Om varför jag ibland stavar fel på ordet te

Tvärdrags ansvarige utgivare Jens Lundberg slog med en folkbildares hela nit ner på mig när jag i går kväll facebookade om att jag avslutade kvällen med en kopp ”thé”. Det heter ”te” skrev han mycket riktigt och avrundande med ett uppfodrande ”skärpning”. Och i detta har han naturligtvis alldeles rätt men det hela fick mig faktiskt att fundera över min egen relation till såväl ordet som själva drycken.

För te är nog ett av de ord som du kan hitta den mest varierande stavningen på. I nio fall av tio stavar jag som det ska – två enkla raka bokstäver precis som det heter. Te. Se till exempel här.

Men det händer ändå ibland att en annan stavning slinker igenom. Som igår. Och det sker i någon sorts märkligt gränsland mellan det medvetet upproriska och det omedvetet. Lite krossa bokstävlarna, alltså, men också lite rent slarv. Vad handlar det då om?

Jo, poängen med den korrekta stavningen te är att den är minimalistiskt ren, med någon sorts skandiniviskt less-is-moore estetik i själva bokstavskombinationen. Jämför det med den mer ålderdomliga stavningen thé. Det är snirkligt och ologiskt och leder tankarna snarare till någon sorts 1800-talsprunk. Om te dricks i snygga koppar på trendigt café surplas thé med massor av mjölk och socker i spröda porslinskoppar med mängder av färgglada blommor på.

Det är därför jag ibland lämnar den rätta vägen. För att den kulturdryckernas kulturdryck som är te helt enkelt inte alltid låter sig fångas i två korta bokstäver. Och jag vet att det är fel. Men ibland är världen helt enkelt så mycket större än vad de grammatiska regelverken tillåter oss att uttrycka.

Läs även andra bloggares åsikter om te, thé, stavning, språk, rättstavning och annat intressant