Enighet eller strid i skolpolitiken?

Politiker ska bråka om de stora viktiga frågor där man faktiskt inte är ense men försöka hitta smidiga lösningar på de frågor där det går att komma överens utifrån någon typ av gemensamma utgångspunkter. Ungefär så kan man sammanfatta min syn på behovet av konflikt eller kompromisser i politiken. En politik utan konflikter blir överslätande och tappar kontakten med de verkliga ideologiska vägval som faktiskt finns. En politik utan kompromisser drunknar å sin sida i detaljer, blir fånig (käbblig) och ur det perspektivet egentligen lika förödande för politikens förmåga att hantera de riktigt stora frågorna.

Jag tänker på det när jag läser i Aftonbladet om eleverna i klass 9E i Vivallaskolan och hur de kräver politisk enighet runt skolpolitiken (se här). Kravet är naturligtvis fullt rimligt: det är klart det är bra med långsiktighet och förutsägbarhet när de gäller så grundläggande saker som betygssystem, lärarutbildning etc. Om inte annat för att förändringar med nödvändighet tar kraft och energi från de berörda som bättre skulle kunna ha använts till annat. 

Men samtidigt kan det ju inte vara så att kraven på förutsägbarhet och kontinuitet går över allt annat. Ett system som är dåligt måste ju få ändras, även om förändringen i sig kostar på. Så argumenterar exempelvis vår skolminister Jan Björklund när han i praktiken stänger dörren för mer långtgående överenskommelser över blockgränserna: jag har vunnit valet, jag har en agenda och den tänker jag genomföra (därför att jag tror att det blir bäst för skolan). 

Och om det nu vore så att det funnes djupt gående, ideologiska motsättningar och spänningar när det gäller synen på den svenska skolan så vore det ett alldeles hedervärt sätt att förhålla sig på. Men problemet är att så inte är fallet. Vad de borgerliga regeringen försöker göra när de håller liv i en eld vars egentliga bränsle har tagit slut är inget annat än ett kortsiktigt politiskt-taktiskt manövrerande för att få behålla en politisk "plus-fråga" inför valet 2010. 

Taktiskt är det såklart helt rätt. Folkpartiet har i sin skolpolitiska retorik hittat ett tonfall som går hem, långt utanför folkpartistiska kärntrupper (och inte minst går det hem hos traditionella s-väljare). Det är klart de inte vill dela med sig av detta "varumärke" till vem som helst. Dessutom skapar frågan konvulsioner inom den politiska oppositionen, som i olika grad försöker ställa om från ett "Björklunds skolpolitik är en inkarnation av hin håle på jorden" till mer av ett "det ligger kanske något i en del av vad karl säger" tonläge. Om väljarna upplever att det fortfarande finns någon typ av politisk laddning i skolfrågorna när det närmar sig valdag kommer dessa spänningar kunna exploateras hänsynslöst av borgerliga kampanjmakare. 

Enkelt uttryckt kan man säga att Jan Björklund och den borgerliga regeringen behöver en socialdemokratisk "flum"-politik på skolans område. De kommer därför att anstränga sig in i det längsta för att hitta konflikter där socialdemokratin är åtminstone en smula "flummig", som kan användas som illustrationer på att folkpartiet fortfarande behövs. Och den stora förloraren på detta spel blir naturligtvis den svenska skolan och de svenska eleverna. Vi kan redan se det i frågan om betygen, som har gått från att handla om förnuft och pedagogik till att handla om ren politisk symbolik. 

Det sunda sättet att hantera en långsiktig betygsöverenskommelse vore ju istället att sätta sig ner och slå fast att ja, vi är ense om att skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap, ja, vi är till och med ense om att det är extra viktigt att skolan hjälper de som har de sämst grundförutsättningarna: hur bör då ett betygssystem som åstadkommer detta på bästa sätt se ut? Och vem vet, varför inte till och med lyssna en smula på de som borde veta bäst, nämligen lärarna själva? Men så fungerar inte svensk skolpolitik av idag. 

Istället kommer vi att få symboliska betygssättningar på sjuåringar, allt i syfte att visa att Björklund är beredd att gå längre i kampen mot flummet än någon annan. Och därför kommer eleverna i klass 9E i Vivallaskolan inte att få sin efterfrågade enighet, eftersom vår skolminister också leder ett folkparti som skulle reduceras från ett enfråge- till ett nollfrågeparti om inte skolpolitiken vore en het och omdebatterad fråga i den svenska inrikesdebatten. 

Politik at its worst. Och för en gångs skull med en rätt tydlig skurk i huvudrollen. 

Läs även andra bloggares åsikter om jan björklund, skolan, skolpolitik, betyg, politik, folkpartiet, vivallaskolan, aftonbladet och annat intressant