onsdag, januari 21, 2009

En sak som gör att jag irriterar mig på högern

Det finns mycket jag tycker illa om med den politiska högern. Politiska saker, uppfattningar om hur samhället ska utvecklas. Och så finns det sådant som är mer irriterande. En är den där självgodheten. Varje gång jag stöter på en person som hävdar att man måste vara höger för att förstå värdet i det egna ansvaret, hårt arbete, moral, att kunna skilja på gott och ont etc blir jag inte arg utan egentligen mer uppretad.

Värst är det såklart i den amerikanska debatten där de konservativa gjort till nationalsport att utmåla vänstern som en familjehatande barnadödande amerikahatande överklasselit. I Sverige är det i regel lugnare. Här är det mer att sossarna är ett korrupt maktparti som är ansvarigt för allt som är, har varit eller kommer att gå fel. Vilket på något paradoxalt sätt är lättare att leva med än föreställningen att man som vänstersinnad värderingsmässigt inte längre tillhör mänskligheten.

Men det finns undantag. Jag tänker ofta på detta när jag läser Dick Erixons blogg. Senast gör han exempelvis en stor poäng av att Barack Obama pratar om dygder. Vilket är irriterande på två sätt. Dels för att det visar vilket dålig förförståelse han har om Barack Obama som politisk figur. Dels för att det bygger på den där i grunden genomarroganta föreställningen att man måste vara politiskt neokonservativ för att ha uppfattningar om hur vi människor bör bete oss mot oss själva och varandra.

Ännu värre är såklart Göran Skytte. Ett bisarrt exempel var när han häromsisten försökte utmåla sig själv som någon typ av konservativ medelklassrebell eftersom han tyckte att det var ok att aktivt söka jobb när man blev arbetslös (!). Men Skytte är också intressant på ett annat sätt än som toklustig illustration. Han skrev exempelvis för något halvår sedan en krönika om "den personliga ondskan" vars poäng var att alla försök att förklara eller förstå ondskan (och då särskilt utifrån någon typ av vetenskaplig ansats) är liktydiga med att förneka att ondska finns vilket, underförstått, leder till att man inte med full kraft kan bekämpa den.

I dessa dagar av mellanösternkonflikt tror jag de flesta förstår att den typ av svart-vit världsbild som Göran Skytte alltså förespråkar inte är den bästa grogrunden för att bekämpa ondska (om vi med ondska exempelvis menar saker som dödar oskyldiga barn inför sina skräckslagna föräldrar). Men ändå kan han inte bara fortsätta att torgföra den, utan dessutom hävda att den placerar honom på en högre moralisk höjd än personer som försöker ha ett mer intellektuellt förhållningssätt till frågan om hur världen kan bli en bättre plats att leva på.

Jag skulle kunna fortsätta länge. Den där häxbrygden av antiintellektuell självgodhet kokar tyvärr i alltför många grytor. Och som sagt. Den gör mig egentligen inte arg. Utan mer irriterad. Lack, uppretad. Kanske en smula frustrerad. Lite i samma kategori som människor som tror att det gör dem till politiskt modiga när de utmanar "det politiskt korrekta" (vilket i regel brukar innebära att man "vågar" sparka neråt istället för uppåt).

För övrigt, på ett helt annat tema. Är det inte löjligt roligt att försvarsminister (tror jag att han är) Sten Tolgfors på sin blogg den 19 januari gör en stor poäng av att oppositionen har fler politiker som uttalar sig i försvarsfrågan och den 20 januari (alltså dagen efter) måste ägna ett långt blogginlägg åt att understryka att "alliansen har samma budget" eftersom folkpartiledaren Jan Björklund gått ut och krävt en helt ny försvarspolitik? Även en tomhylsa kan kasta sten i glashus, verkar det onekligen som.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och annat intressant

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller helt med, speciellt angående hela pk-grejen.

Övertygade nyliberaler irriterar mig också när de alltid ska föra fram åsikter och ideologiska ståndpunkter som objektiva och oemotsägliga sanningar, även om det draget säkert finns i viss mån i många politiska läger :)

Dick Erixon är dock en politisk karikatyr som man knappast kan ta på allvar...

Anonym sa...

Ta lite ansvar och erkänn att era vänster-åsikter till stor del bygger på missunsamhet och avundsjuka!

På ett filosofiskt plan är det oändligt mycket lättare att försvara en liberal politik än en socialistisk. Detta är min åsikt, trots att jag själv inte är liberal.

Johan Sjölander sa...

Käre anonym. Om det nu är så lätt att ur filosofiskt perspektiv försvara en liberal politik, varför måste du då ta till så tveksamma argument som att tillskriva motståndaren åsikter han inte har för att göra detta?

För övrigt menar jag att begreppet "liberal politik" är väldigt diffust. Beröringsytorna mot just socialismen är å ena sidan stora: se Rawls eller Mill för den delen. Och å andra sidan har vi en ny- eller högerliberalism som ur filosofisk synvinkel är synnerligen lätt att ifrågasätta.

Anonym sa...

det är väl snarare så att det känns
obekvämt att tills sist ifrågasättas i sin självuppfattning.

Självgodheten och den megalomanska
moralismen i vänsterns syn på sig själv och sina
motståndare är och har varit bedövande i decennier i Sverige.

Vilket inte minst denna blogg är
ännu ett exempel på.

Martin Gustavsson sa...

Jo. Skytte, medelklassrebell ... Han aer en satir av sig sjaelv helt utan dess like.

jag vet inte om jag ska skratta eller graata.

Undrar varfoer han inte faar kicken foer saadan skithusjournalistik?

Det blir liksom bajs hur man aen vaender och vrider paa det.

Anonym sa...

"människor som tror att det gör dem till politiskt modiga när de utmanar "det politiskt korrekta" (vilket i regel brukar innebära att man "vågar" sparka neråt istället för uppåt)."

PK-grejen är intressant. Att utmana PK är per definition att våga "sparka nedåt" eftersom det politiskt korrekta är att aldrig göra det. Men detta är en irrationell hållning. Det finns egentligen inget som säger att den svage har rätt, lika lite som att den starke skulle ha det. Jag skulle säga att även den svaga förtjänar att utsättas för kritik. Sund kritik är konstruktivt. Att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner är en anledning till varför just det politisk korrekta ska ifrågasättas.

En PK hållning kan även kritiseras för att vara "enkel" eftersom det låter en känna sig bra utan att behöva hantera svåra avvägningar.