lördag, april 26, 2008

Okunnigt om Stockholms sjukvård

Det finns väl ingen som förväntar sig att högerbloggaren Dick Erixon ska ha några djupare kunskaper om hur verkligheten ser ut i Stockholms förorter. Därför är det heller inte särskilt konstigt att han landar så hundraprocentigt fel när han i ett inlägg på bloggen försöker sig på att dra några slutsatser om vilka som kommer att vinna eller förlora på diskussionen om vårdval Stockholm. 
Erixons poäng är nämligen den att Mona Sahlin gjorde fel som attackerade den borgerliga sjukvårdspolitiken i Stockholm, eftersom man över blocken i Halland är överens om en hyfsat välfungerande vårdpolitik (och eftersom stockholmsmoderaterna kallar sin sjukvårdsmodell för något liknande hallandsmoderaterna gör). 
Problemet är att denna parallell visar att man varken har förstått vad som händer i sjukvården i Stockholm, vilka konsekvenser som nu drabbar stora delar av länet, hur detta skiljer sig från vad som sker i Halland eller vad den socialdemokratiska kritiken i frågan går ut på. 
För någon vecka sedan träffade jag chefen för min vårdcentral här ute i Hässelby, väster om stan. Han berättade om de nedskärningar han tvingas till som en direkt följd av vårdvalet. Inte för att folk väljer bort hans enhet (det gör man inte, bland annat på grund av att det faktiskt inte är några privata entreprenörer som vill etablera sig här ute), utan för att systemet inte tar hänsyn till att människor är olika och att olika människor har olika behov (och att de faktiskt därmed också kostar olika mycket att ge samma nivå på sjukvård).
Och det är det som är kärnan i moderaternas sjukvårdspolitik för Stockholm. Inte valfriheten, den är bra och den finns det få om någon som är mot (tvärtom är den socialdemokratiska kritiken mot den borgerliga modellen att den innehåller för lite valfrihet, eftersom du exempelvis inte kan välja att lista dig hos en specialistläkare). Utan denna vedervärdiga omfördelning mellan välmående och mer utsatta områden som är den stora effekten av systemet. 
Om den sjukvårdspolitiska debatten handlade om för eller emot valfrihet, då skulle de som satte sig i motståndarbåset vara riktigt illa ute. Men nu gör den inte det. Så Dick Erixons förhoppning att Mona Sahlin ska ha hoppat i galen tunna när hon kritiserar en sjukvårdspolitik som drabbar så många stockholmare så negativt bygger helt enkelt på att han är okunnig om vad debatten egentligen handlar om. Eller eventuellt någon typ av önsketänkande, det låter jag vara osagt. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och annat intressant

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilka dimridåer, Johan! Du borde följa bloggen lite bättre. Se Vårdval Stockholm en dundersuccé på http://erixon.com/blogg/?p=527

Johan Sjölander sa...

Jo, när du säger det så påminns jag om att jag faktiskt har läst det inlägget. Och det imponerade inte. Erixon konstaterar mycket riktigt i sin kommentar att man ska vara försiktigt med att tolka ökat antal besök (vilket exempelvis kan åstadkommas genom att man delar upp vad som tidigare var ett besök i flera) med höjd kvalitet, men denna insikt hindrar honom inte från att utropa "succé". Vilket måste vara så nära ren intellektuell ohederlighet (eventuellt önsketänkande) man kan komma.
Alltså. Vi kan konstatera mängder av problem för sjukvården runt om i länet. Det är uppenbart att dessa problem slår direkt och hårdast på de områden där behoven är som störst. Mot detta sätter Dick Erixon en uppgift som han själv konstaterar bör tas med en nypa salt.
Och det är jag som kommer med dimridåer? Skulle inte tro det.