Två förslag har ställts mot varandra i den politiska debatten (bland annat av Globaljuggler här.) Det ena är plusjobben, det andra Maud Olofssons franskinspirerade ungdomsavtal. Problemet är att det är två helt olika förslag som inte så lätt låter sig jämföras. Att man överhuvudtaget försöker visar på hur förvirrad den borgerliga retoriken håller på att bli.
Bägge åtgärderna säger sig visserligen vilja komma åt samma problem – att alltför många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men där slutar likheterna. Plusjobben är en satsning då arbetslösa istället för att gå syssloslösa erbjuds utföra en viktig syssla mot en avtalsenlig lön. Ungdomsavtalet handlar om att göra alla ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden.
Poängerna med plusjobben är två – dels att höja kvaliteten i välfärden naturligtvis, men framförallt att göra människor mer "anställningsbara". Alla vi som gått arbetslösa längre eller kortare tid vet hur nedbrytande det är. Man sover längre och längre på dagarna, tittar mer och mer på dåliga eftermiddagssåpor, tappar ork och lust. Plusjobben kan bryta det mönstret.
Ungdomsavtalet bygger istället på föreställningen att orsaken till att arbetsgivare inte anställer unga är att det inte räcker med dagens sexmånaders provanställning för att se om en person håller måttet eller inte. Den rättslösa perioden måste utsträckas till två år. Just ungdomar tycks alltså vara synnerligen lömska typer som tjyvhåller på sina dåliga sidor. Det är ju detta synsätt på unga som orsakat bland annat de franska protesterna.
Plusjobb är inget mål – det är ett medel för att stärka människor i deras strävan att gå vidare. Ett verktyg för att bryta utanförskap. Det är därför de resurser som plöjs ner i reformen reserveras för människor som varit utan jobb en längre tid. Via skatten är vi alla med och betalar detta, vilket är rätt och riktigt.
Med ungdomsavtalet är den som betalar dels den arbetslöse själv, men också hans eller hennes jämnåriga. Det är det som är skillnaden. Att borgerliga debattörer inte greppar detta är talande. Men tyvärr inte särskilt överraskande.
fredag, april 07, 2006
Stoppa pressarna; Reinfeldt populärare än Göran P!
Under morgonen har nyheten att moderatledaren Fredrik Reinfeldt är populär medan socialdemokraten Göran Persson inte är det vevats i morgonradion. Visst ska man alltid ifrågasätta opinionsundersökningar, men säkert kan det ligga något i det. Frågan är då – spelar det någon roll?
I Sverige röstar vi på partier som står för en viss politik. Det är politiska alternativ som ställs mot varandra. På senare tid har det pratats mycket om en amerikanisering av det svenska politiska landskapet, då person ställts mer i förgrunden.
De ”nya” moderaterna har tagit till sig detta. På punkt efter punkt raderar man den egna politiska profilen, anammar socialdemokratisk retorik och luddar till de egna förslagen. Förhoppningen är ett personval mellan en ny och ung moderatledare och en statsminister som suttit länge vid makten och behövt trampa på en hel del tår under resans gång. Från höger mot vänster till ny mot gammal, från politik till person.
Det är ännu för tidigt för att avgöra om denna taktik kommer att fungera eller inte. Men den har en inneboende svaghet. Svenska folket är nämligen tämligen begåvat. Förmodligen bryr det sig mer om hur det egna livet kommer påverkas av nästa regering än vem som har snällast ögon. Vi får väl se.
I Sverige röstar vi på partier som står för en viss politik. Det är politiska alternativ som ställs mot varandra. På senare tid har det pratats mycket om en amerikanisering av det svenska politiska landskapet, då person ställts mer i förgrunden.
De ”nya” moderaterna har tagit till sig detta. På punkt efter punkt raderar man den egna politiska profilen, anammar socialdemokratisk retorik och luddar till de egna förslagen. Förhoppningen är ett personval mellan en ny och ung moderatledare och en statsminister som suttit länge vid makten och behövt trampa på en hel del tår under resans gång. Från höger mot vänster till ny mot gammal, från politik till person.
Det är ännu för tidigt för att avgöra om denna taktik kommer att fungera eller inte. Men den har en inneboende svaghet. Svenska folket är nämligen tämligen begåvat. Förmodligen bryr det sig mer om hur det egna livet kommer påverkas av nästa regering än vem som har snällast ögon. Vi får väl se.
torsdag, april 06, 2006
Folkomröstningskrav mot bättre vetande
Så här är det. För några månader sedan påbörjades ett försök med trängselskatt i Stockholm. Borgerligheten hoppades att detta skulle bli frågan som avgjorde valet. På en våg av ilska över igenkorkade Essingeleder och överfulla tunnelbanetåg skulle moderater och folkpartister surfa rätt in i stadshusets och landstingshusets ledning.
Nu blev det inte så. Försöket gick bättre än någon – undantaget ett fåtal entusiaster – hade vågat hoppas. Opinionen svängde också. På middagsbord och i fikapauser runt om i stad och län ställdes frågan; är det inte rätt bra det här ändå?
Den borgerliga motstrategin blev då att istället för att prata sakfrågan försöka skjuta debatten till att handla om allt annat än minskad trängsel, bättre miljö och extra resurser till kollektivtrafiken. Det senaste försöket i den riktningen handlar om att försöka definiera om vilka det är som ska rösta i höstens folkomröstning.
Det har hela tiden varit klart att det är boende i Stockholms stad – från Farsta i söder till Akalla i norr – som ska rösta i den kommunala folkomröstningen. Därför att det är Stockholms stad som äger frågan. Andra kommuner har sedan valt att i mer opinionsbildande syfte ordna folkomröstningar för att sätta press på sina respektive riksdagsledamöter.
Man kan diskutera om hur vettigt detta är. Men att det inte handlar om något annat än rätt dyra kommunala opinionsundersökningar torde alla kunna vara överens om – det finns helt enkelt inga kommunala beslut som folkomröstningarna skulle kunna vara rådiga över.
Nu menar högeralliansen att det är en sammanvägning av alla dessa omröstningar som ska vara vägledande för hur en eventuell borgerlig regering ställer sig till en framtida lagstiftning. Trots att inte alla kommuner har folkomröstningar, trots att frågeställningen på valsedlarna vad jag förstår det inte kommer att vara likadan, trots att det fortfarande kommer att finnas människor som "berörs" som inte får vara med och rösta, trots att det är tveksamt om dessa omröstningar ligger inom den kommunala kompetensen, trots … ja, trots en miljon saker faktiskt.
Och syftet är uppenbart; att återigen skjuta fokus från sakfrågan till något annat. Försöka hävda sig vara för mer demokrati när allt man vill är att underminera den demokratiska process som faktiskt föreligger.
Jag är som säkert alla som läser på denna blogg redan förstått en varm vän av miljöavgifter/trängselskatt. Jag tror att ett ja i höstens folkomröstning är en förutsättning för att vi med full kraft ska kunna göra Stockholm till en modern och välfungerande storstad. Det finns de som inte håller med mig om detta. Det kan jag respektera. Vad jag däremot faktiskt tycker är lite trist, är när man vägrar prata själva sakfrågan.
Samtidigt tror jag inte att väljarna kommer att låta nöja sig med ett politiskt tjafsande om formalia. Runt middagsborden är det inte den politiska processen, utan hur livet i Stockholm ska gestalta sig i framtiden som kommer att fälla avgörandet. De som inte inser detta riskerar att skjuta sig själva i foten. Att underskatta människor är nämligen bland det värsta en politiker kan göra. Och det straffar sig - alltid.
Nu blev det inte så. Försöket gick bättre än någon – undantaget ett fåtal entusiaster – hade vågat hoppas. Opinionen svängde också. På middagsbord och i fikapauser runt om i stad och län ställdes frågan; är det inte rätt bra det här ändå?
Den borgerliga motstrategin blev då att istället för att prata sakfrågan försöka skjuta debatten till att handla om allt annat än minskad trängsel, bättre miljö och extra resurser till kollektivtrafiken. Det senaste försöket i den riktningen handlar om att försöka definiera om vilka det är som ska rösta i höstens folkomröstning.
Det har hela tiden varit klart att det är boende i Stockholms stad – från Farsta i söder till Akalla i norr – som ska rösta i den kommunala folkomröstningen. Därför att det är Stockholms stad som äger frågan. Andra kommuner har sedan valt att i mer opinionsbildande syfte ordna folkomröstningar för att sätta press på sina respektive riksdagsledamöter.
Man kan diskutera om hur vettigt detta är. Men att det inte handlar om något annat än rätt dyra kommunala opinionsundersökningar torde alla kunna vara överens om – det finns helt enkelt inga kommunala beslut som folkomröstningarna skulle kunna vara rådiga över.
Nu menar högeralliansen att det är en sammanvägning av alla dessa omröstningar som ska vara vägledande för hur en eventuell borgerlig regering ställer sig till en framtida lagstiftning. Trots att inte alla kommuner har folkomröstningar, trots att frågeställningen på valsedlarna vad jag förstår det inte kommer att vara likadan, trots att det fortfarande kommer att finnas människor som "berörs" som inte får vara med och rösta, trots att det är tveksamt om dessa omröstningar ligger inom den kommunala kompetensen, trots … ja, trots en miljon saker faktiskt.
Och syftet är uppenbart; att återigen skjuta fokus från sakfrågan till något annat. Försöka hävda sig vara för mer demokrati när allt man vill är att underminera den demokratiska process som faktiskt föreligger.
Jag är som säkert alla som läser på denna blogg redan förstått en varm vän av miljöavgifter/trängselskatt. Jag tror att ett ja i höstens folkomröstning är en förutsättning för att vi med full kraft ska kunna göra Stockholm till en modern och välfungerande storstad. Det finns de som inte håller med mig om detta. Det kan jag respektera. Vad jag däremot faktiskt tycker är lite trist, är när man vägrar prata själva sakfrågan.
Samtidigt tror jag inte att väljarna kommer att låta nöja sig med ett politiskt tjafsande om formalia. Runt middagsborden är det inte den politiska processen, utan hur livet i Stockholm ska gestalta sig i framtiden som kommer att fälla avgörandet. De som inte inser detta riskerar att skjuta sig själva i foten. Att underskatta människor är nämligen bland det värsta en politiker kan göra. Och det straffar sig - alltid.
onsdag, april 05, 2006
Nu gör regeringen för MYCKET mot arbetslösheten
Satt precis och slötittade på de sena tevenyheterna. (s), (v) och (mp) har kommit överens om en ny budget, för n:te gången i ordningen. Ekonomin går som på räls och sjukskrivningarna minskar vilket gör att det finns pengar över i kassakistan. Vilket är bra för hemlösa, pensionärer, villaägare och studenter. Bland annat.
Men det var inte det jag reagerade över. Utan att borgerliga politiker i samma inslag kunde kritisera regeringen både för att göra för mycket och för lite mot arbetslösheten. Samtidigt. För först säger några borgerliga företrädare att regeringens politik leder till överhettning och höjda räntor och att man alltså borde göra mindre. Och sedan säger några andra borgerliga företrädare att regeringen struntar i att – sic – en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden och att man egentligen borde göra mer.
Det skulle naturligtvis vara förmätet av mig att ställa krav på borgerligheten. Men en liten önskan om någon typ av konsekvens vore kanske - trots allt - på sin plats.
Men det var inte det jag reagerade över. Utan att borgerliga politiker i samma inslag kunde kritisera regeringen både för att göra för mycket och för lite mot arbetslösheten. Samtidigt. För först säger några borgerliga företrädare att regeringens politik leder till överhettning och höjda räntor och att man alltså borde göra mindre. Och sedan säger några andra borgerliga företrädare att regeringen struntar i att – sic – en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden och att man egentligen borde göra mer.
Det skulle naturligtvis vara förmätet av mig att ställa krav på borgerligheten. Men en liten önskan om någon typ av konsekvens vore kanske - trots allt - på sin plats.
Hur blir man en man?
Vad skiljer en man från en icke-man? Hur skapas och upprätthålls manlighet? Och vad innebär det egentligen att vara ”man”. Det är några frågor jag tänkte grotta mig ner i i dagarna som kommer.
För en tid sedan diskuterade jag homofobi med Linnea på Rebellornas blogg. Det var en spännande diskussion som slutade med att L uppmanade mig att läsa R.W. Connells bok ”Maskuliniteter”. Döm om min förvåning när jag på mitt skrivbord i morse hittade ett exemplar av just denna bok. Det var min kollega Nanna som tydligen också tyckte att jag var i behov av någon form av bildning.
Och att läsa böcker är alltid bra. Bor man dessutom i Hässelby har man långa sköna tunnelbaneresor att se fram emot varje dag som passar utmärkt för ändamålet. Jag återkommer med reflektioner när jag läst färdigt.
För en tid sedan diskuterade jag homofobi med Linnea på Rebellornas blogg. Det var en spännande diskussion som slutade med att L uppmanade mig att läsa R.W. Connells bok ”Maskuliniteter”. Döm om min förvåning när jag på mitt skrivbord i morse hittade ett exemplar av just denna bok. Det var min kollega Nanna som tydligen också tyckte att jag var i behov av någon form av bildning.
Och att läsa böcker är alltid bra. Bor man dessutom i Hässelby har man långa sköna tunnelbaneresor att se fram emot varje dag som passar utmärkt för ändamålet. Jag återkommer med reflektioner när jag läst färdigt.
Bara vänstern kan rädda frihandeln
I dag presenterar två socialdemokratiska finansministrar en mycket viktig gemensam rapport på DN-debatt. Den handlar om brittiska labours Gordon Brown och den svenske socialdemokraten Pär Nuder som går till angrepp mot den våg att protektionism som sveper över Europa. Det är ett oerhört angeläget initiativ. Bara en stark och förändringsbenägen vänster kan rädda Europa från att falla tillbaka till inåtvänt navelskådande och successiv tillbakagång.
Tecknen i skyn är annars illavarslande. Skyddstullarna mot Vietnamesiska och Kinesiska skor är bara ett exempel. Människor försöker hantera globaliseringen genom att stänga sig inne, sluta ögonen och hoppas att det ska gå över.
Vänstern har förstått att nyckeln till framgång är att trygghet underlättar förändring. Som i Sverige, där en hög arbetslöshetsförsäkring gör att motståndet mot strukturomvandling är ovanligt lågt – det är helt enkelt inte en fullståndig katastrof att tillfälligt förlora jobbet. Det gör att konkurrensen inte är lika hotfull för oss, vi har lättare att se dess fördelar.
Ansatsen i de två finansministrarnas rapport är dessutom större än så – det handlar om att människor ska våga flytta dit jobben finns, om vikten av ”sociala broar” mellan olika arbeten. De visar också en stor respekt för att olika länder inom unionen har olika politiska modeller att utgå ifrån. Och det finns säkert anledning att diskutera delarna i vad de gemensamt kommit fram till. Men grundtonen är hursomhelst riktig.
Europa måste våga och vilja förändring. Hotet mot detta är rädslan. En hård högerpolitik som ökar rädslan är därför också frihandelns och förändringens fiende nummer ett.
Tecknen i skyn är annars illavarslande. Skyddstullarna mot Vietnamesiska och Kinesiska skor är bara ett exempel. Människor försöker hantera globaliseringen genom att stänga sig inne, sluta ögonen och hoppas att det ska gå över.
Vänstern har förstått att nyckeln till framgång är att trygghet underlättar förändring. Som i Sverige, där en hög arbetslöshetsförsäkring gör att motståndet mot strukturomvandling är ovanligt lågt – det är helt enkelt inte en fullståndig katastrof att tillfälligt förlora jobbet. Det gör att konkurrensen inte är lika hotfull för oss, vi har lättare att se dess fördelar.
Ansatsen i de två finansministrarnas rapport är dessutom större än så – det handlar om att människor ska våga flytta dit jobben finns, om vikten av ”sociala broar” mellan olika arbeten. De visar också en stor respekt för att olika länder inom unionen har olika politiska modeller att utgå ifrån. Och det finns säkert anledning att diskutera delarna i vad de gemensamt kommit fram till. Men grundtonen är hursomhelst riktig.
Europa måste våga och vilja förändring. Hotet mot detta är rädslan. En hård högerpolitik som ökar rädslan är därför också frihandelns och förändringens fiende nummer ett.
tisdag, april 04, 2006
Den 21 maj spelar Springsteen på Hovet
Den 21 maj avslutar bossen sin europaturné i Sverige. Konserten ska mestadels bestå av låtar från kommande skivan ” We shall overcome: The Seeger sessions" och alltså ha anknytning till folk- och protestsångaren Pete Seegers produktion. Allt detta läser jag på Dagens Nyheters hemsida.
Jag tillhör dem som tycker att Bruce Springsteen – förutom att vara en sjuhelsikes underhållare – står för allt det bästa i den amerikanska kulturen. Hans musik är klassmedveten, genomtänkt, engagerande och roande. När han genom att knyta an till Pete Seeger än tydligare kopplar till den amerikanska protestsångartraditionen bådar det bara gott.
Vet i skrivande stund inte hur/om det går att få tag i biljetter till Hovet. Men går det så går jag. Det finns få saker om några som slår en Springsteenskonsert.
Jag tillhör dem som tycker att Bruce Springsteen – förutom att vara en sjuhelsikes underhållare – står för allt det bästa i den amerikanska kulturen. Hans musik är klassmedveten, genomtänkt, engagerande och roande. När han genom att knyta an till Pete Seeger än tydligare kopplar till den amerikanska protestsångartraditionen bådar det bara gott.
Vet i skrivande stund inte hur/om det går att få tag i biljetter till Hovet. Men går det så går jag. Det finns få saker om några som slår en Springsteenskonsert.
måndag, april 03, 2006
Stöd de franska socialisterna
På det franska socialistpartiets hemsida kan man skriva på mot förslaget att ta bort anställningstryggheten för unga. Det ska ni såklart göra. Orsakerna är flera. Till att börja med för att det handlar om solidaritet med de franska ungdomarna. Men även för att – på ett mycket handfast sätt – fransmännens sak är vår.
Vi lever och verkar mer och mer på en gemensam arbetsmarknad. Försämrade rätigheter på ett ställe ger genklang på andra. Här hemma låter Maud Olofsson som ett eko av de Chiracska tongångarna. Solidaritet med franska ungdomar idag är solidaritet med svenska ungdomar imorgon.
Vi måste kunna förbättra för företagen utan att försämra för löntagarna. Där ligger konfliktlinjen i europeisk politik. Och förresten, när ni ändå är igång kan ni lika gärna skriva på svenska LO:s protestlistor också. Eller kom på manifestationen utanför den franska ambassaden imorgon klockan fem. Upp till kamp.
Vi lever och verkar mer och mer på en gemensam arbetsmarknad. Försämrade rätigheter på ett ställe ger genklang på andra. Här hemma låter Maud Olofsson som ett eko av de Chiracska tongångarna. Solidaritet med franska ungdomar idag är solidaritet med svenska ungdomar imorgon.
Vi måste kunna förbättra för företagen utan att försämra för löntagarna. Där ligger konfliktlinjen i europeisk politik. Och förresten, när ni ändå är igång kan ni lika gärna skriva på svenska LO:s protestlistor också. Eller kom på manifestationen utanför den franska ambassaden imorgon klockan fem. Upp till kamp.
Idag chattar jag på sll.se
Idag från klockan 15.00 chattar jag på Stockholms läns landstings hemsida. Där är ni välkomna att vara med. Jag har faktiskt aldrig testat denna form förut, så det ska bli lite skojigt.
Och jo förresten. Chatten handlar om landstingspolitik. Andra diskussioner tar vi här på bloggen istället. Bara så ni vet.
Och jo förresten. Chatten handlar om landstingspolitik. Andra diskussioner tar vi här på bloggen istället. Bara så ni vet.
fredag, mars 31, 2006
Gör Expressens publicering att Hagamannen går fri?
Tidningen Expressen har valt att publicera namn och bild på den misstänkte Haga-mannen. Det kan nu förstöra polisens utredning, då exempelvis värdet av framtida vittneskonfrontationer minskar (se mer här.)
Expressens publicering av namn och bild på en ännu icke fälld misstänkt kan alltså slå på två sätt. Antingen är han oskyldig och drabbas då av en personlig tragedi på grund av tidningens agerande. Eller så är han skyldig och kan i värsta fall gå fri på grund av detsamma.
Vi kallar gärna media för den tredje statsmakten. Det antyder att media också skulle ha ett ansvar eftersom makt och ansvar bör följas åt. Vi kan alltså inte se på publicistisk verksamhet som vilken kommersiell verksamhet som helst.
Men det är en tunn linje. Och Expressen balanserar ofta farligt nära gränsen. I detta fall menar jag att de rejält har trampat över. Frågan är dock om detta kommer att märkas på det enda sätt som skulle göra avtryck; genom minskade försäljningssiffror. Det är upp till oss konsumenter.
Expressens publicering av namn och bild på en ännu icke fälld misstänkt kan alltså slå på två sätt. Antingen är han oskyldig och drabbas då av en personlig tragedi på grund av tidningens agerande. Eller så är han skyldig och kan i värsta fall gå fri på grund av detsamma.
Vi kallar gärna media för den tredje statsmakten. Det antyder att media också skulle ha ett ansvar eftersom makt och ansvar bör följas åt. Vi kan alltså inte se på publicistisk verksamhet som vilken kommersiell verksamhet som helst.
Men det är en tunn linje. Och Expressen balanserar ofta farligt nära gränsen. I detta fall menar jag att de rejält har trampat över. Frågan är dock om detta kommer att märkas på det enda sätt som skulle göra avtryck; genom minskade försäljningssiffror. Det är upp till oss konsumenter.
tisdag, mars 28, 2006
Billigare SL-kort är bra politik
I dag har styrelsen för Stockholms arbetarekommun (där jag figurerar som ersättare) presenterat sitt förslag till valprogram (se här och här.) Programmet kommer sedan att diskuteras och beslutas på arbetarekommunens årsmöte som börjar på fredag. Ett av de viktigaste förslagen är att intäkterna från ett framtida miljöavgiftssystem ska användas till att sänka priset för SL-kortet med i storleksordningen en hundralapp.
Och det är bra politik. Det är bra för att det, som kommunsekreterare Tomas Rudin uttryckte det, visar på ”raka rör” mellan miljöavgifterna/trängselskatten och satsningar på kollektivtrafiken. Det är bra eftersom det förmodligen kommer gynna SL då fler provar på och köper kort (erfarenheter visar detta) vilket i sin tur är bra för miljön.
Slutligen är det bra för att det är bra fördelningspolitik. Stockholms låginkomsttagare är i hög utsträckning beroende av SL för sina resor. En hundralapp i sänkt taxa blir en hundralapp rakt ner i plånboken. Det lättar på trycket för de med de minsta marginalerna som ensamstående föräldrar, folkpensionärer etc.
Programmet håller i övrigt också, för den delen. Bland annat ”stjäl” vi moderaternas förslag om gratis förskola (och vi stjäl inte bara, vi har också tyckt att det vore riktigt rätt länge) och vi säger att alla över 75 ska ha rätt till två timmars hemhjälp utan biståndsbedömning. Sedan lovar staden att följa efter landstingets framgångsrika arbete med att erbjuda ofrivilligt deltidsarbetande heltid. Bland annat.
Jag tycker det här känns riktigt bra. Vilket till min glädje även exempelvis Fredrik verkar instämma i. Läs hans kommentarer här.
Och det är bra politik. Det är bra för att det, som kommunsekreterare Tomas Rudin uttryckte det, visar på ”raka rör” mellan miljöavgifterna/trängselskatten och satsningar på kollektivtrafiken. Det är bra eftersom det förmodligen kommer gynna SL då fler provar på och köper kort (erfarenheter visar detta) vilket i sin tur är bra för miljön.
Slutligen är det bra för att det är bra fördelningspolitik. Stockholms låginkomsttagare är i hög utsträckning beroende av SL för sina resor. En hundralapp i sänkt taxa blir en hundralapp rakt ner i plånboken. Det lättar på trycket för de med de minsta marginalerna som ensamstående föräldrar, folkpensionärer etc.
Programmet håller i övrigt också, för den delen. Bland annat ”stjäl” vi moderaternas förslag om gratis förskola (och vi stjäl inte bara, vi har också tyckt att det vore riktigt rätt länge) och vi säger att alla över 75 ska ha rätt till två timmars hemhjälp utan biståndsbedömning. Sedan lovar staden att följa efter landstingets framgångsrika arbete med att erbjuda ofrivilligt deltidsarbetande heltid. Bland annat.
Jag tycker det här känns riktigt bra. Vilket till min glädje även exempelvis Fredrik verkar instämma i. Läs hans kommentarer här.
Vadslagningsfirma tror på ”ja” till miljöavgifter/trängselskatt
Man blir inte rik på att satsa pengar på ett ja i höstens folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. 1,40 gånger pengarna ger ett ja, mot 2,75 för ett nej. Trots att opinionsmätningar fortfarande visar på en (krympande) övervikt för ett nej.
Orsaken är naturligtvis erfarenheten från andra städer, främst London. Folk gillar miljöavgifter när de väl är på plats. Stockholmarna är nog så framtidsinriktade som Londonborna. Mycket talar för att oddsen är rätt satta. Någon som vill sätta emot?
Orsaken är naturligtvis erfarenheten från andra städer, främst London. Folk gillar miljöavgifter när de väl är på plats. Stockholmarna är nog så framtidsinriktade som Londonborna. Mycket talar för att oddsen är rätt satta. Någon som vill sätta emot?
måndag, mars 27, 2006
Eliasson och Jämtin – vilket dreamteam!
Jan Eliasson blir utrikesminister, Carin Jämtin biträdande. Ett starkare utrikespolitiskt lag var det väl länge sedan vi kunde beskåda. Båda har breda kontaktnät, erfarenhet och bevittnat patos. Samtidigt som de också kompletterar varandra.
Bra för Sverige, bra för socialdemokratin. Jag ger mitt bifall.
Bra för Sverige, bra för socialdemokratin. Jag ger mitt bifall.
söndag, mars 26, 2006
Det är kul med politik
Socialdemokraterna i Hässelby-Vällingby har ikväll haft årsmöte. Det var ett väldigt bra möte måste jag säga, och då inte bara för att jag blev omvald som ordförande (även om det alltid känns både trevligt, hedrande och ansvarsfullt.) Utan för att vi gjorde mycket bra saker också. Bland annat
- Diskuterade vi programmet för nästa mandatperiod. Frågor som låg i fokus var arbete och äldre, men även ungdomarnas situation i vårt område. Dessutom pratade vi om tillståndet för våra offentliga bad och framtiden för Hässelby slott. Och mycket mer.
- Fick vi en spännande föreläsning om ABC-stadens historia (tack för den, Peter!).
- Åt vi fantastiskt goda mini-semlor (tack för dem, Ingrid!)
- Gick vi igenom verksamhetsplan och revisionsberättelse, förrättade val och annat som hör ett årsmöte till
- Fick vi chansen att vara i Hässelby Villastads Folkets Hus under hundraårsjubileet. Både folkets hus och den lokala partiföreningen firar hundra år i år.
- Avslutade vi genom att sjunga Internationalen. Som sig bör.
Stämningen var riktigt bra. Valorganisationen är taggad, och politiken vass. Det känns att det är valår och att folk vill ut och prata på gator och torg. Det finns också fullt av idéer och visioner om vad vi ska göra efter en eventuell valseger, hur vi i sådana fall vill förvalta medborgarnas förtroende under fyra år till.
Det är väldigt vackert i Hässelby-Vällingby så här när våren är i antågande. På kvällarna kan man höra hur istäcket över Mälaren sjunger. Genom politiken får fler vara med och ta ansvar för att göra detta fina område än bättre. Det är nog det som i slutändan känns allra roligast.
lördag, mars 25, 2006
Vad göra åt monarkin?
Att Nalin Pekgul kommit ut som monarkist (se här) har skapat en häftig debatt i bloggosfären (se bland annat här, här och här.) Själv tycker jag mest att det är ett lysande pr-trick; snacka om fråga där du kan gå emot partiet med folket på din sida utan att någon egentligen känner sig hotad (jag vet inte, men någonting säger mig att det inte ligger några republikpropositioner i pipeline ens vid en hejdundrande valseger för s i höst.)
Historiskt går socialdemokratins syn på monarkin annars att jämföra med det som brukar förknippas med kompromissen i Saltsjöbaden. Gentemot kapitalisterna var överenskommelsen att ni får behålla makten över era företag, medan vi (dvs löntagarna) får bygga upp en välfärdsstat och stärka våra rättigheter.
Frågan om monarkin var lite liknande. Överklassen får behålla sina symboler, mot att arbetarrörelsen tar makten över politiken. I den meningen har monarkin faktiskt varit bra för den svenska demokratin då den har legitimerat en demokratisk stat dominerad av socialdemokratin och arbetarrörelsen. Mot den bakgrunden har jag åtminstone på senare år allt mer intagit en hållning som går att beskriva som JA, jag är mot monarkin men NEJ, jag tänker inte göra något åt den. Och därefter låtit det bero.
Denna hållning bygger naturligtvis på antagandet att kungahuset är fullkomligt politiskt desarmerat. Att statschefen är en rent symbolisk funktion, en levande reklampelare med lika stort inflytande som vilken midsommarstång som helst; något vi samlas runt från tid till annan, skojar lite om, som finns där den alltid har funnits men inte gör så mycket mer väsen av sig än så.
Och det är där de stora riskerna med monarkin finns. Inte i att den existerar som en politisk anomali, utan i att kungahuset ska träda utför sina ramar och återta den politiska makt det en gång haft. När vi dessutom närmast dagligen ser tecken på att demokratins legitimitet eroderar blir frågan än mer brännande. Hur ofta ser vi inte insändare – särskilt efter tsunamin men även annars – när det ”fina” kungahuset kontrasteras mot ”käbblande” politiker? Att detta faktiskt är en djupt antidemokratisk åsikt som uttrycks tycks sällan någon reflektera runt.
Den eventuella makt kungen innehar sitter inte i det formella regelverket. Den är en symbolisk makt, men historiska och kulturella rötter. Att ”avskaffa monarkin” genom en lagändring skulle inte på något sätt begränsa denna verkliga makt, snarare skulle den frigöras. En sådan politik vore därför inte att förorda.
Men detta inte sagt att man heller måste förfalla till kungasvassande och monarkism. Systemet är principiellt vedervärdigt och ohistoriskt. Att någon människa ska födas till viss position omöjlig för alla andra att nå är, kort uttryckt, fel. Nalins pr-trick är måhända smart, men politiskt är det fullkomligt vilset.
Demokratin är en ömtålig blomma, som måste vårdas från dag till dag. Monarkin är en rest från en ickedemokratisk tid. En seriös diskussion om vad detta innebär visar att sambandet inte alltid är svart/vitt. Och man kan alltid hoppas, men jag är inte helt säker på att Nalins utspel bidrar till en sådan djupare debatt.
Historiskt går socialdemokratins syn på monarkin annars att jämföra med det som brukar förknippas med kompromissen i Saltsjöbaden. Gentemot kapitalisterna var överenskommelsen att ni får behålla makten över era företag, medan vi (dvs löntagarna) får bygga upp en välfärdsstat och stärka våra rättigheter.
Frågan om monarkin var lite liknande. Överklassen får behålla sina symboler, mot att arbetarrörelsen tar makten över politiken. I den meningen har monarkin faktiskt varit bra för den svenska demokratin då den har legitimerat en demokratisk stat dominerad av socialdemokratin och arbetarrörelsen. Mot den bakgrunden har jag åtminstone på senare år allt mer intagit en hållning som går att beskriva som JA, jag är mot monarkin men NEJ, jag tänker inte göra något åt den. Och därefter låtit det bero.
Denna hållning bygger naturligtvis på antagandet att kungahuset är fullkomligt politiskt desarmerat. Att statschefen är en rent symbolisk funktion, en levande reklampelare med lika stort inflytande som vilken midsommarstång som helst; något vi samlas runt från tid till annan, skojar lite om, som finns där den alltid har funnits men inte gör så mycket mer väsen av sig än så.
Och det är där de stora riskerna med monarkin finns. Inte i att den existerar som en politisk anomali, utan i att kungahuset ska träda utför sina ramar och återta den politiska makt det en gång haft. När vi dessutom närmast dagligen ser tecken på att demokratins legitimitet eroderar blir frågan än mer brännande. Hur ofta ser vi inte insändare – särskilt efter tsunamin men även annars – när det ”fina” kungahuset kontrasteras mot ”käbblande” politiker? Att detta faktiskt är en djupt antidemokratisk åsikt som uttrycks tycks sällan någon reflektera runt.
Den eventuella makt kungen innehar sitter inte i det formella regelverket. Den är en symbolisk makt, men historiska och kulturella rötter. Att ”avskaffa monarkin” genom en lagändring skulle inte på något sätt begränsa denna verkliga makt, snarare skulle den frigöras. En sådan politik vore därför inte att förorda.
Men detta inte sagt att man heller måste förfalla till kungasvassande och monarkism. Systemet är principiellt vedervärdigt och ohistoriskt. Att någon människa ska födas till viss position omöjlig för alla andra att nå är, kort uttryckt, fel. Nalins pr-trick är måhända smart, men politiskt är det fullkomligt vilset.
Demokratin är en ömtålig blomma, som måste vårdas från dag till dag. Monarkin är en rest från en ickedemokratisk tid. En seriös diskussion om vad detta innebär visar att sambandet inte alltid är svart/vitt. Och man kan alltid hoppas, men jag är inte helt säker på att Nalins utspel bidrar till en sådan djupare debatt.
fredag, mars 24, 2006
Yttrandefriheten var aldrig hotad
Varken Säpo eller den politiskt sakkunnige på UD begick något fel i samband med nedsläckningen av Sverigedemokraternas hemsida. Det konstaterar JK i sitt yttrande och slår fast att UD inte utsatte Levonline för några påtryckningar. Säpo gjorde heller inget för att "hindra" publicering. Det har alltså inte begåtts något brott mot censurförbudet menar JK (läs mer i SvD här.)
JK har som bekant inget mandat att granska regeringen. Huruvida Laila Freivalds gjort fel eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men JK:s yttrande säger oss ändå en viktig sak. Nämligen att övertonerna i debatten som uppstått till stor del antagligen saknar grund.
Regeringen och staten går inte in och stänger ner misshagliga hemsidor. Yttrandefriheten var aldrig hotad. Säkerhetspolisen idkar inte censur. Det borde få oss alla att sova lite bättre i natt.
JK har som bekant inget mandat att granska regeringen. Huruvida Laila Freivalds gjort fel eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men JK:s yttrande säger oss ändå en viktig sak. Nämligen att övertonerna i debatten som uppstått till stor del antagligen saknar grund.
Regeringen och staten går inte in och stänger ner misshagliga hemsidor. Yttrandefriheten var aldrig hotad. Säkerhetspolisen idkar inte censur. Det borde få oss alla att sova lite bättre i natt.
Socialdemokratisk framtidsdebatt
För dryga tio år sedan skrev jag ett kapitel i debattantologin "om socialdemokrati och vägval". Jag skrev om frihet, och hur socialdemokratin skulle kunna "återerövra" frihetsbegreppet från borgerligheten.
Nu ser jag att två av mina medförfattare, Magnus och Ullis, båda bloggat om boken. Ullis skrev ett kapitel om kunskap, med vinkel på bildning och kultur, och Magnus om politikens väsen.
Det är lätt att bli nostalgisk. Samtidigt ger det mersmak. Kanske dags för en återträff, vad hände egentligen sedan med våra idéer och tankar? Vem vet, om vi går igång ordentligt kanske det blir en bok till vad det lider...
Nu ser jag att två av mina medförfattare, Magnus och Ullis, båda bloggat om boken. Ullis skrev ett kapitel om kunskap, med vinkel på bildning och kultur, och Magnus om politikens väsen.
Det är lätt att bli nostalgisk. Samtidigt ger det mersmak. Kanske dags för en återträff, vad hände egentligen sedan med våra idéer och tankar? Vem vet, om vi går igång ordentligt kanske det blir en bok till vad det lider...
torsdag, mars 23, 2006
Ikväll blir det Sjostakovitj
Ikväll spelar kungliga filharmonikerna under dirigent Alexander Lazarev Dmitrij Sjostakovitjs andra ("oktober") och elfte symfoni ("1905") på konserthuset här i Stockholm och jag ska gå dit. Det blir mycket av den ryske tonsättaren detta år, inte minst eftersom det är hundra år sedan han föddes. Årets hittills största konsertupplevelse för min del var nog när Valerij Gergiev mästerligt dirigerade den fjärde symfonin på Berwaldhallen tidigare i år. De höjderna räknar jag inte med att det kommer upp till i kväll, men nog kan det bli riktigt bra ändå.
Det är svårt att tala om Sjostakovitj utan att komma in på politiken. Relationen till Stalin, hur konstnären anpassar sig och sitt skapande till förtrycket, hela det förra seklets mörka historia avspeglas på något sätt i musiken. Jag tycker också att det finns någonting så väldigt mycket nittonhundratal i själva verken, trummorna, blåset – det militäriskt/industriella som tränger igenom inte minst i symfonierna. Visserligen kan man tycka att det är få tonsättare som så många tolkat in så mycket i och att allt alltid kanske inte står på så fast grund, men det förtar inte faktum att detta är musik som är spännande på så mycket mer än ett sätt.
Och så är det ruggigt pampigt. Och vackert. Jag har för övrigt precis utsett just Sjostakovitjs sjunde symfonin till mitt privata soundtack för den kommande valrörelsen. Ni vet den där som handlar om slaget vid Leningrad. Får se om jag väljer att byta till oktoberrevolutionen efter kvällens begivenheter...
UPPDATERING KLOCKAN 22.30: Tvåan var okej. Elvan helt fantastiskt. Lazarev öste på som en demonisk rockstjärna på speed. Grymt bra. Rent politiskt är det antagligen också lite mer sossigt att hylla den liberala revolutionen 1905 än bolsjervikernas några år senare. Men jag tyckte nog att det var några blodröda toner från "oss alla unga" där, mitt i alltihopa. Hursom, en härlig kväll. SLUT PÅ UPPDATERING.
Det är svårt att tala om Sjostakovitj utan att komma in på politiken. Relationen till Stalin, hur konstnären anpassar sig och sitt skapande till förtrycket, hela det förra seklets mörka historia avspeglas på något sätt i musiken. Jag tycker också att det finns någonting så väldigt mycket nittonhundratal i själva verken, trummorna, blåset – det militäriskt/industriella som tränger igenom inte minst i symfonierna. Visserligen kan man tycka att det är få tonsättare som så många tolkat in så mycket i och att allt alltid kanske inte står på så fast grund, men det förtar inte faktum att detta är musik som är spännande på så mycket mer än ett sätt.
Och så är det ruggigt pampigt. Och vackert. Jag har för övrigt precis utsett just Sjostakovitjs sjunde symfonin till mitt privata soundtack för den kommande valrörelsen. Ni vet den där som handlar om slaget vid Leningrad. Får se om jag väljer att byta till oktoberrevolutionen efter kvällens begivenheter...
UPPDATERING KLOCKAN 22.30: Tvåan var okej. Elvan helt fantastiskt. Lazarev öste på som en demonisk rockstjärna på speed. Grymt bra. Rent politiskt är det antagligen också lite mer sossigt att hylla den liberala revolutionen 1905 än bolsjervikernas några år senare. Men jag tyckte nog att det var några blodröda toner från "oss alla unga" där, mitt i alltihopa. Hursom, en härlig kväll. SLUT PÅ UPPDATERING.
Varför bloggar Carin?
Carin Lidman heter en socialdemokrat från Västerås som har en blogg på s-info. Hon har skrivit ett intressant inlägg som handlar om varför hon egentligen håller på då varken shopping eller att skriva långa ideologiska inlägg verkar vare hennes pryl. "[V] arför ska jag hålla på med det här? Vem bryr sig?" frågor hon sig avslutningsvis.
Själv tycker jag att det är det som är lite av charmen med bloggeriet – det behöver inte vara så uttänkt varför man håller på. Personligen skriver jag mest för mig själv, för att kunna få dra igång en intressant debatt då och då, för att jag tänker bäst när jag skriver - och för att jag ibland faktiskt tycker att det blir riktigt fyndigt. Dessutom tycker jag att det är väldigt kul att följa med på andra bloggar och kommentera, lite för att jag faktiskt gillar att föra ett (politiskt) samtal.
Så man kan säga att jag bloggar av samma skäl som jag gick med i SSU en gång i forntiden. Jag tycker Carin ska tänka på samma sätt. Gör det för att det är kul. Annars sluta. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Själv tycker jag att det är det som är lite av charmen med bloggeriet – det behöver inte vara så uttänkt varför man håller på. Personligen skriver jag mest för mig själv, för att kunna få dra igång en intressant debatt då och då, för att jag tänker bäst när jag skriver - och för att jag ibland faktiskt tycker att det blir riktigt fyndigt. Dessutom tycker jag att det är väldigt kul att följa med på andra bloggar och kommentera, lite för att jag faktiskt gillar att föra ett (politiskt) samtal.
Så man kan säga att jag bloggar av samma skäl som jag gick med i SSU en gång i forntiden. Jag tycker Carin ska tänka på samma sätt. Gör det för att det är kul. Annars sluta. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Modigt av centern, bra för miljön
Jag måste erkänna att jag lite gett upp hoppet om Maud Olofssons centerparti. Den gamla pragmatismen tycktes ha få ge vika för borgerligt sossehat och ny-liberala strömningar. Men att ingå en överenskommelse med regeringen om kraftigt utbyggt vindkraft tyder på att det finns en ådra av ansvarstagande och miljömedvetande kvar.
Att det sedan renderar en uppsjö av käbbel inom högeralliansen visar väl mest på hur det är bevänt med den där enigheten när inte kamerorna är på. För att inte tala om miljömedvetandet. Det är nog klokt av centerpartiet att göra så mycket för miljön som möjligt nu. För om olyckan är framme och de vinner valet kommer det tydligen inte bli så mycket mer av den varan.
Att det sedan renderar en uppsjö av käbbel inom högeralliansen visar väl mest på hur det är bevänt med den där enigheten när inte kamerorna är på. För att inte tala om miljömedvetandet. Det är nog klokt av centerpartiet att göra så mycket för miljön som möjligt nu. För om olyckan är framme och de vinner valet kommer det tydligen inte bli så mycket mer av den varan.
onsdag, mars 22, 2006
Bör porr förbjudas?
Både på Jonas Morians och på Rebellas bloggar diskuteras i dagarna porr. Jonas kommenterar den norska lagstiftning som faktiskt finns. Och Gabriella lyfter på Rebellabloggen en diskussion om en skärpt svensk lagstiftning.
För att vara ett förslag som vad jag kan förstå det egentligen ingen är för så debatteras ett porrförbud rätt ofta och intensivt. Inte i politikens finrum, men i ungdomsförbund, på studentklubbar och på nätet. Det är också en fråga som bäddar för konflikt; i ena ringhörnan manliga yttrandefrihetsfundamentalister, i den andra radikala kvinnliga feminister. Moralism, säger de förra, sexism de senare.
I sexindustrins grådaskiga gränsmarken samlas några av kapitalismens värsta avarter vad gäller hänsynslöst utnyttjande av människor. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående. Att blunda för detta i yttrandefrihetens namn är att göra sig själv och debatten en otjänst.
Samtidigt finns det drag av moralism i en del av porrmotståndet som faktiskt inte är särskilt smakfull. När Jonas skriver om hur den norska lagstiftningen nu tillåter visning av "normal" sex borde det få en och annan att dra åt sig öronen.
Förbjud inte porr, men blunda heller inte för sexindustrins avarter. Där någonstans tror jag att en framkomlig diskussion skulle kunna ta sin början. För porrmotståndare handlar det om att lägga fokus på produktionen och inte konsumtionen av själva porren. För den andra sidan att lyckas inse att allt porrmotstånd faktiskt inte handlar om moralism.
Så tycker jag. Och följer med spänning den fortsatta diskussionen.
PS; jag menar inte att varken Jonas M eller Rebellorna enkelt låter sig inplaceras i någon av de svart-vita typer jag beskriver ovan. Det var snarare en karikatyr av debatten i allmänhet, och inte av de inlägg jag refererar till. Tvärtom tycker jag att både Gabriella och Jonas skriver klokt och nyanserat, om än med lite olika utångspunkter. DS
För att vara ett förslag som vad jag kan förstå det egentligen ingen är för så debatteras ett porrförbud rätt ofta och intensivt. Inte i politikens finrum, men i ungdomsförbund, på studentklubbar och på nätet. Det är också en fråga som bäddar för konflikt; i ena ringhörnan manliga yttrandefrihetsfundamentalister, i den andra radikala kvinnliga feminister. Moralism, säger de förra, sexism de senare.
I sexindustrins grådaskiga gränsmarken samlas några av kapitalismens värsta avarter vad gäller hänsynslöst utnyttjande av människor. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående. Att blunda för detta i yttrandefrihetens namn är att göra sig själv och debatten en otjänst.
Samtidigt finns det drag av moralism i en del av porrmotståndet som faktiskt inte är särskilt smakfull. När Jonas skriver om hur den norska lagstiftningen nu tillåter visning av "normal" sex borde det få en och annan att dra åt sig öronen.
Förbjud inte porr, men blunda heller inte för sexindustrins avarter. Där någonstans tror jag att en framkomlig diskussion skulle kunna ta sin början. För porrmotståndare handlar det om att lägga fokus på produktionen och inte konsumtionen av själva porren. För den andra sidan att lyckas inse att allt porrmotstånd faktiskt inte handlar om moralism.
Så tycker jag. Och följer med spänning den fortsatta diskussionen.
PS; jag menar inte att varken Jonas M eller Rebellorna enkelt låter sig inplaceras i någon av de svart-vita typer jag beskriver ovan. Det var snarare en karikatyr av debatten i allmänhet, och inte av de inlägg jag refererar till. Tvärtom tycker jag att både Gabriella och Jonas skriver klokt och nyanserat, om än med lite olika utångspunkter. DS
Tung näringslivsman vill reglera elmarknaden
SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Löf vill återreglera elmarknaden. ”Jag är medveten om att det är ett väldigt annorlunda krav för att komma från näringslivet, men vi ser idag ingen annan lösning på energiprisproblemen än en statlig reglering av elmarknaden” säger han till SvD.
Visserligen kommer remaken på klassiska tevedeckaren ”Miami vice” snart upp på biograferna. I övrigt känns det dock som om det nyliberala 80-talet ligger väldigt långt borta. Det här kan bli en riktigt spännande diskussion.
Visserligen kommer remaken på klassiska tevedeckaren ”Miami vice” snart upp på biograferna. I övrigt känns det dock som om det nyliberala 80-talet ligger väldigt långt borta. Det här kan bli en riktigt spännande diskussion.
tisdag, mars 21, 2006
Reformistisk socialism, tagning två
”Den sociala demokratins andra århundrade” är en bra och viktig bok av Anders Nilsson och Örjan Nyström. På nästan fyrahundra tätskrivna sidor försöker de dels anlägga ett strukturellt teoretiskt perspektiv på dagens välfärdskapitalism, dels skissa på möjliga framkomstvägar för en modern progressiv rörelse.
Utgångspunkten är träffande. Nilsson och Nyström menar att vänstern sedan 1970-talets ”brytningstid” saknat ”en analys och en strategi i det medellånga perspektivet”. Detta har lett till en situation där ”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik.”
Boken är sedan ett ambitiöst försök att att bidra till formulerandet av just en sådan "strategi" i det "medellånga perspektivet." För att lyckas med detta går författarna igenom jämlikheten, mängder av aspekter på vårt samtida ekonomiska system, EU och globaliseringen samt inte minst förutsättningarna för välfärdsstatens framtid. De pendlar mellan det abstrakt teoretiska och det väldigt konkreta, och låter perspektiven befrukta varandra. Undertiteln är ”pusselbitar till en reformistisk strategi”, och det är vad det verkligen handlar om. Början på en diskussion, inte slutet.
Vänstern behöver sina intellektuella. Anders Nilsson och Örjan Nyström har med denna bok bevisat att de sannerligen platsar in i den skaran. Tag och läs.
Utgångspunkten är träffande. Nilsson och Nyström menar att vänstern sedan 1970-talets ”brytningstid” saknat ”en analys och en strategi i det medellånga perspektivet”. Detta har lett till en situation där ”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik.”
Boken är sedan ett ambitiöst försök att att bidra till formulerandet av just en sådan "strategi" i det "medellånga perspektivet." För att lyckas med detta går författarna igenom jämlikheten, mängder av aspekter på vårt samtida ekonomiska system, EU och globaliseringen samt inte minst förutsättningarna för välfärdsstatens framtid. De pendlar mellan det abstrakt teoretiska och det väldigt konkreta, och låter perspektiven befrukta varandra. Undertiteln är ”pusselbitar till en reformistisk strategi”, och det är vad det verkligen handlar om. Början på en diskussion, inte slutet.
Vänstern behöver sina intellektuella. Anders Nilsson och Örjan Nyström har med denna bok bevisat att de sannerligen platsar in i den skaran. Tag och läs.
Skönt för Laila, skönt för partiet
Ibland går det åt skogen. Ibland är det bättre att fly än illa fäkta. Jag tror inte någon tycker det var fel av Laila Freivalds att avgå i morse. Tvärtom är det nog många med mig som önskar att det beslutet kommit tidigare.
Laila var en mycket uppskattad justitieminister. Hon har vad jag kan förstå det tidigare skött sig utmärkt som jurist och tjänsteman. Som utrikesminister gick det fel. Att hänga sig kvar blir bara plågsamt. För alla parter.
Nu vidtar frågan om efterträdare. Carin Jämtin är lågoddsare. Frågan är, vill hon? Fortsättning följer.
Laila var en mycket uppskattad justitieminister. Hon har vad jag kan förstå det tidigare skött sig utmärkt som jurist och tjänsteman. Som utrikesminister gick det fel. Att hänga sig kvar blir bara plågsamt. För alla parter.
Nu vidtar frågan om efterträdare. Carin Jämtin är lågoddsare. Frågan är, vill hon? Fortsättning följer.
måndag, mars 20, 2006
Nu vet jag hur det känns att vara moderat
Det är bittert. Men nu vet jag åtminstone hur det känns. Att ständigt vara så nära. Spela bättre än på länge. Göra allting rätt. Men så ändå. Falla på mållinjen.
Jag talar naturligtvis om gårdagens bandyfinal. Edsbyn vann. Igen. Som vanligt. Fredrik Jansson har skaldat vackert om detta. Hans ord finner du här.
Jag talar naturligtvis om gårdagens bandyfinal. Edsbyn vann. Igen. Som vanligt. Fredrik Jansson har skaldat vackert om detta. Hans ord finner du här.
lördag, mars 18, 2006
Vem har sagt ”ingen har upplevt utanförskapet så mycket som jag”?
Spännande frågesport. Frågan är; vem har sagt ”ingen har upplevt utanförskapet så mycket som jag”?
Är det
1) Anna. Växte upp under trassliga förhållanden med alkoholiserad ensamstående mamma. Blev som tonåring medlurad till London som lyxhora av narkotikamissbrukande pojkvän. Har sedan fem år hängt på plattan och år sålt sin kropp för att finansiera tungt heroinmissbruk.
x) Hussein. Högutbildad akademiker. Flydde till Sverige då han riskerade dödsstraff på grund av sin sexuella läggning. Har sökt tusentals jobb utan att ens bli kallad till intervju. Blir ofta nekad inträde till krogen, synligen utan orsak och trots både vårdad klädsel och städat uppträdande.
2) Fredrik. Moderat partiledare. Uppväxt i kärnfamilj i Bromsten. Toppbetyg i både skolan och lumpen. Suttit i riksdagen sedan unga år. Gift och bor i Täby. Har en gång blivit utskällt av Carl Bildt.
Rätt svar hittar du i Mats Wiklunds bok ”En av oss?”, sidan 78. Lycka till!
Är det
1) Anna. Växte upp under trassliga förhållanden med alkoholiserad ensamstående mamma. Blev som tonåring medlurad till London som lyxhora av narkotikamissbrukande pojkvän. Har sedan fem år hängt på plattan och år sålt sin kropp för att finansiera tungt heroinmissbruk.
x) Hussein. Högutbildad akademiker. Flydde till Sverige då han riskerade dödsstraff på grund av sin sexuella läggning. Har sökt tusentals jobb utan att ens bli kallad till intervju. Blir ofta nekad inträde till krogen, synligen utan orsak och trots både vårdad klädsel och städat uppträdande.
2) Fredrik. Moderat partiledare. Uppväxt i kärnfamilj i Bromsten. Toppbetyg i både skolan och lumpen. Suttit i riksdagen sedan unga år. Gift och bor i Täby. Har en gång blivit utskällt av Carl Bildt.
Rätt svar hittar du i Mats Wiklunds bok ”En av oss?”, sidan 78. Lycka till!
torsdag, mars 16, 2006
Hur många är utanför?
Spelar det någon roll hur många det är som står utanför den svenska arbetsmarknaden? Räcker det inte med att en enda person är ofrivilligt arbetslös för att det ska vara ett problem värt att lösa? På ett plan är det naturligtvis så. Men när det mantra som borgerligheten försöker bygga sin valrörelse på – en miljon i utanförskap – visar sig falla som ett korthus inför TV4:s granskning är det faktiskt värt att fästa viss uppmärksamhet vid.
Vad TV4:a visar är alltså att det finns väldigt lite substans bakom talet om en miljon i utanförskap (och än mindre i moderaternas 1,4 naturligtvis.) "I det som alliansen kallar utanförskap ingår inte bara alla arbetslösa utan också alla förtidspensionärer, deltidsarbetslösa och sjukskrivna -även korttidssjuka" står det på fyrans hemsida.
Det innebär att en person som bryter benet i högeralliansens värld i och med detta hamnar i "utanförskap". Det är – för att uttrycka sig försiktigt – nog inte riktigt i enlighet med vad svenska folket uppfattar som sunt förnuft.
Men är det då ett problem att högern tar i så de spricker? Visar inte det bara att de tar problemet på allvar? Tja, till att börja med är det väl viktigt att politiker i möjligaste mån försöker hålla sig till sanningen. Det handlar inte heller om tillfälliga felsägningar – sådana kan alla göra – utan om att ett väl formulerat huvudbudskap. Ingen av de borgerliga partiledarna har vad jag har förstått det heller bett om ursäkt eller reviderat sin ståndpunkt. Istället fortsätter man att pumpa ut en siffra som faktiskt är fel.
Och om man inte ens kan definiera problemet korrekt, hur ska man då kunna lösa det? Osökt leds tankarna till att det egentligen inte är omsorg och svenskar i utanförskap (för de finns) högern bryr sig om, utan bara att smutskasta regeringen och svartmåla tillståndet i landet.
För framförallt omöjliggör trixandet med siffror en saklig diskussion om vad som faktiskt bör och kan göras. En sådan diskussion måste utgå ifrån verkligheten. Så är uppenbarligen inte fallet idag.
Jag är för en full sysselsättning. Under hela nittiotalet tog jag intensiva debatter med nyliberaler som menade att det vore olyckligt, skulle pressa inflationen (och lönerna) för mycket uppåt, att ett mått av arbetslöshet är "naturlig". Nu har högern bytt retorik, vilket är positivt.
Men vi måste kunna beskriva saker som de är. Jag är tyvärr rädd att vi inte hört det sista om "en miljon i utanförskap" än. Men man kan ju alltid hoppas…
Vad TV4:a visar är alltså att det finns väldigt lite substans bakom talet om en miljon i utanförskap (och än mindre i moderaternas 1,4 naturligtvis.) "I det som alliansen kallar utanförskap ingår inte bara alla arbetslösa utan också alla förtidspensionärer, deltidsarbetslösa och sjukskrivna -även korttidssjuka" står det på fyrans hemsida.
Det innebär att en person som bryter benet i högeralliansens värld i och med detta hamnar i "utanförskap". Det är – för att uttrycka sig försiktigt – nog inte riktigt i enlighet med vad svenska folket uppfattar som sunt förnuft.
Men är det då ett problem att högern tar i så de spricker? Visar inte det bara att de tar problemet på allvar? Tja, till att börja med är det väl viktigt att politiker i möjligaste mån försöker hålla sig till sanningen. Det handlar inte heller om tillfälliga felsägningar – sådana kan alla göra – utan om att ett väl formulerat huvudbudskap. Ingen av de borgerliga partiledarna har vad jag har förstått det heller bett om ursäkt eller reviderat sin ståndpunkt. Istället fortsätter man att pumpa ut en siffra som faktiskt är fel.
Och om man inte ens kan definiera problemet korrekt, hur ska man då kunna lösa det? Osökt leds tankarna till att det egentligen inte är omsorg och svenskar i utanförskap (för de finns) högern bryr sig om, utan bara att smutskasta regeringen och svartmåla tillståndet i landet.
För framförallt omöjliggör trixandet med siffror en saklig diskussion om vad som faktiskt bör och kan göras. En sådan diskussion måste utgå ifrån verkligheten. Så är uppenbarligen inte fallet idag.
Jag är för en full sysselsättning. Under hela nittiotalet tog jag intensiva debatter med nyliberaler som menade att det vore olyckligt, skulle pressa inflationen (och lönerna) för mycket uppåt, att ett mått av arbetslöshet är "naturlig". Nu har högern bytt retorik, vilket är positivt.
Men vi måste kunna beskriva saker som de är. Jag är tyvärr rädd att vi inte hört det sista om "en miljon i utanförskap" än. Men man kan ju alltid hoppas…
onsdag, mars 15, 2006
Varför skäms högern för sina skattesänkningar?
Under det senaste halvåret har ledande företrädare för samtliga borgerliga partier uttalat ambitionen att sänka de svenska skatterna ner till OECD-snitt. Det låter ganska harmlöst, men om man räknar om i reda pengar innebär det skattesänkningar på i storleksordningen 250 miljarder. Denna siffra har många socialdemokrater tagit fasta på. Ganska naturligt tycker jag, om vi har ett regeringsalternativ som har en tydlig gemensam politisk vision vilken man försöker dölja med tjusiga formuleringar är det det andra alternativets skyldighet att ifrågasätta detta.
Men då kommer motelden. För de 250 miljarderna har plötsligt blivit ”skräckpropaganda” (jag för en sådan diskussion med en moderat från Täby här.) Till att börja med är det lite lustigt att konstatera att Sverige förmodligen är världens enda land där stora skattesänkningar är en minusfråga. Men nu är det så – svenskarna gillar sin välfärdsstat och att vilja montera ner den går inte hem i stugorna.
Är då det 250 miljarderna lögn? Självklart inte. För vad den borgerliga gör i sina motangrepp är att de försöker blanda äpplen och päron. Vad borgarna inte sagt – mycket riktigt – är att de direkt efter en eventuell valseger tänker sänka de statliga skatterna med 250 miljarder kronor. Vad de däremot faktiskt vill är att på sikt (någon har talat om två mandatperioder) sänka den totala skattekvoten (dvs inklusive kommuner och landsting) med samma summa.
Vilket innebär 250 miljarder mindre till bland annat vården, till skolan och omsorgen. Ungefär var femte skattekrona. Trots en åldrande befolkning. Trots stora och ökande behov. Trots att alla vet att lönerna i offentlig sektor redan idag är alldeles för låga.
Detta tycker jag att vi borde ta en seriös diskussion om istället för att avfärda som propaganda. Men antagligen är det de 130 miljarderna från förra valrörelsen som spökar, och alla påminnelser om att saker och ting inte är så annorlunda mot då blir jobbiga för högeralliansen. Egentligen borde jag som socialdemokrat glädjas åt att skattesänkningar är så kontroversiella att de som står för dem försöker förneka det. Men för demokratin och det offentliga samtalet är det egentligen ingen höjdare.
Men då kommer motelden. För de 250 miljarderna har plötsligt blivit ”skräckpropaganda” (jag för en sådan diskussion med en moderat från Täby här.) Till att börja med är det lite lustigt att konstatera att Sverige förmodligen är världens enda land där stora skattesänkningar är en minusfråga. Men nu är det så – svenskarna gillar sin välfärdsstat och att vilja montera ner den går inte hem i stugorna.
Är då det 250 miljarderna lögn? Självklart inte. För vad den borgerliga gör i sina motangrepp är att de försöker blanda äpplen och päron. Vad borgarna inte sagt – mycket riktigt – är att de direkt efter en eventuell valseger tänker sänka de statliga skatterna med 250 miljarder kronor. Vad de däremot faktiskt vill är att på sikt (någon har talat om två mandatperioder) sänka den totala skattekvoten (dvs inklusive kommuner och landsting) med samma summa.
Vilket innebär 250 miljarder mindre till bland annat vården, till skolan och omsorgen. Ungefär var femte skattekrona. Trots en åldrande befolkning. Trots stora och ökande behov. Trots att alla vet att lönerna i offentlig sektor redan idag är alldeles för låga.
Detta tycker jag att vi borde ta en seriös diskussion om istället för att avfärda som propaganda. Men antagligen är det de 130 miljarderna från förra valrörelsen som spökar, och alla påminnelser om att saker och ting inte är så annorlunda mot då blir jobbiga för högeralliansen. Egentligen borde jag som socialdemokrat glädjas åt att skattesänkningar är så kontroversiella att de som står för dem försöker förneka det. Men för demokratin och det offentliga samtalet är det egentligen ingen höjdare.
tisdag, mars 14, 2006
(s) står starkare än i valet 2002
Opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar. Visst. Men när nu två undersökningar i rad i dagarna har visat en uppåtgående trend för (s) i Stockholm kan det inte vara en fråga om slump. Vinden vänder i huvudstadsregionen.
Särskilt kul var dagens Skop om landstinget, där jag sitter som förtroendevald. Om det skulle vara val idag, skulle vi i (s) nå ett större stöd i väljarkåren än vi hade valet 2002. Fler gillar oss nu än innan vi fick makten.
Pratade under kvällen med en person som jobbar inom vården. Hon konstaterade iskallt att det inte var så konstigt med opinionen, ”ni har ju lyckats”. Folk förstår att det behövs pengar för att bedriva sjukvård, och att först med en stabil ekonomi kan man göra satsningar.
Visst är det långt till september. Och dagens undersökningar pekar fortfarande på en borgerlig majoritet. Men ändå. Trenden är tydlig. Och dessutom kommer jobben. Årets september kan bli ovanligt ljus.
Särskilt kul var dagens Skop om landstinget, där jag sitter som förtroendevald. Om det skulle vara val idag, skulle vi i (s) nå ett större stöd i väljarkåren än vi hade valet 2002. Fler gillar oss nu än innan vi fick makten.
Pratade under kvällen med en person som jobbar inom vården. Hon konstaterade iskallt att det inte var så konstigt med opinionen, ”ni har ju lyckats”. Folk förstår att det behövs pengar för att bedriva sjukvård, och att först med en stabil ekonomi kan man göra satsningar.
Visst är det långt till september. Och dagens undersökningar pekar fortfarande på en borgerlig majoritet. Men ändå. Trenden är tydlig. Och dessutom kommer jobben. Årets september kan bli ovanligt ljus.
måndag, mars 13, 2006
Är jag en främling i detta land?
En gång är ingen. Men två. Och tre. Då börjar jag någonstans förstå att det är sant. Jag har tappat kontakten med folksjälen. Och jag har ingen som helst aning om vem som kommer att vinna melodifestivalen på lördag (även om ok jag fattar också att det är Carola som är storfavorit.)
Jag tycker annars att det är rätt kul att gissa resultatet av olika omröstningar – vare sig det är Fame Factory eller Big Brother (som har gått ner sig rejält sedan den underbara – jo, nästan - första omgången.) Försöka att känna efter litegrann. Vad är det som rör sig i folkdjupet?
Men på melodifestivalen går jag bet. Först The Poodles. Sedan Björn Kjellman. Och nu igår tar sig countryshowande Rednex vidare och slår ut bland andra Roger Pontare (jag trodde inget kunde slå ut Roger Pontare.)
Och jag förstår verkligen inte. Får ringa kompisarna på 68:an. Ge mig en fokusgrupp, någon. Vad är det som får svenska folket att ringa in och rösta på grupper som Elysion? Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill inte vara en främling i detta land.
Jag tycker annars att det är rätt kul att gissa resultatet av olika omröstningar – vare sig det är Fame Factory eller Big Brother (som har gått ner sig rejält sedan den underbara – jo, nästan - första omgången.) Försöka att känna efter litegrann. Vad är det som rör sig i folkdjupet?
Men på melodifestivalen går jag bet. Först The Poodles. Sedan Björn Kjellman. Och nu igår tar sig countryshowande Rednex vidare och slår ut bland andra Roger Pontare (jag trodde inget kunde slå ut Roger Pontare.)
Och jag förstår verkligen inte. Får ringa kompisarna på 68:an. Ge mig en fokusgrupp, någon. Vad är det som får svenska folket att ringa in och rösta på grupper som Elysion? Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill inte vara en främling i detta land.
lördag, mars 11, 2006
Inte det minsta trist med melodifestival
För att ni inte ska tro att jag bara tycker saker är trista (se rubrikerna på mina två senaste inlägg) vill jag härmed deklarera att jag inte tycker det är det minsta trist att det imorgon (ja, eller idag då) är fjärde deltävlingen i melodifestivalen. Och i likhet med partiordförande Göran Persson följer jag naturligtvis partilinjen och hejar på Lena Ph.
Fast egentligen håller jag på Jessica Folcker. Svenska folket hade fel. I år igen…
Fast egentligen håller jag på Jessica Folcker. Svenska folket hade fel. I år igen…
Trist för alla gnällspikar
För några dagar sedan skrev (s) legendaren Enn Kokk en kort text om trendgurun Richard Florida. Idag följer Jonas Morian upp med en rapport från amerikanens föreläsning i Stockholms stadshus (som jag puffade för här.)
Det som gör Florida extra intressant är att han lyfter fram Sverige som ett möjligt föregångsland när det gäller att utveckla den kreativa klassen. Hans budskap verkar ligga snubblande nära vad som på sossespråk kallas ”trygghet i förändring”, dvs att jämlikhet och trygghet är en förutsättning och inte ett hinder för utveckling.
I likhet med Enn Kokk har jag inte läst Florida själv. Men det är inte utan att jag blir lite sugen. Om inte annat för att det är skönt med ett alternativ till allt Sverige-är-sämst-i-världen-om-vi-inte-sänker-a-kassan-NU gnäll. Det kanske finns något bra med det härna samhället vi byggt upp, också…
Det som gör Florida extra intressant är att han lyfter fram Sverige som ett möjligt föregångsland när det gäller att utveckla den kreativa klassen. Hans budskap verkar ligga snubblande nära vad som på sossespråk kallas ”trygghet i förändring”, dvs att jämlikhet och trygghet är en förutsättning och inte ett hinder för utveckling.
I likhet med Enn Kokk har jag inte läst Florida själv. Men det är inte utan att jag blir lite sugen. Om inte annat för att det är skönt med ett alternativ till allt Sverige-är-sämst-i-världen-om-vi-inte-sänker-a-kassan-NU gnäll. Det kanske finns något bra med det härna samhället vi byggt upp, också…
fredag, mars 10, 2006
Trist att hålla fast vid ja/nej i Europafrågan
Läser på Magnus tankar att Vänster för Europa startat en hemsida. Själv tycker jag att det där är lite trist även om – eller kanske snarare på grund av att – det är ett antal hedervärda politiker som är inblandade. Men att hålla fast vid det gamla för/emot Europa känns faktiskt lite passé.
Själv skulle jag hellre gå med i en organisation som istället heter ”Européer för mer vänsterpolitik”. Eller nått sådant. Som sätter det politiska innehållet och inte geografin i centrum, och som inte stänger dörren för radikal som av en eller annan anledning valt att tidigare säga nej till en djupare svensk integration i EU. Men en sådan organisation finns nu inte mig veterligen, och där ligger egentligen det stora problemet i europafrågan.
Vill för övrigt i detta sammanhang dementera alla rykten om att undertecknad och Martin Tollén skulle vara på väg att bilda organisationen ”Vänster för sitt respektive landsting”. Inte heller här vill åtminstone jag sätta lojaliteten med en organisatorisk struktur före det politiska innehållet. Även om tanken frestar…
Själv skulle jag hellre gå med i en organisation som istället heter ”Européer för mer vänsterpolitik”. Eller nått sådant. Som sätter det politiska innehållet och inte geografin i centrum, och som inte stänger dörren för radikal som av en eller annan anledning valt att tidigare säga nej till en djupare svensk integration i EU. Men en sådan organisation finns nu inte mig veterligen, och där ligger egentligen det stora problemet i europafrågan.
Vill för övrigt i detta sammanhang dementera alla rykten om att undertecknad och Martin Tollén skulle vara på väg att bilda organisationen ”Vänster för sitt respektive landsting”. Inte heller här vill åtminstone jag sätta lojaliteten med en organisatorisk struktur före det politiska innehållet. Även om tanken frestar…
torsdag, mars 09, 2006
Högern har upptäckt klassamhället. Åtminstone i retoriken.
Bloggaren Attila formulerade/tecknade för några dagar sedan ett inlägg som beskriver något väldigt vanligt i svensk politik nämligen den borgerliga klassretoriken. Attila skriver om "den nya fattiga klassen" och menar att "[e]n miljon arbetslösa, förtidspensionerade [och] långtidsjukskrivna är resultatet av 70 års socialdemokratiskt styre." Hans poäng är att med en borgerlig politik skulle denna miljon vips få jobb, kunna ta ansvar för den egna försörjningen och på så sätt uppnå egenmakt. Och visst är arbete alltid bättre än sysslolöshet. Problemet är bara att det inte är det den borgerliga politiken kommer att leda till.
Grundtanken i den borgerliga politiken är nämligen att denna "miljon" i utanförskap (siffran kan verkligen diskuteras, men det gör jag inte här och nu) har det för bra. Anledningen att de sitter fast i utanförskapet är de höga ersättningsnivåerna. Politiken inriktas därför på att skära ner i ersättningarna, göra det "lönsamt att arbeta" vilket naturligtvis innebär att det ska straffa sig att vara arbetslös.
Alltså. Vad den borgerliga retoriken säger till de arbetslösa är att de ska få jobb. Vad den borgerliga praktiken efter ett regeringsskifte skulle innebära är privatekonomisk katastrof då ersättningarna sänks. Den fattiga klass som exempelvis Attila – säkert med ärligt uppsåt – vurmar för skulle snarast bli ännu fattigare. Och klassklyftorna skulle öka istället för att minska.
Förra året startades 40 000 nya företag i Sverige. Det är fler än någonsin tidigare. Att Sverige står sig bra i den globala konkurrensen är på sikt en nödvändig grundförutsättning för att minska utanförskap och klassklyftor. Då behövs det stabila statsfinanser som leder till låga räntor, satsningar på kunskap och utbildning samt ett tryggt samhällsklimat där människor vågar satsa.
Vi behöver däremot inte fattigare fattiga och ökade klyftor. Så länge detta är den enda medicin högern kan leverera för att minska klyftorna framstår allt tal om kamp mot utanförskapet som just retorik. Tom och innehållslös sådan. Fast han är en duktig illustratör, Attila, det är han.
Grundtanken i den borgerliga politiken är nämligen att denna "miljon" i utanförskap (siffran kan verkligen diskuteras, men det gör jag inte här och nu) har det för bra. Anledningen att de sitter fast i utanförskapet är de höga ersättningsnivåerna. Politiken inriktas därför på att skära ner i ersättningarna, göra det "lönsamt att arbeta" vilket naturligtvis innebär att det ska straffa sig att vara arbetslös.
Alltså. Vad den borgerliga retoriken säger till de arbetslösa är att de ska få jobb. Vad den borgerliga praktiken efter ett regeringsskifte skulle innebära är privatekonomisk katastrof då ersättningarna sänks. Den fattiga klass som exempelvis Attila – säkert med ärligt uppsåt – vurmar för skulle snarast bli ännu fattigare. Och klassklyftorna skulle öka istället för att minska.
Förra året startades 40 000 nya företag i Sverige. Det är fler än någonsin tidigare. Att Sverige står sig bra i den globala konkurrensen är på sikt en nödvändig grundförutsättning för att minska utanförskap och klassklyftor. Då behövs det stabila statsfinanser som leder till låga räntor, satsningar på kunskap och utbildning samt ett tryggt samhällsklimat där människor vågar satsa.
Vi behöver däremot inte fattigare fattiga och ökade klyftor. Så länge detta är den enda medicin högern kan leverera för att minska klyftorna framstår allt tal om kamp mot utanförskapet som just retorik. Tom och innehållslös sådan. Fast han är en duktig illustratör, Attila, det är han.
200 miljoner extra till kollektivtrafiken. Tack för det, Billström.
Idag fattade regeringen beslut om att överskottet från Stockholmsförsöket, 200 miljoner, ska gå tillbaka till regionen. I mitt tycke en fullkomlig icke-nyhet, självklart ska pengarna tillbaka till Stockholm. Men icke desto mindre välkommet.
Det borgerliga ja-initiativet blir mer och mer begripligt i takt med att nej-argumenten faller som dominobrickor. Problemet för de borgerliga ja-sägarna är bara att de inte tycks ha kompisarna i stadshuset med sig. Men vi får väl se vad som händer. Fortsättning följer.
Det borgerliga ja-initiativet blir mer och mer begripligt i takt med att nej-argumenten faller som dominobrickor. Problemet för de borgerliga ja-sägarna är bara att de inte tycks ha kompisarna i stadshuset med sig. Men vi får väl se vad som händer. Fortsättning följer.
Ambitiöst borgerligt ja till trängselavgifter
Idag presenterar ett nätverk för ett borgerligt ja i höstens kommunala folkomröstning sig själva på DN-debatt. ”Borgerligt ja till trängselavgifter” har en snygg hemsida och om någon timme kommer de att presentera en Temo-undersökning om stockholmarnas inställning till avgifterna. Bland annat sägs att 15 procent av de socialdemokratiska väljarna kan tänka sig att rösta på ett borgerligt parti som säger ja.
Det är ett logiskt initiativ. Det hårdnackade motståndet mot trängselavgifterna håller på att bli ett minus för borgerligheten i Stockolms kommunval. Frågan är dock om aldrig så ambitiösa nätverk kan ändra på den saken.
Det är ett logiskt initiativ. Det hårdnackade motståndet mot trängselavgifterna håller på att bli ett minus för borgerligheten i Stockolms kommunval. Frågan är dock om aldrig så ambitiösa nätverk kan ändra på den saken.
onsdag, mars 08, 2006
Korkade antifeminister
Varför är jag som man feminist? För länge sedan utvecklade jag det och tror att jag kom fram till att det någonstans handlar om dåligt samvete. Men det finns ett skäl till. Nämligen att antifeministerna är så fruktansvärt patetiska.
Läser kommentarerna till expressens intervju med Petra Ulmanen. Vilket stärker mig i denna övertyglse. Signaturen "Otroligt" inleder starkt. ”[feministerna] menar det finns ju tydligen inga kvinnor som våldtar, misshandlar å förtrycker andra!? allvarligt talat så kan femenisterna gå å bada istället! ni har inte ett rätt hittills!”
Vad säger man? Otroligt lyckas i några korta meningar både ge uttryck för en fördomsfull missuppfattning av vad ”femenisterna” egentligen tycker, och sedan dra helt felaktiga slutsatser utifrån denna i sig felaktiga uppfattning.
Men det blir bättre. Signaturen ”Den väldige” utvecklar den politiska analysen rakt in i konspirationsteoriernas förlovade värld. ” Feminismen har den ställning den har därför att den lurat i allmänheten att den sysslar med jämställdhet. Dessutom har den lurat i allmänheten att det bara är kvinnor som ska gynnas i jämställhetsfrågor” skriver han och avslutar med att bevisa detta genom ett generalexempel; ” Fler män engagerar sig mot "kvinnovåldet" heter det. Men det mesta våldet begås av män mot män. Har fler kvinnor engagerat sig sista tiden för att göra något åt det? Nej. Varför inte? På grund av feminismen förstås.”
Här kan vi se några tydliga grundpelare som antifeminismen tycks bygga på. Den första är att det egentligen är mer synd om männen. I det här fallet är det för att vi blir misshandlade på stan. Annars handlar det ofta om vårdnadstvister och sådant.
Den andra att feminister ”bara” ser till kvinnor. Egentligen är det en variation på tema ett ovan. Eftersom det i antifeministens värld är mannen det är synd om blir det feministiska grundantagandet att kvinnor är strukturellt underordnade fördomsfullt och förljuget.
Och den tredje grundpelaren är detta konspiratoriska. Att feminismen är en sorts lömsk kraft som smugit sig in och förgiftat relationerna mellan könen. Konspirationen härleds ofta tillbaka till några bittra medelklasskvinnor på våra akademiska institutioner.
Och detta är naturligtvis tre grundfalska antaganden. Det är faktiskt inte synd om männen, och att påstå det är att göra sig löjlig. Kvinnorna är strukturellt underordnade, så jämställdhet kräver att kvinnor får relativt mer och män relativt mindre än idag - det är inte förljuget, utan verklighet. Och det finns ingen konspiration, utan en en bred och omfattande insikt/rörelse.
Frågor om feminism och jämlikhet mellan könen är inte lätta. Att avfärda antifeminsimen känns däremot mer oproblematiskt. Det kan väl vara en insikt väl värd att fira en dag som denna. Trevligt kvinnodag på er, allesammans.
Läser kommentarerna till expressens intervju med Petra Ulmanen. Vilket stärker mig i denna övertyglse. Signaturen "Otroligt" inleder starkt. ”[feministerna] menar det finns ju tydligen inga kvinnor som våldtar, misshandlar å förtrycker andra!? allvarligt talat så kan femenisterna gå å bada istället! ni har inte ett rätt hittills!”
Vad säger man? Otroligt lyckas i några korta meningar både ge uttryck för en fördomsfull missuppfattning av vad ”femenisterna” egentligen tycker, och sedan dra helt felaktiga slutsatser utifrån denna i sig felaktiga uppfattning.
Men det blir bättre. Signaturen ”Den väldige” utvecklar den politiska analysen rakt in i konspirationsteoriernas förlovade värld. ” Feminismen har den ställning den har därför att den lurat i allmänheten att den sysslar med jämställdhet. Dessutom har den lurat i allmänheten att det bara är kvinnor som ska gynnas i jämställhetsfrågor” skriver han och avslutar med att bevisa detta genom ett generalexempel; ” Fler män engagerar sig mot "kvinnovåldet" heter det. Men det mesta våldet begås av män mot män. Har fler kvinnor engagerat sig sista tiden för att göra något åt det? Nej. Varför inte? På grund av feminismen förstås.”
Här kan vi se några tydliga grundpelare som antifeminismen tycks bygga på. Den första är att det egentligen är mer synd om männen. I det här fallet är det för att vi blir misshandlade på stan. Annars handlar det ofta om vårdnadstvister och sådant.
Den andra att feminister ”bara” ser till kvinnor. Egentligen är det en variation på tema ett ovan. Eftersom det i antifeministens värld är mannen det är synd om blir det feministiska grundantagandet att kvinnor är strukturellt underordnade fördomsfullt och förljuget.
Och den tredje grundpelaren är detta konspiratoriska. Att feminismen är en sorts lömsk kraft som smugit sig in och förgiftat relationerna mellan könen. Konspirationen härleds ofta tillbaka till några bittra medelklasskvinnor på våra akademiska institutioner.
Och detta är naturligtvis tre grundfalska antaganden. Det är faktiskt inte synd om männen, och att påstå det är att göra sig löjlig. Kvinnorna är strukturellt underordnade, så jämställdhet kräver att kvinnor får relativt mer och män relativt mindre än idag - det är inte förljuget, utan verklighet. Och det finns ingen konspiration, utan en en bred och omfattande insikt/rörelse.
Frågor om feminism och jämlikhet mellan könen är inte lätta. Att avfärda antifeminsimen känns däremot mer oproblematiskt. Det kan väl vara en insikt väl värd att fira en dag som denna. Trevligt kvinnodag på er, allesammans.
måndag, mars 06, 2006
Vi lever i en demokrati. Faktiskt.
Läser i Expressen att åklagaren valt att inte påbörja någon förundersökningen mot Mats Lindström. Har inga synpunkter på det. Politiskt vore det naturligtvis bättre om det hela reddes ut en gång för alla. Men å andra sidan bör och ska åklagare fatta sina beslut baserat på juridik, inte på politik. Och då har åklagaren gjort en bedömning, som jag inte är kvalificerad att ifrågasätta.
Men vad som faktiskt är skrämmande är däremot kommentarerna runt detta på Expressens hemsida. Ett inte helt litet antal personer hävdar nämligen på fullt allvar att allt är en konspiration, att åklagaren är köpt, att lagar och regler inte gäller den med socialdemokratisk partibok. Någon gör en jämförelse med ett u-land.
Frågan är om detta är ett gäng rättshaverister, eller om det finns en utbredd opinion som på riktigt ifrågasätter att Sverige är en demokrati? För vad Lindström gjorde är naturligtvis förkastligt. Han tog också konsekvenserna, sa upp sig och gick ut i arbetslöshet. En förstörd karriär är ett rätt högt pris att betala för en dumhet, även om det var en osedvanligt stor dumhet han begått.
Att åklagaren nu - utifrån en juridisk bedömning - vad det verkar väljer att inte göra rättssak av detta tolkas då av en högljudd opinion som ytterligare ett bevis på att Sverige är ett genomkorrupt och odemokratiskt samhälle. Det är naturligtvis korkat och långsökt, och jag skulle kanske kunna nöja mig med att avfärda det på det sättet. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det där ute, i förlängningen, rör sig riktigt farliga krafter som på allvar hotar själva legitimiteten i det demokratiska samhället. Vilket ansvar vi alla har för att stävja sådana tendenser är en diskussion som borde föras mer aktivt.
Men vad som faktiskt är skrämmande är däremot kommentarerna runt detta på Expressens hemsida. Ett inte helt litet antal personer hävdar nämligen på fullt allvar att allt är en konspiration, att åklagaren är köpt, att lagar och regler inte gäller den med socialdemokratisk partibok. Någon gör en jämförelse med ett u-land.
Frågan är om detta är ett gäng rättshaverister, eller om det finns en utbredd opinion som på riktigt ifrågasätter att Sverige är en demokrati? För vad Lindström gjorde är naturligtvis förkastligt. Han tog också konsekvenserna, sa upp sig och gick ut i arbetslöshet. En förstörd karriär är ett rätt högt pris att betala för en dumhet, även om det var en osedvanligt stor dumhet han begått.
Att åklagaren nu - utifrån en juridisk bedömning - vad det verkar väljer att inte göra rättssak av detta tolkas då av en högljudd opinion som ytterligare ett bevis på att Sverige är ett genomkorrupt och odemokratiskt samhälle. Det är naturligtvis korkat och långsökt, och jag skulle kanske kunna nöja mig med att avfärda det på det sättet. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det där ute, i förlängningen, rör sig riktigt farliga krafter som på allvar hotar själva legitimiteten i det demokratiska samhället. Vilket ansvar vi alla har för att stävja sådana tendenser är en diskussion som borde föras mer aktivt.
fredag, mars 03, 2006
Om negativt kampanjande och politikens väsen
En kameleont som ändrar färg, men det politiska djuret därunder är konservativt in i märgen. Inte mod, inte övertygelse, utan ren och skär populism. Dom kan byta etiketten så ofta de vill, men innehållet i flaskan är samma gamla gift. De var några av de retoriska rallarsvingar labourministern John Prescott häromdagen riktade mot den nye Tory-ledaren David Cameron och hans parti (se mer här.)
Politik skiljer sig från mycket annan verksamhet eftersom det till väldigt stor utsträckning är frågan om ett nollsummespel. Antingen så röstar du A, eller så röstar du B. Om jag håller på A är det faktiskt rent krasst bättre att du inte röstar alls än att du röstar på B. För det du tjänar på förlorar jag på, och tvärtom.
Alltså bygger politik – närmast med nödvändighet – på två delar. En positiv och en negativ. En som handlar om att få dig att rösta på mig, och en som handlar om att få dig att inte rösta på min motståndare.
Risken är att denna politikens inneboende mekanism leder oss in ner i en nedåtgående spiral av allt grövre och osakligare påhopp. Jag skriver risken, eftersom en sådan utveckling hotar själva det demokratiska systemets legitimitet. Varför ska människor följa lagar som uppenbarligen stiftats av en hoper korrupta blådårar?
Tänk om det skulle fungera på samma sätt i näringslivet som det gör i politiken. Varje företag skulle vara tvungna att anställa dels en ledning, dels en ”mot-ledning” vars jobb var att på alla sätt gräva fram skit och sabotera för ledningen. Vi kan alla se nackdelarna. Men samtidigt så är det detta som är demokratins kärna – att vi inte bara tillåter utan också ger utrymme för en opposition med syfte och uppgift att granska och utmana makten.
Och demokratin är inte bara det minst dåliga utan förmodligen det bästa sättet att styra som mänskligheten varit förmögen att konstruera. Och den bygger på både positivt och negativt, att vara för och att vara mot. Men demokratin är också skör och bräcklig. Om det negativa får allt för stort spelrum, hotas själva denna grundkonstruktion.
Ett klassiskt fångarnas dilemma alltså. Alla tjänar på att den politiska debatten hyfsas till, men ingen tjänar på att vara de enda som beter sig schysst om de andra fortsätter köra hårt. Att debatten ”hyfsas till” får heller inte innebära att konflikter sopas under ytan, att meningsmotsättningar reduceras, eller för den delen att humor, retorik och ett visst mått av kämpaglöd bannlyses. Men någon typ av värdighet. Respekt. Ja, kanske är det så enkelt att vad vi behöver är något av en höjd kvalitet på den svenska politiska debatten.
För ”Cameron the chameleon” låter ju faktiskt riktigt snyggt. Vi har alldeles för få alliterationer i svensk politik. Snart heller inga karikatyrer. Det är tankar som slår en såhär på fredagskvällen. Men nu får det vara nog med funderingar. Dags att joina min vackra fru i tevesoffan.
Politik skiljer sig från mycket annan verksamhet eftersom det till väldigt stor utsträckning är frågan om ett nollsummespel. Antingen så röstar du A, eller så röstar du B. Om jag håller på A är det faktiskt rent krasst bättre att du inte röstar alls än att du röstar på B. För det du tjänar på förlorar jag på, och tvärtom.
Alltså bygger politik – närmast med nödvändighet – på två delar. En positiv och en negativ. En som handlar om att få dig att rösta på mig, och en som handlar om att få dig att inte rösta på min motståndare.
Risken är att denna politikens inneboende mekanism leder oss in ner i en nedåtgående spiral av allt grövre och osakligare påhopp. Jag skriver risken, eftersom en sådan utveckling hotar själva det demokratiska systemets legitimitet. Varför ska människor följa lagar som uppenbarligen stiftats av en hoper korrupta blådårar?
Tänk om det skulle fungera på samma sätt i näringslivet som det gör i politiken. Varje företag skulle vara tvungna att anställa dels en ledning, dels en ”mot-ledning” vars jobb var att på alla sätt gräva fram skit och sabotera för ledningen. Vi kan alla se nackdelarna. Men samtidigt så är det detta som är demokratins kärna – att vi inte bara tillåter utan också ger utrymme för en opposition med syfte och uppgift att granska och utmana makten.
Och demokratin är inte bara det minst dåliga utan förmodligen det bästa sättet att styra som mänskligheten varit förmögen att konstruera. Och den bygger på både positivt och negativt, att vara för och att vara mot. Men demokratin är också skör och bräcklig. Om det negativa får allt för stort spelrum, hotas själva denna grundkonstruktion.
Ett klassiskt fångarnas dilemma alltså. Alla tjänar på att den politiska debatten hyfsas till, men ingen tjänar på att vara de enda som beter sig schysst om de andra fortsätter köra hårt. Att debatten ”hyfsas till” får heller inte innebära att konflikter sopas under ytan, att meningsmotsättningar reduceras, eller för den delen att humor, retorik och ett visst mått av kämpaglöd bannlyses. Men någon typ av värdighet. Respekt. Ja, kanske är det så enkelt att vad vi behöver är något av en höjd kvalitet på den svenska politiska debatten.
För ”Cameron the chameleon” låter ju faktiskt riktigt snyggt. Vi har alldeles för få alliterationer i svensk politik. Snart heller inga karikatyrer. Det är tankar som slår en såhär på fredagskvällen. Men nu får det vara nog med funderingar. Dags att joina min vackra fru i tevesoffan.
torsdag, mars 02, 2006
Fadde kommer ut; invandrare kommer inte in.
Det känns lite som en sekt. Ni vet, först när någon hoppar av får vi veta hur det egentligen var. Och de gamla sektmedlemmarna försöker på alla tänkbara sätt misstänkliggöra avfällingen.
Nu är det ingen sekt det handlar om. Utan Stockholms krogvärld. Och avhopparen ingen mindre än kändisdörrvakten Fadde Darwich. Och vad Fadde berättar i media är tyvärr ingen överraskning; det handlar om diskriminering och ren rasism vid insläppen. Om du är invandrare eller rullstolsburen är det svårt, är du zigenare helt kört. Sådan är den bistra verkligheten i Stockholms ”nöjesvärld”.
Och visst, vi kan prata på om privat äganderätt. Om hur det måste vara krogägarens rätt att själv avgöra. Om hur marknaden borde lösa detta – åtminstone på sikt, åtminstone kanske. Men verkligheten ser ut som den gör. Och i verkligheten behövs det lagstiftning, straff och även kraftigt opinionsarbete för att komma åt en grundläggande strukturell orättvisa.
Och så behövs det några som vågar berätta hur det är. Inte för att vi inte vet, egentligen. Utan för att det annars uppenbarligen är för lätt att bara titta åt andra sidan.
Nu är det ingen sekt det handlar om. Utan Stockholms krogvärld. Och avhopparen ingen mindre än kändisdörrvakten Fadde Darwich. Och vad Fadde berättar i media är tyvärr ingen överraskning; det handlar om diskriminering och ren rasism vid insläppen. Om du är invandrare eller rullstolsburen är det svårt, är du zigenare helt kört. Sådan är den bistra verkligheten i Stockholms ”nöjesvärld”.
Och visst, vi kan prata på om privat äganderätt. Om hur det måste vara krogägarens rätt att själv avgöra. Om hur marknaden borde lösa detta – åtminstone på sikt, åtminstone kanske. Men verkligheten ser ut som den gör. Och i verkligheten behövs det lagstiftning, straff och även kraftigt opinionsarbete för att komma åt en grundläggande strukturell orättvisa.
Och så behövs det några som vågar berätta hur det är. Inte för att vi inte vet, egentligen. Utan för att det annars uppenbarligen är för lätt att bara titta åt andra sidan.
DN hårdvinklar ”hemlig” valstrategi (s)
DN har fått tag på den socialdemokratiska valstrategin och publicerar idag utdrag ur den. Det är inte så mycket att orda om det. En strategi är ett mycket internt dokument och det är därför synd att den har läckt till media. Samtidigt tycker jag inte att det finns något att skämmas för. Moderaterna är socialdemokraternas huvudmotståndare, och orsaken är att de fortfarande står för en hård högerpolitik. Och? Ingenting jag inte lätt skulle kunna skriva under på.
Vad som däremot är lite märkligt är DN:s vinkling av hur strategin lyfter fram problem med bilden av (s) i valmanskåren. Där konstaterar strategin att det finns en ”bristande tilltro till oss för att väljarna inte uppfattar att vi håller vad vi lovar. De tycker också att vår moral brister. Vi har tappat i partisympati och i förtroende för de viktigaste sakfrågorna - arbetslösheten, vården, skolan, äldreomsorg, barnomsorg och ekonomi."
Detta – och liknande skrivningar - tolkar DN som att (s) ”erkänner” maktfullkomlighet och trötthet. Vilket faktiskt inte är riktigt i sak; att det finns en uppfattning om någonting behöver inte betyda att denna uppfattning också bygger på korrekta fakta (exempelvis; att många uppfattar m som ett överklassparti BEHÖVER inte innebära att m också ÄR ett överklassparti – även om det kan vara så.)
Snarare skulle jag vilja säga att skrivningarna pekar på ett öppet och ärligt förhållande till verkligheten och människorna i landet Sverige. Ett mått av självrannsakan är också alltid bra. För även om bilden inte stämmer, så måste det finnas en orsak till att folk fått en sådan uppfattning, och denna orsak måste varje parti som inte vill stagnera orka och våga ta tag i.
Nu när (s) strategin har läckt, vore det för övrigt kul att se även övriga partiers interna strategidokument. Vore exempelvis intressant att se vad moderaterna säger om det där om smutskastning av arbetarrörelsen – när kamerorna så att säga inte är på.
Vad som däremot är lite märkligt är DN:s vinkling av hur strategin lyfter fram problem med bilden av (s) i valmanskåren. Där konstaterar strategin att det finns en ”bristande tilltro till oss för att väljarna inte uppfattar att vi håller vad vi lovar. De tycker också att vår moral brister. Vi har tappat i partisympati och i förtroende för de viktigaste sakfrågorna - arbetslösheten, vården, skolan, äldreomsorg, barnomsorg och ekonomi."
Detta – och liknande skrivningar - tolkar DN som att (s) ”erkänner” maktfullkomlighet och trötthet. Vilket faktiskt inte är riktigt i sak; att det finns en uppfattning om någonting behöver inte betyda att denna uppfattning också bygger på korrekta fakta (exempelvis; att många uppfattar m som ett överklassparti BEHÖVER inte innebära att m också ÄR ett överklassparti – även om det kan vara så.)
Snarare skulle jag vilja säga att skrivningarna pekar på ett öppet och ärligt förhållande till verkligheten och människorna i landet Sverige. Ett mått av självrannsakan är också alltid bra. För även om bilden inte stämmer, så måste det finnas en orsak till att folk fått en sådan uppfattning, och denna orsak måste varje parti som inte vill stagnera orka och våga ta tag i.
Nu när (s) strategin har läckt, vore det för övrigt kul att se även övriga partiers interna strategidokument. Vore exempelvis intressant att se vad moderaterna säger om det där om smutskastning av arbetarrörelsen – när kamerorna så att säga inte är på.
onsdag, mars 01, 2006
Stella Fare cyklar tillbaka in i politiken
Jag trodde stockholmspartisten Stella Fare cyklade ut ur politiken en gång för alla när hon åkte ut ur Stockholms kommunfullmäktige senast. Nu visar det sig att hon tar sig tillbaka igen – den här gången på en folkpartistisk cykel. Enligt Sveriges Radio toppar nämligen Fare en av Stockholms liberala landstingslistor i höstens val.
Det ska bli spännande att se hur detta påverkar folkpartiets politik i regionplane- och trafikfrågorna. Törs man gissa att vi kommer att få se förslag på en och annan cykelbana i de framtida utvecklingsplanerna?
(Ser dessutom att Fare siktar på att bli folkpartistisk SL-politiker. Vad säger Maria Wallhager, nuvarande oppositionsråd och andre viceordförande i SL idag? Man bara undrar.)
Det ska bli spännande att se hur detta påverkar folkpartiets politik i regionplane- och trafikfrågorna. Törs man gissa att vi kommer att få se förslag på en och annan cykelbana i de framtida utvecklingsplanerna?
(Ser dessutom att Fare siktar på att bli folkpartistisk SL-politiker. Vad säger Maria Wallhager, nuvarande oppositionsråd och andre viceordförande i SL idag? Man bara undrar.)
Visst är det rättvist om ALLA står i kö
Hittade ett nytt argument mot miljöavgifter häromdagen. På kampanjsajten www.antibiltull.se argumenteras för att det är rättvisare att alla är med och betalar genom ”solidarisk tidsåtgång” stället för att – som med försöket – de som har råd ”köper” sig förbi köerna.
Grabbarna på antibiltull menar alltså att det bästa är att alla står i kö, för då blir det åtminstone lika. Det känns lite som en parodi på kommunistiskt rättvisetänkande. Och bygger på det något märkliga antagandet att möjligheten att kostnadsfritt köra bil i Stockholms innerstad skulle vara någon sorts mänsklig rättighet.
Marknadslösningar passar inte överallt. Men ibland är de faktiskt riktigt praktiska.
Grabbarna på antibiltull menar alltså att det bästa är att alla står i kö, för då blir det åtminstone lika. Det känns lite som en parodi på kommunistiskt rättvisetänkande. Och bygger på det något märkliga antagandet att möjligheten att kostnadsfritt köra bil i Stockholms innerstad skulle vara någon sorts mänsklig rättighet.
Marknadslösningar passar inte överallt. Men ibland är de faktiskt riktigt praktiska.
tisdag, februari 28, 2006
Kulturborgarrådet som kom, gick. Och segrade?
En av de bästa politiska bloggarna jag vet är Stockholms kulturborgarråd Roger Mogerts. När han väl skriver på den, vill säga. Det har varit lite si och så med det på sistone.
Men så. För några dagar sedan var han tillbaka. Med ett inlägg om … ingenting. Och sedan ett till. Där han aviserar att han ska ta en liten sportlovspaus.
Och jag borde ta mig tusan ta bort länken. Men istället så har jag kvar den. Och fortsätter hoppas. För man kan bara åka skidor så länge. Och någon gång kommer längtan till nätet bli övermäktig. Även för dig, Roger.
Men så. För några dagar sedan var han tillbaka. Med ett inlägg om … ingenting. Och sedan ett till. Där han aviserar att han ska ta en liten sportlovspaus.
Och jag borde ta mig tusan ta bort länken. Men istället så har jag kvar den. Och fortsätter hoppas. För man kan bara åka skidor så länge. Och någon gång kommer längtan till nätet bli övermäktig. Även för dig, Roger.
Nyanserad Natalia Kazmierska (jo, du läste rätt)
Ariel Levy har skrivit en bok som heter ”Female chauvinist pigs”. Den handlar enligt uppgift om ”kvinnliga mansgrisar: alltså om kvinnor som älskar sexism”. Om detta skriver Natalia Kazmierska i gårdagens Expressen ("Vulgostilen- inte männens fel".) Och det är faktiskt rätt bra.
Själva företeelsen är alltså kvinnor som i feminismens namn istället för att fördöma porren tar sig an alla dess attribut och uttryckssätt. Sexuell frigörelse a la 2000-tal, med ”fuck me hard” toppar och ”XXX-rated” kvällar. (För mer explicita exempel, se Natalias krönika. Jag är alldeles för pryd.)
Ariel Levy ogillar tydligen detta. Och hon får stöd från Kazmierska. Visserligen till stor del för att Levy ” [i]nte en enda gång droppar ... de förbjudna orden patriarkat, heteronorm och könsmaktsstruktur.” Men det verkar också finnas någon typ av insikt. För i avslutningen kommenterar krönikören en intervju med Hugh Heffners dotter Christie;
”Fast hon svarar aldrig på frågan om varför hennes egen superliberala pappa i den där spermakladdiga sidenpyjamasen skonade just sin lillflicka från att bli en av kaninerna.
För än så länge är det som det alltid har varit. Än så länge är det fortfarande ingen som har ställt sig upp och sagt att de önskar att just deras dotter ska bli mer dirrty, smyga upp skrevet mot en webcam och göra karriär som månadens modiga utvikningstjej.”
Och det är faktiskt en riktigt relevant iakttagelse. Som faktiskt säger något om både patriarkatet och könsmaktsstrukturen. Och att det kanske, trots rubriken på krönikan, åtminstone litegrann trots allt är männens fel.
Konsekvent? Nä. Men någonstans lite nyanserat.
Själva företeelsen är alltså kvinnor som i feminismens namn istället för att fördöma porren tar sig an alla dess attribut och uttryckssätt. Sexuell frigörelse a la 2000-tal, med ”fuck me hard” toppar och ”XXX-rated” kvällar. (För mer explicita exempel, se Natalias krönika. Jag är alldeles för pryd.)
Ariel Levy ogillar tydligen detta. Och hon får stöd från Kazmierska. Visserligen till stor del för att Levy ” [i]nte en enda gång droppar ... de förbjudna orden patriarkat, heteronorm och könsmaktsstruktur.” Men det verkar också finnas någon typ av insikt. För i avslutningen kommenterar krönikören en intervju med Hugh Heffners dotter Christie;
”Fast hon svarar aldrig på frågan om varför hennes egen superliberala pappa i den där spermakladdiga sidenpyjamasen skonade just sin lillflicka från att bli en av kaninerna.
För än så länge är det som det alltid har varit. Än så länge är det fortfarande ingen som har ställt sig upp och sagt att de önskar att just deras dotter ska bli mer dirrty, smyga upp skrevet mot en webcam och göra karriär som månadens modiga utvikningstjej.”
Och det är faktiskt en riktigt relevant iakttagelse. Som faktiskt säger något om både patriarkatet och könsmaktsstrukturen. Och att det kanske, trots rubriken på krönikan, åtminstone litegrann trots allt är männens fel.
Konsekvent? Nä. Men någonstans lite nyanserat.
Vad ska de vara mot nu då?
Försöket med trängselskatt i Stockholm har varit en räcka av besvikelser. För de som är mot, det vill säga. Det senaste avbräcket kom idag, då Handelns utredningsinstitut (HUI)
enligt Svenska dagbladet presenterar resultat från en kommande omfattande granskning av hur handeln i Stockholm påverkats under trängselskattens första månad.
Och svaret är – inte alls. Eller till och med lite positivt (fast så långt vill nog inte jag dra det, ökningen har nog med annat än Stockholmsförsöket att göra.) Domedagsprofetiorna om butiksdöden tycks helt enkelt ha kommit på skam. De enskilda exempel som tidigare lyfts i debatten är just detta, enskilda exempel, och det finns andra där utvecklingen istället går åt andra hållet.
Nu reser sig frågan. Kommer motståndet ta intryck av verkligheten, eller elda på i gamla fotspår? Någon som vågar sig på en gissning?
enligt Svenska dagbladet presenterar resultat från en kommande omfattande granskning av hur handeln i Stockholm påverkats under trängselskattens första månad.
Och svaret är – inte alls. Eller till och med lite positivt (fast så långt vill nog inte jag dra det, ökningen har nog med annat än Stockholmsförsöket att göra.) Domedagsprofetiorna om butiksdöden tycks helt enkelt ha kommit på skam. De enskilda exempel som tidigare lyfts i debatten är just detta, enskilda exempel, och det finns andra där utvecklingen istället går åt andra hållet.
Nu reser sig frågan. Kommer motståndet ta intryck av verkligheten, eller elda på i gamla fotspår? Någon som vågar sig på en gissning?
måndag, februari 27, 2006
Bra valsedlar i folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt
Per Ankersjö, stockholmsk centerpartist och kommunfullmäktigekandidat, skriver på sin blogg om vad han kallar ”valsedelskaoset i stadshuset”. Ankersjö har i stort en hel del bra åsikter om trängselskatten, och jag kan hålla med om att det tagit väldigt lång tid att komma fram till vad som ska stå på valsedlarna i folkomröstningen. Samtidigt tycker jag han har fel i en sak, nämligen när han avfärdar de utformningar som majoriteten kommit överens om.
Det som kommer att stå på valsedlarna i folkomröstningen är;
”Lokal folkomröstning i Stockholm om miljöavgifter/trängselskatt i Stockholms stad.
Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Anser du att miljöavgifter/trängselskatt ska användas i Stockholms stad?”
Kritiken mot denna text har framförallt riktat in sig på skrivningarna om att intäkterna ska ”återföras till Stockholmsregionen”. Bland annat fokuserar Stockholms handelskammaren på detta i ett pressmeddelande.
Själv tycker jag att den kritiken landar helt fel. För jag vill nämligen rösta om just ett system där pengarna går tillbaka till regionen. Allt annat är oacceptabelt, och därmed ointressant. Att vi som väljare ger det förbehållet att ett ”ja” endast gäller om pengarna kommer tillbaka till stockholmarna, är både sunt och rimligt.
Ett ”ja” i folkomröstningen ger alltså ett begränsat mandat till politikerna – gärna miljöavgifter, men bara om pengarna går till kollektivtrafik och vägar i Stockholmsregionen. Hur handelskammaren kan vara emot detta har jag faktiskt lite svårt att förstå. Snarare handlar det om valtaktik, att de av politiska skäl bundit upp sig för ett "nej" i folkomröstningen.
För Per Ankarsjö handlar det nog mer om att kunna vara "ja" utan att framstå som sossekramare. Det kan jag någonstans förstå. Men det är synd att han i och med detta ställer sig på samma sida som betongkrafterna i Stockholms handelskammare.
Det som kommer att stå på valsedlarna i folkomröstningen är;
”Lokal folkomröstning i Stockholm om miljöavgifter/trängselskatt i Stockholms stad.
Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Anser du att miljöavgifter/trängselskatt ska användas i Stockholms stad?”
Kritiken mot denna text har framförallt riktat in sig på skrivningarna om att intäkterna ska ”återföras till Stockholmsregionen”. Bland annat fokuserar Stockholms handelskammaren på detta i ett pressmeddelande.
Själv tycker jag att den kritiken landar helt fel. För jag vill nämligen rösta om just ett system där pengarna går tillbaka till regionen. Allt annat är oacceptabelt, och därmed ointressant. Att vi som väljare ger det förbehållet att ett ”ja” endast gäller om pengarna kommer tillbaka till stockholmarna, är både sunt och rimligt.
Ett ”ja” i folkomröstningen ger alltså ett begränsat mandat till politikerna – gärna miljöavgifter, men bara om pengarna går till kollektivtrafik och vägar i Stockholmsregionen. Hur handelskammaren kan vara emot detta har jag faktiskt lite svårt att förstå. Snarare handlar det om valtaktik, att de av politiska skäl bundit upp sig för ett "nej" i folkomröstningen.
För Per Ankarsjö handlar det nog mer om att kunna vara "ja" utan att framstå som sossekramare. Det kan jag någonstans förstå. Men det är synd att han i och med detta ställer sig på samma sida som betongkrafterna i Stockholms handelskammare.
Upprensning gynnar (s)
Mats Lindstöm kommer att polisanmälas. Littorin går ut och kräver en ”uppförandekod” inför valrörelsen. Visst går det att ifrågasätta motiven. Till viss del handlar det säkert om att hålla soppan kokande. Att etablera bilden av (s) som ett korrupt och maktfullkomligt parti (någon som alliansen till och med utsett en formell arbetsgrupp för.)
Men det förtar inte faktum Det är bra att det rensas upp. Och i förlängningen tjänar inte minst socialdemokratin på ett bättre politiskt klimat. Låt mig förklara varför.
Jag har tidigare skrivit mycket om den råare tonen i svensk politik. Då handlar det inte bara om ordval på Internet, utan även tonläge och sakinnehåll i debattstolar, på landstingsfullmäktige etc.
I förlängningen leder detta bara till mer av politikerförakt. Och politikerförakt leder till lägre valdeltagande. Och lägre valdeltagande leder – brukar forskarna vara överens om – till att den vänstra sidan förlorar.
Alltså. Just nu är det socialdemokratiska övertramp som är i fokus. Det får inte göra att vi som håller på det laget drar oss från att så att säga ”ta chansen” att nu verkligen göra insatser för att rensa upp i det politiska klimatet. För om det lyckas, är det vi som har allt att vinna på ett bättre debattklimat.
PS: Nu ska vi inte tro att det går att göra politiken helt ren. Centerpartisten Fredrik Bojerud skriver på sin blogg en bruksanvisning hur man kastar skit på politiska motståndare – utan att åka fast. Och det är lite för genomtänkt för att inte vara någonting han faktiskt har funderat, eventuellt praktiserat, en hel del på. Så nog går det oavsett uppförandekoder. Men att man inte kan göra allt får aldrig bli en ursäkt för att inte göra något. DS.
Men det förtar inte faktum Det är bra att det rensas upp. Och i förlängningen tjänar inte minst socialdemokratin på ett bättre politiskt klimat. Låt mig förklara varför.
Jag har tidigare skrivit mycket om den råare tonen i svensk politik. Då handlar det inte bara om ordval på Internet, utan även tonläge och sakinnehåll i debattstolar, på landstingsfullmäktige etc.
I förlängningen leder detta bara till mer av politikerförakt. Och politikerförakt leder till lägre valdeltagande. Och lägre valdeltagande leder – brukar forskarna vara överens om – till att den vänstra sidan förlorar.
Alltså. Just nu är det socialdemokratiska övertramp som är i fokus. Det får inte göra att vi som håller på det laget drar oss från att så att säga ”ta chansen” att nu verkligen göra insatser för att rensa upp i det politiska klimatet. För om det lyckas, är det vi som har allt att vinna på ett bättre debattklimat.
PS: Nu ska vi inte tro att det går att göra politiken helt ren. Centerpartisten Fredrik Bojerud skriver på sin blogg en bruksanvisning hur man kastar skit på politiska motståndare – utan att åka fast. Och det är lite för genomtänkt för att inte vara någonting han faktiskt har funderat, eventuellt praktiserat, en hel del på. Så nog går det oavsett uppförandekoder. Men att man inte kan göra allt får aldrig bli en ursäkt för att inte göra något. DS.
söndag, februari 26, 2006
Jag gör en pudel
I veckor har jag gått omkring och muttrat. Förlöjligat och nedvärderat. Sagt att det blir ingenting. Kanske en liten bronsmedalj i någon perifer och ointressant sport som ingen ens hade hört talas om innan men som sedan skulle komma att bli värsta folksporten.
Nu är det bara att erkänna. Jag hade fel. Och jag ber om ursäkt. Till alla medaljörerna – för att jag inte trodde på er - och till svenska folket. Förlåt. Jag visste inte bättre.
Och jag ska inte göra om det. Nu blir det VM-guld i sommar. Om någon någonsin hör mig muttra annorlunda, snälla, ge mig en smäll.
Nu är det bara att erkänna. Jag hade fel. Och jag ber om ursäkt. Till alla medaljörerna – för att jag inte trodde på er - och till svenska folket. Förlåt. Jag visste inte bättre.
Och jag ska inte göra om det. Nu blir det VM-guld i sommar. Om någon någonsin hör mig muttra annorlunda, snälla, ge mig en smäll.
lördag, februari 25, 2006
Allt fler för trängselskatt
Dagens SIFO (se bland annat här) bekräftar vad jag har misstänkt – opinionen svänger till fördel för en permanentning av någon form av miljöavgifter/trängselskatt. Fortfarande är många osäkra, och fortfarande finns det en majoritet för ett nej. Men efter att ha sett i verkligheten hur det fungerar börjar alltså allt fler se hur fördelarna överskuggar nackdelarna.
Det är långt kvar till september. Om den här trenden håller i sig kommer det bli ett ja. Men då krävs det att alla vi som gillar idén också är ute och för debatten. En hel del bra argument hittar man här.
Det är långt kvar till september. Om den här trenden håller i sig kommer det bli ett ja. Men då krävs det att alla vi som gillar idén också är ute och för debatten. En hel del bra argument hittar man här.
Straffa Baylan
Sitter precis som alla andra och är upprörd över smutskastningsmejl och ryktesspridning. Tänker att politik ändå måste får vara mer än så här – låga personangrepp.
Då känns det skönt att titta in på de unga moderaterna hemsida. Där tar de verkligen sitt ansvar för att hyfsa till den offentliga debatten. Härliga takter. Vad blir det härnäst – piska Persson? Någon mer än jag som faktiskt tycker att det här stinker (också)?
PS; Jag tittar för säkerhets skull in på SSU:s sida också. Det är politik, möten och stöd till Västsahara. Kritiken mot högern är politisk och ingen ska staffas fysiskt eller ens luggas en smula. Kanske lite mesigt. Men riktigt skönt att se i tider som dessa. DS
Då känns det skönt att titta in på de unga moderaterna hemsida. Där tar de verkligen sitt ansvar för att hyfsa till den offentliga debatten. Härliga takter. Vad blir det härnäst – piska Persson? Någon mer än jag som faktiskt tycker att det här stinker (också)?
PS; Jag tittar för säkerhets skull in på SSU:s sida också. Det är politik, möten och stöd till Västsahara. Kritiken mot högern är politisk och ingen ska staffas fysiskt eller ens luggas en smula. Kanske lite mesigt. Men riktigt skönt att se i tider som dessa. DS
fredag, februari 24, 2006
Almega sågar borgerlig valfrihet - i praktiken
Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega har ingen vänsterytterposition i svensk politik. Därför är det lite spännande när de lägger in fokus på att granska hur den borgerliga "alliansen" sköter sig i praktiken, dvs när de faktiskt sitter vid makten. Svaret, enligt denna rapport, är entydigt. Alliansen lever inte som den lär.
Valfrihet är ett ord borgarna försökt muta in som sitt eget. Nu visar Almega att en borgerlig regering på kommunal nivå på intet sätt är en garanti för mer valfrihet – trots att de viktiga besluten och avgörandena är just kommunala.
Borgerligheten försöker ofta måla upp socialdemokratin som valfrihetens stora fiende. Nu framträder en annan bild. Jag önskar bara att fler av talarna på det allianskonvent jag just bevistat hade läst rapporten. Då kanske en liten, liten smula av ödmjukhet hade kunnat smyga sig in i den uppskruvade valretoriken.
Valfrihet är ett ord borgarna försökt muta in som sitt eget. Nu visar Almega att en borgerlig regering på kommunal nivå på intet sätt är en garanti för mer valfrihet – trots att de viktiga besluten och avgörandena är just kommunala.
Borgerligheten försöker ofta måla upp socialdemokratin som valfrihetens stora fiende. Nu framträder en annan bild. Jag önskar bara att fler av talarna på det allianskonvent jag just bevistat hade läst rapporten. Då kanske en liten, liten smula av ödmjukhet hade kunnat smyga sig in i den uppskruvade valretoriken.
torsdag, februari 23, 2006
Högerkonvent i Stockholm. Känns lite som ´85.
Har idag varit och hälsat på högeralliansens konvent. Inga nyheter, men mängder av journalister som trängdes med några hundra politiker i Norra latins pampiga lokaler.
Jag var visserligen inte med då. Men nog måste det ha känts lite såhär när Ulf Adehlsson rockade loss med ballonger och musik i valrörelsen 1985. Segervisst och amerikanskt. Tillrättalagt och väluttänkt.
Men vi vet hur det gick, då. Bara att nynna med i texten till ABBA-klassikern "Waterloo" som inledde konventet; "it feels like you win when you loose." Och hålla tummarna för att det blir så nu också.
Jag var visserligen inte med då. Men nog måste det ha känts lite såhär när Ulf Adehlsson rockade loss med ballonger och musik i valrörelsen 1985. Segervisst och amerikanskt. Tillrättalagt och väluttänkt.
Men vi vet hur det gick, då. Bara att nynna med i texten till ABBA-klassikern "Waterloo" som inledde konventet; "it feels like you win when you loose." Och hålla tummarna för att det blir så nu också.
onsdag, februari 22, 2006
Ny kampanjsajt
Man ska inte skryta men. Kolla in www.snabbare.nu. Jag tycker faktiskt den ser rätt bra ut. För att inte tala om allt bra som står där (men ok, jag är partisk, jag erkänner.)
Nu rör det på sig inför höstens kommunala folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. Härligt.
Nu rör det på sig inför höstens kommunala folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. Härligt.
tisdag, februari 21, 2006
(s) i Stockholm ska kampanja för ett ja i folkomröstningen
Ikväll är det bestämt. Socialdemokraterna i Stockholm ska rekommendera ett ”ja” i höstens folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt, och vi ska också kampanja för att det blir så. Dessutom har vi på vårt representantskap ställt oss bakom ett trafik- och miljöpolitiskt program som tar ett helhetsgrepp om regionens utmaningar. Det känns bra. Riktigt bra.
Ni som följt min blogg vet att jag är en engagerad anhängare av någon typ av miljöavgifter. Dels för att systemet i sig är bra för att minska trängsel och förbättra miljön. Men också för att det ger intäkter som möjliggör en höjd ambitionsnivå vad gäller satsningar på nya vägar och mer och billigare kollektivtrafik. Precis den linjen har socialdemokraterna i Stockholm ikväll ställt sig bakom.
Och det är en vinnarfråga. En lösning på Stockholms trafikproblem, eller tillbaka till det traggel som lamslagit regionen de senaste tjugo åren. Det kommer vara de två alternativ som står emot varandra i höstens val. Återigen. Det här känns bra. Riktigt bra.
Ni som följt min blogg vet att jag är en engagerad anhängare av någon typ av miljöavgifter. Dels för att systemet i sig är bra för att minska trängsel och förbättra miljön. Men också för att det ger intäkter som möjliggör en höjd ambitionsnivå vad gäller satsningar på nya vägar och mer och billigare kollektivtrafik. Precis den linjen har socialdemokraterna i Stockholm ikväll ställt sig bakom.
Och det är en vinnarfråga. En lösning på Stockholms trafikproblem, eller tillbaka till det traggel som lamslagit regionen de senaste tjugo åren. Det kommer vara de två alternativ som står emot varandra i höstens val. Återigen. Det här känns bra. Riktigt bra.
Dibbuk har fel om trängselskatten
Bloggaren Dibbuk har uppmärksammat både mig och trängselskatten. Han är vad jag kan förstå det inte särskilt imponerad av någondera. Vad det gäller mig får hans åsikter stå för honom. Däremot tänkte jag kommentera hans påståenden om trängselskatten (Dibbuks inlägg kan du läsa här.)
Dibbuk börjar rätt bra, med varför han som liberal gillar idéen. "Å ena sidan är det enligt huvudregeln nyttigt med prislappar. Det hjälper inte att någonting (utrymmet) är gratis om tillgångarna därmed försvinner (trängsel uppstår). Samhällets resurser utnyttjas helt enkelt mer effektivt genom avgifter."
Men sedan kommer han med några lika "principiella" invändningar. Han menar att "… trängselskatten [träffar] gruppen bilister som redan får anses vara överbeskattad. Och som i Stockholmsfallet saknar alternativ."
Det här är värt att reflektera över. Vad vi talar om är alltså en avgift på att åka ut in ur innerstaden under rusningstrafik. Huruvida "gruppen "bilister redan är överbeskattade låter jag vara osagt – jag tycker inte det, men det är en fråga om värderingar. Men däremot är det naturligtvis löjligt att påstå att det i Stockholm inte finns några alternativ till att åka bil ut och in ur innerstaden i rusningstrafik. Det finns det. Exempelvis kollektivtrafiken.
Men någonstans tror jag inte det är detta som gjort Dibbuk till en sådan motståndare. För sedan plockar han nämligen fram det tunga artilleriet. Det är när det kommer till vad bloggaren kallar "politik". Hans resonemang går i korthet ut på;
Att Billström "gick till val" på att "vägra biltullarna".
Att "sveket" var direkt avgörande för valresultatet.
Att majoriteten i stadshuset därefter gjort allt för att så snabbt som möjligt genomföra systemet.
På alla tre punkter har han fel. Billström gick till val på att bygga bostäder och stoppa utförsäljningen av allmännyttan. I det berömda 99-punktsprogrammet står att frågan om miljöavgifter ska förberedas under mandatperioden. Något tal om att "vägra biltullar" var det aldrig.
Att denna fråga skulle avgjort valet är vidare naturligtvis ett rent fantasifoster. Valrörelsen handlade om helt andra saker.
Och slutligen så är det naturligtvis så att orsaken till att försöket genomförs nu och inte sedan är att (s) inte har egen majoritet. Då får man inte bestämma själva. Vilket är grundläggande i demokratin.
Dessutom, kan man tillfoga, kommer stockholmarna få den närmast unika möjligheten att avgöra huruvida vi ska ha miljöavgifter eller inte i en folkomröstning. Så även om nu Dibbuk är missnöjd med processen hittills, borde han ändå kunna tycka att fortsättningen är rätt bra. Om han nu ville.
Slutligen har Dibbuk ett resonemang om försökets praktiska effekter (och det är här han nämner mig, efter vad jag skrev här.) Där håller jag med honom i de stycken han säger att vi ännu inte kan veta allt om vilka effekter försöket får. Det är i en mening självklart; försöket är precis påbörjat och långt ifrån avslutat.
Men att dra detta till att vi inte kan veta någonting, och dessutom förneka eller negligera de effekter vi redan kan se, det låter sig faktiskt inte göras. Vi vet att biltrafiken minskat (bra ur miljösynpunkt) och att detta har fått till effekt att köerna försvunnit, långt utanför innerstaden (bra ur framkomlighetssynpunkt). Essingeleden har inte korkat igen. SL har i stort klarat av resandeökningen genom sin tilläggstrafik.
Jämför det med skräckpropagandan inför försökets start. Bilarna skulle stå still på Essingeleden. Trafiken skulle inte minska och framkomligheten inte öka. SL skulle drabbas av kris och katastrof. Så har det – försiktigt uttryckt – inte blivit.
För några dagar sedan vaknade jag lite försent, och åkte bil in till jobbet. Från Hässelby till innerstaden, en vardagmorgon vid halv nio. För några månader sedan hade jag suttit fast i oändliga bilköer. Nu gled vi glatt fram och stannade inte förutom vid rödljusen.
Det är den verklighet vi stockholmare lever i. Dibbuk kan kalla mig propagandistiskt. Men jag kommer min själ kämpa för att vi ska fortsätta få ha det på det här sättet.
Dibbuk börjar rätt bra, med varför han som liberal gillar idéen. "Å ena sidan är det enligt huvudregeln nyttigt med prislappar. Det hjälper inte att någonting (utrymmet) är gratis om tillgångarna därmed försvinner (trängsel uppstår). Samhällets resurser utnyttjas helt enkelt mer effektivt genom avgifter."
Men sedan kommer han med några lika "principiella" invändningar. Han menar att "… trängselskatten [träffar] gruppen bilister som redan får anses vara överbeskattad. Och som i Stockholmsfallet saknar alternativ."
Det här är värt att reflektera över. Vad vi talar om är alltså en avgift på att åka ut in ur innerstaden under rusningstrafik. Huruvida "gruppen "bilister redan är överbeskattade låter jag vara osagt – jag tycker inte det, men det är en fråga om värderingar. Men däremot är det naturligtvis löjligt att påstå att det i Stockholm inte finns några alternativ till att åka bil ut och in ur innerstaden i rusningstrafik. Det finns det. Exempelvis kollektivtrafiken.
Men någonstans tror jag inte det är detta som gjort Dibbuk till en sådan motståndare. För sedan plockar han nämligen fram det tunga artilleriet. Det är när det kommer till vad bloggaren kallar "politik". Hans resonemang går i korthet ut på;
Att Billström "gick till val" på att "vägra biltullarna".
Att "sveket" var direkt avgörande för valresultatet.
Att majoriteten i stadshuset därefter gjort allt för att så snabbt som möjligt genomföra systemet.
På alla tre punkter har han fel. Billström gick till val på att bygga bostäder och stoppa utförsäljningen av allmännyttan. I det berömda 99-punktsprogrammet står att frågan om miljöavgifter ska förberedas under mandatperioden. Något tal om att "vägra biltullar" var det aldrig.
Att denna fråga skulle avgjort valet är vidare naturligtvis ett rent fantasifoster. Valrörelsen handlade om helt andra saker.
Och slutligen så är det naturligtvis så att orsaken till att försöket genomförs nu och inte sedan är att (s) inte har egen majoritet. Då får man inte bestämma själva. Vilket är grundläggande i demokratin.
Dessutom, kan man tillfoga, kommer stockholmarna få den närmast unika möjligheten att avgöra huruvida vi ska ha miljöavgifter eller inte i en folkomröstning. Så även om nu Dibbuk är missnöjd med processen hittills, borde han ändå kunna tycka att fortsättningen är rätt bra. Om han nu ville.
Slutligen har Dibbuk ett resonemang om försökets praktiska effekter (och det är här han nämner mig, efter vad jag skrev här.) Där håller jag med honom i de stycken han säger att vi ännu inte kan veta allt om vilka effekter försöket får. Det är i en mening självklart; försöket är precis påbörjat och långt ifrån avslutat.
Men att dra detta till att vi inte kan veta någonting, och dessutom förneka eller negligera de effekter vi redan kan se, det låter sig faktiskt inte göras. Vi vet att biltrafiken minskat (bra ur miljösynpunkt) och att detta har fått till effekt att köerna försvunnit, långt utanför innerstaden (bra ur framkomlighetssynpunkt). Essingeleden har inte korkat igen. SL har i stort klarat av resandeökningen genom sin tilläggstrafik.
Jämför det med skräckpropagandan inför försökets start. Bilarna skulle stå still på Essingeleden. Trafiken skulle inte minska och framkomligheten inte öka. SL skulle drabbas av kris och katastrof. Så har det – försiktigt uttryckt – inte blivit.
För några dagar sedan vaknade jag lite försent, och åkte bil in till jobbet. Från Hässelby till innerstaden, en vardagmorgon vid halv nio. För några månader sedan hade jag suttit fast i oändliga bilköer. Nu gled vi glatt fram och stannade inte förutom vid rödljusen.
Det är den verklighet vi stockholmare lever i. Dibbuk kan kalla mig propagandistiskt. Men jag kommer min själ kämpa för att vi ska fortsätta få ha det på det här sättet.
måndag, februari 20, 2006
Mer om gårdagens debatt
Det var trevligt när partiledarna avslutningsvis fick tala väl om varandra – det var det. En nästan gemytlig stämning sänkte sig över tevestudion, och förhoppningsvis smittade den också av sig på de delar av det svenska folket som till äventyrs orkat hålla sig vakna. Jag tycker också det är en poäng att demokratiskt valda företrädare även om de tycker olika i sak kan kosta på sig att visa en personlig ödmjukhet och respekt. Som Göran Persson uttryckte det, visa att det är skillnad på sak och person.
Men annars var det väl ingen höjdare. Att fyran vill förnya formerna och lätta upp stämningen är väl hedervärt, men det blir inte alltid helt lyckat. Som igår. Jag vet helt enkelt inte om någon blev så värst mycket klokare av att följa debatten då politiken på något sätt kom i bakgrunden. Istället blev det en tävling om vem som kunde verka mest engagerad i diverse samhällsproblem som alla var överens om att man måste lösa. Den avgörande frågan ”hur” fick dock förvånansvärt få svar.
Den stora skiljelinjen i politiken ligger ju i hur man vill möta globaliseringen. Med sänkta ersättningar och lönepress neråt (en sorts omvänd ”flexicurity”, ”unsecurity”.) Eller med att vidareutveckla den nordiska modellen. Det kunde man ana i går. Men mer än ana blev det inte.
Dessutom. Jag skrev i går kväll om att Reinfeldt mörkande – ja, faktiskt rent av for med osanning – om hur mycket han själv skulle tjäna på en borgerlig politik Än så länge verkar inga media ha upptäckt detta. Jag väntar med spänning.
Men annars var det väl ingen höjdare. Att fyran vill förnya formerna och lätta upp stämningen är väl hedervärt, men det blir inte alltid helt lyckat. Som igår. Jag vet helt enkelt inte om någon blev så värst mycket klokare av att följa debatten då politiken på något sätt kom i bakgrunden. Istället blev det en tävling om vem som kunde verka mest engagerad i diverse samhällsproblem som alla var överens om att man måste lösa. Den avgörande frågan ”hur” fick dock förvånansvärt få svar.
Den stora skiljelinjen i politiken ligger ju i hur man vill möta globaliseringen. Med sänkta ersättningar och lönepress neråt (en sorts omvänd ”flexicurity”, ”unsecurity”.) Eller med att vidareutveckla den nordiska modellen. Det kunde man ana i går. Men mer än ana blev det inte.
Dessutom. Jag skrev i går kväll om att Reinfeldt mörkande – ja, faktiskt rent av for med osanning – om hur mycket han själv skulle tjäna på en borgerlig politik Än så länge verkar inga media ha upptäckt detta. Jag väntar med spänning.
söndag, februari 19, 2006
Får man ljuga i TV om man är moderat?
Såg precis partiledardebatten. Kommer med en längre reflektion imorgon. Men en fråga kan jag inte låta bli att ställa mig. Varför förnekade moderatledaren Reinfeldt att han skulle tjäna personligen på det borgerliga förslaget med subventioner av hushållsnära tjänster?
För så här är det. Fredrik Reinfeldt betalar för hemhjälp, idag. Skulle det borgerliga förslaget gå igenom, skulle han kunna dra av en del av det han nu betalar på skatten. Och alltså få mer pengar kvar i plånboken.
Klart jag kan förstå att han inte vill skylta med detta frivilligt. Åtgärder som gynnar människor med månadsinkomster på uppåt 70 000 i månaden kanske inte riktigt ligger i linje med profilen som ”nytt arbetarparti”. Men varför förneka? Trodde han ingen skulle märka?
Ska bli intressant att se om någon media nappar på detta. Eller är det bara (s) märkta politiker som förväntas vara ärliga i tv?
För så här är det. Fredrik Reinfeldt betalar för hemhjälp, idag. Skulle det borgerliga förslaget gå igenom, skulle han kunna dra av en del av det han nu betalar på skatten. Och alltså få mer pengar kvar i plånboken.
Klart jag kan förstå att han inte vill skylta med detta frivilligt. Åtgärder som gynnar människor med månadsinkomster på uppåt 70 000 i månaden kanske inte riktigt ligger i linje med profilen som ”nytt arbetarparti”. Men varför förneka? Trodde han ingen skulle märka?
Ska bli intressant att se om någon media nappar på detta. Eller är det bara (s) märkta politiker som förväntas vara ärliga i tv?
lördag, februari 18, 2006
Edholm (fp) för bilullar, mot miljöavgifter
Folkpartiets i Stockholm inställning till miljöavgifter klarnar. Inte. I dagens DN försöker gruppledare Lotta Edholm reda ut begreppen efter det interna bråk jag skrev om igår.
Och att hon är mot dagens försök framstår uppenbart. Argumentet är alla stackars låginkomsttagare som inte kommer kunna skjutsa barnen till dagis. Men hon är däremot inte mot vad som står i partiprogrammet (att principen är riktig), för det kan vara bra med avgifter ”i Kalix”.
Men sedan kommer höjdpunkten. För plötsligt slår hon ett slag för biltullar a la Dennispaktet
”Men det var en väsentlig skillnad mellan Dennispaketets biltullar och detta. Där handlade det om att få in pengar, vilket vi är positiva till. I framtiden tror jag att det kommer att bli fler sådana lösningar.”
säger Edholm.
Alltså. Det är ok att slå hårt mot de ensamstående morsorna om det sker i Kalix, eller om syftet är att ”få in pengar”.
Då ska jag berätta en nyhet för Lotta Edholm. Säger vi ja till miljöavgifter i höst innebär det att vi kommer att få in pengar. Till vägar och kollektivtrafik. Och dessutom få en bättra miljö och mindre trängsel.
Och detta, att ta pengar från bilister och återföra till kollektivresenärer, det kommer faktiskt att gynna låginkomsttagana. Så det är kanske dags att tänka om? Igen.
Och att hon är mot dagens försök framstår uppenbart. Argumentet är alla stackars låginkomsttagare som inte kommer kunna skjutsa barnen till dagis. Men hon är däremot inte mot vad som står i partiprogrammet (att principen är riktig), för det kan vara bra med avgifter ”i Kalix”.
Men sedan kommer höjdpunkten. För plötsligt slår hon ett slag för biltullar a la Dennispaktet
”Men det var en väsentlig skillnad mellan Dennispaketets biltullar och detta. Där handlade det om att få in pengar, vilket vi är positiva till. I framtiden tror jag att det kommer att bli fler sådana lösningar.”
säger Edholm.
Alltså. Det är ok att slå hårt mot de ensamstående morsorna om det sker i Kalix, eller om syftet är att ”få in pengar”.
Då ska jag berätta en nyhet för Lotta Edholm. Säger vi ja till miljöavgifter i höst innebär det att vi kommer att få in pengar. Till vägar och kollektivtrafik. Och dessutom få en bättra miljö och mindre trängsel.
Och detta, att ta pengar från bilister och återföra till kollektivresenärer, det kommer faktiskt att gynna låginkomsttagana. Så det är kanske dags att tänka om? Igen.
fredag, februari 17, 2006
Herregud, jag har glömt att skriva om folkpartiet!
Det slår mig plötsligt, såhär när arbetsveckan så sakta börjar övergå i helg. Jag har helt glömt bort att skriva om folkpartiet.
Bakgrunden är denna. Folkpartiet i Stockholm driver en hård kampanj mot försöket med trängselskatt/miljöavgifter. Den är – handen på hjärtat – kanske inte det skarpaste som skådats i kampanjväg, vilket jag skrivit om tidigare.
Men nu har det börjat röra på sig i folkparitet. Gabriel Romanus går till attack mot stockholmarna i den egna partiblaskan. Som huvudargument för att de hamnat snett använder han ett ganska starkt sådant, nämligen vad som står i det folkpartistiska partiprogrammet! Mer om detta kunde man läsa i DN häromdagen.
Tidigare har vi talat om klasspartier (vilka representerar en viss grupp i samhället, t ex bönder, arbetare) och idépartier (vilka representerar en viss ideologi, konservatism exempelvis). Folkpartiet har alltid varit lite lustiga på det sättet, att de intensivt har hävdat sig vara ett liberalt idéparti samtidigt som de alltid haft något av den mest socialt homogena väljar- och sympatisörsbasen av alla partier.
Men nu tycks de har tagit ytterligare ett steg. Från att ha varit ett till idéparti förklätt klassparti har de nu transformerats till ett fullfjädrat populistparti, som glatt vänder kappan varthän de än kan tänkas tro vinden blåser och uppenbarligen utan att skämmas en sekund struntar i allt vad som står i partiprogram och annat löst. Mest tycker jag synd om de idealister som trots allt verkar finnas kvar (typ Romanus), och jag kan inte låta bli att fundera om det kanske inte skulle kunna vara dags för dem att prova något annat?
Nåja. Allt detta alltså om folkpartiet. Som jag helt glömt bort att skriva om. Vad tänker jag på, egentligen.
Bakgrunden är denna. Folkpartiet i Stockholm driver en hård kampanj mot försöket med trängselskatt/miljöavgifter. Den är – handen på hjärtat – kanske inte det skarpaste som skådats i kampanjväg, vilket jag skrivit om tidigare.
Men nu har det börjat röra på sig i folkparitet. Gabriel Romanus går till attack mot stockholmarna i den egna partiblaskan. Som huvudargument för att de hamnat snett använder han ett ganska starkt sådant, nämligen vad som står i det folkpartistiska partiprogrammet! Mer om detta kunde man läsa i DN häromdagen.
Tidigare har vi talat om klasspartier (vilka representerar en viss grupp i samhället, t ex bönder, arbetare) och idépartier (vilka representerar en viss ideologi, konservatism exempelvis). Folkpartiet har alltid varit lite lustiga på det sättet, att de intensivt har hävdat sig vara ett liberalt idéparti samtidigt som de alltid haft något av den mest socialt homogena väljar- och sympatisörsbasen av alla partier.
Men nu tycks de har tagit ytterligare ett steg. Från att ha varit ett till idéparti förklätt klassparti har de nu transformerats till ett fullfjädrat populistparti, som glatt vänder kappan varthän de än kan tänkas tro vinden blåser och uppenbarligen utan att skämmas en sekund struntar i allt vad som står i partiprogram och annat löst. Mest tycker jag synd om de idealister som trots allt verkar finnas kvar (typ Romanus), och jag kan inte låta bli att fundera om det kanske inte skulle kunna vara dags för dem att prova något annat?
Nåja. Allt detta alltså om folkpartiet. Som jag helt glömt bort att skriva om. Vad tänker jag på, egentligen.
torsdag, februari 16, 2006
Det är faen att smuggla uran
Ok. Jag har gjort något riktigt dumt. För några dagar sedan hoppade jag på ett erbjudande att testa EVE-online gratis i fjorton dagar. Och nu är jag mer eller mindre fast.
Bara för att göra det klart för alla – jag har verkligen inte tid. Det finns rapporter att läsa, pm att skriva, seriösa och samhällsbyggande tankar att tänka. Sett i det perspektivet är det verkligen slöseri med både tid och ork att ge sig ut i en digital låtsasvärld och leka rymdfarare.
Men nu har jag precis blivit rekryterad av det där nya spelardrivna företaget. Och till helgen ska vi dra igång en enorm gruvoperation. Mineralpriserna är på uppåtgående, och vår företagsamme vd har hittat ett perfekt asteroidfält. Dessutom har jag precis köpt ett nytt rymdskepp. Och så är det den där agenten som kan dra in mig djupare i den politiska kampen mot slaveriet. För att inte tala om den där mycket lönsamma uransmugglingen jag fått option på…
Och så är den så väldigt vacker, rymden. Med så många stjärnor att besöka, och så lite tid.
Bara för att göra det klart för alla – jag har verkligen inte tid. Det finns rapporter att läsa, pm att skriva, seriösa och samhällsbyggande tankar att tänka. Sett i det perspektivet är det verkligen slöseri med både tid och ork att ge sig ut i en digital låtsasvärld och leka rymdfarare.
Men nu har jag precis blivit rekryterad av det där nya spelardrivna företaget. Och till helgen ska vi dra igång en enorm gruvoperation. Mineralpriserna är på uppåtgående, och vår företagsamme vd har hittat ett perfekt asteroidfält. Dessutom har jag precis köpt ett nytt rymdskepp. Och så är det den där agenten som kan dra in mig djupare i den politiska kampen mot slaveriet. För att inte tala om den där mycket lönsamma uransmugglingen jag fått option på…
Och så är den så väldigt vacker, rymden. Med så många stjärnor att besöka, och så lite tid.
onsdag, februari 15, 2006
Han är tillbaka
Vissa har väntat på OS-guld, andra på andra grejer. Någonting jag har väntat på är att Fredrik Jansson på Wigforsska tankar ska komma igång med bloggandet igen.Nu har det hänt. Fredrik är tillbaka, och får en drömstart då han kan konstatera att Djurgårdaren …. nä, förresten, det är lika bra att ni läser själva.
Så nu blir det mer Hammarby, humor, syrliga kommentarer och radikal politik på nätet. Kör hårt, säger jag, och välkommen tillbaka!
måndag, februari 13, 2006
En våldtäkt på tunnelbanan
Ni har säkert läst om det. Två femtonåriga tjejer, sexuellt attackerade på tunnelbanan. Bara några stationer från där jag bor. Den 25-åriga misstänkta förövaren haffades vid Vällingby tunnelbanestation, och förnekar vad jag kan förstå det brott. Hävdade att han sov. Vad som är sanning kommer tunnelbanans övervakningskameror visa. Om nu inte tjejernas skador redan säger oss det mesta.
Läser på löpsedeln på väg hem från kvällens sista möte att gärningsmannen var nygift. Väl hemkommen försöker jag få veta mer om den saken, men hittar ingenting på nätet. Känner att jag måste skriva av mig.
En gång när jag var i yngre tonåren blev vi – jag och några kompisar - överfallna på gatan. Helt oprovocerat, inne i stan. Vi lyckades fly undan utan att någon fick någon värre blessyr än ett slag på jackan. När adrenalinet lagt sig blev det hela nästan till ett äventyr. Senare fick jag höra ett rykte om att samma gäng som misslyckats med att spöa upp oss tidigare hade gett sig på en ung flicka, och sparkat henne så illa att hennes livmoder fått permanenta skador.
Och jag har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Skräcken som finns latent därute, vad vi människor kan göra med varandra. Nu blev två femtonåriga tjejer överfallna på tunnelbanan. Våldtagna, åtminstone en av dem. Förövaren förmodligen en 25-årig man. Kanske nygift, precis som jag.
Försöker tänka på tunneltågsföraren. Läste någonstans att har gjort ett ”rådigt” ingripande. Och det är antagligen det enda vi andra kan göra när det ofattbara händer. Vårt bästa. Försöka visa att människans förmåga till ondska någonstans ändå kan uppvägas av hennes minst lika stora förmåga till godhet.
Tittar ut över Hässelby strand. I mörkret lyser snön nästan vit, nästan ren. För några kvällar sedan överfölls två unga tjejer inte långt härifrån. Det är så lätt att stänga sig inne, försöka tänka att det hemska bara är något vi läst. Att det inte finns på riktigt, inte rör oss.
Men det hemska finns. Och man kommer inte alltid undan. För mig har politiken blivit ett sätt att försöka göra, någonting. Andra har hittat andra vägar. Men detta lilla enkla att kunna röra sig trygg i sin egen stad framstår som någonting så oerhört angeläget, så mycket värt att kämpa för.
En skitsak, i det stora hela, men jag lovar åtminstone mig själv att hålla kvar den känslan. Vi ska inte behöva vara rädda. I slutändan är det vad allt kokar ner till.
Läser på löpsedeln på väg hem från kvällens sista möte att gärningsmannen var nygift. Väl hemkommen försöker jag få veta mer om den saken, men hittar ingenting på nätet. Känner att jag måste skriva av mig.
En gång när jag var i yngre tonåren blev vi – jag och några kompisar - överfallna på gatan. Helt oprovocerat, inne i stan. Vi lyckades fly undan utan att någon fick någon värre blessyr än ett slag på jackan. När adrenalinet lagt sig blev det hela nästan till ett äventyr. Senare fick jag höra ett rykte om att samma gäng som misslyckats med att spöa upp oss tidigare hade gett sig på en ung flicka, och sparkat henne så illa att hennes livmoder fått permanenta skador.
Och jag har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Skräcken som finns latent därute, vad vi människor kan göra med varandra. Nu blev två femtonåriga tjejer överfallna på tunnelbanan. Våldtagna, åtminstone en av dem. Förövaren förmodligen en 25-årig man. Kanske nygift, precis som jag.
Försöker tänka på tunneltågsföraren. Läste någonstans att har gjort ett ”rådigt” ingripande. Och det är antagligen det enda vi andra kan göra när det ofattbara händer. Vårt bästa. Försöka visa att människans förmåga till ondska någonstans ändå kan uppvägas av hennes minst lika stora förmåga till godhet.
Tittar ut över Hässelby strand. I mörkret lyser snön nästan vit, nästan ren. För några kvällar sedan överfölls två unga tjejer inte långt härifrån. Det är så lätt att stänga sig inne, försöka tänka att det hemska bara är något vi läst. Att det inte finns på riktigt, inte rör oss.
Men det hemska finns. Och man kommer inte alltid undan. För mig har politiken blivit ett sätt att försöka göra, någonting. Andra har hittat andra vägar. Men detta lilla enkla att kunna röra sig trygg i sin egen stad framstår som någonting så oerhört angeläget, så mycket värt att kämpa för.
En skitsak, i det stora hela, men jag lovar åtminstone mig själv att hålla kvar den känslan. Vi ska inte behöva vara rädda. I slutändan är det vad allt kokar ner till.
fredag, februari 10, 2006
Hatet mot muslimer
”Muslimer är hårdast utsatta för rasistiska trakasserier. Sju av tio anmälningar om etnisk diskriminering som kom in till DO från de grupper som analyserats i rapporten kommer från personer med muslimsk bakgrund. Nära fyra av tio har bevittnat verbala kränkningar riktade mot muslimer. ”
Så inleddes ett pressmeddelande från Integrationsverket i slutet av oktober förra året. I en artikel på DN-debatt följdes upp; ”... [R]asismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer… Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar.”
När debatten om Muhammed-bilderna och reaktionen på dem rasar kan det vara bra att ha denna bild i huvudet. För det som har hänt har inte hänt i ett vakuum.
Politiskt är det inte svårt att förstå de senaste veckorna händelser. ”Hökar" på bägge sidor (om man nu kan tala om två sidor) har utnyttjat tillfället att öka konfliktnivån. Alla vi andra har väl mest varit förvirrade över att det plötsligt är så många värden som samtidigt kastas in i konflikten; yttrandefrihet, tolerans, samhällets sekularisering, segregation. Jag tror att reaktionerna i lilla, trygga Sverige har blivit extra starka då vi mer eller mindre kastats in i händelsernas centrum istället för att, som vi faktiskt är vana vid, kunna stå tryggt på åskådarplats och kommentera.
Men det är nu, när svenska intressen hotas ”på riktigt”, som toleransen prövas. Kommer vi att kunna fortsätta verka för förståelse och nyanser om det är svenska flaggor som bränns, svenskar som attackeras av extremister. Och kommer vi att kunna stå emot de krafter som ytterligare vill öka hatet mot muslimer?
Jag hoppas det. Och jag tror att det finns tillräckligt många som delar det hoppet för att vi tillsammans ska kunna göra vår vilja till verklighet.
Så inleddes ett pressmeddelande från Integrationsverket i slutet av oktober förra året. I en artikel på DN-debatt följdes upp; ”... [R]asismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer… Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar.”
När debatten om Muhammed-bilderna och reaktionen på dem rasar kan det vara bra att ha denna bild i huvudet. För det som har hänt har inte hänt i ett vakuum.
Politiskt är det inte svårt att förstå de senaste veckorna händelser. ”Hökar" på bägge sidor (om man nu kan tala om två sidor) har utnyttjat tillfället att öka konfliktnivån. Alla vi andra har väl mest varit förvirrade över att det plötsligt är så många värden som samtidigt kastas in i konflikten; yttrandefrihet, tolerans, samhällets sekularisering, segregation. Jag tror att reaktionerna i lilla, trygga Sverige har blivit extra starka då vi mer eller mindre kastats in i händelsernas centrum istället för att, som vi faktiskt är vana vid, kunna stå tryggt på åskådarplats och kommentera.
Men det är nu, när svenska intressen hotas ”på riktigt”, som toleransen prövas. Kommer vi att kunna fortsätta verka för förståelse och nyanser om det är svenska flaggor som bränns, svenskar som attackeras av extremister. Och kommer vi att kunna stå emot de krafter som ytterligare vill öka hatet mot muslimer?
Jag hoppas det. Och jag tror att det finns tillräckligt många som delar det hoppet för att vi tillsammans ska kunna göra vår vilja till verklighet.
Första utvärdering av trängselskatten
Ett antal oberoende experter har idag presenterat den första utvärderingen av effekterna av trängselskatten. Rapporten hittar du här.
Effekterna, i sammanfattning, är hittills:
- Kraftig minskning biltrafik till och från innerstaden.
- Minskade köer över ett stort område, även utanför innerstaden.
- Trafiken på Essingeleden i stort sett oförändrad.
- Kraftig ökning kollektivtrafikresande.
- Sittplatsutnyttjandet kollektivtrafiken (dvs trängseln), i stort sett oförändrat.
Alltså. Mindre köer, både inne i stan och i förorterna (det vill säga även på Drottningholsmvägen, Huddingevägen etc). Ingen överbelastning av Essingeleden. Ett kraftigt ökat kollektivresande, utan att trängseln tycks ha ökat nämnvärt.
Vad säger man? Det uttalas succé och stavas Stockholmsförsöket.
Effekterna, i sammanfattning, är hittills:
- Kraftig minskning biltrafik till och från innerstaden.
- Minskade köer över ett stort område, även utanför innerstaden.
- Trafiken på Essingeleden i stort sett oförändrad.
- Kraftig ökning kollektivtrafikresande.
- Sittplatsutnyttjandet kollektivtrafiken (dvs trängseln), i stort sett oförändrat.
Alltså. Mindre köer, både inne i stan och i förorterna (det vill säga även på Drottningholsmvägen, Huddingevägen etc). Ingen överbelastning av Essingeleden. Ett kraftigt ökat kollektivresande, utan att trängseln tycks ha ökat nämnvärt.
Vad säger man? Det uttalas succé och stavas Stockholmsförsöket.
torsdag, februari 09, 2006
Staten mot kapitalet
Ärligt talat, jag tyckte Hans Karlsson uttryckte det bäst. När samme person som skurit ner med 10 000 personer går ut och kräver regelförändringar som ska göra det ännu lättare att avskeda personal, då finns det kanske anledning att fundera på vilken sida av konflikten man vill stå. I ordkriget mellan ledande socialdemokrater och ledande näringslivsföreträdare som rasat under den senaste tiden är det det perspektivet jag tycker saknas – vilka intressen är det egentligen som står emot varandra här?
Alla tjänar på ett väl fungerande näringsliv. Det paradoxala är det att det inte nödvändigvis är samma politik som behövs för ett väl fungerande näringsliv som efterfrågas av enskilda näringslivsföreträdare. Orsaken är enkel; de som har tagit monopol på begreppet (näringsliv) är ju bara en liten del av vad som faktiskt utgör en ekonomi. Det som efterfrågas av enskilda ägarintressen eller ledningsgrupper är inte nödvändigtvis det som är bra för helheten.
Och det här behöver man inte vara marxist för att inse. När enskilda kapitalintressen får politiskt inflytande kan det ofta leda fel – något som jag tror även en nyliberal skulle kunna komma fram till.
Hans Karlsson hävdar löntagarintresset. Inte så konstigt för en socialdemokratisk företrädare, kanske. Men ändå skönt att höra.
Alla tjänar på ett väl fungerande näringsliv. Det paradoxala är det att det inte nödvändigvis är samma politik som behövs för ett väl fungerande näringsliv som efterfrågas av enskilda näringslivsföreträdare. Orsaken är enkel; de som har tagit monopol på begreppet (näringsliv) är ju bara en liten del av vad som faktiskt utgör en ekonomi. Det som efterfrågas av enskilda ägarintressen eller ledningsgrupper är inte nödvändigtvis det som är bra för helheten.
Och det här behöver man inte vara marxist för att inse. När enskilda kapitalintressen får politiskt inflytande kan det ofta leda fel – något som jag tror även en nyliberal skulle kunna komma fram till.
Hans Karlsson hävdar löntagarintresset. Inte så konstigt för en socialdemokratisk företrädare, kanske. Men ändå skönt att höra.
onsdag, februari 08, 2006
Sverige – världens mest kreativa land?
Den 9 mars kommer Richard Florida till Sverige och håller konferens i Blå hallen. Temat är ”Folkhemmet 2.0, den kreativa klassen, tillväxten och Sveriges roll i en ny global ordning.” Så här skriver arrangören Svenska institutet på sin hemsida;
”Richard Florida refererar i sina böcker ofta till Sverige och Skandinavien. Han menar att Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att spela en ledande roll i framtidens globala tillväxt. Och detta just för att vi har ett försprång när det gäller mjuka värden, som tolerans, öppenhet, jämställdhet och social omsorg.
Nu kommer Richard Florida till Sverige. För en unik föreläsning i Blå hallen i Stockholms stadshus. Efter föreläsningen följer fyra paneldiskussioner om vad detta kan innebära i ett svenskt perspektiv. Vår värderingsgrund skapade ’folkhemmet’. Frågan är nu: Hur uppdaterar vi det i en ny tid? Hur skapar vi Folkhemmet 2.0? Och är det det vi vill?”
Florida vänder onekligen upp och ner på en del fördomar om det svenska folkhemmet. Bilden som målas upp i media och inte minst på nätet är annars en helt annan – Sverige som ett bakvatten som motvilligt kravlar baklänges in i framtiden.
Jag tycker mig alltid ha sett sambandet mellan trygghet och utveckling. Faktiskt är det en av de grundpelare på vilket mitt socialdemokratiska engagemang bygger. Kul med ett, måste jag säga, lite oväntat stöd för detta från en person som Richard Florida.
”Richard Florida refererar i sina böcker ofta till Sverige och Skandinavien. Han menar att Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att spela en ledande roll i framtidens globala tillväxt. Och detta just för att vi har ett försprång när det gäller mjuka värden, som tolerans, öppenhet, jämställdhet och social omsorg.
Nu kommer Richard Florida till Sverige. För en unik föreläsning i Blå hallen i Stockholms stadshus. Efter föreläsningen följer fyra paneldiskussioner om vad detta kan innebära i ett svenskt perspektiv. Vår värderingsgrund skapade ’folkhemmet’. Frågan är nu: Hur uppdaterar vi det i en ny tid? Hur skapar vi Folkhemmet 2.0? Och är det det vi vill?”
Florida vänder onekligen upp och ner på en del fördomar om det svenska folkhemmet. Bilden som målas upp i media och inte minst på nätet är annars en helt annan – Sverige som ett bakvatten som motvilligt kravlar baklänges in i framtiden.
Jag tycker mig alltid ha sett sambandet mellan trygghet och utveckling. Faktiskt är det en av de grundpelare på vilket mitt socialdemokratiska engagemang bygger. Kul med ett, måste jag säga, lite oväntat stöd för detta från en person som Richard Florida.
Fett är gott och nyttigt. Eller?
Dagens stora nyhet handlar inte om konflikten i mellanöstern, KU-förhören eller ens världssvälten. Det handlar om fett. Både svenskan och DN slår på stort med ny amerikansk forskning som, låt oss säga, ”nyanserar” bilden av fett som farligt och ohälsosamt.
Nu är det ju inte så bra som man kan tro. De nya rönen ger inte frikort att vräka i sig semlor, goda ostar och potatischips. Snarare säger de oss att olivolja är bättre än margarin. Och det var kanske inte enorm överraskning.
Igår bjöd en kollega på helt suveräna minisemlor på jobbet, för övrigt. De var fantastiskt goda, och fick mig att må bra. Och det var innan de nya forskningsrönen.
Nu är det ju inte så bra som man kan tro. De nya rönen ger inte frikort att vräka i sig semlor, goda ostar och potatischips. Snarare säger de oss att olivolja är bättre än margarin. Och det var kanske inte enorm överraskning.
Igår bjöd en kollega på helt suveräna minisemlor på jobbet, för övrigt. De var fantastiskt goda, och fick mig att må bra. Och det var innan de nya forskningsrönen.
tisdag, februari 07, 2006
Är inte toppkandidaterna fruktansvärt trista?
Jag ska erkänna – i det här inlägget har jag egentligen ingen aning om vad det är jag skriver om. För jag har nämligen inte sett särskilt mycket av själva programmet. Faktiskt bara några minuter.
Det var - å andra sidan - några väldigt, väldigt tråkiga minuter. Och nu måste jag få veta. Är det så här trist, SVT:s politikersåpa "Toppkandidaterna"? Och i sådana fall, varför? Varför gör SVT underhållning med personer som skulle få Mats Odell att framstå som spirituell? Var inte poängen att försöka göra fler intresserade av politiken, och inte tvärtom?
Nu tycker jag inte att ”rolighet” ska vara avgörande när vi utser förtroendevalda. Men jag tycker heller inte att det är ett minus. Och när det gäller teveunderhållning är det faktiskt nästan ett måste.
Men som sagt. Jag har ju egentligen ingen aning. Jag kanske hade otur. Egentligen kanske toppkandidaterna är toppunderhållning. Någon som har sett mer och kan berätta? För inte tänker jag sätta mig ner och titta en gång till om jag inte har starka skäl att tro att det kommer bli bra mycket bättre än så här.
Det var - å andra sidan - några väldigt, väldigt tråkiga minuter. Och nu måste jag få veta. Är det så här trist, SVT:s politikersåpa "Toppkandidaterna"? Och i sådana fall, varför? Varför gör SVT underhållning med personer som skulle få Mats Odell att framstå som spirituell? Var inte poängen att försöka göra fler intresserade av politiken, och inte tvärtom?
Nu tycker jag inte att ”rolighet” ska vara avgörande när vi utser förtroendevalda. Men jag tycker heller inte att det är ett minus. Och när det gäller teveunderhållning är det faktiskt nästan ett måste.
Men som sagt. Jag har ju egentligen ingen aning. Jag kanske hade otur. Egentligen kanske toppkandidaterna är toppunderhållning. Någon som har sett mer och kan berätta? För inte tänker jag sätta mig ner och titta en gång till om jag inte har starka skäl att tro att det kommer bli bra mycket bättre än så här.
Saker jag skulle ha skrivit om (om jag varit i Sverige)
Vad kan inte hända under två veckor. Några saker jag säkert hade kommenterat under den tid jag varit borta är;
- Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer, och reaktionerna på dem. Så klart. En världsnyhet som nådde även mig på andra sidan jorden. Och jag kommer säkert att få anledning att återkomma. Hittills tycks det som om ”hökarna” på bägge sidor (ursäkta uttrycket) har tagit hem spelet.
- Anna Sjödin på krogen. Måste erkänna att jag - tyvärr - inte har någon större tilltro till Stockholms dörrvaktsmannakår. Har sett och hört lite för mycket för att kunna ha det, och även om många gör ett utmärkt jobb verkar det finnas lite för mycket rötägg. Låt mig gissa att rättegången kommer att bli något av en medial kioskvältare, och personligen hoppas jag att den också kommer leda till en ordentlig diskussion om hur det egentligen ser ut i Stockholms nattliv.
- Valet i Palestina. Hamas sopade banan med oppositionen. Vad som händer nu är bokstavligt talat livsavgörande för både regionen och världen.
- Partiledardebatt i radion mellan Reinfeldt och Persson. Verkade rätt kul. Personligen gläds jag åt att GP verkar peppad.
- Bush och oljeberoendet. Kul insikt (att vi måste använda mindre olja), lite trist motivation (rent maktpolitisk), och ännu tristare recept (mer kärnkraft).
- Det svenska samhällsklimatet. Sverige verkar stå och väga mellan en höger och en vänstervåg, samtidigt. Å ena sidan är det tufft att ”säga som det är” (vilket då ofta betyder att lufta högervridna fördomar eller slå på svaga grupper), å andra sidan verkar det finnas starka motkrafter. Och vartåt detta leder blir jag bara inte klok på.
- och säkert en massa annat.
Men, men. Nu var jag inte hemma, så det blev inget. Lite synd, tycker själv att det skulle kunna blivt ett gäng bra inlägg...
- Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer, och reaktionerna på dem. Så klart. En världsnyhet som nådde även mig på andra sidan jorden. Och jag kommer säkert att få anledning att återkomma. Hittills tycks det som om ”hökarna” på bägge sidor (ursäkta uttrycket) har tagit hem spelet.
- Anna Sjödin på krogen. Måste erkänna att jag - tyvärr - inte har någon större tilltro till Stockholms dörrvaktsmannakår. Har sett och hört lite för mycket för att kunna ha det, och även om många gör ett utmärkt jobb verkar det finnas lite för mycket rötägg. Låt mig gissa att rättegången kommer att bli något av en medial kioskvältare, och personligen hoppas jag att den också kommer leda till en ordentlig diskussion om hur det egentligen ser ut i Stockholms nattliv.
- Valet i Palestina. Hamas sopade banan med oppositionen. Vad som händer nu är bokstavligt talat livsavgörande för både regionen och världen.
- Partiledardebatt i radion mellan Reinfeldt och Persson. Verkade rätt kul. Personligen gläds jag åt att GP verkar peppad.
- Bush och oljeberoendet. Kul insikt (att vi måste använda mindre olja), lite trist motivation (rent maktpolitisk), och ännu tristare recept (mer kärnkraft).
- Det svenska samhällsklimatet. Sverige verkar stå och väga mellan en höger och en vänstervåg, samtidigt. Å ena sidan är det tufft att ”säga som det är” (vilket då ofta betyder att lufta högervridna fördomar eller slå på svaga grupper), å andra sidan verkar det finnas starka motkrafter. Och vartåt detta leder blir jag bara inte klok på.
- och säkert en massa annat.
Men, men. Nu var jag inte hemma, så det blev inget. Lite synd, tycker själv att det skulle kunna blivt ett gäng bra inlägg...
Att landa i verkligheten…
… är inte alltid det lättaste. Men nu är jag tillbaka där. I verkligheten alltså. Och ska så sakteliga börja blogga igen.
Efter bara två veckor känns det som om jag varit borta en evighet. Har gått igenom mejlen och de högar med post som hunnit välla in. Försökt att få lite ordning på kalendern. Och just nu sitter jag mest och funderar på hur kallt det trots allt är i Sverige.
Att vara gift är helt ok, förresten. Rekommenderas. Men jag återkommer säkert i ämnet.
PS; Nu går det att kommentera igen. Om man vill. DS
Efter bara två veckor känns det som om jag varit borta en evighet. Har gått igenom mejlen och de högar med post som hunnit välla in. Försökt att få lite ordning på kalendern. Och just nu sitter jag mest och funderar på hur kallt det trots allt är i Sverige.
Att vara gift är helt ok, förresten. Rekommenderas. Men jag återkommer säkert i ämnet.
PS; Nu går det att kommentera igen. Om man vill. DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)