måndag, juni 19, 2006

Varför gillar svenskarna sina skatter?

Joakim Stymne skriver idag på SvDs ledarsida om den svenska masochismen. Hans tes är att Sverige är ett land av självplågare som gillar att betala skatt. Nu har jag ingenting mot masochister i verkligheten. Så länge det är fritt och frivilligt så är allt ok, är mitt motto. Men frågan är om det inte finns bättre sätt att förstå svenskarnas vilja att betala skatt än genom sexualpsykologin?

Liknelsen är dock talande. För högern kan en utbredd vilja att faktiskt behålla en hög skattekvot inte förstås på något annat sätt än att det måste vara frågan om en sexuell avvikelse. Nu fattar jag också att man inte ska ta Stymne på orden. Han menar inte att svenska folket på riktigt är ett gäng masochister.

Skribenten erkänner också att ”[d]et är i sanningens namn inte bara ett uttryck för masochism att utfästelser om sänkta skatter ofta ses som hot snarare än löften.” Istället utvecklar han: ”Varje svensk, låg- som höginkomsttagare, är insnärjd i ett livslångt finmaskigt nät av transfereringar och offentligt finansierade tjänster.” Och här någonstans i en bisats börjar vi kanske närma oss pudelns kärna.

För även om våra perspektiv är helt olika kommer vi till samma slutsats; svenskarna gillar sina skatter eftersom de tjänar på dem. Raseras trygghetssystemen kommer vi att behöva skaffa privata försäkringar för att täcka upp. Om den offentliga välfärden stryps åt kommer vi att behöva betala för att uppnå en schysst kvalitet i en privat välfärdssektor. Och det vi får igen i form av skattesänkningar på gungorna kommer att ätas upp av avgiftshöjningar på karusellerna.

Stymne stör sig på detta, utan att riktigt kunna förklara varför. Istället för att komma med rationella argument avfyrar han en hel kanonad med känslomässigt artilleri mot högskattesamhällets psykologi. Att jag omfattas av en obligatorisk offentlig sjukförsäkring istället för att jag tvingas teckna en privat, förvandlar mig tydligen till ”klient” och detta är tydligen väldigt dåligt.

Jag är för ett högskattesamhälle. Inte för att jag tycker det är kul att betala skatt (för det gör jag inte, lika lite som jag tycker det är kul att betala hyra), utan för att det finns möjligheter att uppnå en hög grad av jämlikhet i ett sådant. Och för att det väldigt ofta är rationellt att göra saker tillsammans istället för var och en för sig själv.

Dessutom fungerar det. Det är bara att se till högskatteländer som Sverige och Danmark och hur vi står oss i den internationella konkurrensen. Och man behöver faktiskt inte vara masochist för att uppskatta en schysst ekonomisk tillväxt.

PS: Stymne lyckas också väva in trängselskatten i sitt resonemang. Det ökande stödet för den ses som ett exempel på att även stockholmarna är masochister. Jorå. Det kan också vara så att man helt enkelt inte gillar att sitta i kö. Frågan är alltså vem det är som är masochist, när allt kommer omkring. DS

3 kommentarer:

C. L. K. Aqurette sa...

Sanningen är nog snarare att par generationer svenskar vuxit med föreställningen att vi till skillnad från medborgare i andra länder inte klarar oss själva och därför behöver bli omhändertagna. Det och illusionen att det alltid är någon annan som betalar och att det som staten ger är gratis (fast det egentligen mycket dyrare än om det drevs kommersiellt). För övrigt tycker jag att många socialdemokrater hyllar den svenska välfärdens sociala "rättvisa" lite väl nationalistiskt. Den som bott i Storbritannien, Nederländerna, Tyskland eller Danmark vet att läkarbesök är avgiftsfria, vilket de inte är här. Man kan ju fråga sig vad det är för intressen man gått till mötes när man valde att ge medelklassens barnfamiljer lång föräldraledighet istället för att ge arbetslösa och fattiga tillgång till vård. (Jag gissar att man tyckte det var viktigare att köpa starka röstgrupper.)

PS! "Nu har jag ingenting mot masochister i verkligheten. Så länge det är fritt och frivilligt så är allt ok, är mitt motto." Jag gillar dig bäst när du visar dina liberala sidor. :-)

Johan Sjölander sa...

CLK, en sak som jag aldrig har förstått är varför det faktum att det finns skattefinansierad välfärd även i andra länder skulle vara ett argument mot skattefinansierad välfärd i Sverige. Sedan kan man alltid diskutera avvägningar - jag tycker tex att helt avgiftsfri sjukvård är ganska dumt (däremot är det bra med avgifstfri barnsjukvård, tex.) Och jag tycker det är bra med en väl utbyggd föräldraförsäkring. Men det är som sagt en fråga om prioriteringar inom välfärden. Vad mitt inlägg handlade om var den totala nivån på skatteuttaget, dvs hur mycket resurser du överhuvudtaget har att prioritera med.

PS: det var länge sedan de som etiketterar sig liberaler stod för den verkliga toleransen i samhället. Menar jag. DS

Peder sa...

Johan, vi har inte bäst vård, skola och omsorg i världen fast vi har högst skatter i världen, alltså är det inte skatterna som avgör välfärden!
Den ofantliga sektorn behovs verkligen beskäras det finns inte en snöbolls chans i helvete att vi behöver 552 myndigheter för att kontrollera och styra våra liv!