lördag, april 07, 2007

Trots att jag inte är en Bokhora; en lång text om deckare (del ett av fyra)

En av de trevligaste icke-politiska bloggar jag försöker följa heter Bokhora, och består av ett gäng tjejer som skriver om, tja, böcker. Tonläget är väldigt down to earth och det är en salig blandning av högt och lågt med en hel del guldkorn och bra tips bland inläggen. Den senaste tiden har det varit ett veritabelt deckarmaraton på bloggen och eftersom jag själv är ett stort deckarfan och eftersom det är helg och jag sitter ensam hemma i lägenheten med en förskräcklig förkylning som bara inte vill ge med sig (fru och barn har med all rätt flytt sjukstugan för att fira påsk med släkten ute i skärgården) fick det mig att fundera lite över vad jag själv tycker är en riktigt bra deckare, egentligen.

Jag tänkte göra detta som en liten resa längs min egen deckarkonsumtion genom tiderna. Och jag tänkte börja från början.

Och om jag ska göra det, då måste det nog bli med Agatha Christie. Det var en period i mitt liv då jag fullkomligt slukade allt som skrivits av den brittiska deckardrottningen. Och redan här definierade jag vad som är ett kriterium för en riktigt bra pusseldeckare: intrigen måste vara sådan att du skulle ha kunnat räkna ut vem som var mördaren, men inte gjorde det. Och Christie lyckas i sina bästa stunder med det (jag är fortfarande lite sur över att jag inte lyckades lura ut vem som var mördaren och varför i ”Spegeln sprack från kant till kant”, och då var det ändå runt tjugo år sedan jag läste den…)

Det var det här som till och från irriterar mig en smula med den andra stora deckaridolen från denna tid i livet; sir Arthur Conan Doyle och hans mästerdetektiv Sherlock Holmes. Jag tyckte att han alltför ofta slängde in nya uppgifter i själva klimaxscenen, saker du som läsare inte hade någon möjlighet att känna till men som var själva nyckeln till gåtans lösning (det hände väl att Christie också gjorde detsamma, men ändå.) Annars är ju Holmes alltid Holmes, som någon sorts tidig föregångare till killarna och tjejerna i CSI kombinerat med all den strama charm en gentleman från det sena 1800-talets London kan tänkas besitta.

Men poängen med dessa deckare är alltså att de är någon sorts utmaning, som att lösa en gåta eller ett Soduko, med den skillnaden att du bara blir riktigt nöjd om du själv misslyckas. En modern sådan upplevelse fick jag när jag läste José Carlos Somozas ”Idéernas grotta”. Jag vet inte om det egentligen är en deckare, men ruggigt smart är det hursomhelst. Oerhört ”meta”, flera olika intriger som vävs ihop, med spännande funderingar om filosofi och det gamla Grekland. Läs, om du inte redan har gjort det.

Nåväl. Tillbaka till själva min egen berättelse. Från pusseldeckarna tog jag dock rätt tidigt steget över till den härdkokta genren. Och mina första steg på den vägen togs via billiga så kallade kioskdeckare (det här var innan pocketen slog igenom på bred front). På familjen landställe uppe i Hälsingland fanns (och finns) en stor kartong full med mängder av härliga slitna böcker med tuffa omslag som jag i de tidiga tonåren botaniserade friskt bland. Serierna hette sådant som ”Manhattandeckare” och bland författarna märktes namn som James Hadley Chase och, såklart, Mickey Spillane.

Mer om dessa tuffa killar och deras föregångare i nästa del.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Inga kommentarer: