Jag har tidigare vid flera tillfällen (här och här) argumenterat för att det är läge att ”spela OS-kortet” i Burmafrågan. Jag menar alltså att det krävs ytterligare tryck gentemot supermakten Kina för att få dem att dels släppa sitt motstånd mot sanktioner i FN, men kanske framförallt att utnyttja sin roll som regionens viktigaste supermakt för att få till stånd en positiv utveckling i Burma. Samma krav har också SSU och LUF vad jag förstått det ställt sig bakom (den mest namnkunniga förespråkaren är naturligtvis Desmond Tutu, för övrigt).
Flera andra har de senaste dagarna argumenterat mot en bojkott. Bland de mest sakliga av dem finner vi Birger Schlaug, Ulf Bjereld och Fredric Kjellberg (de representerar också ett ganska bredd politiskt spektrum). Och jag vill inte på något sätt påstå mig sitta på någon absolut sanning om vad som är den rätta vägen att gå. Men jag tänkt ändå försöka på något sätt förklara hur jag tänker i relation till de tre herrarna.
Det finns som jag uppfattar det två huvudsakliga spår i de tre texterna ovan. Det första är att en bojkott vore dålig, eftersom det är bättre att använda spelen för att fästa uppmärksamheten vid vad som sker (och då inte minst i själva Kina), samt i detta sammanhang – inte minst hos Schalug – en optimistisk bild av utvecklingen där. Det andra är att det är naivt att tro att Kina skulle kunna sätta press på Burma att införa demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som Kina själv inte är villigt att ge sina egna medborgare just detta.
Och låt mig börja så här; en OS-bojkott i sig gör naturligtvis ingen nytta. Inget blir i sig bättre för att vi hoppar och springer och kastar och allt vad vi gör i Sydney eller Aten eller Mexico City istället. Jag tror inte att ett misslyckat olympiskt spel skulle innebära en sådan prestigeförlust för den kinesiska regimen att det tvingade fram någon sorts intern revolt, snarare skulle det – viket många har påpekat – riskera att innebära att Kina slöt sig för omvärlden (även om jag egentligen inte tror på det scenariot heller).
Nej, vad diskussionen gäller är ju vilken nytta ett hot om en bojkott kan göra. Nu är det naturligtvis så, att för att ett hot ska vara meningsfullt så måste man också vara beredd att verkställa det. I den meningen riskerar man alltså – om man som jag börjar gå på bojkottsvägen – att försätta sig i ett läge där man till slut tvingas till en närmast moralisk symbolhandling utan realpolitisk nytta. Men alternativet är då att helt avsäga sig den möjligheten att påverka.
Så i den meningen hamnar jag på den helt motsatta positionen jämfört med Ulf Bjereld. Han menar att det var fel att ge Kina OS till att börja med, men att vi nu måste inse fakta och fullfölja. Jag menar att det kanske tom i efterhand var en poäng med att ge Kina OS, eftersom det nu ger oss möjlighet att använda spelen för att sätta internationell press på regimen.
Och då kommer man in även på den andra punkten. Är det realistiskt att tro att Kina kan ompröva sin politik gentemot Burma? Och jag är sannerligen ingen expert, men jag kan inte tänka mig annat än att detta sätt att visa sig duktig inför världssamfundet är betydligt mindre kostsamt för den kinesiska regimen än några eftergifter i de egna maktstrukturerna. Tvärtom skulle ledarna i Peking mycket väl kunna tänka att ett ansvarsfullt internationellt agerande kan fungera på det sättet att det drar uppmärksamheten ifrån de inhemska förhållandena. Och det kan verka kallt och cyniskt att vilja utnyttja sådana eventuella drivkrafter. Men om det kan leda till en lättnad för Burmas folk så är det ett pris som åtminstone jag tycker att man bör överväga att betala.
När man läser kvällens artiklar om utvecklingen i Burma drabbas åtminstone jag av en nästan kvävande känsla. Upproret är över, konstaterar svensk diplomatisk personal på plats. Regimen vägrar att samtala med de internationella sändebuden, istället är det ”gripanden och tortyr” som väntar. Visserligen kommer det också signaler om att kampen fortsätter, men överlag är det en känsla av nederlag för förmedlas. Och på facebook har jag precis svarat på den första frågan om vi kommer att orka fortsätta bry oss efter det att media slutat att skriva.
För det är det här man kan frukta. Med Kinas tysta stöd i ryggen kan generalerna mycket väl lyckas, precis som de redan nu har lyckats i så många år. Visst hyser jag också en kanske dumoptimistisk tro på att dylika regimer någonstans är dömda att falla, att det någonstans finns någon typ av rättvisa som gör att folket bara kan förtryckas så länge och så hårt, men tänk om jag har fel? Och hur lång tid ska det få ta?
Därför tänker jag fortsätta argumentera för en OS-bojkott. Inte för att jag vill stoppa de olympiska spelen i Kina, utan för att jag uppriktigt hoppas att man i Peking ska inse att man för att rädda ansiktet och skapa internationell goodwill måste ändra politik gentemot Burma. Går det sedan så långt så att förtrycket fortsätter i Burma, utan att den kinesiska regimen lagt ett lillfinger emellan, då tycker jag också att svenska idrottskvinnor och –män ska kunna hålla sig för goda för att legitimera landet med sin närvaro.
Men som sagt, då har det också gått så långt så att det egentliga slaget redan är förlorat. Och jag säger inte att detta är några lätta frågor. Men ungefär så är det jag ser på saken.
PS: I huvudsak är däremot Burmas framtid en fråga för Burmas egna folk. Det viktigaste vi kan göra är därför naturligtvis att fortsätta och utveckla vårt stöd till den inhemska demokratirörelsen. Det är självklart också så att Kina varken kan eller bör införa någon typ av demokrati i Burma. Vad vi kan begära av dem är att de tar sin skyddande hand bort från generalernas ryggar. Men det tycker jag å andra sidan att vi kan begära. DS
Andra bloggar om: burma, os, bojkott, kina, demokrati, politik, utrikespolitik och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar