För Norelius huvudargument är att han har förlorat framtidstron. Och det är ju trist. För honom. Men han lyckas inte leverera ett enda politiskt argument om varför han har förlorat denna tro. Istället raddar han upp en räcka socialdemokratiska män (från Palme till Sven Erik Österberg) som på något sätt då skulle kunna få den fd chefredaktören att återigen börja se ljust på framtiden. Bara hon den där kvinnan försvinner. Sahlin.
Jag tillhör de som tycker att vi ska ha högt i tak inom socialdemokratin. Att avfärda politisk kritik mot den nuvarande partiledningen med att det bara handlar om personangrepp och genusstrukturer är med förlov sagt fjantigt - och dessutom farligt för den interna diskussionen. Men då måste man också för trovärdighetens skull vara beredd att markera hårt när det faktiskt handlar om rena personangrepp och genusstrukturer. Som i det här fallet.
Erik Norelius är säkert en bra man. Han har förmodligen en massa kloka synpunkter på svensk politik och vart socialdemokratin är på väg. Men de håller han för sig själv. Istället ägnar han en helsida i en av Sveriges mest lästa tidningar åt att förklara varför han ogillar ett antal kvinnliga socialdemokratiska ledare (förutom Sahlin får ju även Marita Ulvskog en skopa av sleven).
Det är faktiskt riktigt trist.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mona Sahlin, Erik Norelius, Mosa Mona, aftonbladet, socialdemokrati, jämställdhet, kvinnliga ledare och annat intressant
4 kommentarer:
Bra skrivet. Jag blir så kolerisk så jag inte ens orkar formulera mig. Men läser man artikeln en gång till inser man att det har inte N gjort heller. Det är oxå bara spott och fräs och invektiv, i en något mer polerad form.
Som man gjorde på skolgården. "Du är dum och ful, bara för du e det" "Eru visst det"
En stilla undran från den teologiska korrektionsmyndigheten. Hur blev Gud inblandad? Eller vänder du dig oxå i stunder av yttersta uppgivenhet till Gud
Fler borde ha stöttat Mona Sahlin när hon ville fjärma sig från (v) under nuvarande ledarskap. Det ser så himla dåligt ut att vara i liason med en som Ohly. Till Monas kredit hade hon vett att i efterhand säga nånting om sitt eget dåliga omdöma i fråga om demonstrationspartners men Ohly är ju rent borta. Han har antingen inget omdöme alls, totalt fast i gammal ideologi eller så är han en hatisk människa. Kanske alla tre?
Jaja, jag vet att detta säkert inte figurerar i Erik Norelius' sinne eller andra sossars med filosofien "inte se, inte höta, inte tala" men för många är det en oroväckande trend. Jag önskar att hon hade stått på sig när hon pressades "ta tillbaka" (v) in i värmen.
A-K Roth
Problemformuleringen måste nog berddas, nyanserars och preciceras lite mer.
Kritiken mot Mona Sahlin är delvis rättmätog, delvis rent jakt från höger.
Vad gäller hur Sahlin hanterade samverkan med (V) faller allt tillbaka på hennes eget agerande/uttalande i TV/radio.
Hon slog igen dörren med full kraft mot (V) när hon presenterade samverkan med (MP).
Är man taktisk kan man stänga, låsa, regla och spika igen dörren utan att det smäller.
Hade hon sagt ngt i stil med "nu utvecklar vi samverkan med (MP) och när vi är klara där får vi se hur vi går vidare med (V), men just nu fokuserar vi på (MP). Man ska aldrig utesluta ngt i politiken, men allt ska ha sin tid".
Då hade saken varit en annan.
Som trogen (S)-symaptisör har jag mycket svårt för hur Sahlin profilerar partiet, en sak som på inget vis har med kön att göra.
Mer rutin kunde man förvänta sig från en person som verkat hela sitt vuxna liv i politiken, där min kritik framförallt riktar in sig på att hon är för katergorisk.
Vissa saker kan bli mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att backa från.
Det problem Sahlin har är att hon valt att vara en profilpolitiker (gay/HBT/queer etc, vilket i sig inte är fel, men man måste inse att det kan få inverkan på hur man uppfattas i andra sammanhang.
Profil-analys bör man göra när/om man ska välja den yttersta/främsta representatnten för en organisation - man måste se till att man inte har ett onödigt "brus" som alltid stör i media.
Andra saker som påverkar förtroendet för sahlin är hur hon som främsta företrädare förhåller sig till sakpolitik i relation till väde egna väljarnas åsikter.
På många områden är hon/partiet på kollisionskurs vad gäller exempelvis energipolitiken, vilket ger trovärdighetsproblem, framförallt när hon uttalar sig (alltför?) kategoriskt.
Jag är medveten om rådslag och kongress, men ibland måste partiledning vara proaktiv, drivande och lyhörd.
Den okritiska hållning inom delar av (S)till sin partiledare stör mig till viss del, den påminner allt för mycket om hur (M) förhåller sig till sina partiledare, man kritiserar inte förrän de är på väg ut.
Vissa andra pseudodiskussioner har handlat om hur många ggr sahlin sa "va" i en intevjiv vid 17-års ålder.....hur mycket Ööhhhmmm sa Fälldin vid "vuxen" ålder - löjlig diskusion.
Tack för att ni tog er tid att läsa ner hit.
Intressanta poänger, Ulf; håller med om en del. Hur är det med rådgivare, talskrivare etc, inom (s) i Sverige? Vilka hade Mona att tala med, få input av, innan hon gick ut med (mp)? Jag kan i alla fall inte tänka mig Ohly som utrikesminister.
Håller med om att det blir löjlig diskussion när man drar upp "ungdomssynder", Monas eller Fredriks, din, min eller Johans. Oops Johan är ju ung än - relativt sett - så han är förlåten. Fälldin har immunitet på det att han kommer från rätt landsända, min.
A-K
Skicka en kommentar