Varför är jag som man feminist? För länge sedan utvecklade jag det och tror att jag kom fram till att det någonstans handlar om dåligt samvete. Men det finns ett skäl till. Nämligen att antifeministerna är så fruktansvärt patetiska.
Läser kommentarerna till expressens intervju med Petra Ulmanen. Vilket stärker mig i denna övertyglse. Signaturen "Otroligt" inleder starkt. ”[feministerna] menar det finns ju tydligen inga kvinnor som våldtar, misshandlar å förtrycker andra!? allvarligt talat så kan femenisterna gå å bada istället! ni har inte ett rätt hittills!”
Vad säger man? Otroligt lyckas i några korta meningar både ge uttryck för en fördomsfull missuppfattning av vad ”femenisterna” egentligen tycker, och sedan dra helt felaktiga slutsatser utifrån denna i sig felaktiga uppfattning.
Men det blir bättre. Signaturen ”Den väldige” utvecklar den politiska analysen rakt in i konspirationsteoriernas förlovade värld. ” Feminismen har den ställning den har därför att den lurat i allmänheten att den sysslar med jämställdhet. Dessutom har den lurat i allmänheten att det bara är kvinnor som ska gynnas i jämställhetsfrågor” skriver han och avslutar med att bevisa detta genom ett generalexempel; ” Fler män engagerar sig mot "kvinnovåldet" heter det. Men det mesta våldet begås av män mot män. Har fler kvinnor engagerat sig sista tiden för att göra något åt det? Nej. Varför inte? På grund av feminismen förstås.”
Här kan vi se några tydliga grundpelare som antifeminismen tycks bygga på. Den första är att det egentligen är mer synd om männen. I det här fallet är det för att vi blir misshandlade på stan. Annars handlar det ofta om vårdnadstvister och sådant.
Den andra att feminister ”bara” ser till kvinnor. Egentligen är det en variation på tema ett ovan. Eftersom det i antifeministens värld är mannen det är synd om blir det feministiska grundantagandet att kvinnor är strukturellt underordnade fördomsfullt och förljuget.
Och den tredje grundpelaren är detta konspiratoriska. Att feminismen är en sorts lömsk kraft som smugit sig in och förgiftat relationerna mellan könen. Konspirationen härleds ofta tillbaka till några bittra medelklasskvinnor på våra akademiska institutioner.
Och detta är naturligtvis tre grundfalska antaganden. Det är faktiskt inte synd om männen, och att påstå det är att göra sig löjlig. Kvinnorna är strukturellt underordnade, så jämställdhet kräver att kvinnor får relativt mer och män relativt mindre än idag - det är inte förljuget, utan verklighet. Och det finns ingen konspiration, utan en en bred och omfattande insikt/rörelse.
Frågor om feminism och jämlikhet mellan könen är inte lätta. Att avfärda antifeminsimen känns däremot mer oproblematiskt. Det kan väl vara en insikt väl värd att fira en dag som denna. Trevligt kvinnodag på er, allesammans.
9 kommentarer:
Intressant att se att du bara viftar bort "vårdnadstvister och sånt" och män som blir misshandlade på stan... Det är väl sånt som en karl får tåla, eller?
Du är vulgärt antiintellektuell.
"Du är vulgärt antiintellektuell."
Tackar.
(och för tydlighets skull - jag viftar inte bort varken vårdnadstivster som sådana eller våld riktat mot män. Jag viftar bort dem som använder detta som bevis/argument för att kvinnor inte är strukturellt underordnade män. Vilket torde framgå av texten ovan.)
Yes Johan. Tack för att du skriver det. Jag tycker mig annars se detta i två återkommande teman:
- feminismen är onödig ("det är mer synd om män", "kvinnor får skylla sig själva" e.t.c)
och
- feminismen är omöjlig ("kvinnor och män är biologiskt olika och kan aldrig bli jämställda")
Men en annan frekvent grej är ju det du också lite är inne på, att "allt är feminismens fel".
............Tackar. Själv har jag oftast fina kommentatorer på min blogg, inklusive en rad trevliga och vuxna män. Men min erfarenhet är att de bittraste och hånfullaste inläggen på nätet kommer från antifeminister. I en utredning nyligen fann man att de män som misshandlar sina kvinnliga partners oftast har en djup känsla av mindervärde och avundsjuka, och det intrycket får jag också många gånger av antifeminister. De tror inte alls att kvinnor är underlägsna, istället bär de på en farhåga att det faktiskt är tvärtom. Män som är säkra på sin manlighet, oavsett om de är storvuxna grovjobbare eller 1.40 långa och älskar att virka, har inget behov av att racka ner på feminister.
Problemet är att det står alla fritt att tolka begreppen "feminist" och "feminism" efter eget tycke. Det gör att den som kallar sig feminist tros ha samma uppfattning som företrädare för den av alla inriktningar av feminismen som gormar högst. "Män är djur" var ett pikant uttryck för feminism för bara ett kort tag sedan som bara den mest självförnekande man skulle skriva under på. Om detta är feminism är det lätt att vara antifeminist och det är väl just detta som är problemet; Så länge det är öppet vad en feminist är så kommer det att vara öppet att definiera antifeminism.
/E
Att kalla sig för feminist är lika illa som att kalla sig för kommunist. Kommunismen var nog tänkt att vara en rättvis ideologi när Marx och Engel plitade ner den. Men den blev tvärtom. Likadant är det med feminismen. Kvinnorna som kämpade för röst rätt hade nog inte velat att det skulle bli en kamp där alla
män pekas ut som djur och mindre värda. Skulle aldrig kunna kalla mig för feminist. Jag är humanist.
Jag trodde du kallade dig Anonymous?
Så länge man pratar om feminism (i singularis) är det nog just så svårt som Emil säger. När man börjar prata feminismer (pluralis) blir det lättare. Då kan man nischa sig mot var man i övrigt hör hemma politiskt, och framförallt ganska effektivt mota bort "Män är djur"-assosciationer.
Rekommenderar Lena Gemzöes bok "Feminism" som en bra början att hitta "sin egen" feminism.
Kallar man sig antifeminist har jag svårt att tolka det på annat sätt än att man dömmer ut hela feminismen. Antingen för att man tycker att alla feminister har fel, eller för att man inte orkat sätta sig in tillräckligt mycket för att kunna skilja på nyanserna.
Om det inte är det man menar bör man nog byta epitet. För jag tycker också att det finns bra feminister och så finns det riktigt dåliga. Precis som det finns bra och dåliga humanister med, för den delen (finns det inte klara idéhistoriska band från humanismen via romantiken rakt in i nazismen, till exempel? Vill minnas att jag läst något sådant.)
Tack för alla kommentarerna, för övrigt. Kul att kunna skapa lite debatt.
Skicka en kommentar