onsdag, januari 13, 2010

Saab och att tänka utanför den svenska boxen

Dödsdomen mot Saab är avkunnad, och en efter en avslås nu de mer eller mindre trovärdiga nådeansökningarna. Svensk högteknologisk industriproduktion är nu snubblande nära att drabbas av ett oerhört hårt slag, och skulden bör som jag ser det till stor del falla på den borgerliga regeringen. Det här inlägget handlar dock inte om Saabfrågan i sig. Vad jag vill titta på är istället debatten som har uppstått runt den, och vad den säger om vilka ramar för tänkandet som idag omgärdar det svenska offentliga samtalet.

För låt oss vara ärliga – hittills har hanteringen av Saab inte varit något opinionsmässigt bakslag för regeringen. Och än mindre har den skapat någon intern kritik inom borgerligheten. Åtminstone om vi följer debatten i massmedia och på bloggar så konstaterar man fort att det snarare är det omvända som gäller; Maud Olofssons “principfasthet” rörande Saab har belönats, och oppositionens “populism” avfärdats eller straffats.

Vad säger oss då detta? Jo, till att börja med inser vi att det hela delvis präglas av vem och var du frågar. Då kan vi konstatera att stämningsläget bland industriarbetarna i Västsverige inte är den som präglar tonen i “det offentliga samtalet” i stort. Och detta är såklart en viktig delförklaring. Men jag tror inte att det är hela sanningen.

Saabfrågan har också avslöjat någonting om de tankemässiga ramar som definierar gränserna för vad man kan/bör/får tänka i Sverige. Trots att ytterst kvalificerade personer som exempelvis TCO:s Roger Mörtvik (och det finns många fler) velat ifrågasätta klokskapen i regeringens agerande  tycks det som om det finns några mer eller mindre uttalade “sanningar” om hur ekonomi och politik fungerar som i sig själva utgör någon typ av “sunt förnuft”: Staten ska inte driva bilfabriker. Marknaden har alltid rätt. Försök att möta eller korrigera marknadens utfall kommer att leda till negativa konsekvenser i framtiden. Saab är alltså dömt att gå under, och alla försök att göra något åt saken står i strid med någon sorts historiens (eller åtminstone marknadens) lagar och kommer därför att straffa sig.

Dessa sanningar är naturligtvis inte “sanningar” i någon absolut mening. Att staten inte ska driva bilfabriker är inget som har med empiri att göra, det är en åsikt. Men genom att röra sig inom dessa ramar för vad som definierats som verkligheten har regeringen och Maud Olofsson paradoxalt nog lyckats uppbåda ett starkt stöd för en linje som i praktiken leder till att tusentals jobb går förlorade och Sverige förlorar i internationell konkurrenskraft.

Journalister som kommenterar händelsen fångas också lätt inom denna logik. Det blir som kanske allra tydligast när de försöker beskriva vad det egentligen är oppositionen och framförallt socialdemokraterna tycker i frågan. Eftersom socialdemokratin ändå i botten är förnuftig och det förnuftiga här är att inte gå in och fiffla med marknadens funktionssätt (företaget går ju trots allt med förlust) så måste Mona Sahlins kritik vara ett exempel på något annat än att hon faktiskt tycker så. Förslagsvis populism. Är den underförstådda förståelsen. 

Samtidigt är fallet Saab naturligtvis extremt. När det gäller exempelvis bankerna lät det helt annorlunda både i debatten och bland makthavarna. På område efter område grusas idag tilltron till att marknaden löser alla problem bara man lämnar den ifred. Och det är heller ingen vild gissning att tonläget även i Saabdiskussionen kommer att förändras nu när situationen hamnat i ett skarpt läge. Opinionstrycket från de som direkt drabbas (och jämförelser med vad som hänt i andra länder) kommer förhoppningsvis skapa sprickor i den tankebox som omger oss, och genom dessa sprickor kommer andra röster och perspektiv att kunna sippra in.

I skrivande stund vet vi inte helt säkert vad som slutligen kommer att hända med Saab, och än mindre vad det kommer att innebära för svensk högteknologisk industriproduktion. Det finns dock en rent politisk lärdom att dra redan nu. Det är vikten av att inte tappa det lite mer övergripande och långsiktiga perspektivet när det gäller debatt, idéutveckling och opinionsbildning.

För makten i en demokrati kommer slutligen att tillfalla den som sätter ramarna för vad det är man kan eller inte kan tycka. Debatten om Saab är ett väldigt tydligt exempel på att det är på det sättet.
Bakgrund: DN, DN, SvD, GP. Jag har skrivit mer om själva sakfrågan tidigare, exempelvis i inlägget Att offra Saab är inte att bejaka strukturomvandling eller i Är det så här Sveriges industriella framtid hanteras?

Mer om Saab skriver tex Monica Green, Martin Moberg, Johan Westerholm, Krassman.

Andra lästips: Erik Bengtsson har skrivit ett synnerligen begåvat inlägg som ifrågasätter ärligheten i den borgerliga viljan att “uppvärdera praktisk kunskap”. Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningar. Det gör även Veronica Palm.
intressant?
     

2 kommentarer:

Han Solo sa...

Hur kan Sverige förlora i internationell konkurrenskraft genom att låta ett företag som så uppenbart inte klarar den internationella konkurrensen gå i konkurs? Följden blir att resurser friställs som kan användas till att tillverka produkter och tjänster som faktiskt går att sälja med vinst. Förhoppningsvis kan även vi svenskar tillverka produkter och tjänster som går att sälja till högre pris än produktionskostnaden.

K-E Lindkvist sa...

En som alltid ser möjligheter istället för svårigheter är industrimannen Salvatore Grimaldi. Den 26:e januari debatterar han bilindustrins framtid på Grand Hotel i Stockholm: http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/bilar/article701671.ece