Sverige bäst i Europa på integration?

Sverige, Portugal, Belgien, Nederländerna och Finland. Så ser top-fem i integrationspolitik ut i Europa, enligt ett EU-finansierat forskningsprojekt kallat "The Migration Integration Policy Index". Och av dessa fem är det bara Sverige som kan klassas som ett land som har en politik är till fullo inriktad för att underlätta integration. Den nyheten pubicerades alldeles nyss på BBC:s hemsida.

Studien tittar på ett antal nyckelområden; invandrarens rättigheter på arbetsmarknaden, möjligheterna till permanent boende, rätten till familjeinvandring och lagar för att motverka rasism och fördomar. Utifrån detta har man sedan tagit fram 140 indikatorer, och bland dessa är det alltså Sverige som placerar sig bäst.

På ett plan är ett sådant resultat naturligtvis kul. Det visar att vi inte helt måste skämmas när det gäller politiska ambitioner på integrationsområdet under de senaste åren. Men samtidigt blir det också skrämmande tydligt hur långt vi är från att lyckas. För även Sverige är fortfarande ett land med en omfattande etnisk diskriminering och stora problem (se bland annat gårdagens nyhet om gästarbetarnas boendestandard).

Studien publiceras vad jag kan förstå det i morgon, tisdag. Mer diskussion lär följa.

Via DN

Andra bloggar om: politik, integration, sverige, The Migration Integration Policy Index och annat intressant

Minskar låg skatt viljan till välgörenhet?

Alltid lika lysande Johanna Graf gör en slående iakttagelse på sin blogg. Hon kommenterar insamligen till Världens barn som nu pågår och konstaterar: "Den kommun som var bäst på att öppna plånboken för Världens barn förra året, var fattiga lilla norrlandskommunen Sorsele, där varje invånare gav 96 kronor. Solna gav 34 öre och blev med det tredje sämsta kommun i Sverige på att skänka pengar. Trots lägst kommunalskatt."

Från borgerligt håll hör man rätt ofta påståendet att det svenska skattetrycket gör att människor väljer bort den frivilliga välgörenheten. Och det är sant att vi i Sverige valt en samhällsmodell där du inte ska vara beroende av enskilda människors välvilja för att kunna leva ditt liv under drägliga omständigheter.

Men som de boende i Sorsele visat; detta innebär inte att det finns ett samband mellan skattkvot och vilja att hjälpa till. Snarare verkar det alltså vara tvärtom. Och som Johanna också konstaterar; "I länder där skattesystemet är uppbyggt så att man inte betalar så hög skatt och istället själv betalar för olika välfärdstjänster, finns ofta också en stark tradition av välgörenhet. Om det är dit vi är på väg i Sverige, vilket jag i mörka stunder befarar, så måste nog de resursstarka människornas filantropiska ådra börjar banka litet hårdare..."

Kanske handlar det inte så mycket om skatt kontra välgörenhet? Kanske handlar det snarare om egoism kontra solidaritet? Det skulle i sådana fall kunna förklara att människor som röstar för en låg kommunalskatt också är mer ovilliga att sklijas från de egna slantarna när det gäller välgörenhet.

En intressant fundering är det hursomhelst. Läs, läs, läs.

Andra bloggar om: Johanna graf, välgörenhet, skatt, solna, sorsele, världens barn och annat intressant

Bara rasism får oss att acceptera detta

Boende i baracker eller gamla husagnar, i direkt hälsovådliga former med mögel på väggarna och med obefintlig ventilation. Så ser verkligheten ut för delar av den svenska arbetskraften. Efter det att en person faktiskt dog i Höganäs i vintras har SR:s kaliber gjort en större undersökning av hur det ser ut för landets gästarbetare, och resultatet är upprörande (läs mer i DN eller SvD).

Och det hela är egentligen väldigt enkelt. Vi skulle aldrig säger aldrig accpetera detta om det var infödda svenskar som levde i eländet. Ingen 18-årig muffare skulle skriva blogginlägg på temat "de ska vara glada för att de överhuvudtaget har jobb" och faktiskt anklaga Sveriges Radio för att på något märkligt sätt motverka arbetarnas intressen när man skildrar deras egen verklighet.

Men nu är de ju inte riktigt som vi. De är ju trots allt "gästarbetatare". Och då får de kanske finna sig i att leva i förhållanden som vi aldrig skulle acceptera själva. Som om en polsk byggnadsarbetare inte skulle må lika dåligt av kyla och mögel som en svensk.

Konflikten står inte mellan svenska och utländska arbetare. Den står mellan arbetsgivare som inte vill betala vad det kostar att upprätthålla en vettig levnadsstandard och löntagarna som tvingas leva med konsenvenserna av det. Därför ska vi bli lika upprörda över gästarbetarnas livsvillkor som vi skulle bli om det gällde svenska arbetare. Allt annat är faktiskt rasism.

Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, gästarbetare, kaliber, boende, rasism och annat intressant

I Sverige möter vi framtiden genom att bli mindre effektiva

Tempot är alltför högt uppskruvat. Människor hänger inte med. I den moderna ekonomin snurrar hjulen för fort. Den typen av åsikter brukar ofta framföras från vänster- eller miljöpartihåll. Men faktum var att det var moderatledaren Fredrik Reinfeldt som använde den retoriken inför valet i fjol. När vi nu kan konstatera att produktivitetökningstakten* i den svenska ekonomin också sjunker måste vi därför fråga oss - är det kanske det här regeringen vill?

När jag första gången hörde Fredrik Reinfeldt kritisera den höga effektiviteten i den svenska ekonomin måste jag erkänna att jag inte förstod vad det var han höll på med. "[K]ommer den moderata politiken framöver gå ut på att vara mot strukturomvandling och ökad produktivitet?" frågade jag retoriskt i ett inlägg om Reinfeldts "hiss-anförande" i riksdagens partiledardebatt inför valet. Nu ser jag att SvD:s Göran Eriksson också refererar till bland annat det anförandet (se här) när han gör en djupare analys av den svenska produktivitetsutvecklingen. Och frågan är om min retoriska fråga inte ska börja besvaras med ett ja?

För den sjunkande produktivitsökningstakten i den svenska ekonomin har naturligtvis delvis naturliga orsaker. Men det finns också tydliga drag i den borgerliga politiken som förstärker tendensen. "Det är i och för sig sannolikt att tillväxten i arbetskraftens genomsnittliga produktivitet dämpas framöver. Detta är bl.a. en följd av en långsammare ökning i den genomsnittliga utbildningsnivån och av regeringens arbetsmarknadsreformer" står det exempelvis i en bilaga till regeringens budgetproposition.

Finns det något hos mig som är väldigt sossigt så är det tron på att framtiden bygger på att vi gör saker smartare och bättre än vi gör dem idag. Jag är för en hård strukturomvandling, och jag tycker det är bra när gamla lågproduktiva jobb förvinner och ersätts med nya högproduktiva. Det är därför jag vänder mig mot den borgerliga politik som bygger på att nya jobb skapas genom att lönerna pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras.

För jag ser nämligen inte sambandet mellan låg produktivitet och bra arbetsvillkor. Tvärtom är det de jobb som kallas för "lågproduktiva" som ofta är de mest stressiga och utslitande. När exempelvis tung industriproduktion mekaniseras åstadkoms ju två saker samtidigt; produktiviteten går upp och ett fysiskt slitjobb ersätts med ett betydligt bekvämare tekniskt dito. Och ser vi till de som tar de extremt lågbetalda (och som det kallas lågproduktiva) "mac-jobsen" i USA så kan vi se att det oftast behövs flera anställningar för att överhuvudtaget få ihop till brödfödan: är det detta som menas med att alla ska orka hänga med?

I Sverige har vi relativt höga lönekostnader. Det är bra. Dels, för att det ger vanliga löntagare mer att leva för, men också för att det håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin. Det blir helt enkelt väldigt lönsamt att göra saker lite smartare.

Men baksidan av denna politik blir naturligvis de som då inte längre behövs i sina gamla anställningar. Det är för deras skull socialdemokratin satsat så mycket på en aktiv arbetsmarknadspolitik, på utbildningspolitiken och så vidare. Så att det hela tiden ska finnas människor som är beredda att utföra de nya högproduktiva arbetsuppgifter som kommer till där de gamla försvinner.

Här kan man diskutera hur väl detta lyckades mot slutet. Den borgerliga kritiken mot det så kallade utanförskapet fick på något plan sin näring ur detta förhållande. Men om lösningen istället blir att vi ska vara mindre produktiva så blir det en lösning med bara förlorare. För individen, som tvingas till ett sämre mer lågbetalt jobb. Och för samhället, eftersom en sjunkande produktivitet till slut kommer att drabba hela samhällsekonomin.

Vägen framåt måste istället gå via tillväxt, utbildning, förbättrad matchning (eller som det kallades förr, arbetsmarknadspolitik) och därmed en rejält ökad produktivitet. Bara så kan Sverige fortsätta vara i topp. Och så kan också en tydlig socialdemokratisk kontrast mot den borgerliga bakåtpolitiken åstadkommas.

*) första kvartalet i år var det tom så illa att produktiviteten faktiskt sjönk. Men vad det verkar är det snarare en sjunkande ökningstakt vi kan se fram emot åren framöver. Något som kan vara nog så illa.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, produktivitetsökning, produktivitet, fredrik reinfeldt, regeringen, strukturomvandling, jobb, arbetsmarknad och annat intressant

Kents nya övertygar

Jag tror det var i bilen på väg hem från Amsterdam med "Hagnesta hill" högt uppskruvad på bilstereon som jag första gången förstod rockbandet Kents storhet. Tidigare hade jag känt mig lätt skeptisk och egentligen aldrig brytt mig om att lyssna ordentligt. Men som sagt. Jag insåg att jag haft fel, och gick tillbaka till flickvännens skivsamling och för en tid så får jag nog säga att jag var frälst (och ja, några livespelningar gjorde naturligtvis sitt till).

Under förmiddagen har därför den nya skivan "Tillbaka till samtiden" gått på repeat här på kontoret. Och efter de första fem-tio genomlyssningarna så är beskedet tydligt från mitt håll. Kent övertygar - igen. Det är mörkt, "depechigt" och vackert som tusan. När det gäller texterna så finns det där draget av arbetarklass-som flytt-från-rostbältet som annars kanske mest förknippas med gubbrockare som Eldkvarn (eller, gubevars, Springsteen) men i en betyligt modernare kostym.

Riktigt bra, alltså. Rekomenderas.

Andra bloggar om: kent, tillbaka till samtiden, kultur, rock, musik och annat intressant

Ikväll ska jag röka en cigarr och fira att Marie Lennerljung (m) har avgått

Marie Lennerljung är den moderate politiker som nu precis har avgått efter det att hennes verdervärdiga uttalanden om att hon rökte cigarr i glädje när hon fick veta att statsminister Olof Palme mördats blivit kända och uppmärksamade. Och visst är det skönt att hon gick (och visst är det värt att fira, varför inte med en god cigarr framåt kvällen).

Men samtidigt blir hela affären en obehaglig påminnelse av hur djupt rotat hatet mot Palme var. Och jag frågar mig någonstans hur en person som är så öppen med den typen av inställningar att hon skriver dem på ett elektroniskt forum överhuvudtaget kan komma på fråga att bli vald till ett politiskt förtroendeuppdrag? Var det ingen som märkte någonting? Eller tycker moderaterna i Ängelholm att det är ok att tycka så, det allvarliga är att man säger det öppet?

Obehagligt är det hursomhelst. Läs mer hos Bengt Silfverstrand och Nina Unesi.

Andra bloggar om: olof palme, Marie Lennerljung, moderaterna, politik och annat intressant

Det är nu det gäller - om Burma

Ekot rapporterar idag försiktigt positivt om det faktum att Kina nu för första gången - om än i inlindande ordalag - fåtts att rikta kritik mot militärdiktaturen i Kina. "Jag tror det här framförallt spelar roll för regeringen i Burma, för nu står helt klart att den står isolerad i världen" säger exempelvis den brittiske FN-ambassadören John Sawers. Samtidigt läser vi i SvD en mycket viktig artikel, där Sein Win, Burmas premiärminister i exil, tillsammans med Karin Strandås i Burmakommittén riktar en uppmaning till Carl Bildt att på måndag ta ställning för kraftfulla sanktioner mot juntan på EU:s ministermöte (läs hela artikeln här.)

Tyvärr så är bakgrunden till den senare artikeln att det råder tveksamheter om hur tydligt Sverige är i denna fråga. "Storbritannien har på ett kraftfullt sätt tagit ställning för hårdare sanktioner. Likaså Frankrike och Italien, som tidigare varit motståndare. Även andra länder, som tidigare varit skeptiska till sanktioner, har intagit en tuffare hållning.Svenska Burmakommittén har fått indikationer på att den svenska regeringen utgör en bromskoloss i EU:s samtal om skärpta sanktioner. Vi hoppas att regeringen kan dementera detta" skriver artikelförfattarna och det är bara att skriva under.

För någon vecka sedan var vi alla rörande överens och beredda att agera. Det gäller att hålla i det engagemanget. För det är nu det gäller. Mer om Burmafrågan har jag skrivit här, här och här (bland annat).

Andra bloggar om: burma, demokrati, politik, utrikespolitik, eu, kina, carl bildt och annat intressant

Första dagen på jobbet (och grattis Doris)

Är åter i arbete efter mer än ett halvår som föräldraledig. Dagen har hittills ägnats åt att rensa en överfull mejlbox samt ivrigt inläsande av diverse dokument av olika vikt och karaktär. Samt såklart återseende av en hel massa kollegor. Själva bloggandet har jag av naturliga skäl inte riktigt hunnit fundera över.

Men måste ändå säga att årets vad av Nobelpristagare i litteratur var riktigt roligt. Jag har egentligen ingen personlig relation till Doris Lessing och hennes författarskap. Men det är faktiskt roligt med ett såpass känt och läst namn belönas med detta finprisernas finpris (att hon dessutom skrivit någon form av Sci-Fi gör ju inte saken sämre direkt).

Så grattis Doris (eller "äntligen", som det kanske heter). Mer om Nobelpriset kan du antagligen läsa ungefär varsomhelst, men varför inte här, här, här, här eller här?

Andra bloggar om: nobelpris, doris lessing, litteratur, böcker, att börja jobba och annat intressant

Sista dagen på föräldraledigheten

För bara några minuter sedan somnade Ingrid i min famn, och jag gick försiktigt och la henne att sova förmiddag i hennes lilla säng. I morgon vid den här tiden kommer det vara Ingrids mamma som är hemma och gör samma sak, samtidigt som jag sitter på ett kontor i Gamla stan och desperat försöker komma ihåg hur det egentligen var jag gjorde. För idag är sista dagen på min pappaledighet

Med tanke på hur jag själv känner det just nu är det väldigt svårt att förstå att nyblivna föräldrar tar ut färre och färre dagar av sin föräldraförsäkring (se mer i DN). Under hela nittiotalet har antalet ej uttagna dagar ökat med ungefär en om året i snitt. Och det är visserligen bra för statskassan. Men man frågar sig samtidigt varför.

En faktor kan utan tvekan vara att vi pappor är dåliga på att ta ut vår del. För mig har det känts så självklart att jag inte ens reflekterat över det; men jag påminns ständigt om att man som föräldraledig far (åtminstone om man är det en längre tid) faktiskt fortfarande är lite av ett undantag. Men samtidigt så upplever jag verkligen att det där är på väg att förändras. Efter min egen tid som pappaledig kan jag bara hoppas att förändringstakten snabbas upp - för pappornas egen skull!

Jag har medvetet inte skrivit så mycket om själva föräldraskapet här på min blogg (mer än vid något enstaka tillfälle, eller kanske lite anekdotiskt). Mest för att bloggen faktiskt under denna period väldigt mycket har fungerat som ett fönster mot vuxenvärlden, samt för att det är lite svårt att dra gränsen för när det blir för personligt. Samtidigt har jag heller inte hymlat med att jag varit hemma. Och det är klart att dessa erfarenheter (dels att faktiskt bli förälder naturligtvis, men också att vara hemma under en längre period) på olika sätt påverkat mig som person och vem jag är - något som såklart går igen i annat jag skriver.

När jag nu går tillbaka till arbetslivet så kommer jag ju fortsätta att vara pappa. Men livet kommer också att på många sätt te sig annorlunda. Hur det kommer att påverka mitt bloggande vet jag helt enkelt inte. Men de ämnen jag skriver om kommer ju att finnas kvar. Och mitt engagemang med. Så visst kommer Sjölander att leva vidare.

Men jag vill ändå passa på att tack alla er som hängt med mig här samtidigt som jag varit hemma med Ingrid. Fan vad kul det har varit. Och vi ses. När den yrkesarbetande småbarnspappan Sjölander börjar ta plats i bloggosfären.

PS: Att blogga är faktiskt inte ett soloprojekt. Jag har naturligtvis fått hjälp också. Bilden föreställer Ingrid när hon gör lite research åt pappa. DS

Andra bloggar om: föräldralediget, pappaledighet, bloggande, bloggosfären, och annat intressant

Det handlar om att Maud Olofsson faktiskt ljugit

Att låtsas vara någon annan än den man är är att ljuga. När Aftonbladets läsare ficks att tro att de chattade med näringsminister Maud Olofsson fastän det egentligen var ministerns pressekreterare som satt bakom tangentbordet blev de alltså ljugna för. Och de som ljög var pressekreterare Lisa Wärn men även Maud Olofsson själv som uppenbarligen var med på bluffen. Frågan när man diskuterar chat-skandalen är alltså en och endast är; är det ok att ljuga?

Svaret på den frågan måste vara nej. Att som Lisa Wärn inledningsvis försökte till Dagens Media, på frågan om det var Maud Olofsson som chattade eller inte, svara att "indirekt var det ju det, men det var ju jag som satt och tryckte på tangenterna. Men det var Mauds ord" håller som alla förstår inte.

Och det verkar även folket på näringsdepartementet ha förstått. Men när denna försvarslinje faller samman håller det heller inte att lägga all skuld på den chattande pressekreteraren. Att det bara är Lisa Wärn som ber om ursäkt är fullkomligt otillständigt. Särskilt när hon själv förklarar bakgrunden för Aftonbladet; "Maud blev dubbelbokad och vi tyckte att vi hanterade det här på bästa sättet." Alltså, "vi" tyckte. Alltså, Maud var med på saken (vilket egentligen säger sig självt, att näringsministern skulle vara så upptagen att hon missat att hon chattat med Aftonbladets läsare utan att hon själv var med förefaller minst sagt otroligt.)

Så att Maud Olofsson själv ber om ursäkt - inte minst till Aftonbladets läsare - är det minsta man kan begära. Men frågan är faktiskt större än så. Jag drar mig till minnes Åsa Petersens alldeles lysande krönika från häromdagen: "Det är skillnad på fusk och fusk". I den texten pekar Petersen på vilket bekymmer vi har med en regering som å ena sidan jagar bidragsfuskande sjukskrivna med blåslampa, men å andra sidan som Maud Olofsson säger att det "inte är ett jättestort problem" när företag fuskar med skattereglerna.

Nu understryker samme näringsminister detta genom att inte ens ha civilkuraget att gå ut och be ordentligt om ursäkt när hon själv har ljugit inför både Aftonbladet och dess läsare. Pinsamt, är bara förnamnet.

Kommenterar gör Bloggen Bent, Kjellberg, Politikerbloggen, Alliansfritt Sverige och Eva-Lena Jansson. Hela fejk-chatten kan du läsa här.

Andra bloggar om: politik, maud olofsson, aftonbladet, chat, chat-skandalen, lögn och annat intressant

Bra att debatten kommer nu

Ok, de borgerliga valstrategerna får lilla julafton och jag kan tänka mig att det korkas upp skumpa nu runtomkring bland högerns opinionsbildare. För vad skulle vara en bättre present när regeringens opinionssiffror störtdykt i opinionen och vägrar komma upp igen oavsett hur många skattemiljarder som pumpas ut än ett litet omskakande bråk mellan oppositionspartierna? Så i den meningen borde jag beklaga att miljöpartiet nu går till frontalangrepp mot vänsterpartiet och Peter Eriksson deklarerar att han vill samarbete endast med (s), och inte med (v) - läs mer i DN och SvD.

Men jag tycker faktiskt inte så. Uppenbart finns en hel del att reda ut mellan de tre partierna på den rödgröna kanten. Att bara sopa det under mattan och göra det lätta - enas i en gemensam opposition mot den sittande regeringen - håller inte. Det gör att det kommer surt sedan, antingen i valrörelsen eller i tiden efter maktskiftet 2010.

Och visst kan man ifrågasätta hur konstruktivt Peter Erikssons inlägg är. Men det är bättre att diskussionen kommer nu, med långt kvar till valet. Det är också bra att fokus är något vidare än att bara handla om socialdemokratins tillkortakommanden. Det krävs trots allt tre för att dansa tango (eller två då, med Peter Erikssons modell).

Själv tror jag att modellen två-utan-den-tredje är rätt dödfödd. Jag tycker också att det är bättre att börja i politiken än i att döma ut hela partier. Men att diskussionen tas har jag faktiskt ingenting emot. Det viktiga är bara att Peter Erikssons inlägg inte blir det sista i frågan.

Andra bloggar om: politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokrati, oppositionen, Peter Eriksson, valet 2010 och annat intressant

Varför är Carl Bildt så arg?

Jag tror det var länge sedan jag såg Carl Bildt så rosenrasande som i kvällens tevenyheter. Bakgrunden är att ud-tjänstemannen Lars Danielsson använder sig av sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och på dagens DN-debatt går ut med en del konstruktiva idéer om hur vi skulle kunna renodla vissa funktioner i den svenska monarkin genom att avskaffa den så kallade utrikesnämnden.

Själv har jag lite svårt att se nyttan av att kungen ges någon typ av politiskt roll, så jag tycker absolut att Danielssons förslag är värt att beakta. Nu tror jag inte att det kommer att bli någon översyn av den saken, eftersom Mona Sahlin ganska direkt signalerade att hon inte var intresserad av det och frågan därmed torde vara politiskt död. Men jag tycker ändå att det är en viktig diskussion.

Så alltså inte vår utrikesminister. Tvärtom avfärdar han det hela i bryska ordalag (se även SvD och DN, för den delen). Och en ganska märklig diskussion om socialdemokratins eventuella antimonarkism vidtar.

Det sägs att det finns någon typ av fejd mellan Danielsson och Bildt som går betydligt längre tillbaka än till slutet av förra mandatperioden. Kanske är det detta som exploderar, när toppdiplomaten istället för att förtvina i tysthet på sin kammare efter att ha berövats alla arbetsuppgifter nu använder tiden till att ta ordentligt med plats i offentligheten. Uppenbarligen trampar han på åtminstone någon typ av öm tå bara genom att göra sig påmind om att han finns.

En som däremot gillar Danielssons idéer är Johanna Nylander. "Klokt av Danielsson", skriver hon på sin blogg. Och det tyckte åtminstone jag var lite kul.

Andra bloggar om: Lars Danielsson, Carl BIldt, utrikesnämden, politik, kungen, regeringen och annat intressant

Fel att förkasta sprutbytesprogram

Det pågår just nu en hetsig debatt om huruvida Stockholm bör gå i Malmös fotspår och inför ett sprutbytesprogram för narkotikasmissbrukare. I Malmö är programmet mycket populärt och tillskyndarna pekar bland annat på det faktum att den skånska staden sluppit den HIV-epedemi som drabbat alltför många andra. I Stockholms läns landsting håller dock alliansen med ansvarigt landsingsråd Birgitta Rydberg (fp) än så länge emot, även om opinionen även inom den politiska högern är splittrad.

Socionomen Nils Stenström kommer inom kort att lägga fram en doktorsavhandling i vilken har tar ett omfattande grepp om frågan. Han har gått igenom Malmömottagningens verksamhet under de senaste femton åren och bland annat gjort nästan 500 intervjuer med missbrukare (läs mer i SVD). Hans resultat är tyvärr rätt nedslående för alla parter i sammanhanget; det finns å ena sidan inget som visar att sprutbytesprogrammet ökar nyrekryteringen av missbrukare vilket kritikerna hävdat, å andra sidan hävdar Stenström också att nyttan av programmet i form av minskad spridning av olika sjukdomar samt ökad kontakt med socialtjänsten är tämligen obefintlig.

Stenströms avhandling är ännu inte framlagd och säkert kommer resultaten att ifrågasättas och diskuteras. Vad jag tror är viktigt att hålla i huvudet innan man kastar allt vad sprutbytesprogram i papperskorgen är att det faktiskt finns en lång och gedigen praktisk erfarenhet i inte minst Malmö som tvärtom pekar på goda resultat. Dessutom så är det också viktigt att komma ihåg att Stenströms resultat faktiskt också tar loven av de kraftfullaste motståndarargumenten. Så även om det finns saker som kan göras bättre (exempelvis arbetet med att förmedla kontakt mellan socialtjänst och missbrukare) innebär detta på intet sätt att hela idéen måste förkastas.

En fördjupad och saklig debatt bortom prestigefulla låsningar tjänar dock alla på. Jag tycker att de positiva erfarenheter Malmö själva säger sig ha gjort är tillräckliga för att även Stockholm ska inleda ett liknande arbete. Men då måste man självklart ta hänsyn till alla de utväreringar som gjorts, och då inte minst Nils Stenströms. För säkert finns det saker som kan göras bättre, och då vore det ett svek mot länets missbrukare att inte ta lärdom av detta.

Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant

Är det så här det kommer att låta?

Först en bra grej som Reinfeldt gjorde: det var hederligt att erkänna att de nya jobben inte är den nuvarande regeringens förtjänst och att vändningen kom redan under den förra mandatperioden. Men sedan blir det nog slut på berömmet för min del. För min känsla var att det vi fick höra på partiledardebatten ikväll var en föraning av den skräckpropaganda de borgerliga kommer att använda sig av för att försöka hindra socialdemokratin från att ta regeringsmakten 2010.

Fredrik Reinfeldt är rätt bra på att slänga ur sig slaskiga och osakliga angrepp på ett sådant sätt att han närmast ger ett sakligt och tillbakadraget intryck. Därför vet jag inte hur många som faktiskt som jag reagerade över hur han gång på gång upprepade de fullkomligt hutlösa påståendena att en socialdemokratisk politik skulle innebära 60 000 färre jobb. Förmodligen alltför få, tyvärr. Bilden av debatten kommer säkert snarare vara att den var lågmäld och saklig ("loj", tror jag till och med DN kallar den).

Det är synd, för den typen av påståenden som Reinfeldt använder sig av borde verkligen synas ordentligt. Framförallt när det framförs av en man som precis erkänt att hans egna politik faktiskt inte bidragit med några jobb alls, än så länge. Mona lyckades väl hyfsat bra med att avvärja attacken ("jag förstår inte hur sänkt a-kassa ger några nya jobb alls") men jag tror ändå att ökad kraft kommer att behöva läggas här. Det finns gott om internationella exempel på hur sittande regeringar använt uppskruvad skräckpropaganda för att kunna behålla regeringstaburetterna. Och om jag får tolka signalerna från kvällens partiledamöte så är det så det kommer att se ut i Sverige åren framöver också.

Och det är faktiskt lite trist. Den enda trösten är att det inte alltid lönar sig att vara den som är elakast mot motståndarna. Samt min behårda tro på att svenska folket någon gång kommer att se bortom Fredrik Reinfeltds sammetsögon och hans mjuka ton och istället börja lyssna på vad karln egentligen säger också.

PS och uppdatering: Hela Reinfeldts retorik om hur Mona visar förakt för LO-medlemmar och vill ha en skattechock för vanliga inkomsttagare är bra exempel på samma sak. Och även här klingar tongångarna bekant. Skattechock och massarbetslöshet. Med de hoten ska folk skrämmas in i alliansfällan när det beger sig. DS och slut på uppdatering.

Läs mer om debatten i DN, SvD, Expressen, Aftonbladet. Henrik Brors kommenterar också. Och PJ Anders Linder. Några andra läsvärda kommentarer har Claes, Erika, kulturbloggen, Joakim Hörsing, Calle, Morgan Eklund och Mattias Vepsä.

Andra bloggar om: politik, partiledarduell, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, agenda, svt och annat intressant.

Ombytta roller

Det är faktiskt lite kul att se resultaten av Syonvate Temos mätning av förtroendet för Reinfeldt/Sahlin, påpassligt publicerad så här i samband med kvällens partiledardebatt. För då har vi å ena sidan statsmannen Reinfeldt, som är bäst på att leda regeringen och företräda Sverige, mot å andra sidan framtidsvisionären Sahlin som har störst förtroende vad det gäller att ingjuta hopp och få majoriteter i riksdagen. Och det är ju precis ombytta roller mot hur det var när oppositionsledaren Reinfeldt mötte dåvarande statsminister Persson.

Handlar det då bara om skiftet majoritet/opposition? Nja, men säkert till stor del. Det är klart att personen som faktiskt innehar ämbetet statsminister får en del naturlig pondus. Samtidigt som oppositionsledaren är friare att prata visioner och mål och inte är lika tyngd under det dagliga förvaltandet.

Men det finns också någon typ av dialektik här. Reinfeldt blev i valrörelsen hårt kritiserad för att han saknade utrikespolitiskt tyngd, och för att han jämfört med Persson saknade de nypor som behövs för att styra. Därför har han säkert lagt mycket kraft och energi på att försöka motbevisa detta. Sahlin å sin sida vill ju på alla sätt försöka framstå som någon annan än Göran Persson. Därför är det heller inte konstigt att hon står stark där han var svag och tvärtom.

Inför kvällens debatt har DN låtit en retorikexpert förutspå hur det ska gå (se här). Hans gissning är en hyfsat sansad diskussion där Reinfedt kommer att prata om vad han gör och Sahlin om vad hon vill. Christer Hanefalk (som experten heter) riktar också en svidande kritik mot hur alliansregeringen hittills skött sin kommunikation. "Alliansen är urusla mediestrateger", säger han krasst.

Jag tror nu inte att det är så enkelt. Däremot tror jag att alliansen har svårt för just det Hanefalk pekar på, att beskriva vad de faktiskt gör. De är alltför vana vid att vara opposition och därmed i någon mening själva kunna välja vad i den egna politiken de vill lägga fokus på. Ingen borgare på nationell nivå har under de senate tolv åren tvingats försvara effekterna av den egna politiken i verkligheten, och det är det vi nu ser prov på.

Särskilt när effekterna av denna politik dessutom är rätt svåra att försvara. Och där har vi Reinfeldts problem; han blev vald på en mycket skickligt iscensatt oppositionspolitik men fick aldrig egentligen det verkliga mandat för förändring som han nu skulle ha behövt. Tvärtom så röstade många på (m) för att de på allvar trodde att partiet var "det nya arbetarpartiet".

Sahlins problem är däremot ett annat. Som SvD idag skriver i en analys så står hon trängt mellan å ena sidan kraven på att leverera ny politik och tydliga besked, å andra sidan den demokratiska process inom det socialdemokratiska partiet som hon själv har dragit igång. Hon befinner sig helt enkelt där Reinfeldt befann sig i början av förra mandatperioden men med en väldigt stor skillnad - då Reinfeldt moderater var närmast uträknande när han tog över står Sahlins socialdemokrati oppinionsmässigt starkare än på väldigt länge.

Ska man sammanfatta kan man alltså säga att båda kvällens debattörer har problem med regeringens politik. Reinfeldt, för att den är impopulär bland folket och därmed svår att försvara, och Sahlin för att den ger hennes parti större stöd i opinionen än den hittillsvarande förnyelsen kanske egentligen borde ha lett till.

Nåväl. Klockan 21.15 bär det av (i Agenda). Vi får väl se om har hade rätt. Hanefalk.

Andra bloggar om: politik, mona sahlin, fredrik reinfeldt, agenda, debatt, opinion och annat intressant

Bra av moderaterna att börja kvotera kvinnor

Att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann nu vill införa kvotering på partiets vallistor kan tyckas som en liten detalj, ett internt ärende för det moderata samlingspartiet. Men jag tycker nog att det ändå visar på att någon form av insikt smygit sig upp i det moderata ledarskiktet. För orsaken till att Schlingmann vill ta detta steg är naturligtvis att moderaternas hittillsvarande strategi - att tro att frågan ska lösa sig av sig själv -så brutalt misslyckats.

Många lever i villfarelsen att det finns någon sorts motsats mellan kvotering och att få fram den bästa kompetensen. Så är det naturligtvis inte. För en formell kvotering är ju inget annat än ett sätt att bryta den informella kvotering till mäns fördel som redan finns. Problemet i moderaternas fall (där männen är ruggigt överrepresenterade på listorna) är alltså inte det att kvinnorna inte är tillräckligt kompetenta, nej problemet (som nu Schlingmann verkar ha upptäckt) är att mindre kompetenta män tar plats på mer kompetenta kvinnors bekostnad.

Och detta fenomen kan vi se i hela samhället. Inte minst i det moderaterna närstående näringslivet. Schlingmann har alltså en viktig pedgogisk uppgift, där han inte bara ska få med sig de egna stämmoombuden utan också förklara i bredare lager varför kvotering är (eller åtminstone kan vara) en bra och nödvändig åtgärd. I det arbetet kan jag bara önska honom lycka till.

Andra bloggar om: politik, Per Schlingmann, kvotering, jämställdhet, moderaterna och annat intressant

Om möjligheten att bli rik i landet Sverige

Kort nattreflektion: I Sverige kan man inte bli rik. Vi ser snett på den som lyckas. Kombinationen av jantelag och socialdemokratisk nivelleringspolitik gör att ingen tillåts sticka ut. Så hör man ibland tongångarna gå.

Men hur kan det då komma sig att det finns en marknad för lägenheter med utropspriser på 129 000 kronor kvadratmetern - eller sammanlagt 16,9 miljoner för en våning på Strandvägen? Sexton gånger mer än kvadratmeterpriset i säg Rågsved. Säger det oss inte åtminstone någonting?

Vår nuvarande regering lägger stor kraft på att öka klassklyftorna. På att det ska löna sig att "lyckas" (och straffa sig att misslyckas). Och jag har faktiskt inget problem med att folk blir rika. Men att de rika måste få bli ännu rikare och de som har det svårt betala priset, det är den logiken jag för mitt liv inte kan förstå. Slut på kort nattreflektion.

Andra bloggar om: jämlikhet, bostadspriser, rättvisa, regeringen, politik, sverige, och annat intressant

Jag håller på Murakami

Nästa torsdag avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur (läs mer i SvD). Jag ser att en av mina absoluta favoritförfattare, Haruki Murakami, är en av de som tippas. Han ligger med sina elva gånger pengarna inte lika bra till på ladbrokes odds som Claudio Magris (6 gånger pengarna) Les Murray (7 gånger pengarna) Philip Roth (8 gånger pengarna) eller vår egen Thomas Tranströmer (också 8 gånger pengarna). Men ändå.

Japanska författare har annars två gånger vunnit det prestigefyllda priset. Senast var Kenzabure Oe 1994 (dessutom fick Yasunari Kawabata priset 1968). Så någon överrepresentation från denna del av kulturvärlden kan vi inte direkt tala om.

Murakamis fullkomligt vidunderliga "Kafka på stranden" finns för övrigt ute i pocket här i Sverige just nu. Den kan jag verkligen rekomendera. Oavsett hur det går med det där priset i litteratur, faktiskt.

Andra bloggar om: nobelpris, . litteratur, Haruki Murakami, kultur, böcker och annat intressant

Och nu över till någonting helt annat

Ja, jag har också gjort det. Fastnat i Idol-träsket. Sitter just nu och laddar och förbereder för kvällens begivenhet (klockan åtta på TV4, om någon till äventyrs har missat). Och den stora frågan är väl egentligen en: Kommer Amanda att leverera?

Jag tillhör inte de som redan är frälsta på egensinniga Amanda Jensen. Visst, hon sjunger skitbra, hon har urcool utstrålning och tillhör de få som verkligen redan med all rätt kan kalla sig för artist. Men jämfört med fullkomligt genialiska Daniel Karlsson så känner jag inte riktigt att hon har lyckats övertyga mig än. Så vi får väl se. Ikväll ska hon framföra Soft Cells "Tainted love" och det kan ju bli ungefär hur bra som helst. Vi får se om det verkligen blir det också.

Som sagt. Om någon timme smäller det. Det är bara att ladda med chipspåsen framför teven. Sa jag att det kan bli hur bra som helst?

UPPDATERING EFTER SHOWEN: Jupp. Daniel knäckte. Jävlar i min låda vad bra den karln är. Amanda var väl - sisådär. Rätt mycket attityd men inte särskilt mycket innehåll. Får hoppas att juryns kritik fungerar pådrivande. Annars blev jag faktiskt inte särskilt imponerad av kvällen insatser (förutom Daniel då). Trist men rättvist att Anastasia Roobol skulle ryka. Bland tjejerna tyckte jag annars att Patrizia och Gathania var bra ikväll. Och bland killarna så gillar jag Daniel. Men det kanske jag redan hade nämnt? SLUT PÅ UPPDATERING EFTR SHOWEN.

Andra bloggar om: idol 2007, tv4, underhållning, amanda jensen, daniel karlsson och annat intressant

Men pensionärerna JOBBAR ju inte?

Huvudnumret i den socialdemokratiska skuggbudgeten som presenteras idag verkar (åtminstone enligt den debattartikel av Sahlin/Nuder som publiceras i dagens DN) vara att jobbavdraget i en socialdemokratisk modell ska gälla även landets pensionärer. Det är ett mycket välkommet förslag. Jag ska försöka förklara varför.

Det kan tyckas lite paradoxalt att ett av den socialdemokratiska oppoitionens stora reformförslag på detta sätt är en skattesänkning. Men det är alls inte konstigt. För en av huvudpoängerna med en socialdemokratisk skattepolitik är att den ska vara rättvis. Skatterna behövs för att finansiera den gemensamma välfärden. Men de ska tas ut så att de som tjänar lite drabbas så lite så möjlig, något som då leder till att vi för att kunna behålla nivån på välfärden också måste beskatta de som tjänar mer (eller har stora resurser på annat sätt) också betalar lite mer (därv förmögenhetsskatt, värnskatt och i praktiken fastighetsskatt - särskilt med begränsningsregeln).

Den borgerliga regeringen införde när de fick makten en ny skattepolitik i Sverige. Dels handlar den om att ta bort många av de progressiva delarna i systemet, men jag ska här lämna den delen därhän (även om den är viktig). För de delar av skattesänkningarna som också går till vanligt folk görs numera i form av ett "jobbavdrag" som enart går till de som förvärvsarbetar. I det nya skattesystemet som införts av Anders Borg är det som avgör om du ska få del av skattesänkningarna alltså om du arbetar eller inte.

Tanken med detta är att det ska stimulera till arbete. Men när det gäller landets pensionärer blir systemet extremt märkligt. För pensionärerna lönearbetar ju inte (det är liksom själva poängen), och de får alltså inte del av jobbavdraget. Det innebär att vi i dagens svenska skattesystem vid samma inkomst har en högre skattesats för pensionärer än för lönearbetare. Vilket alltså gör att du när du går från arbete till pension inte bara förlorar i inkomst eftersom pensionen förmodligen är lägre än den tidigare lönen, utan dessutom drabbas av en högre skattesats.

Och nyttan med detta är svår att se. Jag trodde nämligen vi var rätt överrens i det här landet om att du efter ett långt arbetsliv faktiskt skulle ha rätt att dra dig tillbaka till ett pensionärsliv. Att politiken ska vara inriktad på att göra det olönsamt att vara ålderspensionär är åtminstone ingenting som någon politiker öppet erkänner. Trots det är det effekten av regeringens politik. Att socialdemokratin lovar att rätta till den skevhet i systemet är därför mycket bra.

Debatten om den socialdemokratiska skuggbudgeten kommer säkert att bli omfattande idag. Du kan redan läsa mer här och här. Jag återkommer säkert i frågan.

PS: Egentligen tycker jag nog att de viktigaste förslagen som antyds i artikeln inte är skatten för pensionärer; utan satsningarna på jobb, kunskap och välfärd. Skulle särskilt vilja lyfta fram stödet till lärarledd läxläsningshjälp, satsning på vuxenutbildning samt en offensiv forskningspolitik i det sammanhanget. Men som sagt, debatten lär fortsätta så det finns anledning att återkomma i dessa frågor. DS

Andra bloggar om: politik, budgeten, socialdemokratin, oppositionsbudget, skuggbudget, pär nuder, mona sahlin, pensionärer, pensionärsskatt, jobbavdrag, skattepolitik och annat intressant