Och det är precis samma sak som med det berömda utanförskapet. Borgerligheten konstruerar ett statistiskt begrepp utifrån vad man vill uppnå politiskt. Om det sedan inte håller så ändras det. För det viktiga är inte vad som är sant, utan att "se ett problem". Och när någon sedan kritiserar borgerligheten för att slarva med fakta så anklagas denna för att "blunda för problemet". So what att tonårsaborterna faktiskt inte ökar, tycker du att det är bra att tonåringar gör abort, tycker du det, va??? Ungefär så låter det. Och så blir konflikten mellan byråkratiska räknenissar som försöker hitta bortförklaringar och modiga (borgerliga) politiker som ser saker som de faktiskt är (paradoxalt nog genom att framställa dem som de faktiskt inte är).
Vill man vara lite djuplodande skulle man kunna beskriva detta som skiftet från modernism till postmodernism inom svensk politik. För första gången har vi nu makthavare som fullt ut inser att innehåll faktiskt inte är någonting, att yta faktiskt är allt.
Och jag blir både lite imponerad och ilsken samtidigt. Imponerad, över att det är så fräckt och över att det faktiskt fungerar (åtminstone gjorde det det när det gällde "utanförskapet"). Ilsken över att hela förhållningssättet är så genuint i grunden provocerande.
Hur ska vänstern i bred mening förhålla sig? Ja, uppenbart är att upprörd bror duktig-indignation inte räcker. Det spelar ingen roll hur många siffror du kan rabbla utantill, du rår ändå inte på någon som "ser ett problem". Det är den första läxan vi måste lära oss utantill.
Men samtidigt får vi inte låta oss lockas att fullt ut gå i den postmoderna fällan. Det finns ändå en verklighet där ute. Den verkligheten måste vi försöka bli vänner med. Och det borde inte vara så svårt, fältet är ju så att säga öppet...
Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, aborter, politik, regeringen, modernism, postmodernins, sanning, retorik, utanförskap och annat intressant
2 kommentarer:
Ärligt talat... jag förstår inte ditt inlägg eller kritiska ton.
En tonårsabort är väl ALDRIG bra?
Vad spelar antalet för roll?
Susanne - antalet spelar roll eftersom sanningen spelar roll. Och om regeringen slarvar med sanningen (eller rent av ljuger) för att få igenom sina politiska idéer så spelar det roll.
Men jag bollar tillbaka - om antalet inte spelar roll, varför måste då regeringen hitta på en utveckling som inte finns och göra utspel runt det? Enligt ditt resonemang hade det ju räckt med att konstatera att en enda tonårsbort utförs och sedan vidta åtgärder utifrån det? Då hade man dessutom varit ärlig. Men så gjorde man inte.
Men din kommentar är väldigt pedagogisk eftersom den belyser just det jag vill komma åt med mitt inlägg. Genom att skarva med statistiken - eller förvränga verkligheten om man så vill - skapar regeringen ett politiskt handlingsutrymme åt sig själva.
När det gällde utanförskapet användes detta handlingsutrymmet till att skära ner i välfärden och de gemensamma trygghetsförsäkringarna. Vart Göran Hägglund vill komma med tonårsaborterna vet vi ännu inte. Men Susanne. Du måste väl ändå hålla med om att själva metoden är oroande?
Skicka en kommentar