Poängen med utnämningsdiskussionen är att den visar att du faktiskt inte kan lita på borgerligheten

Debatten om hur den borgerliga regeringen hanterar utnämningsmakten rasar vidare. Själv tycker jag att man ska hålla isär två olika spår i diskussionen. Det första är det sakliga; frågan om hur den statliga utnämningsmakten bör användas. Det andra och i mitt tycke ännu viktigare är vad hanteringen säger om den nuvarande regeringens hederlighet och moral.

Johan Ingerö och Jonas Morian är två av de som skrivit kommentarer. Jonas konstaterar att "det ansvariga statsrådet Mats Odells tjänstemän sägs nu sitta och skriva utredningsdirektiv för att se över om offentligheten kan minskas kring ansökningshandlingar. Och redan tidigare så har regeringen anlitat rekryteringskonsulter vars kontrakt säger att de kandidater de tar fram skyddas av sekretess. Så mycket var utfästelserna om ökad öppenhet värda."

Mot detta polemiserar Ingerö. Han argumenterar för att det är klokt i sak att inte låta ansökningar till statliga toppjobb vara offentliga eftersom en sådan öppenhet med väldigt stor sannolikhet skulle hålla många kvalificerade sökande borta (så kul är det helt enkelt inte om din nuvarande arbetsgivare får veta att du längtar dig bort). Därför menar Ingerö att den lösning som Odell (eventuell) kommer att landa i och som innebär någon form av utfrågningsförfarande från riksdagens sida är den ultimata lösningen. 

Nu tror jag att Johan Ingerö gravt överskattar dynamiken i sådana eventuella kommande utfrågningar. Men det är egentligen inte det intressanta här. För oavsett om det är klokt eller inte så var det inte tandlösa utfrågningar i efterhand från ett gäng riksdagsledamöter de borgerliga partierna gick till val på. De gick till val på den öppenhet de nu håller på att överge. 

Och det är nu det andra spåret i diskussionen kommer in. Nämligen frågan om vad hanteringen säger om den sittande regeringens heder och moral. Johan Ingerö konstatera själv syrligt att "man kanske kan tycka att allianspartierna borde ha varit medvetna om det [att fullständig offentlighet och rekryteringar av statliga toppchefer är svår att kombinera, min anm] (eller visat att de var medvetna om det) innan de gick ut och lovade saker som uppenbarligen var svåra att hålla."

Och det är ju ett understatement av rang. För sannolikheten att de borgerliga företrädarna inte skulle ha varit medvetna om problematiken även tidigare skulle jag vilja bedöma som extremt låg. Så korkade och/eller oerfarna är de faktiskt inte de att de inte förstår hur sådana här processer fungerar och kan dra de korrekta slutsatserna utifrån detta. Det innebär alltså att de formulerade politiska vallöften som såg snygga ut inför valet, fullt medvetna om att de inte skulle gå att leva upp till efter en eventuell valseger. 

Det är egentligen pudelns kärna här. Frågan om vi kan lita på att politiker menar vad de säger att de ska göra. Eller om vallöften är något som kan kan skrotas efter behov, med en axelryckning och ett "tänkte inte på det"? 

Ingenting nytt har hänt i chefsrekryteringens psykologi sedan valet 2006. Inga yttre omständigheter har förändrats som skulle kunna motivera den borgerliga regeringens positionsförflyttningar. Det enda som har hänt är att dagens makthavare har övergett en räcka populistiska krav som de måste insett var omöjliga redan från början men ändå inte såg sig för goda för att hårdnackat driva i valrörelsen.

Jag tycker det är ett allvarligare problem för demokratin än exakt hur granskningen av hur regeringen tillsätter sina chefer ska se ut. 

PS: På ett helt annat tema. Egentligen är inte Franz Schubert någon av mina favoritkompositörer. Men när jag tidigare ikväll hörde ungerskfödde pianisten Radu Lupu framföra hans 17:e respektive 21:a pianosonat på Berwaldhallen i Stockholm så gick det inte att låta bli att ryckas med. Dynamiken i spelet och känslan som genomsyrade varenda beröring av tangenterna skapade en nerv i musiken som inte vem som helst kan få fram. Lägg till det en stunds fika i vårsolen inför konserten, och du har en söndagseftermiddag som inte går av för hackor. DS

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, utnämningsmakten, politik, Johan Ingerö, Jonas Morian och annat intressant