Mitt vedervärdiga personangrepp på hedersknyffeln Johan Norberg

Ni vet hur det är. Vissa dagar får man skämmas en smula. Man häver ur sig något på bloggen som man tycker är lite småkul utan att riktigt tänka efter före. Och så landar det helt snett. Utan antydan till vare sig ironi eller sarkasm vill jag därför med detta inlägg passa på att be om en förbehållslös ursäkt till min gamle gymnasiekompis Johan Norberg.

Bakgrunden är det här inlägget (som jag iof tycker blev rätt kul). Där avrundar jag med en släng åt just Johan. Och han har vänligheten att kommentera med några frågor som jag upptäcker att jag har svårt att besvara.

Först: att jag anklagar Norberg för att stödja regeringen. Och här hävdar jag visserligen att jag skulle kunna hitta ett visst stöd för denna tes i Johans skrivanden och låtandet. Men å andra sidan. Ska man anklaga något för något så anmärkningsvärt som att stödja den sittande borgerliga regeringen så bör man naturligtvis ha betydligt mer på fötterna än så. Så jag får skamset dra tillbaka detta uttalande.

Och sedan: kanske ännu värre. Jag anklagar också Johan för att gilla ”tillrättalagd, kommersiell emo med feta skivbolagspengar i ryggen”. Och för denna grundlösa utsaga har jag svårt att hitta någon som helst ursäkt. Det är grundlöst. Insinuant. Osant. Jag borde skämmas (eller eventuellt börja jobba för DN:s kultursidor).

Så nu skäms jag. Krälar i stoftet. Det enda som håller mig gående är en försiktig förhoppning om att någon gång någonstans kunna finna åtminstone en smula förlåtelse. Voff. Som man säger...

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, bloggande, ursäkter, emo, personangrepp, pudlar och annat intressant