Om huvudkritiken mot motståndare faller – vad finns då kvar? En polemik med Ingerö och Pettersson

Häromdagen lyfte jag på bloggen frågan om den borgerliga avundsjukan. Vad ligger bakom den drivkraft att sparka neråt som exempelvis moderatpolitikern Helena Rivière ger uttryck för, frågade jag mig. På mitt inlägg fick jag två skarpa invändningar från högerhåll. Johan Ingerö svarade i kommentarsfältet och Per Pettersson skrev ett eget inlägg på temat. Och det är två välskrivna och genomtänkta kommentarer. Men när jag läser dem slås jag ändå av hur de båda bygger på ett grundantagande som faktiskt är rakt av falskt.

Vad driver högern att vilja sparka neråt?

Vad är det som driver den politiska högern? Ja, i många fall finns säkert ett ärligt och genuint engagemang för en politik som man på allvar tror leder rätt och är det bästa för folk. Men ibland så undrar jag. När jag läser Alliansfritt Sveriges recension av tunga moderatpolitikern Helena Riviéres bok Bidragskulturen filsofin bakom socialbidraget inser jag att här finns en värderingsklyfta som jag faktiskt inte fullt ut kan förstå.

Begåvade reflektioner från vänster

Jag uttryckte igår inspirerad av Klas Gustavsson min besvikelse över den andefattighet jag tycker präglar den senaste tidens stora inom vänster-uppgörelse, den så kallade Arenafejden. Som för att understryka vad jag menar publicerar välskrivna vänstersajten Dagens Konflikt en text som jag tycker innehåller allt det jag saknar. En betraktelse över Vänsterpartiets valplattform visar sig nämligen vara ett synnerligen läsvärt stycke samtida politisk analys.

Varför jag inte uppskattar Arenafejden

Det finns två saker som alla gillar att prata om. Sig själv, och konflikter. För mig som vänstermänniska med stort intresse för idédebatt och politisk teori innehåller den så kallade Arenafejden där ett antal debattörer på vänsterkanten i svensk politik de senaste månaderna gjort sitt bästa för att ta heder och ära av varandra element av båda. Därför borde jag ju egentligen uppskatta den. Men när jag idag med stor behållning läser Klas Gustavssons kritiska recension av debatten som sådan (Arenadebatten: Ängslig vänster) slås jag plötsligt av en insikt. 

Klassamhället sitter i köttet

Klass är någonting väldigt kroppsligt. Det märks i utslitna ryggar, stressjukdomar, förslitningsskador, psykisk ohälsa, övervikt. När vi på olika sätt tar del av och försöker sätta oss in i hur gamla tiders klassamhälle såg ut och fungerade så är det de fysiska delarna vi oftast fastnar vid; armod, povra levnadsförhållanden, dålig tillgång till medicin och läkare. Ja, det är ju till och med så att de som med viss regelbundenhet tenderar att förklara klassamhället för dött brukar hänga upp det på att det rent fysiska lidandet i dagens moderna välfärdssverige inte går att jämföra med andra delar av världen eller hur det sett ut tidigare även här. 

Marika Lindgren Åsbrink har senaste dagarna skrivit några oerhört angelägna texter om just klass och hälsa (på bloggen och nu senast även på SVT debatt). Med en gedigen avstamp i fakta och statistik visar hon det moderna svenska klassamhället i all sin obarmhärtiga klarhet. Och inläggen ger också perspektiv på den borgerliga sjukvårdspolitik som bedrivs idag, inte minst i mitt hemlandsting Stockholms läns landsting.

Allt detta, och en bröllopsinbjudan på det

Vissa dagar är det helt enkelt roligare att vittja brevlådan än andra...

Socialdemokratisk feel good-läsning med dyster underton

Som ett svar på Alexandra Einerstams långa postning om varför hon ser en rödgrön valseger presenterar södermalmsbon Viktor Tullgren idag en nästan lika lång text om varför han tror att borgarna kommer att förlora valet. Och om Alexandra målade brett med ett stort antal frågor landar Viktor när allt kommer omkring egentligen i två saker: det är jobben och de ökade klyftorna som kommer att kosta regeringspartierna makten. Och det är onekligen intressant att ställa de två perspektiven bredvid varandra.

Är moderaternas interna partikultur en allmän angelägenhet?

Den moderata valfuskskandalen har den senaste veckan totalt dominerat det svenska politiska samtalet. En ledande företrädare har redan avsagt sig sin kandidatur, och fler personer är under luppen. Inte ens statsministern Fredrik Reinfeldt har kunnat hålla sig borta från affären utan tvingats kommentera i media. Min personliga gissning är att vi än så länge bara sett början av denna härva. Men bortom den dagsaktuella sensationsfaktorn; vad säger egentligen det som uppdagas om svensk politik av idag?

Mer om socialdemokratisk optimism

Jag skrev igår om den politiska framtidstro jag tycker kännetecknar många socialdemokrater just nu. Idag understryker Alexandra Einerstam på HBT-sossen mina resonemang genom en fullödig genomgång av ett antal starka politiska skäl för att tro på en rödgrön valseger i höst.

Varför är alla socialdemokrater så glada just nu (och spelar det någon roll för valresultatet att de är det)?

När jag träffat socialdemokratiska partimedlemmar på olika nivåer de senaste veckorna så har det varit slående vilket gott humör de alla varit på. Den politiska optimismen har smugit sig djupt in, och även personer som bakom skål och vägg bara några månader tidigare la pannan i djupa veck har nu börjat känna viss förtröstan inför valresultatet och även vad som kommer efter. Frågan man måste ställa sig är då; spelar denna typ av psykologiska stämningslägen någon roll?

Bandy och politik

Dagen har bjudit på två teve-händelser: den fantastiskt spännande bandyfinalen i Moskva där Sverige efter en mycket dramatisk upplösning vann och blev världsmästare, och kvällens partiledardebatt där företrädare för de sju riksdagspartierna drabbade samman inför tevekamerorna (läs mer i den i tex SvD, Aftonbladet, DN, Expressen). Och det intressanta är att de två evenemangen faktiskt inte var så olika som man kanske skulle kunna tro.

Ett urgammalt krig på ett nytt slagfält (om de sociala medierna och politiken)

När det gäller vilken roll sociala medier kommer att spela under valåret 2010 är det egentligen två frågor vi måste ställa oss. Den första är också den vanligaste: hur kommer de sociala medierna påverka politiken och inte minst valrörelsen? Men det finns också en annan fråga som är minst lika intressant. Nämligen den om hur politiken kommer att påverka de sociala medierna. 

När makten tar media i örat - pinsamt eller obehagligt?

Enligt en bekant som jobbat politiskt på regeringskansliet fanns där ett ordspråk som gick någonting i stilen att när en minister börjar skylla på media är det dags att börja leta efter en ny minister. Alltså ett budskap i linje med att det för en politiker att hata media är lika meningsfullt som för en sjökapten att hata havet. Samtidigt är det väl så att det inte finns en makthavare i detta land som inte någon gång känt sig orättvist behandlad av den tredje statsmakten (på samma sätt som det förmodligen inte finns en sjökapten som inte svurit eder över havets nyckfullhet). Men jag undrar ändå om inte statsminister Fredrik Reinfeldt på något sätt drar det där till helt nya höjder. Och jag vet inte riktigt om jag ska tycka det hela är mest pinsamt eller mest obehagligt.

Så ska Stockholm bli socialdemokratiskt

Idag drar Carin Jämtin igång den socialdemokratiska valrörelsen i Stockholm (se även SvD här). Jag ska inte sticka under stol med att jag själv kommer att ägna en hel del tid, engagemang och tankekraft åt just denna valrörelse under året som kommer. Jag kandiderar till landstingsfullmäktige och hoppas på en majoritet både där, i stadshuset och i riksdagen. Dagens kampanjstart är början på den resan.

Borgerlig ångest

Det senaste året har “socialdemokratins kris” varit någon sorts genomgående tema för mycket av den politiska diskussionen. I allt från vänstertidskrifter som Arena och Ordfront till i debattböcker och på bloggar har tillståndet för den socialdemokratiska rörelsen stötts, blötts och dissekerats. Diskussionen om hur det ser ut på den borgerliga planhalvan har hamnat mer i skymundan. Frågan är om detta nu är på väg att ändras?

För en gångs skull håller jag fullständig med de som kommenterar på Svd.se

Jag brukar vanligtvis inte hålla med majoriteten av de som kommenterar på Svd.se. Men när ledarskribenten Claes Arvidsson har den oerhört dåliga smaken att försöka plocka billiga inrikespolitiska poänger på den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti ser jag till min glädje att det startar ett berättigat ramaskri i kommentarsfältet. "Hur kan man använda en fruktansvärd katastrof och fruktansvärt mänskligt lidande för att klanka ner på oppositionen här hemma i Sverige? Skäms SvD!" skriver exempelvis signaturen Smaklöst. 

En liten skitfråga, inte minst mot bakgrund av det som sker på Haiti. Men det känns ändå bra att svenska folket har förmågan att säga ifrån när det verkligen behövs. Läs även andra bloggares åsikter om Svd, claes arvidsson, media, etik, Haiti och annat intressant

Råttorna lämnar skeppet?

Frispråkige Johan Ingerö är förbannad på den egna alliansen. "Det sista för mig in på det mest tragikomiska i den här röran; jag råkar veta att ett försvarligt antal politiska tjänstemän ägnat den sista tiden åt att uppdatera sina CV:n och kontakta pr-byråer, detta då få av dem räknar med att få förlängt av väljarna. Som före detta pr-konsult kan jag därför inte annat än ställa följande helt uppriktiga fråga: Exakt VAD har de gjort under de gångna tre och ett halvt åren som får dem att tro att de borde jobba med pr?!" frågar han sig i ett rosenrasande blogginlägg (som är en kommentar på denna ledarartext). 

Kraftfull politisk poesi nomineras till DN:s kulturpris

Göteborgspoeten Johannes Anyuru nomineras idag till Dagens Nyheters kulturpris 2010. Det är välförtjänt. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är samtidigt ångande politisk, språkligt fascinerande och levande samtida.

Jävlar vad fel jag hade

Häromdagen ägnade jag en hel bloggpostning åt hur det kom sig att Maud Olofsson snarast verkade ha vunnit i opinionen på sitt i mitt tyckte förödande hanterande av Saab-affären. Efter dagens opinionssammanbrott för inte minst centerpartiet tycks den allmänna uppfattningen (se till exempel Expressen) vara att det är precis tvärtom. Och jag får väl bara ödmjukt böja mig och erkänna att jag helt enkelt hade fel.

Och så plötsligt gick kulturpolitiken och blev het igen

Plötsligt pratar alla om kulturpolitik. Per Wirtén på Dagens Arena menar att orsaken är att hela systemet “närmar sig sammanbrott”. “Alla ersättningar - utom för de extremt framgångsrika - sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor” skriver han och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger. Men samtidigt är det nog inte hela sanningen.