Om Kina, Burma, kapitalismen och demokratin

Jag är tillräckligt mycket marxist för att se att tycka mig se att det finns ett klart samband mellan införandet av marknadsekonomi och kapitalism å ena sidan och ett lands demokratisering å den andra. Inte för att kapitalismen i sig direkt leder till demokrati, utan för att det ekonomiska systemet ger spelrum för sådana krafter (någorlunda informationsfrihet, organisering i fackföreningar, ett ökat välstånd och höjd utbildningsnivå) som sedan i sin tur – ofta i konflikt med den gamla överheten – kan tvinga fram en positiv utveckling.

Men till skillnad från en del liberala utvecklingsoptimister så ser jag detta som en dialektisk, dynamisk process. Vägen från diktatur till demokrati är inte harmoniskt ödesbestämd, den är snarare konfliktfylld och slutresultatet i någon mening öppet. Om vi exempelvis tittar på Kina så kan vi se att vad regimen där (rätt framgångsrikt, får sägas) gör är att de hittar en modell för att kombinera en fri ekonomi med ett ofritt samhälle. Och det är möjligt att det i slutändan inte kommer att gå att upprätthålla detta, att motkrafterna blir för stora, men det är i sådana fall ingenting som kommer att komma av sig självt utan snarare ett resultat av mänskligt/politiskt handlande (mer om detta skrev jag här).

Bakgrunden till att jag skriver detta är naturligtvis det drama som vi sett explodera de senaste dagarna i Burma. DN:s huvudledare gör idag en i mitt tycke både idealistisk och kanske lite väl optimistisk analys när de driver tesen att den burmesiska diktaturen är historiskt dömd att falla, eftersom vi lever i en tid där ”demokratin har segrat” (som parantes kan sägas att den stämningen också rådde i Europa på 1920-talet, och vi vet alla hur det gick sedan).

Men om DN:s ledarredaktion i och med detta kan beskyllas för en smula naiv idealism så finns det också exempel på det motsatta. Blogge Bloggelito argumenterar på sin regeringsblogg för att vad Burma behöver är trettio år och frihandel, och att all typ av internationell intervention är av ondo. Den skarpaste spetsen riktar Blogge mot de krav på hot om OS-bojkott som exempelvis undertecknad har lyft, men budskapet är tydligt: låt saker ha sin gång. Här kan vi alltså snarare än idealism tala om närmast deterministisk materialism.

Paradoxalt nog så hamnar alltså Blogge och DN i slutändan på ungefär samma slutsats: demokratin kommer att segra. Låt vara att de har lite olika tidsaxlar och lite olika sätt argumentera. Men när det gäller vilka konkreta åtgärder som är att förorda så skiljer de sig återigen åt. Om vi exempelvis ser till möjligheten att ”spela OS-kortet” så har DN en försiktigt positiv hållning som i mycket påminner om min egen, medan Blogge som sagt avfärdar det hela radikalt (han lyfter i detta sammanhang fram Ingolw Kieslows förvisso intressanta expressenartikel där säkerhetsexperten avfärdar krav på OS-bojkott, inte för att Kina inte har en nyckelroll att spela utan för att alla internationella krav på supermakten kan upplevas som provocerande och leda till än mer låsta positioner. Som motargument mot detta skulle kunna anföras att Kinas motiv för att agera – vilket Kieslow också vad jag kan förstå det anser vara nödvändigt – inte direkt lär bli större om omvärlden underlåter att uppmärksamma vilket ansvar supermakten faktiskt har.)

Mina egna slutsater i fallet Burma är alltså några andra: demokrati handlar i grunden om att det finns krafter inom samhället som lyfter fram, kämpar för och bär den. Det mest centrala blir därför att fortsätta och intensifiera vårt stöd till den burmesiska demokratirörelsen – såväl ekonomiskt som politiskt och moraliskt. Huruvida demokratin sedan införs eller inte är i den meningen en öppen fråga, där även våra handlingar kan påverka utfallet.

Men vi lever också i en globaliserad värld. En fortsatt press på supermakten Kina för att de ska agera (eller åtminstone sluta blockera i FN) blir därför också viktigt. Att då genom att exempelvis spela OS-kortet visa på att vad som händer i Rangoon också kommer att få återverkningar på Pekings globala anseende tror jag kan vara strategiskt och politiskt riktigt.

PS: I detta sammanhang är det värt att påminna om de svenskar som under lång tid – långt innan frågan exploderade i media och folks medvetanden – arbetat med Burmafrågan. Några som jag känner till extra mycket eftersom jag själv är medlem i den organisationen är det socialdemokratiska studentförbundet, som oförvitligt kämpat på med detta under lång tid. Information om deras arbete hittar du exempelvis här. Viktigt att påminna om, eftersom det visar på att det finns ett utrymme för engagemang även efter det att mediabruset har tystnat. DS

Andra bloggar om: politik, utrikespolitik, demokrati, kapitalism, marknadsekonomi, dialektik, burma, kina, os, blogge bloggelito, DN och annat intressant