Trots vårdgarantin växer nu köerna i sjukvården i Stockholm. Det rapporterar Dagens Nyheter idag (läs hela artikeln här). Ansvarigt sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt förklarar det delvis med att fokus i det politiska arbetet hittills legat mest på "vårdval Stockholm", alltså den jättelika resursomfördelning* mellan välmående och utsatta områden den moderatledda alliansen gjort till sitt stora prestigeprojekt.
Det finns en total politisk uppslutning bakom viljan att minska vårdköerna. Men det är lätt att säga "vårdgaranti", betydligt svårare att verkligen se till att alla erbjuds vård i tid. Så efter det att garantin har införst krävs det också vaksamma politiker som följer upp och även är beredda att skjuta till resurser när så behövs. När jag var med och införde garantin för dryga två år sedan var detta det stora diskussionämnet åtminstone i den socialdemokratiska gruppen; ok, nu har vi sagt detta, hur gör vi nu för att det verkligen ska fungera också? Självkritisk går väl bara att konstera att det år vi fick på oss inte räckte för att vi skulle hinna ända fram.
Just nu förbereds nästa års budget i Stockholms läns landsting. I ett läge där sjukvården inte klarar av sina garantiåtaganden måste detta gå före ytterligare skattesänkningar. Och det är viktigare att lägga politisk kraft på detta arbete än på att i stor politisk konflikt forcera igenom ogenomtänkta förändringar av primärvårdens resursfördelningssystem.
Det är insikter vi får hoppas att sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt tar till sig. Även om jag, handen på hjärtat, inte är riktigt säker på att hon kommer att göra det.
*) fördelningen sker alltså från utsatta till välmående områden. Läs mer om det här.
Andra bloggar om: politik, sjukvårspolitik, vårdgaranti, vårdköer, filippa reinfeldt, stockholms läns landsting, stockholm och annat intressant
måndag, september 24, 2007
Vem är bäst på miljöpolitik?
Jag var i Almedalen 2006 när moderatledaren Fredrik Renfeldt inför en nästan lite häpen journalistkår fräste att han minsann inte tänkte ta upp något om miljöfrågan i sitt tal. Samme Fredrik Reinfeldt som i riksdagens talarstol ifrågasatt det där med de vetenskapliga beläggen för växthuseffekten, och som inte tvekade att plocka populistiska poäng på missnöjet med både drivmedel- och energiskatter. Nu är valet över, och Fredrik Reinfeldt har åtminstone på ytan blivit en riktig miljökämpe.
Och till att börja med vill jag naturligtvis ärligt och från hjärtat säga att detta är en positiv utveckling. Det är bra att det finns en fullkomligt uppslutning bakom insikten att klimatfrågan är någonting vi måste ta på allvar. Att det är en borgerlig regering som exempelvis höjer bensinskatten tycks också göra att det tidigare så högljudda motståndet (från exempelvis motormännen) har tystnat. Och det förskjuter så att säga fältet, gör att utrymmet för ännu radikalare förslag utökas.
För problemet med den borgerliga miljöpolitiken är fortfarande att den är på alla sätt grund. Och det kanske inte är så konstigt, ett arbete som leds av människor som hösten 2006 inte hade fattat att det där med växthuseffekt faktiskt är något att ta på allvar kan man kanske inte förvänta sig mer av. Fortfarande rör man sig lite yrvaket, som om tanken att miljömedvetenhet och tillväxt inte behöver vara varandras motsatser var någonting som Maud Olofsson kom på i våras.
Idag presenteras två initiativ på miljöområdet. Tomas Östros presenterar grunderna för en ny socialdemokratisk miljö- och energipolitik (se här) och Fredrik Reinfeldt tar initiativ till en konferens om miljösäkrat bistånd (se här). Lite elakt skulle man kunna se det som att Östros fokuserar på hur vi själva ska kunna göra vår miljöläxa, statsministern på hur vi ska kunna få andra att göra sin.
Men jag väljer att istället tolka det hela positivt. Regeringen försöker verkligen putsa på sin skamfilade miljöprofil, och det ger ett utrymme för oppositionen att driva på med nya skarpa förslag. Med tanke på de enorma utmaningar vi står inför på klimatområdet är det inte det sämsta utgångsläget.
Andra bloggar om: miljö, politik, miljöpolitik, socialdemokraterna, regeringen, tomas östros, fredrik reinfeldt och annat intressant
Och till att börja med vill jag naturligtvis ärligt och från hjärtat säga att detta är en positiv utveckling. Det är bra att det finns en fullkomligt uppslutning bakom insikten att klimatfrågan är någonting vi måste ta på allvar. Att det är en borgerlig regering som exempelvis höjer bensinskatten tycks också göra att det tidigare så högljudda motståndet (från exempelvis motormännen) har tystnat. Och det förskjuter så att säga fältet, gör att utrymmet för ännu radikalare förslag utökas.
För problemet med den borgerliga miljöpolitiken är fortfarande att den är på alla sätt grund. Och det kanske inte är så konstigt, ett arbete som leds av människor som hösten 2006 inte hade fattat att det där med växthuseffekt faktiskt är något att ta på allvar kan man kanske inte förvänta sig mer av. Fortfarande rör man sig lite yrvaket, som om tanken att miljömedvetenhet och tillväxt inte behöver vara varandras motsatser var någonting som Maud Olofsson kom på i våras.
Idag presenteras två initiativ på miljöområdet. Tomas Östros presenterar grunderna för en ny socialdemokratisk miljö- och energipolitik (se här) och Fredrik Reinfeldt tar initiativ till en konferens om miljösäkrat bistånd (se här). Lite elakt skulle man kunna se det som att Östros fokuserar på hur vi själva ska kunna göra vår miljöläxa, statsministern på hur vi ska kunna få andra att göra sin.
Men jag väljer att istället tolka det hela positivt. Regeringen försöker verkligen putsa på sin skamfilade miljöprofil, och det ger ett utrymme för oppositionen att driva på med nya skarpa förslag. Med tanke på de enorma utmaningar vi står inför på klimatområdet är det inte det sämsta utgångsläget.
Andra bloggar om: miljö, politik, miljöpolitik, socialdemokraterna, regeringen, tomas östros, fredrik reinfeldt och annat intressant
söndag, september 23, 2007
Att vinna val till vänster
Flammans redaktör Aron Etzler skriver idag på SvD-Brännpunkt om sina erfarenheter från kommunalvalet i norska Trondheim. Hans poäng är att orsaken till att vänsterstyret i Norges tredje stad tvärt emot rikstrenden gick framåt kraftigt i valet inte var att de "triangulerade" och rörde sig mot mitten, utan tvärtom att de stod för en rak och konsekvent vänsterlinje. Och onekligen finns det något här att lära även för den svenska oppositionen.
Att socialdemokratin inte bäst hanterar en borgerlighet av Reinfeldts typ genom att lägga sig så nära som möjligt kan man annars gå till det danska exemplet för att konstatera. I Danmark försökte man just detta, vilket ledde till en ökenvandring utan like. Samtidigt tror jag också att man gör det för enkelt för sig om man tror att det "räcker" med att vara vänster. Och framförallt tror jag att det är en mycket farlig väg att vandra att tro att det bästa är att hålla fast vid alla gamla positioner.
För Etzler riktar i sin artikel också kritik mot en del av den socialdemokratiska "förnyelse" han tycker sig skönja. Som konkreta exempel tar han upp skatterna och arbetsmarknadspolitiken. Och här tycker jag att han blir lite mer problematisk. För om det vore så att socialdemokratin skulle försöka komma tillbaka genom att acceptera massiva skattesänkningar för de rika och försämringar i a-kassan så vore det en sak. Då vore kritiken full befogad. Men det är inte så jag har uppfattat den socialdemokratiska diskussionen så här långt.
Vi kan exempelvis konstatera att förtroendet för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är väldigt lågt. Människor litar inte längre på att partiets står för full sysselsättning. Till viss del har faktiskt arbetslinjen "erövrats" av borgerligheten. Att i det läget sitta still i båten vore förödande. Och jag har svårt att se att det skulle kunna kallas vänster.
En återupprättad arbetslinje som inte går ut på att "straffa" de som faktiskt är arbetslösa men som ändå är väldig tydlig på att missbruk av systemen inte accepteras är då inte "triangulering", det är att återuppfinna den egna politiken. Samma sak gäller skattepolitiken; en skattereform som syftar till ett mer progressivt skatteuttag (vilket ju faktiskt är vad Pär Nuder har pratat om) kan ju knappast ses som högerpolitik, ens om den innebär att vanliga löntagare får behålla en krona eller två mer i plånboken.
Men oavsett dessa randanmärkningar; det är en viktig debatt Aron Etzler drar igång. Vi har alla mycket att lära av Trondheim. Så läs hela artikeln här. Riksdagsledmot Peter Hultquist (s) kommenterar också klokt, läs det med.
Andra bloggar om: politik, aron etzler, trondheim, valet 2010, arbetsmarknadspolitik, skatter, socialdemokratin, vänsterpartiet, oppositonen och annat intressant
Att socialdemokratin inte bäst hanterar en borgerlighet av Reinfeldts typ genom att lägga sig så nära som möjligt kan man annars gå till det danska exemplet för att konstatera. I Danmark försökte man just detta, vilket ledde till en ökenvandring utan like. Samtidigt tror jag också att man gör det för enkelt för sig om man tror att det "räcker" med att vara vänster. Och framförallt tror jag att det är en mycket farlig väg att vandra att tro att det bästa är att hålla fast vid alla gamla positioner.
För Etzler riktar i sin artikel också kritik mot en del av den socialdemokratiska "förnyelse" han tycker sig skönja. Som konkreta exempel tar han upp skatterna och arbetsmarknadspolitiken. Och här tycker jag att han blir lite mer problematisk. För om det vore så att socialdemokratin skulle försöka komma tillbaka genom att acceptera massiva skattesänkningar för de rika och försämringar i a-kassan så vore det en sak. Då vore kritiken full befogad. Men det är inte så jag har uppfattat den socialdemokratiska diskussionen så här långt.
Vi kan exempelvis konstatera att förtroendet för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är väldigt lågt. Människor litar inte längre på att partiets står för full sysselsättning. Till viss del har faktiskt arbetslinjen "erövrats" av borgerligheten. Att i det läget sitta still i båten vore förödande. Och jag har svårt att se att det skulle kunna kallas vänster.
En återupprättad arbetslinje som inte går ut på att "straffa" de som faktiskt är arbetslösa men som ändå är väldig tydlig på att missbruk av systemen inte accepteras är då inte "triangulering", det är att återuppfinna den egna politiken. Samma sak gäller skattepolitiken; en skattereform som syftar till ett mer progressivt skatteuttag (vilket ju faktiskt är vad Pär Nuder har pratat om) kan ju knappast ses som högerpolitik, ens om den innebär att vanliga löntagare får behålla en krona eller två mer i plånboken.
Men oavsett dessa randanmärkningar; det är en viktig debatt Aron Etzler drar igång. Vi har alla mycket att lära av Trondheim. Så läs hela artikeln här. Riksdagsledmot Peter Hultquist (s) kommenterar också klokt, läs det med.
Andra bloggar om: politik, aron etzler, trondheim, valet 2010, arbetsmarknadspolitik, skatter, socialdemokratin, vänsterpartiet, oppositonen och annat intressant
lördag, september 22, 2007
fredag, september 21, 2007
Regeringen skiter i medelklassen
När regeringen gör om fastighetsskatten innebär det att boende i mångmiljonvillor i Stockholms resursstarkaste kranskommuner gynnas med enorma summor, samtidigt som boende i småhus som upplåts med bostadsrätt drabbas hårt. Det visar DN som idag på ett ytterst tydligt sätt lyckas visa hur regeringens politik är konstruerad, och framförallt för vilka.
Under många år har anti-fastighetsskattelobbyn lyckats plocka många poänger på att låtsas företräda vanligt folk. Det är pensionärer i vanliga förortsvillor som tvingas lämna hus och hem, skärgårdsbor som tvingas sälja familjetomten. Och låt mig säga på en gång; den kritiken är såklart relevant. Därför var det livsviktigt med begränsningsregeln, och därför kunde man självkritiskt ha önskat att socialdemokratin hade gått fram med ytterligare åtgärder av det slaget som lättat på trycket för vanliga Svenssons.
För den politiska kärnan har aldrig varit den. Den handlar om huruvida just de som i dagarna får skattesänkningar (i vissa fall i miljonklassen) trots att de redan på alla sätt måste räknas till landets ekonomiska elit ska få det eller inte. Samtidigt som priset betalas av sjuka, föräldralediga och arbetslösa.
Att nu den breda medelklassen i bostadsrätt drabbas negativt av regeringens politik understryker ytterligare denna poäng. Det är inte för dem regeringen lägger om politiken. Nej, det viktiga har hela tiden har varit överklassen i sina mångmiljonvillor. Jag hoppas att det pyr vid köksborden runt om i landet just nu. Av ilska över en regering som lurat sig till makten genom att låtsas företräda just dem, när det egentligen var något helt annat som stod på agendan.
Läs i DN om hur bostadsrättsföreningarna drabbas här och här, och om vilka som gynnas av politiken här.
UPPDATERING SÖNDAG: Idag berättar SvD om hur nya beräkningar från HSB visar att regeringens politik slår hårt på hela bostadsrättssektorn. Något som regeringen själv försökt mörka. Beräkningarna som visar vilka monumentala skattesänkningar boende i mångmiljonvillorna får verkar dock stå sig. Läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatt, medelklassen, bostadsrätt, småhus, överklass, alliansen, rättvisa och annat intressant
Under många år har anti-fastighetsskattelobbyn lyckats plocka många poänger på att låtsas företräda vanligt folk. Det är pensionärer i vanliga förortsvillor som tvingas lämna hus och hem, skärgårdsbor som tvingas sälja familjetomten. Och låt mig säga på en gång; den kritiken är såklart relevant. Därför var det livsviktigt med begränsningsregeln, och därför kunde man självkritiskt ha önskat att socialdemokratin hade gått fram med ytterligare åtgärder av det slaget som lättat på trycket för vanliga Svenssons.
För den politiska kärnan har aldrig varit den. Den handlar om huruvida just de som i dagarna får skattesänkningar (i vissa fall i miljonklassen) trots att de redan på alla sätt måste räknas till landets ekonomiska elit ska få det eller inte. Samtidigt som priset betalas av sjuka, föräldralediga och arbetslösa.
Att nu den breda medelklassen i bostadsrätt drabbas negativt av regeringens politik understryker ytterligare denna poäng. Det är inte för dem regeringen lägger om politiken. Nej, det viktiga har hela tiden har varit överklassen i sina mångmiljonvillor. Jag hoppas att det pyr vid köksborden runt om i landet just nu. Av ilska över en regering som lurat sig till makten genom att låtsas företräda just dem, när det egentligen var något helt annat som stod på agendan.
Läs i DN om hur bostadsrättsföreningarna drabbas här och här, och om vilka som gynnas av politiken här.
UPPDATERING SÖNDAG: Idag berättar SvD om hur nya beräkningar från HSB visar att regeringens politik slår hårt på hela bostadsrättssektorn. Något som regeringen själv försökt mörka. Beräkningarna som visar vilka monumentala skattesänkningar boende i mångmiljonvillorna får verkar dock stå sig. Läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatt, medelklassen, bostadsrätt, småhus, överklass, alliansen, rättvisa och annat intressant
Slaget om nattrafiken
Protestgruppen på Facebook ”Stoppa SL:s vardagsmord” har på bara några dagar fått över 2300-medlemmar (2537 i skrivande stund) och det hela har blivit så stort att till och med Svenska Dagbladet uppmärksammar (se här). Bakgrunden är ett förslag till SL:s styrelse på att minska på nattrafiken på tunnelbanan på vardagskvällar. På torsdag kommer jag som politiskt vald ledamot i SL:s styrelse faktiskt få vara med och ta ställning till det hela. Och då kan ni lita på att jag har tagit intryck av protesterna.
Att tro att tunnelbanan nattetid går att ersätta med bussar är ett misstag SL har gjort förr. När jag som SSU:are för många år sedan kom in i Stockholms landstingspolitik var en av de frågor där jag själv var som mest kritisk mot den egna politiska linjen just detta – att även vi socialdemokrater hade gått med på att dra in tågtrafiken nattetid. Det var en fråga vi hade debatterat hårt internt i partiet, och det var en fråga jag var beredd att driva kraftfullt i landstingsgruppen.
Nu behövdes inte detta, för nattrafiken återinfördes (och nä, jag tror faktiskt inte att det var min förtjänst även om det naturligtvis hade varit häftigt om det varit på det sättet). Men nu verkar det som om SL är på väg att återupprepa misstaget. Jag skulle dock inte vilja säga att slaget är förlorat. Vår moderate styrelseordförande Christer G Wennerholm vill visserligen inte kommentera till media, vilket väl får ses som att han är hyfsat med på tjänstemännens linje. Men från andra borgerliga ledamöter samt från oss i oppositionen är tonläget ett annat (även om jag inte riktigt blir klok på vad det är de borgerliga säger, egentligen).
Och argumenten är flera. Ett, som SvD också lyfter fram, är att nattbussar faktiskt är ett osäkrare alternativ. Ett annat och minst lika viktigt (som också lyfts fram av flera personer som kommenterar på facebook) är att det aktuella förslaget slår hårt mot människor som faktiskt arbetar obekväma tider. Rent sakligt finns det alltså goda skäl till att säga nej till ett förslag som inte direkt kommer att gynna SL:s anseende som bolag.
SL har en politisk styrelse för att vanliga medborgares åsikter om trafiken ska vara representerade. Det vore i det läget tjänstefel av oss som fått det förtroendet att inte lyssna på de kraftfulla protester som rasar mot de aktuella förslagen. Exakt hur vi socialdemokrater kommer att formulera oss på torsdag vet jag naturligtvis inte förrän jag har pratat ihop mig med mina kollegor i gruppen. Men att stockholmarna vill ha sin nattunnelbana är en signal som både är hörd och förstådd.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Att tro att tunnelbanan nattetid går att ersätta med bussar är ett misstag SL har gjort förr. När jag som SSU:are för många år sedan kom in i Stockholms landstingspolitik var en av de frågor där jag själv var som mest kritisk mot den egna politiska linjen just detta – att även vi socialdemokrater hade gått med på att dra in tågtrafiken nattetid. Det var en fråga vi hade debatterat hårt internt i partiet, och det var en fråga jag var beredd att driva kraftfullt i landstingsgruppen.
Nu behövdes inte detta, för nattrafiken återinfördes (och nä, jag tror faktiskt inte att det var min förtjänst även om det naturligtvis hade varit häftigt om det varit på det sättet). Men nu verkar det som om SL är på väg att återupprepa misstaget. Jag skulle dock inte vilja säga att slaget är förlorat. Vår moderate styrelseordförande Christer G Wennerholm vill visserligen inte kommentera till media, vilket väl får ses som att han är hyfsat med på tjänstemännens linje. Men från andra borgerliga ledamöter samt från oss i oppositionen är tonläget ett annat (även om jag inte riktigt blir klok på vad det är de borgerliga säger, egentligen).
Och argumenten är flera. Ett, som SvD också lyfter fram, är att nattbussar faktiskt är ett osäkrare alternativ. Ett annat och minst lika viktigt (som också lyfts fram av flera personer som kommenterar på facebook) är att det aktuella förslaget slår hårt mot människor som faktiskt arbetar obekväma tider. Rent sakligt finns det alltså goda skäl till att säga nej till ett förslag som inte direkt kommer att gynna SL:s anseende som bolag.
SL har en politisk styrelse för att vanliga medborgares åsikter om trafiken ska vara representerade. Det vore i det läget tjänstefel av oss som fått det förtroendet att inte lyssna på de kraftfulla protester som rasar mot de aktuella förslagen. Exakt hur vi socialdemokrater kommer att formulera oss på torsdag vet jag naturligtvis inte förrän jag har pratat ihop mig med mina kollegor i gruppen. Men att stockholmarna vill ha sin nattunnelbana är en signal som både är hörd och förstådd.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Arbetslinjen är att ge människor rätt till heltid
Anders Borgs förslag om att försämra möjligheten till a-kassa för de deltidsarbetslösa är mycket riktigt en brutal klasspolitik. Inte för att det skulle vara fel att försöka komma åt det faktum att alltför många inte får jobba heltid. Utan för att regeringens åtgärder inte är en attack på deltidsarbetslösheten, det är en attack på de deltidsarbetslösa.
Om vi ska prata om att vi i Sverige har någon typ av ”working poor” så tror jag att det blir bland de ofrivilligt deltidarbetande kvinnorna i offentlig och privat tjänstesektor vi kommer att hitta dem. Inte sällan utnyttjas anställningsformen av arbetsgivare som på detta sätt skaffar sig en flexibel och lätthanterlig arbetskraft. Det finns många exempel på allt från butiker till kommunala vårdinrättningar där det stora antalet deltidstjänstgöringar inte alls motiveras av hur arbetsbördan egentligen ser ut.
Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen förberedde om rätt till heltid handlade om att komma åt denna typ av ofrivilliga och onödiga deltidsarbetslöshet. Tvärtemot näringslivets och den politiska högerns osakliga svartmålning skulle det naturligtvis vara möjligt att anställa en person på deltid om det verkligen var motiverat. Men lagförslaget skulle så att säga vända på bevisbördan, och etablera att heltid alltid måste vara utgångspunkten och normen.
Detta förslag har nu som bekant förpassats djupt ner i de politiska papperskorgarna av den nya borgerliga regeringen. Och istället för att stärka de deltidsarbetande kvinnornas rättigheter så väljer man att försvaga dem. För de flesta av de drabbade kommer regeringens föreslagna försämringar innebära att man i praktiken har två val; antingen gå över till heltidsarbetslöshet vilket då blir ekonomiskt mer lönsamt, eller så ha kvar sin ofrivilliga deltid och då gå ner rejält i inkomst.
Alternativet vore såklart att återuppta förslaget om rätt till heltid. Har man åstadkommit en fungerande sådan lagstiftning kan man sedan diskutera hur man kan säkra att a-kassan verkligen är en omställningsförsäkring och inte blir ett sätt att finansiera förkortad arbetstid. Så ser en verklig arbetslinje ut.
Och det är det som ledarna får våra två stora kvinnofack Handels och kommunal har förstått. Och det är detta som Barbro Hedvall på DN inte har förstått. Att det regeringen gör nu är att börja i fel ände. Kritik mot detta är inte att vara mot arbetslinjen. Tvärtom. Det är att vara mot en brutal, empatilös och förmodligen dessutom rätt ineffektiv politik.
Ungefär som det mesta den här regeringen tar sig för, alltså. Herregud att det måste vara så långt till 2010…
Läs mer om försämringarna av a-kassan här, här och här
Andra bloggar om: politik, budgeten, arbetslöshet, deltidsarbetslöshet, a-kassan, anders borg, rätt till heltid, arbetsmarknad och annat intressant
Om vi ska prata om att vi i Sverige har någon typ av ”working poor” så tror jag att det blir bland de ofrivilligt deltidarbetande kvinnorna i offentlig och privat tjänstesektor vi kommer att hitta dem. Inte sällan utnyttjas anställningsformen av arbetsgivare som på detta sätt skaffar sig en flexibel och lätthanterlig arbetskraft. Det finns många exempel på allt från butiker till kommunala vårdinrättningar där det stora antalet deltidstjänstgöringar inte alls motiveras av hur arbetsbördan egentligen ser ut.
Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen förberedde om rätt till heltid handlade om att komma åt denna typ av ofrivilliga och onödiga deltidsarbetslöshet. Tvärtemot näringslivets och den politiska högerns osakliga svartmålning skulle det naturligtvis vara möjligt att anställa en person på deltid om det verkligen var motiverat. Men lagförslaget skulle så att säga vända på bevisbördan, och etablera att heltid alltid måste vara utgångspunkten och normen.
Detta förslag har nu som bekant förpassats djupt ner i de politiska papperskorgarna av den nya borgerliga regeringen. Och istället för att stärka de deltidsarbetande kvinnornas rättigheter så väljer man att försvaga dem. För de flesta av de drabbade kommer regeringens föreslagna försämringar innebära att man i praktiken har två val; antingen gå över till heltidsarbetslöshet vilket då blir ekonomiskt mer lönsamt, eller så ha kvar sin ofrivilliga deltid och då gå ner rejält i inkomst.
Alternativet vore såklart att återuppta förslaget om rätt till heltid. Har man åstadkommit en fungerande sådan lagstiftning kan man sedan diskutera hur man kan säkra att a-kassan verkligen är en omställningsförsäkring och inte blir ett sätt att finansiera förkortad arbetstid. Så ser en verklig arbetslinje ut.
Och det är det som ledarna får våra två stora kvinnofack Handels och kommunal har förstått. Och det är detta som Barbro Hedvall på DN inte har förstått. Att det regeringen gör nu är att börja i fel ände. Kritik mot detta är inte att vara mot arbetslinjen. Tvärtom. Det är att vara mot en brutal, empatilös och förmodligen dessutom rätt ineffektiv politik.
Ungefär som det mesta den här regeringen tar sig för, alltså. Herregud att det måste vara så långt till 2010…
Läs mer om försämringarna av a-kassan här, här och här
Andra bloggar om: politik, budgeten, arbetslöshet, deltidsarbetslöshet, a-kassan, anders borg, rätt till heltid, arbetsmarknad och annat intressant
En öppning i sprutbytesfrågan?
Tack vare splittning i alliansen så röstade en majoritet i Stockholms stads socialtjänstnämnd i torsdags för ett förslag som går ut på att staden tillsammans med landstinget ska tillsätta en utredning om hur man kan gå vidare med någon form av sprutbytesprogram för missbrukare (via DN). Problemet är naturligtvis det att stadshuspolitikerna för att göra verklighet av förslaget också måste få med sig allianskollegorna i landstinget, och där har motståndet tidigare varit kompakt. Men trots att man inte ska ta några alltför höga glädjeskutt tycker jag ändå att det finns anledning att vara åtminstone lite smånöjd med socialtjänstnämndens beslut.
Stockholm behöver ett sprutbytesprogram för att förhindra spridningen av de sjukdommar som idag plågar och sprids bland stadens missbrukare. Socialdemokraterna i landstinget (bland vilka jag ingår) har drivit detta hårt. Men (hittills?) har den borgerliga majoriteten med Birgitta Rydberg i spetsen varit hårdnackade motståndare. Mer om det och den processen skrev jag här och här.
Vi får se om de nya tongångarna från stadshuset nu gör någon skillnad. Men oavsett vilket så är bilden klar; landstingsalliansen står ensammare och ensammare i sitt prestigeladdade motstånd. Att ett sprutbytesprogram kommer att genomföras någon gång tror jag är rätt klart. Frågan är bara ur lång tid det tar. Och hur mycket mänskligt lidande den väntan kommer att hinna innebära.
Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant
Stockholm behöver ett sprutbytesprogram för att förhindra spridningen av de sjukdommar som idag plågar och sprids bland stadens missbrukare. Socialdemokraterna i landstinget (bland vilka jag ingår) har drivit detta hårt. Men (hittills?) har den borgerliga majoriteten med Birgitta Rydberg i spetsen varit hårdnackade motståndare. Mer om det och den processen skrev jag här och här.
Vi får se om de nya tongångarna från stadshuset nu gör någon skillnad. Men oavsett vilket så är bilden klar; landstingsalliansen står ensammare och ensammare i sitt prestigeladdade motstånd. Att ett sprutbytesprogram kommer att genomföras någon gång tror jag är rätt klart. Frågan är bara ur lång tid det tar. Och hur mycket mänskligt lidande den väntan kommer att hinna innebära.
Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant
torsdag, september 20, 2007
Är det twinglys fel att bloggare jagar besökare?
Jag skulle vilja säga att det finns två stora fördelar med att med hjälp av twingly* få läsare från främst SvD:s och DN:s hemsidor. Det första är att metoden ger hyfsat många läsare, det andra att du åtminstone delvis når andra typer av människor än de som redan finns inom den så kallade ”bloggosfären”. Har man intresse av att på något sätt bedriva opinion (eller med andra ord, vill man gärna att någon ska lyssna på vad man har att säga), så är alltså twingly ett alldeles utmärkt redskap.
Detta skriver jag med anledning av den debatt som blossat upp efter att Bengt på Frihetens vingar skrev ett ”öppet brev” till Martin Källström på twingly som i stort ett är en kritik av den likriktning av bloggosfären bloggaren numer tycker sig skönja. Tråden plockades sedan upp av bland andra Johan på hans Blogg-blogg, och han är inte nådig: ”För ett år sedan länkade man till den tidning man subjektivt tyckte hade den bästa artikeln eller analysen. Nu för tiden verkar jakten på unika besökare stå över allt annat” skriver Johan och påpekar också att en relativt liten grupp om 33 stycken bloggar står för hela en tredjedel av alla twingly-länkar (och ja, jag är antagligen en av dem, vilket såklart delvis förklarar detta inlägg).
Till att börja med finns det här anledning att stanna upp en smula vid argumentet att det skulle vara twinglys fel att jakt på träffar ersatt kvalitet. För det kan väl rimligen inte vara twinglys fel att bloggare jagar unika besökare? Om det är jakten på besökare som är problemet borde man väl snarare lägga kraft på att lägga ner bloggtoppen, eller liknande rankningsinstrument där antal träffar är det som räknas?
Däremot så kan man konstatera, att i en värld där jakten på unika besökare redan verkar vara ett faktum så har twingly (och därmed också de stora tidningsdrakarna) fått en stark ställning i bloggosfären. Men det innebär också, om du vill vända på det, att det är möjligt att bli läst utan att ha tio bloggkompisar som länkar till dig (eller, gubevars, genom att skriva slaskiga kvällstidningsrubriker så att du kommer upp högt på intressant.se). Samt att fler vanliga tidningsläsare får upp ögonen för vad som faktiskt skrivs på våra bloggar.
Några av de inlägg som jag själv tycker har varit mest ”lyckade” (tex det här och det här) är sådana som inte är pingade på twingly, utan som däremot har spridits via länkar från andra bloggare. Och det är klart, att någon efter att ha läst ditt inlägg tycker det är så bra (eller upprörande dåligt) att det är värt att länka till betyder såklart mer än att någon utan att ha läst ditt inlägg klickar på en länk bredvid en artikel i DN eller svenskan.
Men den möjligheten att sprida sina texter har ju på intet sätt försvunnit i och med twingly. Och tycker man att det är finare att skriva för bloggosfären än för tidningsläsarna, då är det väl bara att bry sig mer hur mycket länkar en blogg får än hur många träffar den får. Personligen så har jag favoritbloggar som väldigt få läser och ännu färre länkar till, jag har favoritbloggar som nästan bara kommenterar dagspolitik och tokpingar på twingly, och så har jag de som kör en helt egen agenda och på det sättet byggt upp en alldeles egen läsekrets.
Ärligt talat så har jag lite svårt för den här bloggosfärens ”jag-är-finare-än-du” tuppfäktningen. Lev och låt leva, är mitt slagord för dagen. Läs mer i DN eller SvD.
UPPDATERING: Svensson skriver bra om detta, och det var också han som ursprungligen taggade mig som en av "de 33". Såklart. Läs hans inlägg också. SLUT PÅ UPPDATERING.
*) ja, det här är ett ruggigt internt metainlägg. Om du varken vet vad twingly är eller ens bryr dig, strunta i att läsa. Men kom gärna tillbaka någon annan gång, istället. Så lovar jag att skriva om något av större allmänintresse...
Andra bloggar om: bloggosfären, twingly, media, bloggar, bloggtoppen, intressant.se och annat intressant
Detta skriver jag med anledning av den debatt som blossat upp efter att Bengt på Frihetens vingar skrev ett ”öppet brev” till Martin Källström på twingly som i stort ett är en kritik av den likriktning av bloggosfären bloggaren numer tycker sig skönja. Tråden plockades sedan upp av bland andra Johan på hans Blogg-blogg, och han är inte nådig: ”För ett år sedan länkade man till den tidning man subjektivt tyckte hade den bästa artikeln eller analysen. Nu för tiden verkar jakten på unika besökare stå över allt annat” skriver Johan och påpekar också att en relativt liten grupp om 33 stycken bloggar står för hela en tredjedel av alla twingly-länkar (och ja, jag är antagligen en av dem, vilket såklart delvis förklarar detta inlägg).
Till att börja med finns det här anledning att stanna upp en smula vid argumentet att det skulle vara twinglys fel att jakt på träffar ersatt kvalitet. För det kan väl rimligen inte vara twinglys fel att bloggare jagar unika besökare? Om det är jakten på besökare som är problemet borde man väl snarare lägga kraft på att lägga ner bloggtoppen, eller liknande rankningsinstrument där antal träffar är det som räknas?
Däremot så kan man konstatera, att i en värld där jakten på unika besökare redan verkar vara ett faktum så har twingly (och därmed också de stora tidningsdrakarna) fått en stark ställning i bloggosfären. Men det innebär också, om du vill vända på det, att det är möjligt att bli läst utan att ha tio bloggkompisar som länkar till dig (eller, gubevars, genom att skriva slaskiga kvällstidningsrubriker så att du kommer upp högt på intressant.se). Samt att fler vanliga tidningsläsare får upp ögonen för vad som faktiskt skrivs på våra bloggar.
Några av de inlägg som jag själv tycker har varit mest ”lyckade” (tex det här och det här) är sådana som inte är pingade på twingly, utan som däremot har spridits via länkar från andra bloggare. Och det är klart, att någon efter att ha läst ditt inlägg tycker det är så bra (eller upprörande dåligt) att det är värt att länka till betyder såklart mer än att någon utan att ha läst ditt inlägg klickar på en länk bredvid en artikel i DN eller svenskan.
Men den möjligheten att sprida sina texter har ju på intet sätt försvunnit i och med twingly. Och tycker man att det är finare att skriva för bloggosfären än för tidningsläsarna, då är det väl bara att bry sig mer hur mycket länkar en blogg får än hur många träffar den får. Personligen så har jag favoritbloggar som väldigt få läser och ännu färre länkar till, jag har favoritbloggar som nästan bara kommenterar dagspolitik och tokpingar på twingly, och så har jag de som kör en helt egen agenda och på det sättet byggt upp en alldeles egen läsekrets.
Ärligt talat så har jag lite svårt för den här bloggosfärens ”jag-är-finare-än-du” tuppfäktningen. Lev och låt leva, är mitt slagord för dagen. Läs mer i DN eller SvD.
UPPDATERING: Svensson skriver bra om detta, och det var också han som ursprungligen taggade mig som en av "de 33". Såklart. Läs hans inlägg också. SLUT PÅ UPPDATERING.
*) ja, det här är ett ruggigt internt metainlägg. Om du varken vet vad twingly är eller ens bryr dig, strunta i att läsa. Men kom gärna tillbaka någon annan gång, istället. Så lovar jag att skriva om något av större allmänintresse...
Andra bloggar om: bloggosfären, twingly, media, bloggar, bloggtoppen, intressant.se och annat intressant
Vad har regeringen mot kollektivtrafiken?
Det var med blandande känslor jag igår eftermiddags såg infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) göra bort sig inför deltagarna på Svenska lokaltrafikföreningens (SLTF:s) tvådagarskonfenrens i Västerås. En del skadeglädje, eftersom Torstensson trots allt inte tillhör mina politiska vänner. Men en ännu större känsla var bekymrad bestörtning – hur kan vi ha en regering som åtminstone säger sig värna miljön men så fullkomligt struntar i en av de viktigaste miljöpolitiska strategierna; att få folk att åka kollektivt?
Bakgrunden är enkel: regeringen höjer både diselskatten och fordonsskatten för bussar*, utan att kollektivtrafiken kompenseras för de kostnader detta innebär (till skillnad från exempelvis bönderna, vilka vad jag kan förstå det kompenseras för skattehöjningarna). Det innebär att hundratals miljoner av regeringens ”miljösatsning” kommer att betalas i form av försämringar för landets kollektivtrafik (åtminstone den del av kollektivtrafiken som går på väg, och inte på räls.)
Om detta pressades Åsa Torstensson av skickliga utfrågaren Margit Silberstein. Och hon misslyckades kapitalt med att svara. Och som sagt, det var lite kul att se (påminde på sätt och vis om ett avsnitt av ”Idol”). Men den politik som ligger bakom är inget att skratta åt. Att regeringen för en kollektivtrafikfientlig politik är något alltför få känner till. Det är en kunskap fler borde hjälpas åt att sprida.
Läs även riksdagsledamoten Monica Greens inlägg i ämnet , det hittar du här
UPPDATERING: *) fordonsskattehöjningen för bussar gäller, vilket en person i en kommentar här nedan påpekat, endast bussar under 3,5 ton. Det innebär att "vanliga" SL-bussar inte drabbas, utan bara annan typ av kollektivtrafik som exempelvis färdtjänst. Detta var dock ingenting infrastrukturminister Åsa Torstensson nämnde med ett ord under onsdagens utfrågning, tvärtom. Ministerna hade alltså uppenbarligen inte koll på de egna förslagen, vilket på ett sätt gör saken ännu värre.
Och diselskattehöjningen slår fortfarande på kollektivtrafiken. Utan att någon kompensation för detta kan skönjas. Man borde varit bonde istället... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: regeringen, skatter, miljö, kollektivtrafik, SLTF, åsa torstensson. diselskatt, fordonsskatt och annat intressant
Bakgrunden är enkel: regeringen höjer både diselskatten och fordonsskatten för bussar*, utan att kollektivtrafiken kompenseras för de kostnader detta innebär (till skillnad från exempelvis bönderna, vilka vad jag kan förstå det kompenseras för skattehöjningarna). Det innebär att hundratals miljoner av regeringens ”miljösatsning” kommer att betalas i form av försämringar för landets kollektivtrafik (åtminstone den del av kollektivtrafiken som går på väg, och inte på räls.)
Om detta pressades Åsa Torstensson av skickliga utfrågaren Margit Silberstein. Och hon misslyckades kapitalt med att svara. Och som sagt, det var lite kul att se (påminde på sätt och vis om ett avsnitt av ”Idol”). Men den politik som ligger bakom är inget att skratta åt. Att regeringen för en kollektivtrafikfientlig politik är något alltför få känner till. Det är en kunskap fler borde hjälpas åt att sprida.
Läs även riksdagsledamoten Monica Greens inlägg i ämnet , det hittar du här
UPPDATERING: *) fordonsskattehöjningen för bussar gäller, vilket en person i en kommentar här nedan påpekat, endast bussar under 3,5 ton. Det innebär att "vanliga" SL-bussar inte drabbas, utan bara annan typ av kollektivtrafik som exempelvis färdtjänst. Detta var dock ingenting infrastrukturminister Åsa Torstensson nämnde med ett ord under onsdagens utfrågning, tvärtom. Ministerna hade alltså uppenbarligen inte koll på de egna förslagen, vilket på ett sätt gör saken ännu värre.
Och diselskattehöjningen slår fortfarande på kollektivtrafiken. Utan att någon kompensation för detta kan skönjas. Man borde varit bonde istället... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: regeringen, skatter, miljö, kollektivtrafik, SLTF, åsa torstensson. diselskatt, fordonsskatt och annat intressant
onsdag, september 19, 2007
Fastighetsskatten - igen
Vad är det med den borgerliga regeringen och fastighetsskatten? Det är som att det har gått troll i frågan. Förslag framkastas och förkastas i en rasande takt, och det enda som egentligen är bestående är det faktum att jättevillorna i Stockholms förmögnaste förorter kommer att få monumentala skattelättnader samtidigt som vanligt folk drabbas.
Nu läser jag i SvD att den "låga kommunala avgift" (som trots att den är obligatorisk absolut inte får kallas för en skatt, å nej då) nu inte kommer att vara riktigt lika låg längre. Vilket alltså gör fördelningsprofilen på den borgerliga reformen ännu sämre. För de rikaste är skillnaden marginell, men fler runt om i landet drabbas nu bara av finansieringen eftersom deras hus inte var så högt taxerade till att börja med.
Och är det någon som tror att det här är slutet? Fastighetsskatten har gått från att vara en av borgerlighetens stora plusfrågor till att bli en kvarnsten om dess hals. Taffligt, är ett ord som faller en på läppen.
Andra bloggar om: poltik, fastighetsskatt, regeringen, alliansen och annat intressant
Nu läser jag i SvD att den "låga kommunala avgift" (som trots att den är obligatorisk absolut inte får kallas för en skatt, å nej då) nu inte kommer att vara riktigt lika låg längre. Vilket alltså gör fördelningsprofilen på den borgerliga reformen ännu sämre. För de rikaste är skillnaden marginell, men fler runt om i landet drabbas nu bara av finansieringen eftersom deras hus inte var så högt taxerade till att börja med.
Och är det någon som tror att det här är slutet? Fastighetsskatten har gått från att vara en av borgerlighetens stora plusfrågor till att bli en kvarnsten om dess hals. Taffligt, är ett ord som faller en på läppen.
Andra bloggar om: poltik, fastighetsskatt, regeringen, alliansen och annat intressant
Det rent av vackra med tunnelbanor
Är på väg till Västerås för att under några dagar lära mig mer om och umgås med människor som är engagerade i kollektivtafiken. Jag ska nämligen tillsammans med ett gäng kollegor från SL:s styrelse på något som kallas SLTF-dagar (SLTF står för Svenska Lokaltrafikföreningen).
Då känns det kul att läsa i tidningen att den idé om en tunnelbanering runt staden som Stockholms handelskammare lanserat och som vi socialdemokrater i landstinget fångat upp nu fått lite uppmärksamhet. Det här är politik när den är som bäst. Och tunnelbanor är faktiskt inte bara praktiska och miljövänliga, de är också väldigt vackra. Läs mer i DN
Andra bloggar om: politik, kollektivtrafik, sltf, tunnelbana, socialdemokraterna och annat intressant
Då känns det kul att läsa i tidningen att den idé om en tunnelbanering runt staden som Stockholms handelskammare lanserat och som vi socialdemokrater i landstinget fångat upp nu fått lite uppmärksamhet. Det här är politik när den är som bäst. Och tunnelbanor är faktiskt inte bara praktiska och miljövänliga, de är också väldigt vackra. Läs mer i DN
Andra bloggar om: politik, kollektivtrafik, sltf, tunnelbana, socialdemokraterna och annat intressant
Är stockholmarna trötta och konservativa?
Jag vet inte om det gör mig konservativ, men jag tycker faktiskt att det ibland kan finnas en poäng med att vara lite varsam med olika typer av historiska stadsmiljöer. Att riva ner för att få luft och ljus kan vara ett slagkraftigt slagord som visst äger en viss kompromisslös charm, men med tanke på hur högt vi sedan värdesätter det som blev kvar, det genuint tidstypiska, så kan det förmodligen allt som oftast vara värt att ta några lugnande andetag innan man släpper loss bulldozrarna och bygger sig sin nya stad.
Däremot så måste jag säga att jag blir lite överraskad över den opinionsundersökning som DN publicerar som säger att en majoritet av stockholmarna vill bevara och utveckla Slussen istället för att bygga helt nytt. När man tittar närmare på siffermaterialet kan man visserligen se att det är rätt små skillnader det är frågan om. Men ändå. Slussen? Jag måste erkänna att jag på ett personligt plan har svårt att förstå vad som får en att försvara den lika opraktiska som anskrämliga konstruktionen. Nåväl. Det är egentligen inte det den här texten handlar om.
För kanske ännu intressantare än opinionsundersökningen i sig är de reaktioner de borgerliga politiker som får kommentera den ger prov på. För det är nämligen så att socialdemokratiska väljare tenderar att i något högre grad än borgerliga förorda en mer försiktig renovering. Detta faktum får Lotta Edholm (fp) att brista ut i ett ”socialdemokraterna har blivit landets konservativa parti”, och Kristina Axén-Ohlin tolkar detta som ett bevis på socialdemokraternas ”trötthet”.
Och jag tycker faktiskt att det är ett ganska märkligt sätt att hantera en opinionsundersökning som visar att det uppenbarligen finns en klyfta mellan vad i stort sett hela det politiska etablissemanget (inklusive socialdemokratin) och majoriteten av medborgarna tycker. Att börja anklaga medborgarna som uttryckt åsikter för att vara ”trötta” och ”konservativa” är kanske inte direkt vad vi förväntar oss av våra ledande politiker.
För det är ju inte socialdemokraterna i stadshuset Edholm/Ohlin kritiserar (där är den politiska samsynen som sagt hyfsat stor). Det är de socialdemokratiska väljarna. Och dessutom en hyfsat stor del av den egna valmanskåren. Ja, faktum är att det totalt sett är en majoritet av stockholmarna som Axén-Ohlin och Edholm går till attack mot.
Om inte politikerna lyckas få med sig medborgarna på braigheten i de egna förslagen så är det inte nödvändigtvis folket det är fel på. Det inser socialdemokraten Teres Lindberg, men tyvärr inte hennes kollegor i den politiska majoriteten.
Andra bloggar om: slussen, stockholm, politik, stadsbyggnadsfrågor, Kristina Axén-Ohlin, teres lindberg, och annat intressant.
Däremot så måste jag säga att jag blir lite överraskad över den opinionsundersökning som DN publicerar som säger att en majoritet av stockholmarna vill bevara och utveckla Slussen istället för att bygga helt nytt. När man tittar närmare på siffermaterialet kan man visserligen se att det är rätt små skillnader det är frågan om. Men ändå. Slussen? Jag måste erkänna att jag på ett personligt plan har svårt att förstå vad som får en att försvara den lika opraktiska som anskrämliga konstruktionen. Nåväl. Det är egentligen inte det den här texten handlar om.
För kanske ännu intressantare än opinionsundersökningen i sig är de reaktioner de borgerliga politiker som får kommentera den ger prov på. För det är nämligen så att socialdemokratiska väljare tenderar att i något högre grad än borgerliga förorda en mer försiktig renovering. Detta faktum får Lotta Edholm (fp) att brista ut i ett ”socialdemokraterna har blivit landets konservativa parti”, och Kristina Axén-Ohlin tolkar detta som ett bevis på socialdemokraternas ”trötthet”.
Och jag tycker faktiskt att det är ett ganska märkligt sätt att hantera en opinionsundersökning som visar att det uppenbarligen finns en klyfta mellan vad i stort sett hela det politiska etablissemanget (inklusive socialdemokratin) och majoriteten av medborgarna tycker. Att börja anklaga medborgarna som uttryckt åsikter för att vara ”trötta” och ”konservativa” är kanske inte direkt vad vi förväntar oss av våra ledande politiker.
För det är ju inte socialdemokraterna i stadshuset Edholm/Ohlin kritiserar (där är den politiska samsynen som sagt hyfsat stor). Det är de socialdemokratiska väljarna. Och dessutom en hyfsat stor del av den egna valmanskåren. Ja, faktum är att det totalt sett är en majoritet av stockholmarna som Axén-Ohlin och Edholm går till attack mot.
Om inte politikerna lyckas få med sig medborgarna på braigheten i de egna förslagen så är det inte nödvändigtvis folket det är fel på. Det inser socialdemokraten Teres Lindberg, men tyvärr inte hennes kollegor i den politiska majoriteten.
Andra bloggar om: slussen, stockholm, politik, stadsbyggnadsfrågor, Kristina Axén-Ohlin, teres lindberg, och annat intressant.
tisdag, september 18, 2007
Bilder från Kyoto
Kyoto är staden som amerikanarna missade under världskrigets bombmattor, och därmed också ett av få väl bevarade exempel på klassisk japansk arkitektur. Jag tillbringade några dagar där med familjen i våras och kunde naturligtvis inte låta bli att charmas av templen och trädgårdarna. Nu ser jag att ingen annan än "Idol"-Kishti Tomita har staden som sin favoritstad, och med anledning av det så kan jag inte hålla mig från att lägga upp några egna bilder. Håll till godo!
Har vi hört den förr?
När de fyra allianspartiledarna för vilken gång i ordningen det nu är idag på DN-debatt återupprepar vallöftet att alla ska få en tusenlapp i månaden i sänkt skatt undrar jag först om det kan ha blivit något fel. Kan det vara så att en slarvig pressekreterare råkat skicka fel dokument; istället för den där ödmjukt omprövande artikeln där man skulle visa att man tog människors oro och ilska på allvar så råkade det bli något underlag till regional mallartikel från valrörelsen i fjol som gick i tryck? Men så väl är det nog ändå inte.
Alltså är det återigen gammal skåpmat som serveras det svenska folket. Skillnaden nu kanske är att försöken att moraliskt legitimera skattesänkarförslagen – genom att hävda att de syftar till att pressa tillbaka arbetslösheten – framstår som ännu tunnare än tidigare. För tittar man på svensk arbetsmarknad så blir det tydligare och tydligare att problemet är det så kallade utanförskapet – det vill säga de som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och vad det verkar hittills dessutom ser ut att stanna där. Då lägger högeralliansen kraften på ett förslag som, vilket de själva skriver; ”förbättra[r] drivkrafterna för dem som redan jobbar.”
Huvudstrategin i högeralliansens jobbpolitik är alltså att vi som har jobb ska motiveras att jobba mer. Samtidigt som man avfärdar alla förslag som går ut på att få bort den ofrivilliga deltiden från arbetslivet. Och samtidigt som man monterar ner den arbetsmarknads- och KomVuxutbildning som skulle behövas för att hjälpa folk att kunna matcha de nya jobben. Det är en mycket märklig strategi, och det visar väl på att kampen mot utanförskapet hos vår regering mer är retorik än allvarligt menad politik.
Istället kvarstår gammal klassiskt högerpolitik. Sänka skatterna så mycket man bara orkar under högkonjunkturen, så får nästa lågkonjunktur ta hand om att rasera välfärden. Friedman kunde inte ha gjort det bättre själv…
Peter Andersson delar i stort mina känslor. Läs hans inlägg också.
Andra bloggar om: regeringen, politik, alliansen, skatter, jobbavdrag, sysselsättning, arbetsmarknad, arbetslöshet, ekonomi, jobb, högerpolitik och annat intressant
Alltså är det återigen gammal skåpmat som serveras det svenska folket. Skillnaden nu kanske är att försöken att moraliskt legitimera skattesänkarförslagen – genom att hävda att de syftar till att pressa tillbaka arbetslösheten – framstår som ännu tunnare än tidigare. För tittar man på svensk arbetsmarknad så blir det tydligare och tydligare att problemet är det så kallade utanförskapet – det vill säga de som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och vad det verkar hittills dessutom ser ut att stanna där. Då lägger högeralliansen kraften på ett förslag som, vilket de själva skriver; ”förbättra[r] drivkrafterna för dem som redan jobbar.”
Huvudstrategin i högeralliansens jobbpolitik är alltså att vi som har jobb ska motiveras att jobba mer. Samtidigt som man avfärdar alla förslag som går ut på att få bort den ofrivilliga deltiden från arbetslivet. Och samtidigt som man monterar ner den arbetsmarknads- och KomVuxutbildning som skulle behövas för att hjälpa folk att kunna matcha de nya jobben. Det är en mycket märklig strategi, och det visar väl på att kampen mot utanförskapet hos vår regering mer är retorik än allvarligt menad politik.
Istället kvarstår gammal klassiskt högerpolitik. Sänka skatterna så mycket man bara orkar under högkonjunkturen, så får nästa lågkonjunktur ta hand om att rasera välfärden. Friedman kunde inte ha gjort det bättre själv…
Peter Andersson delar i stort mina känslor. Läs hans inlägg också.
Andra bloggar om: regeringen, politik, alliansen, skatter, jobbavdrag, sysselsättning, arbetsmarknad, arbetslöshet, ekonomi, jobb, högerpolitik och annat intressant
Fler fackligt aktiva mördas och misshandlas
144 fackligt aktiva mördades, och över 800 misshandlades eller torterades. Det dystra bokslutet skriver den internationella fackliga samorganisationen ITUC i sin rapport för år 2006 (läs mer på ITUC:s hemsida här).
Generalsekreterare Guy Ryder kommenterar: “Workers seeking to better their lives through trade union activities are facing rising levels of repression and intimidation in an increasing number of countries. Most shocking of all is the increase of some 25% in the number killed compared to the previous year.”
Colombia med dess paramilitärer toppar listan över mördade, men landet är i sällskap med många andra. Kina, Zimbabwe, Kuba, Burma - lista över länder där facklig aktivitet möts med repression är tyvär lång. ITUC konstaterar också att det även i den demokratiska delen av världen pågår olika försök att på olika sätt nedmontera löntagarnas rätt att organisera sig fackligt och på det sättet stärka sina egna rättigheter - i det sammanhanget nämns exempelvis Australien och USA.
En skrämmande läsning, och uppfodrande. Via DN.
Andra bloggar om: fackliga rättigheter, facket, våld, ituc, mänskliga rättigheter och annat intressant
Generalsekreterare Guy Ryder kommenterar: “Workers seeking to better their lives through trade union activities are facing rising levels of repression and intimidation in an increasing number of countries. Most shocking of all is the increase of some 25% in the number killed compared to the previous year.”
Colombia med dess paramilitärer toppar listan över mördade, men landet är i sällskap med många andra. Kina, Zimbabwe, Kuba, Burma - lista över länder där facklig aktivitet möts med repression är tyvär lång. ITUC konstaterar också att det även i den demokratiska delen av världen pågår olika försök att på olika sätt nedmontera löntagarnas rätt att organisera sig fackligt och på det sättet stärka sina egna rättigheter - i det sammanhanget nämns exempelvis Australien och USA.
En skrämmande läsning, och uppfodrande. Via DN.
Andra bloggar om: fackliga rättigheter, facket, våld, ituc, mänskliga rättigheter och annat intressant
måndag, september 17, 2007
Författaren Robert Jordan är död
Via bloggen TDH nås jag av en tragisk nyhet; fantasyförfattaren Robert Jordan har gått bort, endast 58 år gammal. Jag stötte först ihop med Jordan när jag läste hans Conan-berättelser, men det är med den magnifika ”Wheel of time”-sagan som han har fått sitt stora genombrott, och det är de böckerna som gör att han idag kan räknas till en av genrens absolut största.
Wheel of time är en gigantisk (i ambition men också i rent omfång, både vad gäller sidantal och storleken på persongalleriet), episk berättelse om pojken Rand al'Thor som visar sig vara draken återfödd, eller den som är förutbestämd att stå i vägen för mörkret i den stundande sista striden. Sagan har hämtat inspiration från en mängd myter och legender, men till skillnad från exempelvis Tolkien så är det ingen svart-vit värld Jordan presenterar. Tvärtom så rör sig det mesta i olika gråskalor, och huvudfigurerna ägnar minst lika mycket tid åt att strida med olika falanger på den ”ljusa” sidan som att pröva sina krafter mot mörkret.
Den senaste delen (bok elva) i serien står fortfarande halvt oläst i min bokhylla. Inte för att den var dålig - tvärtom, utifrån vad jag hittills har läst så innebär den ett rejält lyft jämfört med de lite sega föregångarna – utan för att jag helt enkelt tänkt avvakta med att läsa färdigt den tills nästa del kommer. Intrigerna är nämligen så komplicerade att jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med om jag inte har den föregående delen i färskt minne.
Vad jag kan förstå det nu hann Jordan instruera sin släkt om hur det hela skulle sluta innan han dog. ”The wheel of time” kommer alltså att färdigställas, och draken kommer att flyga en sista gång på tidens vindar. Läs mer om Robert Jordan här, och om hans stora verk ”The wheel of time” här.
Andra bloggar om: robert jordan, the wheel of time, fantasy, kultur, litteratur och annat intressant
Wheel of time är en gigantisk (i ambition men också i rent omfång, både vad gäller sidantal och storleken på persongalleriet), episk berättelse om pojken Rand al'Thor som visar sig vara draken återfödd, eller den som är förutbestämd att stå i vägen för mörkret i den stundande sista striden. Sagan har hämtat inspiration från en mängd myter och legender, men till skillnad från exempelvis Tolkien så är det ingen svart-vit värld Jordan presenterar. Tvärtom så rör sig det mesta i olika gråskalor, och huvudfigurerna ägnar minst lika mycket tid åt att strida med olika falanger på den ”ljusa” sidan som att pröva sina krafter mot mörkret.
Den senaste delen (bok elva) i serien står fortfarande halvt oläst i min bokhylla. Inte för att den var dålig - tvärtom, utifrån vad jag hittills har läst så innebär den ett rejält lyft jämfört med de lite sega föregångarna – utan för att jag helt enkelt tänkt avvakta med att läsa färdigt den tills nästa del kommer. Intrigerna är nämligen så komplicerade att jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med om jag inte har den föregående delen i färskt minne.
Vad jag kan förstå det nu hann Jordan instruera sin släkt om hur det hela skulle sluta innan han dog. ”The wheel of time” kommer alltså att färdigställas, och draken kommer att flyga en sista gång på tidens vindar. Läs mer om Robert Jordan här, och om hans stora verk ”The wheel of time” här.
Andra bloggar om: robert jordan, the wheel of time, fantasy, kultur, litteratur och annat intressant
Jag hoppas att Göran Hägglund skäms idag
Jag har egentligen inget problem med att den borgerliga regeringen i sin höstbudget föreslår en höjning av bensinskatten med 29 öre (läs mer i DN här eller SvD här). Med tanke på det globala miljöhot vi lever under är det självklart att vi kommer att behöva minska på bilåkandet för att kunna behålla vår livsstil. Vad som stör mig enormt är däremot att samma politiker som för drygt ett år sedan plockade hem populistiska poäng i massor på ett rent motsatt krav - att bensinskatten skulle sänkas - idag sitter som kollektivt ansvariga statsråd och genomför höjningen.
En av dessa politiker är kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Och hans egen kommentar till det enorma valsveket är att "[d]et är inget jag längtat efter". Och det är väl ett understatement av rang. För faktum var att Hägglund faktiskt garanterade det rakt motsatta. "Skatten på drivmedel ska sänkas inte minst för att möjliggöra boende på landsbygden" skrev han som en av 57 punter i partiets valmanifest, vad de kallade för ett "Garantibevis" (du hittar samtliga punkterna här).
Och såklart vann han röster på detta. Och såklart bidrog det till den borgerliga valsegern. Men nu sitter han där, och gör det precis motsatta. Jag hoppas att han skäms idag, Hägglund. Och jag hoppas att väljarna minns vad en kristdemokratisk garanti är värd nästa gång det närmar sig val.
Andra bloggar om: politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, bensinskatten, vallöften, regeringen, alliansen och annat intressant
En av dessa politiker är kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Och hans egen kommentar till det enorma valsveket är att "[d]et är inget jag längtat efter". Och det är väl ett understatement av rang. För faktum var att Hägglund faktiskt garanterade det rakt motsatta. "Skatten på drivmedel ska sänkas inte minst för att möjliggöra boende på landsbygden" skrev han som en av 57 punter i partiets valmanifest, vad de kallade för ett "Garantibevis" (du hittar samtliga punkterna här).
Och såklart vann han röster på detta. Och såklart bidrog det till den borgerliga valsegern. Men nu sitter han där, och gör det precis motsatta. Jag hoppas att han skäms idag, Hägglund. Och jag hoppas att väljarna minns vad en kristdemokratisk garanti är värd nästa gång det närmar sig val.
Andra bloggar om: politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, bensinskatten, vallöften, regeringen, alliansen och annat intressant
Och nu då..?
Under den senaste tiden har det där med att göra om bloggens utseende växt från en lockande tanke till ett trängande behov. Den murriga myssjuttiotalslooken som jag faktiskt gillade skarp i våras har under de senaste veckorna känts mer och mer kvävande. Istället har jag fått lust att göra något renare, något mer skarpt och tydligt. Bilden ovan är från Kyoto, Japan, och valet av motiv ska absolut ses som någon typ av estetiskt statement.
Men jag är inte klar alls. Så bli inte överraskad om Sjölander ser lite olika ut under dagarna framöver. Kom också gärna med synpunkter om vad du tycker och så. Allt för mina läsare, som du vet...
Andra bloggar om: bloggar, utseende, bloggutseende, blogger och annat intressant
Men jag är inte klar alls. Så bli inte överraskad om Sjölander ser lite olika ut under dagarna framöver. Kom också gärna med synpunkter om vad du tycker och så. Allt för mina läsare, som du vet...
Andra bloggar om: bloggar, utseende, bloggutseende, blogger och annat intressant
Ett år av svek och misslyckanden
Valnatten 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vilket misslyckande den kommande borgerliga regeringen skulle stå inför. Tvärtom var jag rätt imponerad över inte minst det moderata valmaskineriet, och kombinerat med det goda ekonomiska läge Sverige befann sig i kände jag mig rätt säker att vi den här gången inte skulle få se ett borgerligt regeringsfiasko a la Carl Bildt 91-94. Idag, ett år senare, har jag fått anledning att ompröva den inställningen i grunden.
För med tanke på de goda tiderna undrar jag om man inte kan säga att regeringen Reinfeldt faktiskt sköter sig sämre än regeringen Bildt för dryga femton år sedan. Det yttersta tecknet på det är naturligtvis de ständiga opinionsundersökningar som gång efter gång visar på vilket underbetyg det svenska folket ger högeralliansen. Fredrik Reinfeldt befinner sig som han själv uttryckt det ”i förtroendebranschen”, men det förtroende han och hans regering hade för ett år sedan är så gott som förbrukat.
Sättet att hantera detta förtroendetapp hos alliansens företrädare är också slående. Allt från ett tondövt ”historien kommer att ge oss rätt” a la Schlingmann till ett ”folk förstår inte hur bra de har fått det” respektive ”media är taskiga” a la Reinfeldt (läs exempel på båda tankesätten här och här). Det verkar överlag inte finnas en borgerlig politiker och eller opinionsbildare som ens vågar tänka tanken att förklaringen kan ha med någonting annat än kommunikation och yta att göra, att svenska folket kanske inte gillar innehållet i politiken tycks någonstans vara en förbjuden tanke.
Jag tror istället det finns två övergripande förklaringar till varför folket vänt regeringen ryggen. Det handlar om svek, och det handlar om misslyckanden.
Regeringen genomför ju bara sitt valmanifest, hur kan man då tala om svek, är en vanlig invändning man kan höra från högerhåll. Och till att börja med ska man naturligtvis nyansera detta en hel del. Inte minst på lokal nivå ser vi så gott som dagligdags exempel på regelrätta löftesbrott från de sittande högerallianserna (se här, för ett dagsaktuellt exempel). Men låt gå, jag tror faktiskt känslan av att vara lurade är större än att den går att koppla till enbart dessa direkta lögner.
Jag tror det stora sveket handlar om förväntningar. För om man går till val som ”det nya arbetarpartiet”, om man säger att man ska övertrumfa alla socialdemokraternas satsningar på välfärden, om man som Reinfeldt tittar in i tevekameran under slutdebatten och säger att man inte vill ta bort någonting, bara förbättra – ja, då kommer folk att tro att man faktiskt menar det också! Folk gick faktiskt på Schlingmanns pr-trick om att det var moderaterna som var de nya socialdemokraterna (vilket inte var konstigt, för det var ett förbannat snyggt pr-trick) – och därför blir de förbannade när det visar sig att det fortfarande var gamla moderater som dolde sig bakom maskerna.
Och detta svek blir ännu tydligare när man faktiskt granskar utfallet av regeringens år ett. Mona Sahlin skriver bra om det på SvD-Brännpunkt (hon bygger sina artikel på den rapport som socialdemokraterna tagit fram, du laddar ner den här). Läs den, och konstatera vilken klassisk högerpolitik det är regeringen använder högkonjunkturen för att driva igenom. Å ena sidan massiva skattesänkningar för de rika, å andra lämnar folk a-kassan och står utförsäkrade eftersom de tycker det blivit för dyrt att vara med. Och, vilket är min poäng, det var inte detta det svenska folket ville ha. Inte ens de som röstade på alliansen (åtminstone inte alla av dem).
Och så misslyckandena. Det räcker väl egentligen med att säga ”Mats Odell”, men låt mig för sakens skull påminna om ministeravgångarna, de interna bråken, hafsandet fram och tillbaka med mängder av frågor – det är ingen kompetent och stabil regering vi har. När räntorna kryper uppåt, skattesänkningarna återigen börjar bli ofinansierade, känslan av otrygghet infinner sig i hela ekonomin (inte minst efter den börsoro som rått under den senaste tiden) – ja, då tror jag sådant spelar roll. Och tyvärr för Sverige så har vi nog inte sett slutet av detta än.
Runt om i borgerligheten verkar det nu som om man mest väntar på någon form av ”vändpunkt”. Jag kan tänka mig att man på interna möten pratar mycket om bergstoppar som måstes över, nedförsbackar på andra sidan krönet. Och att fästa hoppet vid någon förmodat kommande frälsning är naturligtvis ett psykologiskt mycket lättare sätt att hantera svårigheter än att faktiskt på allvar försöka förstå vad det är som gått fel.
Men politik är inte bara ett spel. Det finns en faktisk verklighet där ute, och det är den som utgör grunden för vad verkliga människor faktiskt tycker och tänker. Fredrik Reinfeldt och hans folk var mycket skickliga på att i opposition skapa en bild av sig själva och vad de ville göra. Efter valsegern var det plötsligt en annan sak – nu skulle de bedömas inte efter vad de sa utan efter vad de faktiskt gjorde.
Och hittills har detta misslyckats kapitalt. Om inget drastiskt sker, kommer 2006-2010 läggas till åren av tillfälliga borgerliga regeringsmisslyckanden i den svenska politiska historien.
Andra som skriver bra om regeringen år ett: Morian, Alexandra, Morgan Johansson, Luciano.
Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, ett år med alliansen, fredrik reinfeldt, mona sahlin, moderaterna, nya moderaterna, opinionen, valet 2010, valet 2006 och annat intressant
För med tanke på de goda tiderna undrar jag om man inte kan säga att regeringen Reinfeldt faktiskt sköter sig sämre än regeringen Bildt för dryga femton år sedan. Det yttersta tecknet på det är naturligtvis de ständiga opinionsundersökningar som gång efter gång visar på vilket underbetyg det svenska folket ger högeralliansen. Fredrik Reinfeldt befinner sig som han själv uttryckt det ”i förtroendebranschen”, men det förtroende han och hans regering hade för ett år sedan är så gott som förbrukat.
Sättet att hantera detta förtroendetapp hos alliansens företrädare är också slående. Allt från ett tondövt ”historien kommer att ge oss rätt” a la Schlingmann till ett ”folk förstår inte hur bra de har fått det” respektive ”media är taskiga” a la Reinfeldt (läs exempel på båda tankesätten här och här). Det verkar överlag inte finnas en borgerlig politiker och eller opinionsbildare som ens vågar tänka tanken att förklaringen kan ha med någonting annat än kommunikation och yta att göra, att svenska folket kanske inte gillar innehållet i politiken tycks någonstans vara en förbjuden tanke.
Jag tror istället det finns två övergripande förklaringar till varför folket vänt regeringen ryggen. Det handlar om svek, och det handlar om misslyckanden.
Regeringen genomför ju bara sitt valmanifest, hur kan man då tala om svek, är en vanlig invändning man kan höra från högerhåll. Och till att börja med ska man naturligtvis nyansera detta en hel del. Inte minst på lokal nivå ser vi så gott som dagligdags exempel på regelrätta löftesbrott från de sittande högerallianserna (se här, för ett dagsaktuellt exempel). Men låt gå, jag tror faktiskt känslan av att vara lurade är större än att den går att koppla till enbart dessa direkta lögner.
Jag tror det stora sveket handlar om förväntningar. För om man går till val som ”det nya arbetarpartiet”, om man säger att man ska övertrumfa alla socialdemokraternas satsningar på välfärden, om man som Reinfeldt tittar in i tevekameran under slutdebatten och säger att man inte vill ta bort någonting, bara förbättra – ja, då kommer folk att tro att man faktiskt menar det också! Folk gick faktiskt på Schlingmanns pr-trick om att det var moderaterna som var de nya socialdemokraterna (vilket inte var konstigt, för det var ett förbannat snyggt pr-trick) – och därför blir de förbannade när det visar sig att det fortfarande var gamla moderater som dolde sig bakom maskerna.
Och detta svek blir ännu tydligare när man faktiskt granskar utfallet av regeringens år ett. Mona Sahlin skriver bra om det på SvD-Brännpunkt (hon bygger sina artikel på den rapport som socialdemokraterna tagit fram, du laddar ner den här). Läs den, och konstatera vilken klassisk högerpolitik det är regeringen använder högkonjunkturen för att driva igenom. Å ena sidan massiva skattesänkningar för de rika, å andra lämnar folk a-kassan och står utförsäkrade eftersom de tycker det blivit för dyrt att vara med. Och, vilket är min poäng, det var inte detta det svenska folket ville ha. Inte ens de som röstade på alliansen (åtminstone inte alla av dem).
Och så misslyckandena. Det räcker väl egentligen med att säga ”Mats Odell”, men låt mig för sakens skull påminna om ministeravgångarna, de interna bråken, hafsandet fram och tillbaka med mängder av frågor – det är ingen kompetent och stabil regering vi har. När räntorna kryper uppåt, skattesänkningarna återigen börjar bli ofinansierade, känslan av otrygghet infinner sig i hela ekonomin (inte minst efter den börsoro som rått under den senaste tiden) – ja, då tror jag sådant spelar roll. Och tyvärr för Sverige så har vi nog inte sett slutet av detta än.
Runt om i borgerligheten verkar det nu som om man mest väntar på någon form av ”vändpunkt”. Jag kan tänka mig att man på interna möten pratar mycket om bergstoppar som måstes över, nedförsbackar på andra sidan krönet. Och att fästa hoppet vid någon förmodat kommande frälsning är naturligtvis ett psykologiskt mycket lättare sätt att hantera svårigheter än att faktiskt på allvar försöka förstå vad det är som gått fel.
Men politik är inte bara ett spel. Det finns en faktisk verklighet där ute, och det är den som utgör grunden för vad verkliga människor faktiskt tycker och tänker. Fredrik Reinfeldt och hans folk var mycket skickliga på att i opposition skapa en bild av sig själva och vad de ville göra. Efter valsegern var det plötsligt en annan sak – nu skulle de bedömas inte efter vad de sa utan efter vad de faktiskt gjorde.
Och hittills har detta misslyckats kapitalt. Om inget drastiskt sker, kommer 2006-2010 läggas till åren av tillfälliga borgerliga regeringsmisslyckanden i den svenska politiska historien.
Andra som skriver bra om regeringen år ett: Morian, Alexandra, Morgan Johansson, Luciano.
Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, ett år med alliansen, fredrik reinfeldt, mona sahlin, moderaterna, nya moderaterna, opinionen, valet 2010, valet 2006 och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)