till kollektivtrafiken. Tack för det, Billström.

Idag fattade regeringen beslut om att överskottet från Stockholmsförsöket, 200 miljoner, ska gå tillbaka till regionen. I mitt tycke en fullkomlig icke-nyhet, självklart ska pengarna tillbaka till Stockholm. Men icke desto mindre välkommet.

Det borgerliga ja-initiativet blir mer och mer begripligt i takt med att nej-argumenten faller som dominobrickor. Problemet för de borgerliga ja-sägarna är bara att de inte tycks ha kompisarna i stadshuset med sig. Men vi får väl se vad som händer. Fortsättning följer.

Ambitiöst borgerligt ja till trängselavgifter

Idag presenterar ett nätverk för ett borgerligt ja i höstens kommunala folkomröstning sig själva på DN-debatt. ”Borgerligt ja till trängselavgifter” har en snygg hemsida och om någon timme kommer de att presentera en Temo-undersökning om stockholmarnas inställning till avgifterna. Bland annat sägs att 15 procent av de socialdemokratiska väljarna kan tänka sig att rösta på ett borgerligt parti som säger ja.

Det är ett logiskt initiativ. Det hårdnackade motståndet mot trängselavgifterna håller på att bli ett minus för borgerligheten i Stockolms kommunval. Frågan är dock om aldrig så ambitiösa nätverk kan ändra på den saken.

onsdag, mars 08, 2006

Korkade antifeminister

Varför är jag som man feminist? För länge sedan utvecklade jag det och tror att jag kom fram till att det någonstans handlar om dåligt samvete. Men det finns ett skäl till. Nämligen att antifeministerna är så fruktansvärt patetiska.

Läser kommentarerna till expressens intervju med Petra Ulmanen. Vilket stärker mig i denna övertyglse. Signaturen "Otroligt" inleder starkt. ”[feministerna] menar det finns ju tydligen inga kvinnor som våldtar, misshandlar å förtrycker andra!? allvarligt talat så kan femenisterna gå å bada istället! ni har inte ett rätt hittills!”

Vad säger man? Otroligt lyckas i några korta meningar både ge uttryck för en fördomsfull missuppfattning av vad ”femenisterna” egentligen tycker, och sedan dra helt felaktiga slutsatser utifrån denna i sig felaktiga uppfattning.

Men det blir bättre. Signaturen ”Den väldige” utvecklar den politiska analysen rakt in i konspirationsteoriernas förlovade värld. ” Feminismen har den ställning den har därför att den lurat i allmänheten att den sysslar med jämställdhet. Dessutom har den lurat i allmänheten att det bara är kvinnor som ska gynnas i jämställhetsfrågor” skriver han och avslutar med att bevisa detta genom ett generalexempel; ” Fler män engagerar sig mot "kvinnovåldet" heter det. Men det mesta våldet begås av män mot män. Har fler kvinnor engagerat sig sista tiden för att göra något åt det? Nej. Varför inte? På grund av feminismen förstås.”

Här kan vi se några tydliga grundpelare som antifeminismen tycks bygga på. Den första är att det egentligen är mer synd om männen. I det här fallet är det för att vi blir misshandlade på stan. Annars handlar det ofta om vårdnadstvister och sådant.

Den andra att feminister ”bara” ser till kvinnor. Egentligen är det en variation på tema ett ovan. Eftersom det i antifeministens värld är mannen det är synd om blir det feministiska grundantagandet att kvinnor är strukturellt underordnade fördomsfullt och förljuget.

Och den tredje grundpelaren är detta konspiratoriska. Att feminismen är en sorts lömsk kraft som smugit sig in och förgiftat relationerna mellan könen. Konspirationen härleds ofta tillbaka till några bittra medelklasskvinnor på våra akademiska institutioner.

Och detta är naturligtvis tre grundfalska antaganden. Det är faktiskt inte synd om männen, och att påstå det är att göra sig löjlig. Kvinnorna är strukturellt underordnade, så jämställdhet kräver att kvinnor får relativt mer och män relativt mindre än idag - det är inte förljuget, utan verklighet. Och det finns ingen konspiration, utan en en bred och omfattande insikt/rörelse.

Frågor om feminism och jämlikhet mellan könen är inte lätta. Att avfärda antifeminsimen känns däremot mer oproblematiskt. Det kan väl vara en insikt väl värd att fira en dag som denna. Trevligt kvinnodag på er, allesammans.

måndag, mars 06, 2006

Vi lever i en demokrati. Faktiskt.

Läser i Expressen att åklagaren valt att inte påbörja någon förundersökningen mot Mats Lindström. Har inga synpunkter på det. Politiskt vore det naturligtvis bättre om det hela reddes ut en gång för alla. Men å andra sidan bör och ska åklagare fatta sina beslut baserat på juridik, inte på politik. Och då har åklagaren gjort en bedömning, som jag inte är kvalificerad att ifrågasätta.

Men vad som faktiskt är skrämmande är däremot kommentarerna runt detta på Expressens hemsida. Ett inte helt litet antal personer hävdar nämligen på fullt allvar att allt är en konspiration, att åklagaren är köpt, att lagar och regler inte gäller den med socialdemokratisk partibok. Någon gör en jämförelse med ett u-land.

Frågan är om detta är ett gäng rättshaverister, eller om det finns en utbredd opinion som på riktigt ifrågasätter att Sverige är en demokrati? För vad Lindström gjorde är naturligtvis förkastligt. Han tog också konsekvenserna, sa upp sig och gick ut i arbetslöshet. En förstörd karriär är ett rätt högt pris att betala för en dumhet, även om det var en osedvanligt stor dumhet han begått.

Att åklagaren nu - utifrån en juridisk bedömning - vad det verkar väljer att inte göra rättssak av detta tolkas då av en högljudd opinion som ytterligare ett bevis på att Sverige är ett genomkorrupt och odemokratiskt samhälle. Det är naturligtvis korkat och långsökt, och jag skulle kanske kunna nöja mig med att avfärda det på det sättet. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det där ute, i förlängningen, rör sig riktigt farliga krafter som på allvar hotar själva legitimiteten i det demokratiska samhället. Vilket ansvar vi alla har för att stävja sådana tendenser är en diskussion som borde föras mer aktivt.

fredag, mars 03, 2006

Om negativt kampanjande och politikens väsen

En kameleont som ändrar färg, men det politiska djuret därunder är konservativt in i märgen. Inte mod, inte övertygelse, utan ren och skär populism. Dom kan byta etiketten så ofta de vill, men innehållet i flaskan är samma gamla gift. De var några av de retoriska rallarsvingar labourministern John Prescott häromdagen riktade mot den nye Tory-ledaren David Cameron och hans parti (se mer här.)

Politik skiljer sig från mycket annan verksamhet eftersom det till väldigt stor utsträckning är frågan om ett nollsummespel. Antingen så röstar du A, eller så röstar du B. Om jag håller på A är det faktiskt rent krasst bättre att du inte röstar alls än att du röstar på B. För det du tjänar på förlorar jag på, och tvärtom.

Alltså bygger politik – närmast med nödvändighet – på två delar. En positiv och en negativ. En som handlar om att få dig att rösta på mig, och en som handlar om att få dig att inte rösta på min motståndare.

Risken är att denna politikens inneboende mekanism leder oss in ner i en nedåtgående spiral av allt grövre och osakligare påhopp. Jag skriver risken, eftersom en sådan utveckling hotar själva det demokratiska systemets legitimitet. Varför ska människor följa lagar som uppenbarligen stiftats av en hoper korrupta blådårar?

Tänk om det skulle fungera på samma sätt i näringslivet som det gör i politiken. Varje företag skulle vara tvungna att anställa dels en ledning, dels en ”mot-ledning” vars jobb var att på alla sätt gräva fram skit och sabotera för ledningen. Vi kan alla se nackdelarna. Men samtidigt så är det detta som är demokratins kärna – att vi inte bara tillåter utan också ger utrymme för en opposition med syfte och uppgift att granska och utmana makten.

Och demokratin är inte bara det minst dåliga utan förmodligen det bästa sättet att styra som mänskligheten varit förmögen att konstruera. Och den bygger på både positivt och negativt, att vara för och att vara mot. Men demokratin är också skör och bräcklig. Om det negativa får allt för stort spelrum, hotas själva denna grundkonstruktion.

Ett klassiskt fångarnas dilemma alltså. Alla tjänar på att den politiska debatten hyfsas till, men ingen tjänar på att vara de enda som beter sig schysst om de andra fortsätter köra hårt. Att debatten ”hyfsas till” får heller inte innebära att konflikter sopas under ytan, att meningsmotsättningar reduceras, eller för den delen att humor, retorik och ett visst mått av kämpaglöd bannlyses. Men någon typ av värdighet. Respekt. Ja, kanske är det så enkelt att vad vi behöver är något av en höjd kvalitet på den svenska politiska debatten.

För ”Cameron the chameleon” låter ju faktiskt riktigt snyggt. Vi har alldeles för få alliterationer i svensk politik. Snart heller inga karikatyrer. Det är tankar som slår en såhär på fredagskvällen. Men nu får det vara nog med funderingar. Dags att joina min vackra fru i tevesoffan.

torsdag, mars 02, 2006

Fadde kommer ut; invandrare kommer inte in.

Det känns lite som en sekt. Ni vet, först när någon hoppar av får vi veta hur det egentligen var. Och de gamla sektmedlemmarna försöker på alla tänkbara sätt misstänkliggöra avfällingen.

Nu är det ingen sekt det handlar om. Utan Stockholms krogvärld. Och avhopparen ingen mindre än kändisdörrvakten Fadde Darwich. Och vad Fadde berättar i media är tyvärr ingen överraskning; det handlar om diskriminering och ren rasism vid insläppen. Om du är invandrare eller rullstolsburen är det svårt, är du zigenare helt kört. Sådan är den bistra verkligheten i Stockholms ”nöjesvärld”.

Och visst, vi kan prata på om privat äganderätt. Om hur det måste vara krogägarens rätt att själv avgöra. Om hur marknaden borde lösa detta – åtminstone på sikt, åtminstone kanske. Men verkligheten ser ut som den gör. Och i verkligheten behövs det lagstiftning, straff och även kraftigt opinionsarbete för att komma åt en grundläggande strukturell orättvisa.

Och så behövs det några som vågar berätta hur det är. Inte för att vi inte vet, egentligen. Utan för att det annars uppenbarligen är för lätt att bara titta åt andra sidan.

DN hårdvinklar ”hemlig” valstrategi (s)

DN har fått tag på den socialdemokratiska valstrategin och publicerar idag utdrag ur den. Det är inte så mycket att orda om det. En strategi är ett mycket internt dokument och det är därför synd att den har läckt till media. Samtidigt tycker jag inte att det finns något att skämmas för. Moderaterna är socialdemokraternas huvudmotståndare, och orsaken är att de fortfarande står för en hård högerpolitik. Och? Ingenting jag inte lätt skulle kunna skriva under på.

Vad som däremot är lite märkligt är DN:s vinkling av hur strategin lyfter fram problem med bilden av (s) i valmanskåren. Där konstaterar strategin att det finns en ”bristande tilltro till oss för att väljarna inte uppfattar att vi håller vad vi lovar. De tycker också att vår moral brister. Vi har tappat i partisympati och i förtroende för de viktigaste sakfrågorna - arbetslösheten, vården, skolan, äldreomsorg, barnomsorg och ekonomi."

Detta – och liknande skrivningar - tolkar DN som att (s) ”erkänner” maktfullkomlighet och trötthet. Vilket faktiskt inte är riktigt i sak; att det finns en uppfattning om någonting behöver inte betyda att denna uppfattning också bygger på korrekta fakta (exempelvis; att många uppfattar m som ett överklassparti BEHÖVER inte innebära att m också ÄR ett överklassparti – även om det kan vara så.)

Snarare skulle jag vilja säga att skrivningarna pekar på ett öppet och ärligt förhållande till verkligheten och människorna i landet Sverige. Ett mått av självrannsakan är också alltid bra. För även om bilden inte stämmer, så måste det finnas en orsak till att folk fått en sådan uppfattning, och denna orsak måste varje parti som inte vill stagnera orka och våga ta tag i.

Nu när (s) strategin har läckt, vore det för övrigt kul att se även övriga partiers interna strategidokument. Vore exempelvis intressant att se vad moderaterna säger om det där om smutskastning av arbetarrörelsen – när kamerorna så att säga inte är på.

onsdag, mars 01, 2006

Stella Fare cyklar tillbaka in i politiken

Jag trodde stockholmspartisten Stella Fare cyklade ut ur politiken en gång för alla när hon åkte ut ur Stockholms kommunfullmäktige senast. Nu visar det sig att hon tar sig tillbaka igen – den här gången på en folkpartistisk cykel. Enligt Sveriges Radio toppar nämligen Fare en av Stockholms liberala landstingslistor i höstens val.

Det ska bli spännande att se hur detta påverkar folkpartiets politik i regionplane- och trafikfrågorna. Törs man gissa att vi kommer att få se förslag på en och annan cykelbana i de framtida utvecklingsplanerna?

(Ser dessutom att Fare siktar på att bli folkpartistisk SL-politiker. Vad säger Maria Wallhager, nuvarande oppositionsråd och andre viceordförande i SL idag? Man bara undrar.)

Visst är det rättvist om ALLA står i kö

Hittade ett nytt argument mot miljöavgifter häromdagen. På kampanjsajten www.antibiltull.se argumenteras för att det är rättvisare att alla är med och betalar genom ”solidarisk tidsåtgång” stället för att – som med försöket – de som har råd ”köper” sig förbi köerna.

Grabbarna på antibiltull menar alltså att det bästa är att alla står i kö, för då blir det åtminstone lika. Det känns lite som en parodi på kommunistiskt rättvisetänkande. Och bygger på det något märkliga antagandet att möjligheten att kostnadsfritt köra bil i Stockholms innerstad skulle vara någon sorts mänsklig rättighet.

Marknadslösningar passar inte överallt. Men ibland är de faktiskt riktigt praktiska.