Det finns något väldigt obehagligt i det sätt som moderaterna den senaste tiden försökt närma sig integrationsfrågan. Nisha Besra på Dagens Arena kommenterar det klokt. ”Människor vill ha arbete. Människor vill lära sig språk. Människor vill bli fungerande beståndsdelar i samhället. Människor vill känna sig behövda och delaktiga. De verkliga problemen är att de hindras från detta. De verkligen problemen är inte att de försöker smita undan. Ändå är det just det som Moderaterna gång på gång signalerar: Det är du, inte systemet” skriver hon (hela texten här).
Och man kan föra många och långa spelstrategiska resonemang om varför moderaterna väljer att närma sig frågorna på det här sättet. Varför man försöker omdefiniera problemet bort från den svenska arbetsmarknaden till invandrade svenskas värderingar. Men det mest bestående positiva intrycket från gårdagens debatt är nog att de ser ut att misslyckas.
På Fokusseminariet visade Nicklas Källebring hur lågt svenskarna värderade integrationsfrågan som sådan politiskt. Och i DN kunde vi samtidigt läsa vilka frågor det var som istället spelade roll: det var jobb, miljö. skola, sjukvård. (Mer om det sista skriver för övrigt även till exempel Jonas, Peter, Åsa och Kristian.)
Jag tolkar inte detta som att svenskarna inte bryr sig om integrationen. Jag tolkar det som att svenskarna faktiskt förstår hur det fungerar. Det handlar om jobben. Det är i grunden väldigt glädjande. Och där är skiljelinjerna i svensk politik också väldigt tydliga.
Läs även andra bloggares åsikter om integration, jobb, fokus, per schlingmann, Ibbe, Ibrahim Baylan, politik, moderaterna, socialdemokraterna och annat intressant
3 kommentarer:
Bra Johan, precis så är det, jobb inte kultur. Vi är några stycken envisa om har hävdat det länge och blir vi fler så kanske vi kan vinna fram.
Tyvärr så är vårt historiska minne kort, och utan en en riktig historieskrivning så blir den här typen av agitation bara luftpastejer.
På 1970-talet lade LO in sitt veto mot arbetskraftsinvandring. Det har sedan dess varit den bärande bjälken i arbetarrörelsens politik. Den svenska arbetsmarknaden har sluppit besvärande arbetskraftskonkurrens, i alla fall inte värre än att frikostiga förtidspensioneringar har säkrat löneutvecklingen. Den här politiken har lett till att invandringen förvandlats till ett socialt och kulturellt problem, med tonvikt på problem. Otaliga är de absurda berättelserna om doktorandtäta taximiljöer i storstäderna, världens mest välutbildade pizzabagare etc. Men utöver att vara lustiga anekdoter så har den här verkligheten ett orsaksammanhang, en kusalitet. Förmår inte vi själva inom förstå och självkritiskt beskriva detta så kommer någon annan att göra det. Det kommer varken arbetarröelsen eller invandrarna att vinna på.
Problemet är oerhört stort. Hela samhället genomsyras av hinder för invandrarna. Det är svenskarna som säger att de är för invandring och säger sig vara positiva mot invandrare som är det största problemet. För när det kommer till kritan, när man frågar varför de inte anställde en invandrare, så svarar de att den nyanställde måste passa in i gruppen. Så länge dessa svenskar som säger sig vara poitiva mot invandare i handling beter sig som de gör utan att reflektera, så kommer alla invandrare få det oerhört svårt.
Nej integration handlar om språk! Utan svenskan inget jobb!
Skicka en kommentar